Cesca fyller 14
Magnus bakar chokladtårtan
Den blev jättefin och supergod, men hjälp av ett chokladtillverkningssätt som han fick i julklapp från Tina.
Vi väckte damen som snarkade friskt fast hon envisas med att hon aldrig snarkar 
Så fick damen sina presenter och kramar.
Sen tog vi den underbara tårtan.
Så nu är hon fjortis på riktigt. Kampen mot hormonerna fortsätter….:)
En liten glad tös föddes mitt i natten den 26 december 1994. Det var min lättaste och roligaste förlossning där inget gick fel och allt kunde uthärdas. Mina söndervärkta höfter kunde äntligen andas ut och Alexander fick se vem det var som sprattlat i min mage i flera månader. Hans lillasyster, en av oss.
1 timme ute i världen och sov redan.
Länge var hon en lycklig krabat som älskade skratta, leka och sova. Hon hade inget hår att tala om i ett par års tid men sen kom de fantastiska blonda princesslockarna.
Hon älskade klänningar och att vara fin. Det börjde visa sig att hon var en bestämd liten dam som på förmaningar ”så får man inte göra!” svarade ”jag måtte det!!”
Storebror Alexander hade kunnat gå genom eld för det lilla krypet med det stora leendet.
Dagisfoto.
Sen flyttade vi till Frankrike och Francesca lärde sig franska på ett par månader. Men likväl avskydde hon varje dag i den franska skolan som är väldigt autoritär och hierarkisk, precis som hela det franska samhället. Hon ville tillbaka till Sverige, och vi flyttade tillbaka.
Hennes största passion är ridning och hon är fenomenal på att måla och teckna, framförallt då hästar. Hon tycker inte om klänningar längre. Svarta stuprör ska det vara, svart hår och svarta toppar. Helst skulle hon säkert ha nitar på bälten och armband men där går gränsen – än så länge. Likaså när det gäller piercing och tatuering.
Från en liten totte i sjömansdräkt, full av skratt och lek, till en halvmiserabel tonåring, på 13 korta år.
Tack gode herre att jag slipper gå igenom tonåren en gång till!
Tonåring
Francesca har det inte lätt. Tretton bast och kroniskt deprimerad. Alldeles oavsett vad man säger eller gör så är det till föga hjälp. Hon har alltid orsaker att vara under isen. Antingen är det skolan (matten är för svår, gympan är för tråkig, det finns bråkstakar på lektionerna som stör eller så är det någon som uttalar sig ofördelaktigt om hennes utseende), eller så är det hennes lillebror som förpestar hennes liv, eller så har hon ont om pengar, kläder eller hästar. Orsaker kvittar skulle jag tro – det är depressionen som är det väsentliga och den måste underhållas till varje pris.
Jag bagateliserar den inte, inte det minsta. Jag kommer själv alltför väl ihåg när jag var 13 år, i mitt tycke den absolut vidrigaste ålder man kan befinna sig i. Inte längre barn, inte sugen på att leka barnsliga lekar. Inte heller vuxen. Man ska ta ansvar för en massa saker, som sina små syskon, men man får inte några vidare friheter för det är man för liten för…..Dessutom åker hormonerna berg-och-dal-banan, kroppen ändras och det är inget man är särskilt förtjust i. Man inser att livet inte är så enkelt somman trott och dessutom det faktum att det inte finns mycket att göra åt det.
Det är långt kvar till insikten att man duger så bra som man är. Att livet inte är enkelt men ändå roligt och spännande och på något sätt brukar även det svåraste ordna sig till slut. Att det finns de som har det betydligt svårare än jag och ändå älskar livet. Det är långt till lugnet, självsäkerheten och harmonin. Livet ligger som en enormt oskriven ark och man är skräckslagen inför uppgiften att börja fylla den med rader och bilder.
Resan till Tjeckien 2008
Med Elidas kamera i högsta hugg:
Japp, mor och dotter på Karlsbron, det skiljer bara sisådär 30 år mellan bilderna, bra precis.
Panorama av Prag.
She rocks the world
I sin mors kläder och skor…
Ariel, ridskolan 2007
Visst är hon väl supersöt?
