Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jobbet’ Category

Praktikanten

Martin satt vid sitt skrivbord i hörnet av mitt feng shuiade kontor. Han har fått en lap top och en lampa som är så modernt utformad att den i det närmaste ser ut som en maskin man använder vid laseroperationer. Han brummade för sig själv, bläddrade vilt i den decimetertjocka akten och kliade sig på nacken med jämna mellanrum. Min godmodige praktikant har efter en vecka hos mig fått i uppgift att egenhändigt författa en tämligen omfattande utredning om korttidsvistelse på Ågrenska. Obarmhärtigt slängde jag honom in i utredningsarbetet, unaware and unprepared, ungefär som när man kastar oskyldiga barn i vattnet för att lära dem simma.

Martin är modig. Utan minsta protest greppade han den omfattande akten och gav sig i kast med att plöja igenom varenda Regeringsrättsdom och varenda neuropsykologutlåtande. Eftersom de innehåller omåttliga mängder uttryck som vänstersidig lumbal konvex skolios och liknande mardrömslika ord kan man inte annat än beundra killen. Han brummar och kliar sig, men 2 dagar senare har han författat en riktigt bra utredning.

Jag har alltid haft förkärlek för att ha praktikanter. Att få ta hand om en blivande kollega är både roligt, utmanande och utvecklande. De har all litteratur i färskt minne, de ifrågasätter och man måste komma med bättre svar än: ”Därför att det är så.” Man får tänka efter, rensa bort rutiner som är förlegade eller inte fungerar vilket blir lite som att köra feng shui i sina dagliga arbetssätt. Dessutom har man alltid någon att tjöta med om allt mellan himmel och jord. Jag hoppas bara att han har samma musiksmak som jag. Än har han inte klagat i alla fall när jag sjunger på bruten franska Je t´aime avec ma peau och liknande musikaliska pärlor.

Jag märker på hans blickar att han emellanåt undrar vad det är för en handledare i vars klor han hamnat. Rosa kavajer och skor, en fontän på kontoret, sjunger på franska och till råga på allt inte äger en TV. Han kastar ibland en förstulen blick som kan innehålla allt från ren förvirring till lite skräckblandad förtjusning. Jag tror inte att jag passar in i bilden som han må ha haft av oss soctanter. Dessutom diskuterar jag gärna andlighet, skojar om kulturkrockar eller frusna attityder och bor i Fritsla. ”Stoppa plågsamma djurförsök, det finns Fritslabor” heter det i Marks kommun 🙂

På något sätt tror jag ändå att han kommer minnas sin praktik med glädje. Hittills kommer vi överens alldeles utmärkt.

Det är skitkul att ha en praktikant.


Read Full Post »

År 2010 närmar sig sitt slut och jagbrukar ha för vana att ta en titt bakåt. För att lära, för att se möjligheter och fallgropar, för att kunna gå vidare en vy klokare. Den 4 januari skrev jag ett summerande inlägg om år 2009. Det var inte så värst muntert men avslutades på detta vis: 

”Det finns en annan insikt också – om livets finurlighet om man kan kalla det så. För det var faktiskt så att det som var bra hände först – och tack vare det orkade jag och andra med mig att ta oss igenom svårigheterna. Jag fick ett jobb som är mycket lugnare och framförallt mycket närmare hemmet än det föregående. Tack vare det hade jag mer krafter och tid till hem och hus och barn och man och vänner och annat. Och jag drog igång Peppargänget som hjälpte mig med både de personliga ledsamheterna och en peppning när vågen blev min fiende nummer ett. Tack vare peppisbrudarna gick jag inte under. Jag gick inte i kvav eller på knäna. Jag kunde ändå stå upprätt och tycka att det var ändå rätt ok, det mesta faktiskt. Jag hade vänner som gav allt när jag behövde dem. Jag gjorde så klart likadant själv.

Nu skulle man kunna titta framåt och tänka att jisses, tänk om det blir lika tufft i år, eller ännu värre! För så naiv är jag ändå inte att jag tror att det bara kan bli bättre, eller att allt blir finfint. Nej då. Men jag har fått en ny insikt – blir det ett till skitår så kommer livet se till att jag klarar det på ett eller annat sätt. Kanske är det ändå som så att  får bara så mycket att bära som vi är kapabla att klara av.”

Nu är året 2010 snart över och jag har en enastående utsikt för att kunna summera och lära. Utan att på minsta sätt överdriva kan jag säga att det har varit ett livsomvälvande år. Vilket liv jag kommer ha att se tillbaka på om det fortsätter på detta sätt 🙂

* På det fackliga området har jag verkligen gått igenom eld och åska. Jag blev indragen i kamper och intriger, utsatt för ogrundade anklagelser från somliga kollegor och chefer, stått öga mot öga med en ny socialchef som stöd för personer anklagade för tjänstefel. Hela socialförvaltningen hamnade i allehanda media, bl a Uppdrag granskning. Jag fick ställa upp på intervjuer för lokala tidningar och Radio Sjuhärad. Och vid slutet av året medverka som skådis på Luciafesten där allt elände fick en humoristisk prägel. Jag har Ifrågasatt hela min existens på en socialförvaltning och känt att nu är det snart nog – 30 år som soctant får snart räcka mer än väl.

* Som familj fick vi äntligen en riktig gemensam semester. Vi åkte en vecka till Kroatien. Jag låg i poolen så klart. Jag såg soluppgången över Adriatiska havet och besökte Venedig. Jag blev solbränd som en pepparkaka, åt god mat och fick en fantastisk kontakt med familjen som ägde restaurangen på området. Jag levde upp igen och insåg att livet var mer än en socialförvaltning…

* Minstingarna började gå i nya skolor och Zache fick en så bra hösttermin att vi inte kunde tro våra ögon och öron. Från den beskyllde, utskällde och utkastade pojken till en älskad och uppskattad elev med en fröken som borde få Nobelpris i praktisk pedagogik. Cesca hittade ett kompisgäng som hon älskar och blommade upp igen, lycklig att få gå sin estet-linje och bli den hon vill vara.

* Alex hade tagit körkort.

* Vi fick nya underbara vänner som vi umgicks med hela den vackra sommaren, badade i poolen mitt i natten, hade middagar och fester, gick på varandras födelsedagskalas.

* Jag hittade Jirinka, min kompis från gymnasietiden, och upptäckte att livet har gjort oss till besläktade själar. Vi fann varandra efter 30 år i olika länder, och vi fann att vi är som systrar. Jag hade lycklig vecka i Tjeckien, med henne, Cesca och med mina föräldrar. Jag hyrde en bil och åkte runt i ett land jag älskar med min älskade tjuriga femtonåring som var ändå tvungen att tillstå att det var ganska roligt. On the road …

 

* I augusti åkte jag på en träff i Myrekull och träffade min själsfrände Ron. Bådas liv ställdes på ändan. Magnus och jag ansökte om skillsmässa. Jag flyttade ut ur huset och bodde under en 3-månaders period på 4 olika ställen, glömde saker, blev pank, körde 12 mil till Falkenberg flera gånger i veckan. Vi ställde huset till försäljning och firade sedan en gemensam jul i Grimskulla. Jag fick egen lägenhet i Fritsla och jag kände att mitt liv tog en fri vändning som jag hade längtat efter i många långa år.

 

* Och jag fick reda på att jag ska bli mormor igen…

 

Jag har en backspegel som talar om för mig att jag gjorde det jag visste att jag måste göra under det gångna året. Jag fick bara så mycket jag klarade av – och jag fick inse att jag klarar av en hel del.

Jag gick mina 14 kilo helt utan ansträngning. Jag har kvar mina peppistjejer som fortfarande finns där – och vår vänskap hänger inte längre på vikten. Magnus och jag är de godaste vänner och hjälper varandra i de situationer som uppstår med barn, hus, pengar och annat som behöver diskuteras.

Det största är förstås kärleken. Att jag återigen lyckades finna min älskade tvillingsjäl. Att vi växer i ett gemensamt VI. 

Jag ser fram emot det magiska året 2011. För hur det än blir så är det resan som är målet, och jag har alltid gillat att resa. Queen of the road. Utrustad med nya insikter, utan karta eller GPS, med en vacker framtidsutsikt och nya vyer i sikte.

Read Full Post »

Tvång

Det finns inte många saker som får mig att gå igång lika mycket som – tvång. Jag är en passionerad motståndare av tvång, i de flesta former. Ett argument som folk kan vifta med att viss tvång är för någons bästa. Lika intelligent och humant som Hitlers läger…. Passar du inte in i normen som jag/vi har klippt och skurit, då är du inte lycklig och måste tvingas till att bli det. Ungefär samma resonemang som ”fredsbevarande styrkor”, nästa sak som kan få mig att gå igång. Har man som sjuåring sett människor bli skjutna av tanks på gatan, flaggor doppas i deras blod och sedan höra rop på hjälp från den nationella radion så har man inte mycket till övers för fredsbevarande styrkor, vare sig de kommer ur Warszawa-pakten eller NATO eller annat. Man får antingen PTSD eller blir radikal pacifist, som jag.

Idag skulle jag, en kollega samt polisen åka ut i skogen på hembesök. I en stuga lång ute på landet bor en man vars hälsotillstånd orsakar honom lidande. Tror vi. Eller snarare – tror polisen. Själv är mannen helt övertygad om att han är frisk, att det finns ett närvaro i hans hus som ställer till bekymmer för honom och han vill helst bli lämnad i fred. Han var inte hemma.

Polisen som ägde rätt att träda in med hjälp av en husrannsakan släpade in mig för att det sociala skulle få se ”misären”. Och visst vare det tungt att se hur en mänsklig varelse lever år 2010, men i ärlighetens namn har jag sett värre i mitt långa soctant liv. Det som stör mig är polisens resonemang. Farbrorn är sjuk men saknar sjukdomsinsikt – vi måste tvångsomhänderta honom. Eller tvinga honom att få städhjälp, bygga om huset, ta emot boendestöd, osv osv…. Jag går igång direkt. Vem är vi att tala om för en vuxen människa med självbestämmanderätt vad som är normalt och inte, vad som är bra för honom eller inte. Jag inser att han troligen lever farligt och då får väl LPT eller eventuellt LVM träda i kraft – men jag kan inte tvinga honom till något, och det skulle inte falla mig in!

Polisen gillade inte mitt resonemang. Det gjorde inte en personalgrupp häromdagen heller när jag blev putt på att de tvingade en funktionshindrad människa att lägga sig en viss tid ”för att det är bra för honom”! Så bara för att någon sitter i rullstol så förlorar han rätten att besluta själv när han vill gå att lägga sig?! Jag blir helt skräckslagen. Resonemanget ”för någons bästa” klingar falskt, det klingar förmyndarmentalitet och nedvärdering av en mänsklig själ. Vad blir det näst? Var går gränsen?
Polisens ångestnivå gick inte att ta miste på. Efter ett utlägg om socialpatos gav vi upp. Kanske skulle vi haft med oss Valium för polisens behov, för farbrorn behövde den inte. Jag fick återigen, för hundratusendegången i min karriär bevittna att det är de proffessionellas ångestnivå som måste lindras, tas om hand. De som borde hålla upp, bära, stödja….

Det kom fler polissamtal under dagen och när klockan var halv tre var mina krafter slut. Jag skämtade att det snart var dags att tvångsomhänderta mig, för sådan här stressnivå var helt klart inte till mitt bästa och eftersom jag ignorerade det så borde staten ingripa… Alla skrattade men jag rös inombords. Jag har levt i ett samhälle byggt på tvång under mina 20 första år. Det har format mig och troligen är jag aningens överkänslig för sådant som beskär, tvingar, stänger in den fria viljan. När vi börjar ge avkall på en själs integritet är det illa ställt med samhället – oavsett avsikt.

Read Full Post »

Jag tror att folk misstar sig på vem jag är. I alla fall till en början. Jag kan naturligtvis inte riktigt veta hur jag uppfattas av andra – troligen olika beroende av mottagaren. Men det jag har fått till mig under årens lopp är att min kvinnliga lätt tillbakadragna framtoning inte alls ger intrycket av att det bor en passionerad förkämpe innuti. Så kan det vara – vi har alla olika sidor. Jag är lite tudelad på det viset: kärleksfull och harmonisk men explosivt eldig om jag anser att det är strid som behövs. Det är dock ytterst sällan. Lejon som jag är låter jag mig ändå inte styras hur som helst.

Vi har väl alla hört talas om härskartekniker. Oftast tillgrips de av män. På många fungerar dock det faktum att jag är en kvinna med vissa färdigheter och utseende. Inte på alla. Ibland möts jag av arrogans som inte har like och det är det som kan få min själ att brinna av ilska. Samtidigt som jag vet att jag borde väl ha överseende med andras svagheter väcker detta i mig något ofattbart, något från ett annat liv 🙂

Idag skulle jag möta en för mig helt ny gymnasierektor. Jag brukar kunna le, presentera mig och sedan tas på allvar. Jag insåg med det samma att här var en av dessa själar som jag hade så svårt för. Han började med att sätta sig med ryggen mot mig. Han ignorerade mig helt, dominerade mötet, avbröt alla andra när de talade….han tillämpade alla härskartekniker som finns. Den enda gången han vände sig mot mig var när ´han ville veta vad kommunen hade att erbjuda.

Ja, jag är bara en vanlig kvinna, jag sjöd över. Jag svarade lika överlägset att det var skolan som gjorde en tabbe, inte vi och att han kan vara så vänlig och rätta till det nu för elevens bästa. Från den sekunden var vi på krigsstigen. Jag tror att han tämligen omgående insåg att jag har en skarp hjärna och kompetens men han gillade det inte. Jag var inte på hans sida. Hur ska man nu kunna vara det, när det gäller en ung människas framtid.

Jag åkte tillbaka till kontoret efter mötet och funderade.

När jag var liten upplevde jag Pragvåren, vilket gjorde mig till en radikal pacifist.

Min far var den arroganta urtypen som härskade över oss alla, vilket gjorde mig till en feminist.

Sedan kom resten av mitt liv i ett annat land att forma mig till en humanist och så småningom ge mig min värdefulla insiktssamling.

Men förenklat kan man nog säga att jag är en sammansatt personlighet. Bara för att man hyser kärlek och omtanke betyder inte att man är menlös och inte vågar stå upp för andra eller sig själv. Eller ha en ganska satirisk humor, som tjecker ofta har. Eller brinner innombords för de värden som har varit bortglömda under årtusenden.

Read Full Post »

De finns överallt. Jag har själv jobbat på ett stort antal arbetsplatser och kan därmed med erfarenhetens rätt uttala: de finns ÖVERALLT. Ibland är de lättare att koppla bort eller påverka i rätt riktning, ibland svårare. Egentligen handlar det helt enkelt om oss själva – vissa av dem hanterar vi och andra bara skär sig med oss. De flesta av dem är troligen inte medvetna om den negativa inverkan de har på andra människor. De ställer sig helt oförstående och känner sig mobbade, utfrysta, illa bemötta och behandlade av andra.

Jag vet att man inte kan ändra på en annan människa, eller hennes beteende, det är bara de själva som kan det, om de förstår, ser och vill, har förmågan. Dock anser jag att man inte är riktigt just om man inte talar om hur man upplever situationen och ger dem därmed chansen att ta tag i sina handlingar och uttalanden.  Det är alltså min övertygelse – och den står jag fortfarande för.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart 2 år. Jag trivs verkligen väldigt bra (precis som jag oftast brukar) både med mina arbetsuppgifter, med mina närmaste kollegor och även med de flesta andra som ingår i min arbetsgrupp. Men vi har energitjuvar. Minst 3, troligen fler. Men det är i all synnerhet en av dessa som verkar ogilla allt jag gör, säger och är, och försitter inte en chans att tala om det för omgivningen. Både rakt ut till andra bakom min rygg, och i förtäckta ordalag när jag är närvarande. Och för första gången lever jag inte i enlighet med min egen övertygelse. Jag tror nämligen inte att det gör någon som helst skillnad om jag talar om för henne vad jag anser om hennes beteende. Kanske har jag dömt ut henne utan att ge henne den chansen som jag anser alla förtjänar. Jag vet att andra har försökt tala till henne med resultat att hon bryter ihop och blir sjukskriven eller blir ännu otrevligare.

Det är en bevarelsedriftsfråga. Jag orkar inte ta det med henne. För även om hon förtjänar den chansen så är jag alltför trött att ge den till henne. Jag måste i detta ta hand om mig själv i första hand – och just nu har jag inte kraft. Det har hon delvis sett till. Jag har mina barn som har sina bekymmer och som behöver min hjälp och mitt stöd – 2 av dem har precis börjat i nya skolor. Jag har ett hus, en trädgård, en man som i skrivande stund behöver mer stöd än jag, och jag har ett jobb att sköta, ett ansvar för mina brukare och mitt förtroendeuppdrag där jag är involverad upp över öronen i arbetsmiljöarbetet på en annan enhet. Allt detta kräver sin kvinna. Jag är stark och väldigt trygg och harmonisk. Men jag har varken lust eller möjlighet att ge av min kraft och energi till någon som är bara ute efter att skada, må vara omedvetet.

Dessutom är jag lyckligt lottad – jag har så många goa vänner som står bakom mig i vått och torrt, som stöttar och hjälper och ger av sig själva. Av äkta omtanke. Det har inte hon. Och kanske är det det som är en del av problemet. Men så länge hon fortsätter smitta andra med sin negativa attityd så lär hon inte få äkta omtanke och kärlek. Omgivningen orkar bara så mycket – sen är de tömda på energi och ger upp.

En av mina goa väninnor, Git, har skickat mig boken skriven av Lillemor Roos, som handlar just om energitjuvar. Jag ska lusläsa den. På detta sätt vill jag än en gång tacka alla som visat mig så mycket omtanke och kärlek. Må jag ha tillfällen att återgälda er, mina älskade vänner.

Read Full Post »

Alla människor har strategier och sätt på vilka de hanterar sin ångest. Vissa springer en mil varje kväll, eller går 8 km stavgång, andra gräver i trädgården, fiskar, shoppar, tittar på TV eller äter godis. Vissa sätt är bättre än andra men alla har det gemensamt – de hjälper oss att överleva med förståndet i behåll. Vi skyr ångest och hittar vägar ut ur den. Jag är naturligtvis inget undantag. När jag var ung kämpade jag mot panikångest och agorafobi i flera år. Då var den utlöst av stress, men man måste inte gå in i väggen för att lite då och då drabbas av vardagsångest.

Själv är jag i det stadiet i livet då mina hormoner är i lika fin balans som när man är fjortis: de löper amok. Ena stunden är jag som vanligt för att i nästa drabbas av värmevallningar eller PMS utan minsta anledning. Tårarna lurar bakom ögonlocken och jag fattar inte vad livet har gått ut på – nåt måste det väl ha varit?

Och när allt faller över mig – den usla ekonomin, hemsituationen med vuxna barn som varken hjälper till eller hittar ett sommarjobb, Cesca som har samma hormontrubbel bara tvärtom, elaka människor på jobbet eller hemma – då går jag. Jag går med stavar i ett par timmar, eller bara går i skogen, i all synnerhet denna tiden på året då det finns svamp. Jag älskar att vara ute i skogen, med all den positiva energin den ger mig och tar hand om min ångest som försvinner som i ett trollslag. Jag går för att slippa se röran hemma som jag förväntas ta hand om trots att det är 4 personer hemma och jag jobbar hela dan. Går för att slippa …

Jag kan inte gå.

Just nu när alla är ute i skogen och plockar litervis med svamp och blåbär. Nu när jag skulle kunna ha fått upp min kondition ordentligt och längtade till att nå snygg-sjuan på vågen, just nu och under hela denna sommar har jag haft ont ibland på gränsen till olidligt. Jag har till sist bekämpat min motvilja, gått till VC och för 200 riksdaler fått rådet – vila!

Jag har nu suttit hemma 3 kvällar i rad och jag håller på att mista förståndet. Jag ser den fruktansvärda oredan, jag retar mig på lata ungdomar som fullkomligt struntar i mig och hur jag mår, jag är arg för att jag är rädd att gå upp i vikt igen och jag har ångest. Några hårda obetänksamma ord och jag faller igenom, till avgrunden. Jag sitter hemma i min fåtölj och försöker jaga bort mina spöken med Harry Potter. Det fungerar endast delvis.  Jag är ledsen hela dagarna och tappar livsgnistan helt.

Snart kommer jag strunta i vilan och gå… För det är betydligt lättare att hantera ont i foten än ont i själen.

Read Full Post »

När drömmar brister

Jag började jobba på måndag och mådde hur bra som helst. Jag har haft en toppensemester, jag var utvilad, solbränd, och nöjd med livet på alla sätt. Jag har även lyckats gå ner i vikt nästan allt det jag hade gått upp första veckan. Jag kände att jag strålade. Många kommenterade det också och jag var bara – glad. Det tog en dag så var läget helt annat.

Jag sökte 2 utbildningar till hösten. Lingvistik, avancerad kurs, eftersom jag drömde om att en vacker dag kunna bli doktor i ämnet. Och ledarskap, för att eventuellt en dag kunna bli chef. När det gäller lingvistiken fick jag för en vecka sen brev med beklagande att den blev felaktigt annonserad som distanskurs – den ges bara som campusutbildning. Och eftersom jag var tvungen att sluta sist p g a brist på studielån (jag får inget mer – är för  gammal för att kunna lära mig något i statens ögon) så blev det alltså kört.

Igår kom besked om den andra kursen. Jag anses inte ha behörighet. Jag har 220 akademiska poäng men jag är inte behörig…

Jag åkte rakt ner i avgrunden. Hela tiden har jag tänkt att senare, då kommer jag ha tid och möjlighet, då kommer jag bli det jag drömmer om. Nu är det senare – och det kommer aldrig bli möjligt. Från det att jag blev placerad i fel linje på gymnasiet har mina framtidsdrömmar bara kommit på skam. Jag blev varken lärare eller jurist. Sedan kom jag på hur exceptionellt bra jag var på språk, i all synnerhet grammatik och syntax, men alltid när jag försökte sadla om, vända, göra det jag har den största begåvning att göra, alltid får jag krokben av livet.

Det är för sent. Läser jag in behörighet för chefsutbildning så kommer jag bli klar lagom till pensionen. Och min största passion – lingvistiken – är alltså kört helt om jag inte ärver eller vinner några miljoner….

Jag insåg nog inte förrän nu hur mycket detta betydde för mig och hur definitivt beskedet var i min ålder.

Man har drömmar, och det gör så ofattbart ont när de brister. Jag kommer förbli en helt vanlig underbetald soctant, och jag kan inte göra ett skvatt åt det längre.

Read Full Post »

Older Posts »