En blick på termometern talade om för mig i morse att det nu är läge att ta på sig en jacka. Hittills har jag kört med bara en tröja eftersom jag inte fryser i första taget. Men vid minus 6 går gränsen. På marken låg något som liknade snö vilket gjorde framförallt mina barn helt extatiska. Cesca bubbade på sig stickade sockor, halsduk, mössa och vantar vilket är i hennes fall högst ovanligt. I vanliga fall kan det falla bönder (tjeckiskt talesätt) och hon trippar omkring i svart läderjacka och sommarskor (hmm, var har jag hört detta tidigare?).
Vi startade bilen och jag körde försiktigt genom skogen till skolbussen.
”Är det halt?” sa Cesca smått ironiskt.
”Ingen aning”, sa jag, ”men det ligger snö på vägbanan och jag tänker inte chansa!”
Det visade sig vara ett mycket klokt sätt att gå till väga. Redan före avfarten till Bollebygd var det stopp på vägen. Blå ambulansljus lyste upp långt framför oss. Det var den första av 3 avåkningar på sträckan Borås – Göteborg.
Jag kom som vanligt för sent till jobbet. Hastigt tog jag en kopp kaffe för att komma i balans. Gunne-May och jag satte oss ner i hennes rum en stund. Hon var på väg till ett ångestframkallande hembesök och jag väntade på mitt, minst lika ångestframkallande. Hur säger man till en mamma som har i 2 års tid kämpat mot sitt missbruk att det inte räcker, att hennes barn ändå har behov som hon inte klarar av att tillfredsställa, att han inte kan få bo hos henne i fortsättningen? Hur säger man detta en vacker fredag eftermiddag när världen lyser vit av den nyfallna snön och barn har rätt att njuta av livet och längta till Julen?
Jag ringde också till Svensk adressändring. Påverkade av alla roliga reklamsnuttar försökte vi igår förgäves ändra Samuels adress via deras hemsida. Vi gjorde flera misslyckade försök, slösade bort halva kvällen och sedan gav upp. Vi stupade på det faktum att vi inte är i besittning av ett gatunummer. Vi har för guds skull inte ens en gata. Vi bor i SKOGEN och vårt hus har ett NAMN. Det ville datorn inte acceptera. Han hakade upp sig och påstod att det angivna numret inte finns på den aktuella gatan (som jag alltså inte angett då de inte finns). Ibland undrar jag om dessa program som borde vara baserade på verkligheten helt plötsligt gör uppror och börjar leva sitt eget liv. Som Agent Smith i The Matrix. Skutta runt i datavärlden och jäklas med vanligt folk. Vägra samarbeta. Göra livet surt.
”Ha”, tycks den tänka, ”här har du suttit i 2 timmar en vardagskväll och vad hade du för det?”
Nåväl, jag ringde och beställde blanketter istället. Med tanke på våra skogar så borde man verkligen försöka komma ifrån alla dessa papper. Men då måste det till att någon får bukt med alla irriterande och frustrerande program som troligen och förhoppningsvis varit avsedda för att underlätta.
