Mini- DrPhil
Varje eftermiddag när jag åker hem funderar jag på allt som har hänt under dagen och hur jag ska formulera det i min blogg. Jag hittar på snygga formuleringar, kommer på nya infallsvinklar, bollar idéer med mig själv. Inspirationen flödar.
Sen kommer jag hem till ett hus fullt med ungar, alla 4 vill berätta hur de hade det under dagen, vad som hade hänt. De har läxor, de vill ha mat (alla något annat – Alex t ex tjatar om julmat utan uppehåll just nu). Kvällen försvinner och när jag kan sätta mig vid datorn är hela inspirationen som bortblåst. Trött och utan någon som helst kreativ energi segar jag ihop i soffan bara för att ganska raskt förflytta mig till min säng.
Det sägs att för vissa människor sätter bloggandet stopp för livet, i mitt fall är det tvärtom. Men det är väl som det ska vara – eller?
I förgår kväll satt vi som vanligt i soffan när Cartoon Network visade reklam för någon ny docka som man kan köpa till sitt barn i julklapp. Den här kan bajsa, tror jag. Francesca tittade på den med avsmak.
”Jag har då aldrig gillat dockor!” sa hon med eftertryck. ”Jag tycker att de är läskiga!”
Jag vet att det är precis så det är. Som en god mor gjorde jag några försök att förse henne med dockor genom åren, men de hamnade alltid i någon låda under sängen eller i garaget. Det var annat med plastdjur och My Little Ponies, dem älskade hon.
Jag för min del började analysera i huvudet varför min dotter anser att dockor är läskiga, om det beror på hennes hemska upplevelser i barndomen, om hon har sett någon sjuk film av Stephen King eller om det handlar om en irrationell fobi helt enkelt. Psykoterapeutisk approach som kommer med mitt yrke, en yrkesskada alltså.
Då böjer sig Zacharias, 9 år, framåt mot sin syster, sätter ihop fingrarna på bägge händerna och med en helt obeskrivlig min säger han:
”Då måste du bekämpa din rädsla!” Värsta DrPhil stuket, eller KBT när det är som bäst. Francescas min går heller inte att beskriva, en blandning av chock, road förvåning och förakt för det lilla krypet som inte begriper hennes tunga problematik.
Jag skrattade rakt ut.
Jag ska nog se upp med vad jag lär mina telningar.
Mister Random
Samlade runt kycklinggrytan med dijon och svamp samtalade vi om allt mellan himmel och jord. Magnus och småglina har varit i Borås och handlat klappar, stora killarna hade täckt mina rabatter med granris och jag hade både pyntat, städat, dammsugit och lagat mat. Dessutom har vi äntligen kommit oss för att avfrosta frysen eftersom termometern visade minus tio i morse. Jag försökte hitta vår utomhusslinga men den har spårlöst försvunnit. Inte konstigt, med alla dessa lådor som står högt och lågt i både garaget och förrådet. Som sagt diskuterade vi diverse saker som nästa veckas inbjudan till Gunilla i Åsa och kommande veckas aktiviteter samt det förestående julfirandet. Just då höjer Zache sin stämma och yttrar tankfullt:” Jag duschar faktiskt två gånger i veckan. På söndag och efter gympan i skolan.” Det blev knäpptyst medan alla försökte förstå var i konversationen hans påstående passar in bara för att upptäcka att det inte gör det. Vi brast i gapskratt.
”Jaha,” sa jag, ”och hur kom du att tänka på detta just precis nu?”
Zache tittade på mig fundersamt en stund och sen sa han lugn:
”Ja, inte vet jag. Jag är Mister Random, som Alex brukar säga!”
Jag tänkte på alla tillfällen då man fick sig ett gott skratt på grund av Zaches uttalanden. Som när han satte sig bredvid mig på utetrappan med orden:”Yo, woman!” 7 år bast. Javisst, han tar efter sin idol, sin storebror Alex. Han ska ha lika långt hår och prata lika coolt, och han är i sjunde himmelen när killarna låter honom hänga i deras rum eller spelar spel med honom.
Kanske kan man se den lille spelevinken i hans blick redan på ett-års kortet.
Ibland tänker jag som så – var det så särdeles klokt att skaffa det sista femte barnet vid 40-års åldern? Hade jag lagt av efter Cesca så skulle jag nu vara betydligt friare. Alla de andra barnen är nu vuxna och en 14-åring är trots allt ganska självgående. Var det nödvändigt?
Men sen tittar man på hans leende, hör hans tokiga uttalanden och inser att livet skulle ha varit så mycket gråare utan honom. Han får oss alla att skratta, han driver vissa av oss till vanvett, men ingen av oss skulle vilja vara utan honom. Och så länge man har små barn så tror man själv att man inte är en dag över 30. Allt har som synes sina goda sidor.
Nu har Mister Random hunnit bli 9 i alla fall och kommer inte vara liten så länge till. Han tror inte längre på Tomten (fast riktigt säker är han nog inte), han älskar pistoler och flygplan (till sin pacifistiska mors djupa förtvivlan) och ganska snart kommer väl de första skäggstråna och målbrottet. Tiden rusar. Men jag känner att det är ganska gott. Jag har gjort mitt bästa och fått 3 underbara tjejer och 3 härliga killar.
Vad mer kan man möjligen önska sig?
