När man bor i ett eget hus kan man drabbas av diverse problem som man måste lösa på egen hand. Bor man dessutom bortom all ära och redlighet som vi gör så tillkommer ytterligare trubbel som att man har egen avloppsbrunn som hela tiden svämmar över och det blir stopp i den, eller att man har egen brunn som helt plötsligt får slut på vatten. På vintern drabbas vi oftast av strömavbrott när stormarna blåser ner träden över elledningarna men det åtgärdas i alla fall av Vattenfall.
Nu har grundvattennivån sjunkit så lågt att vi är utan vatten…Betänk att vi bor utanför Borås (Sveriges tredje regnigaste stad) samt på standen av en å och ett träsk. Och vi är utan vatten.
Igår försökte jag få tag på någon som kunde hjälpa oss. På kummunen kikade snubben på en karta och upplyste mig om att så som vi bor (som sagt – långt från allt och alla) så finns det ingen chans att få kommunalt vatten. ”Ring brunnsborrning”, sa han glatt.
Sagt och gjort. Sen dess jagar jag någon som kan tala om för oss varför vi är utan vatten. Vi springer till ån efter vatten (hihi) för att kunna spola på toaletterna, Magnus köpte 2 plastdunkar och fyllde på på jobbet och jag köpte dricksvatten på Hemköp. Men vi kan inte duscha och vi kan inte tvätta. Jag duschar på jobbet, barnen får stinka tills vidare 
Jag sa åt dem att blir det kris så får de gå och tvätta sig i ån.
Ibland undrar jag (och jag vet att jag har sagt detta tidigare) om det sitter någon där uppe och testar hur länge min livsoptimism håller. Jaha, hon pallade för att vara utan frys i ett halvt år, punka på däcket tog inte ner henne heller, och inte strul med uteplatsen heller. Då ska vi se om du fortfarande ler efter att du blir utan vatten i några veckor! Ja, inte vet jag, men än så länge står jag upprätt och anser att detta med praktiska problem är ingenting att känna sig deprimerad över. Eller som min kära mor alltid säger: ”Gäller det inte livet så gäller det inte ett skit!”
