Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Funderingar och insikter’ Category

silenceDet är mycket jag vet och ändå inte mäktar att förändra. Ett litet steg i taget ska det gå att hela my broken self. Så konstigt att det är som förgjort, att jag trots seendet och vetskapen återupplever trauman jag inte ens vet om, inte kan greppa, inte kan annat än känna som en knytnäve i magen.

Bara genom att gå på ren känsla så har jag 2 sådana oerhört svåra bitar någonstans i min historia som har satt sig som traumareflex i min kropp.

Den ena är min ovilja att berätta om mina tankar och mina känslor. Jag vet att jag har blivit tystad gång på gång när jag var liten. Vissa av dessa situationer minns jag klart och tydligt, andra bara som en stor bunt med skarpa tillsägelser, oskiljbara ifrån varandra. Trauma kan helt klart uppstå genom process, genom långtidsprogrammering.

Jag har därefter levt ett liv i tystnad. Jag säger vad jag tycker när någon frågar efter min åsikt, och det brukar folk göra eftersom jag är någorlunda intelligent och tar mig alltid tid att tänka efter innan jag kläcker ur mig något.

Problem kommer när jag inte säger vad jag tycker eftersom ingen frågar, och sedan blir tillsagd att det är omöjligt för andra att veta vad jag anser när jag inget säger. Självklart är det så, tänker jag med den vuxna kvinnas insikter, och talar om vad jag anser.

Då kommer problem nummer två: åsikten antingen ogillas, och då tystnar jag igen. Eller så har jag öppnat munnen på fel ställe i konversationen, och blir tystad med en blick, ett tonfall, eller ett par ord. Det låter inte så farligt, eller hur? Det är bara det att denna rationella förklaring gör ingen rättvisa åt känslan som kommer som ett knytnävslag i magen. Jag knäpper igen fort som ögat och ångrar att jag öppnade munnen alls, och svär tyst för mig själv att ALDRIG mer gå i samma fälla och tro att någon faktiskt VILL höra det jag säger. Jag vill kasta mig under bordet, ducka, lägga mig i fosterställning och aldrig mer säga ett enda ord.

Samtidigt skriker den lilla tystade jag inuti. Veronica, gör inte så här mot dig själv! My broken self gör så omänskligt ont att jag inser att det är helt irrationellt att känna just så här – men kommer inte åt att ändra på det innan knytnäven träffar min solar plexus.

Hela kampen underlättas på intet vis av det faktum att jag har på gränsen till omöjligt svårt att känna till de sociala koderna som visar VAR i samtalet det är acceptabelt att jag talar. Jag vet det inte, jag säger saker när jag har kommit att tänka på dem och när den andre ser ut att ha gjort en paus …. Jag misslyckas nästan alltid att pricka rätt tillfälle.

Någon sa till mig en gång att de tysta kanske inte har något vettigt att säga. Jag vet att det gjorde förfärligt ont, även fast jag vet att detta uttalande säger allt om den personen och inget om mig.

Hur förklarar man en knytnäve i mellangärdet för andra människor?

Annonser

Read Full Post »

Ibland känns det som ett annat liv. Ett tidigare liv. På ett sätt, på många sätt, är det faktiskt precis vad det är. Ett liv där den jag var inte längre lever. Chocolate finns inte längre. Poccahontas, den lilla sjöjungfru, trygg i sin egen förmåga att alltid reda ut saker och ting – hon som sjöng när hon barfota vandrade genom frrostbiten gräsmatta, hon överlevde inte livets framfart.

Jag vänder ett virtuellt blad i min livsbok och börjar på ett nytt kapitel. Två år  med brinnande förälskelse, gränslös lycka, bottenlös förtvivlan, besvikelse, ångest och ständigt nya insikter och utmaningar. Två år med fullständig emotionell och materiell melt down.

Bloggen kommer framöver tjäna som en spegel till nya insikter. Jag är inte intresserad av något syndomtyckande, inga pay-offs eller medhåll för något jag inte menar eller vill åstadkomma. Mitt enda oförfalskade motiv är att finna livets, kärlekens och växandets väg, så objektivt som jag är kapabel till.
Jag kommer beskriva vardagliga situationer som jag finner svåra att greppa, förstå eller integrera i mitt tänk, och genom spegling försöka komma ett steg i taget närmare den oändliga kärleksfulla frid som är mitt mål, mitt önskemål.på

Två år efter skilsmässan bor jag återigen på en ort som jag aldrig hade valt själv, jag har bytt jobb 2 ggr, jag har lämnat Zacharias i Borås och träffar honom varannan helg. Min ekonomi balanserar varje månad på randen till ett stup. Skulder som jag med största sannolikhet aldrig blir av med.

Jag jobbar heltid som chef, jag jobbar en halvtid till som egen företagare, jag har hand om 3 barn som inte är mina egna, och jag är de flesta dagarna helt övermänskligt trött. Det var inte så här jag såg mitt liv när jag för 2 år sedan träffade min tvillingsjäl. Sargade, vingklippta, blockerade av livet jobbar vi dagligen på att lära oss att förstå.
Anteckningarna jag skrev för 2 år sedan var fyllda av frid, kärlek och glädje. En liten droppe i taget har jag tömt min livsbägare på kraft, en gnista i taget har lag släkt mina stjärnögon. Alltför välformad av mina föräldrar, skolan, samhället har jag anpassat mig. Duktig flicka. Med förbundna ögon har jag famlat i mörkret, letat stigen, sökt mig själv. Men eftersom jag har dött så kan jag ju inte hitta mig eller hur? Jag måste alltså skapa en ny mig. Starkare, mjukare, formbarare, fridfullare. kärleksfullare, helt och hållet bara mig. Mina värderingar har jag till stora delar slagit i spillror. Jag har samlat krafter för en protest och blivit tystad, bara för att upptäcka att det är bara jag själv som tystar mig, som återupplever förtrycket från barndomen i andra människors röster. Ibland blir jag tyken och obstinat, jag vill räknas, jag vill finnas. Men den enda som förtrycker mig är jag själv. Tårarna som aldrig tycks ta slut sörjer den glada bekymmerslösa mig som jag själv tagit livet av och begravt.

Men jag har en bra bit kvar. Jag vill ju dansa, sjunga, bada, gå barfota i gräset, älska på morgonen, jag vill återuppstå starkare, tryggare, vackrare – och lika glad.
Och jag har kommit till insikt om det mest avgörande steget: jag kan inte komma dit om jag inte tar varje litet törn och tittar på vari det onda sitter. So lets do it.

If you´re going through hell, keep going, sa Winston Churchill. Det senaste året har varit tufft på så många olika plan. Keep going. Och någonstans i slutet av tunneln finns det alltid ett litet ljus.

Read Full Post »

Vi var barnfria och vädret lovade gott. Helt i enlighet med inlägget ”Marknader” så bespetsade jag mig på att åka till Bredaryd för att gå på deras marknad som förra året var en riktigt härlig upplevelse, och trots att jag inte var helt frisk så minns jag dagen med glädje. Vi hade då Pia och flickorna med oss och det var helt enkelt supermysigt.

Alltså beslutade jag mig för att åka även i år. Eftersom jag inte riktigt fungerar som alla andra så utgick jag helt enkelt ifrån att Ron tyckte samma sak förra året och att han vill gärna åka i år också. Jag fattade helt enkelt ett beslut. Ändå var jag helt beredd på att han kanske inte hade någon lust alls, och om han hade velat stanna hemma så hade det varit helt ok för mig.

Vi åkte och vi diskuterade beslut. Hur fattar man beslut i ett förhållande, i en familj? Jag har levt i 23 år i ett förhållande där alla beslut fattades av mig – och alla gick ofelbart åt skogen. Alltid. Beslutade jag att vi skulle flytta till Frankrike så bröt helsike löst där: Alex var sjuk hela tiden, M vantrivdes på jobbet och kunde inte lära sig franska … så jag fattade beslutet att flytta tillbaka till Sverige: M blev arbetslös och inkomstlös, vi fick bo i ett slumområde i Borås, barnen avskydde skolan där …

Så jag fattade beslutet att köpa ett hus: det låg utanför Borås så det blev längre pendling till jobbet för M, barnen måste ta skolbuss, och skolorna var inte ett dugg bättre … Jag fick nog av eländet, träffade Ron och fattade beslutet att skilja mig.

Huset i Grimskulla gick inte att sälja. Det var jag som ville ha det och nu gick det inte att sälja! Jag flyttade till Falkenberg (vilket är möjligen det enda jag ångrar så här i efterhand), kan inte träffa lille Zache så mycket som han skulle vilja och behöva – och återigen står jag där med de negativa konsekvenserna av mina beslut.

Jag vågar snart inte fatta ett endaste litet beslut – men att låta bli är också ett beslut, ett val vi gör.

Så när jag vill åka på marknad så är det faktiskt bara ett förslag. Det gick ju åt pipan igår med för den delen. Marknaden var redan så gott som stängd när vi kom dit.

Hur mycket av min 30 år långa resa med ensamrätt och ensamansvar för beslut och deras konsekvenser behöver omprogrammeras för att jag ska våga fatta beslut igen?

 

Read Full Post »

Jag skrev denna anteckning för exakt ett år sedan efter Bredaryds marknad. Undrar om Evelina fortfarande älskar sin docka 🙂

När jag var liten och bodde med min mormor i den lilla tjeckiska byn Stankovice en bit öster om Prag älskade jag att åka på marknad. I alla kringliggande byarna var det marknad en gång varje sommar, på bestämda helger. Alla visste precis vilken helg den var i Sázava, Úzice, Smilovice, Janovice, Krouty … alla åkte från när och fjärran. De vuxna älskade marknader precis lika mycket som vi barn. Det fanns karuseller, man kunde skjuta på blommor med luftgevär, äta sockervadd, handla sockermandlar, leksaker och annat värdelöst som man inte kunde hitta på något annat ställe. Musiken skrålade från högtalarna, det var varmt och soligt, och livet fick ett festligt avbrott från vardagen.

Varje år fick jag en liten docka. Det var höjdpunkten för mig. De små plastdockorna var som bebisar lindade i en vacker linda med rosa spetsar, hade sidenband runt om, och för mig var de det vackraste och lyxigaste jag kunde få. Jag var lycklig. Jag tror att de kostade 10 eller 15 kronor.

Igår åkte jag, Ron, Pia och hennes flickor till Bredaryd på marknad. Egentligen skiljer sig inte svenska marknader så mycket från de tjeckiska. Det finns karuseller, sockervadd, söta mandlar, man kan skjuta med luftgevär, handla plastleksaker. Det finns saker man bara hittar just på en marknad. Vi gick runt och tittade på alla drömfångare, vackra kristaller, kläder, bakluckeloppis, köpte godis. Alldeles på slutet kom vi till ett stånd där man sålde dockor. Som genom ett trollslag förflyttades jag till mina barndomsmarknader. Skillnaden var bara att dockorna var 30 – 50 cm höga, av porslin och iklädda vackra påkostade kläder. Evelina tog sina pengar och köpte en av dockorna, med små glasögon på. Jag såg samma uttryck i hennes ansikte som jag brukade ha när jag fick en av mina.

Egentligen har världen inte förändrats så väldigt mycket, inte sedd genom en flickas ögon.

Enda skillnaden är storleken på dockorna 🙂

 

Read Full Post »

Med större insikt följer ett större ansvar. Det inser man. Och ju mer man inser desto mindre är man benägen att döma andra, att gå in i strider och konflikter, att försöka ha ”rätt” i alla diskussioner. För med insikten följer även ödmjukhet inför det jag fortfarande inte kan och inte vet – och det är en hel del.

För att ta ett exempel: en person anser sig ha blivit illa behandlad av någon, och talar om det överallt och för alla. Redan där finns det många frågor man kan ställa sig. Äger den personen hela sanningen? Talar hon verkligen om alla fakta i historien eller är den anpassad för lyssnaren? Vad är motivet bakom berättelsen? Bekräftelse, sympati, hjälpsökande?

Det finns ju alltid minst en andra sida av varje händelse eller process, minst två aktörer. Sanningsmarginalen kan i vissa fall vara enorm, beroende på massor av faktorer.

Sedan kommer vänner till undsättning och tar enbart in dennes historia, tar den för fakta och ska ut i strid och förfasa sig. Hjälper det verkligen? Eller blir de bara medberoende i hennes situation, och skapar ännu mer negativa destruktiva tankar genom att fokusera på allt det som är fruktansvärt i hennes liv? Vore det inte till större hjälp att förhålla sig någorlunda klarsynt och på så sätt vara till större hjälp?

Sedan kommer någon och påpekar att denna historia låter i vissa delar helt orimligt och vill veta mer för att kunna bilda sig en uppfattning om hela bilden och på så sätt vara till större nytta. Denna någon blir direkt påhoppad. För tänk om det finns saker som inte får höras och synas, för då skulle hela storyn plötsligt inte vara lika horribel, det skulle inte vara lika synd om de inblandade och de skulle, gud förbjude, riskera att få ett relevant stöd! Vad skulle man sedan ha att hänga upp sin identitet och sina bekräftelsebehov på?

För om jag inte är ett offer – vem är jag då??

Den som skulle kunna vara till nytta på riktigt blir kallad för känslokall och ombedd att hålla tyst när han inte vet vad det handlar om och inte har blivit utsatt för samma hemska saker.

Men tänk om denne har varit utsatt för liknande saker, har insikt och kunskap som skulle kunna vara till nytta, och just därför frågar vad det handlar om? Att vara humanist handlar sällan om att åka ner i ett svart hål tillsammans med den som söker hjälp, utan att förhålla sig klarsynt för att kunna hjälpa. Det är mycket enklare att gråta tillsammans med någon än att låta bli, uppbåda kraft och se vad man kan göra. Det handlar om ren kärlek – och tas allt som oftast för kyla och oförstående.

Om man gråter när ens barn flyger mot nya mål, lyckligt över sitt nya liv, är man bättre förälder än om man gläds med det? Älskar man mindre?

Vad i allt detta är ett uttryck för kärlek till den andre, och vad är ett eget behov?

En av de största och viktigaste insikterna i mitt liv har varit denna:

”Gå inte automatiskt in i försvarsställning! Känn dig inte attackerad, påhoppad, illa bemött. För om du bara lyssnar, tar in och funderar så visar det sig många gånger att ”påhopparen” hade något viktigt att förmedla, något som kan vara till hjälp eller som du kan lära dig av om ditt eget sätt att agera!”

För vad vinner man på att slå dövörat till? ”Vinner” den andre något pris? Får denne ”rätt”? Jaha, så…?

Jag ska inte säga att det var lätt. Många gånger har jag fått bita mig i tungan, svälja ett ilsket svar, kämpa mot klumpen i magen. Nu går det automatiskt.

Och tro mig – för min egen skull var det värt vartenda svalt ord. Jag tar inte allt som sägs personligt, jag lär mig ständigt nya saker, och jag mår så mycket bättre än jag skulle göra om den andre tyckte synd om mig.

Read Full Post »

Nu börjar det gå till överdrift på allvar.

Ända sedan förra veckan har en kollega sprungit runt på kontoret och försökt få med sig någon av oss att åka tjej-vasan. Ingen reagerar på tilltal när hon sätter igång. Slutligen hamnade hon inne på mitt kontor och jag upplyste henne om att jag gärna står vid spåret och hejar för att ta del av den friska luften i Dalarna, eventuellt kan jag ta en liten promenad längs med, men att åka 3 mil efter 25 års uppehåll är i min värld inte frågan om motion utan om självmord. Förvisso har livet varit tufft på sista tiden – men än är jag inte fullt så desperat.

Idag var det samma visa kring fikabordet. Kollegor reser sig och släntrar långsamt ut, mumlande något om att de har ett besök som de måste förbereda sig på. Kvar finns några motionsentusiaster. En tränar aiki-do, en springer en mil varje morgon, 2 ska börja på yoga, någon kör med gym. Diskussionen urartar helt. Det blir till en tävling om vem som tränar mest, oftast, hårdast, springer längst, eller tidigast på morgonen…

Då höjer en ung kollega rösten och frågar med ett leende:

”Vadå? Kan man inte bara åka skidor för att det är roligt? Måste man tävla hela tiden?”

Precis. Kan man inte bara göra saker för att det är roligt? Måste det baseras på att man behöver gå ner i vikt, få en bättre kondis, se smalare, fastare och vackrare ut? För att visa hur ”duktig” man är?

Jag satt och funderade lite till: eftersom jag alltid jobbat på kvinnodominerade arbetsplatser så har jag ingen aning om detta är allmänmänskligt, eller bara kvinnligt. Har vi lyckats skapa ytterligare en stressfaktor i våra egna liv? Räcker det inte som det är? I välmåendets tecken tar vi kål på oss själva. Är det inte hälsosammare att ta det lugnare och faktiskt må bra mentalt och andligt? Tyvärr fungerar det nog inte helt smärtfritt på dem som redan har blivit inlärda att motion är ett måste, för skulle de sluta hetsmotionera så får de dåligt samvete istället…

 Ibland är det svenska ordet ”lagom” inte så dumt 🙂

Read Full Post »

Varje familj har sina traditioner. Ibland överensstämmer de ganska väl med samhällets traditioner, ibland byter man ut vissa delar, eller sammanför från olika delar av familjen. I varje familj skapas på så sätt en unik atmosfär: detta är vårt. På julafton äter vi alltid omelett med spenat och prinskorv, det är farfar en fena på att laga. Till Midsommar måste vi åka till mormor Elsa i Smedjebacken, där har de så otroligt vacker stång, och firandet är något utöver det vanliga.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.


Read Full Post »

Older Posts »