Drivkraft

Eftersom jag bara ligger här och kan inget annat så har jag tämligen gott om tid till att filosofera. Jag läser andras bloggar, jag kikar på diverse social communities på nätet, reviderar min egen blog, dricker kaffe och funderar. Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att fundera på vad det är som driver människan. Både i allmänhet men framförallt mig i synnerhet. För det är då ett som är säkert – alla har vi någon drivkraft, och våra drivkrafter är mestadels väldigt olika. Spelar det egentligen någon roll? Helgar ändamålet medlen?

Min mor som jag har beskrivit många gånger tidigare är en frisk kvinna. Liksom hennes mor var, och även hennes far och syster. De fick diverse krämpor på gamla dar men i det stora hela var de friska i hela sitt liv. Jag har alltså de goda generna från min mors sida. Trots detta faktum var det inget de fruktade mer än just sjukdomar. Jag har åhört massvis med skräckinjagande berättelser om unga människor som dog av både det ena och det andra och på så sätt fått inpräntat att sjukdomar måste man ha ångest för att få. Likväl som det lärde mig att uppskatta min hälsa. Tillbaka till mamma: hon är nu alltså snart 70 bast och fortfarande pigg som en 40-åring. Lika vacker också för den delen. Hon äter massor av frukt, dricker örttéer, motionerar genom att gå tusentals steg om dagen både under sitt hushålls- och trädgårdsarbete och genom att ta långa promenader med sin svarta labb Debbie. Hon är fullkomligt besatt av hälsa och så snart någon är det minsta sjuk så langar hon upp téer och naturmediciner i stora lass. Hälsa är hennes drivkraft. I rena skräcken för sjukdomar har hon läst sig till allt man kan veta om friskvård.

Vissa människor drivs av behovet att bli sedda och omtyckta. Andra vill känna tillfredsställelsen av att hjälpa andra. Några vill ha makt eller pengar eller ära och berömmelse. Men om man tittar riktigt riktigt noga på allas drivkrafter så inser man med all önskvärd tydlighet – vars och en drivkraft är ALLTID framvuxen ur något eget behov och alltså i det yttersta helt egoistisk. Och även om man gör uppoffringar så är det så gott som uteslutande för att tillfredsställa något eget behov – som att skydda sina barn. Eller att vara den goda, som en liten Moder Teresa. Och vad var det som drev henne? Kärleken till människorna och Gud? Hmm…

Jag vet att det är att driva det lite till sin spets men man måste vara öppen för verkligheten om man ska kunna trivas i den. Jag har på detta sätt försökt komma fram till vad det är som driver mig. Vad som driver mig till vanvett vet jag ganska precis – men vad driver mig till mina handlingar? Varför vill jag undervisa? Varför vill jag alltid gå vidare? Vad är det som gör att jag är så bra på att arbeta med utsatta människor trots att det inte alls var den yrkesbana jag skulle ha valt själv?

Sedan kommer den sista frågan i sammanhanget? Spelar det egentligen någon roll vad det är som driver oss eller är det resultatet som räknas? Om vi gör något gott så är det strunt samma om vi gör det för pengar? Och vem avgör vad som är gott? Uråldriga filosofiska funderingar. Man måste helt enkelt ta ställning själv, för något absolut svar finns det ju aldrig när det kommer till filosofin, och inte när det kommer till verkligheten heller för den delen. Kanske kan man nöja sig med – så länge man inte gör någon illa, och då menar jag även sig själv. Är det fult att vara självgod trots att man åstadkommer mycket gott i sin omgivning? Eller är de bara spöken som vårt samhälle har skapat – och vad hade de för funktion från första början?

Hur själviskt det än månde vara så vill jag att alla ska må bra och vara tillfreds med livet. För det är precis som Mia Thörnblom säger – en lycklig människa är inte otrevlig mot andra. Och alldeles oavsett avsikt och drivkraft, det låter ändå som att det vore en bra mycket bättre värld att leva i, för alla.