Jag har nog aldrig tänkt på det på det sättet men alla sjukdomar består av olika stadier. Bortsett från de rent medicinska stadierna så kan man även dela in själva sjukdomsperioden i olika delar. Ungefärlig vetenskaplig beteckning på dessa skulle då vara grönjävlig, grönjävligare, grönjävligast. Enligt mina tidigare obehagliga erfarenheter har jag nu kommit in i det sista och värsta stadiet. Man är fortfarande alldeles för klen men börjar nu se allt i svart. Hela kroppen gör ont av det långa sängliggandet men att vara uppe är det ännu inte att tänka på. Man ser hur andra i familjen tycker att man är bara till besvär (och somliga uttrycker det rakt ut), får dessutom dåligt samvete och skuldkänslor för att man har återigen lyckats med den ädla konsten att ådra sig nån otrevlig bacillusk, och man vill till slut bara gråta i ren förtvivlan. ”Jag blir aldrig frisk igen,” misströstar man i tanken.

Jag har bläddrat igenom en nyinkommen katalog från bonprix. Precis min stil på kläderna. Vackra, eleganta, kvinnliga kläder som vågar vara lite mer än det vanliga svenska lagom-stuket i brungrå jersey. Jag bläddrade och bläddrade och blev mer och mer ledsen för var sida. Alla modellerna är som vanligt vackra smala töser i Cescas ålder. Jag kommer inte se klok ut om jag drar på mig saker som jag vet skulle ha passat så fint för 20 år sen…..

Jag har nu hållit mitt nyårslöfte i snart 11 av de 12 månaderna jag hade föresatt mig. Resultatet uteblev trots min envishet och nästan felfri GI-diet. Jag kan inte bli smal igen. Min kropp har sagt ifrån. Så i ren förtvivlan över de vackra kläderna som jag aldrig kommer kunna ha satte jag i mig en hel påse Lindorfs chokladpraliner. Då jag inte ätit kolhydrater på nästan ett år smakade det dels förfärligt sött, dels fick jag kramp i magen direkt. Men vad spelar det för roll?!! Lite mer ont här eller lite mer fett där, vad spelar någonting egentligen för roll? Vem sjutton bryr sig? tänker jag med självömkan och öppnar en till stor söt pralin.

Jodå, nog är det det sista förtvivlade stadiet alltid.

När man väl börjar må lite bättre och tillvaron inte längre består i att uthärda värk och feber så vill man bli frisk med detsamma. Man hamnar i ett supertråkigt mellanläge: för sjuk för att ens orka vara upprätt i mer än 2 minuter, för frisk för att ligga utslagen och önska sig av världen. Jag känner så väl igen detta mellanläge från alla mina influensaperioder. Man ligger ner och är rastlös som tusan. Nä, det här går inte, tänker man obstinat och kravlar sig upp, och ner till köket. Väl där flåsar man som en griskulting (mycket passande just den här gången), förbannar sina idiotiska idéer samt alla världens virusar, och med ansträngning av sina allra sista krafter kravlar man sig upp till sovrummet igen och säckar ihop i sängen. För när man väl börjar må lite bättre så vill man att det ska gå med sjumila kliv. Man vill kasta loss…

Just precis då känns det superangeläget att börja med alla projekt och saker som man har planerat eller drömt om eller funderat på men aldrig haft riktigt tid att påbörja. Man känner vikten av livet på det mest påtagliga sätt. Man stirrar i sovrumstaket och har aldrig kännt sig så inspirerad att måla det som just då, när man knappt tar sig till toaletten utanför dörren.

Å andra sidan är det också sant att när man väl hamnat i mellanläget så vet man att det snart är över. Att man om bara några få dagar kommer att kunna gå ner till köket tämligen obehindrat, klä på sig vanliga kläder, ta en dusch och sen måla taket. Men då är ju lusten borta så klart. Har det där jäkla taket sett ut så här under de senaste 10 åren så kan väl få fortsätta med det ett tag till. What´s the rush, liksom. Och med sjumila kliv återgår livet till sina vanliga gängor. Man rusar på, jobbar, tar hand om, fixar, planerar – och hinner inte med alla projekt, som stannar bara på planeringsstadiet.

Men just nu, i mellanläget, känns det gott att veta att den dagen kommer då jag ska kunna ställa mig på en stege och måla sovrumstaket.

Cesca och jag har drabbats av samma eländiga virus, det beryktade, ökända och fruktade svininfluensaviruset. Vi ligger isolerade hemma på övervåningen och uppvisar lite olika symptom. Cesca har inte längre någon feber. Däremot är hon oerhört ljus -och ljudkänslig. Hon skriker så fort någon gluttar lite på rullgardinerna eller viskar i samma rum. Hon har huvudvärk och hon sover 20 av dygnets alla timmar.

Jag tvingas alltså nu ligga som en ljusskygg råtta i ett mörkt rum och jag får inte låta. Jag har mer feber, värk i kroppen och svårt att andas. Inatt tillstötte ett annat symptom – svullna läppar. Troligen är jag nu så uttorkad av febern att munnen svullnar och spricker. Vem behöver Botox när det finns svininfluensa? Angelina Jolie, släng dig i väggen. T o m Mick Jagger skulle bli grön av avund. Problemet är dock att läpparna spricker och det är mindre roligt. Supertjocka spruckna läppar, håret ligger i feta slingor på kudden, man är vit i fejset som en geisha – ja, you´ve got the picture. Ingen vacker syn alltså.

Igår började Zache uppvisa symptom han med. Hosta. Det är det jag är mest rädd för, att han ska få det på lluftvägarna eftersom han har astma. Jag frågade honom när han stack in sitt lilla huvud i vår mörklagda grotta hur han kände sig.

”Jo, det känns som om någon spelar maraccas i min bröstkorg,” sa han med eftertanke. Och trots elände, värk och feber kunde vi inte annat än brista ut i gapskratt. Kanske skulle han bli författare ändå, så bra som han kan uttrycka sig den lille sötnosen. Kreativt skrivande, det är nog hans framtid

Eftersom jag bara ligger här och kan inget annat så har jag tämligen gott om tid till att filosofera. Jag läser andras bloggar, jag kikar på diverse social communities på nätet, reviderar min egen blog, dricker kaffe och funderar. Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att fundera på vad det är som driver människan. Både i allmänhet men framförallt mig i synnerhet. För det är då ett som är säkert – alla har vi någon drivkraft, och våra drivkrafter är mestadels väldigt olika. Spelar det egentligen någon roll? Helgar ändamålet medlen?

Min mor som jag har beskrivit många gånger tidigare är en frisk kvinna. Liksom hennes mor var, och även hennes far och syster. De fick diverse krämpor på gamla dar men i det stora hela var de friska i hela sitt liv. Jag har alltså de goda generna från min mors sida. Trots detta faktum var det inget de fruktade mer än just sjukdomar. Jag har åhört massvis med skräckinjagande berättelser om unga människor som dog av både det ena och det andra och på så sätt fått inpräntat att sjukdomar måste man ha ångest för att få. Likväl som det lärde mig att uppskatta min hälsa. Tillbaka till mamma: hon är nu alltså snart 70 bast och fortfarande pigg som en 40-åring. Lika vacker också för den delen. Hon äter massor av frukt, dricker örttéer, motionerar genom att gå tusentals steg om dagen både under sitt hushålls- och trädgårdsarbete och genom att ta långa promenader med sin svarta labb Debbie. Hon är fullkomligt besatt av hälsa och så snart någon är det minsta sjuk så langar hon upp téer och naturmediciner i stora lass. Hälsa är hennes drivkraft. I rena skräcken för sjukdomar har hon läst sig till allt man kan veta om friskvård.

Vissa människor drivs av behovet att bli sedda och omtyckta. Andra vill känna tillfredsställelsen av att hjälpa andra. Några vill ha makt eller pengar eller ära och berömmelse. Men om man tittar riktigt riktigt noga på allas drivkrafter så inser man med all önskvärd tydlighet – vars och en drivkraft är ALLTID framvuxen ur något eget behov och alltså i det yttersta helt egoistisk. Och även om man gör uppoffringar så är det så gott som uteslutande för att tillfredsställa något eget behov – som att skydda sina barn. Eller att vara den goda, som en liten Moder Teresa. Och vad var det som drev henne? Kärleken till människorna och Gud? Hmm…

Jag vet att det är att driva det lite till sin spets men man måste vara öppen för verkligheten om man ska kunna trivas i den. Jag har på detta sätt försökt komma fram till vad det är som driver mig. Vad som driver mig till vanvett vet jag ganska precis – men vad driver mig till mina handlingar? Varför vill jag undervisa? Varför vill jag alltid gå vidare? Vad är det som gör att jag är så bra på att arbeta med utsatta människor trots att det inte alls var den yrkesbana jag skulle ha valt själv?

Sedan kommer den sista frågan i sammanhanget? Spelar det egentligen någon roll vad det är som driver oss eller är det resultatet som räknas? Om vi gör något gott så är det strunt samma om vi gör det för pengar? Och vem avgör vad som är gott? Uråldriga filosofiska funderingar. Man måste helt enkelt ta ställning själv, för något absolut svar finns det ju aldrig när det kommer till filosofin, och inte när det kommer till verkligheten heller för den delen. Kanske kan man nöja sig med – så länge man inte gör någon illa, och då menar jag även sig själv. Är det fult att vara självgod trots att man åstadkommer mycket gott i sin omgivning? Eller är de bara spöken som vårt samhälle har skapat – och vad hade de för funktion från första början?

Hur själviskt det än månde vara så vill jag att alla ska må bra och vara tillfreds med livet. För det är precis som Mia Thörnblom säger – en lycklig människa är inte otrevlig mot andra. Och alldeles oavsett avsikt och drivkraft, det låter ändå som att det vore en bra mycket bättre värld att leva i, för alla.

Enligt de bibliska berättelserna är livets skeden uppdelade i stycken om 7 år. Efter 7 goda år kommer det 7 svåra sådana. Hur långa de än månde vara så visst går livet i vågor. Vissa perioder är goda och andra mer lärande. Jag föredrar att se det på det sättet. Om man har insikt nog att njuta och ladda batterierna under de goda åren så har man bättre förutsättningar att klara och lära av dem som är tuffare.

Och faktiskt förhåller det sig på det viset att även under de svårare perioderna finns det stunder eller saker att glädjas åt. Det gäller bara att se dem. I likhet med att det under de goda tiderna alltid kommer små bekymmer. Men dem ska man helt enkelt ignorera och se den stora bilden Ja, visst, det låter skumt först, men det är konsekvent. Jag väljer konsekvent att se det som är bra.

Nu ligger alltså dottern och jag plakat och vi både känner oss och låter som sju svåra år Men om man ser på det lite från sidan av så är det faktiskt rätt komiskt. För att inte tala om vilken panik vi lyckades skapa i våra omgivningar. Och trots värken och febern så tänker jag – jisses, var det inte värre än så här? Visst, jag behövde inte krampa ihop på hallgolvet, bita sönder kinden, få en nål instucken i ryggraden….men det kunde ju ha varit så mycket värre. Det går ju över, och vet ni – snart är det Jul! 

Japp, då är det konstaterat. Vi har åkt på svininfluensa. Vad annars. Ceska kom hem på kvällskvisten med värk i kroppen, ryggen, huvudet och den sönderbitna kinden. Magnus langade upp 2 askar Tamiflu. Det är svininfluensa, sa han. Här får ni 2 ligga och knapra era piller…

Jag är dock glad att det inte var hjärnhinneinflammation eller nåt annat otäckt. Svininfluensan överlever vi säkert. Magnus blev beordrad av arbetsgivaren att stanna hemma. Med full lön. Jag rapporterade till min arbetsgivare. Hoppas de andra klarar sig.  Alla hann inte få vaccinet.

Cesca och jag har nu 4 grabbar som utan att gnälla och väldigt tjänstvilligt hämtar saker, serverar vatten och kaffe eller mjölk. Zache är så lycklig att ha fått hem sin syster levande att han sticker in näsan med jämna mellanrum och frågar om något önskas Jo, lite hälsa, tack, skulle sitta fint Men det är snart fredag den trettonde och eftersom det är både Cescas och min turdag så blir vi nog bättre då

men eftersom jag vet att ni läser så plitar jag ner två rader ändå Cesca ligger på smittskydd i Borås efter att ha krampat ihop på golvet igår morse. Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset med att ta prover, EKG, MR, EEG, ryggmärgsprov, blodtryck och gud vet allt. När Magnus avlöste mig efter 8½ timme utan mat och med ont i kroppen åkte jag hem och konstaterade att jag också har 39 graders feber.

Nu åker han snart igen. Cesca var ledsen, hon ville inte vara ensam kvar. Zache grät här hemma, orolig för sin stora syster. Jag påminde honom att de brukar bråka hela tiden och då sa den lille filosofen: ”Ja, men vid tillfällen som detta är det faktiskt annorlunda.”

Hoppas hon får gå hem idag, hoppas att det var ”bara” feberkramper och inte något värre, hoppas att vi inte har svininfluensa…Hoppet är det sista….

Faktum är att jag aldrig har drömt något liknande förut. Jag var på en stor träff med människor som engagerade sig i barn. Utsatta barn. Vi hade diskussioner och vi åt och lagade mat tillsammans. Och det var uppträdanden. Strax innan föreställningen skulle börja kom en av arrangörerna till mig (och hör och häpna – det var min metodhandledare på jobbet!) och frågade om jag ville sjunga en visa. Det var ett känt stycke från Schindler som någon textsatt. Jag kunde melodin, trodde jag, så det var bara att läsa texten från papperet. Utan att öva en enda gång ställde jag mig på scenen och kunde för hela världen inte komma på hu melodin gick…

Jag vaknade och ägnade den drömmen en bra lång stund. Hur i all sin dar kunde jag ens komma på tanken att direkt säga ja till ett uppträdande som jag inte hade övat till? Och hur kunde jag tappa melodin just när det gällde? Och först och främst – hur kom det sig att jag kände så starkt när jag vaknade att den här drömmen kom för att tala om för mig vad det är som pockar på, som vill bli uppmärksammat, något som vill att jag ska ägna mig åt just ”det” framöver i livet? Det är knappast att sjunga för fullsatta hus! Jag kan förvisso sjunga men jag är ingen Susan Boyle. Istället för att bli pinad av att jag inte kunde kändes det som en kick, just precis, detta vill jag! Men VAD??

Jag satte mig i bilen och funderade och funderade. Värsta Balthazar. Vad var det som fick mig att känna att det är just i detta sammanhang jag hör hemma och vill vara? Att stå inför publik…Ska jag föreläsa? Undervisa? Om vad? Min barndomsdröm om att bli lärare väcktes på nytt. Hur ska jag kunna undervisa nån – jag kan ju ingenting, tänkte jag missmodigt. Men då poppade min självkänsla upp och sa: Vaddå kan ingenting, du har ju levt i ett halvt sekel kvinna! Skärp dig!

Kanske åka land och rike runt i en husbil och hålla föredrag – i vad? Personlig utveckling? Vette fåglarna. Men jag ska allt komma på det till slut.

Stadsparksbadet i Borås är ett härligt ställe. Allra helst när det är kallt och regnigt ute, eller snöstorm. Man sitter i en riktigt varm bubbelpool och ser ut genom de stora glasrutorna. Eller guppar i vågorna, åker kana eller simmar några kilometer. Jag är ett vattendjur av första graden. Älskar att sitta i vattnet, eller simma, flyta, njuta. Idag tog vi med oss en av Zaches kompisar. Killarna hade hur kul som helst och jag kunde simma och guppa omkring i lugn och ro. Nu har jag återigen införskaffat ett 10-kort till oss. Det blir billigare och man slipper kön till kassan.

Imorgon är det match i Öxabäck. Det blir pappas tur att följa med sonen dit. Han själv är inte så begeistrad. Han får oftast spela back eftersom han inte är sp haj på det ännu, och det tycker han är tråkigt. Vi får väl se hur länge han kommer fortsätta med detta. Jag hyser inga stora förhoppningar.

Jag har nu också fått allas önskelistor. Utom Samuels och Veras. Samuel är inte van att skriva listor säger han. Och Vera får vi helt enkelt gissa oss till. Jag tycker att det är så roligt att handla julklappar redan nu, innan det blir värsta rusning. Man kan få tag på det mesta utan att behöva stressa omkring. Det finns bara ett bekymmer – pengar. Men jag får göra som jag brukar: handla på kredit och betala senare. Jag insåg idag att det är bara 3 veckor kvar till Första Advent. Jag ser nu så fram emot allt pynt och alla lsjus och dofter och god mat. Och glögg! Bara 3 veckor kvar. Underbart

I mitt stilla sinne tänkte jag under en viss tid – undrar just hur länge Zache kommer tycka att det är roligt med innebandy. Han är inte mycket till lagspelare, fotboll spelade han en enda gång och kom hem gråtande att de andra tog bollen ifrån honom (han var ca 4 år då), och jag tror inte att han har överdrivet bra bollsinne. Dessutom blir han snabbt trött och andfådd p g a sitt astma. Men jag stöttar alltid mina barn när de vill göra något speciellt, så även denna gång. Jag slutar tidigare på onsdagarna för att hinna hem och skjutsa sonen till idrottshallen. Sedan sitter jag en timme på läktaren och tittar på trots att bollsport är bland det absolut tristaste jag vet. Och jag tycker att Zache har blivit bättre och bättre, trots att han inte är nån stjärna. Så igår när jag var ute på lunchen tänkte jag: det verkar som att han tänker fortsätta med innebandyn. Då måste han ha riktiga kläder – inte sommarshorts och T-shirt. Jag droppade in till Team Sportia och köpte adidas shorts och tröja som skulle matcha hans röda skor. Mycket snyggt. Han blev riktigt glad.

Jag brukar dela min plats på läktaren med ett föräldrapar: Oscars mamma och pappa. Mamman har under de senaste veckorna växt runt magen och man förstod att snart blir det en bäbis här. Igår när vi åkte till bandyn berättade så Zache att NU har Oscar fått en lillasyster! På morgonen kom hon. Hon har pappas näsa och svart hår trots att alla i familjen är blonda. Och hon heter Théa. Så vackert.

När vi kom till idrottshallen stod Oscars pappa i entrén. Har ni sett en nybliven pappa någon gång? Även om jag inte hade vetat vem Oscars pappa var så hade jag sett det med detsamma. Det lyser på ett helt underbart sätt om en nybliven pappa. Hela hans ansikte sken av lycka och lättnad. Nu var det klart, flickan var ute och alla var friska. Efter 10 år – en flicka. Bara den energin han utstrålade lyfte upp alla oss som kom i hans närhet.

Jag handlade, hämtade de stora killarna, kollade på resten av träningen och kände mig så glad och tillfreds. Sen kom Zache ut, sist av alla som han brukar, och talade om för mig att han tänker lägga av med innebandyn. De andra killarna som har spelat länge säger åt honom vad han gör för fel – det tänker han inte tåla.

Någon som behöver sprillans nya idrottskläder, märke Adidas, storlek 140?