Vissa kvällar är det svårt att bara vara glad, slappna av och njuta av att vara ledig. Ibland vet man inte ens vad det beror på. Och ibland gör man det.
Jag såg så fram emot att få äta julmiddag med Utredningsgruppen hemma hos Christian, deras förste. Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott. Idag fick jag reda på att det inte blir någon middag hemma hos Christian, han är sjuk. Vi ska vara inne på en skola. Samma lokal där jag har hållit otaliga nätverksmöten för mina klienter. Jipii.
Jag lät mig inte nedslåss utan åkte hem och satte igång förberedelserna för potatissalladen som jag lovade bidra med imorgon. Magnus ringde och frågade om vi ville ha pizza. Det ville vi. Hans generositet berodde delvis på att han lyckats sälja vapenskåpet som vi hade stående i ett förråd i åratal. Det ringde folk på skåpet även efter att den var såld och borta. Och påpekade att för det priset Magnus har begärt var de färdiga att komma långväga för att hämta det, t o m från Stockholm. Magnus har dessutom gått ner 500 när den första killen ringde. Lurad alltså….
Magnus hämtade ett paket på posten i Viskafors. Något han köpt åt sig själv så här före jul. Han har nu köpt och skaffat flera saker som han hade önskat sig i julklapp och som vi hade redan köpt. Och avslöjat en klapp tidigare. Alltså får han i år i princip inga överraskningar. Jag blev så besviken.
Jag dras också med verkningarna av vår APT och de kval som den har försatt mig i.
Jodå, ikväll vet jag precis vad som gör mig ledsen. Men som tur är så kommer det ständigt nya dagar.
