Beroende

Kanske har jag skaffat mig en drog. Det känns som ett regelrätt beroende. Jag får en kick och det kostar mig inget annat än min tid. Vem vet vad en människa kan bli beroende av? Jag är bekräftelsenarkoman. Men – samtidigt undrar jag om vi inte alla är det. Bekräftelsenarkomaner. Får vi bara positiv bekräftelse så kan vi fixa det omöjliga, flytta berg.

Med en titt i backspegeln så ter det sig inte så konstigt alls. När jag var barn så var det min prestation, inte min person som var källa till positiv bekräftelse. Jag var duktig i skolan men på något sätt känns sådan bekräftelse ganska tom. Även för ett barn. Den är nämligen villkorat till det jag gör, inte bunden till den jag är.

Någonstans på min väg genom livet har jag insett att en sådan bekräftelse är för stunden trevlig och upplyftande – men vad händer när eller om vi inte längre kan prestera? Vad händer den dagen vi blir sjuka eller utmattade eller tappar flyt? Får vi ingen bekräftelse? Satt vårt värde bara i det vi åstadkom då blir vi sårbara, och ju högre upp vi kommit desto hårdare blir fallet.

Någonstans på min väg genom livet har jag bestämt mig att en sådan bekräftelse är en flyktig sak och inget att göra sig beroende av. Ska man bli sedd och bekräftad så får det bli för den man är. Och medvetet har jag börjat arbeta med min personlighet. Med mitt sydländska temperament, med min oförmåga att höra på kritik och ta till mig den, på min empatiska och inkännande förmåga m m . Jag är nöjd med resultatet. Det var ett slit, hårt arbete med bakslag och smärtsamma upplevelser längs vägen – men jag är så nöjd med den personen jag har blivit. Den kan jag leva med, respektera och älska livet ut.

Vore man som förälder klok så skulle man inte fråga sina barn vad de vill bli när de blir stora, utan vem de vill bli. Tyvärr saknar man den insikten i unga år. Tror ni inte att världen skulle se helt annorlunda ut?