Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Det lärorika året 2012

Under många år älskade jag att blogga.

Jag bloggade på olika sidor, sociala ”communities”, bantningssidor …. Allt jag upplevde varje dag bloggades. Jag var överlycklig när jag på Cubus hittade en svart tröja med texten ”I am so blogging this!” Jag kunde dock inte använda den så ofta med tanke på att jag jobbade på en socialförvaltning och det mesta man gör där är sekretessbelagt.

Sen kom Facebook, jag bloggade mindre och mindre, träffade Ron och upptäckte FB funktionen ”Anteckningar”. Det var där mitt bloggande tog så gott som slut. Jag skrev mina ”blogginlägg” där istället. Men sen upptäckte jag att det faktiskt inte är samma sak.

En av mina årliga bloggingtraditioner är så klart en årskrönika, en sammanfattning av året som gått. Det kan vara mycket upplysande, lärorikt och har man lite tur så kan man se på det gångna året med glädje. Annars får man se det som – lärorikt.

Varje gång jag gör ett återblick inser jag vilken tur det är att vi inte vet i förväg hur det kommer att se ut. När jag ser tillbaka på 2012 så hoppas jag att jag inte kommer behöva uppleva ett liknande år till.

Egentligen började året väldigt bra. Vi har just flyttat in i vårt stora fina hus i Tågarp utanför Falkenberg och i  mellandagarna blev jag erbjuden och tackat ja till ett riktigt bra och roligt jobb: som verksamhetschef på Frösunda i Halmstad. Jag sa upp mig från socialförvaltningen och började jobba i Halmstad den 1 februari, samma dag som Grimskulla fick sina nya hyresgäster. På så sätt blev jag även hyresvärd.

Ungefär där slutade det goda med år 2012.

När det gäller jobbet så sa 2 verksamhetschefer upp sig allt eftersom, och avdelningen i Halmstad fick det tufft. Även resten av Västregionen hade sina utmaningar i form av sammanslagningar, uppköp, och ekonomiska utmaningar.Jag hade blivit inkastad direkt in i lejonkulan och skulle dessutom lära mig ett helt nytt spännande men tufft jobb.

Bilarna vi hade under året gick sönder en efter en. De packade ihop, gick inte igenom besiktningen, ställde till oupphörliga bekymmer och kostade pengar.

Grimskulla började sluka dubbelt så mycket pengar än hyran täckte. Under det gångna året gick följande sönder: spisen, gräsklipparen, frysen, torktumlaren, kökskranen, toaletten, vattenblandaren i köket. Det blev dessutom en akututryckning att tömma brunnen. Allt som allt har huset kostat mig ca 20000 utöver det som täcks av hyran, och då räknar jag inte alla resor dit de 12 milen som det är.

Min äldsta dotter sa upp sig från sitt jobb och slutade betala sitt lån. Dit gick ytterligare 20000 under året. Pengar jag egentligen inte hade.

Jag har betalat in krediten och sedan har vi fått ta ut det igen och betala räkningar eller köpa mat för oss och barnen.

Ron har sagt upp bekantskapen med Arbetsförmedlingen vilket gjorde att han förvisso kunde ägna större tid åt firman, men samtidigt försvann där ytterligare 3700 per månad. Under året alltså minus ca 40000 till.

Under hela året höll min advokat på med ett bodelningsavtal och det blev klart lagom till jul. Ytterligare 22500 att plocka fram.

Jag är alltid pank, jag har inte råd att varken köpa kläder eller skor till oss och barnen, ännu mindre sådan lyx som att få en ansiktsbehandling eller att gå till tandläkare, vilket jag skulle behöva eftersom jag har en envis infektion i munnen som inte vill ge sig.

Jag hade Alex på Nya Zeeland som råkade i ekonomiska trubbel och jag kunde hjälpa honom med ett enda öre.

Vi har haft svårigheter med våra respektive ex.

Våra barn mådde inte bra. Cesca flyttade till oss efter att ha brutit med sin pappa och sedan allt eftersom retat upp sig på Ron så till den milda graden att hon knappt tål se honom eller hans barn.

Jag har suttit mellan allt och alla. Kämpat som en galning för att få alla relationer att fungera.

Jag har slutat röka på min 51 födelsedag, den 27 juli, och varit rökfri sedan dess, men gått upp 20 kilo under de gångna 5 månaderna.

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under det senaste året. Både på väg till jobbet och på väg hem, på dagarna och på nätterna … Om det är någon som anser att jag har varit dum, stygg eller behandlat dem illa så kan jag intyga att jag har fått betala för alla sådana missgärningar med ångest och tårar som skulle kunna täcka en hel livstid av ondska.

Så många gånger under året har jag velat att ge upp. Det har t o m funnits dagar då jag önskade att inte behöva vakna nästa dag. Men jag har blivit stämplad som svikare så många gånger i mitt liv trots att jag har slagit knut på mig själv för att kunna hålla alla löften till alla i min närhet att det inte finns en möjlighet att jag skulle kunna ge upp. Jag kan inte svika en gång till, även om jag så skulle gå under i processen. Jag kommer att kämpa till sista blodsdroppen.

Grimskulla ska fungera, för gör det inte det – då drar jag med mig min f d i en finansiell avgrund och det kommer inte på frågan. Han ska inte behöva bli lidande för att jag behagade dra och lämna honom i sticket.

Jag insåg detta när en god vän frågade: ”Veronica, älskade själ, vad har du lovat dig själv som du inte kan bryta?”

There´s no way out.

Det finns saker jag är tacksam för, framförallt min hälsa. Hade inte varit för den så hade allt nu legat hos Kronofogden. Å andra sidan hade jag haft en legitim anledning att låta allt gå åt skogen. Min ansvarsbörda knäcker mig, och jag vet inte hur länge till jag orkar men det visar sig. Jag är tacksam för att jag på något sätt ändå alltid lyckas att få ihop pengarna så vi klarar oss. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har underbara vänner som har funnits där för mig under året och som till en julklapp samlade en massa pengar för att möjliggöra en resa till mitt hemland för mig. Jag är tacksam för Ron, för mina barn och för att jag ändå fortsätter att se på världen med kärlek och tillförsikt.

Jag avslutar min krönika med Winston Churchills berömda citat: ”When you´re going through hell, keep going!” och ber till högre makter att det kommande året må bli lite snällare, lite lugnare, lite generösare. Annars kanske det aldrig blir någon krönika för 2013.

Annonser

Read Full Post »

silenceDet är mycket jag vet och ändå inte mäktar att förändra. Ett litet steg i taget ska det gå att hela my broken self. Så konstigt att det är som förgjort, att jag trots seendet och vetskapen återupplever trauman jag inte ens vet om, inte kan greppa, inte kan annat än känna som en knytnäve i magen.

Bara genom att gå på ren känsla så har jag 2 sådana oerhört svåra bitar någonstans i min historia som har satt sig som traumareflex i min kropp.

Den ena är min ovilja att berätta om mina tankar och mina känslor. Jag vet att jag har blivit tystad gång på gång när jag var liten. Vissa av dessa situationer minns jag klart och tydligt, andra bara som en stor bunt med skarpa tillsägelser, oskiljbara ifrån varandra. Trauma kan helt klart uppstå genom process, genom långtidsprogrammering.

Jag har därefter levt ett liv i tystnad. Jag säger vad jag tycker när någon frågar efter min åsikt, och det brukar folk göra eftersom jag är någorlunda intelligent och tar mig alltid tid att tänka efter innan jag kläcker ur mig något.

Problem kommer när jag inte säger vad jag tycker eftersom ingen frågar, och sedan blir tillsagd att det är omöjligt för andra att veta vad jag anser när jag inget säger. Självklart är det så, tänker jag med den vuxna kvinnas insikter, och talar om vad jag anser.

Då kommer problem nummer två: åsikten antingen ogillas, och då tystnar jag igen. Eller så har jag öppnat munnen på fel ställe i konversationen, och blir tystad med en blick, ett tonfall, eller ett par ord. Det låter inte så farligt, eller hur? Det är bara det att denna rationella förklaring gör ingen rättvisa åt känslan som kommer som ett knytnävslag i magen. Jag knäpper igen fort som ögat och ångrar att jag öppnade munnen alls, och svär tyst för mig själv att ALDRIG mer gå i samma fälla och tro att någon faktiskt VILL höra det jag säger. Jag vill kasta mig under bordet, ducka, lägga mig i fosterställning och aldrig mer säga ett enda ord.

Samtidigt skriker den lilla tystade jag inuti. Veronica, gör inte så här mot dig själv! My broken self gör så omänskligt ont att jag inser att det är helt irrationellt att känna just så här – men kommer inte åt att ändra på det innan knytnäven träffar min solar plexus.

Hela kampen underlättas på intet vis av det faktum att jag har på gränsen till omöjligt svårt att känna till de sociala koderna som visar VAR i samtalet det är acceptabelt att jag talar. Jag vet det inte, jag säger saker när jag har kommit att tänka på dem och när den andre ser ut att ha gjort en paus …. Jag misslyckas nästan alltid att pricka rätt tillfälle.

Någon sa till mig en gång att de tysta kanske inte har något vettigt att säga. Jag vet att det gjorde förfärligt ont, även fast jag vet att detta uttalande säger allt om den personen och inget om mig.

Hur förklarar man en knytnäve i mellangärdet för andra människor?

Read Full Post »

Varje familj har sina traditioner. Ibland överensstämmer de ganska väl med samhällets traditioner, ibland byter man ut vissa delar, eller sammanför från olika delar av familjen. I varje familj skapas på så sätt en unik atmosfär: detta är vårt. På julafton äter vi alltid omelett med spenat och prinskorv, det är farfar en fena på att laga. Till Midsommar måste vi åka till mormor Elsa i Smedjebacken, där har de så otroligt vacker stång, och firandet är något utöver det vanliga.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.


Read Full Post »

Cesca har varit på utflykt till Göteborg. Eftersom hon är en estet gör skolan ibland utflykter till konstmuséer eller för att åse en musikal. De gjorde bägge delarna, först konstmuseum och sedan en musikal på Operan. Tösen kom hem vid midnatt. När jag frågade henne i morse hur det var fick jag till svar att hela behållningen med utflykten var pausen mellan 2 och 6 som de kunde göra vad de ville. Hon var förbaskad på personalen på muséet som inte tillät att de hade en penna med sig och dessutom hindrade henne från att ta med sig en dricka in i utställningslokalen. Hon satte sig på bänken utanför salen och trots ihärdiga försök från lärarens sida vägrade gå in utan inväntade klassen utanför, helt själv. Enveten som bara den trotsade hon ett påbud som hon tyckte var löjligt. Att rätta sig efter regler och auktoriteter är inte hennes starkaste sida. Eller kanske är det det …

Jag gjorde ett tafatt försök att tillrättavisa henne men det var inte helhjärtat. Jag var ju precis likadan själv! När vi bodde i Norrland i början av 80-talet gick jag med i Miljöpartiet, åkte tillsammans med civilt olydiga vänner på transseanser, ammade barnen sittande på ett fäll på gatan i Hudiksvall, klockan 11 på natten. Vi fick bilen stulen och diskuterade livet och andlighet med en skräckslagen poliskonstapel och en punkrocker som något överfriskad anslöt sig till gruppen på vägen hem från någon röjarskiva. Jag kedjade mig fast vid järnvägsspåret i Bollnäs i protest mot giftbesprutning av banvallarna. Jag skrev motioner som handlade om mina åsikter om de s k fredsbevarande styrkorna, baserade på mina upplevelser i Prag 1968. Vi åkte på kongresser, hade våra spädbarn med oss i talarstolen, gick barfota i de fina kongresslokalerna, demonstrerade mot kärnkraft … Jag gick omkring i svarta kjolar, barfota och med sötvattenspärlor i håret. Maskrospower. 25 bast skulle jag förändra världen genom kamp… Sånt går över med en växande insikt.

Ingen har någonsin förändrat någonting genom kamp. Det tog mig några år att inse men jag är tacksam för att jag gjorde det. Jag har fått insikten att den enda kraften som kan förändra världen är kärlek. Den är så mycket starkare än kamp. Men den är svårare att tillämpa som världen ser ut just nu, och vi är fortfarande människor med alla våra begränsningar, blockeringar, vårt ego, våra rädslor.

Så när min envetna tonåring med trots i blodet tillbringar 2 timmar utanför en utställningslokal eftersom hon vägrar att rätta sig efter en regel så inser jag att det är hennes resa, hennes väg, hennes livsplan. Jag vet att hon också kommer till insikter på vägen och jag kan finnas till och stötta, men jag kan inte leva hennes liv, förändra hennes sätt att se på saken med ett trollspö. Bara ”lead by example”. Hon är starkt medial, känslig och kärleksfull så jag vet att hon blir precis som hon ska. Och egentligen är jag glad att hon kan vara stark och sätta en gräns, även om just denna kan synas lite missriktad.

Read Full Post »

Det finns små osynliga sprickor i min själ. Jag vet inte när den första sprickan kom, hur den blev till. Jag var nog väldigt liten. Precis som alla andra som valde att komma till denna världen, med alla dess ofullkomligheter, med all rädsla, all kontroll och alla krav, gav jag tidigt upp min gudomliga själ och fyllde sen sprickorna med sådant som fick den någorlunda att hålla ihop. För att omvärlden skulle acceptera, älska, tycka om den jag blev.

Vissa saker jag hade med mig gick på så sätt troligen helt förlorade. Andra gick i små små bitar, och ibland kan jag se en liten bit som jag kan sätta tillbaka och försöka se hur den såg ut från början. Åter andra syns väldigt tydligt, jag ser dem, andra ser dem, men att försöka ta tillbaka kraften i det som varit, föra ihop helheten, gör så ont att jag ryggar tillbaka. Min identitet skulle förändras så radikalt att jag inte klarar av att se hur jag skulle orka ta till mig den jag är.

I vissa situationer krymper hela min själ till ett litet russin. Den trycks ihop och gör så ont att jag förstår med det samma att det är en gammal spricka som håller på att gå upp i limningen. Jag fick inte synas, jag fick inte höras, jag fick inte finnas. Jag blev skickad till mitt rum eller utelåst i hallen. Jag fanns inte.


När jag nu hamnar i en situation där jag ska hävda mina gränser, min integritet, förflyttas jag med ljusets hastighet till det glada sextiotalet. Jag står ute i hallen och resten av familjen sitter i köket och skrattar. Jag vill bara skrika att jag också är där, att jag också finns och förtjänar kärlek och uppmärksamhet. Att jag har hjärta, känslor, åsikter, intelligens, rätt att finnas till. Rätt till att vara jag och bli accepterad. Till och med idag, närapå ett halvt sekel senare, känner jag mig hoptryckt till ingenting. Jag är arg på mig själv, frustrerad, och jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly. Att öppna dörren, andas in den friska luften och känna friheten att vara jag.Någonstans på vägen blev jag tyst, eftertänksam, osynlig. Om jag inte gjorde saker rätt så såg i alla fall ingen om jag gjorde fel. Om jag inte fick höra att ag var söt, smart, rolig och älskad så slapp jag höra att jag var olydig, lat och alldeles för mager. Jag slutade längta efter att bli sedd eftersom det ändå inte fanns något bra att se.

Därför älskar jag min lägenhet. Jag har ett ställe där jag är jag. Ingen säger åt mig att jag inte får ha en rosa julgran, änglar på väggarna, doftljus och värmeljus i enorma mängder, att jag måste ha TV eller att jag inte får lyssna på en symfoni medan jag äter mörk choklad. Jag har mina tavlor med vackra gyllene ramar som jag köpte i Prag när jag var bara 16 bast, för sparad veckopeng. Det tog mig ett halvt år att spara till en tavla eftersom mina fickpengar knappt räckte till en klubba i veckan men jag skulle ha de vackra reproduktionerna till mitt blivande hem som jag drömde om. Att komma bort hemifrån för att få finnas.

Jag har min gungstol som Magnus köpte till min 27:de födelsedag eftersom jag hade önskat en sådan till varje jul när jag var liten men aldrig fått någon. Jag har mina kristallvaser och skålar som min mormor gav mig varje år till min födelsedag, min älskade mormor som nu följer med mig som en skyddsängel och guide. Jag har rätten att hänga upp lila gardiner med vita blomsterslingor, sjunga på franska mitt i natten, skratta eller gråta när jag känner för det.

För mig är mina saker laddade med energier från ett liv då jag visste vem jag var och kämpade för att förbli det. De har ett värde som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Min frihet att kunna säga: detta är mitt hem, du är välkommen precis som du är. Du har friheten att vara du och jag förbehåller mig friheten att vara jag.

Då krymper inte min själ, då försvinner jag inte ut i hallen och längtar efter att få öppna ytterdörren och gå …

Jag vet att det är mina egna sprickor i själen. Jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly när jag känner mig som det osynliga barnet. Men vad är egentligen själens ursprungliga sång och vad är rädslan för att inte få finnas? Kan den verkligen sitta i saker? Vad är de i så fall uttryck för, symbol för? Mitt existensberättigande kanske.

Read Full Post »

Praktikanten

Martin satt vid sitt skrivbord i hörnet av mitt feng shuiade kontor. Han har fått en lap top och en lampa som är så modernt utformad att den i det närmaste ser ut som en maskin man använder vid laseroperationer. Han brummade för sig själv, bläddrade vilt i den decimetertjocka akten och kliade sig på nacken med jämna mellanrum. Min godmodige praktikant har efter en vecka hos mig fått i uppgift att egenhändigt författa en tämligen omfattande utredning om korttidsvistelse på Ågrenska. Obarmhärtigt slängde jag honom in i utredningsarbetet, unaware and unprepared, ungefär som när man kastar oskyldiga barn i vattnet för att lära dem simma.

Martin är modig. Utan minsta protest greppade han den omfattande akten och gav sig i kast med att plöja igenom varenda Regeringsrättsdom och varenda neuropsykologutlåtande. Eftersom de innehåller omåttliga mängder uttryck som vänstersidig lumbal konvex skolios och liknande mardrömslika ord kan man inte annat än beundra killen. Han brummar och kliar sig, men 2 dagar senare har han författat en riktigt bra utredning.

Jag har alltid haft förkärlek för att ha praktikanter. Att få ta hand om en blivande kollega är både roligt, utmanande och utvecklande. De har all litteratur i färskt minne, de ifrågasätter och man måste komma med bättre svar än: ”Därför att det är så.” Man får tänka efter, rensa bort rutiner som är förlegade eller inte fungerar vilket blir lite som att köra feng shui i sina dagliga arbetssätt. Dessutom har man alltid någon att tjöta med om allt mellan himmel och jord. Jag hoppas bara att han har samma musiksmak som jag. Än har han inte klagat i alla fall när jag sjunger på bruten franska Je t´aime avec ma peau och liknande musikaliska pärlor.

Jag märker på hans blickar att han emellanåt undrar vad det är för en handledare i vars klor han hamnat. Rosa kavajer och skor, en fontän på kontoret, sjunger på franska och till råga på allt inte äger en TV. Han kastar ibland en förstulen blick som kan innehålla allt från ren förvirring till lite skräckblandad förtjusning. Jag tror inte att jag passar in i bilden som han må ha haft av oss soctanter. Dessutom diskuterar jag gärna andlighet, skojar om kulturkrockar eller frusna attityder och bor i Fritsla. ”Stoppa plågsamma djurförsök, det finns Fritslabor” heter det i Marks kommun 🙂

På något sätt tror jag ändå att han kommer minnas sin praktik med glädje. Hittills kommer vi överens alldeles utmärkt.

Det är skitkul att ha en praktikant.


Read Full Post »

Jag har en hel massa favoritfilmer. De flesta av dessa tillhör sci-fi, fantasy eller feel-good genren. Men jag ser gärna även en bra komedi eller en musikal. En av mina favoriter när jag var i tonåren var Grease. Dels var den riktigt cool, bra musik, John Travolta som kan dansa omkull vilken tös som helst, och så alla de störthäftiga kläderna!! Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den på bio 7 gånger. Redan på den tiden stod det klart för mig att jag nog mest liknade Cindy till sättet och klädsmak. Men – den mest fantastiska företeelsen i filmen var tjejernas gäng, The Pink Ladies. De hade otroligt snygga rosa jackor med texten i silverbrodyr och jag var helt såld. En sån jacka skulle jag ha en vacker dag. Just då var det helt otänkbart. Mina föräldrar hade ont om pengar och jag fick nöja mig med ärvda eller donerade kläder.

Åren gick, och trots att de flesta ansåg att jag borde växa ifrån min rosa fascination så gick den inte över på något minsta sätt. Vissa perioder var rosa en innefärg, och då var jag helt plötsligt fashionabel, men ibland var den hopplöst ute, och jag vägrade rensa den ut ur min garderob i alla fall. Likaså ju äldre jag blev desto mindre acceptabelt verkade det bli. En kvinna 40+ ska INTE ha babyrosa klänning med vita blommor på, så är det bara! Jag brydde mig inte vilket. Jag passar i rosa och vad andra anser är inte mitt bekymmer.

I morse när jag kom till kontoret kom en kollega till kaffebordet och meddelade att hon hade rensat sin garderob kvällen innan och hittat en ROSA kavaj! Eftersom det i hennes huvud genast poppade upp ett likhetstecken mellan den och mig tog hon den med sig till kontoret för att fråga om jag ville ha den. Hon plockade den upp ur kassen och jag bara smälte. Den fantastiska rosa färgen var precis samma som Pink Ladies´ jackor. Jag drog på mig kavajen och förflyttade mig genast 35 år bakåt i tiden. Jag blev en Pink Lady, en i det coola gänget … Min lycka var total.

När jag kom hem plockade jag fram min rosa nagellack och grävde fram mina rosa mocca-stövlar ur en flyttlåda. Med en svart klänning är detta helt enkelt en oslagbar kombination.

Jag är väl medveten om att lycka inte kan mätas i pengar eller prylar. Men kanske kan den mätas i en uppfylld dröm, även om den har fått vänta i 35 år på att bli verklighet. Det är trots allt de små sakerna i livet som förgyller vår tillvaro. För mig är lycka en babyrosa kavaj, oavsett modetrender eller ålder.

Read Full Post »

Older Posts »