Att inte finnas

Det finns små osynliga sprickor i min själ. Jag vet inte när den första sprickan kom, hur den blev till. Jag var nog väldigt liten. Precis som alla andra som valde att komma till denna världen, med alla dess ofullkomligheter, med all rädsla, all kontroll och alla krav, gav jag tidigt upp min gudomliga själ och fyllde sen sprickorna med sådant som fick den någorlunda att hålla ihop. För att omvärlden skulle acceptera, älska, tycka om den jag blev.

Vissa saker jag hade med mig gick på så sätt troligen helt förlorade. Andra gick i små små bitar, och ibland kan jag se en liten bit som jag kan sätta tillbaka och försöka se hur den såg ut från början. Åter andra syns väldigt tydligt, jag ser dem, andra ser dem, men att försöka ta tillbaka kraften i det som varit, föra ihop helheten, gör så ont att jag ryggar tillbaka. Min identitet skulle förändras så radikalt att jag inte klarar av att se hur jag skulle orka ta till mig den jag är.

I vissa situationer krymper hela min själ till ett litet russin. Den trycks ihop och gör så ont att jag förstår med det samma att det är en gammal spricka som håller på att gå upp i limningen. Jag fick inte synas, jag fick inte höras, jag fick inte finnas. Jag blev skickad till mitt rum eller utelåst i hallen. Jag fanns inte.

När jag nu hamnar i en situation där jag ska hävda mina gränser, min integritet, förflyttas jag med ljusets hastighet till det glada sextiotalet. Jag står ute i hallen och resten av familjen sitter i köket och skrattar. Jag vill bara skrika att jag också är där, att jag också finns och förtjänar kärlek och uppmärksamhet. Att jag har hjärta, känslor, åsikter, intelligens, rätt att finnas till. Rätt till att vara jag och bli accepterad. Till och med idag, närapå ett halvt sekel senare, känner jag mig hoptryckt till ingenting. Jag är arg på mig själv, frustrerad, och jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly. Att öppna dörren, andas in den friska luften och känna friheten att vara jag.Någonstans på vägen blev jag tyst, eftertänksam, osynlig. Om jag inte gjorde saker rätt så såg i alla fall ingen om jag gjorde fel. Om jag inte fick höra att ag var söt, smart, rolig och älskad så slapp jag höra att jag var olydig, lat och alldeles för mager. Jag slutade längta efter att bli sedd eftersom det ändå inte fanns något bra att se.

Därför älskar jag min lägenhet. Jag har ett ställe där jag är jag. Ingen säger åt mig att jag inte får ha en rosa julgran, änglar på väggarna, doftljus och värmeljus i enorma mängder, att jag måste ha TV eller att jag inte får lyssna på en symfoni medan jag äter mörk choklad. Jag har mina tavlor med vackra gyllene ramar som jag köpte i Prag när jag var bara 16 bast, för sparad veckopeng. Det tog mig ett halvt år att spara till en tavla eftersom mina fickpengar knappt räckte till en klubba i veckan men jag skulle ha de vackra reproduktionerna till mitt blivande hem som jag drömde om. Att komma bort hemifrån för att få finnas.

Jag har min gungstol som Magnus köpte till min 27:de födelsedag eftersom jag hade önskat en sådan till varje jul när jag var liten men aldrig fått någon. Jag har mina kristallvaser och skålar som min mormor gav mig varje år till min födelsedag, min älskade mormor som nu följer med mig som en skyddsängel och guide. Jag har rätten att hänga upp lila gardiner med vita blomsterslingor, sjunga på franska mitt i natten, skratta eller gråta när jag känner för det.

För mig är mina saker laddade med energier från ett liv då jag visste vem jag var och kämpade för att förbli det. De har ett värde som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Min frihet att kunna säga: detta är mitt hem, du är välkommen precis som du är. Du har friheten att vara du och jag förbehåller mig friheten att vara jag.

Då krymper inte min själ, då försvinner jag inte ut i hallen och längtar efter att få öppna ytterdörren och gå …

Jag vet att det är mina egna sprickor i själen. Jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly när jag känner mig som det osynliga barnet. Men vad är egentligen själens ursprungliga sång och vad är rädslan för att inte få finnas? Kan den verkligen sitta i saker? Vad är de i så fall uttryck för, symbol för? Mitt existensberättigande kanske.