Nu börjar det gå till överdrift på allvar.
Ända sedan förra veckan har en kollega sprungit runt på kontoret och försökt få med sig någon av oss att åka tjej-vasan. Ingen reagerar på tilltal när hon sätter igång. Slutligen hamnade hon inne på mitt kontor och jag upplyste henne om att jag gärna står vid spåret och hejar för att ta del av den friska luften i Dalarna, eventuellt kan jag ta en liten promenad längs med, men att åka 3 mil efter 25 års uppehåll är i min värld inte frågan om motion utan om självmord. Förvisso har livet varit tufft på sista tiden – men än är jag inte fullt så desperat.
Idag var det samma visa kring fikabordet. Kollegor reser sig och släntrar långsamt ut, mumlande något om att de har ett besök som de måste förbereda sig på. Kvar finns några motionsentusiaster. En tränar aiki-do, en springer en mil varje morgon, 2 ska börja på yoga, någon kör med gym. Diskussionen urartar helt. Det blir till en tävling om vem som tränar mest, oftast, hårdast, springer längst, eller tidigast på morgonen…
Då höjer en ung kollega rösten och frågar med ett leende:
”Vadå? Kan man inte bara åka skidor för att det är roligt? Måste man tävla hela tiden?”
Precis. Kan man inte bara göra saker för att det är roligt? Måste det baseras på att man behöver gå ner i vikt, få en bättre kondis, se smalare, fastare och vackrare ut? För att visa hur ”duktig” man är?
Jag satt och funderade lite till: eftersom jag alltid jobbat på kvinnodominerade arbetsplatser så har jag ingen aning om detta är allmänmänskligt, eller bara kvinnligt. Har vi lyckats skapa ytterligare en stressfaktor i våra egna liv? Räcker det inte som det är? I välmåendets tecken tar vi kål på oss själva. Är det inte hälsosammare att ta det lugnare och faktiskt må bra mentalt och andligt? Tyvärr fungerar det nog inte helt smärtfritt på dem som redan har blivit inlärda att motion är ett måste, för skulle de sluta hetsmotionera så får de dåligt samvete istället…
Ibland är det svenska ordet ”lagom” inte så dumt :)
