Med större insikt följer ett större ansvar. Det inser man. Och ju mer man inser desto mindre är man benägen att döma andra, att gå in i strider och konflikter, att försöka ha ”rätt” i alla diskussioner. För med insikten följer även ödmjukhet inför det jag fortfarande inte kan och inte vet – och det är en hel del.
För att ta ett exempel: en person anser sig ha blivit illa behandlad av någon, och talar om det överallt och för alla. Redan där finns det många frågor man kan ställa sig. Äger den personen hela sanningen? Talar hon verkligen om alla fakta i historien eller är den anpassad för lyssnaren? Vad är motivet bakom berättelsen? Bekräftelse, sympati, hjälpsökande?
Det finns ju alltid minst en andra sida av varje händelse eller process, minst två aktörer. Sanningsmarginalen kan i vissa fall vara enorm, beroende på massor av faktorer.
Sedan kommer vänner till undsättning och tar enbart in dennes historia, tar den för fakta och ska ut i strid och förfasa sig. Hjälper det verkligen? Eller blir de bara medberoende i hennes situation, och skapar ännu mer negativa destruktiva tankar genom att fokusera på allt det som är fruktansvärt i hennes liv? Vore det inte till större hjälp att förhålla sig någorlunda klarsynt och på så sätt vara till större hjälp?
Sedan kommer någon och påpekar att denna historia låter i vissa delar helt orimligt och vill veta mer för att kunna bilda sig en uppfattning om hela bilden och på så sätt vara till större nytta. Denna någon blir direkt påhoppad. För tänk om det finns saker som inte får höras och synas, för då skulle hela storyn plötsligt inte vara lika horribel, det skulle inte vara lika synd om de inblandade och de skulle, gud förbjude, riskera att få ett relevant stöd! Vad skulle man sedan ha att hänga upp sin identitet och sina bekräftelsebehov på?
För om jag inte är ett offer – vem är jag då??
Den som skulle kunna vara till nytta på riktigt blir kallad för känslokall och ombedd att hålla tyst när han inte vet vad det handlar om och inte har blivit utsatt för samma hemska saker.
Men tänk om denne har varit utsatt för liknande saker, har insikt och kunskap som skulle kunna vara till nytta, och just därför frågar vad det handlar om? Att vara humanist handlar sällan om att åka ner i ett svart hål tillsammans med den som söker hjälp, utan att förhålla sig klarsynt för att kunna hjälpa. Det är mycket enklare att gråta tillsammans med någon än att låta bli, uppbåda kraft och se vad man kan göra. Det handlar om ren kärlek – och tas allt som oftast för kyla och oförstående.
Om man gråter när ens barn flyger mot nya mål, lyckligt över sitt nya liv, är man bättre förälder än om man gläds med det? Älskar man mindre?
Vad i allt detta är ett uttryck för kärlek till den andre, och vad är ett eget behov?
En av de största och viktigaste insikterna i mitt liv har varit denna:
”Gå inte automatiskt in i försvarsställning! Känn dig inte attackerad, påhoppad, illa bemött. För om du bara lyssnar, tar in och funderar så visar det sig många gånger att ”påhopparen” hade något viktigt att förmedla, något som kan vara till hjälp eller som du kan lära dig av om ditt eget sätt att agera!”
För vad vinner man på att slå dövörat till? ”Vinner” den andre något pris? Får denne ”rätt”? Jaha, så…?
Jag ska inte säga att det var lätt. Många gånger har jag fått bita mig i tungan, svälja ett ilsket svar, kämpa mot klumpen i magen. Nu går det automatiskt.
Och tro mig – för min egen skull var det värt vartenda svalt ord. Jag tar inte allt som sägs personligt, jag lär mig ständigt nya saker, och jag mår så mycket bättre än jag skulle göra om den andre tyckte synd om mig.
Hej Veronica, härligt att läsa dina tankar. Att du går vidare och inte hamnar i det som svart eller vitt, eller ogenomtänkta ”hålla med”….Och att våga tänka känna själv. Är då man kan utvecklas som människa, och lustigt nog så ger det också en slag balans till alla ”förutfattade” meningar, och ”en saks” tyckande. Som ibland nog är en slags förlängning på att det är alltid lätta att ”puckla” på någon om man har flera med sig….Var väl så lynch mobb uppfanns i vilda västern…
Dvs någon gav en förenklad bild av hur saker om ting var, hade hänt….Och så kunde en hel gäng skrika sig hesa..och antagligen inte tänka, känna eller ens fundera. Och så härligt enkelt att det också gav sken av att man gjorde något som var ”rätt”….Rätt mot vem var däremot oklart…Och så hängde någon i en galge…..Och så ville man efter det inte vet mer om händelsen.
Och kan man idag fylla på med alla sina fördomar, och inte bry sig om att tänka känna…och på något sätt alltid ta parti för antingen sin bekant, kusin, väninna..och tom elda på lite..för att få det lite mera krispigt vinklat….Så kan det nog känna skönt ibland…För står man vid sidan så är man ju inte direkt drabbad..och kan ösa på rätt rejält…Och kanske lägga på något litet agg som man har haft mot den som inte riktigt kan uttrycka sig väl, eller göra allt på ett inställsamt sätt…
Då kan det kännas skönt att ge en känga..om inte annat verbalt…Och rättfärdiga sig genom att säga..men jag hjälpte ju bara xx min bästa vän…..Är nog såna vänner man kan klara sig utan.
Så stå på dig, kanske du kan får den svart/vita ”förenklade” världen att bli lite mera nyanserad…och om inte rättvis..så i alla fall så en känsla…
Tänkte på filmen ”Skicka vidare”….
Kram/ Gordon