Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Under många år älskade jag att blogga.

Jag bloggade på olika sidor, sociala ”communities”, bantningssidor …. Allt jag upplevde varje dag bloggades. Jag var överlycklig när jag på Cubus hittade en svart tröja med texten ”I am so blogging this!” Jag kunde dock inte använda den så ofta med tanke på att jag jobbade på en socialförvaltning och det mesta man gör där är sekretessbelagt.

Sen kom Facebook, jag bloggade mindre och mindre, träffade Ron och upptäckte FB funktionen ”Anteckningar”. Det var där mitt bloggande tog så gott som slut. Jag skrev mina ”blogginlägg” där istället. Men sen upptäckte jag att det faktiskt inte är samma sak.

En av mina årliga bloggingtraditioner är så klart en årskrönika, en sammanfattning av året som gått. Det kan vara mycket upplysande, lärorikt och har man lite tur så kan man se på det gångna året med glädje. Annars får man se det som – lärorikt.

Varje gång jag gör ett återblick inser jag vilken tur det är att vi inte vet i förväg hur det kommer att se ut. När jag ser tillbaka på 2012 så hoppas jag att jag inte kommer behöva uppleva ett liknande år till.

Egentligen började året väldigt bra. Vi har just flyttat in i vårt stora fina hus i Tågarp utanför Falkenberg och i  mellandagarna blev jag erbjuden och tackat ja till ett riktigt bra och roligt jobb: som verksamhetschef på Frösunda i Halmstad. Jag sa upp mig från socialförvaltningen och började jobba i Halmstad den 1 februari, samma dag som Grimskulla fick sina nya hyresgäster. På så sätt blev jag även hyresvärd.

Ungefär där slutade det goda med år 2012.

När det gäller jobbet så sa 2 verksamhetschefer upp sig allt eftersom, och avdelningen i Halmstad fick det tufft. Även resten av Västregionen hade sina utmaningar i form av sammanslagningar, uppköp, och ekonomiska utmaningar.Jag hade blivit inkastad direkt in i lejonkulan och skulle dessutom lära mig ett helt nytt spännande men tufft jobb.

Bilarna vi hade under året gick sönder en efter en. De packade ihop, gick inte igenom besiktningen, ställde till oupphörliga bekymmer och kostade pengar.

Grimskulla började sluka dubbelt så mycket pengar än hyran täckte. Under det gångna året gick följande sönder: spisen, gräsklipparen, frysen, torktumlaren, kökskranen, toaletten, vattenblandaren i köket. Det blev dessutom en akututryckning att tömma brunnen. Allt som allt har huset kostat mig ca 20000 utöver det som täcks av hyran, och då räknar jag inte alla resor dit de 12 milen som det är.

Min äldsta dotter sa upp sig från sitt jobb och slutade betala sitt lån. Dit gick ytterligare 20000 under året. Pengar jag egentligen inte hade.

Jag har betalat in krediten och sedan har vi fått ta ut det igen och betala räkningar eller köpa mat för oss och barnen.

Ron har sagt upp bekantskapen med Arbetsförmedlingen vilket gjorde att han förvisso kunde ägna större tid åt firman, men samtidigt försvann där ytterligare 3700 per månad. Under året alltså minus ca 40000 till.

Under hela året höll min advokat på med ett bodelningsavtal och det blev klart lagom till jul. Ytterligare 22500 att plocka fram.

Jag är alltid pank, jag har inte råd att varken köpa kläder eller skor till oss och barnen, ännu mindre sådan lyx som att få en ansiktsbehandling eller att gå till tandläkare, vilket jag skulle behöva eftersom jag har en envis infektion i munnen som inte vill ge sig.

Jag hade Alex på Nya Zeeland som råkade i ekonomiska trubbel och jag kunde hjälpa honom med ett enda öre.

Vi har haft svårigheter med våra respektive ex.

Våra barn mådde inte bra. Cesca flyttade till oss efter att ha brutit med sin pappa och sedan allt eftersom retat upp sig på Ron så till den milda graden att hon knappt tål se honom eller hans barn.

Jag har suttit mellan allt och alla. Kämpat som en galning för att få alla relationer att fungera.

Jag har slutat röka på min 51 födelsedag, den 27 juli, och varit rökfri sedan dess, men gått upp 20 kilo under de gångna 5 månaderna.

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under det senaste året. Både på väg till jobbet och på väg hem, på dagarna och på nätterna … Om det är någon som anser att jag har varit dum, stygg eller behandlat dem illa så kan jag intyga att jag har fått betala för alla sådana missgärningar med ångest och tårar som skulle kunna täcka en hel livstid av ondska.

Så många gånger under året har jag velat att ge upp. Det har t o m funnits dagar då jag önskade att inte behöva vakna nästa dag. Men jag har blivit stämplad som svikare så många gånger i mitt liv trots att jag har slagit knut på mig själv för att kunna hålla alla löften till alla i min närhet att det inte finns en möjlighet att jag skulle kunna ge upp. Jag kan inte svika en gång till, även om jag så skulle gå under i processen. Jag kommer att kämpa till sista blodsdroppen.

Grimskulla ska fungera, för gör det inte det – då drar jag med mig min f d i en finansiell avgrund och det kommer inte på frågan. Han ska inte behöva bli lidande för att jag behagade dra och lämna honom i sticket.

Jag insåg detta när en god vän frågade: ”Veronica, älskade själ, vad har du lovat dig själv som du inte kan bryta?”

There´s no way out.

Det finns saker jag är tacksam för, framförallt min hälsa. Hade inte varit för den så hade allt nu legat hos Kronofogden. Å andra sidan hade jag haft en legitim anledning att låta allt gå åt skogen. Min ansvarsbörda knäcker mig, och jag vet inte hur länge till jag orkar men det visar sig. Jag är tacksam för att jag på något sätt ändå alltid lyckas att få ihop pengarna så vi klarar oss. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har underbara vänner som har funnits där för mig under året och som till en julklapp samlade en massa pengar för att möjliggöra en resa till mitt hemland för mig. Jag är tacksam för Ron, för mina barn och för att jag ändå fortsätter att se på världen med kärlek och tillförsikt.

Jag avslutar min krönika med Winston Churchills berömda citat: ”When you´re going through hell, keep going!” och ber till högre makter att det kommande året må bli lite snällare, lite lugnare, lite generösare. Annars kanske det aldrig blir någon krönika för 2013.

Annonser

Det svåraste

silenceDet är mycket jag vet och ändå inte mäktar att förändra. Ett litet steg i taget ska det gå att hela my broken self. Så konstigt att det är som förgjort, att jag trots seendet och vetskapen återupplever trauman jag inte ens vet om, inte kan greppa, inte kan annat än känna som en knytnäve i magen.

Bara genom att gå på ren känsla så har jag 2 sådana oerhört svåra bitar någonstans i min historia som har satt sig som traumareflex i min kropp.

Den ena är min ovilja att berätta om mina tankar och mina känslor. Jag vet att jag har blivit tystad gång på gång när jag var liten. Vissa av dessa situationer minns jag klart och tydligt, andra bara som en stor bunt med skarpa tillsägelser, oskiljbara ifrån varandra. Trauma kan helt klart uppstå genom process, genom långtidsprogrammering.

Jag har därefter levt ett liv i tystnad. Jag säger vad jag tycker när någon frågar efter min åsikt, och det brukar folk göra eftersom jag är någorlunda intelligent och tar mig alltid tid att tänka efter innan jag kläcker ur mig något.

Problem kommer när jag inte säger vad jag tycker eftersom ingen frågar, och sedan blir tillsagd att det är omöjligt för andra att veta vad jag anser när jag inget säger. Självklart är det så, tänker jag med den vuxna kvinnas insikter, och talar om vad jag anser.

Då kommer problem nummer två: åsikten antingen ogillas, och då tystnar jag igen. Eller så har jag öppnat munnen på fel ställe i konversationen, och blir tystad med en blick, ett tonfall, eller ett par ord. Det låter inte så farligt, eller hur? Det är bara det att denna rationella förklaring gör ingen rättvisa åt känslan som kommer som ett knytnävslag i magen. Jag knäpper igen fort som ögat och ångrar att jag öppnade munnen alls, och svär tyst för mig själv att ALDRIG mer gå i samma fälla och tro att någon faktiskt VILL höra det jag säger. Jag vill kasta mig under bordet, ducka, lägga mig i fosterställning och aldrig mer säga ett enda ord.

Samtidigt skriker den lilla tystade jag inuti. Veronica, gör inte så här mot dig själv! My broken self gör så omänskligt ont att jag inser att det är helt irrationellt att känna just så här – men kommer inte åt att ändra på det innan knytnäven träffar min solar plexus.

Hela kampen underlättas på intet vis av det faktum att jag har på gränsen till omöjligt svårt att känna till de sociala koderna som visar VAR i samtalet det är acceptabelt att jag talar. Jag vet det inte, jag säger saker när jag har kommit att tänka på dem och när den andre ser ut att ha gjort en paus …. Jag misslyckas nästan alltid att pricka rätt tillfälle.

Någon sa till mig en gång att de tysta kanske inte har något vettigt att säga. Jag vet att det gjorde förfärligt ont, även fast jag vet att detta uttalande säger allt om den personen och inget om mig.

Hur förklarar man en knytnäve i mellangärdet för andra människor?

Ibland känns det som ett annat liv. Ett tidigare liv. På ett sätt, på många sätt, är det faktiskt precis vad det är. Ett liv där den jag var inte längre lever. Chocolate finns inte längre. Poccahontas, den lilla sjöjungfru, trygg i sin egen förmåga att alltid reda ut saker och ting – hon som sjöng när hon barfota vandrade genom frrostbiten gräsmatta, hon överlevde inte livets framfart.

Jag vänder ett virtuellt blad i min livsbok och börjar på ett nytt kapitel. Två år  med brinnande förälskelse, gränslös lycka, bottenlös förtvivlan, besvikelse, ångest och ständigt nya insikter och utmaningar. Två år med fullständig emotionell och materiell melt down.

Bloggen kommer framöver tjäna som en spegel till nya insikter. Jag är inte intresserad av något syndomtyckande, inga pay-offs eller medhåll för något jag inte menar eller vill åstadkomma. Mitt enda oförfalskade motiv är att finna livets, kärlekens och växandets väg, så objektivt som jag är kapabel till.
Jag kommer beskriva vardagliga situationer som jag finner svåra att greppa, förstå eller integrera i mitt tänk, och genom spegling försöka komma ett steg i taget närmare den oändliga kärleksfulla frid som är mitt mål, mitt önskemål.på

Två år efter skilsmässan bor jag återigen på en ort som jag aldrig hade valt själv, jag har bytt jobb 2 ggr, jag har lämnat Zacharias i Borås och träffar honom varannan helg. Min ekonomi balanserar varje månad på randen till ett stup. Skulder som jag med största sannolikhet aldrig blir av med.

Jag jobbar heltid som chef, jag jobbar en halvtid till som egen företagare, jag har hand om 3 barn som inte är mina egna, och jag är de flesta dagarna helt övermänskligt trött. Det var inte så här jag såg mitt liv när jag för 2 år sedan träffade min tvillingsjäl. Sargade, vingklippta, blockerade av livet jobbar vi dagligen på att lära oss att förstå.
Anteckningarna jag skrev för 2 år sedan var fyllda av frid, kärlek och glädje. En liten droppe i taget har jag tömt min livsbägare på kraft, en gnista i taget har lag släkt mina stjärnögon. Alltför välformad av mina föräldrar, skolan, samhället har jag anpassat mig. Duktig flicka. Med förbundna ögon har jag famlat i mörkret, letat stigen, sökt mig själv. Men eftersom jag har dött så kan jag ju inte hitta mig eller hur? Jag måste alltså skapa en ny mig. Starkare, mjukare, formbarare, fridfullare. kärleksfullare, helt och hållet bara mig. Mina värderingar har jag till stora delar slagit i spillror. Jag har samlat krafter för en protest och blivit tystad, bara för att upptäcka att det är bara jag själv som tystar mig, som återupplever förtrycket från barndomen i andra människors röster. Ibland blir jag tyken och obstinat, jag vill räknas, jag vill finnas. Men den enda som förtrycker mig är jag själv. Tårarna som aldrig tycks ta slut sörjer den glada bekymmerslösa mig som jag själv tagit livet av och begravt.

Men jag har en bra bit kvar. Jag vill ju dansa, sjunga, bada, gå barfota i gräset, älska på morgonen, jag vill återuppstå starkare, tryggare, vackrare – och lika glad.
Och jag har kommit till insikt om det mest avgörande steget: jag kan inte komma dit om jag inte tar varje litet törn och tittar på vari det onda sitter. So lets do it.

If you´re going through hell, keep going, sa Winston Churchill. Det senaste året har varit tufft på så många olika plan. Keep going. Och någonstans i slutet av tunneln finns det alltid ett litet ljus.

Beslutsångest

Vi var barnfria och vädret lovade gott. Helt i enlighet med inlägget ”Marknader” så bespetsade jag mig på att åka till Bredaryd för att gå på deras marknad som förra året var en riktigt härlig upplevelse, och trots att jag inte var helt frisk så minns jag dagen med glädje. Vi hade då Pia och flickorna med oss och det var helt enkelt supermysigt.

Alltså beslutade jag mig för att åka även i år. Eftersom jag inte riktigt fungerar som alla andra så utgick jag helt enkelt ifrån att Ron tyckte samma sak förra året och att han vill gärna åka i år också. Jag fattade helt enkelt ett beslut. Ändå var jag helt beredd på att han kanske inte hade någon lust alls, och om han hade velat stanna hemma så hade det varit helt ok för mig.

Vi åkte och vi diskuterade beslut. Hur fattar man beslut i ett förhållande, i en familj? Jag har levt i 23 år i ett förhållande där alla beslut fattades av mig – och alla gick ofelbart åt skogen. Alltid. Beslutade jag att vi skulle flytta till Frankrike så bröt helsike löst där: Alex var sjuk hela tiden, M vantrivdes på jobbet och kunde inte lära sig franska … så jag fattade beslutet att flytta tillbaka till Sverige: M blev arbetslös och inkomstlös, vi fick bo i ett slumområde i Borås, barnen avskydde skolan där …

Så jag fattade beslutet att köpa ett hus: det låg utanför Borås så det blev längre pendling till jobbet för M, barnen måste ta skolbuss, och skolorna var inte ett dugg bättre … Jag fick nog av eländet, träffade Ron och fattade beslutet att skilja mig.

Huset i Grimskulla gick inte att sälja. Det var jag som ville ha det och nu gick det inte att sälja! Jag flyttade till Falkenberg (vilket är möjligen det enda jag ångrar så här i efterhand), kan inte träffa lille Zache så mycket som han skulle vilja och behöva – och återigen står jag där med de negativa konsekvenserna av mina beslut.

Jag vågar snart inte fatta ett endaste litet beslut – men att låta bli är också ett beslut, ett val vi gör.

Så när jag vill åka på marknad så är det faktiskt bara ett förslag. Det gick ju åt pipan igår med för den delen. Marknaden var redan så gott som stängd när vi kom dit.

Hur mycket av min 30 år långa resa med ensamrätt och ensamansvar för beslut och deras konsekvenser behöver omprogrammeras för att jag ska våga fatta beslut igen?

 

Marknader

Jag skrev denna anteckning för exakt ett år sedan efter Bredaryds marknad. Undrar om Evelina fortfarande älskar sin docka 🙂

När jag var liten och bodde med min mormor i den lilla tjeckiska byn Stankovice en bit öster om Prag älskade jag att åka på marknad. I alla kringliggande byarna var det marknad en gång varje sommar, på bestämda helger. Alla visste precis vilken helg den var i Sázava, Úzice, Smilovice, Janovice, Krouty … alla åkte från när och fjärran. De vuxna älskade marknader precis lika mycket som vi barn. Det fanns karuseller, man kunde skjuta på blommor med luftgevär, äta sockervadd, handla sockermandlar, leksaker och annat värdelöst som man inte kunde hitta på något annat ställe. Musiken skrålade från högtalarna, det var varmt och soligt, och livet fick ett festligt avbrott från vardagen.

Varje år fick jag en liten docka. Det var höjdpunkten för mig. De små plastdockorna var som bebisar lindade i en vacker linda med rosa spetsar, hade sidenband runt om, och för mig var de det vackraste och lyxigaste jag kunde få. Jag var lycklig. Jag tror att de kostade 10 eller 15 kronor.

Igår åkte jag, Ron, Pia och hennes flickor till Bredaryd på marknad. Egentligen skiljer sig inte svenska marknader så mycket från de tjeckiska. Det finns karuseller, sockervadd, söta mandlar, man kan skjuta med luftgevär, handla plastleksaker. Det finns saker man bara hittar just på en marknad. Vi gick runt och tittade på alla drömfångare, vackra kristaller, kläder, bakluckeloppis, köpte godis. Alldeles på slutet kom vi till ett stånd där man sålde dockor. Som genom ett trollslag förflyttades jag till mina barndomsmarknader. Skillnaden var bara att dockorna var 30 – 50 cm höga, av porslin och iklädda vackra påkostade kläder. Evelina tog sina pengar och köpte en av dockorna, med små glasögon på. Jag såg samma uttryck i hennes ansikte som jag brukade ha när jag fick en av mina.

Egentligen har världen inte förändrats så väldigt mycket, inte sedd genom en flickas ögon.

Enda skillnaden är storleken på dockorna 🙂

 

Stöd eller medberoende?

Med större insikt följer ett större ansvar. Det inser man. Och ju mer man inser desto mindre är man benägen att döma andra, att gå in i strider och konflikter, att försöka ha ”rätt” i alla diskussioner. För med insikten följer även ödmjukhet inför det jag fortfarande inte kan och inte vet – och det är en hel del.

För att ta ett exempel: en person anser sig ha blivit illa behandlad av någon, och talar om det överallt och för alla. Redan där finns det många frågor man kan ställa sig. Äger den personen hela sanningen? Talar hon verkligen om alla fakta i historien eller är den anpassad för lyssnaren? Vad är motivet bakom berättelsen? Bekräftelse, sympati, hjälpsökande?

Det finns ju alltid minst en andra sida av varje händelse eller process, minst två aktörer. Sanningsmarginalen kan i vissa fall vara enorm, beroende på massor av faktorer.

Sedan kommer vänner till undsättning och tar enbart in dennes historia, tar den för fakta och ska ut i strid och förfasa sig. Hjälper det verkligen? Eller blir de bara medberoende i hennes situation, och skapar ännu mer negativa destruktiva tankar genom att fokusera på allt det som är fruktansvärt i hennes liv? Vore det inte till större hjälp att förhålla sig någorlunda klarsynt och på så sätt vara till större hjälp?

Sedan kommer någon och påpekar att denna historia låter i vissa delar helt orimligt och vill veta mer för att kunna bilda sig en uppfattning om hela bilden och på så sätt vara till större nytta. Denna någon blir direkt påhoppad. För tänk om det finns saker som inte får höras och synas, för då skulle hela storyn plötsligt inte vara lika horribel, det skulle inte vara lika synd om de inblandade och de skulle, gud förbjude, riskera att få ett relevant stöd! Vad skulle man sedan ha att hänga upp sin identitet och sina bekräftelsebehov på?

För om jag inte är ett offer – vem är jag då??

Den som skulle kunna vara till nytta på riktigt blir kallad för känslokall och ombedd att hålla tyst när han inte vet vad det handlar om och inte har blivit utsatt för samma hemska saker.

Men tänk om denne har varit utsatt för liknande saker, har insikt och kunskap som skulle kunna vara till nytta, och just därför frågar vad det handlar om? Att vara humanist handlar sällan om att åka ner i ett svart hål tillsammans med den som söker hjälp, utan att förhålla sig klarsynt för att kunna hjälpa. Det är mycket enklare att gråta tillsammans med någon än att låta bli, uppbåda kraft och se vad man kan göra. Det handlar om ren kärlek – och tas allt som oftast för kyla och oförstående.

Om man gråter när ens barn flyger mot nya mål, lyckligt över sitt nya liv, är man bättre förälder än om man gläds med det? Älskar man mindre?

Vad i allt detta är ett uttryck för kärlek till den andre, och vad är ett eget behov?

En av de största och viktigaste insikterna i mitt liv har varit denna:

”Gå inte automatiskt in i försvarsställning! Känn dig inte attackerad, påhoppad, illa bemött. För om du bara lyssnar, tar in och funderar så visar det sig många gånger att ”påhopparen” hade något viktigt att förmedla, något som kan vara till hjälp eller som du kan lära dig av om ditt eget sätt att agera!”

För vad vinner man på att slå dövörat till? ”Vinner” den andre något pris? Får denne ”rätt”? Jaha, så…?

Jag ska inte säga att det var lätt. Många gånger har jag fått bita mig i tungan, svälja ett ilsket svar, kämpa mot klumpen i magen. Nu går det automatiskt.

Och tro mig – för min egen skull var det värt vartenda svalt ord. Jag tar inte allt som sägs personligt, jag lär mig ständigt nya saker, och jag mår så mycket bättre än jag skulle göra om den andre tyckte synd om mig.

Nu börjar det gå till överdrift på allvar.

Ända sedan förra veckan har en kollega sprungit runt på kontoret och försökt få med sig någon av oss att åka tjej-vasan. Ingen reagerar på tilltal när hon sätter igång. Slutligen hamnade hon inne på mitt kontor och jag upplyste henne om att jag gärna står vid spåret och hejar för att ta del av den friska luften i Dalarna, eventuellt kan jag ta en liten promenad längs med, men att åka 3 mil efter 25 års uppehåll är i min värld inte frågan om motion utan om självmord. Förvisso har livet varit tufft på sista tiden – men än är jag inte fullt så desperat.

Idag var det samma visa kring fikabordet. Kollegor reser sig och släntrar långsamt ut, mumlande något om att de har ett besök som de måste förbereda sig på. Kvar finns några motionsentusiaster. En tränar aiki-do, en springer en mil varje morgon, 2 ska börja på yoga, någon kör med gym. Diskussionen urartar helt. Det blir till en tävling om vem som tränar mest, oftast, hårdast, springer längst, eller tidigast på morgonen…

Då höjer en ung kollega rösten och frågar med ett leende:

”Vadå? Kan man inte bara åka skidor för att det är roligt? Måste man tävla hela tiden?”

Precis. Kan man inte bara göra saker för att det är roligt? Måste det baseras på att man behöver gå ner i vikt, få en bättre kondis, se smalare, fastare och vackrare ut? För att visa hur ”duktig” man är?

Jag satt och funderade lite till: eftersom jag alltid jobbat på kvinnodominerade arbetsplatser så har jag ingen aning om detta är allmänmänskligt, eller bara kvinnligt. Har vi lyckats skapa ytterligare en stressfaktor i våra egna liv? Räcker det inte som det är? I välmåendets tecken tar vi kål på oss själva. Är det inte hälsosammare att ta det lugnare och faktiskt må bra mentalt och andligt? Tyvärr fungerar det nog inte helt smärtfritt på dem som redan har blivit inlärda att motion är ett måste, för skulle de sluta hetsmotionera så får de dåligt samvete istället…

 Ibland är det svenska ordet ”lagom” inte så dumt 🙂

Du kan inte bära alla

Igår hade vi vår sista utomhusmeditation för denna sommar. I alla fall var det den sista planerade meditationen i föreningens regi. Det kan ju alltid tillkomma spontana meditationer, när vädret är vackert och vi känner att vi behöver njuta av en härlig stund utomhus med några älskade vänner.

Vi satt uppe på Borrås skåra, det var soligt och vackert och vinden blåste på ett alldeles speciellt magiskt sätt. Pia ledde oss lugnt och stilla genom ett vattenfall och till en äng med sammetsmjukt gräs. Jag hörde tuppens glada sång i fjärran och tittade upp mot den solbelysta himmelen. Precis ovanför mig ”stod” en enorm ljusvarelse. Och trots att det vina skenet från den var mycket starkare än solen så blev jag inte bländad. Jag kunde klart och tydligt se de vackra ansiktsdragen och höra en röst som egentligen inte kan beskrivas med vanliga ord. Som silverklockor klädda i sammet, mjuk och klarklingande samtidigt. Rösten skickade ut en känsla direkt in i min själ. På annat sätt kan det inte beskrivas. Som om rösten var en stråle som gick rakt in i själen och fyllde den med kärlek, tröst, glädje, lycka, frid och harmoni. Samma sak var det med dennes blick. Rent fysiskt fyllde den mig med känslor av frid och lycka. 

Varelsen lyfte upp mig, jag svävade i dess ljusfält, och rösten gick rakt in i mitt medvetande.

”Nu är det dags att släppa den smärta du har själv åsamkat dig i många år. Du är inte ansvarig för världens välbefinnande. Du är inte ansvarig för andras lycka och trygghet. Det är inte ditt fel att saker händer, och det är inte ditt ansvar att ta hand om dem efteråt. Du kan inte bära alla. Bär dig själv nu. Ta ansvar för dig själv. Det finns bara en själ vars lycka är ditt ansvar – Du.”

Hela min kropp fylldes med värme från varelsens sken. Jag har länge vetat att detta budskap skulle komma, att jag inte är en åsna som ska bära världens olyckor på mina axlar. Ändå har jag hela tiden gjort just precis det, burit. Igår under meditationen fick jag hjälp att få den insikten landa ända längst nere på botten av min själ.  

 Vi slog upp Tuppen i Solögat och det kunde knappast ha blivit tydligare:

  Ge av dig själv för att hjälpa andra. Min gåva till dig är att kunna uppskatta dig själv.”

 Uppskatta mig själv, ta ansvar för mig själv är den enda vägen att i fortsättningen kunna hjälpa andra. Be the change you want to see in the world. För det man inte har, det kan man inte heller dela med sig av.

Nyårsmiddag

Varje familj har sina traditioner. Ibland överensstämmer de ganska väl med samhällets traditioner, ibland byter man ut vissa delar, eller sammanför från olika delar av familjen. I varje familj skapas på så sätt en unik atmosfär: detta är vårt. På julafton äter vi alltid omelett med spenat och prinskorv, det är farfar en fena på att laga. Till Midsommar måste vi åka till mormor Elsa i Smedjebacken, där har de så otroligt vacker stång, och firandet är något utöver det vanliga.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.


Tonårsrebellen

Cesca har varit på utflykt till Göteborg. Eftersom hon är en estet gör skolan ibland utflykter till konstmuséer eller för att åse en musikal. De gjorde bägge delarna, först konstmuseum och sedan en musikal på Operan. Tösen kom hem vid midnatt. När jag frågade henne i morse hur det var fick jag till svar att hela behållningen med utflykten var pausen mellan 2 och 6 som de kunde göra vad de ville. Hon var förbaskad på personalen på muséet som inte tillät att de hade en penna med sig och dessutom hindrade henne från att ta med sig en dricka in i utställningslokalen. Hon satte sig på bänken utanför salen och trots ihärdiga försök från lärarens sida vägrade gå in utan inväntade klassen utanför, helt själv. Enveten som bara den trotsade hon ett påbud som hon tyckte var löjligt. Att rätta sig efter regler och auktoriteter är inte hennes starkaste sida. Eller kanske är det det …

Jag gjorde ett tafatt försök att tillrättavisa henne men det var inte helhjärtat. Jag var ju precis likadan själv! När vi bodde i Norrland i början av 80-talet gick jag med i Miljöpartiet, åkte tillsammans med civilt olydiga vänner på transseanser, ammade barnen sittande på ett fäll på gatan i Hudiksvall, klockan 11 på natten. Vi fick bilen stulen och diskuterade livet och andlighet med en skräckslagen poliskonstapel och en punkrocker som något överfriskad anslöt sig till gruppen på vägen hem från någon röjarskiva. Jag kedjade mig fast vid järnvägsspåret i Bollnäs i protest mot giftbesprutning av banvallarna. Jag skrev motioner som handlade om mina åsikter om de s k fredsbevarande styrkorna, baserade på mina upplevelser i Prag 1968. Vi åkte på kongresser, hade våra spädbarn med oss i talarstolen, gick barfota i de fina kongresslokalerna, demonstrerade mot kärnkraft … Jag gick omkring i svarta kjolar, barfota och med sötvattenspärlor i håret. Maskrospower. 25 bast skulle jag förändra världen genom kamp… Sånt går över med en växande insikt.

Ingen har någonsin förändrat någonting genom kamp. Det tog mig några år att inse men jag är tacksam för att jag gjorde det. Jag har fått insikten att den enda kraften som kan förändra världen är kärlek. Den är så mycket starkare än kamp. Men den är svårare att tillämpa som världen ser ut just nu, och vi är fortfarande människor med alla våra begränsningar, blockeringar, vårt ego, våra rädslor.

Så när min envetna tonåring med trots i blodet tillbringar 2 timmar utanför en utställningslokal eftersom hon vägrar att rätta sig efter en regel så inser jag att det är hennes resa, hennes väg, hennes livsplan. Jag vet att hon också kommer till insikter på vägen och jag kan finnas till och stötta, men jag kan inte leva hennes liv, förändra hennes sätt att se på saken med ett trollspö. Bara ”lead by example”. Hon är starkt medial, känslig och kärleksfull så jag vet att hon blir precis som hon ska. Och egentligen är jag glad att hon kan vara stark och sätta en gräns, även om just denna kan synas lite missriktad.

Att inte finnas

Det finns små osynliga sprickor i min själ. Jag vet inte när den första sprickan kom, hur den blev till. Jag var nog väldigt liten. Precis som alla andra som valde att komma till denna världen, med alla dess ofullkomligheter, med all rädsla, all kontroll och alla krav, gav jag tidigt upp min gudomliga själ och fyllde sen sprickorna med sådant som fick den någorlunda att hålla ihop. För att omvärlden skulle acceptera, älska, tycka om den jag blev.

Vissa saker jag hade med mig gick på så sätt troligen helt förlorade. Andra gick i små små bitar, och ibland kan jag se en liten bit som jag kan sätta tillbaka och försöka se hur den såg ut från början. Åter andra syns väldigt tydligt, jag ser dem, andra ser dem, men att försöka ta tillbaka kraften i det som varit, föra ihop helheten, gör så ont att jag ryggar tillbaka. Min identitet skulle förändras så radikalt att jag inte klarar av att se hur jag skulle orka ta till mig den jag är.

I vissa situationer krymper hela min själ till ett litet russin. Den trycks ihop och gör så ont att jag förstår med det samma att det är en gammal spricka som håller på att gå upp i limningen. Jag fick inte synas, jag fick inte höras, jag fick inte finnas. Jag blev skickad till mitt rum eller utelåst i hallen. Jag fanns inte.


När jag nu hamnar i en situation där jag ska hävda mina gränser, min integritet, förflyttas jag med ljusets hastighet till det glada sextiotalet. Jag står ute i hallen och resten av familjen sitter i köket och skrattar. Jag vill bara skrika att jag också är där, att jag också finns och förtjänar kärlek och uppmärksamhet. Att jag har hjärta, känslor, åsikter, intelligens, rätt att finnas till. Rätt till att vara jag och bli accepterad. Till och med idag, närapå ett halvt sekel senare, känner jag mig hoptryckt till ingenting. Jag är arg på mig själv, frustrerad, och jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly. Att öppna dörren, andas in den friska luften och känna friheten att vara jag.Någonstans på vägen blev jag tyst, eftertänksam, osynlig. Om jag inte gjorde saker rätt så såg i alla fall ingen om jag gjorde fel. Om jag inte fick höra att ag var söt, smart, rolig och älskad så slapp jag höra att jag var olydig, lat och alldeles för mager. Jag slutade längta efter att bli sedd eftersom det ändå inte fanns något bra att se.

Därför älskar jag min lägenhet. Jag har ett ställe där jag är jag. Ingen säger åt mig att jag inte får ha en rosa julgran, änglar på väggarna, doftljus och värmeljus i enorma mängder, att jag måste ha TV eller att jag inte får lyssna på en symfoni medan jag äter mörk choklad. Jag har mina tavlor med vackra gyllene ramar som jag köpte i Prag när jag var bara 16 bast, för sparad veckopeng. Det tog mig ett halvt år att spara till en tavla eftersom mina fickpengar knappt räckte till en klubba i veckan men jag skulle ha de vackra reproduktionerna till mitt blivande hem som jag drömde om. Att komma bort hemifrån för att få finnas.

Jag har min gungstol som Magnus köpte till min 27:de födelsedag eftersom jag hade önskat en sådan till varje jul när jag var liten men aldrig fått någon. Jag har mina kristallvaser och skålar som min mormor gav mig varje år till min födelsedag, min älskade mormor som nu följer med mig som en skyddsängel och guide. Jag har rätten att hänga upp lila gardiner med vita blomsterslingor, sjunga på franska mitt i natten, skratta eller gråta när jag känner för det.

För mig är mina saker laddade med energier från ett liv då jag visste vem jag var och kämpade för att förbli det. De har ett värde som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Min frihet att kunna säga: detta är mitt hem, du är välkommen precis som du är. Du har friheten att vara du och jag förbehåller mig friheten att vara jag.

Då krymper inte min själ, då försvinner jag inte ut i hallen och längtar efter att få öppna ytterdörren och gå …

Jag vet att det är mina egna sprickor i själen. Jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly när jag känner mig som det osynliga barnet. Men vad är egentligen själens ursprungliga sång och vad är rädslan för att inte få finnas? Kan den verkligen sitta i saker? Vad är de i så fall uttryck för, symbol för? Mitt existensberättigande kanske.

Praktikanten

Martin satt vid sitt skrivbord i hörnet av mitt feng shuiade kontor. Han har fått en lap top och en lampa som är så modernt utformad att den i det närmaste ser ut som en maskin man använder vid laseroperationer. Han brummade för sig själv, bläddrade vilt i den decimetertjocka akten och kliade sig på nacken med jämna mellanrum. Min godmodige praktikant har efter en vecka hos mig fått i uppgift att egenhändigt författa en tämligen omfattande utredning om korttidsvistelse på Ågrenska. Obarmhärtigt slängde jag honom in i utredningsarbetet, unaware and unprepared, ungefär som när man kastar oskyldiga barn i vattnet för att lära dem simma.

Martin är modig. Utan minsta protest greppade han den omfattande akten och gav sig i kast med att plöja igenom varenda Regeringsrättsdom och varenda neuropsykologutlåtande. Eftersom de innehåller omåttliga mängder uttryck som vänstersidig lumbal konvex skolios och liknande mardrömslika ord kan man inte annat än beundra killen. Han brummar och kliar sig, men 2 dagar senare har han författat en riktigt bra utredning.

Jag har alltid haft förkärlek för att ha praktikanter. Att få ta hand om en blivande kollega är både roligt, utmanande och utvecklande. De har all litteratur i färskt minne, de ifrågasätter och man måste komma med bättre svar än: ”Därför att det är så.” Man får tänka efter, rensa bort rutiner som är förlegade eller inte fungerar vilket blir lite som att köra feng shui i sina dagliga arbetssätt. Dessutom har man alltid någon att tjöta med om allt mellan himmel och jord. Jag hoppas bara att han har samma musiksmak som jag. Än har han inte klagat i alla fall när jag sjunger på bruten franska Je t´aime avec ma peau och liknande musikaliska pärlor.

Jag märker på hans blickar att han emellanåt undrar vad det är för en handledare i vars klor han hamnat. Rosa kavajer och skor, en fontän på kontoret, sjunger på franska och till råga på allt inte äger en TV. Han kastar ibland en förstulen blick som kan innehålla allt från ren förvirring till lite skräckblandad förtjusning. Jag tror inte att jag passar in i bilden som han må ha haft av oss soctanter. Dessutom diskuterar jag gärna andlighet, skojar om kulturkrockar eller frusna attityder och bor i Fritsla. ”Stoppa plågsamma djurförsök, det finns Fritslabor” heter det i Marks kommun 🙂

På något sätt tror jag ändå att han kommer minnas sin praktik med glädje. Hittills kommer vi överens alldeles utmärkt.

Det är skitkul att ha en praktikant.


Rosa kavaj

Jag har en hel massa favoritfilmer. De flesta av dessa tillhör sci-fi, fantasy eller feel-good genren. Men jag ser gärna även en bra komedi eller en musikal. En av mina favoriter när jag var i tonåren var Grease. Dels var den riktigt cool, bra musik, John Travolta som kan dansa omkull vilken tös som helst, och så alla de störthäftiga kläderna!! Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den på bio 7 gånger. Redan på den tiden stod det klart för mig att jag nog mest liknade Cindy till sättet och klädsmak. Men – den mest fantastiska företeelsen i filmen var tjejernas gäng, The Pink Ladies. De hade otroligt snygga rosa jackor med texten i silverbrodyr och jag var helt såld. En sån jacka skulle jag ha en vacker dag. Just då var det helt otänkbart. Mina föräldrar hade ont om pengar och jag fick nöja mig med ärvda eller donerade kläder.

Åren gick, och trots att de flesta ansåg att jag borde växa ifrån min rosa fascination så gick den inte över på något minsta sätt. Vissa perioder var rosa en innefärg, och då var jag helt plötsligt fashionabel, men ibland var den hopplöst ute, och jag vägrade rensa den ut ur min garderob i alla fall. Likaså ju äldre jag blev desto mindre acceptabelt verkade det bli. En kvinna 40+ ska INTE ha babyrosa klänning med vita blommor på, så är det bara! Jag brydde mig inte vilket. Jag passar i rosa och vad andra anser är inte mitt bekymmer.

I morse när jag kom till kontoret kom en kollega till kaffebordet och meddelade att hon hade rensat sin garderob kvällen innan och hittat en ROSA kavaj! Eftersom det i hennes huvud genast poppade upp ett likhetstecken mellan den och mig tog hon den med sig till kontoret för att fråga om jag ville ha den. Hon plockade den upp ur kassen och jag bara smälte. Den fantastiska rosa färgen var precis samma som Pink Ladies´ jackor. Jag drog på mig kavajen och förflyttade mig genast 35 år bakåt i tiden. Jag blev en Pink Lady, en i det coola gänget … Min lycka var total.

När jag kom hem plockade jag fram min rosa nagellack och grävde fram mina rosa mocca-stövlar ur en flyttlåda. Med en svart klänning är detta helt enkelt en oslagbar kombination.

Jag är väl medveten om att lycka inte kan mätas i pengar eller prylar. Men kanske kan den mätas i en uppfylld dröm, även om den har fått vänta i 35 år på att bli verklighet. Det är trots allt de små sakerna i livet som förgyller vår tillvaro. För mig är lycka en babyrosa kavaj, oavsett modetrender eller ålder.

Två världar

I mitt liv har jag skapat 2 egna hem. Ett med Stefan när jag flyttade hemifrån till Sverige, och ett med Magnus, när han flyttade hemifrån och ihop med mig. Bägge hemmen startade från scratch. Vi hade nästan ingenting, en tom lägenhet och föräldrar som var villiga att avstå lite saker till vårt gemensamma hem.

Vi var unga och ingen av oss hade varken pengar eller direkt några utpräglade åsikter om hur saker och ting skulle vara, fungera och se ut. Vi plockade in sådant vi hittade på gårdsauktioner eller fick av barmhärtiga släktingar och vänner. Så småningom fick vi råd att inhandla någon egen matta eller bord på blocket och var urlyckliga för varje liten pryl. Vid varje flytt fick vi kasta gamla uttjänta saker och genom året fylldes vårt hem med saker som vi gemensamt ville ha eller som vi behöll för att de hade ett affektionsvärde. Vi hade byggt upp allt tillsammans, i samförstånd eller efter en dialog. Jag hade hand om den estetiska delen av inredningen, Stefan och Magnus om den praktiskt-tekniska (sladdar, kontakter, borrning i väggarna, upphängning av saker, montering av möbler). Till slut vet man inte var den enes smak slutar och den andres börjar. Allt liksom bara flyter på. Kanske vet man efter 20 år vad som är gångbart utan att fundera så nämnvärt över det.

Det blir en helt annan femma när man ska slå ihop 2 hem i vuxen ålder. När man ska börja ett gemensamt hem från 2 helt olika perspektiv och utgångspunkter. Vid det laget har bägge två saker som skulle räcka till minst 4 hus, bägge har mycket utpräglade åsikter om vad som är praktiskt, vackert, användbart eller dekorativt. Var skåpet ska stå.

Särskilt intressant är det om den ena parten eller bägge varit singla under en längre tid. Man är liksom van att alltid få som man själv vill, att alltid fixa och ordna själv, att allting man har är ”mitt”. Det bådar för riktigt dynamiska diskussioner. När det dessutom är så att den ena flyttar ”till” den andra då är läget ännu mera spännande. Ojämnt liksom. Den personen hamnar direkt i underläge, i någons hem. Det krävs en oerhörd portion av ödmjukhet att tillåta. Och en enorm portion mod att våga ta initiativ till egna idéer. I bästa fall är bägge så öppna för insikten att det sker en successiv utveckling, insikt och friden fortsätter att råda.

Är jag rädd?

Ja, det är jag. Rädd för att bli fast, för att hamna i en bur som inte ens är min egen, för att vilja fly från kompromisser. Livrädd. Men jag är också stark och modig och tillräckligt klok för alla dessa insikter. Dessutom vet jag att allting blir alltid som det ska. Det gäller att ha tillit till den kärleken man hyser för sig själv, för sin partner och för livet i allmänhet.


Ändalykta

Jag har en trasig baklykta. I tisdags när Magnus kom till min lägenhet för att hjälpa mig montera upp min vackra kristallkrona upptäckte han att den var trasig. Själv har jag inte sett det, jag brukar inte syna bilen varje gång jag ska köra iväg någonstans. Någon måste ha backat i mig, och jag vet inte ens var eller när.

Jag ringde Hedin bil och frågade om de kunde laga den åt mig. Javisst kunde de det, men först måste jag ringa till polisen och anmäla detta som parkeringsskada. Sedan med ett diarienummer till hands ringa till mitt försäkringsbolag för att få det godkänt och på så vis få en lägre självrisk. Sedan kunde de göra en kalkyl på vad det skulle kosta. Jag lyssnade uppmärksamt på herren vid namn Lars och såg en rulle silvertejp för min inre syn. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag. De tvivlade på att jag skulle få bilen genom besiktningen. Möjligen om jag tejpade fast en bra ficklampa där.

Efter Zaches årliga besiktning på sjukhuset drog jag till Hedin bil och Lars kom ut för att titta på lyktan. Han fotograferade omsorgsfull baken på Irja och konstaterade lite hummande att detta rörde sig om att byta både bakskärmen och kofångaren, alltså skulle det gå på 10000 pengar. Dessutom tar det en vecka att laga bilskrället och under tiden blir jag billös. Jag funderade på att fråga om han verkligen var vid sina sinnens fulla bruk men avstod. Jag insåg att med min strålande ekonomi har jag inget annat val än att ringa till farbror polis.

”Inte kan du göra en anmälan på telefon!” sa damen på polisstationen. ”Du måste komma hit och visa bilen för att vi ska kunna konstatera att det är troligen en parkeringsskada! Vi har öppet mellan 9 och 15.”

Ingen lunch idag alltså. Jag åkte ner till polisstationen och infann mig i receptionen. Konstapeln tittade upp, sken upp och frågade vänligt vad jag hade för önskemål. Han tog fram en blankett där jag skulle skriva, rita bilar och pilar och gissa klockslag. Under tiden skulle han kontrollera skadan.  Han kom tillbaka tämligen omgående, tittade på mig med ett leende och gled hela tiden med ögonen strax nedanför min haka. Jag frågade hur man ritar en parkeringsskada. Han tittade upp och sa: ”Äsh, skit i det!” och stämplade min blankett. Sedan försökte han lära mig det längsta ordet i svenska språket. Jag skrattade lite roat, han gav mig en kopia av anmälan och följde mig med blicken till utgången.

Så, steg ett avklarat. Nästa blir värre. Då ska jag nämligen försöka hitta ett försäkringsbrev, och alla som känner mig vet att hitta saker är inte min starkaste sida. Att få ett intyg från en snygg konstapel är jämförelsevis peanuts.

Med jämna mellanrum är det riktigt roligt att vara kvinna.

Efter en helt fantastisk helg har jag återigen hamnat i vardagen. Min enorma energi dalade direkt första dagen. På jobbet ringde telefonen i ett, jag hann knappt dra efter andan mellan samtalen. Julhelgen är slut och då kommer alla på att deras LSS-handläggare har haft det alldeles för slött under några veckor och ser till att jag har att göra. Det är bara bra, dagarna blir så mycket roligare då.

Desvärre återkommer även andra saker, som inte är så roliga. Tidiga mornar i kolmörker då man helst vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Ishala vägar genom skogen. Muntergökar på arbetsplatsen. Dessutom passade någon skicklig medmänniska på att backa på min lilla Irja igår, vilket Magnus upptäckte på kvällen när han kom för att montera upp min vackra kristallkrona i sovrummet och ge mig en omgång i bordshockeyn.  Så roligt – det är vad jag behöver just nu.

Jag ringde Hedin bil idag och fick mig till livs att visst kan de laga lyktan och skraporna, men först borde jag ringa mitt försäkringsbolag och anmäla och sedan till polismyndigheten för att få ett diarienummer. Ingen motpart eftersom det är en parkeringsskada. Sen kan jag komma till dem så kan de kika hur kostsamt det blir. Jag la på luren och såg en rulle silvertape för min inre syn. Går det inte att laga med silvertape så är det trasigt som det heter. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag eftersom bilen troligen inte passerar genom besiktningen i så fall. Hm, tänkte jag inte på. Jag har besiktning i mars så det är nog bäst att laga lyktan.

Jag har Zache hela denna vecka. Jag behöver utrusta hans rum med möbler så några lyktor har jag inte riktigt räknat med. Men han trivs hos mig och det är roligt. Vi kollar på film på min lappis, vi spelar bordshockey och fuskar båda två så det står härliga till, vi lägger tarotkort och myser på kvällarna med levande ljus och chips och musik. Ikväll är jag bjuden hem till min älskade Carina. Imorgon kväll ska vi på intuitionskväll i Falkenberg och kolla in Rons nya lägenhet. På torsdag ska jag och lillemannen till SÄS för en ny astma- och allergiutvärdering. Sen på kvällen ska vi städa vid Häggån inför visningen som ska ske på söndag. Full rulle alltså. Livet ser alltid till att jag får all den energi jag behöver först innan det överöser mig med uppgifter och det är jag tacksam för. Hur det än är så vore det inte mitt liv om det inte gick i 140 knyck.

Jag älskar mitt liv. Jag vet att det finns de som stör sig just på det faktum. Jag borde vara miserabel, jag gör inte som de anser att jag ”borde”. Det säger naturligtvis ingenting om mig, men allt om dem och deras värderingar och välmående.

Klart jag mår bra – jag har den vackraste kristallkronan i mitt sovrum nu, och jag fick stryk i bordshockey med 6 – 1 i en härligt rolig match mot mästaren Magnus som har spelat i 30 år, jämfört med mina 3 matcher 🙂 Jag önskar att alla vågade leva sitt liv så som de önskar och drömmer om innerst inne. Tänk så mycket elände och konflikter vi skulle slippa om världen beboddes av idel lyckliga och kärleksfulla individer! 

Från en annan planet

Farbrorn med snöskoveln i handen tittade på mig med oförställd nyfikenhet. När jag klev utanför dörren har han redan varit i farten i flera timmar och skottat den enorma planen utanför hyreshuset för hand, med en vanlig liten snöskovel. Jag kom uttrippandes i högklackade skor, balanserade betänkligt på trappan och sopade bort snön från min bil på hans avskottade yta.

”God morgon” sa jag med ett leende. Hans ögon lyste upp och han började småprata medan jag trippade och sopade. Vi diskuterade snöslungor och deras för- samt nackdelar, det kommande vädret, min trip till Englagård, och sedan mitt ursprung. Farborn trodde nämligen att jag var från Örebro. När jag talade om att jag var från Prag så fick han fråga 2 ggr till vad jag sa. På något sätt verkar folk inte förvänta sig en utländsk stad och har därför svårt att höra vad jag säger. Det har hänt mig så många gånger tidigare att jag är numera helt beredd på att dra hela historien om min ankomst, hur länge jag har levt här, var jag har bott i Sverige och hur det kommer sig att jag pratar Hälsingemål med anstrykning av Närkingska och Borås/Mark accent.

Farbrorn lyssnade fascinerat. Han lyste fortfarande av nyfikenhet, nu blandad med lite road förtjusning. Hm, en tjeckiska i ett brukssamhälle med gamla vävar-anor, i ett gammalt vackert hus med idel svenskar inneboende som dricker kaffe i trädgården på sommaren och äter gemensamma frukostar på vintern… Spännande läge.  Dessutom skulle jag även gå ner i tvättstugan och om jag har förstått hela saken rätt så finns det tvättstugeregler och tvättstugekrig som inte är att ta så lätt på.

För bara ett halvår sedan hade jag nog inte ens reflekterat över att farbrorn nog betraktade mig som en exotisk fågel. Jag har ju bott här i 30 år, min svenska går knappt skilja från någon dialektal avvikelse, jag har jobbat med människor och fött 5 barn – och aldrig ens insett att det finns oskrivna regler som jag inte vet något om. Som detta med tvättstugor, att man ska ha ett matsalsrum i sina hus till ingen nytta, att män förväntas gå ut med soppåsen för att få sex … eller vad det nu handlar om egentligen.

Idag var jag väldigt medveten om att han såg på mig med andra ögon än  jag trodde att människor gjort under de senaste 30 åren. Mina ögon är plötsligt öppna för helt andra insikter – och jag kan reflektera detta i andras seende. Snacka om kulturkrockar – när inte ens så grundläggande sak som syn på soppåsar och deras logistik är den samma i olika länder 🙂

Ibland känner jag mig som från en annan planet, annan verklighet. An allien in Fritsla.

Identitetsbyte

Jag har alltid älskat att klä upp mig, eller klä ut mig. När jag var liten snodde jag mammas klänningar som hon hade på 50-talet när hon var ute på dans och lekte prinsessa. Jag hade en koffert med kläder av alla de slag. När det sedan blev maskeradbal var jag lycklig. Jag kunde för några timmar bli någon/något annat. En fjäril, servitris, en älva eller en indian.

Den passionen kvarstår.Jag älskar att ordna tillställningar som 50-tals afton, western, bling-bling eller halloween. Sist var jag Mortita Adams på maskeradfesten på jobbet.

Idag när jag kom till Grimskulla var Cesca helt salig- hennes causeplay utstyrsel hade kommit. Och vemt ror ni blev mest eld och lågor? Vi fixade och grejade med både kläderna och håret och hade hur kul som helst. Killarna kikade in ibland och undrade hur insane man egentligen får vara som mamma – vilket jag gav blanka sjutton i. Funderar allvarligt på att skaffa mig mer utklädningskläder. Vad är det som säger att man inte ska få klä ut sig när man är vuxen? Finns det några regler om detta som jag inte är medveten om? Typ ”man ska inte ha långt hår efter 35” eller ”man ska inte gå från ett förhållande till annat utan bo själv i minst ett år”?? Jag bara undrar.

Ja, vi får väl se… Om jag ska skaffa mig en utstyrsel så får det bli som Luna Lovegood. Jag såg henne idag, och varje gång älskar jag henne bara mer och mer.

Luna låter sig aldrig nedslås, alltid lika glad, lika skum och lika vis. Så länge det finns lite efterrätt kvar … Japp, Luna får det bli. Var kan man skaffa en blond peruk?

Mitt nya vara

Det snöar … varje dag och varje natt kommer det lassvis med nysnö och folket börjar låta som stockholmaren i Norrlänningens dagbok. Det har jag svårt att förstå. Visst, det är halt och det måste skottas, men kära nån – det är ju så VACKERT! När vi flyttade till Olsfors för 10 år sen så såg vintrarna ut som tagna direkt från England. Regn, blåst, plusgrader, på sin höjd lite slask som de högtidligt kallade för SNÖ. Vi norrlänningar (ja, jag räknar mig till dessa) snörpte på munnen och tänkte: låt dem hållas, de vet ju inte hur en vinter egentligen SKA vara. Och vi led i tysthet.

Förra och denna vinter har äntligen satt stopp för denna plåga. Ja, jag vet att det kan vara en effekt av den globala uppvärmningen. Men om det nu ändå är kört så vill jag hellre ha snö på vintern än regn och slask. Man vaknar på morgonen och stora vackra flingor dalar ner på det snötäckta landskapet, träden, lagårdar och hus. Underbart, jag njuter …

Resten av mitt liv, alldeles bortsett från snön, är kaosartad. Huset ska säljas, jobbet är hur körigt som helst just nu, jag vet inte hur länge jag ska bo i Fritsla, jag är pank hela tiden och jag är lycklig. Mina kompisar och kollegor tror att lyckan beror sig på att jag är förälskad och nyförlovad, men faktum är att det bara är en del av sanningen. Visst är jag det, och visst känns det underbart. Men bilden är så mycket större.


Jag är förälskad i mitt nya liv, i mitt nya jag, i  min själ som vågade ta steget mot sig själv. Jag har helt plötsligt insett vem jag är. Jag har hört i massor av år att jag är en orolig själ, fri spirit. Men så länge man inte förstår innebörden själv och handlar därefter så spelar det egentligen ingen roll. Nu har jag helt plötsligt insett det i djupet av mitt vara. Jag har förstått vad den vita bilden föreställer. Den med mig i vita kläder, på en vit strand med vita stenar, och ett vitt hus. Den jag har sett i säkert 10 år. Det är inte en bild av min framtid, det är en bild av mitt äkta jag. Min innersta själ, mitt sanna vara. Det var den mormor försökt visa mig under alla dessa år – och nu har jag förstått. Min inre frid och harmoni går helt enkelt inte beskriva i ord.

När man helt plötslig finner en ny person så är det förknippat med lite gnissel innan man vet hur hon fungerar, tänker, känner … mitt nästa steg är min bok och min dröm att tillsammans med Ron föreläsa om personlig utveckling och livsval. Boken är nästan klar. Resten kommer när vi har fått ordning på det praktiska livet.

Min älskade Fnyz hade rätt när hon skrev att det ultimata för mig vore att skaffa husbil, åka land och rike runt och föreläsa. Min dotter kände mig bättre än jag gjorde själv. Eller så kanske jag visste – men modet och kraften var tvungna att hinna ifatt.


Egentligen kan man verkligen undra varför man ska jobba i mellandagarna. Någon måste vara på ett kontor som är dött och tyst. De telefonerna som man ska passa är tysta. Ingen vill ha med sin soctant att göra när man är ledig och njuter av tiden med sina nära och kära. Dessutom är det som så att jag har egentligen annat viktigt som jag borde ägna mig åt, som att ta hand om en sjuk man eller packa hans tillhörigheter i lådor eftersom han måste flytta under nyårshelgen. Livet kan ställa till ett sjuhelsikes rabalder emellanåt utan att förvarna ett dugg om det i förväg.

Imorgon tänker jag i alla fall inte sitta där i onödan länge. Jag ska sluta tidigare, handla god mat och ta mig till Falkenberg. Sen kommer vi ta hand om varandra, packa huset, laga mat och se året lida mot sitt slut (vilket är i detta fall mycket passande uttryck :))

Visst är det väl otroligt hur saker kan ställa till sig på änden ibland. Man blir sjuk när man mins behöver det (vilket händer mig alltid när jag ska börja på ett nytt jobb, gifta mig eller syssla med något annat livsavgörande) och Universum säger: varsågod, nu ska vi se om och hur du kan förhålla dig till detta! Står du fortfarande upprätt? Hmmm, då ska vi hitta på nåt värre jäkelskap :))

Och faktum är att det hjälper att bara fundera över saker och ting några minuter eller en halvtimme och ställa allt i sitt rätta perspektiv. Men det tog mig förstås några år att skippa pressen och måsten.

Sen kan man vidare undra vad syftet är – eftersom allt händer av en anledning. Något ska jag lära mig av detta, det gäller bara att komma på vad det är.

Jag vill nu på detta sätt och ifall jag inte hinner imorgon eller på fredag önska er alla en fantastiskt rolig och njutbar Nyårsafton och ett magiskt år 2011. Ta hand om er, älska er själva och varandra och fortsätt att stå upprätt, vad livet än må servera.


Hur blev det?

År 2010 närmar sig sitt slut och jagbrukar ha för vana att ta en titt bakåt. För att lära, för att se möjligheter och fallgropar, för att kunna gå vidare en vy klokare. Den 4 januari skrev jag ett summerande inlägg om år 2009. Det var inte så värst muntert men avslutades på detta vis: 

”Det finns en annan insikt också – om livets finurlighet om man kan kalla det så. För det var faktiskt så att det som var bra hände först – och tack vare det orkade jag och andra med mig att ta oss igenom svårigheterna. Jag fick ett jobb som är mycket lugnare och framförallt mycket närmare hemmet än det föregående. Tack vare det hade jag mer krafter och tid till hem och hus och barn och man och vänner och annat. Och jag drog igång Peppargänget som hjälpte mig med både de personliga ledsamheterna och en peppning när vågen blev min fiende nummer ett. Tack vare peppisbrudarna gick jag inte under. Jag gick inte i kvav eller på knäna. Jag kunde ändå stå upprätt och tycka att det var ändå rätt ok, det mesta faktiskt. Jag hade vänner som gav allt när jag behövde dem. Jag gjorde så klart likadant själv.

Nu skulle man kunna titta framåt och tänka att jisses, tänk om det blir lika tufft i år, eller ännu värre! För så naiv är jag ändå inte att jag tror att det bara kan bli bättre, eller att allt blir finfint. Nej då. Men jag har fått en ny insikt – blir det ett till skitår så kommer livet se till att jag klarar det på ett eller annat sätt. Kanske är det ändå som så att  får bara så mycket att bära som vi är kapabla att klara av.”

Nu är året 2010 snart över och jag har en enastående utsikt för att kunna summera och lära. Utan att på minsta sätt överdriva kan jag säga att det har varit ett livsomvälvande år. Vilket liv jag kommer ha att se tillbaka på om det fortsätter på detta sätt 🙂

* På det fackliga området har jag verkligen gått igenom eld och åska. Jag blev indragen i kamper och intriger, utsatt för ogrundade anklagelser från somliga kollegor och chefer, stått öga mot öga med en ny socialchef som stöd för personer anklagade för tjänstefel. Hela socialförvaltningen hamnade i allehanda media, bl a Uppdrag granskning. Jag fick ställa upp på intervjuer för lokala tidningar och Radio Sjuhärad. Och vid slutet av året medverka som skådis på Luciafesten där allt elände fick en humoristisk prägel. Jag har Ifrågasatt hela min existens på en socialförvaltning och känt att nu är det snart nog – 30 år som soctant får snart räcka mer än väl.

* Som familj fick vi äntligen en riktig gemensam semester. Vi åkte en vecka till Kroatien. Jag låg i poolen så klart. Jag såg soluppgången över Adriatiska havet och besökte Venedig. Jag blev solbränd som en pepparkaka, åt god mat och fick en fantastisk kontakt med familjen som ägde restaurangen på området. Jag levde upp igen och insåg att livet var mer än en socialförvaltning…

* Minstingarna började gå i nya skolor och Zache fick en så bra hösttermin att vi inte kunde tro våra ögon och öron. Från den beskyllde, utskällde och utkastade pojken till en älskad och uppskattad elev med en fröken som borde få Nobelpris i praktisk pedagogik. Cesca hittade ett kompisgäng som hon älskar och blommade upp igen, lycklig att få gå sin estet-linje och bli den hon vill vara.

* Alex hade tagit körkort.

* Vi fick nya underbara vänner som vi umgicks med hela den vackra sommaren, badade i poolen mitt i natten, hade middagar och fester, gick på varandras födelsedagskalas.

* Jag hittade Jirinka, min kompis från gymnasietiden, och upptäckte att livet har gjort oss till besläktade själar. Vi fann varandra efter 30 år i olika länder, och vi fann att vi är som systrar. Jag hade lycklig vecka i Tjeckien, med henne, Cesca och med mina föräldrar. Jag hyrde en bil och åkte runt i ett land jag älskar med min älskade tjuriga femtonåring som var ändå tvungen att tillstå att det var ganska roligt. On the road …

 

* I augusti åkte jag på en träff i Myrekull och träffade min själsfrände Ron. Bådas liv ställdes på ändan. Magnus och jag ansökte om skillsmässa. Jag flyttade ut ur huset och bodde under en 3-månaders period på 4 olika ställen, glömde saker, blev pank, körde 12 mil till Falkenberg flera gånger i veckan. Vi ställde huset till försäljning och firade sedan en gemensam jul i Grimskulla. Jag fick egen lägenhet i Fritsla och jag kände att mitt liv tog en fri vändning som jag hade längtat efter i många långa år.

 

* Och jag fick reda på att jag ska bli mormor igen…

 

Jag har en backspegel som talar om för mig att jag gjorde det jag visste att jag måste göra under det gångna året. Jag fick bara så mycket jag klarade av – och jag fick inse att jag klarar av en hel del.

Jag gick mina 14 kilo helt utan ansträngning. Jag har kvar mina peppistjejer som fortfarande finns där – och vår vänskap hänger inte längre på vikten. Magnus och jag är de godaste vänner och hjälper varandra i de situationer som uppstår med barn, hus, pengar och annat som behöver diskuteras.

Det största är förstås kärleken. Att jag återigen lyckades finna min älskade tvillingsjäl. Att vi växer i ett gemensamt VI. 

Jag ser fram emot det magiska året 2011. För hur det än blir så är det resan som är målet, och jag har alltid gillat att resa. Queen of the road. Utrustad med nya insikter, utan karta eller GPS, med en vacker framtidsutsikt och nya vyer i sikte.

Att leva

På 80-talet gick en riktigt rolig serie på TV. Den hette på svenska ”Panter tanter” och jag missade inte ett enda avsnitt. Rose som var en av de fyra söta tanterna hade i ett avsnitt sin åldriga mamma på besök. Av ren rädsla att förlora sin mamma som kom från landet och dessutom började bli lite snurrig i huvudet försökte Rose övervaka henne, som ett litet barn, komma med förbud, förmaningar och skäll. När mamman gick vilse i stan och kom hem i en polisbil skällde Rose ut henne efter noterna varpå mamman packade sin väska och åkte hem till landet. Innan de skildes åt sa hon en mening som kom att stanna hos mig, för resten av mitt liv:

”Rose, stopping me from living can not stop me from dying.”

Idag fick jag ett nytt assistansärende. Kvinnan är lika gammal (ung) som jag. Hon har Parkinssons sjukdom och kan varken tala eller gå. Det är en degenerativ sjukdom och hon kommer alltså bara bli sämre och sämre. Hennes man som arbetar kan inte längre ta hand om henne helt själv. På vår fråga hur de hade klarat sig ända till nu svarar han:
”Det beror sig på att hon är så enveten och gör även sådant som hon egentligen inte kan!” Alltså ”If you believe, everything is possible”.

Det slog mig återigen att människor kommer med så olika inställning till livet, sjukdomar, döden, allt…

Jag kände en kvinna som hade så svåra ryggsmärtor hela sin vakna tid att de fick operera stora skruvar i hennes ländrygg för att hålla upp henne. De stack ut och hon kunde alltså inte ligga. Hon sov aldrig, hon föll i medvetslöshet av utmattning när hjärnan och kroppen var slutkörda. Hon klagade aldrig, talade aldrig om sina smärtor om man inte frågade rakt ut. Hon bakade kakor, åkte skidor, tog hand om hemmet och sina söner, hon var alltid vacker och log.

Jag kände en annan kvinna som var med om en bilolycka och fick ryggsmärtor i samma del av ryggen. Hon talade aldrig om något annat, i hela sitt liv. Hon kunde aldrig göra något p g a det onda. Det var alltid synd om henne, hon åldrades snabbt på alla sätt och blev en bitter tant vid 40-års ålder som satt hemma och kände sig som ett offer, helt passiv.

Vad är det som gör att vissa människor värderar sig själv så högt att de aldrig ger upp livet och vissa så lågt att det enda pay off de kan få är synd-om tyckande eller offerrollen?

Själv kan jag svårligen relatera till någotdera. Jag har bara haft riktigt ont 5 ggr i mitt liv, när jag födde mina barn. Jag visste då att det var övergående och att det var en positiv upplevelse. Hur skulle jag förhålla mig om jag fick leva med en degenerativ sjukdom eller kronisk smärta? Jag är full av beudran för dem som fortsätter att LEVA.

För så länge jag kan dra andan så vill jag leva tills jag dör. Inte dö medan jag lever. 

Slutet och början

Rätt som det är inser man med all önskvärd tydlighet att ett kapitel av ens liv är definitivt över. Att man måste ta ställning, ta ett steg, ta ett beslut, ändra riktning. Det invanda är tryggt men ibland ohållbart eller t o m outhärdligt. Själen gör ont och om man inte tar det svåra steget så dör den bit för bit.

Jag har vetat ända sedan i våras att jag var på väg. När allt stagnerar och det enda som återstår är rutin, slentrian och smärta eller likgilltighet så måste man ta en titt inuti sitt egna jag. Med en god kännedom om vad som finns där visste jag att hösten skulle bli helt avgörande, helt omvälvande. Jag hade tid att bära tanken.

Men det är ingen lätt sak att avsluta ett 20 år långt äktenskap. Ingenting man gör på ett par veckor, ingenting man gör glatt och lätt. Oavsett hur illa det är och hur väl  man vet att det aldrig kan fungera eftersom vi har faktiskt kämpat i 20 år och inte blivit mer kompatibla. Oavsett hur mycket eller hur lite man älskar. Man splittrar världen för alla inblandade personer. Det gör man bara om man måste, om man skulle gå under ifall man stannade kvar.

Vi hade underbara år och förfärliga år. Precis som de flesta andra. Men vi är ingen bra matchning. Vi förgör, kväver varandra. Insikten är närapå outhärdlig, men den enda vägen till ett gott liv för bägge två. Så jag tog beslutet i mina händer och gick.

Jag lever i kassar på 4 olika ställen, utan att ha ett hemma. Men jag vet att det var det enda rätta för oss båda. Jag får egen lägenhet i slutet av november. Men oavsett det faktum att jag är för första gången någonsin bostadslös så mår jag mestadels hur bra som helst. Jag saknar mina barn eftersom jag bara träffar dem några gånger i veckan. Jag saknar känslan av att landa någonstans där jag tillhör. Men på det hela taget är jag lycklig och jag är fri att leva.

Jag åker berg- och dalbana känslomässigt. Jag kan vara nästan euforisk ibland, helt harmonisk ibland och fullkomligt förtvivlad ibland. Men jag kan känna alla dessa skiftningar och det betyder att jag lever. Att jag har förmågan att känna – och det är inte farligt på något sätt, bara mänskligt.

Skillsmässan blir klar den 12 april, betänketiden i alla fall. 2 dagar före vår 21:a bröllopsdag. Symboliskt värre.

Den största glädjen i hela situationen är vår nyvunna vänskap. Vi har blivit de godaste vänner, Magnus och jag. På så sätt har vi nog aldrig stått varandra så nära som vi gör nu. Livet är sannerligen förunderligt.

Bloggpaus

Ibland blir det en liten paus i bloggandet, oftast beroende på att mitt verkliga liv pockar på att levas. Just denna vecka har saker och ting gått liksom i ett kör. Inget jag inte kan hantera, bara full rulle 🙂
Dessutom är vädret så vackert att jag försöker (trots den ilskna foten) tillbringa tid i skogen. Jag har letat svamp, legat i min skogsglänta och tittat på fjärilar, kramat träd och fyllt på mina energidepåer. Jag har en magisk skog där jag bor. Trädgården varvar sakta ner. Jag kan bara sitta ute vid elden eller vid dammen och meditera när det är så soligt och fint…

I helgen var vi hos våra kära vänner Nicke och Carina och fick världens godaste äppelpaj. Jag traskade barfota i frosten bara för att få känna hur det känns – och blev följaktligen kallad loco av min tillgivne make 🙂

Helgen som kommer blir det ett besök i Råby utanför Nyköping. Cissi, min underbara peppiskompis, har bjudit oss hem till dem. Vi ska äta gott, basta, dricka öl och sjunga blues. Nåväl, Cissi ska. För min del blir det nog något annat trallvänligt. Sen står det inte på så har vi peppisträff i Eden, med ljusparty och allt annat underbart som vi pepparbrudar brukar syssla med. Änglakort, healing, tarot, EFT, curry-kryss :))  Sist vi var hos mig möblerade brudarna om hela sovrummet år mig – mitt i natten. Och Helena var så full i skratt när Nicks skulle ta ut curry-linjer och stavarna snurrade runt som galna :)) Härliga minnen.
Denna gången verkar det som att vi skulle faktiskt kunna bli ALLA 12, för första gången 🙂 Hela Nicks Twelve 🙂 Vilken lycka tjejer – tänk att vi har nu känt varandra i snart 2 år!

Och jag hoppas och tror att jag har nått LaVazzas snygg-sjua tills dess ;)) Nu återstår nämligen bara 0,7 kilo 😉 Hästakräk eller inte – jag tycker att jag har kämpat väl.

Tvång

Det finns inte många saker som får mig att gå igång lika mycket som – tvång. Jag är en passionerad motståndare av tvång, i de flesta former. Ett argument som folk kan vifta med att viss tvång är för någons bästa. Lika intelligent och humant som Hitlers läger…. Passar du inte in i normen som jag/vi har klippt och skurit, då är du inte lycklig och måste tvingas till att bli det. Ungefär samma resonemang som ”fredsbevarande styrkor”, nästa sak som kan få mig att gå igång. Har man som sjuåring sett människor bli skjutna av tanks på gatan, flaggor doppas i deras blod och sedan höra rop på hjälp från den nationella radion så har man inte mycket till övers för fredsbevarande styrkor, vare sig de kommer ur Warszawa-pakten eller NATO eller annat. Man får antingen PTSD eller blir radikal pacifist, som jag.

Idag skulle jag, en kollega samt polisen åka ut i skogen på hembesök. I en stuga lång ute på landet bor en man vars hälsotillstånd orsakar honom lidande. Tror vi. Eller snarare – tror polisen. Själv är mannen helt övertygad om att han är frisk, att det finns ett närvaro i hans hus som ställer till bekymmer för honom och han vill helst bli lämnad i fred. Han var inte hemma.

Polisen som ägde rätt att träda in med hjälp av en husrannsakan släpade in mig för att det sociala skulle få se ”misären”. Och visst vare det tungt att se hur en mänsklig varelse lever år 2010, men i ärlighetens namn har jag sett värre i mitt långa soctant liv. Det som stör mig är polisens resonemang. Farbrorn är sjuk men saknar sjukdomsinsikt – vi måste tvångsomhänderta honom. Eller tvinga honom att få städhjälp, bygga om huset, ta emot boendestöd, osv osv…. Jag går igång direkt. Vem är vi att tala om för en vuxen människa med självbestämmanderätt vad som är normalt och inte, vad som är bra för honom eller inte. Jag inser att han troligen lever farligt och då får väl LPT eller eventuellt LVM träda i kraft – men jag kan inte tvinga honom till något, och det skulle inte falla mig in!

Polisen gillade inte mitt resonemang. Det gjorde inte en personalgrupp häromdagen heller när jag blev putt på att de tvingade en funktionshindrad människa att lägga sig en viss tid ”för att det är bra för honom”! Så bara för att någon sitter i rullstol så förlorar han rätten att besluta själv när han vill gå att lägga sig?! Jag blir helt skräckslagen. Resonemanget ”för någons bästa” klingar falskt, det klingar förmyndarmentalitet och nedvärdering av en mänsklig själ. Vad blir det näst? Var går gränsen?
Polisens ångestnivå gick inte att ta miste på. Efter ett utlägg om socialpatos gav vi upp. Kanske skulle vi haft med oss Valium för polisens behov, för farbrorn behövde den inte. Jag fick återigen, för hundratusendegången i min karriär bevittna att det är de proffessionellas ångestnivå som måste lindras, tas om hand. De som borde hålla upp, bära, stödja….

Det kom fler polissamtal under dagen och när klockan var halv tre var mina krafter slut. Jag skämtade att det snart var dags att tvångsomhänderta mig, för sådan här stressnivå var helt klart inte till mitt bästa och eftersom jag ignorerade det så borde staten ingripa… Alla skrattade men jag rös inombords. Jag har levt i ett samhälle byggt på tvång under mina 20 första år. Det har format mig och troligen är jag aningens överkänslig för sådant som beskär, tvingar, stänger in den fria viljan. När vi börjar ge avkall på en själs integritet är det illa ställt med samhället – oavsett avsikt.

Härskartekniker

Jag tror att folk misstar sig på vem jag är. I alla fall till en början. Jag kan naturligtvis inte riktigt veta hur jag uppfattas av andra – troligen olika beroende av mottagaren. Men det jag har fått till mig under årens lopp är att min kvinnliga lätt tillbakadragna framtoning inte alls ger intrycket av att det bor en passionerad förkämpe innuti. Så kan det vara – vi har alla olika sidor. Jag är lite tudelad på det viset: kärleksfull och harmonisk men explosivt eldig om jag anser att det är strid som behövs. Det är dock ytterst sällan. Lejon som jag är låter jag mig ändå inte styras hur som helst.

Vi har väl alla hört talas om härskartekniker. Oftast tillgrips de av män. På många fungerar dock det faktum att jag är en kvinna med vissa färdigheter och utseende. Inte på alla. Ibland möts jag av arrogans som inte har like och det är det som kan få min själ att brinna av ilska. Samtidigt som jag vet att jag borde väl ha överseende med andras svagheter väcker detta i mig något ofattbart, något från ett annat liv 🙂

Idag skulle jag möta en för mig helt ny gymnasierektor. Jag brukar kunna le, presentera mig och sedan tas på allvar. Jag insåg med det samma att här var en av dessa själar som jag hade så svårt för. Han började med att sätta sig med ryggen mot mig. Han ignorerade mig helt, dominerade mötet, avbröt alla andra när de talade….han tillämpade alla härskartekniker som finns. Den enda gången han vände sig mot mig var när ´han ville veta vad kommunen hade att erbjuda.

Ja, jag är bara en vanlig kvinna, jag sjöd över. Jag svarade lika överlägset att det var skolan som gjorde en tabbe, inte vi och att han kan vara så vänlig och rätta till det nu för elevens bästa. Från den sekunden var vi på krigsstigen. Jag tror att han tämligen omgående insåg att jag har en skarp hjärna och kompetens men han gillade det inte. Jag var inte på hans sida. Hur ska man nu kunna vara det, när det gäller en ung människas framtid.

Jag åkte tillbaka till kontoret efter mötet och funderade.

När jag var liten upplevde jag Pragvåren, vilket gjorde mig till en radikal pacifist.

Min far var den arroganta urtypen som härskade över oss alla, vilket gjorde mig till en feminist.

Sedan kom resten av mitt liv i ett annat land att forma mig till en humanist och så småningom ge mig min värdefulla insiktssamling.

Men förenklat kan man nog säga att jag är en sammansatt personlighet. Bara för att man hyser kärlek och omtanke betyder inte att man är menlös och inte vågar stå upp för andra eller sig själv. Eller ha en ganska satirisk humor, som tjecker ofta har. Eller brinner innombords för de värden som har varit bortglömda under årtusenden.

Myrekull

Ljus.

Om jag ska sammanfatta FB träffen i Myrekull i ett enda ord, vilket är naturligtvis helt otillräckligt och på gränsen till omöjligt så skulle det bli just detta. Ljus.

Var man än såg och vad man än gjorde så var man omgiven av – ljus. Jag menar naturligtvis uttrycket både bokstavligt och metaforiskt. Det helt konkreta och fysiska ljus vi alla upplevde under så gott som hela dagen var solskenet. När jag åkte hemifrån regnade det. Åskade till och med. Himlen var så gråsvart…Jag funderade över klädvalet: alla som känner mig vet att byxor är ett icke-existerande inslag i min garderob. Jag är en klänning- resp kjol-tjej. Jag funderade en stund och på ren ingivelse sträckte mig djupt in i garderoben efter en långklänning som jag älskar. Även om det skulle bli kallt så är en långklänning ett ganska bra val. Dessutom visste jag att det var just denna jag skulle ha den dagen…utan att veta varför.

När jag körde vilse utanför Ullared och ringde till Brolan så sken redan solen. Det fortsatte den med under resten av den dagen. Den ville nog bli en del av vår fantastiska upplevelse.

Under eftermiddagen tände vi elden som jag sedan tog hand om, och den sken med sina röda flammor upp vår kulle när solen hade dalat. Tillsammans med månen. Eldflammor och det ömma mjuka månskenet ramade in hela den magiska stämningen på ett helt obeskrivligt sätt.

Men det mest framträdande ljus kom från alla hjärtan. Kärlekens, glädjens och harmonins värmande ljus. Ett ljus som när och tröstar, ger kraft och livsglädje. Våra gemensamma strålar bildade så en aura av andligt ljus som omfamnade oss alla. Vi kunde känna den rent fysiskt, när vi satt i ring och trumman ljöd, värmen …

För mig var det som att komma hem …

Självklart

Saknar ord. Det händer mig inte så ofta. Jag är passionerat förälskad i ord. De är våra broar till varandras själar. De hjälper oss att i dessa kroppar nå vårt innersta vara. Men dagen igår var så speciell att orden inte kan nå känslan, inte på långa vägar. Tanken närmar sig, men få kan höra det jag tänker, i all synnerhet är det problemfyllt över en blogg…

Ett tafatt och helt otillräckligt försök: magisk. Dagen igår var oförliknelig. Jag åkte till Myrekull kursgård på en Facebook träff. De flesta som fanns där var för mig okända. Några kände jag från Facebook, Lisa från annan sajt, Helena är en av pepparbrudarna. Bara en person kände jag sen långt tillbaka.

Vi mediterade med hjälp av en trumma, kring en eld, i månens smekande sken. Vi fick våra chackran balanserade. Några fick tarot läsning, healing eller massage. Själv satt jag och vaktade elden. Jag har många gången blivit tillfrågad vilket element jag tillhör. Jag insåg där jag satt i värmen och den doftande röken att elden är nog mitt starkaste element. Men att jag tillhör alla 4. Jag älskar som alla numera vet att bada, oavsett årstid, temperatur och vattenslag. Havet går lika bra som en vattenslang eller en fontän. Vinden är jag så fascinerad av att när det gick tornados i Ohio fick de släpa in mig med våld i skyddsrummet. Jag var som hypnotiserad. Jord är bara så självklar – jag lever bara på riktigt när jag får ha mina händer insjunkna i någon rabatt i min trädgård. Jag är de fyra elementens själ, vilket jag insåg med all önskvärd tydlighet igår. Jag förstod också varför jag bor mitt i skogen, vid en porlande å, omgiven av alla elementen. Indiankvinnan från urskogen 🙂

Jag fick den värsta huvudvärken på år och dag. Så mycket energi omkring mig och i mig går inte obemärkt förbi. Ewa la handen på mitt huvud och bad mig sedan att ta bort antennen (mitt fjärilspänne) från håret. ”Du behöver ingen antenn, hela du är en.” 🙂 Hon log, jag gjorde som hon sa och jag blev fri från min huvudvärk. Jag satt med det utsläppta håret vid elden och hörde Ewa säga: ”Vad du är vacker Nicks! Man kan inte se sig färdig.”

Jag försökte verkligen sova efter hemkomsten men det gick bara inte. Jag hoppas på fler träffar inom en snar framtid och rekommenderar varmt alla som inte kunde komma – tveka inte en sekund! Ni kommer inte ångra er.

Man kan sitta runt elden i månens sken och se hästar springa fritt i hagen intill. Vackrare kan livet knappast bli.

Reflektioner

Jag vaknade med en stark olustkänsla tidigt på morgonen. Klockan var 4 och jag kunde inte förstå varför jag mådde så konstigt. Ingen dröm som jag kunde minnas, inget fysiskt illamående….bara en olustkänsla. Sen kom jag på varför. Dagen igår var inte den bästa. Dagen idag skulle heller inte bli lätt. Jag hade möte med min chef angående ett av mina tuffaste ärenden. Jag skulle senare möta en brukare som inte är lätt att samtala med, och jag skulle till jobbet och möta energitjuven. Det sista jag gjorde igår kväll bvar att skriva ett personligt brev och skicka in en ansökan om annat arbete, men jag har inga stora förhoppningar.  Samtidigt känner jag – ska jag låta henne styra mitt liv? Jag trivs ju här! Vem har jag blivit? Någon som viker sig för översittare? En feglort? Men – det är ju inte jag!

Jag gick upp och tog en dusch. Jag gjorde i ordning min drink, mitt hår, mitt smink…jag såg mig själv i spegeln och tyckte mig se en vacker, stark, intelligent kvinna som har respekt för människor och livet. Nej, så lätt besegras inte jag, tänkte jag.

Jag gick rak i ryggen till jobbet, jag tog de svåra mötena med bravur och jag fick mycket gjort. En mail förgyllde hela min tillvaro – från ett lettiskt par som egentligen inte ens tillhör mig som ärende. De ville bara uppdatera mig på sitt liv – det värmde. Jag lunchade god ärtsoppa med Birgitta, pratade med trevliga människor i telefon och jag såg bara det goda, det vackra, det meningsfulla. För det kan man – med vilje.

Jag kom hem efter en dag som blev helt annorlunda än jag trodde när jag vaknade. Jag hittade en bok på bordet – födelsedagspresent från min goa väninna Git. Energitjuvar från Lillemor Roos. Jag stekte omeletter till familjen och dök in i boken. Jag läste och läste och varje ord bara bekräftade mina egna tankar och insikter. Jag kan inte tacka dig nog Git, så rart av dig, så omtänksamt och värdefullt! Om du visste hur mycket kraft och energi jag fick bara genom att läsa de första 60 sidorna! Jag vet att dalarna kommer – men jag känner mig bättre rustad.

Ibland vänder vindarna. Från det att det blåste snål nordan blev det helt plötsligt östan, lätt smekande bris med doft av lavendel och med varm sommarregn, stark och uppfriskande. Öm. Full av hopp och glädje.

Imorgon väntar också utmaningar. Jag ska i egenskap av facklig representant möta en verksamhetschef och försöka föra en bra dialog. M åker till Stockholm och kommer hem först på lördag eftermiddag. Jag ska på Facebook träff i Myrekull.

Det känns som att detta kommer att bli en toppen-helg. Nästa vecka ska Åsa, Ida och jag planera klart för vår maskerad-fest. Om man fyller dagarna med det goda så blir det ingen plats kvar till det som inte är så uppbyggande.

Skapa förväntningar

Mina 49 år i livet har lärt mig ett och annat. Jag brukar kalla dessa lärdomar ”min insikts-samling” och betraktar dem som värdefulla gåvor. Vissa har jag fått tidigt och nästan gratis, somliga tog tid att hitta och vissa var väldigt dyra och kostade både svett, blod och tandagnisslan… Några är antika och troligen har folk haft dem i sina samlingar sekel innan jag hittade dem. Andra är helt unika och personliga, beroende helt och hållet på den jag är, min uppväxt, min personlighet, mina villkor. Det är dessa som oftast kostar på, men det är de sannerligen värda.

En av mina insikter är den jag kallar ”att skapa förväntningar”. Man skulle också kunna säga att man ska ha något att se fram emot. Om framtiden gapar tom eller om den t o m innehåller saker man helst skulle vilja slippa (som tandläkarbesök, en operation eller besök av någon inte fullt så älskad person)  då måste jag skapa förväntningar för att behålla min livsglädje.

Det behöver inte vara stora och dyra saker man ska göra. Det är inte nödvändigt att ta en resa till Dominikanska Republiken eller köpa hus. Inte alls. Det gäller bara att hitta sådant som gör mig glad.

Idag kände jag plötsligt att det var dags att ta tag i mig själv igen. Jag har blivit tillplattad och knuffad och baktalad – och jag är inte längre mitt vanliga harmoniska jag. Jag känner hur jag blir någon som jag inte trivs med. Hösten har kommit, det är kallt, grått, mörkt och regnigt, och jag kan varken bada, jobba i trädgården eller ens stavgå eftersom min fot gör så ont.  Då finns det bara en sak att göra: jag måste hitta något att se fram emot, skapa förväntningar.

Så nu mina vänner, nu ska jag infria det nyårslöftet jag avgav i år. Jag ska nämligen överumgås. Hösten är en toppenårstid just för detta syfte. Att hälsa på dem som ger oss styrka, energi, omtanke, kärlek, kraft. Att ge varandra bekräftelse och förmånen att vara tillsammans. Jag har inte valt min familj, inte mina kollegor heller. Men jag väljer vem jag vill betrakta som vän. Och till livets ynnest hör att jag har många sådana – goa kärleksfulla vänner.

Jag ska hjälpa min dotter Tina flytta och flyttstäda. Jag ska hälsa på Cissi och Annika och Git. Jag ska åka till Norrland för att träffa min barnbarn och min scrap-drottning till dotter, jag ska ta en utekväll med Anna och Elida, och jag ska ta hand om min älskade vän Carina efter hennes nära förestående operation. Jag ska på Facebook träff utanför Falkenberg och på inspirationskvällar. Jag ska åka till Eden på peppisträff. Driven av kärlek och längtan och förväntningar ska jag nu prioritera mig själv och dem jag älskar.

Hm, undrar om antalet helger räcker till 🙂

Energitjuvar

De finns överallt. Jag har själv jobbat på ett stort antal arbetsplatser och kan därmed med erfarenhetens rätt uttala: de finns ÖVERALLT. Ibland är de lättare att koppla bort eller påverka i rätt riktning, ibland svårare. Egentligen handlar det helt enkelt om oss själva – vissa av dem hanterar vi och andra bara skär sig med oss. De flesta av dem är troligen inte medvetna om den negativa inverkan de har på andra människor. De ställer sig helt oförstående och känner sig mobbade, utfrysta, illa bemötta och behandlade av andra.

Jag vet att man inte kan ändra på en annan människa, eller hennes beteende, det är bara de själva som kan det, om de förstår, ser och vill, har förmågan. Dock anser jag att man inte är riktigt just om man inte talar om hur man upplever situationen och ger dem därmed chansen att ta tag i sina handlingar och uttalanden.  Det är alltså min övertygelse – och den står jag fortfarande för.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart 2 år. Jag trivs verkligen väldigt bra (precis som jag oftast brukar) både med mina arbetsuppgifter, med mina närmaste kollegor och även med de flesta andra som ingår i min arbetsgrupp. Men vi har energitjuvar. Minst 3, troligen fler. Men det är i all synnerhet en av dessa som verkar ogilla allt jag gör, säger och är, och försitter inte en chans att tala om det för omgivningen. Både rakt ut till andra bakom min rygg, och i förtäckta ordalag när jag är närvarande. Och för första gången lever jag inte i enlighet med min egen övertygelse. Jag tror nämligen inte att det gör någon som helst skillnad om jag talar om för henne vad jag anser om hennes beteende. Kanske har jag dömt ut henne utan att ge henne den chansen som jag anser alla förtjänar. Jag vet att andra har försökt tala till henne med resultat att hon bryter ihop och blir sjukskriven eller blir ännu otrevligare.

Det är en bevarelsedriftsfråga. Jag orkar inte ta det med henne. För även om hon förtjänar den chansen så är jag alltför trött att ge den till henne. Jag måste i detta ta hand om mig själv i första hand – och just nu har jag inte kraft. Det har hon delvis sett till. Jag har mina barn som har sina bekymmer och som behöver min hjälp och mitt stöd – 2 av dem har precis börjat i nya skolor. Jag har ett hus, en trädgård, en man som i skrivande stund behöver mer stöd än jag, och jag har ett jobb att sköta, ett ansvar för mina brukare och mitt förtroendeuppdrag där jag är involverad upp över öronen i arbetsmiljöarbetet på en annan enhet. Allt detta kräver sin kvinna. Jag är stark och väldigt trygg och harmonisk. Men jag har varken lust eller möjlighet att ge av min kraft och energi till någon som är bara ute efter att skada, må vara omedvetet.

Dessutom är jag lyckligt lottad – jag har så många goa vänner som står bakom mig i vått och torrt, som stöttar och hjälper och ger av sig själva. Av äkta omtanke. Det har inte hon. Och kanske är det det som är en del av problemet. Men så länge hon fortsätter smitta andra med sin negativa attityd så lär hon inte få äkta omtanke och kärlek. Omgivningen orkar bara så mycket – sen är de tömda på energi och ger upp.

En av mina goa väninnor, Git, har skickat mig boken skriven av Lillemor Roos, som handlar just om energitjuvar. Jag ska lusläsa den. På detta sätt vill jag än en gång tacka alla som visat mig så mycket omtanke och kärlek. Må jag ha tillfällen att återgälda er, mina älskade vänner.

Mera skuld

Under mina första 30 levnadsår var jag smal som en sticka. På gränsen till utmärglad faktiskt. Inte för att vi på den tiden fann något värde i det utan för att jag hade sådana gener. Min förste man Stefan brukade jämföra mig med en kratta och när jag ser på foton från tiden då mina stora flickor var små töser med stora ögon så kan jag inte tycka att det var särskilt snyggt. Men jag brydde mig inte nämnvärt, jag var rätt nöjd med livet och trodde att så skulle det förbli.

Allteftersom åren gick och jag fick fler och fler barn kom även kilona smygande. Samtidigt ändrades samhällets syn – ju rundare jag blev desto smalare skulle en kvinna vara för att vara ”vacker”. Skönhetsideal gick från frisk till helsjuk på bara 2 decennier.  Ja, vad gör en kvinna i sina bästa år när hon helt plötsligt inser att hon är hopplöst omodern, överviktig och ful? Jo, hon BANTAR. Wikipedia upplyser oss:

Ordet har sitt ursprung från en man vid namn William Banting.[2] Han levde 1797-1878 i London och hade stora problem med sin övervikt. När han pensionerades slutade han äta socker och stärkelserik mat, detta ledde till att han gick ner i vikt. Han gav senare ut en bok som hette Letter on Corpulence Addressed to the Public där han presenterade sin metod, the Banting method, som senare kom att användas som ett verb med betydelsen att minska sin vikt.

Jag hoppas innerligt att både ordet och självaste företeelsen kommer i framtiden utrotas, användas som skällsord eller skräckexempel på vad människor på 2000-talet gjorde med sina gudomligt skapta kroppar.

Min s k övervikt består i att jag inte är trådsmal utan ser ganska precis ut som Anders Zorns badkullor:

Jag ska här passa på att påpeka att jag tycker att hans kvinnor är de vackraste skapelser jag kan tänka mig. Likväl faller jag då och då in i fällan och ska gå ner i vikt. Allra helst när min tonåriga dotter spydigt kommenterar mitt utseende. Själv har hon så gott som rationaliserat bort alla måltiderna och från en knubbig söt ljuvligt lockig varelse har nu blivit supersmal hålögd ung kvinna med plattad frisyr och ett så gott som konserverat olyckligt ansiktsuttryck.

Jaha, och mitt uppe i denna anorexia-hysteri beläggs vi kvinnor med ytterligare dåligt samvete. Inte räcker det med att både vi och våra döttrar har fallit offer för det massmediala och samhälleliga tryck och utseendefixering. Nej då, nu är det vi som är viktfixerade och på så sätt ett förkastligt exempel för våra barn. Det är inte massmedias fel att flickorna eftersträvar size zero, det är p g a vår kroppsfixering!

Så vi så kallade överviktiga kvinnor som faktiskt då och då tröstäter eftersom vi tvingas bära bördor långt över vår kraftkapacitet beläggs med ytterligare skuld. Det kommer ju säkert göra saken så mycket bättre – vi ska genast sluta upp med dumheterna och vara helt kropps-ofixerade. Logiskt, eller hur?

Dessutom är det för mig helt obegripligt hur man kan sträva efter något som detta:

Det är tydlig skillnad på att svälta och att ta hand om sig själv och äta väl men rätt. Jag lovar såvida högtidligt, till mig själv och till min dotter, att här slutar min kroppsfixering. Inte för att jag blivit pålagd ytterligare skuld utan för att jag har insett att jag är perfekt precis som jag är. Jag ska ta hand om min kropp så den blir frisk så länge det är möjligt. Hälsan är ett nåd men kanske kan man hjälpa den lite på traven. Både den fysiska och den mentala, den som inte låter sig skuldbeläggas.

Som språkvetare i hjärta och själ finner jag den helt fascinerande. Den lingvistiska evolutionen, eller språkens utveckling skulle man kunna säga på ren svenska. Alla språk utvecklas hela tiden, varje dag, timme och sekund. Ord flyttar över gränserna till andra länder och språk, nya ord bildas, hybrider uppstår. Somliga människor gillar det inte. De anser att det finns saker i språk som är ”rätt” och ”fel”. Men sådant som var rätt och fel på Gustav Wasas tid är inte alls rätt och fel idag, och det tenderar språkpoliserna att glömma, förtränga. Därmed inte sagt att alla får göra hur som helst med språket, då skulle vi människor har svårt att förstå varandra. Svårigheterna är stora nog trots att vi ibland talar samma språk. Men man ska vara – flexibel.

Språkförändringarna brukar nämligen vara en perfekt återspegling av samhällsförändringar. När nya företeelser kommer måste de ha benämning, vi måste kunna prata om dem. Jag själv finner det helt underbart hur man i svenska språket skapar nya verb på löpande band. Ord som ”blogga”, twittra” eller ”facebooka” hade ingen förstått för 20 år sedan, då företeelser som sådana inte funnits över huvudtaget. Nu vet alla precis vad jag menar och ifrågasätter inte ens att flertalet av de använda ljuden inte existerar i svenskan. Både fonetik och syntax är således flyttbart. Det finner jag rätt gott faktiskt. Kan vi människor flytta runt i miljoner så kan väl ljud och ord  flytta med oss. Det har vi gjort sen istiden. Vi gillar att röra på oss.

Den svenska särarten då? Ja, har den inte blivit utrotad efter alla dessa tusentals år med folkmassornas flytt hit och dit och språkets utveckling så lär den inte bli det i första hand nu heller. Svenska är ett riktigt coolt (!) språk, häftigt, exotiskt. Det är – nordiskt, kallt, hårt, och oerhört vackert. Jag älskar det. Och jag är säker på att det kommer att bestå precis så unikt som det alltid har varit – bara annorlunda.

Piano

I hela mitt liv har jag drömt om att kunna spela piano. Jag var ganska bra på att sjunga, lagom musikalisk, så min morfar ansåg att jag borde spela något instrument. Och det vackraste min morfar visste var dragspelsmusik. Han var helt lyrisk när han lyssnade till dragspel och kunde prata nästan i poetiska ordalag om hur vackra dessa instrument är. Blanka, med inläggningar av elfenben eller ebenholts, riktiga konststycken. Morfar lovade att köpa ett vackert dragspel till mig om jag lärde mig spela.

Min mor gav efter för morfars påtryckningar och en dag tog hon mig med till musikskolan. Musikläraren tittade på mig med medömkan i blicken och konstaterade att det inte var att tänka på. ”Tösen är så tanig att hon inte skulle ens klara av att hålla i ett dragspel, ännu mindre att spela på det!” sa han bestämt. Jag var 7 år och kände en stor lättnad. Jag ville inte spela dragspel, jag ville spela piano. Men man måste ha ett hemma för att få lov att gå i musikskolan på den tiden. Och det hade mina föräldrar varken råd med eller plats för. Drömmen förblev en dröm.

När vi så köpte vårt nuvarande hus så fanns det där en piano, vi fick det på köpet. Och jag såg min chans att lära mig spela. Nu skulle drömmen äntligen bli sann. Jag skrev in mig i en brevskola och började träna till CD-skivor och beskrivningar hur man ska gå till väga. Det gick inget vidare. Dels är man ganska oflexibel vid 45 års ålder och fingrarna vill inte längre göra vad som helst. Dels har man heltidsjobb, 4 barn hemma, hus och trädgård att ta hand om. Att sitta timme efter timme vid klaviaturen är det inte att tänka på. Efter ett halvår gav jag upp. Jag insåg att det är för sent. Det blir inte verklighet i detta livet.


Jag har ett vackert piano i mitt vardagsrum som ingen kan spela på. Jag försökte skänka bort det men ingen vill ha det. Och jag har inte hjärta att kasta det, slå sönder det. Det vore som att slå en dröm i tusen bitar. Det tar mycket plats och är egentligen bara i vägen. Men så länge det står kvar så kan jag i alla fall intala mig att en vacker dag, när barnen har flyttat ut och jag har gått i pension, kommer jag äntligen lära mig spela.

Då har jag testat ytterligare metoder som skulle fixa det onda i min fot. Den ena metoden bestod i att sova med foten inlindad i rabarberblad som min goa svärmor gav mig råd att testa. Jag hittade 2 st i mitt s k land och provade 2 nätter i rad. Det måste erkännas att det onda som satt i alla mjukdelarna av foten och smalbenet gick över utan problem. Det var rätt häftigt. Redan första morgonen när jag vaknade så kände jag hur mycket bättre det hade blivit! Och nu efter 2 behandlingar är det återigen ”bara” hälen som gör ont. Vilket betyder att trots Bjarnes suveräna diagnos så har jag faktiskt hälsporre – och jag tänker strunta i att gå till honom någon mer gång. Det finns bättre behandlare, det är jag säker på.

Sedan var det då min mor som skickade hälsoinlägg. Jag stoppade in dessa i mina walkingskor och fick följaktligen gå i byxor denna vecka (sportskor och klänningar är ingen fin kombination). Först kändes det som om mina strumpor (som jag inte hade) har korvat sig och tryckte mot mina fotsulor på diverse ställen. Men man vänjer sig vid allt, även vid giljotinen, sa min mormor förr. Så nu har jag vant mig. Och så länge jag har skorna med inläggen på mig så känns det rätt ok, men inte har jag mindre ont i hälen för det. Inte än i vilket fall. Jag ger det en vecka till – sen ringer jag det numret jag fick från min rara peppiskompis Helene.

Igår var vi hemma hos våra älskade vänner Nicke och Carina som nyligen kommit hem från Mallorca. Vi hade med Molly som under tiden lagt 2 söta ägg. De ligger i en äggkläckningsanordning i vårt lilla akvarium. Men Molly fick komma hem 🙂 Och vi fick så mycket presenter!! Jag hade under lång tid önskat mig ett vindspel. Jag fick nu ett som Magnus hade beställt: med rosa spets och geckon på rören. Helt enkelt perfekt:

Dessutom massor av andra saker som bara passade så bra till oss två. Bara de goaste närmaste vännerna vet vad man älskar – och anstränger sig för att hitta det 🙂

Idag var det så dags för Cesca och Zache att börja i sina nya skolor. Jag hade tagit ledigt och kört dem till Borås. Sen köpte jag busskort till lillen och handlade mat. Väl hemma gjorde jag soppa och äppelpaj med marsansås. Sååå god.

Allt verkade gå bra i alla fall. Både Zache och Cesca kom hem nöjda och glada. Snälla lärare, god mat, vackra lokaler. Hoppas det håller i sig, det behöver vi efter 4 års helsike.

Nya giv

Nagelakuten tog emot klockan 12 idag. Det var tur det, för min tumnagel var alldeles trasig och ond och jag fastnade med den överallt. Men en nagel tar bara 10 minuter att fixa, så de klämde in mig.

Under min resa till Borås ringde mobilen och det var min snälla goa svärmor som hade läst sig till mina fotproblem och nu hade hon ett tips: rabarberblad! Ja, hon har allt lite häxblod i sig hon med 🙂 Man ska plocka ett rabarberblad, linda in foten i det med hjälp av glapack, en strumpa på det så ska inflammationen vara ett minne blott morgonen därpå. Jag tar som sagt emot varenda hjälp jag kan få, så just nu ser min fot ut så här:

Spännande eller hur 🙂

Jag kom återigen att tänka på de goda mammorna, de som bryr sig. Och som kommer med hjälp när det behövs. Jag har också tänkt på att alla inte har en sådan att vara tacksam för. Vissa mammor är sjuka, eller har problem av olika slag, eller ett liv som de inte borde ha bringat ett barn till. Missbruk, missär, psykiska problem eller andra missförhållanden. Vissa barn har inte haft samma tur som jag. Jag hade min mormor, min moster och min mamma och nu även en extra mamma, min rara svärmor.

Somliga har ingen, jag har 2 att älska och vara tacksam för. Livet vore så mycket svårare utan er…

Under en hel vecka har jag kämpat med foten på en pall eller i ett annat viloläge. Jag har gjort allt jag skulle – med väldigt magert resultat. Det är fortfarande lögn att kunna stå på den på morgonen och går jag mer än 3 meter så gör den ont som tusan. Alltså betyder det att kuren som Bjarne föreskrev inte fungerar. Vad mig anbelangar så tror jag fortfarande på hälsporre, det är hälen som gör mest ont.  Idag var det en vacker dag, vi hade chansen att grilla och pilla i trädgården och jag tänkte inte låta min dumma fot sätta stopp för allt.

Vi stack till stan, handlade kött, jord och gräsfrö, vi grillade, fixade runt dammen, sådde gräs och slogs mot getingar som svärmade runt oss ilsket och oavbrutet. Jag blev stucken till slut – så klart. Som tur är så är jag varken rädd eller allergisk.

Foten? Skit samma, det blir ju varken bättre eller sämre när jag ingenting gör. Och då har jag hellre roligt än tråkigt.

Cesca klipper gräsmattan iklädd manga-pannband, hörselskydd och en festtopp =D That´s my girl!

Vår fina uteplats.

Ett glas rött under parasollen….

Mitt nya nagelsmycke – en vacker skalbagge gillade mina nya naglar lika mycket som jag 🙂

och Magnus grillade…. ja, det var en bra dag 🙂

Mamma

Fem dagar har gått. Jag har suttit mest stilla, på kvällarna med fötterna i baljan. På dagarna med foten på en extra stol vid datorn. Jag har smort samvetsgrant med Voltaren och tränat foten enligt anvisningarna. Idag känns det inte ett dugg bättre än det gjorde i måndags. Det är då man inser att den enda som kan hjälpa mig är ens mamma. Ja, jag är medveten om att jag är snart 50 bast och min mor 70. Jag kräver inte att hon ska komma störtande och blåsa…men jag vet att min mamma är en god häxa och hittills har hon alltid haft goda råd.
Jag skickade ett sms igår kväll och när jag inte fått svar till imorse så ringde jag. Hon har visst svarat, att hon aldrig hört talas om benhinneinflammation! Ok, men det spelar egentligen mindre roll vad du har ont i foten för, för nåt ska jag allt kunna hitta på när den svenska sjukvården är så hjälpsam, sa mamma. Så nästa vecka väntar jag ett litet förtrollat paket från Tjeckien. Med salvor, tinkturer och skoinlägg. Och vare sig det är  placebo effekten eller inte – I couln´t care less. Bara det hjälper – och det gör det säkert. Eller i Jesu egna ord: Din tro ska göra dig frisk!

På tal om mammor: det är den mest underskattade, mest underbetalda och samtidigt svåraste jobbet på jorden. Det är också det mest självbelönande om man bara ser det. Man ger det enda man har till dem man älskar mest – sitt eget hjärta, sin själ, sitt liv. Ovillkorligt. Och även efter 50 år är man fortfarande barn, så länge man har en mamma. Och även då, eller kanske just då, vet man att mamma vet bäst, menar bäst, bryr sig mest.

Jag vet att alla mammor inte är likadana. Men den största delen, det är jag säker på. Min är det definitivt. Klok, erfaren, vänlig själ och en god häxa som kan allt om örter och andra läkekonster.

Har ni en mamma som ni älskar mer än ni kan någonsin uttrycka, försök. De är inte hos oss för evigt och ett varmt ord är en oändligt värdefull belöning för en mamma. Jag vet – jag är själv en av dessa.

Tyst revolt

Det hjälper sällan att bråka. Rättelse: det hjälper ALDRIG att bråka. Visst,  har man det behovet så hjälper det på ett sätt, men man löser inga problem eller situationer på det viset. Det vet jag av egen surt förvärvat erfarenhet. Man blir ovänner och när det har gått över så har relationen fått sig ännu ett törn – och inget blir förändrat ändå. Man kan inte ändra en annan människa utan dennes vilja och tillåtelse.

Klok av livet försökte jag inte ens. Jag gick och la mig, arg, ledsen, besviken, utmattad….men jag bråkade inte, jag diskuterade inget. Jag sov inte så bra. Man sover uschligt när man är upprörd. Hela själen vänder sig runt om och värker. Men sådant är ju livet. Jag visste att jag hade tid hos min hudterapeut Josefin idag och skulle få min välbehövliga paus. Jag hade ingen lust att tala om det för den bångstyriga familjen eftersom vi inga pengar har och det är inte gratis att gå dit. Jag vill inte ha fler ilskna ord och blickar.

Jag gick till Josefin vid 4 tiden och somnade som vanligt under hennes varsamma händer. Ljuvlig musik, dofter, massage … då talade min mobil: ”Message from the dark side there is!” sa Yoda med sin skrockande stämma. Jo, det var det. En efter en började familjemedlemmarna undra var jag var och ifall jag hade planer på att komma hem – nånsin. Jag övervägde skilda varianter och kom fram till att jag nog får åka hem, denna gången.

Killarna har i ren panik städat hela huset. Och då menar jag HELA huset inklusive vårt sovrum och allt. Alex hittade pappren som han hade slarvat bort och som jag blev så arg för igår. Zache städade i sitt rum och i allrummet uppe. När Magnus kom hem med handlingen var det klart.

Jag satte mig med foten i baljan som Alex gjort i ordning åt mig och njöt av det rena städade huset. Vilken mängd av positiv energi som strömmar in i min kropp en sådan gång! Obeskrivligt. Min fot värker än men fejset är lent som en barnrumpa och för tillfället verkar det som att killarna tänker skärpa sig – ett tag i alla fall 🙂

Ångest-management

Alla människor har strategier och sätt på vilka de hanterar sin ångest. Vissa springer en mil varje kväll, eller går 8 km stavgång, andra gräver i trädgården, fiskar, shoppar, tittar på TV eller äter godis. Vissa sätt är bättre än andra men alla har det gemensamt – de hjälper oss att överleva med förståndet i behåll. Vi skyr ångest och hittar vägar ut ur den. Jag är naturligtvis inget undantag. När jag var ung kämpade jag mot panikångest och agorafobi i flera år. Då var den utlöst av stress, men man måste inte gå in i väggen för att lite då och då drabbas av vardagsångest.

Själv är jag i det stadiet i livet då mina hormoner är i lika fin balans som när man är fjortis: de löper amok. Ena stunden är jag som vanligt för att i nästa drabbas av värmevallningar eller PMS utan minsta anledning. Tårarna lurar bakom ögonlocken och jag fattar inte vad livet har gått ut på – nåt måste det väl ha varit?

Och när allt faller över mig – den usla ekonomin, hemsituationen med vuxna barn som varken hjälper till eller hittar ett sommarjobb, Cesca som har samma hormontrubbel bara tvärtom, elaka människor på jobbet eller hemma – då går jag. Jag går med stavar i ett par timmar, eller bara går i skogen, i all synnerhet denna tiden på året då det finns svamp. Jag älskar att vara ute i skogen, med all den positiva energin den ger mig och tar hand om min ångest som försvinner som i ett trollslag. Jag går för att slippa se röran hemma som jag förväntas ta hand om trots att det är 4 personer hemma och jag jobbar hela dan. Går för att slippa …

Jag kan inte gå.

Just nu när alla är ute i skogen och plockar litervis med svamp och blåbär. Nu när jag skulle kunna ha fått upp min kondition ordentligt och längtade till att nå snygg-sjuan på vågen, just nu och under hela denna sommar har jag haft ont ibland på gränsen till olidligt. Jag har till sist bekämpat min motvilja, gått till VC och för 200 riksdaler fått rådet – vila!

Jag har nu suttit hemma 3 kvällar i rad och jag håller på att mista förståndet. Jag ser den fruktansvärda oredan, jag retar mig på lata ungdomar som fullkomligt struntar i mig och hur jag mår, jag är arg för att jag är rädd att gå upp i vikt igen och jag har ångest. Några hårda obetänksamma ord och jag faller igenom, till avgrunden. Jag sitter hemma i min fåtölj och försöker jaga bort mina spöken med Harry Potter. Det fungerar endast delvis.  Jag är ledsen hela dagarna och tappar livsgnistan helt.

Snart kommer jag strunta i vilan och gå… För det är betydligt lättare att hantera ont i foten än ont i själen.

Diagnos

Igår kände jag: the bottom is nådd. Min fot var helt obrukbar och på kvällen värkte benet ända upp till knät. Jag kunde inte stödja på den alls och fick hoppa fram och tillbaka på ett ben. Så kan en dubbelarbetande mamma inte ha det. Jag bestämde mig för att skippa motviljan och ringa vårdcentralen.

Läkaren vid namn Bjarne tittade på min fot. Han ville att jag skulle ställa mig på olika sätt varav jag klarade ett. Han tryckte med sina knotiga beniga tummar på mitt smalben och på min fot så jag skrek rakt ut. Hmm, hmm, upprepade han otaliga gånger och påstod att detta kan jag inte ha fått utav olämpliga skor. Nej, det är nämligen benhinneinflammation, lite kombinerat med hälsporre, men inte mycket. ”Jaha, det har jag ju glädje av,” muttrade jag lite tjurigt. Den skojfriske farbrorn tittade på mig med ett leende och sa med dansk brytning: ”Jo, det har du glädje av att jag kan ställa rätt diagnos :)” I och för visso….

Hur ska vi nu bli av med detta? undrade jag hoppfullt. Han kliade sig på hakan och teg en lång stund. Jag började befara att svaret skulle bli: det är kroniskt så det får du leva med. Dock hade han några ovärderliga råd, den käre experten. Voltaren gel 3 gånger per dag i 10 dagar, VILA foten och så en övning som han strax skulle visa mig, bara jag följde med honom ut i trapphuset. Och hjälper det inte så får jag väl höra av mig.

Vi traskade ut i trapphuset och Bjarne ballanserade betänkligt på tårna på ett av trappstegen så jag funderade om han verkligen ville ha mig till att göra detta – jag som knappt kan använda fotskrället!

Summan av kardemumman är att av dessa goda råd kan jag troligen ha nytta av ett – Voltaren. Hur ska jag kunna vila nånting med huset fullt av ungar? Och den där övningen klarar man eventuellt med båda friska fötter och endast om man som Bjarne väger 12 kilo. Men jag ska allt ge det ett försök. För jag är så innerligt le på att ha ont, att inte kunna gå som jag brukar, inte kunna jobba i trädgården som jag vill…

Elva

Kvällen igår har vi tillbringat hos våra älskade vänner Nicke och Carina. Vi hade som vanligt helt fantastisk kväll. Vi fick underbar mat, härligt sällskap, lite vin och öl, fotbad, och så fick jag bada i poolen 🙂 Vår blev grön och otjänlig så den fick vi tömma. Nu ska de iväg till Mallis så vi tog hand om deras lilla Molly. Har vi tur så blir det små Terry-Mollysar när de kommer tillbaka.

Eftersom vi blev hämtade vid midnatt sjöng vi för Zache när klockan slog tolv, i bilen. Alex, Jenna, Magnus och jag. Men han ville försäkra sig om att vi skulle sjunga idag igen. Så trots den sena timmen, dåliga sömnen och några glas för mycket masade jag upp mig klockan 8, väckte alla och vi sjöng. I ärlighetens namn var hans syskon inte ens tillnärmelsevis vakna och glada men de gick upp och sjöng.

Grattiskram rån Cesca.

Kolla in den sovande storebrodern i bakgrunden 🙂

11-åringen med Evatårtan, hans favorit.  Och sin nya Slinky.

Han fick Lego Harry Potter spel, dart, laser ficklampa och slinky samt en slant från farmor och farfar till ett spel som kommer ut i höst. Hans lycka var total. Tyvärr blev det inger dart turnering som vi planerade, det öste ner hela dan. Men han hade ju sitt spel och dessutom kom hans kompis Tintin på besök på eftermiddag.

Själv stack jag till stan och fick nya fina matchande naglar:

Vad de matchar? Jo, Carinas naglar som vi målade igår 🙂 Så nu har vi lika samma 🙂

Dammen tar form

Underbart väder att pyssla i trädgården. Dammen tar form. Idag har Magnus lagt klart plattorna runt om, jag har släng upp en del stenar, krattat och planterat. Nu behöver vi jord och gräsfrö och dammväxter. Det får bli efter att vi har fått mer pengar. Och så här ser projektet ut i dagsläget:

Ja, detta som Magnus kallar poetiskt stenhögen blir ett alpinum. Om man tittar noga så kan man skönja de små plantorna som ska som småningom täcka det mesta av högen. Dammen skymtar bakom.

Från dammen sett.

Det är som sagt en pågående process, uppdateringar kommer fortlöpande. Så även det färdiga resultatet.

Landscaping

Zache fyller 11 på söndag. Snart är även han tonåring och för första gången på 30 år kommer jag inte längre vara småbarnsförälder. 30 år är en lång tid. Ikväll är killen med sin far på bio. Karate Kid. Han fick en massa biljetter i present av sina kompisar – vilket tycker jag är toppen jämfört med annat skräp som man snart skulle kasta. Solen tittar fram genom molnen och kanske blir det precis en sådan vacker helg som de har lovat. Med besök hos goa vänner, födelsedagskalas och kanske lite trädgårdspyssel. Jag vill ju få klar min damm.

Vem som än kommer hit frågar vad det är vi gräver för hål. Många anser att den enda delen av mig som finns till beskådande då man passerar vår trädgård är min ända. Rakt upp ur rabatterna sticker den. Och trädgården förvandlas sakta till en avbild av min mors botaniska skapelse, fast med Sverigebeständiga växter.

Jag upplyser då allt som oftast våra besökare att det de ser som att vi gräver hål är vad jag kallar ”landscaping”. Japp, tvättäkta trädgårdsarkitektur, det är vad det är. Mitt senaste projekt involverar då själva grävande – jag vill ha en damm. En damm med näckrosor, grodor, vattengräs, belysning, alpinum och en bänk i smide att sitta på och betrakta.

Ja, ungefär så ska den se ut, när den blir klar. Mitt projekt sommaren 2010. Alltså måste jag nu ägna den de kvarvarande helgerna för att den ska bli klar.

Men ikväll finns det inga måsten. Ikväll ska jag bara njuta av tystnaden och ledigheten och ett glas vin. Ha en underbar helg mina vänner.

Helgplanering

Killarna stack ut i hällregnet. De var så sugna på blåbärspaj att ingenting kunde stoppa deras ivriga framfart. De kom hem dyngsura men med en liter härliga stora blåbär. Jag hade förberett pajdeg i förväg så pajen var klar på nolltid. Med lite marsan-sås var den en underbar avslutning på en i övrigt riktigt bra dag.

Imorgon ska Magnus och Zache gå på bio. Den nya Karate Kid filmen med Jackie Chan i huvudrollen. Så fredagkvällen är min 🙂 Så härligt! Förvisso är jag pank men om det blir bra väder så ska jag ligga i poolen och dricka vin, och blir det inte det så ska jag ligga någon annanstans och dricka vin. Det låter väl som en fantastisk planering!

På lördag är det så dags att besöka Carina och Nicke och ta hem deras Molly. Molly ska bo med Terry medan de är på Mallis och eventuellt lär de få med sig fler ödlor hem än de hade lämnat när den veckan är över 🙂 Dessutom har jag äntligen en sportslig att slå Nicke i Bejeweled. Enda sättet – att han inte spelar =D

På söndag fyller lillemannen 11 år Så då blir det glasstårta och paket och kalas för familjen. Barnkalaset har han ju redan haft på LaserDome i maj.

Japp, hela helgen är minutiöst planerad. Och på måndag ska Veronica ringa till den förhatliga sjukvården representerad av VC i Viskafors och beställa en läkartid för  min fot. Efter 2 månader kan jag nu knappt gå och jag har snart gått upp alla kilon jag lyckades gå ner. Jag var ju i så bra form, kunde gå raskt med stavar 8 kilometer utan problem. Jag blir så förbaskad!! Egentligen borde jag kräva Nike på ersättning för sveda och värk! Dyra skor, kostnaden för läkarbesök, eventuella mediciner och troligen svindyra ortopediska inlägg! Men här i Sverige är det tyvärr inte att tänka på …


Historiska ögonblick

Jag har under 2 på varandra följande dagar bevittnat lika många historiska ögonblick. De kan kanske tyckas vara lite futtiga för en utomstående person men för mig är de epokgörande. De handlar om tonåringar…

Häromdagen när vi var i skogen och leta efter de frånvarande kantarellerna gick Magnus åt ett håll och Cesca och jag åt ett annat. Vi tog det ganska lugnt eftersom jag har svårt att gå. Vi plockade blåbär och hallon och kom längre och längre ifrån Magnus. Jag ställde mig upp på en sluttning och spanade efter honom i solskenet. Till slut uppenbarade han sig och Cesca och jag gick sakta tillbaka till bilen. Då säger min 15-åriga dotter: ”Vad du är fin, mamma!” Jag höll på att sätta ett blåbär i halsen! Vet ni hur ovanligt det är att en tonårstjej tycker det – och säger det (!) till sin mamma?? ”Jasså, tycker du det,” skrattade jag lite generat. Hon förklarade hur fin jag var när jag stod i skogen med håret som glittrade i solen 🙂

Det var som början på Cescas vuxna liv – ett ögonblick jag kommer att minnas så länge jag lever.

Det andra ögonblicket väntade på mig när jag kom hem efter mitt besök hos Åsa och Ida idag. Jag var på gott humör. Efter jobbet åkte jag till Falkenberg för att träffa mina 2 goa arbetskompisar, Ida och Åsa. Vi satt på stranden och fikade, vi gick barfota genom den solvarma sanden, vi satt ute på uteplatsen och tjötade. Det var en skön afton. Jag kom hem vid 8-tiden och fann den förlorade (LANande) sonen i köket. Jag var tvungen att kolla på Cescas hår som blev färgat på Klipp och Krus idag och kallade henne ut i köket. Då säger hennes storebror oförhappandes: ”Majsan, jag insåg just vilken underbar lillasyster jag har!” Ja, det var andra gången på 2 dagar jag höll på att avlida av chock. WHAT?! Vanligtvis skulle han ju kunna strypa henne!

Jag har nu repat mig från chocken och insett att vi har just tagit nästa steg i våra liv. Eller våra barn har gjort det. De håller på att få insikt att vi är alla människor, vi är familj och vi är ok. Oftast 🙂



Svamp? Sure bacon…

Jag begriper inte att folk ska jämt påstå saker som det inte ligger en endaste uns sanning i, som det visar sig i efterhand. Blåögd som jag är går jag dessutom på dessa rykten och påståenden, gång efter annan. Ett av dessa ondskefulla rykten är att det finns massvis med svamp i skogarna. Det går jag på jämt eftersom jag är fullkomligt svamptokig, både när det gäller plockning och konsumtion. Som den tjeck jag är kan jag gå miltals för att hitta svamp. Jag är på intet vis ensam om det. För många år sedan hade vi min syster på besök i Hälsingland. Samt hennes man Josef och då 3-åriga dottern Helena. De följde hit med Stefan per bil. När han anlände sa han att det var sista gången han körde ett sånt galet gäng genom Sverige i augusti månad. Det gick väl an att köra, men det gällde att inte stanna. För så snart det var kissepaus i skogen så försvann hela sällskapet och återkom efter en låååång tid, halvnakna och med de avtagna kläderna fyllda med svamp av alla slag. Bilen kunde till slut inte ta emot mer svamp men det hindrade inte gänget att upprepa samma beteende hela vägen till Norrland.

Väl hos oss gjorde vi då svampturer dagligen, plockade tonvis med soppar och rensade dem sedan hela kvällarna. Vi åt svampröra till middag varje kväll och torkade resten så att de kunde ta det med sig. Ryktesvis vet jag att de fick senare problem med tullen som tvivlade på deras sinnens fulla bruk när de påstod att de stora papplådorna innehöll torkad svamp och ville beslagta dem för narkotikaundersökning. Innan veckan var över fick vi barnsäkra bildörrarna bak eftersom min svåger slängde sig ut ur bilen i farten så snart han såg en svamphatt i något dike. Och det finns miljarder av dem i Hälsingland, svampplockarens paradis på jorden. Josef upptäckte vårt tilltag mitt under ett hoppförsök och skrek sedan förargat resten av vägen: ”Sabotage!!”

Nu förstår ni säkert vadan denna passion för svamp. Jag kan inte motstå. Alltså kom jag hem idag efter jobbet och min hälsporre till trots drog ut både Magnus och Cesca och åkte till skogs. Nå, vad kan jag säga? Jag citerar här min kompis Maria som skrev senare i min FB logg: ” Håller med dig, tror det är ett slags rykte folk sprider för att…jaa, de liksom ska strö salt i de sår man fått när man sprungit till skogs och blivit myggbiten, upprispad av grankvistar, snubblat i vattenfyllda diken, slagits mot pytonormar, nä ok då, det var en lätt överdrift men känslan är sådan! OCH MAN HITTAR INGEN SVAMP!” För det var just det som var fallet. Efter otaliga kilometer med en ond fot genom oländig terräng har vi hittat 3 kantareller och en karljohan. Det blir inte mycket till middag för 6 personer…

Så nästa gång någon känner för att påstå att det finns SÅÅÅÅÅ MYCKET svamp, ta er i akt. Om det senare visar sig att ni bara hittar på så blir konsekvenserna allvarliga. Jag kan faktiskt bli arg ibland…

Augusti

En titt ut genom mitt fönster säger: HÖST. Det är den första augusti och regnet bara öser ner därute. Det känns som att sommaren är slut – fast det tror jag inte riktigt. Jag är säker på att den kommer tillbaka igen och stannar till oktober. Men just idag är jag tacksam att jag har ett varmt och torrt ställe att vara på. Och att vi var på High Chaparall igår, när det var fint väder. Det är bara Zache hemma, alla de andra är hos kompisar och flickvänner. Cesca i Göteborg där hon deltog i vattenkrig igår och killarna hos sina tjejer.

Augusti betyder att Zache fyller 11 år. Bara 2 år kvar så är han också tonåring! Inte klokt. Min lille bäbis med snenacke och en massa allergier växer han med. Han är den siste i vår familj som fyller på länge. Sen kommer Cescas Sweet 16 i december men det är lååångt dit. Veckan som nu väntar är fylld av olika aktiviteter. På tisdag ska Cesca iväg och ta sin första vaccin. På onsdag kommer hon och Magnus till Kinna – besök på Klipp och Krus. Vi måste anskaffa födelsedagspresenter till lillen, och så ska jag skicka ett litet paket till Ondra i Tjeckien. Sen på söndag så är det födelsedagskalas igen.

Vi måste också träna bussåkning med Zache. Han ska ju börja i engelska skolan i höst och måste självmant ta sig från skolan till mötesplatsen där han blir hämtad av sin far. Gissa om jag är nervös för ett sådant företag, men det är ändå bättre än att ha honom kvar i den helt förkastliga byskola han går i nu.

Men just idag är det en regnig söndag med höstkänsla, jag har ont efter alla bravaderna igår och ämnar ta det helt otroligt lugnt. Exempelvis att sova känns inte helt fel en dag som denna. Ladda upp för allt som komma skall 🙂

I Vilda Västern

Ingenting kan få mig så lycklig som att få vara i Vilda Västern bara en endaste dag. Jag har den märkligaste känslan av att vara hemma, att tillhöra. Jag går lyckligt runt utstyrd till cowgirl, squaw eller glädjeflicka och jag mår så förträffligt bra. När vädret är fint och man dessutom träffar goda vänner då kan ingenting i världen överträffa en sådan dag.

Ja, här kommer en berättelse i bilder från indian-squaw ”Det obrutna hjärtat” som min vän Jirinka kallar mig numera 🙂 Någon som tvivlar på att vi hade en underbar dag?

Cowboy med ett sockerkanderat äpple.

Den snyggaste sheriffen i stan.

Sheriffen med sqaw :))

För mycket av det goda?

På jakt….

Han hittade den….

Och med en trofé.

Utanför whiskyfabriken.

Ja, vad ska man säga? Det Obrutna Hjärtat vill hemskt gärna komma tillbaka nästa år, och nästa…

Vi träffade även min goa pepparkompis Cissi. Vi tog nån öl och når glas vin, barnen vaskade guld och rånade banken, och vi hade en toppendag tillsammans. Snart drar jag till Råby på nästa peppisträff dessutom.

Som sagt: en av de bästa dagarna i sommar.

Dusinko

Det finns vissa saker som man aldrig kan återuppleva på samma sätt när man lever sitt liv på ett annat språk än sitt modersmål. Alldeles oavsett hur bra man lär sig, hur väl språket känns och sitter i ryggmärgen, känslor förknippade med ord och uttryck blir aldrig samma, aldrig kännas på samma djupgående sätt. Känsloladdade ord, som svordomar, fula ord, känns aldrig riktig så fula på ett annat språk. Därför har vi invandrare så lätt för att svära, använda dem i tid och otid. För oss betyder de känslomässigt lika mycket eller lite som resten av alla ord.

Samma sak gäller ord som är laddade med andra känslor, som kärlek. För att förstå skillnaden kan man helt enkelt säga först ”jag älskar dig” och sen ”I love you”. Visst känns det hel annorlunda, inte alls lika djupt och kärleksfullt? Jag har nu också upptäckt att våra diminutiver är ord som inte går att ersätta för mig i mitt känsloliv. Vi böjer namn och smeknamn och för den delen så gott som alla substantiv för att ge dem lite mera intim, kärleksfull klang. Som ”lilla gumman”.

När man sedan hyser varma känslor för en person så blir det smeknamn för hela slanten. Som ”lilla katten” eller ”lilla själen”. Visst låter det urlöjligt? Men när man tar det på originalspråket: ”kocicko” eller ”dusinko” blir det med ens en helt annan femma. Jag smälter och så gör min själ. Det är nu 30 år sen någon kallade mig ”pusinko” och jag hade ingen aning hur mycket jag saknade dessa vackra ord förrän alldeles nyligen. Jag hittade nämligen min kompis Jirinka igen, efter 30 långa år. Vi blev som tvillingsjälar med en gång och dessa ord betyder så mycket när de uttalas av en person man håller så mycket av och hyser så starka känslor för.

Kärleksfulla smeknamn på det egna språket är en gåva man inte vet att uppskatta som man borde. Ni kan ta mitt ord för det. Så njut alla ni som har den förmånen att en älskad person har gett er kärleksfulla namn som ni får höra uttalas med tillgivenhet. Tänk – det finns de som inte har den turen. En anledning till lycka så god som andra.

Själv sparar jag dessa i en liten minnesficka i huvudet och tar fram dem på nätterna när sömnen har svikit mig. Då hör jag hennes röst viskande: ”Sov så tryggt, min strålande lilla polstjärna” och det känns med detsamma inte alls lika ensamt och övergivet längre.

Jirinko, hvezdicko má zárivá, kde bych byla bez tebe?