Jag sov absolut ingenting inatt. Dels var jag svettig och dels hade jag ångest. Arbetsångest. Jag visste att nu börjar det eviga pendlande igen, semestrarna är slut, Älvsborgsbron är på intet vis klar – vi kommer tillbringa timmar i traffikköerna. Barnen var inte heller lyckliga över att behöva gå upp klockan 6 på morgonen, särskilt som både Francesca och Alexander började först klockan 9 och vi lämnade dem strax efter klockan 7. Sen ska någon säga att föräldrar hade det tuffare förr – bullshit säger jag bara.
Jag anlände till kontorer halv nio. Japp, 1½ timme i den ljuvliga traffiken. På skrivbordet låg massvis med kort från vår Tjeckien resa, ett album till mina föräldrar, ett minneskort och en rosa tunika. Allt från Elida. Jag visade korten för kollegorna men tydligen har de flesta redan sett dem 
Några var förstoringar på Francesca och underbart fina.
Jag satte igång med att plöja igenom alla mina mail samt att tömma postfacket. Telefonen ringde i ett. Jag behöver inte säga att alla laddade till min ankomst och nu förväntades jag ta itu med allt med detsamma. En klient ansåg att jag var särdeles inkompetent, okunnig och trögtänkt och jag kunde inte annat än att hålla med henne. Jag kände mig helt felplacerad av livet självt. Jag ska vara ute i skogen, inte i en storstad fylld med psykosociala trubbel. Hur i all sin dar hamnade jag så fel?
Vi hämtade tösen klockan 5 och Alex halv sex, åkte hem och andades ut. Jag är slutkörd – efter bara en enda dag på jobbet. Jag gick runt och njöt av tystnaden, mina solrosor och svamparna i skjulet – och rådbråkade hjärnan hur jag ska lyckas kunna göra något annat än pendla till ett jobb som jag är ganska trött på – och som dessutom finns i Göteborg.
Nu ska jag gå och se den sist inköpta delen av Midsomer Murders. Kanske borde jag flytta igen – till ett annat land. Men jag trivs ju så himlens bra i skogen utanför Borås.
Inget annat land, med mindre än att du tar med mig! Och familjen plus Elida känns onekligen som en udda flyttkombination. Så det blir inget med det
Och det är ett gissel att återvända från semestern, om en vecka kommer det att vara bortanför dig. För det första är man eftersemestermosig och inkompetent, för det andra lyckas man UNDER SIN FRÅNVARO alltid vara inkompetent, just för att man är frånvarande… Det ger sig (säger den sturska som undvikit att ha semester flera år i sträck utan istället väljer att hoppa av eller ta tjänstledigt typ varannan gång – de hinner längta efter mig innan jag återkommer då – alternativt får jag en ny klientgrupp som inte hunnit reta sig på telefonsvararen under semestern)