Jag vill hitta på något nytt. Jag är inte helt säker på vad det skulle vara. Men det växer en oro i min själ, den oroliga själen som aldrig finner någon riktig ro. Jag har ett nytt jobb (men det känns inte så nytt längre, snart har jag gjort det i ett år), jag bor i paradiset på jorden och vi är alla friska. Fattiga, men friska. Ändå känns det som att något eller någon väntar på mig någonstans. Kallar på mig, behöver mig. Det är en helt obeskrivlig känsla som genomsyrar hela mitt vara. Varats olidliga lätthet….nja, lätthet vet jag väl inte. Men lite olidligt är det allt.
Kanske är det nordanvinden. Eller hormonerna. Egentligen går det på ett ut. Någonstans därute finns det något som drar och kräver min uppmärksamhet. Någon behöver hjälp. Eventuellt är det jag själv…
Zache brukar titta på en serie på Disney XD som heter ”Zach and Cody´s Suite Life”. I ett avsnitt blir Cody, 12 bast, journalist och skriver en spalt. ”Ask Shirley”. Åh vad jag skulle vilja bli en Shirley. Skriva en spalt. Antingen kåserier, som Stefan Andhé, min stora idol, eller en frågespalt där man kan dela med isg av sina insikter och erfarenheter. Utan en spalt eller en tidning känns det inte fullt så meningsfullt att skriva svar på frågor som ingen har ställt…
Vad annars skulle man kunna hitta på för att stilla en gnagande rastlöshet? Den känns som röster i vinden, som en dragningskraft inte helt olik gravitationen – oemåtståndlig, omöjlig att motverka. Jag får en impuls att packa en väska och återigen sitta på en flygplats, på väg till ett land vars namn kan knappt uttalas. Se på alla människor på väg någonstans och själv vara det. Sitta vid fönstret i ett magnifikt flygplan och se planeten förvinna lång under mig, se molnen från ovansidan. Befinna mig bland molnen med andra människor, med min laptop i knät, skrivande en spalt….
Jag vet inte var jag är på väg, än så länge bara i sinnet. Men jag vet att den stora bubblan i min själ kommer att växa och svälla, och till slut kommer jag veta med all säkerhet var jag är på väg. Vem eller vad det är som ropar, drar, vädjar. Och en helt ny insikt sällar sig till min samling av insikter: det spelar ingen roll var jag hamnar, var jag bor, hur långt jag reser, vem jag träffar…det spelar ingen roll för längtan, oron, driften – sitter i min själ. Och efter ett tag växer den sig stark. Kanske var jag James Cook, Christofer Columbus eller Bohumil Holub i mitt tidigare liv.
ja det är ju bra längesen du bytte karl eller fick ett till barn, flytta har ni ju inte heller gjort på mängder av år (förutom samuel då förståss) så det är väl jobb som varit de senaste ”bytena” men samtidigt så jobbar ju du inom samma genre som länge tillbaka nu, tidigare byttes det ju till nån ny utbildning eller nått helt nytt jobb så nog behöver du ombyte allt!
antingen får du se till å ”skaffa” nått helt annorlunda jobb eller bya karl, för ett till barn är ju inte så lättordnat (om du inte tar in fler fosterbarn då förståss.
förstår att det börjar klia i din rastlösa själ, du skulle ha skafat den där husbilen istället som ni pratade om branog länge, då hade ni kunnat bott på nytt ställe varje vecka.
kramar
Hihi, ja, det var ju en del förslag må jag säga hahaha. Eftersom du skriver ”å” istället för ”att” så antar jag att det är min kära Fnyz som har uttalat sig här
Byta karl vill jag inte göra och några fler barn blir det INTE. Så då får det bli nåt helt nytt. Det där med husbilen var inte så dumt! Man skulle bo i USA och ha en va de där mobile homes
Kramar
hihi ja det var jag, märkte inte ens att jag blev anonym
ja husbil skulle vara sååå du, kunna bo på nya platser jämt, kanske nått att göra när du gått i pension och barnen flyttat ut iaf :-p då kan ni bo där det faller er in om det så är som lycksökerska i australien eller runt i vårat avlånga land så skulle det nog iaf passa dig.
du kan du ju även dyka upp hos det av dina barn som har något speciellt på gång med tanke på hur utspridda vi nog blir innan vi alla är färdiga :-p
Hm, du är full av geniala idéer
Trist att jag ska behöva vänta till pensionen men idén är helt superb ju! Undrar vad Magnus säger om detta 
Å andra sidan ska ja ju bo på en vit strand i ett vitt hus när jag är sådär 80, det har jag ju sett…Kanske senare då.
Jag vet vad du söker saknar. Är lite av att inte alltid vara som alla andra. Att rollen man har som medelålders vuxen och klok, och lagom, inte får kväva en. Att det måste vara glädje, njutning i livet, och det fullt ut. Att en kompromiss all tid är just en kompromiss. Att ens egna tankar känslor måste få ta plats. Att drömmar fantasier, ska omvandlas till erfarenheter. Och att dom måste få en motpol i någon som förstår, och kan ge både trygghet, för att våga släppa taget fullt ut. Njuta av att inte alltid själv göra allt, planera allt. Utan att just kunna njuta av att inte vara mer än sig själv, med sina egna behov. Lyssna på sin kropp och själ och lyda och lära….