Sjumila kliv

När man väl börjar må lite bättre och tillvaron inte längre består i att uthärda värk och feber så vill man bli frisk med detsamma. Man hamnar i ett supertråkigt mellanläge: för sjuk för att ens orka vara upprätt i mer än 2 minuter, för frisk för att ligga utslagen och önska sig av världen. Jag känner så väl igen detta mellanläge från alla mina influensaperioder. Man ligger ner och är rastlös som tusan. Nä, det här går inte, tänker man obstinat och kravlar sig upp, och ner till köket. Väl där flåsar man som en griskulting (mycket passande just den här gången), förbannar sina idiotiska idéer samt alla världens virusar, och med ansträngning av sina allra sista krafter kravlar man sig upp till sovrummet igen och säckar ihop i sängen. För när man väl börjar må lite bättre så vill man att det ska gå med sjumila kliv. Man vill kasta loss…

Just precis då känns det superangeläget att börja med alla projekt och saker som man har planerat eller drömt om eller funderat på men aldrig haft riktigt tid att påbörja. Man känner vikten av livet på det mest påtagliga sätt. Man stirrar i sovrumstaket och har aldrig kännt sig så inspirerad att måla det som just då, när man knappt tar sig till toaletten utanför dörren.

Å andra sidan är det också sant att när man väl hamnat i mellanläget så vet man att det snart är över. Att man om bara några få dagar kommer att kunna gå ner till köket tämligen obehindrat, klä på sig vanliga kläder, ta en dusch och sen måla taket. Men då är ju lusten borta så klart. Har det där jäkla taket sett ut så här under de senaste 10 åren så kan väl få fortsätta med det ett tag till. What´s the rush, liksom. Och med sjumila kliv återgår livet till sina vanliga gängor. Man rusar på, jobbar, tar hand om, fixar, planerar – och hinner inte med alla projekt, som stannar bara på planeringsstadiet.

Men just nu, i mellanläget, känns det gott att veta att den dagen kommer då jag ska kunna ställa mig på en stege och måla sovrumstaket.