Tisdagar är helt klart alldeles för långa. Vi jobbar från åtta till halv sju på kvällen och med min restid blir detta till olidliga 13 timmar borta hemifrån. Kanske har vi skaffat oss för många måsten genom åren. När man är ung och går i skolan så tycker man att livet bara består av plikter: att gå till skolan, närvara mentalt på lektionerna, ha olika fritidsaktiviteter, göra hemläxor. Inte förrän man ”blir fri” skolan inser man hur himla bra man faktiskt hade det.
Man tycker att man måste få ett välbetalt jobb, man måste få den perfekta partner, skaffa barn, köpa hus och bil….man gör det man tror att man måste och nya måste börjar automatiskt välla in – man måste försörja fler och fler personer med egna viljor och krav på hur livet borde vara. Dagis och skola tycker att man som förälder måste komma dit och se hur barnen har det där, göra läxor med dem, se till att de har konstruktiva fritidsintressen, rena kläder och matsäck.
Barnen anser att man som förälder måste alltid vara snäll och förstående, köpa alla saker som ”alla andra” har, inte jobba för mycket utan vara hemma och göra roliga saker tillsammans.
Den perfekte partnern anser att man alltid måste vara snäll, snygg, glad och sexig, ta hand om både honom och hemmet och helst tjäna nästan lika mycket pengar som han (dock inte mer!).
Arbetsgivaren anser att man måste vara på jobbet mer än det som krävs för att helst jobba för 2, man måste alltid vara vänlig mot sina klienter, man måste ta på sig extra uppgifter och ställa upp när det behövs extra insatser. Och man får inte bli sjuk eller hemma för vård av sjuka barn, inte för mycket i alla fall.
De åldrande föräldrarna tycker att man måste ringa så ofta det går, helst varje dag, komma på besök så ofta det går, ställa upp…det gjorde ju de när vi var små.
Efter ett tag så tar man alla måste för sina egna. Man tror att det verkligen är så – allt detta måste man annars är man en förkastlig mamma, dotter, kvinna, partner, människa. Det är då som längtan och drömmarna börjar göra sig påminda. Längtan till ett liv utan måsten, ett liv där man bara har sig själv att ta hand om och se efter, ett lugnare liv. Ensam varg. Men skulle det verkligen bli så bra, i långa loppet menar jag?
Kanske gäller det bara att komma till insikt att man ingenting måste. Skära ner på den perfekta bilden som man målar upp för alla andra i sin omgivning. Min mamma (som för övrigt är en expert på att skaffa sig måsten) brukar säga. ”Man måste ingenting Verunko, man måste bara dö”. Resten går att kompromissa bort. Visst blir det konflikter, för just det man kommer att ta bort berör ju någon person som anser att det är just detta man borde. Men kanske eventuellt är det värt att ta striden, att säga ifrån och förklara.
Här går gränsen och bortom den är jag inte längre jag utan bara ett uttorkat skal.
Jag tror att det är dags att börja, små steg i taget.
Önska mig lycka till för det lär jag behöva.
