Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Familj’ Category

Jag skrev denna anteckning för exakt ett år sedan efter Bredaryds marknad. Undrar om Evelina fortfarande älskar sin docka 🙂

När jag var liten och bodde med min mormor i den lilla tjeckiska byn Stankovice en bit öster om Prag älskade jag att åka på marknad. I alla kringliggande byarna var det marknad en gång varje sommar, på bestämda helger. Alla visste precis vilken helg den var i Sázava, Úzice, Smilovice, Janovice, Krouty … alla åkte från när och fjärran. De vuxna älskade marknader precis lika mycket som vi barn. Det fanns karuseller, man kunde skjuta på blommor med luftgevär, äta sockervadd, handla sockermandlar, leksaker och annat värdelöst som man inte kunde hitta på något annat ställe. Musiken skrålade från högtalarna, det var varmt och soligt, och livet fick ett festligt avbrott från vardagen.

Varje år fick jag en liten docka. Det var höjdpunkten för mig. De små plastdockorna var som bebisar lindade i en vacker linda med rosa spetsar, hade sidenband runt om, och för mig var de det vackraste och lyxigaste jag kunde få. Jag var lycklig. Jag tror att de kostade 10 eller 15 kronor.

Igår åkte jag, Ron, Pia och hennes flickor till Bredaryd på marknad. Egentligen skiljer sig inte svenska marknader så mycket från de tjeckiska. Det finns karuseller, sockervadd, söta mandlar, man kan skjuta med luftgevär, handla plastleksaker. Det finns saker man bara hittar just på en marknad. Vi gick runt och tittade på alla drömfångare, vackra kristaller, kläder, bakluckeloppis, köpte godis. Alldeles på slutet kom vi till ett stånd där man sålde dockor. Som genom ett trollslag förflyttades jag till mina barndomsmarknader. Skillnaden var bara att dockorna var 30 – 50 cm höga, av porslin och iklädda vackra påkostade kläder. Evelina tog sina pengar och köpte en av dockorna, med små glasögon på. Jag såg samma uttryck i hennes ansikte som jag brukade ha när jag fick en av mina.

Egentligen har världen inte förändrats så väldigt mycket, inte sedd genom en flickas ögon.

Enda skillnaden är storleken på dockorna 🙂

 

Annonser

Read Full Post »

Varje familj har sina traditioner. Ibland överensstämmer de ganska väl med samhällets traditioner, ibland byter man ut vissa delar, eller sammanför från olika delar av familjen. I varje familj skapas på så sätt en unik atmosfär: detta är vårt. På julafton äter vi alltid omelett med spenat och prinskorv, det är farfar en fena på att laga. Till Midsommar måste vi åka till mormor Elsa i Smedjebacken, där har de så otroligt vacker stång, och firandet är något utöver det vanliga.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.


Read Full Post »

Cesca har varit på utflykt till Göteborg. Eftersom hon är en estet gör skolan ibland utflykter till konstmuséer eller för att åse en musikal. De gjorde bägge delarna, först konstmuseum och sedan en musikal på Operan. Tösen kom hem vid midnatt. När jag frågade henne i morse hur det var fick jag till svar att hela behållningen med utflykten var pausen mellan 2 och 6 som de kunde göra vad de ville. Hon var förbaskad på personalen på muséet som inte tillät att de hade en penna med sig och dessutom hindrade henne från att ta med sig en dricka in i utställningslokalen. Hon satte sig på bänken utanför salen och trots ihärdiga försök från lärarens sida vägrade gå in utan inväntade klassen utanför, helt själv. Enveten som bara den trotsade hon ett påbud som hon tyckte var löjligt. Att rätta sig efter regler och auktoriteter är inte hennes starkaste sida. Eller kanske är det det …

Jag gjorde ett tafatt försök att tillrättavisa henne men det var inte helhjärtat. Jag var ju precis likadan själv! När vi bodde i Norrland i början av 80-talet gick jag med i Miljöpartiet, åkte tillsammans med civilt olydiga vänner på transseanser, ammade barnen sittande på ett fäll på gatan i Hudiksvall, klockan 11 på natten. Vi fick bilen stulen och diskuterade livet och andlighet med en skräckslagen poliskonstapel och en punkrocker som något överfriskad anslöt sig till gruppen på vägen hem från någon röjarskiva. Jag kedjade mig fast vid järnvägsspåret i Bollnäs i protest mot giftbesprutning av banvallarna. Jag skrev motioner som handlade om mina åsikter om de s k fredsbevarande styrkorna, baserade på mina upplevelser i Prag 1968. Vi åkte på kongresser, hade våra spädbarn med oss i talarstolen, gick barfota i de fina kongresslokalerna, demonstrerade mot kärnkraft … Jag gick omkring i svarta kjolar, barfota och med sötvattenspärlor i håret. Maskrospower. 25 bast skulle jag förändra världen genom kamp… Sånt går över med en växande insikt.

Ingen har någonsin förändrat någonting genom kamp. Det tog mig några år att inse men jag är tacksam för att jag gjorde det. Jag har fått insikten att den enda kraften som kan förändra världen är kärlek. Den är så mycket starkare än kamp. Men den är svårare att tillämpa som världen ser ut just nu, och vi är fortfarande människor med alla våra begränsningar, blockeringar, vårt ego, våra rädslor.

Så när min envetna tonåring med trots i blodet tillbringar 2 timmar utanför en utställningslokal eftersom hon vägrar att rätta sig efter en regel så inser jag att det är hennes resa, hennes väg, hennes livsplan. Jag vet att hon också kommer till insikter på vägen och jag kan finnas till och stötta, men jag kan inte leva hennes liv, förändra hennes sätt att se på saken med ett trollspö. Bara ”lead by example”. Hon är starkt medial, känslig och kärleksfull så jag vet att hon blir precis som hon ska. Och egentligen är jag glad att hon kan vara stark och sätta en gräns, även om just denna kan synas lite missriktad.

Read Full Post »

Efter en helt fantastisk helg har jag återigen hamnat i vardagen. Min enorma energi dalade direkt första dagen. På jobbet ringde telefonen i ett, jag hann knappt dra efter andan mellan samtalen. Julhelgen är slut och då kommer alla på att deras LSS-handläggare har haft det alldeles för slött under några veckor och ser till att jag har att göra. Det är bara bra, dagarna blir så mycket roligare då.

Desvärre återkommer även andra saker, som inte är så roliga. Tidiga mornar i kolmörker då man helst vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Ishala vägar genom skogen. Muntergökar på arbetsplatsen. Dessutom passade någon skicklig medmänniska på att backa på min lilla Irja igår, vilket Magnus upptäckte på kvällen när han kom för att montera upp min vackra kristallkrona i sovrummet och ge mig en omgång i bordshockeyn.  Så roligt – det är vad jag behöver just nu.

Jag ringde Hedin bil idag och fick mig till livs att visst kan de laga lyktan och skraporna, men först borde jag ringa mitt försäkringsbolag och anmäla och sedan till polismyndigheten för att få ett diarienummer. Ingen motpart eftersom det är en parkeringsskada. Sen kan jag komma till dem så kan de kika hur kostsamt det blir. Jag la på luren och såg en rulle silvertape för min inre syn. Går det inte att laga med silvertape så är det trasigt som det heter. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag eftersom bilen troligen inte passerar genom besiktningen i så fall. Hm, tänkte jag inte på. Jag har besiktning i mars så det är nog bäst att laga lyktan.

Jag har Zache hela denna vecka. Jag behöver utrusta hans rum med möbler så några lyktor har jag inte riktigt räknat med. Men han trivs hos mig och det är roligt. Vi kollar på film på min lappis, vi spelar bordshockey och fuskar båda två så det står härliga till, vi lägger tarotkort och myser på kvällarna med levande ljus och chips och musik. Ikväll är jag bjuden hem till min älskade Carina. Imorgon kväll ska vi på intuitionskväll i Falkenberg och kolla in Rons nya lägenhet. På torsdag ska jag och lillemannen till SÄS för en ny astma- och allergiutvärdering. Sen på kvällen ska vi städa vid Häggån inför visningen som ska ske på söndag. Full rulle alltså. Livet ser alltid till att jag får all den energi jag behöver först innan det överöser mig med uppgifter och det är jag tacksam för. Hur det än är så vore det inte mitt liv om det inte gick i 140 knyck.

Jag älskar mitt liv. Jag vet att det finns de som stör sig just på det faktum. Jag borde vara miserabel, jag gör inte som de anser att jag ”borde”. Det säger naturligtvis ingenting om mig, men allt om dem och deras värderingar och välmående.

Klart jag mår bra – jag har den vackraste kristallkronan i mitt sovrum nu, och jag fick stryk i bordshockey med 6 – 1 i en härligt rolig match mot mästaren Magnus som har spelat i 30 år, jämfört med mina 3 matcher 🙂 Jag önskar att alla vågade leva sitt liv så som de önskar och drömmer om innerst inne. Tänk så mycket elände och konflikter vi skulle slippa om världen beboddes av idel lyckliga och kärleksfulla individer! 

Read Full Post »

År 2010 närmar sig sitt slut och jagbrukar ha för vana att ta en titt bakåt. För att lära, för att se möjligheter och fallgropar, för att kunna gå vidare en vy klokare. Den 4 januari skrev jag ett summerande inlägg om år 2009. Det var inte så värst muntert men avslutades på detta vis: 

”Det finns en annan insikt också – om livets finurlighet om man kan kalla det så. För det var faktiskt så att det som var bra hände först – och tack vare det orkade jag och andra med mig att ta oss igenom svårigheterna. Jag fick ett jobb som är mycket lugnare och framförallt mycket närmare hemmet än det föregående. Tack vare det hade jag mer krafter och tid till hem och hus och barn och man och vänner och annat. Och jag drog igång Peppargänget som hjälpte mig med både de personliga ledsamheterna och en peppning när vågen blev min fiende nummer ett. Tack vare peppisbrudarna gick jag inte under. Jag gick inte i kvav eller på knäna. Jag kunde ändå stå upprätt och tycka att det var ändå rätt ok, det mesta faktiskt. Jag hade vänner som gav allt när jag behövde dem. Jag gjorde så klart likadant själv.

Nu skulle man kunna titta framåt och tänka att jisses, tänk om det blir lika tufft i år, eller ännu värre! För så naiv är jag ändå inte att jag tror att det bara kan bli bättre, eller att allt blir finfint. Nej då. Men jag har fått en ny insikt – blir det ett till skitår så kommer livet se till att jag klarar det på ett eller annat sätt. Kanske är det ändå som så att  får bara så mycket att bära som vi är kapabla att klara av.”

Nu är året 2010 snart över och jag har en enastående utsikt för att kunna summera och lära. Utan att på minsta sätt överdriva kan jag säga att det har varit ett livsomvälvande år. Vilket liv jag kommer ha att se tillbaka på om det fortsätter på detta sätt 🙂

* På det fackliga området har jag verkligen gått igenom eld och åska. Jag blev indragen i kamper och intriger, utsatt för ogrundade anklagelser från somliga kollegor och chefer, stått öga mot öga med en ny socialchef som stöd för personer anklagade för tjänstefel. Hela socialförvaltningen hamnade i allehanda media, bl a Uppdrag granskning. Jag fick ställa upp på intervjuer för lokala tidningar och Radio Sjuhärad. Och vid slutet av året medverka som skådis på Luciafesten där allt elände fick en humoristisk prägel. Jag har Ifrågasatt hela min existens på en socialförvaltning och känt att nu är det snart nog – 30 år som soctant får snart räcka mer än väl.

* Som familj fick vi äntligen en riktig gemensam semester. Vi åkte en vecka till Kroatien. Jag låg i poolen så klart. Jag såg soluppgången över Adriatiska havet och besökte Venedig. Jag blev solbränd som en pepparkaka, åt god mat och fick en fantastisk kontakt med familjen som ägde restaurangen på området. Jag levde upp igen och insåg att livet var mer än en socialförvaltning…

* Minstingarna började gå i nya skolor och Zache fick en så bra hösttermin att vi inte kunde tro våra ögon och öron. Från den beskyllde, utskällde och utkastade pojken till en älskad och uppskattad elev med en fröken som borde få Nobelpris i praktisk pedagogik. Cesca hittade ett kompisgäng som hon älskar och blommade upp igen, lycklig att få gå sin estet-linje och bli den hon vill vara.

* Alex hade tagit körkort.

* Vi fick nya underbara vänner som vi umgicks med hela den vackra sommaren, badade i poolen mitt i natten, hade middagar och fester, gick på varandras födelsedagskalas.

* Jag hittade Jirinka, min kompis från gymnasietiden, och upptäckte att livet har gjort oss till besläktade själar. Vi fann varandra efter 30 år i olika länder, och vi fann att vi är som systrar. Jag hade lycklig vecka i Tjeckien, med henne, Cesca och med mina föräldrar. Jag hyrde en bil och åkte runt i ett land jag älskar med min älskade tjuriga femtonåring som var ändå tvungen att tillstå att det var ganska roligt. On the road …

 

* I augusti åkte jag på en träff i Myrekull och träffade min själsfrände Ron. Bådas liv ställdes på ändan. Magnus och jag ansökte om skillsmässa. Jag flyttade ut ur huset och bodde under en 3-månaders period på 4 olika ställen, glömde saker, blev pank, körde 12 mil till Falkenberg flera gånger i veckan. Vi ställde huset till försäljning och firade sedan en gemensam jul i Grimskulla. Jag fick egen lägenhet i Fritsla och jag kände att mitt liv tog en fri vändning som jag hade längtat efter i många långa år.

 

* Och jag fick reda på att jag ska bli mormor igen…

 

Jag har en backspegel som talar om för mig att jag gjorde det jag visste att jag måste göra under det gångna året. Jag fick bara så mycket jag klarade av – och jag fick inse att jag klarar av en hel del.

Jag gick mina 14 kilo helt utan ansträngning. Jag har kvar mina peppistjejer som fortfarande finns där – och vår vänskap hänger inte längre på vikten. Magnus och jag är de godaste vänner och hjälper varandra i de situationer som uppstår med barn, hus, pengar och annat som behöver diskuteras.

Det största är förstås kärleken. Att jag återigen lyckades finna min älskade tvillingsjäl. Att vi växer i ett gemensamt VI. 

Jag ser fram emot det magiska året 2011. För hur det än blir så är det resan som är målet, och jag har alltid gillat att resa. Queen of the road. Utrustad med nya insikter, utan karta eller GPS, med en vacker framtidsutsikt och nya vyer i sikte.

Read Full Post »

Rätt som det är inser man med all önskvärd tydlighet att ett kapitel av ens liv är definitivt över. Att man måste ta ställning, ta ett steg, ta ett beslut, ändra riktning. Det invanda är tryggt men ibland ohållbart eller t o m outhärdligt. Själen gör ont och om man inte tar det svåra steget så dör den bit för bit.

Jag har vetat ända sedan i våras att jag var på väg. När allt stagnerar och det enda som återstår är rutin, slentrian och smärta eller likgilltighet så måste man ta en titt inuti sitt egna jag. Med en god kännedom om vad som finns där visste jag att hösten skulle bli helt avgörande, helt omvälvande. Jag hade tid att bära tanken.

Men det är ingen lätt sak att avsluta ett 20 år långt äktenskap. Ingenting man gör på ett par veckor, ingenting man gör glatt och lätt. Oavsett hur illa det är och hur väl  man vet att det aldrig kan fungera eftersom vi har faktiskt kämpat i 20 år och inte blivit mer kompatibla. Oavsett hur mycket eller hur lite man älskar. Man splittrar världen för alla inblandade personer. Det gör man bara om man måste, om man skulle gå under ifall man stannade kvar.

Vi hade underbara år och förfärliga år. Precis som de flesta andra. Men vi är ingen bra matchning. Vi förgör, kväver varandra. Insikten är närapå outhärdlig, men den enda vägen till ett gott liv för bägge två. Så jag tog beslutet i mina händer och gick.

Jag lever i kassar på 4 olika ställen, utan att ha ett hemma. Men jag vet att det var det enda rätta för oss båda. Jag får egen lägenhet i slutet av november. Men oavsett det faktum att jag är för första gången någonsin bostadslös så mår jag mestadels hur bra som helst. Jag saknar mina barn eftersom jag bara träffar dem några gånger i veckan. Jag saknar känslan av att landa någonstans där jag tillhör. Men på det hela taget är jag lycklig och jag är fri att leva.

Jag åker berg- och dalbana känslomässigt. Jag kan vara nästan euforisk ibland, helt harmonisk ibland och fullkomligt förtvivlad ibland. Men jag kan känna alla dessa skiftningar och det betyder att jag lever. Att jag har förmågan att känna – och det är inte farligt på något sätt, bara mänskligt.

Skillsmässan blir klar den 12 april, betänketiden i alla fall. 2 dagar före vår 21:a bröllopsdag. Symboliskt värre.

Den största glädjen i hela situationen är vår nyvunna vänskap. Vi har blivit de godaste vänner, Magnus och jag. På så sätt har vi nog aldrig stått varandra så nära som vi gör nu. Livet är sannerligen förunderligt.

Read Full Post »

Ibland blir det en liten paus i bloggandet, oftast beroende på att mitt verkliga liv pockar på att levas. Just denna vecka har saker och ting gått liksom i ett kör. Inget jag inte kan hantera, bara full rulle 🙂
Dessutom är vädret så vackert att jag försöker (trots den ilskna foten) tillbringa tid i skogen. Jag har letat svamp, legat i min skogsglänta och tittat på fjärilar, kramat träd och fyllt på mina energidepåer. Jag har en magisk skog där jag bor. Trädgården varvar sakta ner. Jag kan bara sitta ute vid elden eller vid dammen och meditera när det är så soligt och fint…

I helgen var vi hos våra kära vänner Nicke och Carina och fick världens godaste äppelpaj. Jag traskade barfota i frosten bara för att få känna hur det känns – och blev följaktligen kallad loco av min tillgivne make 🙂

Helgen som kommer blir det ett besök i Råby utanför Nyköping. Cissi, min underbara peppiskompis, har bjudit oss hem till dem. Vi ska äta gott, basta, dricka öl och sjunga blues. Nåväl, Cissi ska. För min del blir det nog något annat trallvänligt. Sen står det inte på så har vi peppisträff i Eden, med ljusparty och allt annat underbart som vi pepparbrudar brukar syssla med. Änglakort, healing, tarot, EFT, curry-kryss :))  Sist vi var hos mig möblerade brudarna om hela sovrummet år mig – mitt i natten. Och Helena var så full i skratt när Nicks skulle ta ut curry-linjer och stavarna snurrade runt som galna :)) Härliga minnen.
Denna gången verkar det som att vi skulle faktiskt kunna bli ALLA 12, för första gången 🙂 Hela Nicks Twelve 🙂 Vilken lycka tjejer – tänk att vi har nu känt varandra i snart 2 år!

Och jag hoppas och tror att jag har nått LaVazzas snygg-sjua tills dess ;)) Nu återstår nämligen bara 0,7 kilo 😉 Hästakräk eller inte – jag tycker att jag har kämpat väl.

Read Full Post »

Older Posts »