Det sägs att livet blir vad vi gör det till vilket i sig är en sanning med modifikation, men det stämmer i alla fall ganska bra in på min inställning till vårt vara. Efter många lyckanden och misslyckanden har jag kommit till den fas i livet då det mesta är bara glasyren på kakan, det viktigaste är ändå hälsan och livsglädjen. Och dessa har jag i stora lass, vilket får mig att inse hur lyckligt lottad jag egentligen är.
Jag är mamma, mormor, yrkeskvinna och framförallt människa med allt det bär med sig. Jag har glada dagar och några som inte är så glada, jag älskar deckare och solrosor, jag har åsikter om det mesta men jag tvingar dem inte på andra människor. Jag vill ha friheten att vara jag och du får friheten att vara du.
Med en anspelning på min invandrarbakgrund brukar mina vänner säga att ”du är ju så tjeck” och flina i mustascherna :). Jag är empatisk och varmhjärtad och min humor går lite åt galg-hållet. Är man tjeck så är man 🙂
Citat:
”Deppa kan vilken idiot som helst göra.
Det är glädjen som är det svåra.”
Henry Miller
Mitt handikapp
Ibland har jag svårt att hejda mig. Det kan gå dagar mellan mina skrivattacker men när inspirationen anfaller så kan jag inte stå emot. Ständigt nya historier från mitt förflutna pockar på uppmärksamhet, ständigt nya infallsvinklar. Varför blev saker på ett visst sätt? Om jag bara får in allt i ord på en blank sida i min dator så kan jag nog se mönstret. Det fungerar nästan alltid. Jag skriver så snabbt att tangentbordet glöder, tankarna kommer i en strid ström och jag vill bara få in dem i min text, utan censur eller eftertanke. Det är just då som sanningen sticker fram sin nos, låter mig se och inse.
Idag har jag bläddrat igenom min blogg och sett hur många inlägg handlar om den fart i vilken jag lever livet. Jag funderade en stund, och sen kom insikten. Jag tar igen den tid då jag inte kunde gå. Jag var 3 månader när missbildningen upptäcktes, och då var min höft på väg att växa fel. Ena benet var flera cm kortare än det andra. Mormor gick hem med mig gråtande hela vägen. Hur skulle hon berätta för min mor att hennes baby var född med en missbildning?
Med mormor i parken.
De kommande 2 åren tillbringade jag i en plågsam anordning – en planka med läderremmar på sidorna i vilka min mormor spände fast mina ben. För att höften skulle växa in i rätt läge. Jag skrek och grät och det gjorde mormor också, men hon gav sig inte. När jag var 2 år blev jag fri tortyren – och kunde börja lära mig att gå på svaga förtvinade ben. Under hela min skolgång har jag fått avstå från att springa och hoppa. Jag blev befriad från gymnastiken p g a mitt handikapp och hamnade lätt utanför. Lite konstig och annorlunda, hon som inte fick hoppa hopprep.
När jag skulle välja yrke hoppades jag på att bli jurist. Jag gick ut med lysande betyg och sökte till Karls Universitet, juridiska fakulteten. Kruxet var bara att min mamma lämnade det kommunistiska partiet 1968 i protest mot den Sovjetiska invasionen och på sätt var alla dörrar till karriären stängda. Jag fick allt välja om. Jag sökte till förskolelärare. Klarade alla inträdesprov med glans – men fick återigen ett nej. Min läkare har skrivit att det var olämpligt för mig att stå på benen så många timmar om dagen. Jag grät och tvivlade på att jag någonsin skulle bli någonting alls, men eftersom mina resultat var så fina rekommenderade de mig till socialhögskolans rektor (som var förskolelärareskolans rektors vän) och jag kom in utan att ens behöva göra ett prov.
Jag uppsökte min läkare efteråt och frågade hur han kunde skriva något sådant. Jag var ju frisk! Jag kunde både gå, springa och hoppa utan problem.
”Ja, nu ja!” sa han och tittade på mig bekymrad. ”Men om du får barn eller om du anstränger ditt ben för mycket så kommer du att sitta i rullstol innan du är 40 år gammal.”
Jag är en rebell. Jag kunde inte se mig själv barnlös och jag kunde inte heller ge upp mitt aktiva liv för att slippa rullstolen. Vid 40 är det ju strunt samma ändå, tänkte jag.
Jag har burit och fött 5 barn. Visst, jag hade ont i benen emellanåt, men vem har inte det med 30 kilos övervikt! Jag har lärt mig att dansa jazzdans, jive, samba och polka, och square dance på senare dagar. Jag har sprungit orientering i flera år. Och jag sitter inte i rullstolen än, min käre doktor. Jag mår prima, och har inga planer på att lägga av.
Så enkla kan konsekvenserna vara. Min barndom var präglad av att jag inte kunde eller inte fick röra mig. Nu lever jag livet i 140 knyck. Jag måste ju ta igen allt jag missade när jag var barn. Jag hoppas på att kunna fortsätta tills jag en dag bara faller ihop på mina högklackade skor och går vidare till de sälla jaktmarkerna.
Till Sverige
Min första resa till Sverige var en riktig upplevelse, på alla sätt. Jag var 6 månader gravid, det var varmt och kvalmigt och vi skulle ta tåget från Prag till Söderhamn, jag och min man och hans föräldrar. Jag hade en ljusblå mammaklänning med vita prickar. Den var somrig och sval. Vi plomberade alla våra väskor med hjälp av en tulltjänsteman redan i Prag och nu satt vi på tåget och rullade mot gränsen.
Tåget stannade uppe på berget, på en lite gränsstation omgiven av kvadratkilometer av död skog. Spöklikare ställe får man leta efter. Det finns inget som är så djupt sorgligt som döda skogar, människans monument över industrialismens framgång.
Jag saknade ett dokument. Det var första gången jag skulle åka utomlands ensam, utan mina föräldrar, och till ett land bortanför järnridån. Jag hade ingen aning om alla dessa papper som skulle förses med dyra märken och stämplar. Tullmannen tyckte synd om mig där jag satt med min mage, men kunde inget göra. Vi fick kliva av tåget. Stefans föräldrar åkte vidare med allt vårt bagage. Vi behöll bara en liten väska och begav oss till närmsta samhälle för att skaffa det livsviktiga dokumentet och för att sova en natt på ett slitet hotell som troligen hyrdes ut per timme.
I och med detta förlorade vi våra platsbiljetter. Vi fick i fortsättningen trängas med alla andra resenärer som både satt och låg i gångarna. Det var en het juli månad och tågluffningen var på topp. Jag satt på de ytor som fanns för att vila magen på den 36 timmar långa resan. Ibland tyckte någon synd om mig och överlät sin plats till mig ett tag.
På båten var jag äntligen fri att röra mig lite. Jag var som i sagan – jag har aldrig åkt färja innan dess. Den var helt otroligt stor och det fanns så mycket exklusiva varor i shopparna. Resan tog 6 timmar men mig syntes det som några minuter. Vilka parfymer och vackra saker, inte ens i den dyraste affären i Prag kunde man se sådana! Stefan var mäkta road över mina stora ögon och köpte en Monchichi åt mig, en liten apa som kunde stoppa tummen i munnen.
På väg genom Sverige förbarmade sig en konduktör och lär oss sitta i första klass. Big mistake. Vagnen var troligen byggd under sena 1800 talet och fjädringen gjorde mig fullkomligt sjösjuk. Jag hade ont i min mage och kunde varken sitta, ligga eller stå.
I Söderhamn väntade välkomstkommittén i form av Stefans föräldrar och halva släkten som skulle se nykomlingen. Ingen av dem hade nånsin tidigare sett en person från de fruktade öststaterna. Dessutom var jag iklädd en omodern prickig klänning och hade sötvattenspärlor i håret. Rykten spred sig snabbt genom den lilla byn i Norrland om min exotiska uppenbarelse och grannar kom för att dricka kaffe och titta på mig. Svenska språket lät i mina öron som när en träkärra åker på gatusten – rrrrrrrr. Jösses så många R, hur kan dom ens uttala det här!
Jag födde Kristina 1 månad för tidigt på Bollnäs BB, på engelska. Magen pallade inte för tågresan. Hon var liten som en sparv och alldeles spinkig, men hon tog sig så småningom.
Skoterhelg i Hälsingland
**********************************************
Januari månad i Borås brukar inte vara så väldigt vinterlik. För det mesta regnar det, eller så ligger det någon form av slask som infödda boråsare högtidligt kallar för snö. Som inflyttad norrlänning finner man det antingen skrattretande eller tragiskt. Man längtar till nordliga nejder med meterdjup snö runt vägarna och på hustaken, tjugo grader kallt och solen gnistrande i snökristallerna och istapparna.
Därför nappade jag omedelbart på en inbjudan från min dotter Hanna att tillbringa en helg i Lenninge utanför Bollnäs. Vi skulle ha så mysigt – åka skoter på sjön, grilla korv och sedan på kvällningen bada kar på gården och dricka öl. Det tackar man inte nej till. Så jag packade väskan och gav mig iväg med tåget till Stockholm där jag skulle bli hämtad av någon vid namn Micke och skjutsad till min destination per bil. Micke var tydligen en granne till Hanna som jobbade utanför Stockholm under veckorna, och som nybliven ungkarl hade han inget emot att hämta en dam i nöd på centralen i Stockholm.
På tåget råkade jag hamna bredvid en stilig välklädd herre som genast plockade upp en bunt kopior i A4 format och började läsa och göra anteckningar. Nä, så kunde vi inte ha det i tre timmar. Jag kikade nyfiket i hans papper och uppfattade att det troligen handlade om organisk kemi – eller åtminstone var det en vild gissning.
”Jaså, du läser organisk kemi ser jag”, chansade jag vilt.
”Ja”, sa herren och tittade på mig nyfiket, ”är du också i branschen?”
Å, bevare mig väl, tänkte jag….
”Nej, men jag har en vän som sysslar med immunologi, så jag gissade”, jag gav honom ett strålande leende och voilà – Martin stoppade undan sina papper tillbaka i väskan och resan var räddad. Vi pratade om allt möjligt, och när vi anlände på Centralen sa han bara: ”Ja, tack för den här stunden, det var den trevligaste tågresan jag har gjort, mycket roligare än att tillbringa den läsandes organisk kemi.”
*******************************
Jag hade naturligtvis inte den blekaste aning hur Micke såg ut. Men vi fick varandras mobilnummer så det skulle allt ordna sig. Beväpnad med min mobil ställde jag mig vid en hiss, ringde upp Micke och upplyste honom om att jag väntade på honom vid hissen.
”Vilken hiss?!” kved han, ”det finns några stycken här på Centralen!”
Nähä, tänkte jag, men vägrade att flytta mig. Skulle vi hitta varandra så var det nog säkrast att en av oss stod stilla. Och till slut dök han ändå upp, andfådd och svettig, och strålande av lycka att han har lyckats lokalisera mig.
Vi anlände till Lenninge sent på eftermiddag men det såg ut precis så som jag hade tänkt mig. Det låg massor av gnistrande vit snö överallt, det var kallt som tusan och solen sken – helt underbart….
Hanna kramade mig hårt och sen tassade vi in i stugan där hela släkten väntade på att få träffa Hannas mamma. Först pojkvännen Fredrik och sedan hans kompisar och föräldrar och deras kompisar – stugan bångnade av folk. Jag fick mig en öl och en kopp kaffe och gick runt och kramade alla som såg ut att vilja ha en kram.
Jag fick mig en säng tilldelad och vi pratade till sent på natten.
Lördag morgon var det då dags att kliva upp i ottan och ge sig iväg på den efterlängtade skoterturen. Det var inte så svårt att gå upp – huset var iskallt eftersom man måste elda för att få igång värmesystemet. Först skulle Micke och jag till Bollnäs och handla korv och öl, sedan var det dags att packa allt i korgar och på skoterkärror och ge sig av till sjön. Jag satte på mig kläderna och trippade ut på gården. Där stod alla samlade i en ring. Deras blickar verkade variera från roade till riktigt oroade. Särskilt den som Hanna gav mig.
”Ska du inte sätta på dig varma kläder?” sa hon med hopp i rösten att jag bara skojade med hela församlingen.
Jag tittade på henne oförstående.
”Vad menar du? Det här är mina varma kläder, dom varmaste jag äger!”
Hanna tittade på mig stumt i nästan två minuter. Sedan vände hon sig till de kringstående (som bet sig i läpparna för att inte brista ut i ohejdat skratt) och upplyste församlingen med förtvivlan i rösten:
”Hon tänker åka skoter i Gucci stövlar och mocca kappa med pälskrage!”
Det blev för mycket för den artiga skaran som brast ut i skrattsalvor.
”Ja,”sa jag förnärmat, ”tror du att vi traskar omkring i skoteroverall på Borås gator?”
Febril aktivitet vidtog. Alla skulle kila hem och komma med diverse klädesplagg som jag kunde få låna. Hanna stod i dörröppningen till mitt sovrum och beordrade:
”Ja, och så tar du på dig långkalsongerna. Och stoppa in dom i yllesockorna nu, annars blir det glipa!!”
Ja, mamma……
Den synen skulle ni se, när jag iklädd alla dessa kläder som var alla aningens för stora och stövlar som vägde bly försökte röra mig runt på gården och få in ändalykten i en skoterkärra.
Den färden glömmer jag inte så länge jag lever. Jag satt i kärran med min dotter mellan benen. Hon i sin tur hade mellan sina en stor korg med ved avsedd för korvgrillning. Varje dike vi passerade lutade kärran i så snäv vinkel att jag var säker på att vi skulle välta och hamna med näsan i en av dessa enorma snödrivor. När vi slutligen kom fram var jag helt stel, delvis av spänning, delvis av kyla. Jag tackade innerst inne min lilla tös att hon inte lät mig åka i mocca kappa med pälskrage.
Vi lastade av all mat och ved, gjorde upp eld, grillade, drack öl och kaffe, solade på skotrarna och bara njöt av livet. Och för första gången i livet fick jag prova att köra en snöskoter själv. Det var helt underbart, sjön låg öde, inte ett spår syntes av mänskligheten, bara vi. Jag drog på i hundra knyck och imponerade på så sätt på hela gänget. Det var en underbar dag med härliga hälsingar som sällskap.
Så kom den efterlängtade kvällen då vi skulle bada träkar på gården. Carina lagade mat och ostbricka och andra läckerheter. Janne och jag fyllde karet med vatten och började elda redan mitt på dan. Kompisar och familj samlades, alla med gåvor som var antingen ät- eller drickbara. Mest drickbara måste man dock tillstå. Efter maten bytte vi om till badkläder och tjutande sprang barfota genom snön till karet. Vattnet var si sådär 38 grader varmt, och det kändes helt gudomligt att sitta där ute under en stjärnklar himmel.
Jag gjorde misstaget att inte sätta upp mitt hår. Det blev så klart blött och jobbigt så jag tog och slängde det över karkanten. Klonk! lät det när det träffade karkanten. Det hann frysa till istappar på dom få sekunderna! Den enda gången nånsin jag har haft rasta flätor.
Om ni inte har gjort det tidigare – upplev en sådan helg i Norrland. Åk skoter på en gnistrande öde sjö, grilla korv när det är tjugo grader kallt, bada träkar mitt i smällkalla vintern under en stjärnklar himmel. Men gör det för guds skull inte i Gucci stövlar och mocca kappa med pälskrage.
Vad jag vill bli när jag blir stor
En gång för länge sen ville jag bli lärare. Jag gjorde i ordning klasslistor, hade betygsättning för mina låtsas elever, skrev av långa harranger från mina favoritböcker. Fröken skulle jag bli, det var drömmen.
Jag sökte in på Socialhögskolan och fick med mig ett varmt rekommendationsbrev. Jag kom in direkt. Utbildningen var rolig och jag gick ut med högsta betyg igen. En mycket kompetent elev – men ville jag bli socialarbetare?
Pragvåren
Igår diskuterade vi den ryska nationalsången som är mycket pampig och man får lite rysningar av den. På 80-talet kallades den ”hockey-sången” eftersom man alltid fick höra den efter varje avslutad hockeymatch. För mig är den en del av en epok som är oerhört svår att beskriva i ord. Den består till stora delar av känslor. Ord var livsfarliga. Vi levde schizofrena liv – vi var en person hemma och en annan ute bland andra. Vi visste aldrig vem som var vän och vem var angivare. Redan som små små barn har vi fått lära oss vad man inte fick säga ute…
Med Helena, min lillasyster som föddes bara en månad innan kaoset bröt ut.
40 år senare (augusti 2008) i hennes trädgård i södra Tjeckien. En vecka innan hon födde tvillingarna Anezka och Jindrich.
Oj oj har läst så mycket att jag glömde vad jag tänkte kommentera i början. Men jag känner igen mycket av mig själv i ditt skrivande. Jag gör precis som dig sätter mig bara och låter orden flöda, tänker sällan på hur det blir och brukar sällan rätta mig själv utan låter det stå som kom ur mig. Jag menar det är ju min blogg och mig det ska handla om, ifall folk inte gillar mina rader är det bara att läsa någon annans blogg. Även jag gillar att vara öppen och ärlig men jag har försökt hålla min familj och vänner utanför, använder inte namn och foton. Det känns bäst så för mig. Jag tycker att det är ok att visa mina tankar både de bra och de jag är mindre stolt över, sån är jag.
Jag älskar att läsa deckar.
Jag ser dig framför mig i den prickiga klänningen, jag har alltid varit svag för prickiga tyger. Du var säkert mycket vacker.
Tack för att jag fick ta del av en bit av ditt liv, jag är inte tjeck utan halvdansk och det har nog satt sina spår även i mig vilket jag är glad för, har ofta fått höra att jag är osvensk i mitt sätt att vara. Vilket betyder att jag pratar mycket, gestikulerar och tycker saker, visar empati och kärlek när jag känner för det.
Men just nu är jag en blek kopia av mig själv men det har ju med njursvikten att göra, jag blir trött och får lov att hålla ordning på gesterna de tar för mycket energi, även pratandet och intensivt lyssnande gör mig sjukt trött men jag hoppas att jag i februari-mars får en väns njure så att jag kan bli mig själv igen.
Nu ska jag sluta innan det ser ut som om jag har tagit över din blogg.
Varmaste kramen