Inatt jag drömde …

Faktum är att jag aldrig har drömt något liknande förut. Jag var på en stor träff med människor som engagerade sig i barn. Utsatta barn. Vi hade diskussioner och vi åt och lagade mat tillsammans. Och det var uppträdanden. Strax innan föreställningen skulle börja kom en av arrangörerna till mig (och hör och häpna – det var min metodhandledare på jobbet!) och frågade om jag ville sjunga en visa. Det var ett känt stycke från Schindler som någon textsatt. Jag kunde melodin, trodde jag, så det var bara att läsa texten från papperet. Utan att öva en enda gång ställde jag mig på scenen och kunde för hela världen inte komma på hu melodin gick…

Jag vaknade och ägnade den drömmen en bra lång stund. Hur i all sin dar kunde jag ens komma på tanken att direkt säga ja till ett uppträdande som jag inte hade övat till? Och hur kunde jag tappa melodin just när det gällde? Och först och främst – hur kom det sig att jag kände så starkt när jag vaknade att den här drömmen kom för att tala om för mig vad det är som pockar på, som vill bli uppmärksammat, något som vill att jag ska ägna mig åt just ”det” framöver i livet? Det är knappast att sjunga för fullsatta hus! Jag kan förvisso sjunga men jag är ingen Susan Boyle. Istället för att bli pinad av att jag inte kunde kändes det som en kick, just precis, detta vill jag! Men VAD??

Jag satte mig i bilen och funderade och funderade. Värsta Balthazar. Vad var det som fick mig att känna att det är just i detta sammanhang jag hör hemma och vill vara? Att stå inför publik…Ska jag föreläsa? Undervisa? Om vad? Min barndomsdröm om att bli lärare väcktes på nytt. Hur ska jag kunna undervisa nån – jag kan ju ingenting, tänkte jag missmodigt. Men då poppade min självkänsla upp och sa: Vaddå kan ingenting, du har ju levt i ett halvt sekel kvinna! Skärp dig!

Kanske åka land och rike runt i en husbil och hålla föredrag – i vad? Personlig utveckling? Vette fåglarna. Men jag ska allt komma på det till slut.