Med större insikt följer ett större ansvar. Det inser man. Och ju mer man inser desto mindre är man benägen att döma andra, att gå in i strider och konflikter, att försöka ha ”rätt” i alla diskussioner. För med insikten följer även ödmjukhet inför det jag fortfarande inte kan och inte vet – och det är en hel del.

För att ta ett exempel: en person anser sig ha blivit illa behandlad av någon, och talar om det överallt och för alla. Redan där finns det många frågor man kan ställa sig. Äger den personen hela sanningen? Talar hon verkligen om alla fakta i historien eller är den anpassad för lyssnaren? Vad är motivet bakom berättelsen? Bekräftelse, sympati, hjälpsökande?

Det finns ju alltid minst en andra sida av varje händelse eller process, minst två aktörer. Sanningsmarginalen kan i vissa fall vara enorm, beroende på massor av faktorer.

Sedan kommer vänner till undsättning och tar enbart in dennes historia, tar den för fakta och ska ut i strid och förfasa sig. Hjälper det verkligen? Eller blir de bara medberoende i hennes situation, och skapar ännu mer negativa destruktiva tankar genom att fokusera på allt det som är fruktansvärt i hennes liv? Vore det inte till större hjälp att förhålla sig någorlunda klarsynt och på så sätt vara till större hjälp?

Sedan kommer någon och påpekar att denna historia låter i vissa delar helt orimligt och vill veta mer för att kunna bilda sig en uppfattning om hela bilden och på så sätt vara till större nytta. Denna någon blir direkt påhoppad. För tänk om det finns saker som inte får höras och synas, för då skulle hela storyn plötsligt inte vara lika horribel, det skulle inte vara lika synd om de inblandade och de skulle, gud förbjude, riskera att få ett relevant stöd! Vad skulle man sedan ha att hänga upp sin identitet och sina bekräftelsebehov på?

För om jag inte är ett offer – vem är jag då??

Den som skulle kunna vara till nytta på riktigt blir kallad för känslokall och ombedd att hålla tyst när han inte vet vad det handlar om och inte har blivit utsatt för samma hemska saker.

Men tänk om denne har varit utsatt för liknande saker, har insikt och kunskap som skulle kunna vara till nytta, och just därför frågar vad det handlar om? Att vara humanist handlar sällan om att åka ner i ett svart hål tillsammans med den som söker hjälp, utan att förhålla sig klarsynt för att kunna hjälpa. Det är mycket enklare att gråta tillsammans med någon än att låta bli, uppbåda kraft och se vad man kan göra. Det handlar om ren kärlek – och tas allt som oftast för kyla och oförstående.

Om man gråter när ens barn flyger mot nya mål, lyckligt över sitt nya liv, är man bättre förälder än om man gläds med det? Älskar man mindre?

Vad i allt detta är ett uttryck för kärlek till den andre, och vad är ett eget behov?

En av de största och viktigaste insikterna i mitt liv har varit denna:

”Gå inte automatiskt in i försvarsställning! Känn dig inte attackerad, påhoppad, illa bemött. För om du bara lyssnar, tar in och funderar så visar det sig många gånger att ”påhopparen” hade något viktigt att förmedla, något som kan vara till hjälp eller som du kan lära dig av om ditt eget sätt att agera!”

För vad vinner man på att slå dövörat till? ”Vinner” den andre något pris? Får denne ”rätt”? Jaha, så…?

Jag ska inte säga att det var lätt. Många gånger har jag fått bita mig i tungan, svälja ett ilsket svar, kämpa mot klumpen i magen. Nu går det automatiskt.

Och tro mig – för min egen skull var det värt vartenda svalt ord. Jag tar inte allt som sägs personligt, jag lär mig ständigt nya saker, och jag mår så mycket bättre än jag skulle göra om den andre tyckte synd om mig.

Nu börjar det gå till överdrift på allvar.

Ända sedan förra veckan har en kollega sprungit runt på kontoret och försökt få med sig någon av oss att åka tjej-vasan. Ingen reagerar på tilltal när hon sätter igång. Slutligen hamnade hon inne på mitt kontor och jag upplyste henne om att jag gärna står vid spåret och hejar för att ta del av den friska luften i Dalarna, eventuellt kan jag ta en liten promenad längs med, men att åka 3 mil efter 25 års uppehåll är i min värld inte frågan om motion utan om självmord. Förvisso har livet varit tufft på sista tiden – men än är jag inte fullt så desperat.

Idag var det samma visa kring fikabordet. Kollegor reser sig och släntrar långsamt ut, mumlande något om att de har ett besök som de måste förbereda sig på. Kvar finns några motionsentusiaster. En tränar aiki-do, en springer en mil varje morgon, 2 ska börja på yoga, någon kör med gym. Diskussionen urartar helt. Det blir till en tävling om vem som tränar mest, oftast, hårdast, springer längst, eller tidigast på morgonen…

Då höjer en ung kollega rösten och frågar med ett leende:

”Vadå? Kan man inte bara åka skidor för att det är roligt? Måste man tävla hela tiden?”

Precis. Kan man inte bara göra saker för att det är roligt? Måste det baseras på att man behöver gå ner i vikt, få en bättre kondis, se smalare, fastare och vackrare ut? För att visa hur ”duktig” man är?

Jag satt och funderade lite till: eftersom jag alltid jobbat på kvinnodominerade arbetsplatser så har jag ingen aning om detta är allmänmänskligt, eller bara kvinnligt. Har vi lyckats skapa ytterligare en stressfaktor i våra egna liv? Räcker det inte som det är? I välmåendets tecken tar vi kål på oss själva. Är det inte hälsosammare att ta det lugnare och faktiskt må bra mentalt och andligt? Tyvärr fungerar det nog inte helt smärtfritt på dem som redan har blivit inlärda att motion är ett måste, för skulle de sluta hetsmotionera så får de dåligt samvete istället…

 Ibland är det svenska ordet ”lagom” inte så dumt :)

Igår hade vi vår sista utomhusmeditation för denna sommar. I alla fall var det den sista planerade meditationen i föreningens regi. Det kan ju alltid tillkomma spontana meditationer, när vädret är vackert och vi känner att vi behöver njuta av en härlig stund utomhus med några älskade vänner.

Vi satt uppe på Borrås skåra, det var soligt och vackert och vinden blåste på ett alldeles speciellt magiskt sätt. Pia ledde oss lugnt och stilla genom ett vattenfall och till en äng med sammetsmjukt gräs. Jag hörde tuppens glada sång i fjärran och tittade upp mot den solbelysta himmelen. Precis ovanför mig ”stod” en enorm ljusvarelse. Och trots att det vina skenet från den var mycket starkare än solen så blev jag inte bländad. Jag kunde klart och tydligt se de vackra ansiktsdragen och höra en röst som egentligen inte kan beskrivas med vanliga ord. Som silverklockor klädda i sammet, mjuk och klarklingande samtidigt. Rösten skickade ut en känsla direkt in i min själ. På annat sätt kan det inte beskrivas. Som om rösten var en stråle som gick rakt in i själen och fyllde den med kärlek, tröst, glädje, lycka, frid och harmoni. Samma sak var det med dennes blick. Rent fysiskt fyllde den mig med känslor av frid och lycka. 

Varelsen lyfte upp mig, jag svävade i dess ljusfält, och rösten gick rakt in i mitt medvetande.

”Nu är det dags att släppa den smärta du har själv åsamkat dig i många år. Du är inte ansvarig för världens välbefinnande. Du är inte ansvarig för andras lycka och trygghet. Det är inte ditt fel att saker händer, och det är inte ditt ansvar att ta hand om dem efteråt. Du kan inte bära alla. Bär dig själv nu. Ta ansvar för dig själv. Det finns bara en själ vars lycka är ditt ansvar – Du.”

Hela min kropp fylldes med värme från varelsens sken. Jag har länge vetat att detta budskap skulle komma, att jag inte är en åsna som ska bära världens olyckor på mina axlar. Ändå har jag hela tiden gjort just precis det, burit. Igår under meditationen fick jag hjälp att få den insikten landa ända längst nere på botten av min själ.  

 Vi slog upp Tuppen i Solögat och det kunde knappast ha blivit tydligare:

  Ge av dig själv för att hjälpa andra. Min gåva till dig är att kunna uppskatta dig själv.”

 Uppskatta mig själv, ta ansvar för mig själv är den enda vägen att i fortsättningen kunna hjälpa andra. Be the change you want to see in the world. För det man inte har, det kan man inte heller dela med sig av.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.

Jag gjorde ett tafatt försök att tillrättavisa henne men det var inte helhjärtat. Jag var ju precis likadan själv! När vi bodde i Norrland i början av 80-talet gick jag med i Miljöpartiet, åkte tillsammans med civilt olydiga vänner på transseanser, ammade barnen sittande på ett fäll på gatan i Hudiksvall, klockan 11 på natten. Vi fick bilen stulen och diskuterade livet och andlighet med en skräckslagen poliskonstapel och en punkrocker som något överfriskad anslöt sig till gruppen på vägen hem från någon röjarskiva. Jag kedjade mig fast vid järnvägsspåret i Bollnäs i protest mot giftbesprutning av banvallarna. Jag skrev motioner som handlade om mina åsikter om de s k fredsbevarande styrkorna, baserade på mina upplevelser i Prag 1968. Vi åkte på kongresser, hade våra spädbarn med oss i talarstolen, gick barfota i de fina kongresslokalerna, demonstrerade mot kärnkraft … Jag gick omkring i svarta kjolar, barfota och med sötvattenspärlor i håret. Maskrospower. 25 bast skulle jag förändra världen genom kamp… Sånt går över med en växande insikt.

Ingen har någonsin förändrat någonting genom kamp. Det tog mig några år att inse men jag är tacksam för att jag gjorde det. Jag har fått insikten att den enda kraften som kan förändra världen är kärlek. Den är så mycket starkare än kamp. Men den är svårare att tillämpa som världen ser ut just nu, och vi är fortfarande människor med alla våra begränsningar, blockeringar, vårt ego, våra rädslor.

Så när min envetna tonåring med trots i blodet tillbringar 2 timmar utanför en utställningslokal eftersom hon vägrar att rätta sig efter en regel så inser jag att det är hennes resa, hennes väg, hennes livsplan. Jag vet att hon också kommer till insikter på vägen och jag kan finnas till och stötta, men jag kan inte leva hennes liv, förändra hennes sätt att se på saken med ett trollspö. Bara ”lead by example”. Hon är starkt medial, känslig och kärleksfull så jag vet att hon blir precis som hon ska. Och egentligen är jag glad att hon kan vara stark och sätta en gräns, även om just denna kan synas lite missriktad.

Vissa saker jag hade med mig gick på så sätt troligen helt förlorade. Andra gick i små små bitar, och ibland kan jag se en liten bit som jag kan sätta tillbaka och försöka se hur den såg ut från början. Åter andra syns väldigt tydligt, jag ser dem, andra ser dem, men att försöka ta tillbaka kraften i det som varit, föra ihop helheten, gör så ont att jag ryggar tillbaka. Min identitet skulle förändras så radikalt att jag inte klarar av att se hur jag skulle orka ta till mig den jag är.

I vissa situationer krymper hela min själ till ett litet russin. Den trycks ihop och gör så ont att jag förstår med det samma att det är en gammal spricka som håller på att gå upp i limningen. Jag fick inte synas, jag fick inte höras, jag fick inte finnas. Jag blev skickad till mitt rum eller utelåst i hallen. Jag fanns inte.

När jag nu hamnar i en situation där jag ska hävda mina gränser, min integritet, förflyttas jag med ljusets hastighet till det glada sextiotalet. Jag står ute i hallen och resten av familjen sitter i köket och skrattar. Jag vill bara skrika att jag också är där, att jag också finns och förtjänar kärlek och uppmärksamhet. Att jag har hjärta, känslor, åsikter, intelligens, rätt att finnas till. Rätt till att vara jag och bli accepterad. Till och med idag, närapå ett halvt sekel senare, känner jag mig hoptryckt till ingenting. Jag är arg på mig själv, frustrerad, och jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly. Att öppna dörren, andas in den friska luften och känna friheten att vara jag.Någonstans på vägen blev jag tyst, eftertänksam, osynlig. Om jag inte gjorde saker rätt så såg i alla fall ingen om jag gjorde fel. Om jag inte fick höra att ag var söt, smart, rolig och älskad så slapp jag höra att jag var olydig, lat och alldeles för mager. Jag slutade längta efter att bli sedd eftersom det ändå inte fanns något bra att se.

Därför älskar jag min lägenhet. Jag har ett ställe där jag är jag. Ingen säger åt mig att jag inte får ha en rosa julgran, änglar på väggarna, doftljus och värmeljus i enorma mängder, att jag måste ha TV eller att jag inte får lyssna på en symfoni medan jag äter mörk choklad. Jag har mina tavlor med vackra gyllene ramar som jag köpte i Prag när jag var bara 16 bast, för sparad veckopeng. Det tog mig ett halvt år att spara till en tavla eftersom mina fickpengar knappt räckte till en klubba i veckan men jag skulle ha de vackra reproduktionerna till mitt blivande hem som jag drömde om. Att komma bort hemifrån för att få finnas.

Jag har min gungstol som Magnus köpte till min 27:de födelsedag eftersom jag hade önskat en sådan till varje jul när jag var liten men aldrig fått någon. Jag har mina kristallvaser och skålar som min mormor gav mig varje år till min födelsedag, min älskade mormor som nu följer med mig som en skyddsängel och guide. Jag har rätten att hänga upp lila gardiner med vita blomsterslingor, sjunga på franska mitt i natten, skratta eller gråta när jag känner för det.

För mig är mina saker laddade med energier från ett liv då jag visste vem jag var och kämpade för att förbli det. De har ett värde som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Min frihet att kunna säga: detta är mitt hem, du är välkommen precis som du är. Du har friheten att vara du och jag förbehåller mig friheten att vara jag.

Då krymper inte min själ, då försvinner jag inte ut i hallen och längtar efter att få öppna ytterdörren och gå …

Jag vet att det är mina egna sprickor i själen. Jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly när jag känner mig som det osynliga barnet. Men vad är egentligen själens ursprungliga sång och vad är rädslan för att inte få finnas? Kan den verkligen sitta i saker? Vad är de i så fall uttryck för, symbol för? Mitt existensberättigande kanske.

Martin är modig. Utan minsta protest greppade han den omfattande akten och gav sig i kast med att plöja igenom varenda Regeringsrättsdom och varenda neuropsykologutlåtande. Eftersom de innehåller omåttliga mängder uttryck som vänstersidig lumbal konvex skolios och liknande mardrömslika ord kan man inte annat än beundra killen. Han brummar och kliar sig, men 2 dagar senare har han författat en riktigt bra utredning.

Jag har alltid haft förkärlek för att ha praktikanter. Att få ta hand om en blivande kollega är både roligt, utmanande och utvecklande. De har all litteratur i färskt minne, de ifrågasätter och man måste komma med bättre svar än: ”Därför att det är så.” Man får tänka efter, rensa bort rutiner som är förlegade eller inte fungerar vilket blir lite som att köra feng shui i sina dagliga arbetssätt. Dessutom har man alltid någon att tjöta med om allt mellan himmel och jord. Jag hoppas bara att han har samma musiksmak som jag. Än har han inte klagat i alla fall när jag sjunger på bruten franska Je t´aime avec ma peau och liknande musikaliska pärlor.

Jag märker på hans blickar att han emellanåt undrar vad det är för en handledare i vars klor han hamnat. Rosa kavajer och skor, en fontän på kontoret, sjunger på franska och till råga på allt inte äger en TV. Han kastar ibland en förstulen blick som kan innehålla allt från ren förvirring till lite skräckblandad förtjusning. Jag tror inte att jag passar in i bilden som han må ha haft av oss soctanter. Dessutom diskuterar jag gärna andlighet, skojar om kulturkrockar eller frusna attityder och bor i Fritsla. ”Stoppa plågsamma djurförsök, det finns Fritslabor” heter det i Marks kommun

På något sätt tror jag ändå att han kommer minnas sin praktik med glädje. Hittills kommer vi överens alldeles utmärkt.

Det är skitkul att ha en praktikant.

Jag har en hel massa favoritfilmer. De flesta av dessa tillhör sci-fi, fantasy eller feel-good genren. Men jag ser gärna även en bra komedi eller en musikal. En av mina favoriter när jag var i tonåren var Grease. Dels var den riktigt cool, bra musik, John Travolta som kan dansa omkull vilken tös som helst, och så alla de störthäftiga kläderna!! Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den på bio 7 gånger. Redan på den tiden stod det klart för mig att jag nog mest liknade Cindy till sättet och klädsmak. Men – den mest fantastiska företeelsen i filmen var tjejernas gäng, The Pink Ladies. De hade otroligt snygga rosa jackor med texten i silverbrodyr och jag var helt såld. En sån jacka skulle jag ha en vacker dag. Just då var det helt otänkbart. Mina föräldrar hade ont om pengar och jag fick nöja mig med ärvda eller donerade kläder.

Åren gick, och trots att de flesta ansåg att jag borde växa ifrån min rosa fascination så gick den inte över på något minsta sätt. Vissa perioder var rosa en innefärg, och då var jag helt plötsligt fashionabel, men ibland var den hopplöst ute, och jag vägrade rensa den ut ur min garderob i alla fall. Likaså ju äldre jag blev desto mindre acceptabelt verkade det bli. En kvinna 40+ ska INTE ha babyrosa klänning med vita blommor på, så är det bara! Jag brydde mig inte vilket. Jag passar i rosa och vad andra anser är inte mitt bekymmer.

I morse när jag kom till kontoret kom en kollega till kaffebordet och meddelade att hon hade rensat sin garderob kvällen innan och hittat en ROSA kavaj! Eftersom det i hennes huvud genast poppade upp ett likhetstecken mellan den och mig tog hon den med sig till kontoret för att fråga om jag ville ha den. Hon plockade den upp ur kassen och jag bara smälte. Den fantastiska rosa färgen var precis samma som Pink Ladies´ jackor. Jag drog på mig kavajen och förflyttade mig genast 35 år bakåt i tiden. Jag blev en Pink Lady, en i det coola gänget … Min lycka var total.

När jag kom hem plockade jag fram min rosa nagellack och grävde fram mina rosa mocca-stövlar ur en flyttlåda. Med en svart klänning är detta helt enkelt en oslagbar kombination.

Jag är väl medveten om att lycka inte kan mätas i pengar eller prylar. Men kanske kan den mätas i en uppfylld dröm, även om den har fått vänta i 35 år på att bli verklighet. Det är trots allt de små sakerna i livet som förgyller vår tillvaro. För mig är lycka en babyrosa kavaj, oavsett modetrender eller ålder.

Vi var unga och ingen av oss hade varken pengar eller direkt några utpräglade åsikter om hur saker och ting skulle vara, fungera och se ut. Vi plockade in sådant vi hittade på gårdsauktioner eller fick av barmhärtiga släktingar och vänner. Så småningom fick vi råd att inhandla någon egen matta eller bord på blocket och var urlyckliga för varje liten pryl. Vid varje flytt fick vi kasta gamla uttjänta saker och genom året fylldes vårt hem med saker som vi gemensamt ville ha eller som vi behöll för att de hade ett affektionsvärde. Vi hade byggt upp allt tillsammans, i samförstånd eller efter en dialog. Jag hade hand om den estetiska delen av inredningen, Stefan och Magnus om den praktiskt-tekniska (sladdar, kontakter, borrning i väggarna, upphängning av saker, montering av möbler). Till slut vet man inte var den enes smak slutar och den andres börjar. Allt liksom bara flyter på. Kanske vet man efter 20 år vad som är gångbart utan att fundera så nämnvärt över det.

Det blir en helt annan femma när man ska slå ihop 2 hem i vuxen ålder. När man ska börja ett gemensamt hem från 2 helt olika perspektiv och utgångspunkter. Vid det laget har bägge två saker som skulle räcka till minst 4 hus, bägge har mycket utpräglade åsikter om vad som är praktiskt, vackert, användbart eller dekorativt. Var skåpet ska stå.

Särskilt intressant är det om den ena parten eller bägge varit singla under en längre tid. Man är liksom van att alltid få som man själv vill, att alltid fixa och ordna själv, att allting man har är ”mitt”. Det bådar för riktigt dynamiska diskussioner. När det dessutom är så att den ena flyttar ”till” den andra då är läget ännu mera spännande. Ojämnt liksom. Den personen hamnar direkt i underläge, i någons hem. Det krävs en oerhörd portion av ödmjukhet att tillåta. Och en enorm portion mod att våga ta initiativ till egna idéer. I bästa fall är bägge så öppna för insikten att det sker en successiv utveckling, insikt och friden fortsätter att råda.

Är jag rädd?

Ja, det är jag. Rädd för att bli fast, för att hamna i en bur som inte ens är min egen, för att vilja fly från kompromisser. Livrädd. Men jag är också stark och modig och tillräckligt klok för alla dessa insikter. Dessutom vet jag att allting blir alltid som det ska. Det gäller att ha tillit till den kärleken man hyser för sig själv, för sin partner och för livet i allmänhet.

Jag ringde Hedin bil och frågade om de kunde laga den åt mig. Javisst kunde de det, men först måste jag ringa till polisen och anmäla detta som parkeringsskada. Sedan med ett diarienummer till hands ringa till mitt försäkringsbolag för att få det godkänt och på så vis få en lägre självrisk. Sedan kunde de göra en kalkyl på vad det skulle kosta. Jag lyssnade uppmärksamt på herren vid namn Lars och såg en rulle silvertejp för min inre syn. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag. De tvivlade på att jag skulle få bilen genom besiktningen. Möjligen om jag tejpade fast en bra ficklampa där.

Efter Zaches årliga besiktning på sjukhuset drog jag till Hedin bil och Lars kom ut för att titta på lyktan. Han fotograferade omsorgsfull baken på Irja och konstaterade lite hummande att detta rörde sig om att byta både bakskärmen och kofångaren, alltså skulle det gå på 10000 pengar. Dessutom tar det en vecka att laga bilskrället och under tiden blir jag billös. Jag funderade på att fråga om han verkligen var vid sina sinnens fulla bruk men avstod. Jag insåg att med min strålande ekonomi har jag inget annat val än att ringa till farbror polis.

”Inte kan du göra en anmälan på telefon!” sa damen på polisstationen. ”Du måste komma hit och visa bilen för att vi ska kunna konstatera att det är troligen en parkeringsskada! Vi har öppet mellan 9 och 15.”

Ingen lunch idag alltså. Jag åkte ner till polisstationen och infann mig i receptionen. Konstapeln tittade upp, sken upp och frågade vänligt vad jag hade för önskemål. Han tog fram en blankett där jag skulle skriva, rita bilar och pilar och gissa klockslag. Under tiden skulle han kontrollera skadan.  Han kom tillbaka tämligen omgående, tittade på mig med ett leende och gled hela tiden med ögonen strax nedanför min haka. Jag frågade hur man ritar en parkeringsskada. Han tittade upp och sa: ”Äsh, skit i det!” och stämplade min blankett. Sedan försökte han lära mig det längsta ordet i svenska språket. Jag skrattade lite roat, han gav mig en kopia av anmälan och följde mig med blicken till utgången.

Så, steg ett avklarat. Nästa blir värre. Då ska jag nämligen försöka hitta ett försäkringsbrev, och alla som känner mig vet att hitta saker är inte min starkaste sida. Att få ett intyg från en snygg konstapel är jämförelsevis peanuts.

Med jämna mellanrum är det riktigt roligt att vara kvinna.