Ryck

Ibland får jag ett ryck. Rycket kan handla om alla möjliga saker och företeelser. Ibland är det ett städ-ryck, eller ett teckna-ryck, eller ett motionera-ryck. Nåväl, det sistnämnda är ytterst ovanligt. Men ändå, det förekommer. Jag har upplevt bantnings-ryck, skriva-en-dagbok-ryck, ha-alla-kläder-rosa-ryck, ägna-mig-mer-åt-familjen-ryck….you name it. Rycken brukar bedarra, ungefär som ett oväder. Jag går in helhjärtat i något som jag tycker är superkul just precis då – och sen fasar de ut, som kanten på ett vinglas….

Mitt allra senaste ryck handlar om foto-nostalgi. Jag har grävt i alla lådor och alla album och på min hårddisk och hittat massor av roliga gamla foton. Saken med foton är naturligtvis att de väcker minnen. Man blir påmind om saker länge sedan undanlagda i minnets avlägsnaste vrår. Sen kommer det fram ett foto ur en glömd låda och man finner sig själv sittande en lång stund, stirrande med en tom blic. Blicken är nämligen fokuserad på minnet av händelsen. Man återupplever det man tyckte var värt att föreviga.

Jag har plockat fram min scanner, scannat och redigerat och namngett massvis med gamla kort. Och sedanhar jag laddat in dem på FB till stor glädje för min syster och hennes flickor. Vi skriver roliga kommentarer och påminner varandra om saker länge sedan förträngda. Och här kommer lite ur mina gömmor, från mitt liv i ur och skur.

Magnus och Alex på badhuset i Eskilstuna.

Snart 27 och SMAL.

Bröllopet.

Vi fiskar i Malviksbotjärn.

Svampplockning.

Helena 10 månader, Alex 3.  Ingen större skillnad i storlek dock

Varje foto innehåller så mycket mer än det mans er på bilden. Vid närmare eftertanke så vore det riktigt roligt att göra en serie om gamla foton, som den som gick på TV. Hm, inte så dum idé Jag börjar imorgon.

Böcker

Då har Cesca och jag tillbringat dagen i Knalleland. Det var en riktigt bra dag. Vi sov så länge vi ville, sen tog vi det lugnt och åkte till Borås när vi var klara hemma. Det var som vanligt en vansinnestrafik i alla rondellerna men vi hittade bra parkeringsplatser både utanför Jysk och utanför Knallerian. Vi traskade omkring och köpte en bra kontorsstol till Cesca, nya underlakan till vår dubbelsäng, elastiska underkläder, ny ergonomisk kudde, tröja till Zache. I varje affär vi handlade fick vi en lott att fylla i som man kunde vinna en trip till Mallorca på. Den skulle sedan lämnas till dagens affär som idag var – Den Danske kongen bageri! Vi letade ochletade och hittade till sluta det ovan nämnda bageriet i EKO-huset. Strax innanför entré-dörren har de byggt upp ett stånd där de bakade semlor, fyllde dem med mandelmassa, dekorerade med grädde och pudersocker…. jag led….Jag älskar semlor över alla andra bakverk. Och jag var så karaktärsstark att jag inte föll för frestelsen. Jag lämnade mina lotter och sprang närapå därifrån.

Precis bredvid bageriet har Bokia sin affär. Vi har varit i kläderaffärer, i inredningsaffärer, i zoo-affären, i sminkaffären. Cesca älskar alla dessa affärer och det som finns att köpa. Men trots det har hon avstått från det mesta. Nej, det har jag inte råd med, säger hon och går vidare. Men Bokia – där finns det liksom ingen tvekan. Idag hittade tösen 2 böcker. En om hundar och en om hästar. Hon tvekade inte en sekund. 600 pix, so what? Böcker vill hon ha och de får kosta. Så stolt jag var över henne. Tänk så många tjejer som skulle ha handlat smink och kläder och skor. Hon köpte 2 böcker.

Själv hittade jag en top:

Jo, det står ”I am so blogging this” Jag kunde inte låta bli – det är så – JAG

När vi kom hem lagade jag mat medan Cesca monterade ihop sin kontorsstol. Hon fick ihop den nästan helt själv. Och så här blev hennes rum:

Nu återstår en fåtölj till damens rum och så vill jag ha en stor golvkudde til Zache och en divan till mig få se om älsklingen kan tänka sig ge en sån till mig på alla hjärtans

Gardiner

Det finns ett fåtal saker som jag måste ha för att vara tillfreds med mitt liv. När man skalar ner allt som är egentligen bara  bonus och ibland inte ens det så återstår otroligt få saker som är verkligen livsviktiga. Mina barn. Min man. Ett hem. Någorlunda hyfsat ekonomi. Hälsa. De två sista är egentligen också lite bonus, men väldigt bra att ha. Resten av allt skräp som man har samlat på sig är mestadels bara belastning. Något att vara orolig för, något att behöva damma. Något som tar plats eller ligger i lådor i förrådet där möss bygger bon av det.  Jag inser allt detta, med all önskvärd tydlighet. Men sen kommer det smygande – ja men tänk så bra att ha en dator. Så man kan skriva och chatta och leka ibland. Leka är viktigt. Och en TV – hur skulle du annars kunna se Melodifestivalen och nya avsnitt av Bones och CSI? Mobil – det är väl ändå viktigt i dagens samhälle! Ja, jag vet. Jag går in i fällan precis som alla andra. Konsumtionsfällan som tar kål på vår vackra planet.

Men om jag nu ska välja bara en enda onödig pryl som jag absolut vill ha så är det helt klart – gardiner. Om ett rum saknar gardiner så känns det kallt, ovälkomnande, omysigt liksom. Jag är helt medveten om att därom råder olika uppfattningar. Detta är min egen högst subjektiva åsikt. Gardiner gör ett tomt hus till ett hem.

När jag växte upp i Prag var det otroligt inne med de s k tyska spetsgardinerna. Det är helt enkelt spetsgardiner som täcker hela väggen där fönstret är placerat. Man har en vacker konsoll högst uppe vid taklisten och gardinerna är alltså som en skir gobeläng som täcker hela väggen. Saken med spetsgardiner är att de släpper in tillräckligt mycket solljus men inte för mycket på sommaren. Att man kan se ut genom dem men inte in. Och att de förvandlar hela rum till ett galanty-konstverk, med de vackraste ljus- och skuggspel på alla möbler och väggar.

Jag kom till Sverige och så gott som alla rum hade antingen gardinlängder eller gardinkappa i ett icke transparent tyg. Alla svenska hem kändes på så sätt kalla, tomma, ogästvänliga….Jag åkte hem på semestern och handlade gardiner i stora mått. Jag köpte mormorsstänger i avsaknad av vackra konsoller och täckte väggarna med gardiner. Mina äkta män irriterade sig på att de var i vägen när man skulle vattna våra krukväxter men insåg rätt snart att det inte var lönt. Jag kunde inte förlika mig med tomma fönster, som stora tomma ögon utan själ och glädje.

Nuförtiden har jag vant mig till en viss grad. Jag föredrar fortfarande mina vackra spetsgardiner men kan tänka mig specialgardiner till jul eller i barnens rum. De är trots allt inte alls uppvuxna i samma kultur som jag och deras smak när det gäller gardiner skiljer sig från min. Det får den gärna göra, de har all rätt i världen att tycka som de gör. Så idag är det så dags att åka till stan och handla inredning till Cescas rum. Lite som plåster på såren för hennes förlorade älsklingsmarsvin. Hon ska ha nya gardiner, bl annat. Jag förstår att det blir längder med djur på, eller kanske utan djur, i en vacker färg. Själv ska jag kika på lite sängkläder och ny tröja till Zache som har återigen vuxit ur precis alla sina kläder. Och ikväll är det första delen av Melodifestivalen! Jipiii. Ost, vin, och Melodifestivalen! Innan dess har vi hunnit handla gardiner och fixa Cescas rum. Livet känns rätt ok faktiskt . Jo, jag skulle kunna leva utan gardiner. Men jag behöver inte

Februaritrötthet

Februari är min svåraste månad. Så har det alltid varit och troligen kommer det så förbli, i alla fall så länge som jag bor i Sverige. Min vårdepression ger sig till känna. Det är länge sen det var sommar och det är långt kvar till vår och solsken. Batterierna är liksom slut. Man åker till jobbet kl 7 på morgonen och det är mörkt. Man kommer hem efter jobbet när man har hämtat diverse barn och det är mörkt. Livet i mörker sätter sina spår. Mullvadar blir blinda, jag blir deprimerad.

Kanske hade man klarat sig bättre om det hade varit vackra somrar. Men de senaste somrarna var ju under all kritik.  Regn och regn, på det viset laddas ju inga batterier. Vi människor fungerar på solar kraft och i likhet med en duracell kanin kan vi gå lääänge, men när det är slut, då är det slut.  Och i februari varje år är det deffinitivt slut på mitt solbatteri.

Lite lättare känns det i år ändå. Det har att göra med att vi har fått helt fantastiska mängder med snö. På det viset blir det inte lika mörkt. Och njuter jag av vinter så blir det ännu skönare att njuta av våren. Det blir liksom en riktig vår, med takdropp och snödroppar som sticker fram ut ur snöhögarna. Med små smutsiga snödrivor i diken, där tussilagon härskar och har övertag. Jag släpar fram en baden baden stol i slutet av mars och iklädd filtar och dunjackor lapar jag sol i lä bakom huset. Jag sällar mig till den svenska soldyrkarsekten som vänder sina bleka ansikten mot solen så snart den sticker fram sina svala strålar.

Men just nu är det den 4 februari och jag är trött, helt bortom all sans och vett. Jag har svårt att komma upp på morgonen, har huvudvärk och ont i magen. Jag kör barn hit och dit, skottar snö och steker bacon på kvällarna och känner mig som en kropp utan själ. Ett tomt skal med urladdat batteri som kämpar för att hålla sig flytande till solstrålarna får lite liv i det. Varje litet motgång känns som om man vill säcka ihop i något hörn, dra en filt över huvudet och vakna på vårkanten. Gå i ide. Ligga i koma.

Trött…

Och det fortsätter att snöa

Det är så vackert. Men snart har vi ingenstans att skotta all snö.

Vallarna växer….

Men det är nog den vackraste vinter på många långa år.

FB

Jag är med på Facebook. Ja, det är inga omvälvande nyheter så klart. Alla jag känner är med på Facebook nuförtiden. Både här i Sverige och i resten av världen. Facebook visade sig vara ett vinnande koncept, trots att den var seg i starten och inte många trodde på den. Nu är det en helt annan visa.

Min syster och mina systerdöttrar är med på FB. Jag brukar med spänning följa deras äventyr. Under den senaste veckan har det dock varit mest thriller, eller rysare som det heter på svenska. Min syster har skillt sig från flickornas pappa för 6 år sen, träffat en annan man och gift sig med honom. De var såååå kära. De sålde lägenheten i Prag, köpte ett hus i södra Böhmen som de rustade upp och de skaffade tvillingar tillsammans, trots mångas varningar att det kanske är lite sent och inte fullt så klokt….

Under de senaste veckorna har jag insett att det amerikanska talesättet ”what goes around comes around” är oerhört klokt. Mannen visar sig vara en tvättäkta psykopat. Han skriker och gapar och kallar både syrran och flickorna för allt mellan himmel och jord (inget trevligt så klart). Han misshandlar deras hund, förstör deras saker….Det är rena rama tvålopera att följa på FB.

Men det finns en annan sida av FB, den romantiska. Under hela hösten kunde jag följa Alex och Veras små meddelanden i status-raden. Eller deras twitter, som det så vackert heter. Under julhelgen gick den sagan i stöpet, Vera var inte längre intresserad. Sen skaffade hon en annan kille – som hon plågade under en period och spottade ut sen. Nu har hon hittat andra. Den utspottade stackaren skriver nu hjärtskärande twitter i sin statusrad. Från thriller till romantisk komedi alltså.

Det finns de vars twitter är rena rama detektivroman, som syrrans (hon överväger att stoppa mannen i en tunna, hälla på betong och nedsänka den sedan i Orlík-dammen). Andra är tragedier, komedier, drama eller dokumentärer. Livet skriver romaner och man kan följa dessa på FB, bara man har lite fantasi och tillräckligt stor bekantskapskrets.

Och trots olikheterna (i väder, språk, rikedom eller lycka) så inser man att vi är så otroligt lika. Det vi längtar efter, behöver och önskar är för det mesta samma saker. Kärlek, hälsa, lite pengar, lite solsken… En romantisk promenad i det gnistrande vintervita. En kärleksfull kväll framför brasan. Några ord som betyder att man räknas, att man är det som gör skillnaden för en annan människa. Att det är trots massor av trubbel värt att leva. Om så bara för en dag i det vackra, för några ögonblick då och då när man ser skönheten  och lyckan i sitt eget vara.

De första skälvande veckorna år 2010, twittrade på FB.

Älskade vinter

Min allra första vinter i Sverige var kall och snöig och jag fick belägg för att det traskar isbjörnar på gatorna. Tina var 3 månader gammal, vi bodde i Freluga i vaktmästarbostaden och snövallarna runt huset var så höga att man inte såg ut på vägen ens från övervåningen. Jag var överlycklig. Jag gick ute med Tina i en gammal blå lånad vagn och njöt av den underbart vackra vintern. Vilket fantastiskt land – med så mycket snö på vintern!

Vintrarna i Norrland var så gott som alla lika vackra. Massor av snö, solsken och kyla. Den första vintern köpte jag en vit vinteroverall. Jag kände mig hur vacker som helst och jag var alltid varm. Jag har nämligen aldrig sett en overall i vuxenstorlek tidigare i mitt liv. Och på den tiden rymdes jag i small.

Visst, jag kom raka vägen från en totalitär regim. Det fanns friheter här som de flesta i mitt land bara drömde om. Det fanns massor av varor – bara tandkrämshyllan kunde göra mig svag. Så många sorter. Så vackra förpackningar. I Tjeckien hade man tur om tandkräm fanns på lager, den enda sorten som staten tillverkade. Men allt detta bleknade i jämförelse med den upplevelsen som för mig var den underbara kalla svenska vintern. Jag kom till paradiset och där fanns snö!

Under de senaste åren på västkusten har vintrarna regnat bort till min stora sorg. Blött, blåsigt och grått. Plusgrader.Rena England. Och hade jag velat ha det så ja då hade jag ju flyttat dit istället! Varje bortregnad vinter var jag ledsen och orolig. Kanske kommer våra barn aldrig återuppleva de vackra svenska vintrarna. Kanske har vi förstört allt för dem…

Därav min lycka. I år har vi haft -25 i massor av dagar. Vi har en meter snö ute och nästan varje natt kommer det nysnö. Imorse hade vi säkert 20 cm nysnö igen. Vi skottar och världen är kall och gnistrande vit. Jag älskar vinter. Jag vill dra på mig skidorna och gå på tur. Fika varmchoklad i drivorna, eller skala en blodapelsin. Visst, det är 18 grader inomhus eftersom vårt västsvenska hus inte är byggt att klara så låga temperaturer. Det gör ingenting. Kanske gläds jag eftersom det tyder på att klimatet kan kanske bli räddat. Eller så är denna arktiska vinter tecken på raka motsatsen, jag har ingen aning. Men vilket som – jag gläds åt den och jag njuter av den. En riktig vinter, ett av det vackraste svenska som detta land har överflöd av.

Tillbaka i verkligheten

Det var en bra helg. Visst, vi var tvungna att lämna bort Cescas bäbisar, men hon tog det så bra. Och Kerstin med familj älskar de små killarna redan. Jag tror att Cecsa kände det. Här får de ett kärleksfullt hem. Vi startade vår hemresa vid 10-tiden och började med en shoppingtur i Modehuset, Kalmars nya moderna shoppingcentra. Cesca var begeistrad. Stora affärer, både Cubus, Gina, KappAhl, Skopunkten….och Kicks! Vi traskade runt och handlade kläder och skor och massor av smink, främst nagellack. Jag hittade så fina kjolar och en röd topp i spets, men 3 minuter i provhytten fick mig på andra tankar. Nej, tjockis, några kilon till ska bort innan du kan ens överväga nya kläder…

Cesca tog fram sina fotoalbum och kollade hur vi såg ut i unga dar. Hennes roade utrop var minst sagt irriterande. ”Åh,pappa, vilken frisyr” eller, ”här var du smal mamma” gör en inte på bättre humör. Man överväger om det var så särdeles klokt att skaffa massa glin som blir till odrägliga tonåringar som får en att fundera på vad i all sin dar tänkte jag på….osv….

Men faktum är att lilla Majsklick är numera mestadels glad och go och trevlig att ha med sig var man än åker. Den börjar gå över, hennes depressiva period. Zache kvar. Jo, vi fick ett brev från läraren igen. Jag börjar fundera på om jag mår bättre ifall jag bränner dem. Högtidligt. Som en ed eller besvärjelse. För efter allt som har hänt under det nya året har jag inte ork till något annat.

Förresten – hur länge är man i övergångsåldern? Det börjar på allvar gå mig på nerverna.

I Kalmar

När jag vaknade i morse var det -25 grader ute och 16 grader inne. Den arktiska vintern fortsätter att regera. Cesca och jag skulle iväg till Kalmar och lämna marsvinen till deras nya familj. Egentligen tänkte jag starta rätt tidigt eftersom jag trodde att det var 40 mil tvärs över landet men en titt på eniro visade mig att det var bara 26 mil och alltså hade vi inte så bråttom. Vi kollade på Wall-E på TV och sen började vi så smått packa in allt i bilen.

Solen sken och hela landskapet var så helt fantastiskt vintervitt. Massor av snö på träden var vi än kom. Kanske lite mindre runt Värnamo men lika mycket i Kalmar som i Borås. Vi hittade till Kalmar med hjälp av GPSen och på sluttampen skickade Kerstin ut Marcus för att vinka in oss till parkeringen. Sen var det fantastisk GI mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Vi fixade åt marsvinen, vi tjötade och vi kollade på film. Det var helt enkelt mycket trevligt. Och så roligt att få hälsa på Kerstin och hennes goa familj!

Nu är det dags att knoppa in. Imorgon ska vi åka iväg till ett nytt shoppingcentra och försöka få Cesca att glömma bort marsvinen en liten stund.

Somliga människor

Det är då själva sjutton att jag ska jämt försöka vara den goda utjämnande kraften i alla sammahang. Den som vill lösa konflikter på ett moget och konstruktivt sätt. Den som tar på sig frivilliga uppdrag och ger allt i olika arbetsgrupper. Man tycker att närmare 50 borde jag har insett att allt inte går att lösa, att allt inte har konstruktiv utgång, att alla människor inte kan bete sig som mogna vuxna individer och att varje arbetsgrupp innehåller minst en korkskalle eller hönshjärna. Men jag slår huvudet blodigt mot en vägg och bevisar därmed att storleken på mina studieskulder på intet vis återspeglar min intelligens.

Som arbetsplatsombud eller facklig representant blir man snart varse att det inte har någon som helst betydelse vad man gör – någon kommer alltid känna sig illa behandlad, överkörd eller ignorerad. Oftast en och samma labila individ, men ibland fler. Sådana energitjuvar gör sedan livet till ett helvete – som att det inte skulle räcka att arbetet och uppdraget redan kräver sitt. Inte går det att föra en normal dialog med dessa människor. De som mest tjatar om öppen och rak kommunikation är oftast de som inte alls klarar av att tillämpa den. De som mest tjatar om respekt är dessa som aldrig visar någon….

Jobbet, uppdraget med anställningsintervjuer och oenighet i gruppen om vem vi ska anställa, ett brev från Zaches lärare igen, och så gnäll och osämja för att man inte gör som någon inte alltför välinsatt person förväntar sig har helt förstöt min dag och kväll. Op vägen hem funderade jag på hur jag ska agera i fortsättningen. Det finns flera möjligheter: jag kan helt sluta prata med den berörda men det är rätt omöjligt då vi har beröringspunkter i jobbet. Jag kan säga upp mig men jag älskar jobbet och de flesta av mina kollegor. Jag kan säga upp uppdraget men tycker att jag behövs och att jag gör en insats. Jag kan be henne dra dit solen inte lyser eller tala om för henne vad jag anser om hennes barnsliga paranoida utbrott. Jag har inte bestämt mig vilket. Men jag har inte energi till att låta henne stjäla den ifrån mig.

Vildanden

Vi har varit på teatern ikväll, Magnus och jag. Ja, och så hela Borås kulturklubb, nästan. Vi träffades i Röda Rummet före föreställningen och tog en fika. Eftersom det var första gången vi träffade de andra så tog vi en presentationsrunda och sen satt bara och snackade och drack kaffe. Vi hade jättebra platser och föreställningen var verkligen toppen. Jag hade tidigare sett Dockhemmet av Henrik Ibsen och Vildanden var precis lika bra. Livslögnens nödvändighet och var det kan leda om alla sanningar kommer fram…Mycket tänkvärt.

Efter föreställningen åkte hela gruppen till Bishops Arms. Det var fullt med folk där men vi hittade till slut ett bord som vi kunde tränga oss runt. Magnus beställde en ölbricka, jag tog en Krusovice. Killen kom med maten, kikade på oss och sa:
”Hannas mamma, eller hur?”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Killen är sambo med Hannas kompis Maria som kom till Borås med Hanna, som moraliskt stöd eftersom Hanna tänkte plugga på högskolan här. Hanna åkte hem efter en månad, Maria stannade kvar, hittade en kille och skaffade en dotter med honom. Killen träffade jag på Matildas dop och han kände genast igen mig – ”det är du som brukar beställa Krusovice” sa han glatt och jag insåg att det var den trevliga bartendern från Bishops och att han just fått mig framstå som en stammis….Ja, vilket minne den grabben har….

Vi åkte hem till glina mycket nöjda med kvällen. Detär så skönt att ibland få göra vuxensaker, helt själva. Bara vänner behövs. Dessutom träffade vi Tintins mamma på puben och kom helt klart fram till att killarnas nya fröken är såååå mycket bättre än den gamla. Vi var inte ensamma om att tycka det. Hon och hennes nye man var på väg till Folkan där Björn Gustafsson skulle stå-uppa.

Det blåser ganska så maffigt ikväll. Hoppas vi inte blir utan ström nu igen. Men nu har vi i alla fall ett eget aggregat om det vill sig illa….

Halloween

Det börjar dra ihop sig till Halloween. Jag har plockat fram en del småprylar, lite ljus och lyktor och kackerlackor, men det måste mer därtill. Jag älskar Halloween. Ja, jag vet att det är en komersialiserad amerikansk helg men vem sjutton bryr sig. Jag har alltid varit stormförtjust i The Adams Family, allra helst Mortitia som är faktiskt lite lik mig Hennes helt underbara sätt att röra sig i den svarta omöjliga klänningen, det vore nåt att lära sig det.

Jag satte mig vid datorn och kollade in färgade linser. Killarna ska på party och det vore väl hur häftigt som helst att ha läskiga linser. Oj så många häftiga linser det finns!! Jag vill också ha! Helst sådana som får mina ögon att se helt svarta ut men de med eldsflammor (a là Sauron) var också grymt coola. Inte för att jag vet vad jag ska göra med dem sen…jag kan knappast komma till jobbet och se ut som den onde himself om jag ska göra utredningar med små barn. Nå, lille vän, hur har du det egentligen? Jag kan redan se det stackars livet springa skrikande ut från mitt kontor och klamra sig fast vid någon förbipasserande kollega.

Idag ska jag i vilket fall gå på jakt efter diverse läskiga pryttlar och pryda hemmet med. Så kanske kan jag hitta en snygg häxhatt som jag kan ha nästa helg. Även om vi inte ska på någon party så kan man i alla fall spöka ut sig hemma, bara för skojs skull. Svarta kläder har jag i massor, det krävs bara en snygg hatt…

Bekymmer

Jag är bekymrad. Igår diskuterade vi killarnas Halloween party och försökte komma fram till vad de skulle kunna ha på sig samt hur de kände ungdomarna som hade det. Det visade sig att festen ska gå av stapeln i Norrby, hos en tjej som de bara känner från msn.

Nästa frågetecken dök upp när Samuel sa att han ska dela på en flaska vodka med en kille. Samuel fyller 20 om 2 månader, så vill han gå till puben och dricka så är det hans fulla rätt (haha). Men en halv flaska vodka! Betänk att killen dricker en cider ibland, inte mer. Vi försökte förklara att det ät på tok för mycket (jag skulle bli medvetslös efter en sådan mängd!), att han löper risk att bli alkoholförgiftad, falla ihop någonstans, bli misshandlad och gud vet allt.
Nu är jag mest orolig för detta party. Visst, kilalrna är bägge myndiga men de dricker ju inte i vanliga fall, de är helt oerfarna! Och hur myndiga de än må vara – en mamma kommer alltid vara orolig. Det kan inte hjälpas. 

Semester

Det är så skönt med semester så det är fasiken inte klokt. Jag sitter inte och latar mig men bara den lyxen att få sova ut på morgonen är värt att vara hemma några dagar. Jag har strukit, lagat mat till glina (idag blev det pannkakor), tvättat vår postlåda och målat guldblommor på den. Jag har hängt upp gardiner, bäddat, städat i köket och allmänt ränt runt – men jag mår ju så fint! Jag har semester!

Idag kommer Elida. Hon kommer med tåget till Borås och där hämtas av Magnus som är då på väg hem. Jag skrev till henne att Magnus tar henne på vägen. Det tyckte hon var generöst av mig, om än lite trafikfarligt…:) Men det ska bli så skönt att se tösen igen, det känns som en evighet som hon nu har pluggat i Sigtuna. Tycker du inte att det är dags att komma hem snufflan? För trots att det var jag som kickade ut dig att göra detta så kan det inte hjälpas att jag saknar dig.

För var dag som går så blir jag säkrare och säkrare på att jag har tagit rätt beslut. Att byta jobb och åka till Kinna istället om dagarna. Det tar 15 minuter, jag tjänar 2 timmar minst! Jag sitter och funderar på det faktum att vi här i Sverige har 40 timmars arbetsvecka. Så har det nu varit i närmare 100 år. De flesta andra västländer har kortare arbetsdagar än vi, Sverige har frusit i tiden. Vi är inte längre föregångare. Snarare lutar det åt att vi borde jobba så där 12 -14 timmar per dag, vilket många också gör…Nej, nu är det snart dags att refomera arbetstiden igen, kliva in i 2000-talet. Så att vi hinner med våra älskade, att vi kan sova ut på morgonen, att vi får tid att röra på oss och göra det vi tycker är kul. Jag är övertygad om att vi skulle bli så mycket friskare, gladare och följaktligen betydligt effektivare på jobbet. För vem kommer driva Sverige framåt när hälften av befolkningen är barn, en tredjedel pensionärer och resten utbrända?

Det är märkligt vilka effekter en veckas semester har på mänskligt psyke. Jag är fullt beredd att gå till barrikaderna och kämpa för 6 timmars arbetsdag.

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

Börja leva

Om jag vann massor av pengar, eller slapp betala alla mina räkningar, då tror jag att det skulle kännas som om jag kunde börja leva. Istället för att åka iväg varje dag från mitt hem som jag älskar, istället för att vara på ett kontor massor av timmar varje dag, stirra in i en dataskärm och träffa människor som vill ha min hjälp så skulle jag ta hand om mitt hem, mina barn och min familj. Jag skulle planera varenda lov tillsammans med dem. Vi kunde resa till fjällen varje sportlov och utomlands varje sommarlov. Vi kunde flyga till mormor närhelst vi finge lust. Jag skulle pyssla och göra hemtrevligt, läsa böcker och gå på teater, vi kunde resa jorden runt eller bara sitta på soldäcket vid Häggån en vacker försommardag.

Undrar om folk som vinner flera miljoner känner på det viset. Som att de har just fått en andra chans till ett liv fri från måsten. Eller om de bara spenderar allt och sen måste återgå till det gamla livet.

Om man ville åka till fjällen så skulle jag kunna förbereda allt. Vi skulle inte vara tvungna att göra allt i en hast, efter jobbet. Stressade även då. Jag längtar efter att fritt kunna förfoga över min tid. Samma sak med jul. Jag vill vara fri att förbereda det jag vill inte det jag förväntas. Köpa att par gulliga klappar strax före jul, koka skinka. Inte stressa runt i affärerna från september eftersom jag annars inte hinner. Inte känna att alla blir besvikna om jag inte hinner med allt – strunta i komersialismen och bara MÅ. Hm..

Är pengar verkligen lika med frihet?

Min bästa vän

Nu är hon här min lilla snuffla. Tyvärr fick hon vänta lite på sjuts eftersom det hade hänt en trafikolycka och Magnus köade hela vägen till Annelundsmotet, men de hittade varandra och klockan 6 var hon äntligen här. Med sin superhårda väska som hon fraktade mina öl i på resan från Prag. Varje gång jag ser den väskan påminns jag om hennes makalösa packning – en sko i denna väska, en sko i denna, ett sexpack öl i denna….det var rena packningssymfonin – och allt klarade flygresan!

Jag gjorde lite te, vi plockade fram godiset och sen var det bara att kura i soffan, käka godis och se på film. Vi hann ju prata en massa också så klart. Hon stack ut emellanåt för att ta lite frisk luft men efter första gången vägrade hon gå ut ensam. ”Det finns djur därute!” sa hon skräckslagen (troligen en råbock som lät), och sen skulle hon bara gå ut i sällskap. Jo, det finns djur i skogen, det är så sant…

Så just denna vecka är vi 7 personer i vårt lilla hus. Vi sover högt och lågt, packade i de rum som finns. Men ni vet – finns det hjärterum…Francesca undrade om Elida var min bästa kompis. Jo, det är det, hon är min bästa vän. Ibland lyfter folk på ögonbrynen att min bästa vän är lika gammal som mina barn. För mig som är fullständigt åldersointresserad kommer den reaktionen alltid som en chock. Vad har vänskap med ålder att göra?

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

BBIC

Jag kikade in i min chefs rum i morse. Hon satt där och undrade varför hon inte hört från den andra platsen jag hade sökt. Jag förklarade att jag hade tackat ja till jobbet i Kinna.

”Men Veronica!” sa hon med en sorgsen min. Det är klart du får tjänstledigt tyckte hon. Och vill du komma tillbaka så kommer det alltid finnas plats för dig….Det kändes så sorgligt helt plötsligt, så vemodigt, ledset…för den kärleken jag känner för dem som nu fått passera i mitt liv och som försvinner, den måste sörjas. Jag får nya vänner, men trots löften om kontakt så försvinner många ut ur mitt liv.

Jag tog Elida som fått gå runt och umgås med alla och åkte hem. Vi köpte 2 flaskor vin. Det kändes som att vi måste det. Vi satt i soffan, drack vin, frossade i godis och snyfftade till Love Actually och First Wives´ Club. Elida åker till Lidköping imorgon och jag ska på after work med min grupp och avtacka Anders. Idag fick jag säga adjö till Mats. Ja, jag vet att jag har hans msn, men det hjälper inte. Jag vet att den här vägen har nått sitt slut och just nu är jag bara sorgsen.

Vemodet

Imorse knatade Elida in till mig med en kopp kaffe. Troligen gjorde hon bedömningen att det var vad jag behövde efter gårdagens bravader. Vi satt i sängen och diskuterade allt mellan himmel och jord. Idag ska tösen hem till sina föräldrar för att hämta katterna och sedan tillbaka till Sigtuna. 1½ månad tills vi träffas igen. Och då bara för ett par veckor, julen kommer tidigt hoppas jag. Jag saknar henne redan. Det är så roligt att gå och handla med tösen. Jag hade kunnat handla åt henne, utan henne. Hon går raka vägen till ställningarna med halva reapriset och plockar snabbt fram det färggrannaste som finns där. Det slår aldrig fel. Sen kommer hon hem, sätter på sig det gladaste plagget och ser så glad och söt ut

För min del bär det av till Göteborg vid 4 tiden. Jag ska på after work med min grupp. Just nu känner jag mest för att tillbringa dagen i sängen, inte duscha och sminka mig och klä mig snyggt för att sedan tillbringa ett par timmar på bussen och resten på en restaurant. Samtidigt vet jag att när jag en gång är där så kommer jag älska varje minut. Hur många sådana tillfällen har jag kvar innan det för alltid är över?

Nästa vecka har vi 2 planeringsdagar med övernattning i Varberg, det ska också bli grymt kul. Magnus flyger till Budapest på torsdag så nästa helg blir min och glinas. Jag är så sugen på att få en helg bara för mig själv snart, men det ser inte ut som att jag kommer att få det den närmsta tiden.

After work

Trots att jag inte kände för hela baletten med att göra mig i ordning och tillbringa massa timmar på bussen till och från Göteborg så gjorde jag det till slut i alla fall. Det var sista chansen att träffa Anders och dessutom brukar det vara så kul att gå ut med Yvonne som efter 1 glas vin berättar de härligaste detaljerna ur sitt liv. Så jag åkte. Jag tog farväl av Elida på centralen, hoppade på bussen och efter 1½ timme traskade jag upp för Kungsgatan i Göteborg. Jag hittade Manana med det samma, först på plats, och beställde ett glas vin i väntan på resten av gruppen som kom droppandes allt eftersom.

Jag ångrade inte för en sekund att jag hade tagit mitt förnuft till fånga och åkt. Det var en helt underbar kväll i sällskap med arbetskamrater som jag trivs så bra ihop med. Men det mest fantastiska var all bekräftelse jag fått från både min chef och från andra som jag knappt visste vilka de var. De visste vem jag var i vilket fall.

Jag satt bredvid en skolkurator som berättade för mig hur hon sett mig tillsammans med Christian ha en presentation av projektet City to City för snart 2 år sedan. Hur hon undrade vad detta nu skulle bli och vem jag egentligen var. ”Och sen öppnade du munnen”, sa hon, ”och helt plötsligt förstod jag allting.” Ibland har man faktiskt inte en aning om vilket intryck man gör på folk.

Yvonne berättade varför hon anställde mig och varför hon tycker att det är så tråkigt att jag ska sluta. Hon sa att hon som chef lägger pussel för att få en så komplett och mångsidig bild som möjligt – och anställer därför gärna folk med olika bakgrund och personligheter. Och nu, sa hon, blir det jättesvårt att hitta någon att stoppa in på din plats i pusslet. Du är en så färgstark personlighet, och står för den du är, vilket är oerhört attraktivt. Jag blev så glad. Yvonne upprepade att jag har plats i hennes grupp när som helst om jag vill komma tillbaka, vilket också betyder oerhört mycket för mig.

”Och sen ska du veta att det kommer utförare till mig hela tiden och är så ledsna för att just du ska sluta. De tycker att du är en sån superbra socialsekreterare!”

Vi diskuterade hur det kommer sig att jag har så lätt för att ta svåra klienter, och kom fram till att det beror på mitt helt instinktiva förhållningssätt – när en klient har varit hos mig så ska han inte bara känna att jag har lyssnat, utan att jag har HÖRT. Det är en signifikant skillnad i detta.

Jag åkte hem klockan 9 med bra många vinglas i kroppen (ja, inte bokstavligen och jag svävade på små moln. Så mycket bekräftelse och beröm på en enda kväll, det var nästan svårt att ta till sig allt detta. Jag har ett par svåra saker att ta itu med på måndag, men helt plötsligt känns det som att allt är möjligt (vilket det ju också är) och att jag med det stödet jag får kommer fixa det utan några större bekymmer. Jag har återigen fått känna på kraften av positiv bekräftelse och vill uppmana alla till att ge det till varandra. För en människa som känner sig uppskattad för den hon är och det hon gör kan försätta berg. Så enkelt och så svårt är det.

Alla festar

Francesca ville tuppera håret – hon är less på att vara häxa men en mörk dam a là Morticia Adams gick bra. Alex körde henne till partyt medan jag blonderade håret på Samuel. Ikväll ska vi titta på Indiana Jones och njuta av en skön hemmakväll. Imorgon ska killarna till partyt i Borås (och de har beslutat att låta bli spriten) och vi andra ska spöka ut oss och ha party hemma. Bilder kommer.

Jag har mest bara stickat hela dan. Min stickjunta verkar det inte bli något av så jag får väl sticka själv men det är hemskt tråkigt att jag inte kan få ihop ett litet gäng som vill träffas och umgås. Mina lappar har regnat sönder och det lönar sig nog inte att försöka sätta upp nya.

Så kära vänner, ha en underbart läskig Halloween kväll, fira eller mys, oavsett om ni tycker att det är bra eller dåligt. Man måste ta varje tillfälle i akt och ha det lite festligt.

Bilder från spöknatten

DraculaGreve Dracula.

Läskiga Cesca

Spöktrion i hallen – sådan mor, sådana barn.

Två häxor i soffan.

Dracula käkar choklad.

Cesca i närbild om än lite mörk – men det är ju spöknatten!

Och så slutligen en bild på vårt godisbord – vi tittade på Scary Movie 3 och Spiderman 3.

Berättelsen om dagen, kvällen och det misslyckade partyt kommer imorgon.

Lördagens bravader

Det var en del minusgrader när vi vaknade upp igår morse. Det roliga var att följa solens framfart över gräsmattan och se hur frosten sakta gav vika. Vi hade en fullspäckad dag framför oss. Vi skulle hämta Cesca från Eve, åka till återvinningen och slänga en massa skräp, städa ur Samuels lägenhet, äta på stan, handla till killarnas Halloween party och sen åka hem, göra dem i ordning och skjutsa till Borås igen. Vi hade helt enkelt fullt upp.

Samule hade bara ”lite” saker kvar men det tog oss ett par timmar att packa ner det han ville ha kvar, köra bort resten och sedan städa ur den lilla ettan. Jösses vilken sjabbig lägenhet, att man ens låter folk bo så där i 2000-talets Sverige! Men vi gjorde så gott vi kunde och sedan stack vi till Kinarestaurangen på Sjöbo för en god måltid. Där var det dock inte fullt så mysigt och fridfullt som man skulle önska. Hela ”Sjöboeliten” satt där runt 2 bord, fulla som alikor, högljudda och otrevliga. Vi beställde mat men sedan satt vi på helspänn och väntade på att snabbt kunna äta och gå därifrån. En av a-lagarna gav sig i bråk med en familj som anlände efter oss, skrek och hotade och de gick sin väg. Vi försökte se små och tysta ut men lunchen var inte alls så trivsam som vi hade behövt.

Vi satt och funderade på hur i all sin dar har de råd att sitta och dricka på denna restaurant, dag ut och dag in….Det var i alla fall sista gången vi gick dit.

Vi kom hem, killarna tvättade håret, fixade med kläderna och jag hjälpte dem att sminka sig. De skulle gå som itachi, en japansk krigsekt vad jag förstår. Det blev riktigt bra. De fick en var sin öl och sedan skjutsade jag dem till Norrby. Vi kom överens om att de skulle hämtas klockan 11 om de inte hörde av sig med annat. Jag åkte hem, vi spökade ut oss, dukade fram godis och chips och tittade på Scary Movie 3. Klockan halv nio ringde Samuel. ”Kan du hämta oss redan nu?”. Så jag stack till Borås, fundersam vad det var nu som hade hänt. Killarna stod på mötesplatsen och hoppade glatt in i bilen. Det var ingen rolig fest. De kände bara 3 personer av 20 och dessutom var de flesta redan vid det här laget så påverkade att de knappt kunde stå på benen. Dessa var alltså ungdomar mellan 16 och 18 år! Jag blir så arg för brist på föräldrarnas engagemang – och var fick de så mycket alkohol ifrån! Dessutom kunde man inte andas för all rök.

Jag var så stolt över mina killar. Att de inte lät sig dras in, att de istället ringde efter mig och ville komma hem och se på film med oss andra (jo, jag åkte till Borås utspökad till häxa – det var hemskt roligt att se alla medtrafikanternas miner Jag sa det till dem också – att jag är så stolt över att de inte lät sig påverkas, att de stod upp för sig själva och tog avstånd från supandet. Jag undrar – hur mår de sextonåringarna idag? Kom de hem inatt? Vad sa deras föräldrar – om de själva var vid sina fulla sinnens bruk?

Vi satt uppe till midnatt, såg på Spiderman 3 och alla ungarna tyckte att det var det mysigaste – att ha festligt med familjen. Skulle alla ungar känna så så skulle vi kanske slippa se alkoholförgiftade barn på våra sjukhus.

Frustrerad

Ibland blir jag bara frustrerad. Oftast över saker jag inte tror att jag rår på. Den senaste gången jag blev riktigt frustrerad var på Banken-mötet då alla cheferna trodde att jag skulle bli hjälpt om de citerade Socialtjänstlagen för mig. Bara Yvonne såg min frustration men förstod att jag inte kan göra något åt saken om jag inte vill bli ovän med hela förvaltningen…

Jag blir också frustrerad privat. När jag vill ha saker på ett visst sätt, men det vill inte eller kan inte resten av min familj. När det gäller barnen så kan jag alltid ta ett snack med dem och så kommer vi fram till ett bra sätt att gå vidare. Det är värre i själva parrelationen. Jag kan prata, men efter 20 år kommer man ofta fram till att det ändå inte leder till förändring och låter saker vara. Så farligt är det inte, tänker man. Men när man har lust att skrika rakt ut emellanåt för brist på förståelse, när man vill slita ut något irriterande ur någons döda fingrar (oftast ett tangentbord), när man ”ställer upp” fast man inte har lust för att hålla den andre på så pass bra humör att han inte ska gå runt och sura och sucka och bete sig som en bäbis – då är det inte så lätt att låta saker bero. När man aldrig får frågan hur det egentligen är och om man behöver något, om man saknar något, om den andre bara tacksamt håller tyst för att slippa höra att jag också har behov av vissa saker här i livet - då är man le på att sätta den andre alltid före sig själv i alla situationer.

Man börjar fundera om det är ens eget fel, om man har gett för generöst av sig själv utan att kräva någonting annat en pur trohet (och inte fått ens det), om det finns mer på andra sidan staketet, eller om det är så bra det kan bli – och man ska vara glad att det inte är sämre. Och man förlorar sig själv i dagdrömmar som inte leder någonvart, och frustrationen växer. Hur frustrerad måste man bli för att orka med bråk som ändå inte leder till något annat än osämja?

Frälsta i akvaristik

Tillbaka från planeringsdagarna i Varberg tittar jag på vårt nya akvarium och gläds. Jag köpte det på blocket, Magnus hämtade det igår kväll medan jag festade i Varberg, och nu står det på plats i vardagsrummet och är så himla vackert. Vi är frälsta i akvarier men alltsedan vårt förra 318 liters akvariet sprack när vi bodde i en hyreslägenhet i Skultuna har vi inte haft något. Lite PTSD troligen. Jag var höggravid med Cesca, Magnus var i skolan (Mälardalens Högskola) och Alex som var hemma med mig var 4 år. Det small som av ett pistolskott, och sedan forsade 300 liter vatten helt obehindrat på parkettgolvet under Alex extatiska rop: ”Titta, mamma, vad dom hoppar!” Fiskarna på parkettgolvet alltså….

Vi slapp betala för vattenskadorna i taket på frisörsalongen under oss. Vårt golv såg ut som värsta sjögång ett par veckor efteråt och sen bytte hyresvärden ut golvet. Magnus hämtade sig från chocken när jag ringde och skrek att vattnet hade gått. Men vi led av efterverkningarna i många år efteråt. Och nu har vi ett nytt underbart vackert akvarium.

Kärleken till akvarier går i arv, må det vara det sociala arvet. Min far hade pippi på att bygga egna akvarier i alla dess former. Han designade egna spaljéer med utrymme för avlånga, runda eller platta akvarier. Han köpte böcker om fiskar och växter och satt fördjupad i facklitteraturen medan mor min rensade rutorna från alger och svor över eländet som han skapat men inte tänkt sköta om rent praktiskt. Fadern satt i sin öronlappsfåtölj och läste högt ur litteraturen för min mor hur hon skulle göra och ondgjorde sig över hennes felsteg i akvariets skötsel.

Magnus stack till Ungern idag och kommer hem söndag natt. Jag har alltså ansvaret själv, men samtidigt friheten att hitta på vad sjutton jag vill. Det vore lite kul att ringa någon kompis och gå ut på stan i helgen. Harrys kanske, som den vi var på i Varberg igår. Med transvestiter (det skulle man inte tro om Varberg!) och singel After Work och Pop Quiz. Eller bara för att ta en Staropramen och njuta av friheten. Vi får se…

Planering i Varberg

Som jag skrev tidigare så har vi varit på 2 planeringsdagar i Varberg. Hela enheten. Vi hade bokat 3 stugor på Apelvikens camping. Jag åkte direkt hemifrån med en enirokarta till min hjälp. Det visade sig senare att jag inte behövde någon karta alls, Apelviken är så stort att det finns skyltar till den innan man ens anländer till själva Varberg. Jag var där först men så klart på fel ställe. Men så småningom kom hela gänget, vi checkade in och gjorde i ordning vår ”arbetsstuga”.

Vår agenda var fullspäckad men eftersom vi på senare tid kände oss tämligen stressade och behövde ventilera vår arbetssituation så ägnades större delen av dagen till det istället. Det var tungt och jobbigt och tufft men också befriande och nödvändigt. Jag tänkte på hur mycket bättre många människor skulle må om det de lider av skulle vara talbart, om man istället för att grämja sig talade om problemet och bemöttes av konstruktiv förståelse istället för motangrepp eller försvar. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, frågan är varför. Kanske har vi en inbyggd mekanism som säger att vi inte får visa att vi kan göra fel, ungefär som i djurvärlden. Man får inte visa sig svag för då är det kört för en. Dessutom är det så viktigt hur saker sägs, med vilken röst, tonfall, ordval…

När vi begav oss till stan för middan var vi alla ganska möra. Men vi piggnade till, beställde en massa god mat, några glas vin och njöt av kvällen och sällskapet i vilket fall. Det skulle bli popquiz på kvällen men vi kände inte att vi hade tillräckligt många fräscha hjärnceller kvar för att kunna delta.

På vägen ut blinkade den närvarande transvestiten vid grannbordet till vår chef. Det tyckte vi var förstås grymt kul. Det är tillåtet att retas

Vid ankomsten till stugan skulle vi bara hoppa i sängen. Min kära mentor och kollega Gunne-May stod i sitt sovrum och med en helt obeskrivlig och obetalbar min tittade på 2 örngott hon höll i sina händer. Det visade sig att istället för att ta med sig ett örngott och ett påslakan lyckades hon i morgonens brådska och mörker ta med sig 3 örngott. Hur hon löste sin sovsituation har jag ingen aning om. Ett tag talade hon om att sprätta örngotten och breda ut tyget över sin  kropp medan jag föreslog att hon skulle stoppa ett ben i varje, men sov gjorde hon och såg ganska pigg och fräsch ut morgonen därpå.

Dag 2 var det kallt och blåsigt. Gänget talade om att gå ut och gå på stranden men jag har hål i skosulorna och kände inte alls för att traska omkring i snålblåsten och bli blöt om fötterna. Vi jobbade klart på förmiddagen, våra chefer lagade en superb lunch till oss alla och efter städningen gav vi oss iväg hemåt.

Det var mycket att tänka på. Dels har jag själv inte upplevt den stressen som en del av mina kolegor gjort, mycket beroende på att just mina ärenden håller sig ganska lugna. Men en kollega är nu långtidssjukskriven p g a stress och utbrändhet, och några mår så dåligt att det är bara en tidsfråga innan någon annan insjuknar. Och så får det inte vara. Jag känner mer och mer att jag troligen fattade helt rätt beslut när jag tackade ja till jobbet i Kinna. Även om det skulle bli lika jobbigt och stressigt, vilket jag betvivlar, så kommer jag ha betydligt mer tid att återhämta mig.

En av mina kollegor tyckte att det var den märkligaste saken – hur gör du, Veronica? Du är så cool! Hm, jag känner mig inte minsta cool, bara ganska trygg i mig själv och vet att vad jag än gör så kan jag inte ta ansvar för andra människors liv, handlingar och beslut. Kanske har det med åldern att göra. Jag ser saker rätt ljust för det mesta och jagar inte upp mig för sådant jag inte kan påverka. Kanske har jag blivit cool med åren.

Men man ska inte behöva vara cool för att kunna sköta ett jobb och känna att man gör ett bra arbete.

Farsdag

Trots att Magnus kommer hem först sent i natt (jag ska hämta honom på Landvettern klockan 23:00) så har ungarna och jag sett till att vi har lite farsdagspresenter hemma. Han kan ju få dem imorgon bitti i så fall. I det syftet begav vi oss till Knalleland igår morse. Vi hade ganska bestämda åsikter om vad vi ville ha. Eftersom det finns ett nytt akvarium som han älskar så skulle vi handla fiskar och diverse andra tillbehör. Vi kom till Knalle direkt när de öppnar och på så sätt lyckades vi faktiskt få en parkeringsplats. Senare under dagen brukar det bli helt hopplöst.

Vi knallade till djuraffären i Knallerian. Den är ganska nyöppnad och de har så mycket roliga saker och djur. Det var där Cesca köpte sitt nyaste marsvin i somras. Vi gick runt alla dessa akvarier med så många vackra fiskar. Det fanns sorter jag aldrig sett förut, och även pyttesmå räkor och små vita grodor och minihajar. Vi gick fram och tillbaka i säkert en halvtimma. Glina hade så svårt att bestämma sig.

Jag plockade fram en liten handpump, magnet för att rengöra rutorna och en häftig ruin att ha i akvariet åt fiskarna. De velade. Till slut har Cesca bestämt sig. Hon ville ha en minihaj åt pappa. I samma sekund säger tjejen som matar fiskarna: ”Ledsen att jag lägger mig i precis när du har bestämt dig men ska du köpa den hajen så har du snart bara den kvar i ditt akvarium. Den äter allt som är mindre än han och mycket snart är ALLT mindre än han. Han blir 45 cm lång!” Cesca bara gapade och snabbt avfärdade tanken på en liten haj.

Just då skramlade det till vid kassan. Där stod ett gäng tjejer, varav en utklädd i en papplåda, brudslöja och krona. De sjöng och hon skuttade runt i mitten och vi applåderade. Japp, möhippa. Ungarna tittade med klotögon, jag tyckte att det var ganska underhållande och tjejen i affären (vars namn visade sig vara Belinda) sa att hellre förblir hon singel i resten av sitt liv än utsätta sig för något dylikt

Till slut hittade Zache 4 zebrafiskar och Cesca en prickig mal. Dessutm hittade vi även en julklapp till vår käre far, som nu ligger gömd i huset i väntan på jul. Hela kalaset gick på 700 spänn, men det är ju farsdag bara en gång om året. Några kronor får jag tillbaka från månadspengen men det blir inte ens en fjärdedel.

Väl hemma släppte vi in våra nya fiskar i akvariet (de kan liksom inte vänta inslagna i papper på att han kommer hem), slog in resten av prylarna och gömde julklappen. Sen var det dags att sätta igång med maten (grillade kycklinglår, ris, potatismos, grekisk sallad) och njuta av att det var lördag och jag kunde sitta i soffan, titta på naturprogram och sticka på min fina lila kofta (som faktiskt bara saknar en ärm vid det här laget).

Söndag, deppdag. Nja, inte fullt så hemskt men visst är det lite ångest över en ny arbetsvecka. Jag ska hämta mannen mitt i natten och sen gå upp sex på morgonen och rusa till jobbet – och jag vet ju hur min almanacka ser ut inför nästa vecka. Men ännu är det söndag och jag ska skärpa mig och vila och sticka och laga mat – och njuta av ledigheten.

På gott och ont

Rätt som det är kommer ett sms från Magnus. Hans mor Inga och hennes älskade Curt har gift sig igår. Utan att säga ett knyst till någon av oss, i hemlighet liksom. Curt fyllde 65 i förrgår och Inga fyller om 2 veckor. Vi skickade en blomma – helt ovetandes att de var på väg till eget bröllop! Det var det Inga skulle ha en inspelning av Jan Malmsjös ”Vår bästa tid är nu” till, helt plötsligt faller pusselbitarna på plats. Jag hoppas att de kommer få många lyckliga år tillsammans. För jag har aldrig sett 2 människor som är så kära och så lyckliga som dessa två pensionärer

Jag berättade det för glina och vi pratade om hur tråkigt vi tycker att det är att vi inte fick vara med på deras bröllop. Cesca har aldrig varit på ett bröllop, nånsin, inte Alex heller. Jag rekommenderade att de skulle utöva påtryckningar på sin syster Hanna. Hon är ju ändå den som vi hyser något hopp om i detta avseende. Alex ser det inte så hoppfullt ut för just nu, med tanke på att han aldrig ens haft en flickvän. Jag föreslog att han skulle fria till Samuel.

”Vad trevligt!” sa Cesca och såg inte alltför extatisk ut.

”Vad då då?” undrade Samuel pillimariskt och gjorde en ledsen min. ”Tycker du inte om mig längre?” Vad vi skrattade, hon blev helt röd i hela fejset Vi diskuterade hur Samuel och Alex kommer sitta på ett servicehus, 80 bast, med sina käppar och rulatorer, och svära till något framtida spel tillsammans. Det är kanske tur att jag inte lever vid det laget.

Jag ringde till min mor för att höra hur det var med dem. Jag visste exakt vad hennes första ord skulle bli och gissa om jag hade rätt! ”Det var på tiden att du hör av dig”, sa hon bara jag sa hej. ”Ja, du”, sa jag, ”det var precis det jag visste att du skulle säga. Men vet du – jag hinner faktiskt knappt andas med mitt jobb, mitt pendlande och alla mina barn.” Visst är det väl märkligt att det är min plikt att höra av sig till alla, annars är jag en dålig mor, syster eller dotter och borde känna skuld. Min generations kvinnodilema. Det är vi som ska ta hand om alla både uppåt och neråt. Vilken naturlag är det som fastslår detta? Det är faktiskt så att min mor är pensionär, hemma hela dagarna och kunde ringa till mig precis när som helst. Men det är tecken på brist på min tillgivenhet och omsorg – att jag inte ringer stup i ett.

Redan på tveksamt humör tog jag en dust med lille sonen. Han kom lysande som en sol – han fick låna ett spel av Samuel. Och får han låna något av de stora pojkarna så är hans lycka gjord. Och just då kommer hans elaka morsa och säger att det inte finns på kartan att han skulle få spela en sådan skit. Jag minns inte vad spelet heter men det går ut på att köra ihjäl människor i stulna bilar. Helt förskräckligt. Jag förklarade att jag tyvärr inte kan förbjuda de vuxna killarna att spela det, annars hade jag gjort det, för jag tycker inte att det är kreativt för någon att spela spel som detta, oavsett ålder. Han blev super arg och jätteledsen och jag som mamma känner att det är väl för jä…igt att sådana spel utvecklas, produceras och säljs. Bara för att ungar vill ha dem så borde det finnas producentansvar, men det är förstås för länge sedan dränkt i pengar. Hur många barn är det som spelar dessa våldsamma grymma spel, och vad får de för syn på världen och livet – kanske helt undermedvetet. Är det så konstigt att de som sitter framför datorerna blir deprimerade, isolerade och panikslagna så fort de vistas bland folk? Det tycker inte jag.

Från förkylningar till jul

Nu har småförkylningarna slagit till även hemma hos oss. Förra veckan var Alex hemma med ont i halsen, denna vecka var Samuel hemma en dag, idag är det Francesca. Igår tvingade jag henne till skolan eftersom vi skulle ha ett utvecklingssamtal och det har redan blivit uppskjutet i 2 månader. På morgonen igår tog det mig 1 timme och 45 minuter att ta mig till jobbet. Måndag morgon, blåsigt och regn, då är det alltid ett litet helsike i göteborgstrafiken. Sen så var jag tvungen att sluta vid 4 för att hinna till utvecklingssamtalet i Bollebygd. Minus 2 timmar till på flexet. Jag kan verkligen inte fortsätta på det här sättet, det bara bidrar till stressnivån, även om jag inte hetsar upp mig i onödan.

 

Utvecklingssamtalet gick väl bra. Bortsett från att Cescas fröken är sjuk så vi pratade med hennes franskafröken – och hon vet ju inget utom det hon får rapport om från andra lärare. Och de rapporterna lyste med sin frånvaro. Det kändes som att vi lika gärna kunde ha gått in på nätet och läsa det lilla som framkom. Vi kunde se att Cesca är en exakt kopia av sin mor – älskar språk och bild, avskyr matte och idrott J Tänk att sånt går i arv.

 

Magnus och Cesca stack sedan till fiskeaffären. Han skulle för varje pris ha sina scalarer. Jag insåg att nu är vi i knipa. Det är just där vid kassan som de stora fågelboden står, som vi köpte åt honom i julklapp. Hur skulle Cesca nu bära sig åt för att hindra honom från att köpa en utan att väcka misstankar? Det gick inte – som jag befarade. Tydligen styrde han stegen rakt dit: ”Åh kolla, där har de såna som jag vill ha!” ja, och då styrde hon honom till fiskarna men han har nog fattat galoppen. Fy vad trist det är att man aldrig kan överraska någon…

 

Vi köpte Morden i Midsomer men jag somnade till filmen efter första mordet. Jag var så slut efter helgen och den sena natten innan. Och idag jobbar jag till halv sju så jag är inte hemma förrän 8. Så första kvällen hemma blir imorgon. Disken har hopat sig – ingen gör det frivilligt och jag har inte hunnit skälla. Nä, så här kan jag verkligen inte ha det.

 

Imorse startade jag min julspurt, mina julförberedelser. Ja, egentligen har jag startat tidigare genom att köpa lite klappar men nu kändes det på riktigt – jag gick in på Hemköp och köpte årets tv- och radiokalender! Nu är julen på gång. Nu längtar jag efter att få ställa fram alla ljusstakar, jultomtar och byta gardiner. Det är 6 veckor kvar till min semester och sen ska jag börja om på ett nytt ställe igen. Så kul – jag ser alltid så fram emot att börja lära mig nya saker, lära känna nya människor som kommer att bli mina vänner. Jag älskar det – kanske är det den kicken som gör att jag byter jobb vartannat år och boendeort lika ofta.

Ledsen

Jag satt i mötet som jag hade samordnat. Jag tog initiativet och skaffade lokal, jag sammankallade hela enheten för att hitta en gemensam tid, jag bokade lokal och mailade vår biträdande verksamhetschef. Hon hade läst vårt protokoll och ville ha ett möte. Veronica, den sammanhållande kraften.

Jag fann mig själv sittande i ett möte där vi som var närvarande ställdes ansvariga för hela gruppen, för dem som chockade oss med sin negativitet och nu inte kunde närvara; ansvariga för att vi kränkte våra chefer (som jag tycker så mycket om och beundrar). Vi ställdes ansvariga för saker som kom till uttryck i det så kallade protokollet som vissa styrde och som jag redan då insåg skulle ligga oss i fatet under en lång tid framöver. Protokollet som skrevs ut från känslor jag inte delade, chockades av och inte kunde försvara för vår biträdande verksamhetschef eftersom jag höll med henne. Protokollet som kränkte dem vi har ett gemensamt uppdrag med, som vi tycker om och beundrar och som jag skämdes för från samma sekund jag såg det utformas – men inte klarade av att motverka eftersom jag utgick ifrån att detta var vad Yvonne ville.

Jag skämdes å mina kollegors vägnar. Jag skämdes för att jag inte stod emot och starkare uttryckte min motsatta åsikt. Men mest av allt skämdes jag för att jag inte satte stopp för de personligt riktade angrepp som sårade mig och som jag insåg skulle såra min chef. Kanske ville hon höra det som alla kände, kanske hoppades hon att det fanns några som skulle stå upp för henne. För vi kände alla olika saker men bara vissa kom till uttryck.

Det kommer inte bli ändring i somligas sinne. För det spelar ingen roll vad omvärlden bjuder på, det som inte finns innuti själen kan ingen utomstående tillföra. Jag hoppas att lärdomen är följande: ge aldrig ett uppdrag gruppvis till 12 olika individer att uttrycka vad de känner för verkligehten är sådan att 12 olika individer inte uppfattar verkligheten ens tillnärmelsevis på ett liknande sätt. Och de som inte kommer till uttryck ska inte behöva stå till svars för dem som har gjort det.

Mot helgen

Så fullt under de sista dagarna. Jag jobbade förmiddagarna, ledig eftermiddagarna. Jag var sen til jobbet varje morgon p g a det underbara vädret. Vattnet på vägbanan samlas till stora sjöar som hotar med vattenplaning om man kör lite för snabbt. Jag gick igenom ärenden med min förste i 2 timmar, sammankallade möte med vår biträdande verksamhetschef sedan, köpte en matlåda och rusade till Treröse angående en klient.

Jag satte mig i bilen, tokkörde till Borås och gick med Samuel till hans socialsekreterare på försörjningsstöd. Åkte och storhandla inför helgen. Plockade in posten. Bad barnen att skriva julklappslistor. Plockade in disk…..

Min söta kollega Tina frågade mig i morse hur jag bar mig åt för att inte gå under av stress, för det är vad hon känner att hon gör. Hon trivs med jobbet, hon trivs privat, men hennes kropp ger sakta upp tjänsten…Jag vet inte hur man gör. Jag har inga allmänna råd. Just idag är jag ledsen och nedstämd och otillräcklig. Jag borde ha sagt mer kraftfullt ifrån, stått upp för min fantastiska chef som jag beundrar. Jag gjorde inte det och nu kan jag inte stå och säga – så tycker inte jag. Det är för sent. Jag kan bara hoppas att hon vet.

På kvällen ringde min nya chef, Eva-Lena. Jag får mer i lön än jag trodde men inte fullt så mycket som jag har nu. Jag ska ge det nya jobbet en ärlig chans. Det är nära och det finns säkert gott om goda sidor och människor att glädja sig åt. Jag har bara svårt att se hur allt detta ska slå Biskopsgården, hur jag ska kunna hitta lika underbara kollegor och chefer och en atmosfär där alla tillåts tycka saker, hur tokiga de än är.

Pia och Anna har hittat den ultimata lösningen – jag ska flytta närmare så är det ur världen anser de. Jag gläder mig åt att vara så omtyckt och lider av att behöva sluta. Tre månader – sen vet jag.

Klappjakten

Alla julklapparna är inhandlade. Nästan. Alla spel har vi skickat efter, likaså filmerna. Vi tog ut pengar som vi beräknade skulle räcka till alla 4 barnen och kilade runt i Knalleland. Kläder, smycken, kosmetika, leksaker….Efter ankomsten hem satt jag och slog in allt medan Magnus lagade mat. Jag hann med nästan allt. Nu får vi hoppas att ungarna inte snokar runt när de är ensamma hemma och hittar alla prylarna.

Magnus har jag kvar. Han vill ha ytterligare akvarietillbehör. Så Hugo Boss, ett nytt örhänge, ett vackert svärd att hänga på väggen eller en doftlampa i form av en döskalle. Allt detta får jag fixa under veckan eftersom Magnus flyger till Newcastle imorgon och kommer hem på fredag. Jag ska också till Dalsjöfors och hämta kickboarden jag köpte på Blocket någon kväll.

Jag har tänkt mycket på det jag fick höra under mitt medarbetarsamtal. Jag fick mycket beröm, massor av goda vitsord och tonvis med positiv energi. ”Du har bara ett tillkortakommande, Veronica”, sa min chef. ”Du vet inte ditt eget värde.” Troligen var jag röd som en tomat i ansiktet vid det laget. Vad säger man när man får höra detta från sin chef?

Jag har alltid beundrat ödmjuka människor. Ju större en person är, dessto mindre väsen gör han/hon av sig. Det har ingenting med självkänslan att göra. Jag har hur bra självkänsla och självförtroende som helst. Det har jag kämpat mig till genom att lära mig använda den positiva tankekraften. Jag vet vem jag är, jag är stolt över det och står för det i alla situationer. Det betyder inte att jag anser att jag är förmer än andra eller att jag måste synas och höras i varje situation. Men det är oerhört gott att bli sedd och bekräftad av andra. Nu hoppas jag att jag ska kunna förmedla vägen till harmoni till mina barn. För mig kvittar det om de blir vetenskapsmän eller hemmafruar. Bara de är harmoniska, självmedvetna människor. Kanske kan minnen av mysiga barndomsjular vara en del av vägen dit.

Jakten på välmående

Igår konstaterade Magnus surt att nu får det vara nog. Det går inte an att hela tiden gå upp i vikt. Han skulle minsann ut och springa som alla andra 40-åringar och nu förstod han dessutom varför de gör det. Det är ingen missriktad jakt på ungdomen – de har inget j…a val om de inte vill rulla fram ganska snart! Han såg inte det minsta glad ut. Han är lika förtjust i springandet som jag. ”Att springa utan att ha polisen i hälarna tyder på själslig obalans” sa Ulf Peder Olrog och vi är de första att hålla med honom.

Magnus packade sin resväska med de nyinköpta kavajerna och byxorna i generös storlek och fortsatte att muttra. ”Bara man unnar sig en påse ostkrokar eller något gott så går man upp 2 kilo! Hur j…a roligt är det?”

Ja, kanske börjar livet efter 40. Men det livet har onekligen sina utmaningar. Kanske gäller det inte oss som fortfarande har små barn hemma. Eller oss som har lätt att gå upp några kilo. Eller oss som har värk på diverse ställen. Men å andra sidan brukar min kompis Lubos säga: ”Om man vaknar efter 40 och inte har ont någonstans så är man död.” Bara att acceptera livets gång.

Så – när jag låg vaken inatt p g a värk i kroppen så funderade jag på hur jag ska lägga upp det nya livet, det som för min del började för 7 år sedan. Jag ska sluta med vinet, dra ner på stressen, fettet och kolhydraterna, börja röra på mig och träna upp mina värkande muskler så kanske de blir snällare (Ojojoj, Anna Skipper skulle jubla om hon såg mina föresatser här). Idag flyger Magnus till UK så jag kan börja redan idag. Om jag ger det 8 veckor som de gör på TV (för så länge tar det att bryta gamla vanor och skapa nya) så får vi se om jag mår bättre, är smärtare och har mindre ont. Det kan i alla fall inte skada.

Nu börjar glina vakna till liv så det är bäst jag går och lagar frukost. För min del blr det en proteindrink.

 Magnus 19 respektive 40. Livets förfall säger han. Jag säger som John i Kalenderflickorna: ”Det är det sista stadiet i solrosornas liv som är det allra vackraste”

The Knight Rider

Vi har fått tillökning i familjen. Inte Samuel, han är redan gammal i gården. Vi har fått en ny bäbis, repfri och silverfärgad, och det är en hon. Hennes namn är Toyota Avensis. Hur jag vet att det är en hon? Ja bortsett från kjolarna så är det faktiskt rösten. Hon har en sammetslen röst som hon välkomnar alla förarna med. Hon talar om ifall våra mobiler är anslutna till högtalarsystemet, hon vägleder oss till destinationer vi inte skulle finna utan henne och med vänlig stämma kräver hon röst ID när en ny mobil kliver in i hennes annandöme. Man trycker på en liten knapp på ratten och säger: ”Ring upp Curt Tellberg!” och hon verkställer ordern och alla som sitter i henne deltar i konversationen via högtalarsystemet.

Hon har en regncensor i vindrutetorkarna som talar om hur snabbt de ska vifta. En bländningscensor i backspegel som automatiskt tonar sig i lämlig ton när man blir bländad bakifrån. Hon har parkeringscensorer både bak och fram, hon är automatväxlad och det enda man egentligen behöver göra är att styra. Allt annat sköter hon i princip själv.

Jag tänker på David Hasselhoff och den helsköna bil han körde på 80-talet i serien The Knight Rider. Jag har för mig att det på den tiden var en han och hans namn var Kim eller Kit eller något i den stilen. Alla killar var som tokiga i den serien. Alla tjejer tyckte att nu fick det väl räcka med dumheter. Nu är den här, den talande bilen. Det tog bara ett kvarts sekel. Ibland önskar man att någon från förr i tiden kunde hoppa in med hjälp av en tidsmaskin och se hur långt vi har kommit. Se hans/hennes stora klotögon vid åsynen av det vi själva knappt tror är möjligt och bara ett fåtal av oss begriper hur det fungerar. Någon som Jules Verne.

På tal om tidsmaskiner så är jag inte alls så säker på att de är bara knäppa fantasier. Efter min första tur i vår nya familjemedlem som började med att hon frågade efter mitt namn tror jag nog att i stort sett allt är möjligt.

Lite tokig

Igår ägnade jag mig åt lite research i mina gamla album och hittade en massa fina kort på mina söta flickor. Nu ska jag försöka sätta ihop små berättelser om var och en av dem. För så olika som de är så skulle ingen tro att de har samma mor. Det tror knappt jag ibland. Jag brukar skämta att de blivit utbytta på BB men de tycks inte tro det eftersom de är alla tre lite tokiga på samma sätt.

Jag börjar med ett smakprov på en liten pajas-tös:

Detta foto kommer jag för alltid att förknippa med en härlig just då ofta spelad ABBA låt:
”I am behind you, I´ll always find you, I am a tiger!
And if you fear me, never go near me, I am a tiger!”

Berg-och-dalbana

De senaste dagarna har jag åkt en känslomässig berg-och-dalbana. I fredags först uppe i molnen efter mitt utvecklingssamtal med Yvonne. Och strax därefter ner i helvetet på mötet med Marie-Louise. Det mötet har jag burit med mig hela helgen, det blev så fel någonstans i processen att jag inte kan hålla tyst om det.

Idag först en bra morgon med mackor (och en helt underbar diskussion om hur man snärjer en 8 år yngre man utan att hamna i fängelset) och löfte om en tid med Yvonne, sen ett ledset samtal med Gunne-May, ledsen och upprörd efter det som hade hänt. Planeringsmöte för att förbättra vår lunchmiljö (den frågan är nu närmast mitt hjärta och får mig att känna mig rebellisk och revolutionssugen). Sedan ett möte på Familjehemsenheten, lunch i det fria (jag satt på en parkbänk och åt grillad kyckling och limpa), Elida ringde och frågade om hon kan få vara hos oss på Nyårsafton (så klart du kan snuttan, du är så välkommen så!), och ett möte på BUP. Upp och ner, upp och ner, hela dan.

På vägen hem stannade Cesca och jag på ICA Maxi, köpte ett par julklappar till Zache (från Cesca), färger till att måla Magnus fågelhus, och Midsomer Murder. Jag kom hem, gjorde upp eld i pannan och vi gav oss i kast med målningen. Jag tror att det blir riktigt fint när det blir klart. Jag såg på Midsomer Murders, ett ganska nytt avsnitt som jag fortfarande har i färskt minne. Magnus ringde från Newcastle och jag frågade om han hade träffat Tom Barnaby. Det hade han inte, dock frågade även han efter honom och blev omedelbart stämplad som svagt sinnesförvirrad.

Imorgon är en låååång dag igen. Jag har hembesök till och med klockan 5 på eftermiddag. Jag måste sedan hämta Cesca, åka hem, hämta en till julklapp i Kinnarumma, göra fika åt Zache till hans utedag….Jag tror inte att Yvonne kommer ha tid med mig imorgon heller. Och jag bara måste ta upp den helt felskruvade processen med henne. Nåväl, det finns ju mail.

Jag bjöd mig också självmant till Utredningsgruppens jullunch och skrev på listan att jag ska ha med mig tjeckisk potatissallad, som förra året. Hemma hos Christian. Det får bli mitt sätt att säga farväl även till de kollegor jag inte längre jobbar med men som har varit mina nära vänner under 2 års tid.

En dö torsk

Cesca och jag satt och målade fågelhuset till sent på kvällen. Men det var hemskt roligt. Ikväll kan vi kanske slutföra konstverket, eller eventuellt imorgon kväll. Jag jobbar till halv sju, sen ska jag hämta henne och sen ska vi åka och hämta en kickboard.

 

Idag försökte jag förtvivlat få en tid med antingen Yvonne eller Else-Marie. Det gick inte. Jag försökte förklara vad ”gruppen” känner och insåg att det jag håller på med är helt absurt. Jag håller inte med dem som ser allt i svart, men likt förbaskat blir jag ställd till svars för det eftersom jag inte ställer mig utanför gruppen klart och tydligt, utan agerar som en medlare mellan gruppen och ledningen. Sjukt. Nej, är det någon som tycker att vi borde diskutera detta mer för deras egen och deras själsfrids skull så får de göra det. Jag tänker släppa det, inse att jag inte har gjort något som jag måste skämmas för och fortsätta må lika fint som jag gjorde innan.

 

Idag julpyntade jag på mitt kontor. Eva kom förbi och förfasade sig över att jag packade redan! Nej då, jag packade inte, jag tog bara fram min pryllåda från under bordet och plockade fram mitt julpynt. Det enda jag sparar till nästa fredag är mina adventsstakar. Sen är julstämningen fulländad.

Samma sak blir det hemma – nästa vecka blir julpyntandets vecka. Åh, som jag ser fram emot att ta fram alla julgardinerna, alla tomtarna och alla ljusen och få hemmet så där glittervarmt som det bara blir varje år i december. Varje morgon går vi upp och ser på julkalendern och öppnar diverse luckor. Vi bakar pepparkakor och lussekatter och Magnus bygger årets pepparkakshus.

 

I år hotar han med att skaffa en ny karp till vårt julbord. Förrförra året gick det raka vägen åt pepparlunden. Karpen låg i plastbaljan i duschen en natt (levande så klart – allt enligt en god tjeckisk tradition) och på morgonen hördes ett skri nerifrån: ”Morsan, varför ligger det en dö torsk i badrummet?!” Kanske ska man be handlarn att få köpa en avliden karp istället för en levande. Om man nu för varje pris måste ha en karp på julbordet…

Tina

Bara ett par veckor efter vår sexdebut och exakt på vår bröllopsdag upptäckte jag att jag var troligen gravid. Det skulle i sig inte vara så problematiskt om inte Stefan drabbats av röda hund och troligen smittat även mig alldeles i början av graviditeten. Min allra första graviditet började alltså med rädsla och oro för att babyn var skadad, att jag måste göra abbort och tänk – kanske inte kommer kunna få barn mer. Vi sprang till läkargenetiken på diverse prover och undersökningar för att sedan vara tvungna att avgöra om vi ville ta den lilla risken som ändå fanns eller inte.

När jag var gravid i åttonde månaden tog vi tåget till Sverige. Min första resa till väst någonsin, min första resa utomlands utan mina föräldrar. Och tanken var att jag skulle stanna i det nya landet, bo och leva där. Jag som knappt visste var Sverige fanns på kartan. Jag hade fel papper med mig, det saknades en stämpel, vi måste hoppa av tåget före gränsen och sedan nästa dag ta ett tåg utan att ha platsbiljetter. Det var juli 1981, full säsong, folk stod på varandra i tågets gångar och jag var höggravid och utan platsbiljett.

Vi åkte till Umeå för att hälsa på Stefans bror. Hans fru tog inte mina värkar på allvar utan ansåg att jag som förstföderska inte visste ett skvatt och hon som då redan hade 3 barn visste allt. Tyvärr visade det sig senare att hon hade fel och jag rätt. Tina föddes en månad för tidigt p g a sammandragningar som öppnade livmoderhalsen i förtid. Jag pratade bara engelska och hade tur som fick en helt ljuvlig barnmorska vid namn Ann Karrberg. Ann förlöste mig på engelska och senare skämde bort mig med att bära in diverse prylar åt mig (som egen liten radio).

Jag fick postnatal depression helt ovetandes om vad det var. Jag ville dö, vägrade gå ut och träffa folk och grät mig genom dagarna. I Polen hade Solidarnost och Lech Walensa just påbörjat den demokratiska processen, världen var i gungning och jag undrade om jag var vid mina sinnens fulla bruk som satte ett litet barn till världen. Vi bodde i vaktmästarbostaden i Freluga och Tina fick kikhosta bara 6 veckor gammal. Några veckor senare blev vi inlagda på sjukhuset i Hudiksvall, mest för att jag höll på att kollapsa av trötthet.

När Tina var 6 månader flyttade vi till Prag. Hon hostade fortfarande¨och hennes blodvärden var urkassa. Ytterliggare en inläggning på sjukhuset i Prag. Men Tina vägrade äta. Ammad och oavvänjd vägrade hon befatta sig med annat än bröstmjölk. Alla förfasade sig över den svenska kulturen att amma barn i ett halvt år. Och lägga dem på magen för att sova.

Vi flög tillbaka till Sverige när hon var 18 månader. Hon förstod bara tjeckiska. I planet tog en snäll amerikanska hand om Tina eftersom jag mådde illa. Min allra första flygtur. Vid anskomsten upptäckte vi att allt vårt baggage var försvunnet och vi fick låna ihop kläder till både henne och mig.

Efter skilsmässa från Stefan har Tina bara bott med mig ett år i Latorp. Alexander som då var 10 år berättar med stor förtjjusning om hennes tokiga bravader. Hur hon hoppade ut ur fönstret i sitt rum mitt i vintern i bara nattlinnet för att kolla om det gick (ifall det skulle börja brinna) och sedan inte kunde komma in igen. Hon ringde på dörren, Alex öppnade och till sin häpnad såg han Tina (som han trodde sov i sitt rum) stå i halvmeter snö i nattlinnet. Hon traskade näck i trädgården på morgnarna för att hämta en ren bh som hängde på tork och var i det närmaste orsaken till vår grannes hjärtsnörp. Hon firade en Nyårsafton hemma med sina kompisar och ringe oss i Eskilstuna helt uppskrämd att diskmaskinen låter och troligen vill den diska!

Nu är min tokiga äldsta tös 27 år. I hennes ålder hade jag 2 döttrar, hade nyligen varit sjukskriven för panikångest attacker och höll på att skilja mig. Livet i det nya landet hade varit allt annat än underbart men så här i efterhand ser jag att det var en del av den resan som skulle göra mig till den starka, trygga och harmoniska person som jag är idag. Jag vet att hennes liv inte heller blivit någon dans på rosor. Men jag hoppas att även hennes prövningar kommer att stärka henne och att hon en dag kommer se tillbaka och tycka att det kanske var värt det. För precis som jag är min stora tjej en riktig fighter och överlevare.

1 år gammal, ateljékort från Prag.

Tinas lille Filip förra sommaren hos oss.

Tinna och hennes 18 år yngre lillebror Zache bygger lego. Vad ska man säga? No comments

Stressad, ledsen och ensam

Gräsänka med 4 barn, mitt i den svenska skogen. Alexander har hög feber och hostar. Han måste till VC på fredag för att få läkarintyg men jag får inte ledigt för vård av en 18-åring och eftersom det inte går några allmänna kommunikationer hit så har vi 3 valmöjligheter: han går till skolan på fredag och blir ännu sjukare nästa vecka, han stannar hemma och får ogiltigt frånvaro, jag tar semester och åker med honom till VC. Jag har jour på fredag vilket ställer till det något.

Idag var jag på hembesök i Skene till klockan halv fem på eftermiddag. Alltså fick jag sedan i regn och slask köra som en vilde till Borås för att hämta Samuel och sedan till Bollebygd för att hämta Cesca. Hon fick inte vara i skolan efter halv fyra. De låser. Så jag visste att hon väntade på att bli hämtad i 2 timmar i regn och kyla. Stressmoment?

Zache ringde när jag var på väg och ville ha hamburgare. Så vi styrde kosan till Max och handlade hamburgare till oss alla. Sen måste vi till ICA för att köpa lite smör och mjölk också.

Jag kom hem halv åtta ikväll igen. Helt slutkörd, sönderstressad och faktiskt riktigt ledsen. Jag fixar det inte, 4 barn, heltidsjobb, pendling till Göteborg, hämtning av alla och sedan också handling och diverse annat inför julen. Jag fixar det inte ensam. Om det bara fanns en enda buss som gick hit. Eller om våra vuxna killar hade körkort! Jag vet att det är bara 4 veckor kvar men det känns så långt. Under de veckorna ska det också förberedas jul, jag måste färdigställa och skicka Kajsas album, jag lovade gå med Zache till badhuset och med alla på bio…och när ska jag handla klappar till Magnus? Det hade jag tänkt göra denna vecka när han är borta – men räknade inte med att jag skulle komma hem halv åtta varje kväll.

När blir det min tur att åka iväg helt själv, umgås med vänner, gå ut på kvällarna och bli bjuden på allt, se roliga saker och ha bara mig själv att tänka på? Förmodligen i nästa liv. Eller kanske inte ens då.

Jordgubbar med vispgrädde

Gunne-May hade ett jobbigt umgänge på förmiddagen. Hon satt på mitt kontor i morse och beklagade sig över både det ena och det andra. Klienten är en mycket speciell person och Gunne-May måste hänga med ut till någon ankdamm för att han ska få träffa sin omhändertagna dotter. Vi diskutterade gårdagen en stund och efter kaffet stack hon och Vanja till sina friluftsaktiviteter.

Jag hade en av dessa dagar då man jobbar som en liten tätting hela dagen utan att på eftermiddagen kunna säga vad man egentligen gjort. Man svarar på mail, ringer till folk, svarar i telefon, rensar en akt eller två, skickar ett par brev, beställer taxi….massor av småsaker som måste göras utan att de syns. Ett av mina ärenden håller på att rasa ihop och vill det sig riktigt illa så måste jag göra ett omedelbart omhändertagande imorgon. Men det blir då det.

Gunne-May och jag stack till vår lunchrestaurant för att få oss lite mat. Hon skulle ha sitt utvecklingssamtal med Yvonne klockan 1 och jag skulle ha ett klientmöte. Innan vi återvände till kontoret upplyste hon mig att hon hade köpt en bakelse som vi skulle dela på till kaffet…

Jag kom att tänka på min morfar. Han hette Bohumil, kallades Bohous. Han upplevde det mycket fattiga året 1938 när han var 25 år gammal och det märkte honom för livet. Han älskade bakelser. Varje gång vi barn inte visade tillbörlig tacksamhet för mat sa han:”Ni skulle ha upplevt 1938!” ungefär på samma sätt som man här i Sverige tjatar om de hungriga barnen i Afrika. När han passade mig brukade han ta mig med till ett litet konditori på Moskvagatan i Prag 10. Jag fick beställa vad jag ville. Där fanns gräddbakelser med smörkräm, chokladtårtor och marängbitar. Men helt ofelbart valde jag alltid samma sak: jordgubbar med vispgrädde. Morfar ruskade på huvudet. Så mycket gott och ungen ska ha jordgubbar med grädde. Det hade vi ju hemma, fulla trädgården med jordgubbar!

När vi kom hem plockade morfar fram kalkpapper. Jag älskade att rita och han kunde inte så bra så han lärde mig kalka av bilder från gamla tidningar. Inte så roliga kanske, de flesta föreställde Lenin, Breznev eller något arbetarmonument, men jag var 5 år och allt var egentligen roligt.

Morfar är för länge sedan på andra sidan men var gång jag blir bjuden på en gräddbakelse vaknar han till liv i mina minnen. Han och så jordgubbar med vispgrädde.

Jag, Helena och morfar bygger snögubbe (1972).

Fortsättning…

Jordgubbar med grädde är bland det bästa jag vet. Och i brist på grädde så kan jag äta dem bara ändå. Men den tjeckiska varianten – mosade med socker och ovisspad grädde – den är helt enkelt oslagbar.

När jag var liten hade min mormor och morfar en jättestor trädgård en liten bit utanför sin lilla by. I trädgården växte och odlades allt mellan himmel och jord. Vi hade fruktträd och valnötsträd, jordgubbsland, hallon och björnbär, grönsaksland med kol rabbi, ärtor och morötter, potatisland och stora rabatter med snittblommor. Varje söndag när vi skulle åka tillbaka till Prag tog min mamma med sig en bukett att ha i vasen hemma i lägenheten.

 

Körsbär och jordgubbar mognade redan i maj och juni. Det var den bästa tiden på året. Morfar som hatade se att något gick till spillo plockade fram långa stegar som han sen klättrade upp på som värsta kråkan och plockade körsbär från de tunnaste grenarna (och morfar var minsann inget litet muffins!). Han tillverkade fågelskrämmor av unika slag då han använde kroppsdelar från mina trasiga gamla dockor. Men tjattarna bet inget på – och då tog han till sitt slugaste knep. Beväpnad med sitt luftgevär lövade han in sig i trädgårdsskjulet och sköt vilt omkring sig när de stora flockarna anföll vår frukt. Samma trädgårdsskjul som han använde som tillflykt när han blev osams med mormor och utslängd i kylan. Mormor visste emellertid var morfar tog vägen och skickade oss ungar med en liten kastrull innehållande lunch till tjurgubben varje gång han emigrerat dit. Och då fick man en liten peng från morfar, för besväret.

 

Jag ser fortfarande min morfar för min inre syn när han balanserar på stegen. Och på mina oroliga frågor svarade han alltid: ”Oroa dig inte, Verusko, uppåt flyger jag nog inte och nere kommer du att hitta mig!”

Datastrul

En blick på termometern talade om för mig i morse att det nu är läge att ta på sig en jacka. Hittills har jag kört med bara en tröja eftersom jag inte fryser i första taget. Men vid minus 6 går gränsen. På marken låg något som liknade snö vilket gjorde framförallt mina barn helt extatiska. Cesca bubbade på sig stickade sockor, halsduk, mössa och vantar vilket är i hennes fall högst ovanligt. I vanliga fall kan det falla bönder (tjeckiskt talesätt) och hon trippar omkring i svart läderjacka och sommarskor (hmm, var har jag hört detta tidigare?).

 

Vi startade bilen och jag körde försiktigt genom skogen till skolbussen.

”Är det halt?” sa Cesca smått ironiskt.

”Ingen aning”, sa jag, ”men det ligger snö på vägbanan och jag tänker inte chansa!”

Det visade sig vara ett mycket klokt sätt att gå till väga. Redan före avfarten till Bollebygd var det stopp på vägen. Blå ambulansljus lyste upp långt framför oss. Det var den första av 3 avåkningar på sträckan Borås – Göteborg.

 

Jag kom som vanligt för sent till jobbet. Hastigt tog jag en kopp kaffe för att komma i balans. Gunne-May och jag satte oss ner i hennes rum en stund. Hon var på väg till ett ångestframkallande hembesök och jag väntade på mitt, minst lika ångestframkallande. Hur säger man till en mamma som har i 2 års tid kämpat mot sitt missbruk att det inte räcker, att hennes barn ändå har behov som hon inte klarar av att tillfredsställa, att han inte kan få bo hos henne i fortsättningen? Hur säger man detta en vacker fredag eftermiddag när världen lyser vit av den nyfallna snön och barn har rätt att njuta av livet och längta till Julen?

 

Jag ringde också till Svensk adressändring. Påverkade av alla roliga reklamsnuttar försökte vi igår förgäves ändra Samuels adress via deras hemsida. Vi gjorde flera misslyckade försök, slösade bort halva kvällen och sedan gav upp. Vi stupade på det faktum att vi inte är i besittning av ett gatunummer. Vi har för guds skull inte ens en gata. Vi bor i SKOGEN och vårt hus har ett NAMN. Det ville datorn inte acceptera. Han hakade upp sig och påstod att det angivna numret inte finns på den aktuella gatan (som jag alltså inte angett då de inte finns). Ibland undrar jag om dessa program som borde vara baserade på verkligheten helt plötsligt gör uppror och börjar leva sitt eget liv. Som Agent Smith i The Matrix. Skutta runt i datavärlden och jäklas med vanligt folk. Vägra samarbeta. Göra livet surt.

”Ha”, tycks den tänka, ”här har du suttit i 2 timmar en vardagskväll och vad hade du för det?”

Nåväl, jag ringde och beställde blanketter istället. Med tanke på våra skogar så borde man verkligen försöka komma ifrån alla dessa papper. Men då måste det till att någon får bukt med alla irriterande och frustrerande program som troligen och förhoppningsvis varit avsedda för att underlätta.  

På en fredag

Fredagar ska vara korta, lätta, sköna veckodagar. Vi jobbar bara till halv tre, vi ska helst inte ta emot besök och inte sitta med svåra beslut. Det låter vettigt, ingen ska behöva ta med sig hem ångest över helgen. Det problematiska är att just fredag är en sådan dag då våra klienter brukar ha det vi kallar för fredagsångest. Helgen kommer och de vet att ledigheten för med sig problem. Fylla, missbruk, bråk, misshandel…På fredagar sitter vi allt som oftast med akuta ärenden, föräldrar som krackelerar, barn som måste omhändertas. Inga svåra beslut, heh? Mitt i det svåra och smärtsamma lyckades jag ändå få ett bra och lättande samtal med den mamman vars son jag placerade i jourfamiljehem igår. Att det över huvudtaget ska behövas jobb som mitt! ”Vad gjorde du på jobbet idag?” Jo, jag måste omhänderta ett barn. Inte den bästa av världar…

 

Jag hade jour så jag jobbade till halv fem. Det gjorde inte så mycket. Jag skulle hämta Magnus på Landvettern efter hans tjänsteresa till Newcastle. Sluta halv fem, hämta mannen klockan 5, hämta Cesca och Samuel, handla. Perfekt upplägg. Det insåg även vädret i Amsterdam och bestämde sig för att så enkelt ska du inte ha det på en fredagskväll. Magnus sms-ade ivrigt hela dan. Först lyfte inte hans plan från Uk eftersom det inte fick landa i Amsterdam. När han slutligen kom till Schiphol så fick de inte lyfta därifrån p g a vädret. Jag fick hela tiden nya sms med senarelagda tider och insåg att min planering gick dithän. Jag åkte hem. Cesca bestämde sig för att sova över hos Eve. Jag hämtade Samuel och åkte hem. Handla blev det inget av – Magnus satt på alla pengarna.

 

Alltså satt jag på Landvettern halva kvällen och väntade på det försenade planet. Vi kom hem klockan åtta och skulle se Oceans Thirteen men jag somnade efter en kvart. Av fem kvällar denna vecka har jag varit hemma före klockan åtta en gång, en kväll.

 

Just nu känns det som om jag balanserar på kanten till ett stup. Det finns människor och åtaganden som håller i små osynliga strängar som är fästa vid mit hjärta och själ och de drar i mig. Vissa neråt i avgrunden, vissa åt andra hållet, uppåt, åt sidan, åt alla håll. Jag står på tårna och i huvudet upprepar jag mantrat: ”Släpp jobbet, släpp jobbet” för att inte halka och falla neråt. Hittills har det fungerat. Men avgrunden känns närmare just nu.

 

 

Prisad varde scannern

Jag hade sett dem lite där och var i de nya stora supermarket-affärerna som ICA Maxi eller Willy´s. Det slog mig att de som använde dem slapp stå i kö vid kassorna men det verkade lite sci-fi krångligt och jag brydde mig inte att ta reda på hur de fungerar. Idag när vi kom till Willy´s stod där 2 söta blonda flickor som erbjöd sig att lära oss använda scannern. Ja, what the heck…Vi tog en av de gula sakerna som i mångt och mycket liknar phasers från Star Trek (och Magnus började genast skjuta på mig med en av dessa) och började handla. Vi sprang runt, hämtade varor, scannade och stoppade direkt in i våra kassar. Det var hur roligt som helst. Sedan var det bara att lämna vapnet vid utgången och betala med kort via en dator. Helt köfritt!

 

Vi hittade filmen The Grinch. Både Cesca och jag älskar den. Så efter all matlagning och städning och diverse andra göromål stoppade vi in filmen och hela familjen bänkade sig vid tvn. Mina barn är riktiga Carrieaner. Det spelar ingen roll vilken film med Jim Carrie det är, de älskar den. Och den här filmen är både rolig och söt och lite galen – helt perfekt en kall vintersöndag, en vecka före första advent.

 

När jag var liten brukade vi varje jul se en annan film som för alltid kommer vara en del av mina barndomsjular – den ryska sagan ”Farfar Frost”, Morozik. Jag såg den varje år och jag kan fortfarande se för min inre syn den elaka häxan, stygga styvsystern, den mallige Ivan och den vackra Nastenka.

Och båda filmerna handlar ju om kärlek mellan människor. Om julens budskap.

Eller som det sägs i Grinchen:

 

“Whatever then happened, in Whoville they say

The Grinch´s little heart grew 3 sizes that day.”

Mister Random

Samlade runt kycklinggrytan med dijon och svamp samtalade vi om allt mellan himmel och jord. Magnus och småglina har varit i Borås och handlat klappar, stora killarna hade täckt mina rabatter med granris och jag hade både pyntat, städat, dammsugit och lagat mat. Dessutom har vi äntligen kommit oss för att avfrosta frysen eftersom termometern visade minus tio i morse. Jag försökte hitta vår utomhusslinga men den har spårlöst försvunnit. Inte konstigt, med alla dessa lådor som står högt och lågt i både garaget och förrådet. Som sagt diskuterade vi diverse saker som nästa veckas inbjudan till Gunilla i Åsa och kommande veckas aktiviteter samt det förestående julfirandet. Just då höjer Zache sin stämma och yttrar tankfullt:” Jag duschar faktiskt två gånger i veckan. På söndag och efter gympan i skolan.” Det blev knäpptyst medan alla försökte förstå var i konversationen hans påstående passar in bara för att upptäcka att det inte gör det. Vi brast i gapskratt.
”Jaha,” sa jag, ”och hur kom du att tänka på detta just precis nu?”

Zache tittade på mig fundersamt en stund och sen sa han lugn:

”Ja, inte vet jag. Jag är Mister Random, som Alex brukar säga!”

Jag tänkte på alla tillfällen då man fick sig ett gott skratt på grund av Zaches uttalanden. Som när han satte sig bredvid mig på utetrappan med orden:”Yo, woman!” 7 år bast. Javisst, han tar efter sin idol, sin storebror Alex. Han ska ha lika långt hår och prata lika coolt, och han är i sjunde himmelen när killarna låter honom hänga i deras rum eller spelar spel med honom.

Kanske kan man se den lille spelevinken i hans blick redan på ett-års kortet.

Ibland tänker jag som så – var det så särdeles klokt att skaffa det sista femte barnet vid 40-års åldern? Hade jag lagt av efter Cesca så skulle jag nu vara betydligt friare. Alla de andra barnen är nu vuxna och en 14-åring är trots allt ganska självgående. Var det nödvändigt?

Men sen tittar man på hans leende, hör hans tokiga uttalanden och inser att livet skulle ha varit så mycket gråare utan honom. Han får oss alla att skratta, han driver vissa av oss till vanvett, men ingen av oss skulle vilja vara utan honom. Och så länge man har små barn så tror man själv att man inte är en dag över 30. Allt har som synes sina goda sidor.

Nu har Mister Random hunnit bli 9 i alla fall och kommer inte vara liten så länge till. Han tror inte längre på Tomten (fast riktigt säker är han nog inte), han älskar pistoler och flygplan (till sin pacifistiska mors djupa förtvivlan) och ganska snart kommer väl de första skäggstråna och målbrottet. Tiden rusar. Men jag känner att det är ganska gott. Jag har gjort mitt bästa och fått 3 underbara tjejer och 3 härliga killar.

Vad mer kan man möjligen önska sig?

Jul i Tjeckien

 

Vår trädgård såg så vacker ut i morse, helt klädd i ett tunt snötäcke och frost. Kanske inga mängder men det behöver det inte vara för att det ska vara vackert. Jag kom att tänka på vår Kajsa, vår söta utbytesstudent som bodde hos oss förra året. Hennes stora dröm var att uppleva den svenska karga vintern. Hon längtade efter snö och is och vid varje litet snöfall rusade hon ut som en kalv på grönbetet, tog kort, rullade i snön och byggde snögubbar. Tyvärr fick hon inte mer än tre sådana chanser. Vintern praktiskt taget regnade bort.

I år hoppas vi och våra barn att det ska bli så där vitt och vackert som man vill ha det på julen. White Christmas och allt…Jag har plockat fram lite jullyktor, hängt upp ljusgardin i vardagsrummet (jag fick balansera på en ranglig stege över akvariumet och spika i en vinkel som trotsade alla naturlagar), slagit in ett par julklappar till. Nästa helg är det första advent, då ska allt vara så där juligt glittervarmt.

Min ambition var att få upp utebelysning. Magnus hämtade en liten gran och surrade fast den vid fågelboden. Där tog det stopp. Vi letade igenom praktisk taget varenda vrå utan att hitta belysningen. Ingen av oss hade minsta minne var vi la den i våras. Det blir till att köpa en ny utomhusslinga.

Jag minns mina barndomsjular med värme och skratt.

Tjeckiska jular är lite annorlunda än svenska. Vi har julgran och pynt och sånger, men den tjeckiska julen är inte röd, den är vit, med vita spetsgardiner, vita dukar och guldstjärnor och änglar. Vi firar inte advent, bara St Nikolaus den 6 december, och sedan julafton den 24 på kvällen som här i Sverige.
Min mor brukade ge sig i kast med att baka pyttesmå julkakor så där 2 veckor före jul. De är små konstverk med choklad, nötter, sylt, kastanjedeg, grädde, och massa andra ingredienser. Under den kommunistiska perioden var det emellanåt ont om nötter eller russin eller någon annan väsentlig ingrediens. Då skickades jag till handlarn för att charma till mig det som behövdes.
Alla bakar dessa små godbitar, bara i lite olika former. Det betyder så klart att efter jul kan man inte se åt någonting som är sött på flera månader. Och det är oartigt att tacka nej!

(Japp, dessa är virkade men ser exakt ut som riktiga – och vilken suverän idé! Dessa blir man inte fet av!)

Några dagar före julafton köper man julmiddan – en livslevande karp som man förvarar i badkaret de sista dagarna för att hålla den färsk. På gatorna står stora trätunnor fullproppade med karpar. Fiskarn tar upp en karp och frågar ifall man vill ha den levande eller ihjälslagen. Sen stoppar man karpen i en trådkasse och ilar hem till badkaret med den.
Jag minns första gången min man Stefan var vittne till detta. Han fullkomligt tappade hakan när det helt plötsligt simmade en karp i vårt badkar.

Inköp av julkarpen här gestaltat av nationalkonstnären Josef Lada.

Magnus har försökt återskapa minnena åt mig och köpte en karp i Göteborg förra julen. Vi har inget badkar, bara en plastbalja, och i den stoppade vi den stackars varelsen. På morgonen väcktes vi av ett fasans skrik, skyndsamma steg i trappan och Alexanders chockade ansiktsuttryck:
”Morsan, varför har du en dö torsk i badrummet!?”
Dö torsk! Och han ska vara hälften tjeck!

Kvällen före julafton kläddes granen av de familjemedlemmarna som inte längre trodde på att Jesus kommer med den fullt pyntad genom den smala springan i fönstret som min mor hade lämnat åt honom. Vet man att han kunde mätta fem tusen personer med några små fiskar så förstår man att det är ingen match för honom att trycka in en julgran genom en 2 centimeters öppning.
Vi som inte längre trodde på detta tog itu med granen kvällen den 23 december. Min far var den förste som skulle utföra sin arbetsuppgift – att få på ljusslingan. När jag var riktigt liten så hade vi levande ljus i granen, men när jag var tonåring så kom slingan in i våra liv. Min far hade 2 uppgifter varje jul – ljusslingan och att ta livet av karpen. Båda var livsfarliga aktiviteter som inte kunde överlåtas åt någon annan familjemedlem.

Att de var det blev man varse så snart far försökte sig på någotdera av dem. Ljusslingan var så klart utredd sedan året innan men det gjorde ingen skillnad. På några sekunder var den hur trasslig som helst. Vi skyndade till hjälp och försökte trassla ut fadern som stod mitt i trasslet med armarna uppåt och svor åt alla och envar. Min mor försökte påminna honom om juletidens anda vilket bara gjorde hela saken värre. När han till slut på något sätt trasslade ut sig själv och fått alla ljusen in i granen så visade det sig att kontakten hamnade åt helt fel håll och granen kunde  man ju inte bara vända hur som helst. Den var inköpt på torget och saknade grenar på ena sidan med vilken den stod mot väggen.

Karpen var minst lika hemsk utmaning. Vi barn visste att det skulle förbrukas en offantlig mängd av min fars egna hemmagjorda svordomar innan karpen kunde tillagas. Jag ska inte här gå in på alla detaljerna men karpar är stora och starka och i likhet med alla andra levande varelser vill de ju inte dö.

Men julaftons morgon stod det en vacker gran i vardagsrummet. Kakorna var bakade och upplagda på de vita dukarna med guldkant. Mor hade putsat alla dörrhandtag under natten och hängt små vita änglar i spetsgardinerna. Släkten samlades hos oss för ett gemensamt firande. Vi åt den gudomligt goda karpen med potatissallad och väntade otåligt på att klockan skulle plinga från vardagsrummet som talade om att Jesus har varit där och lämnat presenter åt alla.

Min syster och jag Julafton 1973.

Taxiresan

Den charmige taxichauffören log ett brett vitt leende och hälsade mig välkommen in i värmen av hans taxi. Han log när han beklagade sig över vädret. Det snöade utanför bilrutan och det var tydligen ganska halt.

 

Han kikade på mig från sidan och förhörde sig om ifall jag hade mycket att göra. Jobevars, det hade jag ju förstås. Först utredande samtal med 2 små flickor på dagis, sedan ilfärd till Barnhuset för att närvara vid ett polisförhör och sedan lika fort tillbaka för att hinna med ett annat möte.

Jo, jag log tillbaka, det har jag allt.

Jag tittade på hans legitimation i frontrutan.

Mirko, vilket vackert namn! Jag berättade om mitt slaviska ursprung och om min första stora kärlek (när jag var 14) vars namn var Miroslav, eller Mirko.

Han berättade om hur de kom till Sverige under Balkankriget. Med en liten son, bara 6 år gammal.

 

Tänk så mycket man hinner avhandla under en kort taxiresa, bara 11 minuter lång. Ett möte i vardagen. En charmig taxichaufför med vackra bruna ögon, en socialsekreterare i språnget mellan 2 ärenden…båda från andra länder, långt borta hemifrån, men ändå numera hemma.

Bara en kort stund med en trevlig människa och min dag har fått en liten guldkant. Han hoppades på att vi skulle träffas igen. Nåväl, man kan ju aldrig så noga veta…

Bollhat

Cesca satte sig i bilen och pustade ut. Äntligen är den hemska måndagen över, hon kan andas ut. Hon har varit med, kämpat och överlevt – ära vare den som inte ger upp. Vi vågade knappt fråga hur det hade gått. Jo, hennes lag kom näst sist. Jag jublade. Vad kul, ni kom inte sist i alla fall!

Det hela handlade om en turnering – basketturnering närmare bestämt. Cesca hatar bollar. Det gör jag med alltså har jag ytterst svårt att entusiasmera henne. Hon gruvade sig hela söndagen för eländet och i morse såg hon ut som om någon i familjen hade dött. Jag led med henne. Hon ville ha en lapp att hon inte fick vara med – men jag vägrade ljuga. Så hon bet tjurigt ihop och åkte till skolan.

Bollar är enbart av ondo. Inte nog med att de är helt omöjliga att fånga, de är precis lika omöjliga att undvika. Man får blåtiror, bulor, brutna fingrar och dessutom blir stup i ett antastat av vildsinta motspelare som försöker ta bollen ifrån en. Vore det upp till mig så finge de bollen frivilligt, ta skiten så jag slipper ha med den att göra….

Undrar just vad det var för pucko som kom på idén att jaga ett runt föremål fram och tillbaka och slåss om den – till ingen nytta bara med en mycket hög skaderisk som följd. Historien förtiger barmhärtigt hans namn – kanske skäms den.

Så trött…

Förfärligt lång tisdag. Redan på morgonen förstod jag att krafterna skulle tryta innan dagen var över. Att klockan halv sju på kvällen skulle min klient som jag skulle på hembesök till upptäcka att även soctanter blir trötta och slutkörda.

Nätverksmötet på eftermiddagen gick så där. Vissa möten ger så mycket kraft, skjuts och energi, och vissa drenerar alla.  När familjens behov är stora men inte ligger inom våra områden. När vi vill men inte kan hjälpa. När verkligheten sätter stopp. Men jag kunde återkoppla till Yvonne och få feedback och skjuts framåt. Det finns bara en chef som hon och jag begriper inte hur jag ska kunna nöja mig med mindre i framtiden…

Ögonen åker ihop för mig. Jag kom hem klockan 8 ikväll och nu, tre timmar senare, kräver min trötta lekamen att jag ger upp för idag. Imorgon är en annan dag. Nya möten med människor, nya utmaningar. Nya chanser till insikter som jag ännu saknar i min insiktssamling. Och kanske får jag chansen att köpa knappar till min nystickade lila tröja och svart spets att pryda min röda kappa med. Eller julklappar till Magnus.

Kyrksoppa

I kyrkan på Vårväderstorget serverar man varje onsdag klockan 12 kyrksoppa. Den kostar 30 kronor, man får backa hur många gånger som helst, och det ingår bröd med ost och kaffe med hembakade kakor. Helt underbar lunch för dem som inte har så många kronor på fickan.

Vi stack till kyrkan några minuter försenade, Gunne-May och jag. Vi satt och lyssnade på en presentation (MST – multisystemisk terapi) och rätt som det var så var klockan 12 och vi fick bråttom. Man vill ju inte att den goda soppan ska ta slut! Väl framme tittade vi på den stora församlade skaran och konstaterade med en enkel blick att 98 procent av matgästerna var våra kollegor från socialkontoret. Hela förvaltningen samlad för att avnjuta en underbar grönsakssoppa med köttfärs. Fattiga socialarbetare som tar varje erbjuden chans att äta något gott och billigt.

Efter lunchen var det så dags enligt tradition besöka Ebbes hörna, en second hand butik på torget. Vi strosade runt en stund och hittade massor av fynd. Jag hittade 2 snöflingor, en av röda kristaller, en i guld doublé. Tio kronor styck. Helt oemotståndligt pråligt osvenska. Jag har redan avsevärda mängder glittrigt julpynt på kontoret och får alla möjliga kommentarer av den anledningen. Nu skulle det bli fler. Jag älskar guld, silver, pärlor, paljetter, volanger och spets. En del av mina helylle kollegor anser att jag har dålig smak. Det vill säga – olik deras. Vi kvinnor från sydligare breddgrader har ofta lite prålighet med oss i våra gener och det trivs jag med alldeles utmärkt. Vi tycker att den svenska smaken är lite tråkig och de tycker att vår smak är, hm, smaklös (kan man säga så om smak?).

Det är olikheterna som gör den här världen intressant och rolig och spännande. Ändå är det de som oftast skapar konflikter och krig. Inte som vi – jag – betyder konstig, annorlunda, farlig, hotfull. Bara för att jag tycker om en top täckt med gyllene paljetter betyder inte att det är något fel på mig eller på dig som tycker annorlunda. Över huvudtaget finns det mycket lite i vårt universum som kan klassas som ”rätt” eller ”fel”. Det mesta är bara beroende av synvinkeln. 

Struldag

Efter presentationen av ett nytt ärende på kontaktfamiljenheten hade jag liten stund innan jag måste åka och hämta glina. Jag stack till Backaplan och Wettergrens. Jag skulle skaffa böcker om akvaristik och fåglar – Magnus 2 stora passioner. I affären stod en dam och beklagade sig över att hon inte fått någon hjälp av personalen, att de böcker hon ville ha inte fanns i affären samt att de som fanns var dyra. Damen hade en gråbrun peruk och rulator. Expediten for som en skottspole och kämpade för att vara trevlig och artig. Jag kände med henne. Hur lätt är det att tycka att kunden alltid har rätt när det enda man hör är klagan och gnäll? Påminner starkt om en del av mina kollegor.

Jag hittade böckerna, kilade in på Cubus och köpte supersöta trosor till dottern och sedan stack hemåt. Jag skickade sms till alla glina att jag kommer tidigare. Alex och Samuel fick 2 med exakta tider. Det tycktes inte hjälpa. Samuel kom i tid men Alex var inte på plats. Jag ringde 15 gånger men kom bara till hans röstbrevlåda. Jag gav upp. Han får ringa från Kinnarumma….

Så fort vi lämnat Borås ringde mobilen. Supersur Alex ansåg att vi borde vända och hämta honom eftersom nästa buss till Kinnarumma gick om en timme. Aldrig i livet, sa jag. Vi väntade i en halvtimme att du skulle komma, ringde 15 gånger och nu har vi hunnit halvvägs hem. Är huvet dumt får kroppen lida. Ta bussen till Kinnarumma.

Vi kom hem, plockade in posten, tog lite mat och jag duschade. Sen ringde jag till Alex för att höra om han var framme snart. ”Jag är där vi brukar släppa av Zache!” sa han. Då förstod jag att han hade gått. Istället för att vänta på bussen, gick han 2 mil. Nåväl, motion har aldrig skadat någon.

Cesca hade dåligt samvete att vi hade åkt ifrån honom. Det hade inte jag. Han får lära sig att ta hänsyn till andra och ha mobilen på – annars kan vi lika gärna sluta betala den. Samuel böjde sig fram och sa till Cesca: ”Det var väl inte alls så farligt. Det kan hända mycket värre saker. Tro mig, jag vet.” Ja, man kan bli övergiven av sin egen mamma som tycker att det är betydligt roligare att flytta till Stockholm med sin älskare än att ta hand om sina 5 barn…

Zache tyckte att detta var den bästa dagen i hans liv. Varför? Jo, han kom inte till skolan förrän klockan halv elva på förmiddag. Det var så halt att skolbussen inte kunde krångla sig genom skogsvägarna utan att riskera åka av vägen och skada barnen. De fick gå in på Björkehovs fritids och sedan skickade rektorn taxi efter dem. På så vis missade de matte och idrott – alltså toppendag.

I Borås var det trafikkaos i morse. En buss hade kanat på tvären i en korsning och inga bussar kom varken ut eller in på busstorget. Alex fick alltså gå till skolan - ja, snarare glida dit. Jag kände genast att ABS slog till direkt när jag ville bromsa, och bilen bara gled. Det var en tunn is på vägen – och det regnade samtidigt. Såphalt alltså. Jag minns en dag för 20 år sedan (exakt, det var november 1988) när Magnus och jag åkte till Hudiksvall för att lyssna på föredrag om musikterapins välgörande inverkan. Vi hade en vit Opel Manta och det regnade underkylt regn. Vi åkte 30 km i timmen hela vägen dit och tillbaka. Jag var så spänd att jag hade muskelvärk flera dagar efteråt. Men vi klarade oss, och det gjorde jag i morse också. Nu får det vara bra med eländet. Antingen får det vara varmt eller kallt. Det här växlande hit och dit är livsfarligt. Och folk blir sjuka av det. Nu är det Magnus som ligger hemma, mår uselt och lider av yrsel. Måtte jag kunna hålla ställningarna…

Time out

Självklart var jag på GCK alldeles för tidigt i morse. Jag hoppades på att vi skulle ha handledning från halv nio till halv tolv, vilket skulle ge mig tid till att både åka med Gunne-May till Grand parfymeri och handla, och inta lunch. Jag hade ett klientmöte inplanerat klockan 1, till dess måste allt vara klart.

Jag hade fel.

Handledningen började först nio, pågick till tolv och drog över några minuter. Vi kilade iväg men hade först svårt att hitta en parkeringsplats och när vi väl gjort det och handlat i parfymeriet så hade vi problem att hitta tillbaka till jobbet. Göteborg är verkligen inte min starka sida när jag kör annat än spårvagn.

 

Nu när slutet av året och av min karriär i Biskopsgården närmar sig så känner jag alltför tydligt hur energin och kraften rinner ur mig. Jag ser så fram emot att vara ledig i jul och tre veckor känns som en evighet! Jag har handlat alla julklapparna nu men allt är inte inslaget och det som återstår är städningen och maten. Baket. Och pysslet. Men det är å andra sidan sådant som jag älskar att göra – när jag har tid och kraft!

 

Ikväll tror jag inte att min ork räcker till så värst mycket. På lördag ska jag försöka få fram alla julpynt och göra fint hemma inför första advent och på söndag är vi bjudna till Åsa på adventsmiddag. Men jag måste ju göra klart Kajsas album! De få sidorna som fattas har nu tagit mig flera månader. Vilken sten kommer att lyftas från mina axlar när det är klart och ivägskickat! Om jag blir liiite sjuk (det måste ju smitta det som hela familjen drabbats av – utom just jag) så kommer jag kanske ha tid och ork att avsluta det så det kommer iväg före jul.

 

Just nu vill jag bara ha time out. Om så bara för en kort stund.

Tårfyllt

Det var inte min dag. Inte alls. Fast den kändes rätt ok från början. Jag tyckte att mina reflektioner på GCK var relevanta och genomtänkta. Jag köpte en sista julklapp till Magnus på lunchen. Jag hade ett jättebra möte med klienter som går igenom en skillsmässa. Jag var som vanligt effektiv, respektfull, kvick, empatisk.

Men….jag hann inte äta lunch. Min arbetslust var lika med noll. Jag fick inte tag på Yvonne eller Else-Marie och kunde förljaktligen inte ge svar till en fundersam rektor på den skolan som jag placerade en pojke i fredags. Jag lovade glina att komma iväg så jag kunde hämta dem tidigare. Men i sista sekunden dök det upp en utförare och ville diskuttera ett ärende samt säga hur ledsen han var att just jag skulle sluta. Jag skyndade iväg sedan men fastnade i traffiken på 3 olika ställen och fick köra som en galning för att mina barn inte skulle behöva stå ute och frysa. Jag blev osams med Cesca för hennes evinerliga negativism. Jag måste handla och tanka också – och jag kom hem halv åtta – igen…Samuel hade ringt till CSN bara för att höra att vi hade använt fel blankett när vi ansökte om inackorderingstillägg……

……….

Jag grät halva vägen hem. Nu orkar jag inte mer. 2 veckor i rad som allt ansvar åligger mig. Och flera till framför mig. Jag gör allt, fixar allt, jobbar dygnen runt – men jag är så trött just nu att jag nästan önskar att jag slapp vakna på morgonen. Om jag bara haft ett badkar, ett helt vanligt, med varmt vatten i….ett sådant som jag blev lovad när vi köpte huset….

I flyttankar

Nu är det snart dags att plocka ihop här. Inte bara för denna vecka, utan för betydligt längre tid än så, kanske för alltid. Jag ser mig omkring och inser att jag har hunnit släpa hit halva bohaget under de 2 åren jag har jobbat här. Jag har egna krukväxter i fönstren (jag kan inte leva utan krukväxter, på Migrationsverket fick jag alltid alla övergivna stackare som de asylsökande lämnade kvar i lägenheterna när de flydde, som lämningar av ett kort liv i Sverige), jag har tavlor, julpynt, foton med ramar, böcker, statyetter, ljusstakar med och utan ljus, en vas med tygrosor, vattenkokare, ett antal koppar och muggar, cd skivor (minst 30 stycken), smycken, handkrämer, dukar….you name it.

 

Kanske borde jag ta med mig hit en rejäl flyttlåda. En sådan som rymmer en fjärdedels kubik. Men det känns löjligt. Det här är ju min arbetsplats, mitt kontor for crying out loud, inte någon bostad precis.

Kanske ska jag bara ta hit ett antal pappkassar och ta hem lite i taget. Så ser det inte så fjantigt ut. Ett par kassar om dagen så är det tomt här om 3 veckor.

 

Flytta är jag ju finfin på. Jag har flyttat 27 gånger i mitt liv, så jag vet nog vad jag ger mig in på. Jag kan packa som vilken flyttkarl som helst, har t o m blivit erbjuden anställning som packare. Men kanske är det roligare att packa när det man flyttar TILL är enbart positivt. Och det vette katten hur det är med den saken denna gång. Visst, jag får mycket närmare till jobbet och spar 2 arbetsdagar per vecka genom att slippa pendla till Göteborg. Men – jag får tusen spänn mindre i lön trots att mina bensinkostnader tillkommer. Jag får jobba med LSS vilket också är ett steg bakåt i karriären. Det är då ett som är säkert – trivs jag inte med jobbet så kommer jag tillbaka hit, pendling eller inte.

 

Kanske borde jag låta bli att flytta precis allt. Tänk om jag sen måste flytta tillbaka rubbet?  

Adventspyssel

Nu är det ljus här i vårt hus, dessutom är det riktigt rent och juligt och vackert. Jag trippade upp ur sängen vid sjutiden. Kunde inte sova. Väl medveten om att jag bara har 1 dag på mig att pynta klev jag upp i ottan. Jag började härja runt som en vettvilling. Städa, diska, skrubba, tvätta, plocka fram julpynt, damma, göra fint. Och fint blev det.

Så fint blev det i köket med lyktor och duk.

Ja, jag vet. Man SKA inte ha julgranen hela december. Inte här i Sverige, här SKA den kläs sista helgen före julafton eller nåt. Men å andra sidan tror jag inte att seder är naturlagar och man KAN trixa med dem lite hur man vill. Det gör ju alla andra. Man säljer semlor i januari, julpyntar i affärerna i september och numera firar man Halloween trots att ingen riktigt vet vilken dag den infaller. Jag älskar julgran som företeelse men efter julafton är den alls inte så rolig. Då stopapr jag in den i lådan igen, sisådär den 2 januari.

Imorgon tänder vi det första ljuset i vår adventsljusstake. Och sedan ska vi åka till Åsa och äta adventsmiddag hos Cissi och Gunilla och Göran. Kanske inte alla, Cesca är sjuk. Men vi ska inte vara borta så länge.

Vi hittade aldrig utebelysningen. Kanske blev den stulen, tillsammans med den lila cykeln som försvann spårlöst. Alltså stack Magnus till stan och köpte en ny – en rosa! Bara för min skull. Det finns ett flertal livsmotton i vår familj. Mitt förnämsta är: ”Pink isn´t a colour, it´s an attitude”. För att hedra sin mor kör Alex med ”Real men wear pink”. Ni vet, the man, the myth, the concept

Jag har slagit in alla paket, de enda som är kvar är filmer och spel som Magnus skickat efter. Jag funderar fortfarande på om jag inte ska försöka hitta något mer till Magnus, fantasin tryter i år. Ja, hittar jag nåt kul så får vi se.

Jag hade hoppats på att Tina och Flippis ville fira med oss igen men har inte hört något. Hanna och Fredrik firar alltid med familjen i norr. Nåväl, vi blir i alla fall 6 personer i år, och till Nyår 7, med Elida. Det finns de som är helt ensamma.

Dä ska va gött å leva…

”Mamma, varför blinkar den röda lampan på frysen?” ropade Zache och pekade mot köket. Jag blev fundersam först och sen ganska förskräckt. Jag traskade till frysen, öppnade dörrarna, stängde ordentligt, tryckte till….Det blinkade. Hm, vi får väl ge den en stund att få upp kylan, tänkte jag. Jag kastade oroliga blickar mot köket. Lampan blinkade som den finaste stjärna på vinterhimmelen. Blinka lilla lampan där…

Vid åttatiden gick jag till frysen och öppnade igen. Nu var det så varmt i den att isen hade smällt och droppade på limporna och glasspaketen. Jag gav upp tanken på att få ordning på den, knäppte av den och plockade ut glasspaketet. ”Vem vill ha massor av glass?” ropade jag och genast fick gensvar från Samuel och Alex. Efter en halvtimma kom de med ett halvtomt paket. Orkar inge mer….gnällde Alex. Vi andra tog skedar och högg i.

Jag insåg att frysen höll på att lämna in. Skit också. Precis före jul när man inga pengar har och när man verkligen behöver en frys. Dessutom hade vi en massa mat i den som nu blir dålig. För vad är det för mening med att laga den när man inte har någon frys att stoppa in matlådorna i?

Imorse knäppte Magnus på den och den gick igång, men blinkade glatt. Jag stekte 2 hamburgare till frukost till var och en. Vi var bjudna till Gunilla och Cissi i Åsa sedan så vi kan inte stå och laga maten just då. Det fick vänta till vi kom hem. Vi duschade, gjorde oss i ordning. Magnus föreslog att vi skulle ha mysigt på kvällen, dricka glögg hemma och tända det första ljuset. ”Vi ska steka hamburgare och lax i kväll,” sa jag föga entusiastiskt. Vi tittade på varandra och brast i ohejdat skratt. Och sen började vi som en man sjunga: ”Dä ska va gött å leva, annars kan dä kvetta…”

Magnus visste precis hur man åkte från oss till Åsa. Jag försökte oponera mig lite eftersom jag tyckte att det lät som en redig omväg men han tystade mig med att ”jag vet vad du tänker men det är inte den vägen vi ska ta”…Jaha, en tankeläsare alltså. Men hans lokalsinne är vida bättre än mitt så jag bråkade inte. Skulle jag råka ha fel så finge jag höra det resten av mitt liv sen.

Det visade sig att jag hade rätt. Vi åkte helt i onödan runt halva Västra Götaland när vi hade kunnat bara blåsa 41:an mot Varberg och svänga av i Horred. Jag påpekade inte att det var vad jag hade i tankarna, han visste ju vad jag tänkte och åkte jordklotet runt ändå.

Vi hade i alla fall en helt underbar dag i Åsa. Här kommer några bilder:

Zache, Alex och Cesca i Åsa.

Cissi fixar med glöggen.

Vid ankomsten hem upptäckte vi att frysen inte längre blinkade rött. Vi fick glädjefnatt. Nu kunde vi glatt skippa alla goda råd vi fick i Åsa (”vänd den upp och ner och sätt på den på kvällen” etc – visst låter det som ett något perverst förslag om man inte vet att det rör sig om en frys, och eventuellt även om man faktiskt vet det), vi behövde inte steka hundra hamburgare och lax och köttbullar och fläskstek. Vi kunde faktiskt sätta oss ner, tända det första ljuset och dricka glögg och äta pepparkakor. Dä ska va gött å leva!

En underbar första advent till er alla.

Dom kommer!

Efter lite glögg och annat mysigt fick jag tag på Tina per msn. Hon har pratat med far sin och nu tänker hon igen fira jul hos oss! Jag begärde in en önskelista. Det är inte lätt för Tomten dessa dagar. Väskor och tröjor kan han säkert fixa i sin tomteverkstad, men det är värre med tatueringar…gubben får lov att hänga med i tiden lite bättre.

Och så fick jag kort på Filip och en stående inbjudan till Tinas badkar och hennes skola för att måla. Hon läser till svenska- och bildlärare i Falun och jag var där och hälsade på i somras. Gud så mycket kul man kan ha med allt detta konstnärsmaterial! Hon valde verkligen rätt utbildning.

Så här kommer ett par bilder på mitt supersöta barnbarn Pilip Lason

I mammas kök i Borlänge.

Filip myser i soffan.

Utbildningsdag

Systemteorin hela dan. Jag hann inte läsa ut hela boken som vi skulle men en del hann jag med trots alla andra åtaganden jag hade i helgen. Jag skjutsade glina och Magnus och sedan satt på GCK och läste resten. Narrativ terapi, mycket intressant. Jag funderade på den dominanta berättelsen jag har om mig själv och mitt liv som det har varit och blivit. Vissa berättelser vi har om oss själva passar in i vår självbild, andra inte. Då plockar vi bort dem som inte passar trots att vi kanske skulle må mycket bättre av den alternativa berättelsen som blev skapad då.

Jag kan troligen inte läsa klart min systemteoretiska utbildning. Det är synd. Jag har bara en termin kvar av de två åren. Egentligen är det mesta som återstår nu ett paper. En uppsats alltså. Jag har en jättebra idé vad jag skulle vilja skriva om – nätverksmöten. Jag älskar dem. Som socialsekreterare får man hjälp att träffa alla på en gång och dessutom startar alla synergieffekterna i ett nätverk processer som aldrig skulle påbörjas annars. Nätverkslaget tycker att det är urtrist att jag försvinner – jag är deras trognaste kund och står troligen för 90% av alla deras uppdrag. Jag hoppas att jag hade startat en trend och att andra kommer att inse hur överlägsna nätverksmöten är i socialt arbete.

Imorgon jobbar jag till halv sju och är alltså inte hemma förrän åtta eller så. Det är tråkigt – Magnus har nämligen beställt ett badkar till mig! Och det kommer levereras imorgon kväll! Jag som har längtat i 2 år och nu får jag äntligen tappa i varmt vatten, tända doftljus och hälla i aromatiska oljor och njuuuuta tills vattnet blir iskallt och jag tvingas upp, skrynklig som ett russin.

Ikväll såg glina och jag den första delen av årets julkalender Skägget i brevlådan. Zache öppnade den första luckan och nu känns det att julen är på antågande. I helgen ska vi baka pepparkakor och lussekatter. Zache och Cesca vill handla resten av klapparna. Sen är vi klara för julen. Om det nu blir någon ordning på vår blinkande frys. Jodå, den blinkar… 

Jag vill ha en egen hemsida

Hur gör man för att skaffa en bra hemsida? Inte bara bloggsida utan en där man kan lägga in allt mellan himmel och jord, som man kan designa som man vill, programera som man behagar? Jag är ingen trollkarl när det kommer till websidor men det skulle vara så hemskt roligt om man kunde lära sig det. Jag försökte på Passagen idag men kom aldrig längre än till en sida som ville ha min e-adress. Så snart jag fyllde i den så kom en länk till den som tog mig tillbaka till sidan med frågan om min e-adress. Jag gav upp efter några försök.

Min passion att designa saker har nu spridit sig även till Internet. Det hade jag aldrig trott för så där 10 år sedan. Jag ansåg att datorer var egentligen ondsinta rymdvarelser som kom till jorden för att förslava människan (och ibland tror jag att jag hade rätt) och aldrig skulle jag bli en av de förslavade, inte så länge jag drog andan. Men se, tiderna ändras, och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig med dem. Jag vet – jag har inte tid. Nej det har jag inte. Men om man tycker att något är väldigt roligt så brukar man göra sig tid. Kanske skulle det vara min räddning, mitt sätt att få egen tid.

Men som sagt, ikväll stupade detta på det enkla faktum att jag inte har en susning hur man gör. Imorgon kväll jobbas det till sent på kvällen, och sen ska jag sova i mitt nya badkar. Men kanske på onsdag, om jag får reda på hur man gör. Och om vi inte måste vända upp och ner på vår blinkande frys eller göra något annat trist men nödvändigt.

Skift på soc

Somliga superlånga tisdagar hjälper inga positiva tankar i världen. Kanske har min bristande arbetsentusiasm något samband med att jag har bara 2½ veckor kvar att jobba och sen är det julledigt! Kanske. Eller kanske känns det som att det är inte så kul att påbörja saker och ting som jag inte kommer kunna avsluta. Inte ens se hur det fortskrider och om mina insatser gör någon skillnad.

 

Jag har som vanligt förlagt ett hembesök till den okristliga arbetstimman 17:30. Det är så svårt att vara riktigt skärpt den tiden på dygnet så det borde bli förbjudet att jobba med myndighetsutövning då. Jo, jag vet att det är lika viktigt att vara skärpt exempelvis inom vården, dygnet runt, oavsett om hjärnan hänger med eller inte. Jag har ingen lösning på problemet, jag tycker bara inte om att jobba 10-timmars dagar. Jag kan gladeligen gå upp fem på morgonen, då är jag pigg och allert, men inte sju på kvällen…

 

Jag hade den här diskussionen med mina kollegor häromdagen. De flesta av dem är morgontrötta och kvällspigga. De kan glatt skrutta uppe till 2 på natten, men att börja arbetsdagen klockan 8 på morgonen anser de vara ren tortyr. Tänk så olika vi människor är. Ändå envisas vi med att trycka in alla i samma form. Vi ska följa samma regler, ha samma arbetstider, inte avvika på något sätt. Men jisses, vore det så förfärligt svårt att köra det lite i skift? Jag kan jobba från 6 till 3, andra från 10 till 7, eller nåt. Alla skulle bli nöjda och glada och klienterna skulle ha ett öppet socialkontor hela dagarna. Men det går väl inte för facket – det är en massa ob tid och strunt. Så då plågar vi hellre de morgontrötta genom att släpa hit dem på morgonen och de första 2 timmarna är de troligen helt värdelösa i huvet, och sen plågar vi de kvällströtta genom att tvinga dem jobba så sent att vi är hemma först vid halv nio på kvällen, och halva eftermiddagen orkar inte ens tänka klart. Oerhört klipskt och effektivt…

 

En del av min trötthet beror just nu på uslig sömn. Jag har mardrömmar om blinkande frysskåp och hur de ställer till mitt liv strax före jul. Vi har nu kommit underfund med att det är nedre delen av frysen som är det stora problemet och vi kommer nog inte undan, den måste lagas eller bytas ut.

Paradiset

I köket stod killarna uppställda på rad. Jag hade precis kommit hem från jobbet. Jag slutade kvart i sju, sedan gick jag i iskallt regn till en spårvagn, tog bussen klockan halv åtta från Nils Eriksson terminalen, kom till Bollebygd klockan åtta, tog min bil därifrån och körde genom mörkret och det tilltagande snöfallet de sista 4 milen till Grimskulla. Stora vackra snöflingor dalade ner på vägen och förvandlade den till en halkbana. Knäppte jag på hellysen så såg jag bara de stora flingorna rasa emot mig framifrån.

Jag kom hem slutkörd och kall. Kanske skulle jag ha satt på mig mer än en tröja. Eventuellt vore det också en bra idé att kasta mina silverskor och skaffa några med hela sulor. Slipper man bli blöt om fötterna så kan man nog hålla värmen bättre. Zache frågade hur kall jag var och kände på mina händer. Burrrr, sa han och flinade pillimariskt åt Magnus. Jag tittade på dem alla och insåg att något var på gång.

Magnus öppnade dörren till badrummet och där stod den. Vackert vit och rosaskimrande i lyktornas sken, fylld med doftande varmt vatten täckt med skum, med ett glas vitt vin på kanten – mitt nya badkar. Jag tjöt rakt ut, skuttade omkring som en galning och klappade händerna. Samuel stod vid dörren och fnittrade. Alex som nu har dragit ut en tand även på andra sidan munnen och försökte äta en pizza kämpade mot skrattet eftersom hela hans mun värker just nu. Zache jagade in mig i badrummet – gå och bada, mamma – hans ögon glittrade av glädje.

Visst, badkaret är inte bara mitt men Magnus skaffade det för att göra mig glad. Jag tog av mig kläderna och gled sakta ner i det heta vattnet. Den känslan som sprider sig i kroppen allteftersom man nedsänker den i varmt vatten kan bara inte beskrivas med ord. Jag tog en klunk vin, släckte lyset och i de röda lyktornas sken försjönk jag helt i den fantastiska känslan. Närmare paradiset än så kan jag inte komma.

Tvångsmatlagning

Vilken vecka! Som vanligt TROR jag att jag kommer ha någon kväll lite lugnt så att jag ska kunna pyssla, sy, scrappa eller bara softa, men glöm en dröm som en vän brukar säga. Igår kväll var det det eländiga frysskåpet som ställde till det för oss. Vi var tvungna att knäppa av det, det var ändå alldeles för varmt i det och allt höll på att tina upp. Så – när vi kom hem klockan sex igår kväll fick vi vackert ställa oss och laga mat. Inte en maträtt utan alla som gick att åstadkomma med det vi hade i frysen. Vitlökslax med ris och vittvinssås, köttbullar med makaroner och svampsås, spenatsoppa med ägg….Vissa matvaror vågade jag inte använda, som grillskivor. De hade nu legat där i lite för varm frys i 2 dygn och jag försöker undvika allt som kan ge oss någon form av magtrubbel.

Zache badade, alla ungarna åt och åt, och det som blev kvar plockade vi i ett ansenligt antal lådor som vi ska försöka äta upp denna vecka. Magnus tog med sig en bunt till jobbet där de faktiskt har en frys. Hos oss har vi förvisso en också – en pytteliten frys på 100 anställda. Det var alltså bara att lägga ner…

Ikväll är det julfest på Zaches skola. Men först ska jag jobba hela dagen, möta en mamma vars barn jag hade placerat och nu ska ansöka om LVU vård för, möta en tvillingfamilj som håller på att gå under….och sen ska jag på julfest. Från de trasiga, sämst lottade, till de glada och lyckliga på en och samma dag. Och fredagen ser inte mycket bättre ut. Med 2 veckor kvar att jobba och fulltecknade dagar undrar jag vad som skulle hända om jag eller Zache blev sjuka. Men å andra sidan – denna värld kan på intet vis räddas av mig allena, det har jag insett för länge sedan.

Barnens röster

Jag vet inte vad det är men jag måste ha någon form av en samtalsgåva som jag inte har upptäckt (eller utvecklat) förrän nu. Kanske är det så som min chef säger, att jag inte vet mitt eget värde. För visst var jag orolig. Och visst trodde jag att mamman skulle bli ledsen, arg, förkrossad, aggressiv, förtvivlad…Jag sov knappt en blund i natt. Jag såg henne framför mig och försökte förbereda mig för de scenarion som skulle kunna utspelas. ”Vi ska ansöka om LVU vård för ditt barn…” vad svarar man på det? Hur känns det i en mammas hjärta och själ när hon vet att det är hon som är orsaken men lastar sin skuld över på den onda soctanten?

Mamman grät och höll i min hand, men hon var inte arg eller aggressiv, hon hatade inte mig, sig själv eller hela systemet, hon ville bara försöka förstå vad hon kan göra för att komma upp ur avgrunden igen. Och jag höll hennes hjärta i mina händer. Hon var ledsen för att jag skulle ha tjänstledigt, hon litade på mitt omdöme, mitt i bedrövelsen.

Hur gick det, frågade min chef och såg på mig lite fundersamt.

Det gick jättebra Yvonne, det blir så bra så…..Hon såg mycket förvånad ut, men lite grann så där: ”det visste jag väl…”

Jag bjöd hela arbetsgruppen på mackor till fika. Räddas det som räddas kan – frysen är död och det vi inte äter upp, det måste kastas. Åh, sa Yvonne, du är en favorit Veronica. Jo, jag tackar

Kvällen vigdes sedan åt Zaches julkalas. Här kommer några bilder från pjäsen ”En jul på Hawaii” där han gestaltade ko nr 2.

Zache, Gustav, Ludwig och Hedwig är husdjur (ko2, ko1, gris och häst).

Djuren hoppar upp ur lådan.

Och jag måste säga att jag hyser en gränslös beundran för den söta krulliga fröken som får 2 klasser med 9 åringar spela upp en pjäs, få ordning på all rekvisita och ingen glömmer sina repliker eller sitt intåg. Det är en prestation i klass med Jesus mirakel i Kaana. Trots att alla säger sina repliker så fort så det känns som att man snabbspolar en film. Man får verkligen spetsa öronen. Short short version liksom.

Vi fikade, gav fröken en julklapp och sedan åkte vi hem. Fredag imorgon. Bara 3 klientmöten kvar denna vecka. Och en ansökan om vård som ska författas. Denna vecka har jag nog inte levt mitt liv i 140 knyck utan snarare sådär 220.   

Ett magiskt möte

Ett fantastiskt möte – på annat sätt kan det inte beskrivas. Ett möte mellan två terapeuter, socionomer, människor som jobbar med människor. Ett sådant möte som lyfter bägge två, som fyller rummet med positiv energi så att taket nästan lyfter. Man avslutar varandras meningar, ler vid referenser, citerar Peter Lang. Jag har inte upplevt ett sådant möte på flera år. Egentligen kanske aldrig. Och sen säger folk att besläktade själar inte finns, att det bara är snack. Inte ett ögonblick tror jag på det, inte efter dagens upplevelse.

 

Det magiska med ett sådant möte mellan två människor är att hela livet känns trevligare att leva. Att man ler mot dem man möter i korridoren. Att gråväder inte längre är ett bekymmer och inget känns tungt och besvärligt.

Hoppas att ni alla får uppleva ett sådant möte som påbörjar de goda processerna i er själ.

Björn Gustafsson

Samuel undrade om vi skulle ha en myskväll. Han hade köpt en film som vi kunde se – Björn Gustafssons årsredovisning. Jo, det kunde vi väl. Vi handlade mat på Willys och såg till att få alla ingredienser till lussekatterna som vi ska baka imorgon. Vi köpte två flaskor Mateus på skylten och sedan åkte vi hem och sjöng glatt Helmut Lottis  ”Den döende svanen” och Magnus Ugglas ”Kung i baren”.

Vi grejade lite i köket och sedan samlades vi runt teven. Björn Gustafsson. Jag kommer ihåg när vi såg på Melodifestivalen och såg historien skapas. Jag minns Kajsa och hennes förälskelse i Björn. Jag minns hans dikter, hans försök att flyga och hans sång till Carina Berg. Nu har jag dessutom fått uppleva hans gestaltning av Arn.

”Dansken kommer!”

Se Björn Gustafssons samlings-CD. Ni kommer inte att ångra er.

Klappar och lussebak

Jag ger mig den på att jag håller på att bli krasslig. Jag har känt mig lite hängig hela dan och haft ont i bröstet och mellan skulderbladen. Men jag har ingen lust med några sjukdomar, och inte kunde det stoppa mig från bakning och shopping heller. Jag hade lovat Francesca att vi skulle iväg och handla, så det gjorde vi. Hon hade 500 spänn kvar att handla klappar för och fortfarande saknade klappar till ett par familjemedlemmar. Så – vi tog min lilla Kia och stack till Knallerian.

Där var det dels ett luciauppträdande, dels vackra granar och juldekorationer överallt.

Lite suddig eftersom hon rörde sig:)

Jag hade äntligen hittat lila knappar till min nystickade kofta och svart spets att piffa upp min kappa med.

Sen bar det av hemåt där Magnus höll på att laga taccos. Dessutom hade jag tänkt baka lussekatter så det var bara att sätta igång. Nu har vi 40 lussekatter till vår andra-adventsfika. Kanske blir det några kvar att ta med sig till jobbet på måndag.

Om det blir något jobb det vill säga…

Andra advent

En underbar andra advent till alla mina vänner!

Värk

Jaha, nu har flunsan slagit till. Jag kunde knappt resa mig upp ur soffan igår kväll för värk i kroppen. Det får man för att man kaxar sig. Så sent som igår morse skröt jag om hur frisk jag är och att jag har knappt två sjukdagar per år. Instant carma, eller som min mormor brukade säga: somliga straffar gud direkt. Dessutom har jag alltid samma skumma symptom: molande värk i musklerna, bindväven och benstommen. Ingen feber, ingen hosta eller snuva eller liknande som alla andra människor får. Nej då, bara en satans värk som gör mig tokig eftersom jag knappt kan komma i kontakt med något utan att det gör ont. Gissa hur lätt det är att sova exempelvis.

Så istället för att baka pepparkakor och njuta av anfra advent så ska ja halvsitta i nåt hörn med min dator och hoppas på att eländet ger sig till imorgon åtminstone. Så jag kan åka och jobba. Jag har 2 veckor kvar i Biskopsgården. Och jag vet hur min almanacka ser ut. Alla utredningar som ska avslutas, alla människor som jag bör träffa, överklaganden att yttra sig till och yttranden till åklagaren… Bara jag tänker på allt detta så får jag mer ont. Jo, och så kommer det någon snubbe på måndag för att kolla på vår frys. Kanske har både frysen och jag slut på batterierna. Eller termostaten, vilket det nu är.

Och när jag ändå bara ligger här och gnäller så kan jag faktiskt fylla på min hemsida som jag är i färd med att skapa. Gå igenom alla gamla inskannade bilderna och leka lite. När man mår uselt så får man väl se till att ha det så trivsamt som det nu går.

 

Älskade Karlsbron

Karlsbron – min absoluta favoritplats i min vackra hemstad. Redan som tonåring brukade jag gå dit med mina kompisar och på kvällen njuta av alla som målade sina konstverk där, spelade dragspel, promenerade i de gula lampornas sken. Alla kärleksparen som kom dit för en romantisk kväll. Om man kan känna historiens vingslag någonstans så är det på denna 600 år gamla bro som Karl IV lät bygga i sitt älskade Prag.

Under de senaste översvämningarna följde jag ängsligt Moldaus framfart i tidningarna. Måtte inte floden ta med sig det vackraste vi har, må hon sansa sig. Jag såg bilder från Prags zoo där man evakuerade alla djuren, jag såg bilder från Malá Strana med vattennivåer som nådde obegripliga höjder. Men bron höll. De andra moderna broarna fick skador, vissa mycket allvarliga, men min älskade gamla bro stod pall Moldaus påfrestningar.

Sommaren 1980 var min blivande man Stefan på besök i Prag och tog ett vackert foto på mig stående på Karlsbron. Vi hade det inramat i många år eftersom jag älskade det. Sommaren 2008, alltså 28 år senare, tog jag själv ett kort på min dotter Francesca på samma plats.

Till och med samma pose, undrar om vi är släkt? Jag var 19 år på bilden, hon är 13. Och många fler bilder lär det bli på den gamla bron. För varje gång jag besöker min födelsestad tänker jag återvända just dit.

Jag har tråkigt!

Jag är less – jag har ONT och trots en hel dag i sängen så mår jag pest och kommer varken kunna sova eller gå till jobbet imorgon. Det är tråkigt. Jag har nu legat 1 dag, och jag avskyr det. Loath entirely, som Grinchen säger. Jag har så förfärligt tråkigt! Hur i all sin dar kan folk sitta vid datorn hela dagen och tycka att det är kul? Jag fattar inte. Jag håller på bli knäpp.

Av ren leda gjorde jag en kraftansträngning och försökte gå nerför trappan för att hämta något att dricka och en dvd att titta på. Jag kunde knappt ta mig upp igen för all värk i benen och kroppen! Jag ojade mig och gnällde och kände mig som 87 bast.

När Alexander var 6 år gammal började han i en Waldorfförskola i Örebro. Han var av den typen som ska underhållas oavbrutet och helst lekas med och hållas sällskap och allt. Waldorfpedagogiken utmärker sig bland annat med att barnen får hitta på egna lekar själva. Alexanders värsta mardröm alltså. Och på ett föräldramöte tyckte hans fröken att vi skulle sluta upp med att underhålla och hitta på.

”Det är inte farligt att ha tråkigt!” sa hon förnumstigt.

Jo, det är det, tänker jag själv nu, 12 år senare. Det är livsfarligt. Jag är ganska säker på att man kan gå under av leda.  Om inte på annat sätt så i alla fall genom att hoppa från ett fönster i ren protest, bara för att det ska hända något. Mycket kan jag stå ut med men inte med att ha tråkigt. Jag drev min mor till vansinne redan som liten.

”Mamma, jag har tråkigt!” gnällde jag då och då och hon tyckte att det inte alls var hennes problem tills jag de facto kom till henne och gnällde om det.

Hm, kanske lever jag i sådan rasande fart bara för att slippa ha tråkigt?! Det fungerar i vilket fall – tills bacilluskerna anfaller.

Stankovice

Eftersom jag bara skrotar hemma i sängen så måste jag roa mig med någonting och då får det bli min blogg. Jag har massor av bilder att gå igenom och scanna in men några har jag redan i datorn och de påminner mig naturligtvis om både det ena och det andra. Igår hittade jag 2 foton från den tiden då Stefan och jag bodde i Tjeckoslovakien. På sommaren åkte vi nästan varje helg till mina föräldrars stuga. På den tiden bodde de i en lägenhet i Prag och hade stuga i min mormors trädgård på landet. Den står kvar, men ingen bor där numera, inte ens på sommaren. Det fanns inget vatten indraget så diska fick man göra utomhus med vatten från den egna brunnen.

Min vackra mamma, på bilden bara 41 år gammal, står och diskar under plommonträdet.

Som synes så hade vi alla tre fashionabel permanent, oerhört modernt på 80-talet (året här är 1982 så jag var 21 och min syster 14 ). Dessutom hade man säckiga kläder och vi var båda magra bortom all sans och vett. Det kan man inte påstå om någon av oss numera, allra minst mig själv. Och vet ni vad den runda sfi-fi liknande saken på bordet är för något? Det är vår tvättmaskin Japp, man fyllde den med hett vatten, tvättmedel och några plagg och sedan stod man och vevade runt runt tills armen höll på att trilla av. Jag vet, det låter som dark ages, men i Prag hade vi så klart ett helautomatiskt toppmatat vidunder. Inte på landet – där fanns ju varken rinnande vatten eller el.

Stugan är numera ett redskapsskjul. Mormor och morfar är borta, deras hus är sålt. Mina föräldrar bor i egen villa i samma by och äger fortfarande den fristående trädgården. Dessa dagar används den mest för att slå gräs till alla husdjuren och odla allt man kan tänkas komma på.

Här sitter jag sommaren 1980 under vårt enorma körsbärsträd. 

Efter min flytt tillbaka till Sverige byggde mina föräldrar sitt hus i Stankovice. De gjorde allt själva med hjälp av min morfars flinka händer och gammelmorbrors pengar. De proklamerar stolt att det är det finaste huset i byn och det är klart att det är – det är ju deras och det är byggt med kärlek.

Min fars kaninfarm. Den absoluta favvoplatsen för Cesca, ända sen hon var bara ett år gammal.

Jaha, nu är frysgubben här så nu ska vi se om han kan fixa frysen eller om vi ska bara slänga ut skrället och skaffa en ny…

Frysgubbens dom

Nu har frysgubben varit här. Han kom med en lärling för att kika på vår sjuka frys. Jag vågade inte riktigt stanna i närheten av dem för att inte smitta ner dem också. Men undersökningen gick snabbt – efter bara 3 minuter har grabbarna ställt diagnos och prognosen är inte hoppingivande. Vårt frysskåp är döende. Hon har motorfel. Det som behövs är hjärttransplantation, eller som de säger i teknikkretsar, en ny motor. Jag förstod så pass mycket att det är en besvärlig historia så jag frågade lite försynt vad det kan tänkas kosta men det visste han inte på rak arm. Först måste han ta reda på det och sedan kommer han att ringa. ”Det kan bli svindyrt” sa han muntert och traskade ut genom dörren.

Hm, det var väl det jag förstod. När sådant händer strax före jul så inte är det någon futtig termostat inte! Då tar livet till tyngre artilleri för att liksom se till att man håller sig skärpt och inte låter sig vaggas till trygghet att allt fungerar som det ska hela tiden.

När jag var liten så brann alltid vår TV veckan före jul. Om jag minns rätt så brann den varje år. Bildröret gav upp tjänsten. Troligen berodde det på att den var ovan så mycket användandet under året, det var knappt vi såg på kvällssaga varje dag. Och sen, plötsligt, så är vi hemma flera dagar i rad och tittar på TV hela tiden! Allt det samlade dammet blev troligen överhettat och självantände…Vi visste alla att det skulle hända och väntade bara på när. Oftast hände det när vi var mitt uppe i den sagan vi såg mest fram emot att få se, så egentligen var det ganska förutsägbart. Till saken hör också att under den komunistiska eran i Tjeckoslovakien var det störtomöjligt att få tag på en TV reparatör under helgerna (det var knepigt nog under vardagarna). Alla tjänster tillhandahölls av staten och under julhelgen hade staten ledigt.

Så egentligen förvånar det mig inte ett dugg att frysen har lagt av precis före jul. Det är nu vi behöver den som mest, med all julmat som kommer behöva lagras på något sätt. I Norrland skulle jag ha ställt ut maten på bron – i Borås har vi plus 5 hela vintern så det är liksom inte riktigt läge. Alltså får det bli en ny frys.

Ridning

Cescas stora passion – ridning.

Och har man inte en häst så tar man det som finns till hands – som en uppblåsbar leopard till exempel.

Barnprogram jag minns

När jag var liten, det vill säga i Tjeckoslovakien på 60 och 70-talet, hade TVn bara 1 kanal (senare 2). Den var svartvit och såg ut som en möbel, inbyggd i ett naturfärgat skåp med dörrar. Det fanns inget att se hela dagarna utom en testbild i gråskala. Men på kvällen var det TV sändningar. Först en godnattsaga klockan kvart över sex på kvällen, sen nyheter och sedan en film. Oftast en rysk krigsfilm som ”De stred för fosterlandet” och dylikt som mina föräldrar avskydde. Alltså tittade vi alla på barnprogram och nyheter och sedan läste vi och lyssnade på radio under resten av kvällen.

Tjeckiska barnprogram hör till de allra bästa tycker jag. Kanske är det enbart för att de är sprungna ur den tjeckiska själen och alltså även ur min själ, eller så är de faktiskt precis så fina och mysiga som jag vill tro.  Somliga av dessa har funnit sin väg även till Sverige. Är det någon som aldrig hade sett Krtek, den glade mullvaden som längtade efter blå byxor med en stor ficka?

Det fina med alla tjeckiska sagor är att de inte är bara pedagogiska utan också väldigt roliga och harmoniska och naivt goda. Det händer dumma saker men aldrig så särskilt hemska och allt ordnar sig till slut. Och man har lärt sig någonting användbart för livet. Lille krtek (vilket faktiskt betyder mullvad på tjeckiska) lärde oss hur det blir byxor av linblommor, hela den långa processen som handlar om linbearbetning, på ett roligt sätt.

Vaclav Ctvrtek var en annan berömd sagofarbror som skrev den omåttligt populära serien om skogsrövaren Rumcajs, hans fru Manka och deras son Cipísek. Hela den tjeckiska nationen bänkade sig vid TV apparaterna när Rumcajs intog skärmen och på sitt oerhört goda sätt misslyckades varje kväll med att röva men blev alltid ompysslad och älskad av sin kärleksfulla fru.

Något som alla tjecker verkar älska är omaka par. Kanske för att vi är alla lite omaka och trivs med det alldeles utmärkt. Sådana var de söta serierna om två troll som bodde i en stubbstuga i skogen, Kremílek och Vochomurka, och om de två hundarna, Staflík och Spagetka. Trollen var en lång och smal och en kort och rund, hundarna var en hög och en kort och lång.

När flickorna var små kom en av de roliga tjeckiska serierna även hit och de älskade varje liten del: den lilla häxan och hennes korp, Abraxas.

Och sist men inte minst – Två snubbar. Alexanders favorit.

Så otroligt tjeckiska – alltid ska de fixa allt själva, fast de inte har en aning om hur man gör. De uppfinner maskiner och anordningar för det ändamålet och misslyckas med hälften av uppgifterna men på slutet är de alltid lika nöjda med resultatet. De har ju gjort allting själva!

I hurt!

ONT! Jag gör så ont, eller som man säger på engelska (mycket talande), I hurt. Jag gör ont, hela jag, varenda liten cell av mig värker. Jag har inte sovit många sekunder inatt. När kroppen värker så kan man inte ligga still, man försöker helt instinktivt byta position hela tiden -och det hjälper inte. Slumrar man en stund så vaknar man med att smärtan skär igenom hela kroppen för man har rört sig i sömnen och till slut vill man bara skrika. Varje gång jag får flunsan (som alltid har dessa värksymptom i mitt fall) så får jag större förståelse för dem som lever med kronisk smärta. Vilket öde! Jag har det så i högst 2 veckor och det driver mig till vanvett.

Att jag är riktigt kass yttrar sig också på 2 andra sätt. Jag ger blanka fanken i om socialkontoret med alla dess klienter sjunker ner till havets botten (min plikttrogenhet är det sista som försvinner), och jag blir inte ledsen att jag inte får tisdagskaka.  Det vill inte säga lite – idag är det min favoritkollega Gunne-May som har bakat och hon är en kakguru.

Men jag har annat att glädja mig åt. Jag kan ligga hemma och skriva (och det är hur kul som helst). Jag kan se filmer som bara jag älskar i den här familjen, samt lyssna på Thomas Di Leva (också bara jag som gör – otroligt nog), och jag kan läsa andras bloggar och försöka få ihop layouten till min bok. Allt detta kan jag göra och det gläder mig. Sen att jag inte gör en tiondel av allt detta på grund av flunsan, det är en annan femma. Men jag kan…

Och ett sista litet glädjeämne: igår fick jag ett nytt rekord i antalet besökare på min blogg! Så tack alla ni som läser, det är oerhört stimulerande att veta att det man skriver är av intresse för några andra. 

Scrappdrottningen Fnyz

Jag antar att det kan kännas lite överdrivet, men precis så stolt som hon är över Matildas första fina huvudfoting, precis så stolt är jag över varje vacker ny LO hon gör, vare sig hon vinner några priser med dem eller inte. Dels är hon otroligt begåvad, dels föreställer hennes konstverk människor jag älskar.  Hon är medlem i en designer-team och driver en egen internetbutik med blogg, utmaningar och tillbehör.

Idag har hon kammat hem en vinst igen, med tillhörande pris, med denna LO:

När hon var liten hamnade hennes teckningar alltid i skuggan av storasyster Tinas som var jättebra på att teckna (just nu läser hon till bildlärare på högskolan i Falun) och som var 2 år äldre. Men när hon fick Matilda upptäckte hon scrapbooking och sin talang att designa de vackraste LOs man kan tänka sig. Därför till dagens ära följer här ett urval av hennes verk:

Japp, det är hon, numera med en stooooor mage.

Matildas björngång.

Rullar i lövhögen tillsammans, Tilda och mamma Fnyz.

En tuff brud i lyxförpackning.

Denna gav mig ångest och sömnsvårigheter under flera nätter. Jag mindes med skräck hur Stefan släppade oss land och rike runt till diverse orienteringstävlingar i ur och skur….huaaa…och nu ger han sig på lilla Tilda. Nåväl, det är hennes mors uppgift att frälsa henne från ondo

En rolig och personlig LO som avbildar den typiska hakan som alla kvinnor i släkten ”Schmidt/ová” kan stoltsera med.

Det var allt för idag. Det finns massor av vackra LOs att beskåda på Fnyz egen hemsida. Jag återkommer lite då och då med nya konstverk.

Gamla julfoton från min barndom

Så fort jag börjar jobba med min bok så hittar jag alltid en massa roliga gamla foton som jag till vardags inte tänker på att jag har.  Boken växer fram, jag använder mig av det mesta jag hittar i mina gömmor och mitt liv bakom järnridån tar en strukturerad form. Olikt minnen så hamnar det mesta i kronologisk ordning och man ser på sitt liv med helt nya ögon.

Idag hittade jag ytterligare julfoton. Egentligen är det inte så konstigt att jag har så pass många – det var mest på julafton och på semestern som vi tog kort. Oftast var det min ingifte morbror Jaroslav, kallad Jarda av de flesta och strejdislav av Magnus, som fotograferade. Han hade en bra kamera och ett brinnande intresse. Jarda gick bort i vintras men de foton han hade gjort lever vidare, nu inskannade och photoshopade med hjälp av dagens behändiga teknik. Och eftersom det nalkas jul så håller jag mig till jultemat och publicerar här ett axplock bilder från mina barndomsjular.

Hela min familj samlad – vi var inte fler. Från vänster mormors bror Frantisek (som Francesca är döpt efter), min mamma Vera (som Tina är döpt efter i andranamn) med syrran i famnen, min morfar Bohumil (som Zache är döpt efter) med mig i famnen, min mormor Anezka (Cescas andranamn).

Övre raden: morbror Jaroslav, fotograf (självutlösande kamera, nymodighet på den tiden som bara han behärskade), min far Ladislav (som Alex är döpt efter i andranamn), och moster Lidmila, kallad Lída. Det enda barnet som inte har sin namne på bilden är Hanna som är döpt efter min lillasyster Hanna, avliden i cancer 1965 bara 8 månader gammal.

Julafton 1973. På bilden syns min mamma, Frantisek, min morfar och jag liggande på golvet. Vad vi gör? Tittar på julsaga på TV förstås!

Moster Lída, Helena, jag och mamma. Min syster fick dockvagnen och dockan i julklapp det året. Jag har aldrig haft en så fin docka själv – så gissa om jag var avis!

Och till slut ett julporträtt från år 1978. Jag var 17 år på bilden och hade fått min första permanent.

Mycket kan man utläsa från ett gammalt foto. Som att jag var pappas flicka, Helena mammas flicka och gissa vem av oss har i vuxenålder börjat dricka som en svamp?

Chocolate eller Nickelina?

Det omisskännliga ljudet av ett nytt msn budskap på skärmen väckte mig till liv. Tillbringar man dagen i sängen så gläds man åt varje litet avbrott i ledan. Det var en av mina allra goaste vänner som hade loggat in och nu ville höra hur jag hade det.

 

Jag kastade mig över laptopen och ställde tusen frågor. Vi hade inte setts på flera månader nu! Jag ”hörde” med detsamma att allt inte stod så bra till. Han var sjuk och så lite less på den eviga karusellen skulle jag tro. Jag muntrade upp så gott jag kunde. Drömmar kostar ibland, och han håller just på att förverkliga en av sina.

 

Han frågade mig hur jag mår, så där djupt inne i själen.

Jo tack, jag mår alldeles underbart i själen, sa jag glatt och berättade om mitt nya jobb, om den uppskattning jag får på jobbet, om allt det goda jag blev förunnad här i livet.

”Ja”, konstaterade han lugn, ”det är precis ett sånt där urpositivt Nickelina-svar man kan förvänta sig av dig. Det var därför jag började gilla dig.”

”Jag bortser från ironin och tar det som en komplimang”, skrattade jag. ”Men det är ju förstås också ett förväntat Nickelina-svar.”

 

(Nickelina var min nick på en annan bloggsida)

 

Sen berättade jag för honom varför jag gillar honom. Jag kände att det var precis det han behövde höra – och det gjorde han. Han skulle hem och bädda ner sig men tackade först för den energipåfyllningen och den glädjen jag försåg honom med idag.

”Tack för det, Chocolate”, skrev han och loggade ut.

 

Just precis – därav min nuvarande nick. Det är han som kallar mig för Chocolate efter Vianne i filmen med samma namn. Tydligen anser han att jag är så otroligt lik henne på många sätt. Det är också han som tycker att jag lever så fort för att slippa stanna upp och känna efter. Men det vette fåglarna om jag håller med J

Det borttappade körkortet

Redan igår hade jag bestämt mig för att jag skulle till jobbet idag. Därav allt kurerande med varma bad och sömn. Dels hade jag gruvligt tråkigt hemma, dels har jag inte råd att vara hemma längre. Inte när man betänker den trasiga frysen som ska lagas nästa måndag och som med försäkringsbolagets hjälp ändå kommer kosta 3½ tusen, sådär precis före jul. Dessutom skulle vi ha handledning på GCK och sedan en halvdag med förvaltningen med tillhörande fika och bufé. Jag tog min bil och var i Göteborg en halvtimme före den utsatta tiden. Så brukar det vara – tar jag till en tidsmarginal ifall trafiken skulle vara trög så flyter allt helt utan problem. Gör jag inte det så fastnar jag i Tingstadstunneln och kommer svärande till jobbet en timme för sent.

Jag parkerade vid Lorensberg och precis när jag skulle betala parkering med mitt kort upptäcker jag att körkortet är borta! Jag fick panik. Var är körkortet? Jag letade febrilt igenom hela plånboken, hela handväskan, bilen och alla fickorna. Borta. Jag försökte påminna mig när jag hade det sist. Jo, när vi var iväg och shoppade i lördags, Cesca och jag. Efter det låg jag ju utslagen i 3 dygn. I huvudet gick jag igenom alla affärerna vi varit i. Den sista var Furulunds men jag kunde för hela världen inte minnas om jag legitimerade mig där.

Dagen var precis så bra som jag hoppades på. Jag glömde körkortet. Vi diskuterade intressanta processer på handledningen, åkte till Ättestupan och åt en god soppa till lunch, samlades sedan på en fritidsgård och blev underhållna av både kolelgor och klienter. Vi fick god mat, efterrätt och 2 julklappar. Sedan styrde somliga kosan till kommunbaren. Jag åkte hem. Dagen tog helt musten ur mig.

Väl hemma vände jag upp och ner på hela huset, alla tomma plastpåsarna, alla jackfickorna, min bil, handväskan och plånboken igen. Körkortet är borta. Jag inser hur idiotiskt det är med dessa affärer som ska ha kortläsare men där man inte kan bara knappa in sin kod. Jag är kass på att hålla reda på småprylar. Den absolut värsta av dessa är nycklar, dem glömmer jag överallt hela tiden. Det är så lagom käckt när man jobbar inom socialtjänsten. Därnäst kommer dessa förhatliga kort av olika slag.

När oturen väl sätter in så brukar den inte ha någon ände, eller som man brukar säga, en olycka kommer sällan ensam. Sjukdomar, trasig frys och nu körkortet…Roligare kan man ha så nära inpå jul…

Marknad på Vårväderstorget

Nu har jag förlustanmält mitt körkort. Jag försökte ringa runt till de butiker vi besökte i lördags men ingen har sett något körkort. Jag ger mig den på att det dyker upp så fort jag har fått det nya. Men körkort måste jag ha, det kan inte hjälpas…

 

De snöade hemma imorse. Nästan hela vägen till Göteborg. Om det blir lite kallare som de lovar så kanske vi kan få vit jul i år i alla fall. Jag minns inte när vi hade en sådan sist. Förra julen och julen innan var det ca 14 plusgrader på julafton. Jag föreslog att vi skulle grilla istället för att koka skinka. Mina konservativa barn ville inte höra talas om sådana revolutionerande idéer. Och sen säger de att det är de äldre generationerna som är bakåtsträvare? Nåväl, i år ser det ut som att vi ska kunna känna oss lite juliga i alla fall.

 

Idag har jag inhandlat de allra sista julklapparna. Det är marknad på Vårväderstorget. Det finns väskstånd, mattor, tyger, leksaker, t-shirts, kläder, klockor, saxar, you name it. Dessutom tog jag ut pengar till diverse julmiddagar, kollegor som jag hade lånat av och annat smått (som Samuels resa till hans far i helgen). Så – nu är jag pank. Helt och hållet och lite till.

 

Det roligaste var att handla kläder. Alldeles oavsett vad jag tittade på så frågade killen i ståndet:

”Vem till? Dig? Din storlek!”

Eller:

”Vem till? Dotter? Ahaaa, hon smal? Hennes storlek!” trots att jag tyckte att alla kläderna såg precis lika stora ut.

 

Jag hittade också en supersöt fleecefilt till lilla K.

Sötaste tomtemor

Nu har min lilla sötstumpa varit tomtemor på dagis:

Hon fick hålla i ett tärneljus för att inte bli avundsjuk på tärnorna.

Hos morfar fick lilla fröken vara pepparkaksgumma.

Så ”bakar” man pepparkakor hemma hos morfar.

 

Tilda leker i snön – är bara lite sur att hon inte hittar sin spade så hon kan lasta skottkärran full.

Och till sist lite äkta adventsmysstämning med lilla M.

Tjockare än vatten

Jag är fullkomligt galen i gamla svartvita kort. De flesta korten i mitt eget album är så klart svartvita. Färgfilm kom när jag var liten men användes inte så ofta till en början. Och tog man kort i en ateljé så var de alltid svartvita. Dessutom är det hemskt roligt att med hjälp av Photoshop eller Paint sätta ihop kort på folk i samma ålder, fast från olika generationer. Som det jag gjorde på Cesca och mig på Karlsbron.

Idag var det så dags att leka med foton igen. Jag hittade ateljékort på mig, 2 år gammal, och kort på Tilda från i somras, 2 år gammal. Kanske inte sååå lika, men hakan och munnen stämmer – en riktig Schmidtová haka.

Sen så hittade jag kort på mig när jag var 3 år, och på Cesca i samma ålder. Voilà!

Kvalitén är inte den bästa – jag har en till….

Lite tydligare – och visst är vi lika varandra. Mest kanske på grund av tofsen. Vilken frisyr!

Sen ska jag bara också lägga ut en bild på mina föräldrar – deras bröllopskort som jag precis scannade in.

Visst är det vackert? Oktober 1960.

Och så här ser de ut idag, mina kära föräldrar. Här på besök i Sverige.

Nu ska jag gå och titta på Star Trek. Det har jag gjort mig förtjänt av.  Jag har milioner idéer om blogginlägg. En del från mitt jobb, en del från familjelivet och dess historia men mest från min egen utveckling, mina insikter, mitt vara. Resonans av sången som genljuder i min själ. Men inte ikväll, en annan dag…

Själens sång

Klockan är för mycket och orken tryter. Jag skulle vilja få ner hela mitt liv på pränt men det får nog komma i små doser. Allt tvättande och städande är inget att skriva om i vilket fall. Däremot om avsaknaden av musiken…

 

Jag saknar själens musik. Det är den jag letar efter hela tiden. Den som gör att man kan stanna upp och bara lyssna inåt, bara vara försjunken i sitt eget vara. Ibland hör jag den i möte med en annan människa, som om våra själar spelade samma låt, just då, i samma ögonblick. Ibland är det en enkel jingel, ibland en kärlekssång, och ibland en hel symfoni. Vi sitter som förtrollade och lyssnar till tonerna av varandras musikstycke.

 

Den upplevs inte så ofta. Har man tur så får man uppleva alla sorterna. De lyckliga, de allvarliga, de romantiska. Det är den inre sången som kommer upp till ytan när man faller i mötet. Och det är den man drömmer om, dansar till i tystnaden, älskar till.

 

Jag saknar den just nu. Den finns där just under ytan men vill inte komma fram, ge sig till känna. Imorgon, då kommer den nog fram igen.

De små luciorna

Varje år firar vi Luciadagen på jobbet på samma sätt. Vi får stans sötaste Luciatåg som kommer till vår matsal under morgonfikat för att underhålla med julsånger och vacker stämning. Så även i år. Vi samlades i matsalen lite tidigare för att hitta bra platser, ta en kopp kaffe och avnjuta underhållningen. Prick kvart över hörde deras ljuva sång i korridoren.

 

Alla luciorna, tärnorna, tomtarna och pepparkaksgubbarna samlades i matsalens främre del. De var glada och spralliga och sjöng för full hals även då texten föll bort eller förvandlades till någon helt egen variant. En av luciorna kom på att om man sätter kronan ovanför öronen så glider den inte lika lätt ner i ögonen på henne. Två lucior i bakre raden började bråka med varandra under sången ”Midnatt råder” och fick åtskiljas av fröken. Två tomtar satt på golvet framför hela församlingen och testade hur snabbt man kunde snurra på rumpan i den röda dräkten av konstmaterial. Mitt i skaran stod en liten älva och försökte värja sig mot en pepparkaksgubbe som ville sno hennes tiara. En tärna kliade sig så våldsamt att hennes röda band gick upp och hon ägnade resten av tiden åt att försöka knyta rosett.

 

Luciafirandet på jobbet tillhör mina favoritögonblick på detta ställe. Jag älskar de små luciorna och gubbarna 3 bast, deras spontanitet och deras livsbejakande uppträdande. Jag beundrar de tålmodiga fröknarna som ägnar många timmar åt att träna in sångtexterna, få barnen någorlunda tysta och stilla och som skapar minnen åt både oss och dem för resten av livet. En gränslös beundran är det.

 

Luciadagen är bland de finaste högtiderna Sverige har. Tyvärr var det bara jag, en tvättäkta invandrare, som kom med glitter i håret för att upprätthålla den svenska traditionen. Men jag älskar Luciadagen, oavsett om Lucia är kort eller lång, smal eller rund, blondin eller brunett, 3 eller 90. Det spelar ingen roll. Ha en underbar Luciadag imorgon.

Underbara snö

Det är luciamorgon. Som om vädergudarna ville förbarma sig över oss bara en liten gnutta så kom det en hel del snö igår. Det är fortfarande minusgrader och snön gnistrar vit på alla träden och täcker vår stora gräsmatta. Cesca är helt  salig och frågar mig var tionde minut om jag hade kollat på den norska sajten (den som jag fick från Evelina) vad det blir för väder, om det kommer snöa mer eller om det kommer bli varmare. Efter flera snöfria jular vill hon verkligen hemskt gärna uppleva en vit jul.

Jag kommer inte ihåg hur det var i Prag när jag var liten. Jag tror att vi hade snö vissa år men inte vissa. Ute i byn hos min mormor var det snö så gott som alltid. Men jag minns en backe utanför vårt hus där vi brukade åka kälke. Vi hade en lång träkälke som morfar skaffat till oss, en sådan där typiskt tjeckisk sak där medarna gick framåt och uppåt och såg ut som horn på en bagge. Den rymde 3-4 personer men var svintung att dra uppför backen. När jag var liten hade jag dock en egen liten kälke som mormor drog mig på när vi var ute och gick.

Ja, detta var alltså modellen. Vi hade inga hjälmar eller skydd, kälkarna var fullkomligt livsfarliga med dagens ögon sett, men jag har trots det aldrig varit med om eller hört att någon skulle ha råkat riktigt illa ut. Några blåmärken brukade vara det värsta man råkat få. Kanske lär man sig hantera situationer utifrån förutsättningarna, människan är en anpassningsbar varelse.

Och här är backen där vi åkte kälken, jag gissar på att det är vinter 1972:

Man ser även en kälke i högra kanten och spår efter all åkning i själva backen.

Eftersom jag är född i en storstad och uppväxt växelvis där och hos min mormor på landet så har jag fått bägge alternativen med mig. Den miljön som syns på bilden, med höghus och gator och bilar och massa folk tilltalar mig inte alls.  Jag valde själv att bo på landet och när jag ser på korten från bägge miljöerna så vet jag att jag gjorde rätt. Landet i mitt hjärta, skog, natur och tystnad…

En fridfull och vilsam luciadag önskar jag er alla. Må de brinnande ljusen bringa kärlek och lycka även till ert hus.

 

Julmarknad och pepparkakshus

Zache är sjuk. Han hängde med till stan för att gå på julmarknad. Han ville ha sådana små polkagriskäppar. Det hade de inte på marknaden. Han frös. Jag tog grabben och gick in på H&M och köpte en vinterjacka. Hans gamla var ändå lite trasig. Han frös ändå. Vi gick runt en liten stund och tittade på de olika stånden och konstnären som höll på att tillverka en isskulptur. Jag gissar att det kommer att bli en ängel.

Vi traskade runt och handlade några julklappar och sen gav vi upp. Zache ville hem till en varm o´boy och en lussebulle. Han hade feber.

Vi gav oss in på att göra pepparkakshus. Vi hade köpt delarna på Willy´s och började med att smälta socker. Det tog eviga tider. Till slut var sockret smällt och vi började limma ihop delarna. Innan halva huset var klart var sockret vidbränt och alldeles för stelt. Det stelnade innan vi hunnit få ihop delarna. Jag viftade med händerna så våldsamt att jag lyckades tappa en del i golvet och var tvungen att limma det med det stela sockret. Långa sockertrådar löpte tvärs över hela köket.

Francesca ville dekorera sitt hus själv. Hon blandade kristyren efter receptet i boken och satte igång. Den var för rinnande och alldeles för lite av den dessutom. Cesca svor och var på allmänt uselt humör. Jag kom för att hjälpa henne och tappade en av hennes skorsstenar i golvet. Vårt eget pepparkakshus gick åt skogen helt och vi gav de trasiga delarna till Zache för uppätning. Jag försökte rädda det som räddas kan och strödde lite florsocker över Cescas hus:

Det var väl inte så illa? Hjälpte inte. Fröken var sur och innan kvällen var över lyckades vi alla bli ovänner. Harry Potter och Hemligheternas kammare till trots. Imorgon är en annan dag. Ibland är det tur.

Grus i maskineriet

Det är något fel på vår vattenpump. Den tappar trycket jättesnabbt och det smäller i den hela tiden. Jag är helt säker på att även den tänker lägga av lagom till jul så att vi dels blir utan vatten under julhelgen och dels får punga ut med flera tusenlappar till. Jag försökte få medlidande på jobbet angående allt som pajar och det borttappade körkortet men min rara chef säger bara att all oturen beror på att jag tänker sluta i Biskopsgården. Och så blinkar hon så där pillimariskt.

 

Vattenpumpen går att laga, även om det kostar skjortan. Min termostat är däremot bortom allt hopp. Jag tycker att den här världen är ett alldeles för varmt ställe. Det spelar ingen som helst roll om det är 14 eller 23 grader inne, jag svettas. Jag går runt i linne och ute på gatan i en tröja. Folk vänder sig om och undrar ifall jag har alla hästarna hemma. Vem vet, kanske är det de som gör att jag blir så olidligt varm i kroppen. Jag öppnar dörrar och fönster, folk svär och ber mig att sansa mig och jag svettas.

Det är klimakteriet säger folk. Hm, om det vore så väl. Men den förbenade mensen har minsann inga planer på att ge sig inte. Ska man vara i klimakteriet så borde det väl komma allt på en gång, inte bara vissa otrevliga biverkningar?

I fredags var det snö ute alltså tog jag på mig en stickad tröja istället för de3n vanliga kortärmade toppen. Jag trodde att jag skulle avlida, så mycket led jag av värmen hela dagen.

 

Det finns de som hävdar att de hellre svettas ihjäl än fryser ihjäl. Det gör inte jag. Det finns nämligen ingen som helst risk att jag skulle frysa ihjäl. Kanske har jag finskt blod i mig utan att veta om det. När helvetet fryser till is grillar de den sista korven (hämtat från en dassbok – och som det stämmer in på mig!).

 

Sista arbetsveckan. Sen är jag ledig i nästan 2 hela veckor! Och efter det börjar jag jobba på ett helt nytt ställe, med nya människor, nya klienter, nya utmaningar. Men just nu ser jag bara fram emot att vara ledig, äta god mat, få julklappar och dricka glögg. Och efter oss översvämning…

Kopps

Samuel kom hem från syskonträffen och hade laddat ner filmen Kopps som Magnus hade tjatat om i flera månader nu. Jag var ambivalent. Dels är jag inte alls förtjust i svenska filmer, dels tycker jag inte om filmer med en massa skjutande och så kallad action (lite fobi kvar från mina otrevliga barndomsupplevelser). Vi satte oss ned och efter 2 minuter insåg jag med all önskvärd tydlighet att jag hade sett filmen förut. Med Fares Fares i huvudrollen, och Sissela Kyle. En helt underbar film och ett litet svensk samhälle där brott är i det närmaste helt utrotat, där människor lever i god samförstånd och anda. Polisen har inget annat att göra än att fika och ta hand om förirrade kor. Ett samhälle som klippt och skuret från en utopi. Ett som vi alla skulle vilja leva i, var som helst på jorden.

Jag vred mig av skratt. Jag skrattade när poliserna mutade byns enda fyllo att stjäla ett paket korv eller låtsas kidnappa Benny the cops grannpojke. När de tuttade på kiosken och såg på så sätt till att förlora den enda korvmojjen de kunde luncha i. När Benny och Jakob blev ertappade med byxorna nere (Benny bokstavligen) med ett försök att rädda byns polisstation.

Tänk om alla byar och städer hade bara ett bekymmer – att bevara sin polisstation p g a avsaknad av kriminalitet. Jag vet att jag älskade filmen då jag såg den förra gången och nu ännu mera så. Jag rekomenderar den varmt till er alla. Se filmen Kopps och må bra, för det är precis det man gör.

Tre chocker

När jag kom till jobbet igår morse så låg där ett litet paket med apor på på bordet. Jag förstod med detsamma att det var en gåva från min lilla Elida som är tillbaka från Sigtuna. Vi skulle ha APT med tillhörande lunch så jag traskade till hennes del av korridoren för att krama tösen. Så skönt att ha henne tillbaka. Hon var så finklädd och såg pigg och fräsch och utvilad ut. Tyvärr kommer det tas ur henne på nolltid.

Vi skulle diskutera våra heldagar på APTn. Det har varit många turer kring detta. En tid hade gått och vi har alla haft en chans att tänka över det som hände. Vår chef lät oss gå laget runt och berätta var vi var idag. Vissa mådde bättre, vissa tyckte att det krävs en bit till att gå. Själv var jag nog lika beklämd nu som jag var då. Först på heldagarna drabbades jag av chocken hur arga, ledsna och besvikna vissa av mina kollegor var. Här trallar jag på i min glada rosa värld och ser inte ens att vissa mår så dåligt. Jag satt där oförmögen då att säga det JAG tyckte eftersom det svarta var så överväldigande. Jag pep ibland utan att bli hörd. Jag insåg att jag kommer bara reta upp andra med mitt välmående och knep igen.

Nästa chock kom när vi som grupp ställdes till svars för det negativa somliga vräkt ur sig på heldagarna. Och då var de mest kritiska inte ens med på mötet. Vår chefs närmaste chef ansåg att vi svek våra chefer, att vi har ett gemensamt uppdrag med dem och att vi borde hålla käft och takt….Återigen satt jag och bara gapade. Utan att ha ställt till rabalder blev jag också ställd till svars för det.

Och sedan igår då vår chef förklarade hur mycket hon hade tänkt på det som hade hänt, hur hon tycker att hon hade misslyckats att som chef implementera oss mjuka värden och hur vi som grupp regrederade till barnstadiet. Visst var det så.

Tre gånger har jag inte gjort min röst hörd, tre gånger ställdes jag inför situationer som jag inte kunde påverka nämnvärt men blev delansvarig för – och kanske jag var det. Kanske skulle jag har skrikit högre att nu får ni skärpa er och inte bete er som barnrumpor. Vuxna kvinnor 30 bast, allihopa. Så som ni uttrycker er så kränker ni dem som ni vill förändra. Har ni inte lärt er någonting på systemteorin? Peter Lang, säg saker på ett sådant sätt att du kan bli säker på utgången? Vad vill du åstadkomma?

Chefen sa att det sättet vi uttryckte oss mot dem talar tydligt hur vi ser på människor och vilka värderingar vi förmedlar till våra klienter. Hon har så rätt. Jag skulle inte ha tillåtit det som hände, om jag kunnat förhindra det. Och på ett sätt hjälper det mig att gå vidare. För om hon försvinner, och det gör hon så småningom, så kommer hennes värderingar vara borta på några veckor. Och i en sådan grupp vill inte jag jobba. Faktum är att jag  inte vill jobba i den redan som det är idag. Jag önskar att jag kunde vrida klockan bakåt, men det kan jag inte. Jag kan bara komma till insikt om min egen roll och agerande och hoppas på att jag står upp för mina värderingar på ett bättre sätt nästa gång.

Hon kommer inte vara min chef så länge till, men jag hoppas att hon för alltid förblir min vän.

Kontaktbarn

Zache är hemma. Igår ringde både han och hans fröken med jämna mellanrum och ville att jag skulle hämta honom. Jo, det kan man tycka. Men jobbar man 1½ timme hemifrån och sen tar det också en kvart till skolan så hade det inte hjälpt alls. Hans skolbuss hemåt gick betydligt tidigare än så. Ytterligare en anledning att jobba närmare hemmet.

Idag sitter han hopkurad i soffan och tittar på film. Jag VABar på förmiddag och sedan får han vara ensam en stund tills vi kommer hem igen. Men det är han varje dag efter skolan så det ska väl gå bra.

Nu på förmiddan kommer 2 soctanter på besök. Såna som jag. De ska hälsa på oss för att se om vi lämpar oss att bli kontaktfamilj till 2 barn vars mamma behöver avlastning. Vi ska ta en kopp kaffe med dem, bli intervjuade, sen får vi se vad de anser. Det är ganska nyttigt att med jämna mellanrum befinna sig på andra sidan skrivbordet så att säga. Att ibland byta soctant kostymen mot klientkostymen. Mycket nyttigt att bli påmind om hur det känns att vara i händerna på någon som har större makt än jag. Nu gäller det inte precis livet för vår del, men erfarenheten är värdeful i alla fall. Jag tror att alla socialarbetare skulle må bra av att ibland pröva på att vara klient, på riktigt.

Nu är det verkligen final count down för min del. 4 dagar kvar. Jag tittade lite på mitt kontor igår och insåg att 90% av alla prylarna är mina privata och att jag troligen måste hyra en släpkärra eller magasinera en del av sakerna i Elidas helt minimala kontor. Då får inte hon och hennes klienter plats där, så jag tror inte att hennes chef skulle tillåta det. Men jag får nog börja på att köra hem lite saker var dag denna vecka.

Jaha, nu är damerna snart här. Bäst jag går och ställer på kaffe.

Ledsenhet

Vissa kvällar är det svårt att bara vara glad, slappna av och njuta av att vara ledig. Ibland vet man inte ens vad det beror på. Och ibland gör man det.

Jag såg så fram emot att få äta julmiddag med Utredningsgruppen hemma hos Christian, deras förste. Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott. Idag fick jag reda på att det inte blir någon middag hemma hos Christian, han är sjuk. Vi ska vara inne på en skola. Samma lokal där jag har hållit otaliga nätverksmöten för mina klienter. Jipii.

Jag lät mig inte nedslåss utan åkte hem och satte igång förberedelserna för potatissalladen som jag lovade bidra med imorgon. Magnus ringde och frågade om vi ville ha pizza. Det ville vi. Hans generositet berodde delvis på att han lyckats sälja vapenskåpet som vi hade stående i ett förråd i åratal. Det ringde folk på skåpet även efter att den var såld och borta. Och påpekade att för det priset Magnus har begärt var de färdiga att komma långväga för att hämta det, t o m från Stockholm. Magnus har dessutom gått ner 500 när den första killen ringde. Lurad alltså….

Magnus hämtade ett paket på posten i Viskafors. Något han köpt åt sig själv så här före jul. Han har nu köpt och skaffat flera saker som han hade önskat sig i julklapp och som vi hade redan köpt. Och avslöjat en klapp tidigare. Alltså får han i år i princip inga överraskningar. Jag blev så besviken.

Jag dras också med verkningarna av vår APT och de kval som den har försatt mig i.

Jodå, ikväll vet jag precis vad som gör mig ledsen. Men som tur är så kommer det ständigt nya dagar. 

Skrivkramp

 När jag läste lingvistik på universitet så hade vi en egen kårtidning. Där fanns vilka events som var på gång, var man kunde äta billigt och andra saker intressanta för personer med minimal mängd pengar och med intellektuella behov av olika slag. Där fanns också en så kallad comic-strip, en liten tecknad gubbe som gestaltade studentlivets vedermödor och roliga sidor. En gång just före alla de stora tentorna satte igång behandlade han just sista dagen före en stor tenta. Han hade en bok på 700 sidor (på engelska så klart) som han måste läsa till nästa morgon. Han kom på ständigt nya saker som han måste göra INNAN han satte igång med själva läsandet. Han var tvungen diska och dammsuga och storstäda och gå ut med soporna – till slut stod han inne i badrummet och skurade små utrymmen men en tandborste…

 

Det är precis så jag känner mig idag. Jag har 2 dagar kvar att jobba här. Jag har 4 utredningar och 1 vårdansökan att skriva klart – och det låter sig inte göras i en handvändning. Man måste hela tiden återgå till jornalanteckningarna och pussla in rätt information under rätt rubrik. Man måste formulera sig professionellt och samtidigt tillräckligt känsloladdat för att läsaren ska kunna förstå sig på vad man menar och vad man grundar sina beslut på. Jag har nu snart suttit här hela förmiddagen och hittat tusen andra grejer som jag måste göra innan jag sätter igång med själva skrivandet, som ju egentligen är det enda viktiga att det blir avslutat. Men jag vill inte, känner inte för det, det är JOBBIGT!

 

Om en timme ska jag gå ut och äta lunch med min kompis Gunne-May och hennes trevlige man. Vad hinner man på en timme? Inte är det mycket – jag väntar med skrivandet till på eftermiddag. Visst låter det som att jag ska bli piskad att sitta här till midnatt imorgon kväll? Nåväl, det får vi avgöra då…

Den allra sista dagen

Min allra sista arbetsdag detta år. Möjligen den allra allra sista i Biskopsgården. Jag säger till alla att jag ju bara har tjänstledigt (vilket är sant). Att jag kan vara tillbaka innan man vet ordet av. I april kanske. Men jag vet att sannolikheten är minimal. Har jag en gång gjort mig hemmastadd på ett nytt ställe och lärt känna nya människor, nya goa vänner, så brukar jag inte se tillbaka utan bara framåt, mot nya horisonter.

 

Igår kväll drog Gunne-May och jag ner på stan för att shoppa nya kläder till henne. Gunne-May är en ståtlig kvinna i sina bästa år som drar lite större storlekar så urvalet är inte så överväldigande. Men vi hittade en affär som både stämde storleksmässigt och var i hennes stil. Jag tror att hon lämnade halva lönen där men så stilig hon blev i sin nya gröna kofta med blå glitter! Gunilla som hängde med påpekade hela tiden att lönen kommer först nästa vecka men det brydde vi oss inte om. Har man hittat något så vackert så måste man bara slå till.

 

Sedan bar det av till Toscana, den italienska restaurangen på Kungsgatan. Vi skulle avtacka vår italienska kollega Patricia. Vi var ett gäng på 8 mycket glada (och så småningom ganska högljudda) brudar. Vi åt en underbar middag, drack vin och beställde efterrätt (alla utom Gunne-May som hade gjort av med alla pengarna på B´chic). I baren satt en stilig italienare med utseende som en bohemisk författare och tittade konstant åt vårt håll. Vi måste ha uppträtt som äkta italiensk grupp. Glada, högljudda och vilt gestikulerande. Jag gick hem för att hinna med bussen med Yvonnes plirande ögon för min inre syn: ”Hoppas att du inte trivs där!” J

 

Idag skriver jag. Jag skriver så tangentbordet glöder. Jag har packat ner de sista prylarna, jag har rensat aktskåpet, talat in ett meddelande på telefonen, lagt en regel i mailen, rensat min sekretesslåda…Rummet är kalt och ogästvänligt. Snart är det dags att lämna bygget för sista gången. Lämna in nycklarna i receptionen. Se den tegelröda byggnaden för sista gången på länge. Det är något otroligt starkt med avsked, vare sig de är glada eller ledsna, förutbestämda eller plötsliga. Som om en välbekant dörr plötsligt sakta glider igen bakom ens rygg och man vet inte om den någonsin kommer att öppnas igen. Man lämnar tryggheten i ett av livets stora rum som har varit välbekant under en lång tid.

Goda föresatser

”The road to hell is paved with good intentions”

Jag hade tänkt sluta tidigare igår. Det var min sista dag, jag behövde bara avsluta ett par saker, packa ett par lådor och ta Mats ur skolan. Mina kollegor droppade in under hela dagen för att kramas och säga god jul – och önska mig allt det bästa. Gunne-May kom med en liten klapp i form av ett strykjärn – men det visade sig vara en underbart kaneldoftande tvål från Lush. Hela mitt kontor doftade kanel in no time. Jag kom iväg först klockan 4. I värsta göteborgstrafik och värsta folkmassa på Willys.

Vi skulle hämta Francesca, handla mat, köpa hamburgare till killarna som hade suttit hemma hela dan. Japp, vi skulle vara hemma ca klockan 8 igen, på en fredag kväll.

Jag hade tänkt mig sitta och mysa med en Blue Job i min hand, insjunken i goaste stolen och titta tillsammans med familjen på Kung fu panda. Det började bra, jag fick en drink av Magnus och sjönk ned i stolen. Sen minns jag inget förrän pandan vunnit över sin värsta fiende (tror jag det var), jag stapplade mig upp till sovrummet och slocknade innan jag låg ner.

Jag hade tänkt mig att gå upp klockan 7, åka till Viskafors och köpa gorgonzola som vi glömde igår. För att kunna laga världens godaste sås med hasselbackspotatis. Jag vaknade klockan 10. Road to hell…

Så slut kan man bli efter en allra sista vecka på sitt jobb. Man tar liksom och kramar ur den absolut sista droppen kraft och energi för att lämna med heder istället för brända broar. Hade någon sagt att jag måste jobba en endaste dag till så hade jag sjunkit ihop på golvet som en liten darrande klump eller drabbats av ett vansinnes anfall av något skrämmande slag. Men ingen sa någonting, jag kunde åka hem och nu ligger vägen öppen framför mig igen. Mot det okända.

Och till sist bara en liten karamell som jag fick av en go kollega igår. Jag hade på mig min paljettbeströdda topp som jag inte lyckades motstå att köpa för ett par veckor sedan. Det var min sista dag och jag ville piffa till det lite, men jag förstod att många skulle fundera huruvida jag var riktigt skapt. Då kommer hon fram och säger med ett leende men allvarlig blick: ”Vad snygg du är Veronica! Det är bara du som kan bära en sån här topp och fortfarande se seriös ut.” Det var en helt underbar komplimang från en tös vars stil inte liknar min på en fläck men som både ser och bekräftar på ett härligt sett.

Jösters, vad jag kommer sakna det där stället…

Pepparkaksbak

Vi lagade god mat. Och bakade pepparkakor. Jag tvättade och strök och vek ihop. Vi tittade på Harry Potter och fången från Azkaban. Vi bara var och njöt av livet och ledigheten.

Det var en del tjaffs och en massa diskussioner men pepparkakor blev det. Imorgon ska jag pynta dem.

Fjortisar

Fjärde advent. Jag börjar inse att jag är ledig. Lääänge. Nästan 2 hela veckor. Det är lyx. Visst, jag har 4 barn hemma att ta hand om och så ska jag städa och handla lite mer – men so what!? Jag har ledigt!!!

I morse tände vi alla adventsljusen och tog våra nybakade pepparkakor till kaffet. Ute gnistrade frosten på träden och på vårt äppelträd satt 6 domherrar. De lyste så vackert med sina röda fjäderdräkter mot den vita frosten.

 

Idag vankades panerade snitslar, potatismos och inlagd gurka. Jag panerade för brinnande livet och dansade med de färdiga snitslarna genom köket till tonerna av julmusik som strömmade ut från radion. Samuel satt i köket och betraktade matlagningens ädla konst i min interpretation. Han älskar att se på när jag lagar mat – för att inte tala om hur mycket han älskar att sedan äta den! Han frågade hur många snitslar han kan få. ”Du får så många du orkar”, sa jag och såg hur det lyste i hans ögon. Den killen är smal som en sticka men äter som en häst. Men med tanke på att han inte hade fått ordentlig mat på ett år så är det nog inte så märkligt.

 

Vi satte oss vid bordet och alla lovordade maten. Alla – utom Cesca. ”Jag tycker att det är bränt”, sa hon och inspekterade snitseln på nära håll. Jag kunde inte hålla mig för skratt: ”Japp, familjens optimist har talat. Hon öppnar munnen och ut trillar det något glatt och positivt med det samma!”

Cesca blev sur och menade att hon gillar när det är bränt. Yeah, right! Hon är 14 vilket betyder att vi har MINST 2 år kvar att genomlida med hennes solskenspersonlighet. Man kommer till köket på morgonen, pigg och glad, och där sitter hon med ett martyruttryck i fejset, och ser till att om man tyckte att det var en härlig morgon så ändrar man den åsikten på ett kick. Hela hon utstrålar ”livet är som en stege till hönshuset – kort och full av skit”.

 

Nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta av livet en stund innan någon plikt kallar.

 

Jag tillönskar alla en underbar fjärde advent.

Mamma

Det är grått och det regnar. Termometern visar plus 8 och man har mest lust att krypa ner i sängen med en kopp kaffe och en bok. Men sådan lyx har vi inte tid med i vår stuga. Vi ska till stan och låta glina handla de sista klapparna.

Jag diskuterade Tomtens existens med Zache men han påstår mycket bestämt att den riktiga Tomten inte hinner med allt på julafton så det är vår pappa som kommer. Det har han hört på rösten minsann. Ja, jag antar att Tomtetiden är förbi. Nåväl, det är lite skönt att slippa det också J

 

Igår kväll frågade jag Samuel vem han har tänkt handla klappar till. Bara för att veta vilka affärer som kunde vara lämpliga.

”Jag har till alla utom dig och pappa”, sa han och det tog mig en god stund att förstå att han faktiskt syftade på Magnus! Det var första gången han kallade någon av oss så, och det känns ska jag säga…

Tydligen refererade han till mig som mamma igår kväll. Grabben har adopterat oss också. Fast vi har hållit på ett tag så är det ändå så märkligt. Jag har känt Samuel halva hans liv. Och nu blev jag hans mamma. Inte genom ett domstolsbeslut, utan genom ordet uttalat av egen fri vilja.

 

Fantastiskt.

Panikattack

Varje år kämpar jag med att inhandla alla klappar i november och all mat veckan före julafton. Orsaken är att jag AVSKYR folkträngsel. Loath entirely! Jag vill kunna handla så lugnt och skönt som om jag vore en ensam kund i hela affären. Därför slår jag alltid mina vänner med häpnad och börjar så tidigt att jag blir förklarad för hedning av hela den samlade bekantskapskretsen. Likt förbaskat måste jag in i helvetet varje år. Vi glömmer en maträtt, potatis eller köttbullar eller majonnäs, eller så kommer glina på att de inte har klappar till alla, eller så behöver någon ett par nya skor….whatever. I år var det Samuel som inte hade handlat alla klapparna och Cesca som behövde nya byxor.

 

Jag tänkte att nåväl, vi åker så vi är där strax efter att Knalleland hade öppnat så undviker vi värsta folkrusningen, tänkte jag…Då ringer telefonen och frysgubben meddelar att han tänker komma klockan 10 för att laga vår frys.   

 

Två frysgubbar dök upp men inte kunde de laga vår frys inte. De bytte någon kretskort, gav upp och sa att det troligen var problem med gasen i frysen.

”Vi gör inte gasjobb,” sa den ene glatt, ”det är bara Bosse som gör gasjobb! Jag ska konsultera han imorgon!” Ok, jag börjar ana att efter detta kommer vi ha den dyrast underhållna frysen på norra halvklotet. Precis som med min brunna Ford…

 

I Borås var det tre miljarder människor mitt på dagen. Troligen har även alla Göteborgs innevånare och halva Västra Götaland kommit för att handla de sista klapparna i Knallerian. Jag försökte köra smart men hamnade ändå mitt i en korsning blockerad av en oerhört smart planerad rondell och blev nästan påkörd av en postbil med en ilsken chaufför med benägenhet för kroniska hjärt- och kärlsjukdomar.

 

Åk inte till stan för att handla mat eller julklappar den 22 december om livet är er kärt. Man kan istället strunta i de sista klapparna och potatisarna och ta en glögg hemma, i husets varma vrå.

Imorgon ska jag städa klart. Och sen kommer Magnus, Tina och Flippen, och då mina vänner, då är det jul. Jag tänker inte ägna en tanke åt annat än hur vi ska ha det skönt.

Jo, förresten så köpte jag 2 par nya skor idag. Det är otroligt – det är rea i alla affärer redan nu, före julafton! Den där så kallade krisen är inte så dum ändå, tycker jag.

Ingen vit jul

Dan före dopparedan. Det är kallare ute idag men inte en snöflinga så långt ögat kan nå. De senaste åren har det varit just så här. Grått och snöfritt.

 

När jag bodde i Norrland för en herrans massa år sedan så fanns en snöfri jul inte ens som koncept. Det var helt enkelt inget man ens tänkte skulle kunna inträffa. När Tina var 3 månader, vintern 81/82, bodde vi i en vaktmästarbostad i Freluga. Den vinter var det så höga snövallar att man inte såg folk som gick utanför huset på vägen. Det var -28 i 6 veckor. Jag har då varit i Sverige i nästan ett halvår och trots den smärre köldchocken så älskade jag den fantastiska vintern. Jag önskade mig en vit overall i julklapp och fick den av mina svärföräldrar. Den var så varm att man kunde dra den på sig utan att ha så mycket kläder under och ändå inte frysa. Dessutom var den ursnygg och häftig – jämfört med mina tidigare vinterkappor, oftast inhandlade i second hand eller från äldre kompisar. Mina föräldrar var allt annat än rika. Kläder syddes av mormor och stickades av mamma. Nya snygga kläder kunde jag bara drömma om och avundas andra. Det är troligen en av orsakerna att jag i vuxen ålder älskar att klä mig snyggt, modernt och lite pråligt :O)

 

Nåja, det blir ingen vit jul i år heller och jag börjar frukta att det kanske aldrig blir det igen. Att vi har permanent skadat vår planet och nu får vi ta konsekvenserna av vår egen dumhet. Att det scenariot som vi miljökämpar tjatat om sen början av sjuttiotalet nu slagit in och det är ingen tröst att kunna säga ”vad var det vi sa!?” Ingen tröst alls…

Det sociala arvet

Mitt körkort har nu anlänt till posten i Borås. Det gick snabbt måste jag säga. Jag har andra ID handlingar så jag saknade det inte så mycket. Och det gamla har fortfarande inte kommit fram. Jag har säkert slängt det med någon shoppingkasse. Det finns ingen annan förklaring. Nåja, då kanske detta gäller längre och det var just ingen skada skedd.

 

Idag håller jag på med städning, med jämna mellanrum. Ibland sitter jag och tar igen mig med en kopp kaffe, ibland registrerar jag räkningar eller något annat stillasittande. Huset börjar se fint ut. Cesca lovade att putsa fönster. Jag har tagit ut den frusna skinkan. Nu ska vi bara lägga in en extra skiva till bordet och släpa fram madrasserna till Tina och Flippen. Sen är julen kommen.

Detta med det sociala arvet har jag funderat på många gånger.

Min mormor var vida känd för sin matlagning och för sitt välstädade hus. Hennes ”knedlik” kunde ingen annan i hela byn mäta sig med. De var fluffiga och alldeles gula från de frigående hönsens ägg. Hennes sockerkakor och tårtor som hon bakade i vedspisen var helt sagolika, med knaprig yta och underbar smörkräm med några droppar inhemsk rom.

 

Golvet i stora rummet där alla vistades på dagarna var täckt med linoleum och ingen tog av sig skorna när vi gick in och ut. Morfars leriga stövlar, morbror som varit i glasfabriken, vi som sprang i skogen och i vattenpölarna, allt drogs in i köket. Min mormor skurade golvet varje dag två gånger. Med vatten som måste hämtas i brunnen på torget och sedan värmas på vedspisen.

”Anezko, du har alltid så rena golv!” sa granntanterna när de kom på besök för att skvallra lite och dricka en kopp kaffe med mormor.

”Vad då,” tänkte  jag, ”har inte alla det?”

 

Min mamma var lik sin mamma. Skillnaden var bara marginell. Vi bodde i en modern tvåa i ett höghus i Prags centrum. Vi hade heltäckningsmattor och dammsugare. Men lika som mormor städade min mamma golven oavbrutet. När hon inte släpade runt på dammsugaren, plockade hon upp små skräpbitar och stoppade in dem i förklädets fickor. Hon putsade fönster och bytte gardiner på löpande band, trots att hon måste klättra upp på en stege då alla gardiner hängde i träbeklädda hyskor som det var lögn att få loss och sen tillbaka igen. Vi hade spetsgardiner som täckte hela väggen där fönstren var.

 

När jag ser tillbaka på det här sättet så inser jag klart och tydligt att här går det sociala arvet före allt annat. Man föds knappast till städpedant, men man kan bli präglad till att bli det. Alltså måste det kunna apliceras även på andra olater man får med sig ut i livet.

Så som andra kämpar för att ha det städat hemma, så kämpar jag mot tvånget att hålla rent till varje pris. Medvetet låter jag ibland något ligga och skräpa och försöker se åt ett annat håll. För att bli fri från slaveriet. Men det lilla skräpet stirrar på mig ilsket, det skriker och pockar på uppmärksamhet tills jag har gett upp och städat undan det.

 

 

Cesca tittade just ut genom fönstret och konstaterade att det inte alls känns som dan före dopparedan. Som att det är faktiskt julafton imorgon. Det känns som en helt vanlig höstdag sa hon. Jo, man måste hålla med. Det är mulet och grått, lite kallare än det var den sista veckan men inte det minsta vinterlikt.

 

Dags att göra ett ryck och hålla städdemonen vid liv – till tonerna av Carolas julskiva  

Julafton i foton

Rock Band

Poison neck och Dragon eye

Jag bad Magnus att gå och skjuta den stackaren som ylade i smärta – det visade sig vara Tina – Dragon Eye.

White Lightening

Poison neck

Vad hela bandet heter har jag inte lagt på minnet men de låter helgräsligt allihopa. Men de har så kul

Nyårslöfte

Inte förrän jag såg julbilderna insåg jag att nu hade jag gått upp i vikt mer än hälsosamt. Det går på inget vis för sig. Jag har massor av fina kläder som jag vill kunna använda i sommar så nu är det återigen dags för ett nyårslöfte. Japp, här ska det bytas livsstil. För visst vet vi väl alla egentligen vad man inte bör stoppa i sig och i vilka mängder. Problemet är helt enkelt att det är så GOTT! Jag klarar mig lugnt utan godis och chips och fikabröd (även om just det är lite tråkigt – själva fikandet är en sån skön social grej liksom), men jag klarar mig inte utan viss mat. Däri ligger problemet. Jag ÄLSKAR mat. Jag vet att det mesta i matlagningen går att byta ut mot smalare varianter, men det blir inte samma maträtt. Sen kan Anna Skipper tycka vad fasen som helst. Det blir inte lika gott! Alltså måste jag för figurens skull helt enkelt bita ihop – det blir antigen leva gott eller leva sunt. Visst är det väl hemskt konstigt att det sunda inte är lika gott – någonstans i skapelsen eller evolutionen har någonting gått väldigt snett.

 

Sist jag hade liknande upplevelse var sommaren för 2 år sedan. Jag skulle gå till stan och köpa sommarkläder, och hamnade så klart i en provhytt. Vill du få en kvinna att gråta i hejdlös förtvivlan? Ställ henne i bara mässingen i en provhytt. Garanterat resultat. Min fråga är bara: vilken sadistisk psykopat har designad denna vår tids tortyrkammare? Man står cirka 2 decimeter från 3 kroppsstora speglar som visar alla tänkbara vinklar av din kropp, särskilt de du helst skulle vilja slippa se. Belysningen går i vitt/gult och framhäver både varenda rynka och ojämnhet såväl som den ohälsosamt bleka färgen i ditt ansikte. Celluliter och skavanker av diverse slag poppar fram som monster ur spegelns glansiga yta. Dessutom är speglarna av samma slag som de i lustiga huset – de drar ut dig på bredden och gör dig plufsig och formlös. Som en åldrande amöba.  

Jag traskade runt i diverse butiker fyllda med sommarens mode designad för flickor och damer med högsta storlek 36. Jag plockade fram ett par toppar, en klänning, en kjol. Och full av förväntan klädde jag av mig i provhytten för att se om jag blev tjusigt somrig. Spegel spegel på väggen där….Spegeln skrattade hånfullt och visade mig en medelålders dam iklädd ett vitt militärtält. Brösten alldeles för stora för passformen, pösig mage, vita ben. Hualigen. Följaktligen kom jag hem med massa sommarkläder till mina barn, men utan en ny klänning. Jag slängde i mig trotsigt en hamburgare och hoppade i poolen. Om jag nu ska se ut som en pösmunk så kan jag i alla fall ha nytta av det – jag flyter bra och jag fryser inte i första taget.

 

Med den erfarenheten tänker jag nu alltså starta i god tid före sommarrundan och tappa fram till dess sisådär 10 kilo. Minst. Jag är inte helt på det klara med hur det ska gå till men på något vänster ska det gå. Detta är årets nyårslöfte.

Cescas födelsedag

Nu har Tina och Filip stuckit hem. ”Åka tåg till Borlänge!” som Filip sa på äkta dalmasiska. Två dagar går så förfärligt fort. Francesca var ledsen när de skulle åka. ”Det ska bli så tomt här!” sa hon till Tina.

”Tomt!?” sa Tina. ”Bara 6 pers menar du?”

Ja, det beror ju på vad man har för perspektiv förstås. Är man 8 personer över julen så känns 6 personer ganska tomt.

Tina och Filip studerar alla bilderna som Filip hade tagit med hennes fina kamera.

Lite på kanelen.

 

Vi har nu plockat bort allt skräp i rummet, krympt köksbordet, monterat tillbaka det vi tog bort för att Filip inte skulle göra sig illa. Back to normal. Jag tog tag i tvätten och gjorde ett tappert försök att rädda en ljuvlig gammal duk som det hade runnit röd stearin på. Det gick så där…Nu ligger den inlagd i Vanish. Antingen går det bort eller så blir duken förstörd. Inte mycket att göra åt.

 

Vi firade Cesca imorse. Vi smög till hennes rum vid 8-tiden. Hon snarkade. Vi sjöng och hon fick sina presenter och sen gick vi för att äta den underbara chokladtårtan som Magnus har skapat igår. Nu är hon fjortis på riktigt. Må vi alla överleva det kommande året med vår mentala hälsa i behåll. 

 

Tildas jul

Eftersom jag inte själv varit närvarande så snor jag några bilder från Hannas blogg. Helt underbara tycker jag.

Och så Tildas första skotertur med sin stilige far:

Och till slut ett kort på hennes vackra mamma:

En fröjdefull jul

Första öppna dagen efter julhelgen – gissa om det var folk på stan! Ungarna var så klart tvungna att åka till Games och handla för klappengarna. Vi hängde med för att handla mat. Inte nog med att det var så mycket folk på Willys, dessutom bestämde sig just idag självscanningsmanicken att vi skulle kollas och alltså fick vi plocka fram alla omsorgsfullt inpackade varor på bandet igen. Handlingen tog så till vida dubbelt så länge än vanligt. Vi kom hem vid ett och stressade för att tillreda hamburgare med potatisklyftor och diverse tillbehör innan det var dags att duscha och sticka till stan igen. Vi skulle gå på teater – Borås teater ger En fröjdefull jul skriven av den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn.

Vi kom dit med andan i halsen vid halv tre tiden. Först lyckades vi reta upp oss ordentligt på ett gäng som inte begrep sig på en simpel parkeringsautomat. Jösse namn – hur svårt är det att läsa ”alla dagar 9-18″? Där stod de, 4 pers, och dividerade om ifall det gällde även på lördag (ja, en lördag är en dag – eller?) och hur mycket tid det var kvar till klockan sex, och hur mycket de skulle lägga i. Sen letade de i fickorna efter pengar – de hade inte så det räckte i enkronor och en tia ville de inte lägga i, ifall det vore en krona för mycket! Så de ropade till en femte kompanjon – Bosse, har du några mynt på dig? tvärs över hela parkeringen. Det tog ytterligare 5 minuter innan Bosse tog sig till automaten – och vid det laget var vi färdiga för psykbryt och akutintagning med särskild utskrivningsprövning. För mord i affekt.

När vi äntligen kom till caféet var Lasse (som hade våra biljetter) inte där. Vi fick panik. Antingen gick de in utan oss och vi kommer inte in alls, eller så har jag surrat till dagarna och egentligen är det en helt annan lördag, eller så är Lasse sjuk och försökt meddela oss men ingen av oss hade varit anträffbar under dagen.

Han var bara lite försenad men vi hann bli oroliga och panikslagna och till slut bara lite uppgivna. Den 27 december 2008, inte riktigt vår dag. Men när pjäsen sedan började så var den värd varenda strulsekund. Publiken, oss inkluderat, tjöt av skratt. Kanske känner man igen en hel del av allt som pågår på scenen, eller så gläds man bara åt att man inte är ensam i julens misär. Om ni kan, se den. Den går på Borås stadsteater januari månad ut. Och man får sig massor av goda skratt.

Precis som Beverly DiAngello i Ett päron till farsa firar jul brukar säga till sin dotter varje år:

”Put up with it. It´s Christmas and we´re all in misery!” 

Det ljuva livet

Imorse var det -9 grader. Så kallt har det inte varit hittills i år. Jag gick upp i god tid för att kunna gå ut och gå. Tjuvstarta mitt nyårslöfte liksom. En titt på termometern avskräckte mig direkt. -9 låter kanske inte så farligt men här på västkusten är det KALLT! Jag gjorde en kanna kaffe och övervägde saken. Nej, jag tar den promenaden på eftermiddan, då blir det säkert varmare ute.

 

Det blev en fantastiskt vacker dag och jag hann med både promenad och matlagning och griljering av en nyinköpt skinka. Jag fattar inte hur folk bär sig åt som har skinkan kvar till Nyårsafton, hos oss är det en omöjlighet. Den varar till Juldagen, sen är den slut. Men alla har ju förstås inte huset fullt med glupska tonåringar.

 

Medan jag höll på att skramla omkring i köket fixade Magnus med lunchen. Han kunde inte hitta vitlökspressen. Jag öppnade en låda och där låg den – på ett helt annat ställe än vanligt och intryckt bland en massa andra saker som inte heller brukar vara just där. Magnus mumlade. Han hade diverse åsikter om hur det blir när man ber sina vuxna barn att göra ett handtag, hur det inte blir rätt gjort och hur de proppar allt i en och samma låda av ren lättja. Han tyckte att det var väl lika bra att göra det själv eftersom man ändå måste göra om precis allt. Jag log inombords. Till saken hör att det var de exakta argumenten jag använt i 20 års tid för att förklara varför jag hellre gör allt själv än frågar andra att göra dem. Visst, jag blir sur att ingen hjälper mig men å andra sidan ska man först tjata i 2 timmar och sen får ändå göra om precis allt – livet har lärt mig att det är helt absurt. När dessa argument var mina så kunde han för hela världen inte förstå hur jag resonerade. Märkligt hur saker och ting har en benägenhet att ändras med tiden J

 

Imorgon ska Cesca till Eve och spendera ett par dagar där. Jag måste till Borås och hämta mitt körkort. Sen ska jag faktiskt åka till Knallerian och köpa den supersöta doftlampan jag såg där före jul. Ingen hade gett mig den i julklapp så nu kan jag köpa den själv. Det är 3 söta féer som står på knäna och mellan vingarna har de en glasskål. Glittrig, prålig och färggrann – precis i min smak. Jag ska ställa den bredvid min dator här på mitt nystädade scrapping-bord och njuta av hur fint det är i min egen lilla hörna.

 

Ikväll går filmen ”1st wives´ club” på tv. En av mina absoluta favoriter, strax efter ”Chocolate”, ”Love Actually” och ”She Devil”. Jag ska ta ett glas vin, en god blåmögelost och mysa i soffan. La vie est belle, som fransmännen brukar säga.

Sömnlös i Grimskulla

Nu har jag faktiskt bara ett dubbeluppslag kvar i Kajsas album. Ja, jag vet. Det tog mig ”bara” ett halvt år men med tanke på alla andra bollar jag har ständigt i luften så var det skapligt snabbmarcherat i alla fall. Det enda uppslaget jag har problem med är sidan med hennes musikalroll. Jag har ett foto, en flyer och ”Once upon a time” titel. Sen kommer jag inget längre, och det finns mycket plats kvar. Vad säger du scrapdrottningen – några idéer?

 

Av en outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att sova i natt. Jag somnade en stund men vaknade klockan ett och var tvärpigg. Jag försökte somna om en lång stund men gav upp och gick ner till vardagsrummet. Det lyste fortfarande i killarnas rum. Jag la mig på soffan och försökte sova. Inte lätt. Jag måste ha tämligen mörkt i rummet och just vardagsrummet är fullt av små blå lampor från diverse elektroniska prylar. Dessutom lyser en gran strax utanför fönstret.

 

Samuel kom ut ur deras rum vid tretiden och genomsökte köket och i synnerhet kylskåpet. Vet inte om han hittade något gott. Jag gav upp tanken på att sova i soffan. Helt ledbruten traskade jag upp till vårt sovrum och somnade väl till slut vid 4 tiden. Klockan 7 vaknade jag av att Magnus gick upp men orkade inte ens tänka tanken och sov till 9 i alla fall. Vi får se om jag blir helt slut på eftermiddan. Tur man inte behöver jobba i alla fall.

 

Idag ska vi skjutsa Cesca till Eve, hämta mitt körkort och ta en promenad på eftermiddan. Det har inte kommit en snöflinga men eftersom det är fortfarande -9 grader ute så är det ändå helt vitt – fullt med frost överallt. Mycket vackert. Har man inte snö så får man nöja sig med frost.

Kajsas album

Några utvalda LOs från Kajsas album:

Favoritkort.

Julmys.

Olika sätt att färdas på Galvsjön.

Pimpelturen på Galvsjön.

Klappar.

Svícková med knedlík

Då har jag kommit igång med mina promenader och det känns så gott. Framförallt blir det till ett inre tvång så att kroppen talar om att nu vill jag ut och gå. Vilket gör hela saken betydligt lättare naturligtvis. Igår hade jag ont i magen (lite magkatarr som gör sig påmind emellanåt) men gick ut ändå och det gick över efter promenaden. Jag tog en härlig kopp grönt te med maskroshonung, jobbade på Kajsas album tills det blev klart och sen tittade vi på några Star Trek episoder.

 

Idag ska vi hämta Cesca och handla fyrverkerier. Inte massvis, men så att vi har lite imorgon vid midnatt i alla fall. Jag har också satt igång maten – en tjeckisk maträtt kallad Svícková som mina barn och Magnus fullkomligt älskar. Den serveras med knedlík, typ vitt bröd kokt i vatten, och allt detta tar ett par timmar att laga så det säger sig själv att jag inte har tid att göra det så hemskt ofta. Men det är väldigt gott.

För dem som vill prova:

skär kycklingfiléer i mindre bitar, riv 2 morötter, 1 palsternacka och 1 bit rotselleri och strö jämnt över köttet. Låt ligga i 2 timmar eller längre.

Hacka en gullök, fräs den i smör och tillsätt sedan köttet och rotsakerna. Krydda med salt, 2 lagerblad och 3 korn kryddpeppar. Småputtra med lite vatten i ca 40 minuter.

Vispa ihop 3 dl grädde och 3 msk vetemjöl, häll i grytan. Om såsen blir för tjock, förtunna med lite hett vatten till önskad konsistens. Kan serveras med kokt potatis eller makaroner och tjeckisk öl.

 

Igår damp det också ner nya kläderkataloger i postlådan. Japp, jag måste gå ner minst 10 kilo till sommaren. Det finns så mycket snyggt men man måste ha kropp till det. Och den tänker jag få fram nu. Jag är medveten om att maträtter som svícková inte gör saken lättare men det blir inget sånt när jag har börjat jobba.

En nyårspresent

När Magnus far Göran var fortfarande i livet brukade han alltid ge varje familjemedlem en nyårspresent. Vi brukade fira nyår i stugan i Galven och han åkte till Hemköp i Alfta på Nyårsaftonsmorgonen och köpte presenter som han sedan delade ut vid midnatt, för en god lycka i det kommande året.

Efter Görans död försvann traditionen. Inga hittade en ny man och ingen av oss orkade hålla fast vid det som egentligen var bara Görans. Han älskade saker och presenter och prylar, en direkt orsak av hans urfattiga uppväxt. Vi har massor av julklappar och sen fyller Cesca år den 26 december och då måste vi även ha inhandlat födelsedagspresenter, och sen fyller Samuel år den 6 januari…Ja, det blir liksom presenter högt och lågt just i samband med Jul och Nyårsafton.

Men i år har jag återigen fått en nyårspresent, fast från ett helt annat håll. Här nedan kommer bilderna på den underbara överraskningen som väntade på mig i min postlåda idag:

Ytterligare ett mästerverk från min scrappande dotter Fnyz.

Nyårsaftonsmorgon

Den hurtiga typen jag är gift med hoppade upp ur sängen klokan 8 i morse och frågade om vi skulle ut och gå. Jag sneglade ut genom fönstret och insåg att det var bäcksvart ute. Njaaaa, inte än, va? Jag hade helst velat fortsätta sova men samtidigt visste jag att vi måste duscha, städa, laga mat, hämta Elida – och tiden är knapp…hm.

 

Zache kom strax därpå och deklarerade att han har haft ont i magen hela natten och springer på toan var tredje minut. Cesca morrade från sitt hörn att hon vill sova och kan vi möjligen dämpa oss lite. En underbar nyårsafton igen, med alla på topp. Vi hotade en stund med att sälja marsvinen för att hon ska kunna sova i sitt eget rum och hon blev ännu surare. Det är faktiskt hemskt synd om henne. Hon vill ju inte vara deppig hela tiden men kan inte hjälpa det. Och säga till henne nu att det går över om ett par år eller så gör inte hela saken bättre. När man är 14 så låter 2 år som en förfärligt lång tid.

 

Jaha, då är det dags att dra på sig benvärmarna och fleecevästen och ge sig ut med stavarna. Och hoppas på att kilona rasar i takt med mina intentioner.

Nyårsafton

Nyårsafton. Vi har gått vår dagliga runda, utökad till 4 km från och med idag. Det var inte kallt, bara halt ute i skogen på grusvägen.

Jag hämtade Elida i stan, vi åkte till ICA för att köpa Champis och dricka och jag höll på få anfall av svår hybris. Jag blir verkligen helt hyper när affären är smockfull med folk, det finns inga grejer kvar på hyllorna, köerna är urlånga (och jag ska bara ha 2 flaskor dricka!) och ute på parkeringen finns inte en parkeringsplats men däremot miljarder av människor som springer härs och tvärs bakom alla backande bilarna och ställer till allmän kaos. Elida var lugn som en filbunke. För henne var det bara en vanlig dag i Göteborg. För mig var det det närmaste helvetet man kan komma på denna jord. Därför bor jag i skogen. Folk är ett vida överskattat företeelse anser jag.

Vi åt lite soppa hemma, duschade, gjorde i ordning fyrverkerierna och bordet och sedan påbörjade matlagningen. Magnus gjorde enligt traditionen gorgonzolafylld flamberad oxfilé med rödvinssås och potatiskroketter. Vi tog en ordentlig titt i TV tidningen och konstaterade att inte fanns ett dugg att se på TV. Inget roligt alls. Nu ska vi duka fram tjeckiska sandwichar kallade chlebícky (småbröd) och godis och försöka hitta en bra film i våra hyllor istället.

Från oss alla till er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Sur som ättika

Lite segt känns det idag. Efter alla häftiga fyrverkerier gick vi in, jag drack upp min champagne, Zache a Magnus spelade en omgång Boogle och sen gick vi och la oss. Så det blev egentligen inte jättesent. Men man blir lite mosig ändå dagen efter sådär.

 

Jag har problem med mitt humör. Det var så länge sen jag hade det att jag blir helt ställd när det kommer tillbaka. Jag blir så tjurig och allt är bara fel. Och det är inte jag! Jag hör mig själv, hur jag gnäller och hur jag låter och inser med all önskvärd tydlighet att det är just så här Cesca har det nästan hela tiden. Hon går in i sin vuxentid med hormoner spökandes högt och lågt, jag håller troligen på att lämna den. Det är då banne mig skit att vara kvinna. En man vet knappt av när han går igenom puberteten och någon manlig menopaus finns egentligen inte heller utan de bara fortsätter producera barn tills de dör. Finns det en skapare så kallar inte jag detta varken särskilt smart eller rättvist.

 

Nu hoppas jag och vet att dessa humörsvängningar går över, så småningom. Men just när man är mitt i så är de inte alls roliga att tas med.

Kanske blir det bättre om jag går ner i vikt. Dags för en rivstart. Imorgon börjar jag jobba på ett nytt ställe och det gör väl antagligen inte saken lättare heller. Lite otryggt känns det förstås.

 

Nu ska jag ta mig lite lunch enligt den förnämliga GI metoden och inväntar katosen.

Början på det nya året

Egentligen är det helt fantastiskt. Imorgon ska jag börja på en ny arbetsplats. I dessa tider då många blir av med sitt jobb och inte kan hitta ett nytt har jag förmånen att välja mellan flera olika. Tacksam är jag, och lite spänd men inte direkt nervös, bara så där som man är när det är något nytt och spännande och roligt på gång.

 

Elida åkte hem på eftermiddan. Hon ska också jobba imorgon. Men det var mysigt att ha henne här en dag, fast jag inte var riktigt mitt vanliga jag. Kanske grämjer jag mig ändå mest för vikten. Jag vet att jag kommer tappa de kilon jag vill tappa men det är inte kul! Kanske skulle jag ta kort på mig själv för att sedan kunna ha såna där före och efter bilder – men tänk om det inte blir något efter? Idag blev det inte någon promenad heller eftersom jag känner mig halvhängig.

Bara jag inte får Zaches ont-i-magen sjukan…

 

På lördag ska vi gå på bio och se The Day The Earth Stood Still. Innan dess ska vi gå till en thai restaurant och äta grillbuffé. För 6 personer som vi är kostar det en del – det får bli vår sista utsvävning denna julhelg. Vi ska ju med Marita till fjällen i februari och då kommer det återigen behövas lite slantar.

Vi ska också plocka bort alla våra julpyntsaker. Vi plockar alltid fram dem redan till den första advent så nu är vi trötta på dem. Sen är det bara att se an det nya året och försöka göra det allra allra bästa av det, på alla vis.

Första dagen på mitt nya jobb

Då har jag påbörjat mitt nya arbete. Inatt var jag ganska säker på att det inte blir någonting av med det, jag hade värk i kroppen och kände mig hemskt sjuk. Inte en blund fick jag i ögonen kändes det som. Samtidigt var jag fast besluten att inte påbörja min anställning med en sjukdag. Jag skulle upp och iväg.

Alla i huset sov gott när jag traskade upp vid sjutiden, gjorde i ordning min matlåda, tog 2 alvedon och bar ut alla mina prylar till bilen. Termometern visade på -16 grader och jag insåg att idag blir det kallt – jag har bara tights, inga byxor i min garderob. Jag var på jobbet inom en kvart vilket för min del är helt otroligt snabbt. Jag tog mina väskor och smög in i den ganska mörka byggnaden. Men hör och häpna – i korridoren där jag ska sitta fanns det folk församlade runt morgonfikat och alla var glada och trevliga och jag kände mig som hemma med detsamma.

Jag fick ett kontor tilldelat. Det är enormt. Tre gånger så stort som jag hade innan. Jag plockade fram mina prylar (som verkade finnas i massor) men det ser fortfarande tomt ut! Måste nog ta hit ännu mera saker för attg öra det lite personligt. Men jag har ett vackert stort fönster mot gatan (gardinerna är på G), det är ljust och modernt och det är mitt.

Nu har jag blivit introducerad till datasystemet, mailsystemet och flödesschemat. Det finns hur mycket som helst som jag inte kan men det är ok. Jag tar en dag i taget och lär mig just det jag behöver kunna för dagen. Dessutom är det nu helg igen. Man skulle jobba en dag i veckan, det känns helt optimalt.

En vacker välkomstgåva från mina kollegor Birgitta och Camilla. Så glad jag blev!

GI kampen

Kampen mot kilona fortsätter ganska framgångsrikt om jag får säga så själv. Jag har ätit ett ägg och en morot till frukost, kyckling med gurka, morot och tomat till lunch och lite tjeckisk potatissallad till middag. Jag försöker dricka vatten och grönt te och tar lite kosttillskott, som omega 3. Vid fikat stod små askar med pepparkakor på bordet men det var inte ens svårt att avstå. Jag är nog less på pepparkakor helt enkelt. Värre blir det om någon får för sig att bjuda på kladdkaka.

 

Det märks att de flesta har ungefär samma problem nu efter julhelgen. Pepparkakorna står orörda, folk har med sig en sallad i sin matlåda. Jag är inte ensam i min kamp.

Förra gången jag körde GI metoden så funkade den förvisso väl, men jag kan inte i ord beskriva hur fruktansvärt trött man blir på äggröra och makrill i tomatsås. Ska man försöka ändra sin livsstil så måste det vara hållbart. Makrill ger mig fortfarande kväljningar så denna gång får jag nog byta ut den mot någon annan fisksort.

 

När jag kom hem låg det ett brev från Hjärtmottagningen på bordet. Då var det dags för 24-timmars EKG, den 14 januari närmare bestämt. Jag ska i ett dygn bära med mig en liten inspelningsapparat som kommer registrera alla mina hjärtslag och sedan ska detta analyseras av de vise. I sanningens namn så har jag helt förträngt att jag har problem med hjärtarytmi. Det håller inte att leva med oron. Och som min kära mormor brukade säga – man vänjer sig även vid galgen. Så länge det slår så får man vara tacksam för det. Även om det hoppar över ibland, eller slår dubbelt ibland.

 

 

Morfars kvinnosyn

Det funkar! Minus 1,6 kilo på 3 dagar! Det var väl fantastiskt! Egentligen bara 2 dagar, jag började onsdag eftermiddag men det gör det samma. DET FUNKAR! Tänk, så enkelt är det att faktiskt gå ner lite, bara lite avhållsamhet. I alla fall i mitt fall är det så. Japp, nu har jag fått upp ångan och motivationen, till sommaren ska alla kilona vara väck.

När jag var liten fanns det i vår by en dam från Slovakien. Vi barn tyckte att hon var lite konstig och exotisk. Hon pratade med en rolig brytning och hon vägde säkert goda 150 kilo. Hon var mörk och vacker och i min morfars ögon var hon den vackraste kvinnan i världen. Redan som liten tyckte jag att det var konstigt att min morfar gillade någon som var så stor. Han brukade alltid säga att ”en kvinna ska ha lite hull på rumpan så det finns att smeka eller sparka i”.  Morfars livssyn var inte så särskilt emanciperad, men det var ändå mormor som var general i deras hem. Kanske var det just därför. De var båda godhjärtade människor som precis i likhet med oss alla andra hade sina fel och brister. De var mänskliga helt enkelt.

Jag tänker på morfar när mina kilon börjar kännas obehagligt många. Nu skulle du allt gilla det du såg, morfar. Han ansåg alltid att jag var ett benrangel som ingen karl skulle kunna tända på. Han ville mitt bästa. Så han uppmuntrade mig till att äta kakor och tårtor och bakelser när han drog med mig till konditoriet på Moskvagatan. ”Du förstår Verusko, om kriget kommer – dom som är tjocka, dom blir smala, och dom som är smala, dom blir kalla”, sa han mycket bestämt. Det visste han, han hade ju upplevt det urmagra året 1938.

Ledsen, morfar, nu tänker jag faktiskt ge blanka … i hur det blir om kriget kommer. Jag ska tappa de överflödiga kilona i fredstid.

Jul 1972 med morfar.

Det snöar!

Vi har fått en riktig köldknäpp. -12 till -16 varje morgon, en vecka i sträck, det är man inte van vid här på Västkusten. Frosttäcket på gräsmattan och på träden blir allt tjockare och det är så vackert. Så länge man har det varmt och skönt och kan stanna inomhus förstås. Dessutom har det nu på morgonen börjat att snöa! Magnus kikade ut genom fönstret och sa: ”Det skulle vara en halvmeter snö i alla fall!” norrlänning som han är. Och vips, började stora flingor dala ner från himmelen som genom ett trollslag. Det kändes faktiskt som om han lyckades trolla fram dem genom sina ord.

Det snöar! Ganska mycket faktiskt. Flingorna har minskat i storlek men på intet vis i antal.  Det är så fantastiskt vackert. Vi norrlänningar (;)) har svårt att leva utan snö på vintern.

Den första vintern jag upplevde i Sverige var så helt otroligt kall och vintrig och snöig. Kristina var 3 månader i december det året. Vi bodde i en vaktmästarbostad i Freluga och hade lånat en gammal barnvagn från Stefans bror Roger. Den var grön och inte så värst estetisk men det brydde jag mig inte om. Detta var vår första egna bostad med vårt lilla barn och de enorma snövallarna utanför våra fönster talade om för mig att jag hade hamnat i vinterparadiset, det vackraste vinterlandet på jorden.

Bor man i Sverige så ska man o alla fall ha en riktig vinter.

Biokväll

Ja, då är alla juldukarna och julgardinerna borta. Jag strök lite vanliga dukar och gardiner och satte upp. Sen var jag färdig. Jag har en eländig förkylning i kroppen som yttrar sig mest i hosta och allmän trötthet. Jag satte mig i soffan efter en GI lunch och bara degade. Vi skulle till stan för att inta en thailändsk middag bestående av grill buffé med förrätt och efterrätt och sedan gå på bio.

 

På restaurangen fanns inte en kotte. Vi hade hela salongen för oss själva. Vi beställde förrätten och sedan plockade vi på de råa ingredienserna som kocken skickligt stekte åt oss. Jag höll mig strikt till kött, räkor och andra havsvidunder portioner istället. Det var supergott. Notan var fin också, 965 pix för 6 pers. Men det var vår sista julklapp till hela familjen och det var det värt.

 

Sen var det dags för bio. Vi hade beställt och betalt biljetterna i förväg så vi slapp stå i alla köerna. Inte orkade vi nåt godis efter all maten heller. Vi skulle se filmen The Day The Earth Stood Still med Keanu Reeves i huvudrollen som utomjordingen Klaatu. Den var så himla bra. Jag vet att om detta råder delade meningar men jag älskar sfi-fi, jag älskar Keanu Reeves och jag älskar att gå på bio – alltså ett recept på en lyckad kväll för min del.

Dessutom representerar filmen hela min livsåskådning. Mänskligheten är hopplös men har olika sidor i olika situationer. Om vår civilisation är värd att rädda är jag ytterst tveksam till. Vi är våldsamma, krigar, misshandlar vår planet, skövlar alla naturtillgångar. Men mänskligheten har potential. Det finns också kärlek och samvete och självuppoffring, om förhållanden är de rätta hela vägen. Så kanske kanske finns det fortfarande hopp…

Eländes virusar

Det blev ytterligare en natt med feber och värk. Jag mådde inget vidare redan på bion igår men sen vi hade kommit hem så kände jag mig bara uschligare hela tiden och vid en tempenkoll uppdagades att jag hade över 38 grader. I mitt fall är det mycket, jag får nästan aldrig feber eftersom min egen kroppstemperatur är så låg som 36,5 grader.

Jag hade värk och hosta hela natten och idag är det sängen som gäller. Det är då tur att man har en laptop, jag fattar inte hur vi klarade oss utan dem tidigare (precis som det är med alla andra skapade behov J).

 

Jag tvingade upp mig för att väga mig och voilà, minus ett halvt kilo till! Lite ljus i mörkret i alla fall. Jag som kom så bra igång med mina stavgångspromenader – och så kommer detta! Nu kan jag inte gå på minst ett par veckor och sen blir det säkert lika motigt att sätta igång igen.

 

Nåja, har i alla fall tjötat lite med Fnyz på msn och hennes förlossning är nog närmare än vi tror. Precis som jag åker hon ut och in på BB med starka värkar och håller på att öppnar sig. Det var enkelt för mig (även om det var urjobbigt), jag hade 2 mil till närmaste BB. Hon har 12! Varje dag kollar jag på hennes blogg för att se om hon har skrivit något och blir supernervös när hon inte har gjort det. Visst är det väl ytterst märkligt att sådana här saker ärvs? Att man får värkar flera veckor i förväg, att kroppen reagerar på samma sätt som min gjorde och även min mors? Min mamma hade cerklage under hela syrrans graviditet på grund av samma problem.

 

Måste nog sova en stund. Hoppas att jag kan jobba imorgon, Alvedon är en god vän i sådana här situationer (”That´s what friends are for” J).

Flunsans prövningar

Jag ligger i min säng och tittar ut genom fönstret. Det är så underbart vackert ute i skogen. Alla träd är klädda i ett tjockt lager med frost och gnistrar i solen. Det är säkert jättekallt men det är bara en gissning. Själv ligger jag helt plakat och gör ont. Hela jag, I hurt, som man mycket målande uttrycker det på engelska. För det är inte bara en del av kroppen utan varenda liten cell som tycks resonera i olika frekvenser och smärtan utlöses av olika faktorer så som ljud eller beröring och går sedan som en våg genom ett visst område. Knepigt att förklara detta. Resultatet är att man har ont hur man än ligger och när man försöker vända på sig så gör det ännu ondare i framförallt lederna. När något av barnen råkar låta lite eller om någon spolar på toaletten på nedervåningen så går det som laserstrålar genom vissa delar av mig….Otroligt intressant erfarenhet.

 

Imorse gjorde jag en kraftansträngning att få tag på någon på mitt nya jobb för att förklara att jag är sjuk och inte kommer till jobbet. Jag har som sagt bara varit där 1 gång, i fredags. Jag är fenomenal på att minnas folks förnamn, men eftersom ingen brukar presentera sig med sitt efternamn så kunde jag inte ett enda. Jag ringde till växeln och hoppades på att få tag på min chef (som jag kan hela namnet på) men hon var inte där. Då talade jag om vilken avdelning jag jobbar på och bad tjejen i växeln att utröna för mig vad mina kollegor Birgitta och Camilla heter i efternamn. Camilla jobbar inte idag. Birgitta satt i telefon. Jag väntade en bra stund på att hon skulle sluta prata med gav upp till slut. Tillbaka till växeln, ge tjejen ytterligare några förnamn och be henne leta fram ägarna till dessa. Ja, jag kom fram till Klas till slut. Han fattade inte vem jag var…

Sensmoralen är: nästa gång – ta reda på vem du ska sjukanmäla dig till samt ta reda på folks efternamn! Man lär så länge man lever.

Balansräkning – debet och kredit

När jag ändå ligger här till absolut ingen nytta så kan jag i alla fall fundera (tills mina hjärnceller också tar ut sin tribut och säger ifrån). Jag har funderat på det gångna året och det kommande. Att det varje år händer massor av saker, både väntade och oväntade, är jag van vid och ingen världsnyhet för någon, egentligen. Men det kan vara nyttigt och roligt att se på det uppifrån – och kanske dra någon lärdom eller få en ny fin insikt till samlingen.

 

Vad var då år 2008 för år?

-jag bytte enhet från försörjningsstöd till barn och familj

-Zacharias blev klassens buse och vi fick springa på massor av möten med både lärare, skolpsykologer, kuratorer och sjukgymnaster

-det visade sig i alla möten att det inte är något fel på Zacharias men däremot på hans fröken – henne lär han minnas i resten av sitt liv

-Cesca var utsatt för mobbning i skolan så vi bytte – hon började i Bollebygd istället och älskar det

- vi var i Galven för att fiska, åka spark och skidor och njuta av snön och vintern

- vi hade en utbytesstudent från Kalifornien hos oss, Kajsa, som åkte hem i slutet av juni

- Magnus och jag flög till Ohio (min allra första tripp till det stora landet over there) för att hämta hem Alex som har varit där i 1 år som utbytesstudent

- Magnus fick ett nytt jobb då han vantrivdes på det gamla

- Hanna, Fredde och Tilda var hos oss för att hälsa på och Tilda ville åka hem NUUUUU (60 mil

- Magnus mamma Inga har gift sig med sin nya stora kärlek Curt

- jag sökte ett nytt jobb i Kinna och fick det

- Samuel flyttade hem till oss och vi ansökte om adoption

- Alex började i LBS, första ring, och är återigen den bäste i klassen

- vi hade mina systerdöttrar Vera och Helena på besök i en vecka, flickorna ville helst stanna

- jag var i Prag med Elida och Cesca och fick där problem med hjärtarytmi (en följd av stressen före semestern), som jag nu troligen får dras med så länge jag lever men det är ingen livshotande sjukdom i alla fall

- min syster fick sina efterlängtade tvillingar Jindrich och Anezka

- min dotter Hanna/Fnyz väntar sitt andra barn

- Magnus mormor Birgit avled, 87 år gammal, och vi sålde huset i Älvkarhed

- min svägerska Åsa fyllde 40 år och det var ett kalas värt att minnas

 

…….om jag fortsätter att fundera så kommer jag säkert på mycket mycket mer…

 

 

Hur blir då det nya året 2009?

-         jag börjar på mitt nya jobb som LSS handläggare i Kinna den 2 januari och hoppas på att jag ska trivas med arbetet och kollegorna eftersom det ligger så nära

-         jag har gått med i GIviktkoll igen och ska gå ner alla överflödiga kilon till sommaren för att kunna njuta av sommarens mode

-         jag ska komma i form med hjälp av stavgång

-         Hanna ska få sitt andra barn, lilla K, i januari och sedan ska jag ta min egenhelg och åka till henne för att se tillskottet och överlämna alla presenter som samlats här sedan sommaren

-         Vi ska åka till fjällen en vecka tillsammans med min bästa vän och Magnus kusin Marita och åka skidor (vecka 7)

-         Vi planerar en resa till Tjeckien under året

-         Vi vill ha en bra gemensam sommarsemester i år

-         Vi ska få 2 kontaktbarn i början av februari

-         Vi hoppas på att vår adoption av Samuel går igenom i Tingsrätten

-         Och för min egen del – jag hoppas på att förbli frisk och glad och full av energi för att orka allt det ovanstående och njuta av varje dag som det kommande året kommer att erbjuda

 

Jag är säker på att det kommer att bli ett bra år. Har jag tur så kommer min menopaus igång på allvar och jag kan njuta av den bättre halvan av mitt liv utan mens och utan vallningar. Jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att bringa balans och harmoni in i mitt liv, vilket på intet vis betyder att jag tänker sakta ner. Harmoni och fart, mina vänner, är 2 helt skilda fenomen J

Samuel 20 år!

Imorse var det Samuels tur att bli sjungen för. Vi visste att vi inte behövde gå upp tidigt. Killarna sitter uppe hela natten och sover halva dan. Så vi smög in vid åttatiden med presenterna och väckte grabben med vår helt fantastiska kör.

Vad kan det vara i paketet? Det är rätt tungt..

Och så några fikabilder – Schwartzwaldtårtan bakade Magnus igår.

Tjeckisk frukost, kaffe och gräddtårta.

Ser ni den vackra vita amaryllisen bakom Cesca?

Bilderna är lite skumma, min mobilkamera tar knepiga bilder när det är mörkt.

Så, det var det. Samuel fick en extern hårddisk som han önskat sig, pengar från farmor och farfar, 2 polkagriskäppar från Zache och kort på småsyskonen.

Nästa gång är det Ales tur, 19 år den 3 mars. Tiden går…

Den förlorade viljekampen

Igår kväll bestämde jag mig att nu får det vara nog. Jag stapplade ner till badrummet, fyllde badkaret med väldoftande saker och hett vatten och la in mig för en timmes chockbehandling. Jag skulle tvätta håret, tvätta bort allt svett, lägga ansiktsmask och se till få mina naglar i ordning. Jag var less och trött på att ligga i sängen och höra allt stönande och stånkande hur jobbigt det är att göra allt själv. Jag var LESS på att vara sjuk, trött och ha värk. Nu skulle jag med vilje bli frisk, och hör sen.

 

Jag satt uppe med det nytvättade håret och tittade på Star Trek målandes mina naglar. Jag filade och putsade, och blåste luggen. När det sen var dags att lägga sig så pallade jag upp mig för att slippa hosta och kunna sova. Det hjälpte inte. Som ett brev på posten kom den och höll mig vaken hela natten. På morgonen var jag helt slut.

 

Jag traskade upp till köket, blandade en shake, klädde på mig, borstade håret. Sen satt jag på stolen, världen snurrade runt mig och jag insåg att det inte blir någonting av med detta. Att man inte blir frisk med bara ren vilja (i alla fall inte från en influensa), att jag kommer bli helt slut redan när jag anländer till jobbet och kommer dessutom troligen smitta hela gruppen. Jag tog av mig igen, bad Magnus att skjuta mig i huvet (vilket han säkert övervägt otaliga gånger under den senaste veckan) och sen gick jag och la mig igen. Och sov som en sten.

Jag ser ut genom fönstret. En vacker dag igen. Det är -7 ute, vi har fått snö och solen skiner. Det är en underbar gnistrande vit vinter. Och här ligger jag…

Nyårs-GIssel

Ytterligare en dag hemma, sängliggande med feber. Nästa år när de börjar tjata om influensa ska jag banne mig vaccinera mig! Inte för att det är livshotande, möjligen kan jag dö av tristess här. Eller mista förståndet. Dagen ägnades åt att sova, steka hamburgare till glina, dricka grönt te, fundera på livet och chatta samt skriva inlägg lite där och var. Min bok är snart klar också, den kunde jag ägna mig åt en hel del dessa dagar. Men vad jag saknar frisk luft!

 

Jag tittade på termometern i köket: -11 grader. Det kommer att hamna på -15, -16 inatt igen. Ovanligt kallt ovanligt länge här i trakterna. Imorgon börjar Zache och Cecsa också i skolan. Ikväll måste alltså allt iordningställas. Deras väskor, deras kläder, Zaches astmamedicin. Ett jullov till är till ända. Jag funderar på hur de kommer minnas sina jullov. När jag var liten var vi inte lediga lika länge men vi ägnade dagarna åt att vara ute och åka pulka, baka småkakor med mamma, städa hemma inför julen, läsa massor av böcker som jag inte hann när jag gick i skolan, spela bordsspel med syrran…TV fanns bara i svartvitt och visst, under jullovet gick det minst en riktig saga om dagen. Men inga datorer och inga TV spel. Jag minns mina jullov med glädje.

 

När det gäller mitt Nyårs-GIssel så har jag stannat i viktnedgång just nu. Jag har ätit upp alla ägg vi hade hemma och nu börjar jag på allvar längta efter något annat för en gångs skull. Till helgen ska vi köpa räkor, i massor, direkt från feskar´n. Och så ska jag smälla i mig lite mer bacon, jag når aldrig upp till min nivå på fettstapeln och proteinstapeln! Kanske en god guacamole skulle gå ner. Och lite nötter till efterrätt. Idag är det exakt en vecka sedan jag började och jag har gått ner 2,8 kilo och minskat 4 cm i midjan. En vecka till ska jag köra Rivstart, sen kommer jag kunna lägga till liiite kolhydrater på menyn. Typ en morot om dagen, eller 2 pastahjul J

Se, det snöar!

Jag lovade skjutsa Alex till tandläkaren imorse. Han håller på att få tandställning och måste dra ut 4 tänder. De första två hade varit ett helsike att få ut (en tand tog 1½timme!), han fick sy såren som sedan blev infekterade och ungen kunde inte äta på en vecka. Sen fick han tandställning i överkäken och nu är det alltså dags att dra ut 2 tänder från underkäken – och gissa om han tyckte att det var kul i morse.

 

Jag sov inte mycket inatt heller, hostan håller sitt grepp stadigt runt mina stackars lungor. När jag kom upp snöade det ymnigt utanför våra fönster. Vackraste vintersaga, -12 grader, nu skulle Kajsa varit här! Glädjen gick snabbt över när jag såg min bil. Ingen hade kört den på några dagar och det har både snöat och töat och frusit – och nu såg min bil som en äkta igloo med skare över hela ytan. I -12 grader är det inte lönt att skrapa nåt, man måste börja med att starta bilen och hoppas på att en del släpper när bilen blir varm.

 

Snön ligger i ett tjockt täcke på vägen. Vår skogsväg är bland de sista i Västra Götaland som blir plogade så det är bara sladda runt och försöka tycka att det är rätt kul. Jag kom hem till ett mörkt hus. Strömavbrott. Nåväl, det är jag van vid. Häromåret var vi utan ström i 5 dagar. Inte kul men man hittar strategier.

 

Det snöar fortfarande lika tjockt utanför mitt sovrumsfönster. Så vill jag ha det på vintern. Och just nu gör det mig faktiskt inte så värst mycket att jag får ligga i min säng och titta på det vackra utanför från sovrummets varma vrå.

Familjerådet

När jag ligger hemma så får jag en massa idéer. Eftersom jag inte orkar stå på benen så samlas ett berg med disk på bänken, golven ser ut som om man inte har dammsugit i 2 månader och tvätten ligger i stora högar på golvet i tvättstugan. Jag har hört från folk som aldrig behövt tillgripa liknande åtgärder själva: ”Gör det inte! De andra i familjen kommer snart vara utan kläder och kommer må dåligt av röran.” Inget kunde vara mer fel.

De andra familjemedlemmarna mår alldeles prima, det är jag som lider av att mitt hem förvandlas till en svinstia. Inte mina tonåringar, inte min man, och inte minstingen heller. Har de inte kläder så går de i smutsiga. Finns det inte en tallrik så tar de en skål eller diskar EN tallrik för hand. Ingen mår dåligt utom jag.

 

Jag har också fått rådet att åka iväg och låta dem ta hand om allting så får de se hur mycket det är jag gör. Vilket snille är det som kommer på liknande helt värdelösa dumheter?

De sitter vi varsin dator. Ingen gör någonting än ser till att slippa göra någonting. De åker till McDonalds på lunchen. Och när jag sedan kommer hem så väntar mig ett litet helvete på jorden att ta reda på. Skulle jag bli riktigt sjuk och inte kunna göra allt hemma så vill jag att någon gör slut på mitt lidande. Jag skulle aldrig klara av att se på hur mitt hem förfaller…

 

Så – nu har jag skapat Schemat. Jag sammankallade familjen efter hemkomsten och förklarade att nu är det slut på att jag ska ta hand om 4 vuxna och 2 barn helt på egen hand. Jag skrev ner alla göromål och upprättade ett schema. Plus att alla städar i sitt rum varje söndag och vid stora ingrepp (som vårstädning) hjälps vi alla åt.

Jag fick förstås tusen fina argument (som systemets reklam mot utköp av alkohol till tonåringar) men mig rår de inte på. Det är trots allt bara rättvist. Sen återstår att se om det fungerar.

 

Vi börjar nästa vecka på måndag. Då är jag frisk och kan hålla i allt med järnhand. Dessutom ska vi varje söndag ha ett nytt familjeråd med möjlighet till utvärdering, frågor, klagomål och belöningar.

Och tar alla verkligen sitt ansvar, då kommer jag få FRITID! Det kommer att kännas helt konstigt i början, jag är så van att gå på i full fart tills jag stupar. Men tänk – fritid. Jag kan sy igen, eller scrappa, eller skriva på min bok. Utan att ha dåligt samvete att diskbänken är full med disk….

Om mina nyårslöften

Hur går det då med mitt nyårslöfte må tro?

Alltid när det kommer någon form av brytpunkt i tillvaron så känns det extra angeläget att åtgärda sådant som man inte är riktigt nöjd med här i livet. Allt går inte att ändra på, men det man kan. Att ett helt nytt år infaller är en sådan brytpunkt, och nyårslöften haglar och hålls eller bryts.

 

Förra året slutade jag röka. Nåväl, jag slutade redan i november 2007 men det var ändå ett slags nyårslöfte. Hur har det gått? Jovars. Jag har tjuvrökt några cigaretter under det gångna året men inte alls så särskilt många. Jag har fortfarande svårt att avstå när jag dricker vin i trevligt sällskap eller när andra runtomkring mig röker.  Men i 99% avstår jag ändå. Så man kan nog säga att det har gått bra.

 

Tyvärr ledde detta i sin tur till mitt nuvarande nyårslöfte. Jag vet att det finns de som påstår att man INTE går upp i vikt, att man gör det för att man äter en massa istället för att röka, att man ersätter cigaretter med godis, bla bla bla…

Man går up i vikt när man slutar röka även om man bara dricker vatten! I alla fall om man är en kvinna på 47 år med den sortens ämnesomsättning som tycker att smälta maten är jobbigt och allmänt överskattat och egentligen helt onödigt, och lägger rubbet i form av fett på mina lår och rumpa.

Ja, så då får man ta nästa Nyår i akt för att avlägga ett nytt löfte. Nu ska vi ta bort alla de 20 kilona som har bekvämt bosatt sig på mina diverse kroppsdelar (särskilt då de sistnämnda), vi väljer en metod som vi tror kan passa och kör igång.

 

Jag har nu alltså levt i enlighet med GI metoden i exakt en vecka. Det enda jag inte kan följa är motionsrekommendationerna eftersom jag har under hela denna vecka legat med feber. Jag har registrerat mig på en riktigt bra GI sida, GIviktkoll, fyllt i alla mina mått och parametrar och nu går jag in varje dag och följer kurvor. Olikt mina kurvor ska dessa gå neråt i en stadig båge, och borde ha samma effekt på mina egna kurvor också.

Hittills har det fungerat alldeles utmärkt:

 

Vikt: -3,3 kilo

Midjemått: -5 cm

 

Bara jag nu kan bli av med den tråkiga influensan så ska jag också börja gå – och till sommaren ska jag belöna mig med en helt ny garderob från GinaTricot, förhoppningsvis i storlek 38.

Fjortistrubbel

Imorse vaknade jag av att mannen var på väg upp klockan 6 på morgonen. På en lördag! Jag insåg att ålder börjar ta ut sin rätt även på honom, trots att han är 8 år yngre än jag. Han skulle upp och elda. Jaha, gör du det, tänkte jag och återgick till ett behagligt tillstånd av ”jag-kan-sova-lite-till”. Det varade inte så länge.

 

Tyvärr lyckades han med sitt skramlande väcka upp familjens solstråle, fjortisen Cesca. Direkt när jag hörde hennes röst så insåg jag att det kommer att bli en av dessa ”dagar”. Hon var på sitt finaste fjortis-humör. Fem minuter efter att hon öppnat gluggarna hade hon redan hunnit gnälla över att ha blivit väckt, skälla ut sin lillebror, beklaga sig över sina stora bröder som håller henne vaken på kvällarna, gråta en skvätt samt hota med att flytta. Suck…

 

Först hade vi en ”diskussion” (den som någon gång hade försökt föra ett rationellt samtal med en dam på 14 år vet precis varför jag skriver detta med citationstecken), hon gömde sig i sitt rum, grät förtvivlat över sina hemska föräldrar och diverse syskon, sen skickade jag in hennes far för att göra ett tappert försök och nu är de två ute och går (avis jag blir, jag har inte varit ute på en hel vecka!).

Jag vet att går över, men tyvärr är nog detta bara början…

 

Så, nu har jag tagit en smaskig GI frukost och tänker gå upp och kolla om min kropp tänker börja fungera enligt parametrarna igen eller om det blir en till trist dag i sängen.

”Schemat”

Då har det omtalade och omskrivna Schemat sett dagens ljus. Japp, nu hänger det prydligt på köksväggen men snurrbar namnskiva och noggranna beskrivningar av arbetsinsatser färdigt att tas i bruk på måndag. Schemat som ska se till att skaffa mor i huset fri(ti)d samt mycket handgripligt åskådliggöra för glina vad ett hem kräver.

 

Visst är det snyggt? J

 

Jag känner mig lite piggare idag och hoppas på att bli helt återställd till imorgon. Jag har gått ner ytterligare 0,4 kilo och nu är jag supersugen på att börja gå ut och gå. I fredags inhandlade Magnus alla de ingredienserna jag behöver för min nya livsstil. Det enda och ganska essentiella problemet är att vi inte har en adekvat frys. Den lilla som vi har till låns räcker inte till på lååånga vägar i ett hushåll med 6 pers, varav 3 vuxna män. Hm, undrar just var Bosse som är en fena på gasjobb tagit vägen….

Sista trista sjukdagen

Ytterligare en dag i sängen och det får banne mig bli den sista. Jag mår inte bra, men jag kommer inte må något bättre av att behöva ringa till jobbet att jag inte kommer, ringa till VC och försöka få en akuttid, åka till VC för att höra att en virusinfektion måste läka ut av sig själv och sen få bli liggande med vetskapen att det kostar mig nästan 1000 spänn om dan att vara hemma. Nähä, tack så mycket. Jag ligger kvar idag – imorgon gäller det att börja leva igen.

 

Jag ägnade dagen åt mina peppkompisar på GI sajten. Hur det än är så sitter vi alla i samma båt och med varandras hjälp kan vi uppnå våra mål mycket lättare. Jag har nu tagit initiativ till en sommarträff för Peppargänget (som denna grupp eldiga damer kom att kallas) och hoppas att många vill hänga på. Smalare, piggare, gladare och med nya snygga sexiga kläder från favoritaffärer. Vi är spridda från Skåne till kallaste Norrland men det ska väl inte vara omöjligt för det.

 

Idag har det varit snålblåst och regn hela dagen. Plus 5. Urtrist. På det viset är det ingen skada skedd att jag inte kommer ut. Vintern har återigen antagit sina gamla västkustska former: regn, blåst, kallt och fuktigt. Men nu går vi mot ljusare tider i alla fall. Julen är utstädad och vi kan börja längta till våren. Det gör i alla fall jag.

Omstart

Min nya livsstil har vissa biverkningar. Igår kväll ställde jag larmet på mobilen på kvart i sex för att ha tid att kunna göra i ordning min mat för dagen. Det brukar aldrig vara något problem för mig att gå upp på morgonen. Det var bara det att jag inte kunde sova. Pigg som en mört. Jag somnade framåt småtimmarna och när mobilen började låta så fattade jag varken vem jag var, var jag var eller vad det var som förde sånt oväsen. Det var bara att palla sig upp, ta 2 alvedon och börja greja. Jag skulle ha med mig GI mat, några krukväxter, böcker, kort, en vattenkokare, en låda med diverse tepåsar. Det blev 3 fulla papperskassar.

Cesca är hemma idag. De skulle ha en halvdag och då skulle hon för 2 lektioner vara i Bollebygd från halv åtta till halv sex. Eller gå 5 km i detta underbara väder. Snålblåst och regn. Nej tack. Magnus är också hemma på förmiddagen då han inväntar ankomsten av Bosse, gasspecialisten. Jag åkte alltså med killarna till busshållplatsen och var på jobbet nästan först av alla klockan kvart över 7. Det är bara helt otroligt, jag kommer kunna jobba in en massa flex på nolltid.

Under fikarasten satt jag och konsumerade min keso med kanel. En annan tjej satt med en tallrik fil med linfrö. Då säger en tredje: ”Jag har nu kört igång med GI efter helgerna.”

”Jag med!” säger tjejen med linfrön.

”Jag med!” säger jag. J Helt otroligt. Vi är 3 stycken på denna ganska lilla arbetsplats som kör GI metoden sen årsskiftet! Det är typ 25% av personalen J Det känns kul i alla fall. Jag gjorde genast reklam för min tråd på GI sajten och den kommande Pepparträffen. Det är rätt skönt att ha någon i sin omedelbara närhet att prata med om detta också. Omgivningen blir annars ganska less efter några dagars tjat om GI, GB, kolhydrater och liknande saker.

Nu är jag i alla fall på jobbet igen. Åh, så bra det känns att slippa sängen. Även om det är si och så med mitt välmående, det mentala tillståndet måste ändå ha viss inverkan på hur snabbt jag blir frisk igen.

Oförskämt bra

Ytterligare en sömnlös natt. Det är då helt otroligt vad pigg man kan bli när kroppen har gjort sig av med alla kolhydraterna! Jag brukar vara morgonpigg men nu är jag ju pigg dygnet runt!

Jag mår bra. Jisses så bra jag mår!

·         Jag har äntligen blivit fri från febern och kunnat börja jobba. Jag har varit på min nya arbetsplats i 3 dagar nu och det är både lugnare och trivsammare än på min förra. Jag har börjat så smått få kläm på olika saker och rutiner och datasystem. Jag har börjat lära känna mina arbetskamrater. Fika och lunchraster verkar vara heliga här, ingen som struntar i att gå och fika bara för att man är stressad. Och det tar mig en kvart att komma hit och sedan att komma hem.

 

·         Jag har fått snurr på Schemat i hemmet. Det riktigt roliga är hur alla glina nu börjar reagera på vad andra familjemedlemmar gör eller inte gör. Samuel förfasade sig över att alla bara lämnar matrester på diskbänken istället för att slänga dem direkt i hinken (japp, han har diskveckan). Nu skulle han minsann ta upp det. Om alla gör så så underlättar vi disk för varandra! Jaså? Det var det ingen som tyckte när jag höll truten och gjorde allt själv! Alex har tvättvecka och tjurade över att folk slänger sina smutsiga kläder hur som helst i tvättstugan. Hihi. Visst är det fantastiskt vilka resultat man kan få om man låter barnen ta del av vardagen? J

 

·         Jag väntar med spänd förväntan varje dag på att bli mormor igen. En liten människa som kommer få leva i en lycklig och harmonisk familj med mycket kärlek och glädje. Som jag får träffa alldeles snart.

      

*    Gasbosse har äntligen fått ordning på vår frys! Plats för all den goda GI maten igen, och allt annat som resten av familjen sätter i sig.

 

Kan man annat än må bra?

Nattbravader

Jag satt uppe vid midnatt och tjötade med kompisar på GI sajten, Det är inte bara jag som är urpigg av GI maten. Piggelinor är vi allihopa. Vi gjorde ett tappert försök att sova sen. Efter ca 10 minuter hör jag en svag röst i dörren:

”Mamma, jag har ont imagen!”

Zache låg en stund i min säng men hade så ont att han grät. Jag tryckte lite på hans lilla mage för att försäkra mig om att det inte var blindtarmen. Det verkade inte så. Vi gick ner till vardagsrummet för att låta pappa sova och jag gjorde en kopp gott örtte åt killen. Med lite honung.

Vi satt i soffan, jag gav honom te i små klunkar tills hans lilla mage slutade göra ont. Då säger han så här:
”Vilken tur att du är min mamma!”

”Jaså, tycker du det?” Sa jag leende, ”varför tycker du det?”

”Jo, du är en god människa”, sa han bestämt.

Är de inte helt underbara ibland J

Han somnade sen men det var inte lätt att gå upp imorse. Hoppas han klarar skoldagen. Själv ska jag till sjukhuset för att få nån hjärtapparat som jag ska ha på mig i 24 timmar. Spännande.

Och så kollade jag vågen imorse, 0,2 kilo ner. Härligt.

Holter-undersökning

Då har jag varit på SÄS och fått min lilla apparat. Jag infann mig på hjärtmottagningen i tid för att inte riskera missa tiden. Jag har fått vänta på denna undersökning i 4 månader, såna köer är det.

Flickan som undersökte mitt hjärta var ung och pigg och glad. Hon påminde om mig i den åldern, 20 bast ungefär. Hon kvittrade, lyssnade, lyfte och limmade och knöt. Jag fick med mig ett formulär och måste tillbaka och återlämna dosan imorgon före klockan fyra. De har ont om dem och det finns många med onda hjärtan.

 

Jag ser ut som en cyborg. ”We are the Borg. You will be assimilated, Resistance is futile….”Det sticker fram små kablar ur min urringning och man kan se överdelen av dosan med 4 färgglada kopplingar på toppen. Små dioder sitter fast i urringningen – tjusigt värre. Undrar just hur det ska gå att sova med hela anordningen fastlimmad på tuttarna, men jag har ändå inte kunnat sova ordentligt under de senaste nätterna så egentligen kvittar det.

 

Jag hämtade Alex vid skolan och inhandlade massa supergoa ingredienser till GI maten. Sen bar det av hemåt. Jag lagade en supergod GI soppa med räkor och även tillredde min lunch för morgondagen.

Och jag fick även lite fritid idag.

Till sist en bild på min fantastiska amaryllis, en äkta Veronica amaryllis i rosa nyanser

Energitjuvar

Nej, det blir ingen mer vägning denna vecka. Nu har jag bestämt mig. Jag är så himla duktig, fuskar inte, kämpar med staplar och har mig – och likt förbenat hade jag gått upp ett halvt kilo från igår till idag! Ett halvt kilo! Hur sjutton är det möjligt?

Jag skyller på avsaknaden av motion samt att jag har en apparat fastsatt på kroppen, men den väger ju absolut inte ett halvt kilo. Man blir lite less att det inte går åt rätt håll.  Så nu är beslutet taget – vägning EN gång i veckan. Varje måndag morgon.

Läste lite på diverse bloggar igår och insåg att vi har så många energitjuvar ute i vårt samhälle. Så många människor som trampar på oss, nedvärderar oss, är arroganta, otrevliga, nedlåtande. De tar den positiva energin ifrån oss för att känna sig själva lite större, lite bättre, lite duktigare. De mår uschligt. Tänk om alla skulle inse att energin fungerar på ett helt annat sätt. Det magiska med den är (som med kärleken som ju också är en form av energi) att ju mer man ger desto mer får man. Desto mer växer man. Blir en gladare och mera harmonisk människa. Inte genom att stjäla utan genom att få.

Denna insikt har jag tillkämpat mig under mina år som socialsekreterare och jag har otaliga bevis på hur mina klienter kommit tillbaka till mig efter att lång tid förflutit och berättat om hur saker, små till synes obetydliga ord, som jag sa hade lyft upp dem. Hur de minns det. Saker som fått dem att känna sig värdefulla, de mest missgynnade av alla.

Med den insikten påbörjade jag min dag idag. Låt inte andra stjäla er glada energi. Ni är värda mer än så. Livet strör inte rosenblad varje dag, men vi kan göra det för varandra.

Peppargänget

Jag har blivit helt biten. Sommaren 2007, närmare bestämt på min födelsedag i juli, har jag blivit medlem på GI viktkoll och gått ner de kilon jag ville. Helt på egen hand. Jag tittade bara på principerna. Tyvärr åt jag alldeles för ensidigt den gången. Jag åt mest bara ägg och makrill i tomatsås och på det viset går man förvisso ner i vikt men inte kan leva i all evighet. Jag återgick till pasta, bröd och wienerbröd allteftersom och kilona smög sig tillbaka till min rumpa och mina lår.

 

När jag återigen nådde 30 i BMI fick jag nog. Nej, det här går inte alls för sig. Jag ÄLSKAR kläder, och just nu ser jag ut som ett tält på två stolpar. HUA. Jag anmälde mig till GI sajten igen. Jag vet ju att det fungerar, att man mår bra och att vi äter på tok för mycket kolhydrater i vårt land.

Väl på sajten klickade jag mig runt och såg rubriker som ”Hitta kompis”, ”Blogg” och ”Inbox”. Det måste ju betyda att det ska gå att ha kompisar, skriva blogg och mail. Om man har stöd från andra och stöttar själv så måste det gå bättre!

 

Jag gick in på forumet och la ut en tråd. Letar efter peppkompisar. Andra tjejer började skriva inlägg till tråden, vi addade varandra till våra kompislistor, började skriva kommentarer till varandras bloggar, maila, peppa, hurra….

Vi började kalla oss för Peppargänget, de hetaste brudarna på sajten. Vår tråd växte och är den största på forumet just nu. Likaså vårt gäng. Varje dag ansluter sig nya medlemmar. Vi är 21 stycken nu, bara 10 dagar senare. Vi planerar en sommarträff när vi alla är smala och glada och sexiga. Med reportage i någon tidning. ”Peppargänget – tjejerna som tillsammans gick ner en hel häst på sex månader!” Vilka rubriker, eller hur?

 

Kommer vi dit? Jag vet inte men jag tror det. Jag ska göra allt för att det ska bli så. Vi som tillhör gänget är så taggade. Vi har redan blivit goda vänner och vi har blivit beroende av vårt bloggande.

Tänk – allt detta tack vare att jag lite försynt letade efter några kompisar på chatten. Är inte livet helt förunderligt?

Grattis Hanna 25-år!

Idag fyller min söta lilla tös 25-år! Ett kvartsekel har nu förflutit sen jag åkte till BB för att föda mitt andra barn. Hon var inlindad i sin navelsträng och sög på tummen. Jag tittade ner på det lilla krypet och förundrades över hur perfekt den lilla människan var, hur fantastiskt vackert allt var. Och vilket mirakel det är att det på 9 månader kommer ut en fullt fungerande frisk minimänniska. En lycka som bara en nybliven mamma får uppleva.

Nu är hon själv på väg till BB vilken dag som helst för att få sitt andra barn.

GRATTIS PÅ 25-ÅRS DAGEN ÄLSKADE GUMMAN!

Kontaktbarn

Nu har de varit här och hälsat på, mamman och flickan som behöver en kontaktfamilj. Pojken var på fritids, han var inte med. Jag åkte från jobbet lite tidigare för att hinna hem till klockan 4. De hittade till vårt hus i skogen utan problem.

Det var tur att Cesca hade bakat drömmar igår kväll. Jag gjorde te och saft och serverade drömmar på ett fat J Mamman och flickan är av asiatiskt ursprung och har ingen annan att be om hjälp. Mamman drar hela familjen helt själv. Flickan åker konståkning, pojken spelar hockey. Och vi ska ha dem hos oss varannan helg. Hoppas att de kommer att trivas. Flickan var jätteförsynt men det går förhoppningsvis över.

 

Idag var det också min vägningsdag. Jag står helt stilla just nu. Trots att jag varit extremt duktig så har det inte hänt ett dugg på vågen. Däremot minskade jag ett antal centimeter lite där och var. Så just nu är inte vågen min kompis alls, men det är däremot måttbandet J Inte tänker jag ge upp för det. Jag märker ju på kläderna att det går åt rätt håll. Och med mitt Peppargäng kommer det gå bra till slut. Jag har de där stretch-jeansen men guldtråd och dem ska jag kunna ha i sommar!

 

Jag har också haft samtal med min nya chef idag. Jag får fortsätta på min systemutbildning för att kunna slutföra den men jag måste betala den själv. Vilket jag tänker göra. Hon frågade mig också hur det gick för mig så jag berättade lite om mina funderingar. Det är en mycket speciell känsla att komma från ett jättestort socialkontor till ett pyttelitet ute på landet. Och dessutom har jag som var kompetent och kunnig på mitt område nu insett att jag ingenting kan om just det här – och måste börja från scratch. Otroligt nyttigt – och en utmaning likaväl. När jag har lärt mig LSS biten så har jag kompetens inom alla avdelningarna inom socialtjänsten. Och det är inte fy skam.

Jag trivs toppen bra men mina kollegor och jag har såååå nära hem!

Så i det stora hela så har jag det faktiskt riktigt bra.

Nattmotion

Idag ska jag sluta tidigare så jag hinner komma hem medans det är ljust och gå min stavgångsrunda i dagsljus. Det är soligt och vackert ute och det blåser inte heller.

Igår tänkte jag vara duktig och gå ut efter jobbet. Jag kom hem vid 5 tiden, gjorde en omelett med kräftstjärtar och lite majonnäs och när jag har ätit så skrev jag in allt i min ”håll koll” dagbok för att kolla staplarna. Gissa vad: protein för lågt, fett åt fanders för högt, kohydrater ok, energin överskriden med 300 kcal. Jaha, tänkte jag, det här går inte. Det beror ju på att jag har ett stillasittande jobb. Min man som rör sig hela dagarna har ett helsike att fylla upp staplarna, och jag skulle behöva leva på ett ägg om dagen. Jag måste gå ut och gå.

Jag visste att det vräkte ner snöblandat regn men jag lät mig inte avskräckas. På med kläderna, mössan, handskarna och skorna, ut med stavarna. Först ute på garageinfarten insåg jag att det hade hunnit bli helt mörkt. Och när jag säger mörkt här ute i skogen då menar jag så becksvart att man inte ser 2 meter framför sig. Det går inte, då kommer jag att halka och slå ihjäl mig på vägen. Jag funderade ett ögonblick. I trädgården är det belysning. Hmmm….

Japp, alldeles korrekt. Jag tog mina stavar och gick 30 varv runt huset. Det är då tur att vi bor på ett ställe där rävarna säger gonatt för hade någon sett mig så hade de säkert ringt 112 efter trevliga killar med en vit tröja. Men ingen såg mig, möjligen någon älg eller hare och jag är nöjd. Dock tänker jag inte göra om samma dumheter ikväll – ikväll ska det stavgås medan det är dagsljus ute J

Vad väger en ardenner?

Precis som jag hade planerat. Jag åkte hem från jobbet halv fyra, hämtade killarna vid bussen och var hemma klockan fyra. Det var fortfarande soligt och ljust ute. Jag tog på mig mina promenadskor, kläder och stavar och gick min runda. Idag kände jag för första gången att jag var helt återställd. Jag gick runt i rask takt. 3 km på 25 minuter, inte illa pinkat av en trähäst (mycket hästar känner jag )

 

När jag kom hem åt jag en ostomelett med lite skinka och creme fraiche för att snygga till staplarna. Idag är jag riktigt nöjd. Sen tappade jag in hett vatten i badkaret, tände ett doftljus och avnjöt ett avkopplande bad. Magnus kom hem med Cesca vid 6 tiden. Hon hade med sig hem en kompis som ska sova över, han också. David från Boden. Så är det hos oss, alltid mer folk än de som de facto bor här Härligt.

 

Jo, appropos hästar…Jag googlade Ardenner (som jag tror är bland de största och tyngsta raserna) och läste mig till att de väger mellan 500 och 800 kilo, vissa exemplar kommer över ett ton. Då vet vi, Peppargänget, vad vi har att sikta på. Med hundra kilo i på 3 veckor tar det alltså 30 veckor att ta en rejäl häst Vecka 30 är mitt i sommaren. Tänk så stolta vi blir när vi kan säga att vi har blivit av med en hel ardenner med fett

 

Jag har också tjötat lite med Tina. Vi funderar på att åka till Hanna när hon har fått lilla K. Hanna har BF imorgon (!) så jag väntar ett sms precis när som helst. Jag längtar så att få åka upp och bara få vara med mina 2 stora flickor några dagar. Det händer alltför sällan…

Smile when your heart is aching

Det snöar utanför mitt kontorsfönster. Snöflingorna virvlar runt i blåsten och täcker marken med ett gnistrande vitt täcke. Det är vackert. Jag önskar att Kajsa hade fått uppleva mer av vår svenska vinter när hon var här men man rår inte över väder.

Samuel åker till sin biologiska pappa över helgen, Cesca har disko i skolan. Det ska bli så skönt med bara 2 barn i huset ikväll. En riktigt lugn fredag kväll. Undrar hur det känns att vara helt barnfri en kväll? Det skulle säkert kännas hemskt konstigt och tomt. Jag vet att den tiden kommer då våra barn flyttar ut men med tanke på att Zache är bara 9 år så dröjer det tills jag blir pensionär. 

Igår kväll kom jag hem för sent för att kunna gå. Det var redan kolmörkt. Att ta en runda runt huset igen kände jag inte alls för. Jag lagade mat och grejade i huset istället. Så skönt det ska bli när jag får min Orbitrek att kunna motionera inomhus.

Jag pysslade med Peppargänget på kvällen innanjag gick och la mig.

Liggandes i sängen filosoferade jag återigen över den positiva bekräftelsens enorma helande kraft. Jag ser det överallt omkring mig. Ledsna trasiga människor i mörkret. De saknar glädjen över att finnas, att leva. Många gånger räcker det att de får lite värme och empati, liten puff åt rätt håll. Bara genom att glädja oss åt livet smittar vi andra att göra det samma. Inte på en gång, inte i samma sekund. Men långsiktigt.

Smiling is infectious

You catch it like the flu

When someone smiled at me today

I started smiling too

I walked around the corner

And someone saw my grin

When he smiled I realized

I´d passed it on to him

I thought about the smile

And realized its worth

A single smile like mine

Could travel round the earth

So if you feel a smile begin

Don’t leave it undetected

Start an epidemic

And get the world infected.

En av mina favoritdikter . Ha en underbar dag.

Fredagsmys

I morse vaknade jag efter en natts skumma drömmar med ett dundrande huvudvärk. Helt plötsligt känns livet betydligt tyngre än det brukar göra. Jag har 2 jobbiga veckor framför mig och de började redan igår.

Jag åkte från jobbet klockan 4, tankade bilen, handlade mat på Willys, hämtade sonen vid bussen, skjutsade lillen till diskot, skickade ett paket, stoppade in tvätt i tvättmaskinen, disk i diskmaskinen, matade alla gnagarna, hämtade lillen på diskot….kom hem klockan 7. Jag som såg fram emot en lugn kväll när bara 2 av barnen är hemma. Cesca var på disko och sov över hos en kompis och Samuel är hos sin pappa hela helgen.

 

Magnus och jag blev sugna på grillat så klockan 7 på kvällen den 23 januari 2009 stod ute i trädgården och grillade fläskkarré Ytterligare sådant som kan få grannarna att tro att vi i detta huset inte har alla hästar hemma Vi åt karrén med ägghack, tomat och gurka och jag bet av en tand på köttet. Så nu har jag ont (troligen en bidragande orsak till huvudvärken), måste till tandläkare vilket är dyyyrt (OCH otrevligt som tusan) och dessutom har jag inte tid med det under de kommande 2 veckorna då Magnus är bortrest och jag som gräsänka ska både jobba och skjutsa och hämta 4 barn i 4 olika skolor och samhällen.

 

Vi hade också en diskussion om hur det går med att ha Samuel hos oss. Alex börjar tycka att det är jobbigare än han trodde. Samuel spelar dataspel till småtimmarna, slår på datorn och skriker, och snart nog får vi ta en diskussion om hänsyn i familjen. Samuel har på ett par månader förvandlats från en lite hängig men ganska glad och generös kille till någon som är sur och arg hela tiden. Undrar om hans tråkiga uppväxt hunnit ikapp honom nu. Så detta har jag också framför mig, ett samtal med Samuel.

 

Ibland undrar jag om det sitter någon där uppe och tänker: ”Jaså, du står upp än, då ska vi se hur du klarar av det här!” och lägger på mina axlar ytterligare en stor klump med trubbel. Men jag är för kaxig för att låta mig nedslås. Den dagen jag inte ler mot honom är jag troligen död.

 

Idag ska jag i alla fall till badhuset med lillen och utöva vattengympa. Magnus hämtar Cesca. Kanske kanske kommer jag kunna ha lite tid för mig själv ikväll

Fredagsmys blev det inte så mycket av…

Inte som man planerar

Tänk så det kan bli. Man vaknar på morgonen, man gör planer för dagen och ser fram emot både det ena och det andra. Sen tittar livet in, drar ett svart sträck över alla planerna och skriver med en svart tuschpenna: CANCELLED! Så blir det inte alls som man hade tänkt sig.

Jag packade vår badväska, grävde fram mina djupt avskydda badkläder och stoppade in både pengar, mobil och schampo. Magnus och Alex skulle övningsköra och hämta Cesca på samma gång. Jag skulle simma och vattengympa. Zache och jag kom till äventyrsbadet nio minuter över 10 (de öppnar 10) och det fanns inte en parkeringsplats på hela den enorma parkeringen, och kön vid entrén ringlade sig säkert hundra meter.
Där ville inte ens Zache tillbringa en timme. Vi funderade en stund och styrde kosan mot Navet, ett litet natur- och experimencentrum för barn som han älskar. Barnen får pilla på allat, experimentera, plaska i vatten, köra buss i en simulator, svarva i trä, spela schack, you name it.
De hade stängt p g a ombyggnad.
Vi gav upp tanken på nåt roligt. Jag ville som plåster på såren åka iväg med killen och fika på Tant Grön. Att jag inte hade tänkt mig för först!!! Ni vet hur dessa gamla konditorier ser ut? Det är fulla diskar med tårtor, kakor, choklad, wienerbröd, maränger, muffins, smörgåsar, dammsugare….Snacka om karaktärsprov. Zache tog en dammsugare med Mer och jag tog en slät kopp kaffe. Jag satt och beskådade alla chokladfyllda bakverk med mandelflarn, alla semlor och gräddbakelser och drömde om en liiiten bit att stoppa i munnen. Men jag gjorde det inte! Jag var omåttligt stålt över mig själv och lite fundersam hur skapt jag är som utsätter mig för en sån frestelse helt frivilligt.

Hemma såg Zache och jag på filmen om katten Gustav Jag kan lugnt säga att han påminner i allt väsentligt om mig själv, utom själviskheten kanske Men som han älskar mat och som han avskyr motion

På eftermiddan såg vi filmen Jakten på lyckan med Will Smith, baserad på Chris Gardners liv. Underbar film.
Körslaget bryr jag mig inte om så värst mycket (som sagt så hejar min lilla dotterdotter på Hanna av diverse anledningar – själv är jag mer för Magnus . Jag ägnade kvällen åt peppargänget istället. Vilken sammansvetsad grupp vi har blivit. Helt otroligt egentligen. Men det är kampen mot kilona som förenar oss

VAB, BF och GI

Redan igår misstänkte jag att jag skulle bli kvar hemma med Zache. Han kom mitt i natten och hade ont i halsen och igår hade han lite feber hela dan. På kvällen började han snörvla också. I morse åkte Magnus iväg på tjänsteresa och tog med sig de tre stora barnen till Borås. Jag ringde Zaches skola, jobbet och tandläkaren. Så perfekt om de kunde ha tid att fixa min numera helt trasiga tand.

Glöm en dröm som en vän till mig säger. Tandläkaren har studiedag, eller utbildningsdag heter det kanske. Förvisso skön tanke att jag får en väl utbildad tandläkare som vet vad han gör men jag måste utstå tanduslingen minst en dag till.

 

Igår eftermiddag åkte Cesca och jag till Knalleland för att shoppa lite. Damen hade ju fått månadspeng och som bekant så bränner den i fickan. Vi gick först till Kicks där jag inhandlade ett mycket vackert nagellack kallat Angel Nails. Sedan över till Gina Tricot för att beskåda vårens mode. Åh såna vackra kläder. Men här ska ingenting handlas förrän till sommaren. Helt ny garderob i storlek 38 ska jag ha. Innan jag är där så blir det inget av med det. Det ska bli min belöning.

 

Cesca som är galen i kontorsmaterial släpade mig till Eko hallen för att köpa en stoooor låda med akvarell pennor och ett block storlek A3 som hon ämnar fylla med konstverk. Hennes ögon lyste när hon bläddrade genom alla vackra mappar och tittade på alla pennor. Hon strök blocken med handen och kallade vissa för ”min älskling” – undrar om jag borde bli orolig.

Sen tillbringade damen en halvtimme på Wettergrens och kom ut med ytterligare mappar och fodral och sudden. Men hon var lycklig och det ser man inte så ofta nuförtiden.

 

När det gäller mitt tredje barnbarn så har h*n nu bestämt sig för att stanna i magen på obestämd tid, säkerligen mutad av morfar som anser att den 17 februari är en alldeles ypperlig födelsedag (gissa varför J). Det ska dock bli intressant om de får igenom namnet Jan Stefan ifall det blir en tjeja J

 

Nu ska jag gå och fixa lite GI lunch. Vågen var inte snäll idag heller, just nu tycker jag mycket illa om honom. Inte heller måttbandet gillar mig. Men experterna säger att man ibland får platåer i viktnedgången så här deppas det inte ihop. Jag SKA ha min sommargarderob från Gina – storlek 38 – och hör sen!

Beroende

Kanske har jag skaffat mig en drog. Det känns som ett regelrätt beroende. Jag får en kick och det kostar mig inget annat än min tid. Vem vet vad en människa kan bli beroende av? Jag är bekräftelsenarkoman. Men – samtidigt undrar jag om vi inte alla är det. Bekräftelsenarkomaner. Får vi bara positiv bekräftelse så kan vi fixa det omöjliga, flytta berg.

Med en titt i backspegeln så ter det sig inte så konstigt alls. När jag var barn så var det min prestation, inte min person som var källa till positiv bekräftelse. Jag var duktig i skolan men på något sätt känns sådan bekräftelse ganska tom. Även för ett barn. Den är nämligen villkorat till det jag gör, inte bunden till den jag är.

Någonstans på min väg genom livet har jag insett att en sådan bekräftelse är för stunden trevlig och upplyftande – men vad händer när eller om vi inte längre kan prestera? Vad händer den dagen vi blir sjuka eller utmattade eller tappar flyt? Får vi ingen bekräftelse? Satt vårt värde bara i det vi åstadkom då blir vi sårbara, och ju högre upp vi kommit desto hårdare blir fallet.

Någonstans på min väg genom livet har jag bestämt mig att en sådan bekräftelse är en flyktig sak och inget att göra sig beroende av. Ska man bli sedd och bekräftad så får det bli för den man är. Och medvetet har jag börjat arbeta med min personlighet. Med mitt sydländska temperament, med min oförmåga att höra på kritik och ta till mig den, på min empatiska och inkännande förmåga m m . Jag är nöjd med resultatet. Det var ett slit, hårt arbete med bakslag och smärtsamma upplevelser längs vägen – men jag är så nöjd med den personen jag har blivit. Den kan jag leva med, respektera och älska livet ut.

Vore man som förälder klok så skulle man inte fråga sina barn vad de vill bli när de blir stora, utan vem de vill bli. Tyvärr saknar man den insikten i unga år. Tror ni inte att världen skulle se helt annorlunda ut?

Mormor igen!

Kära vänner, inatt har jag återigen blivit mormor. Hanna har fått en underbar liten tös, uppkallad efter den lyckliga mormodern Edit Veronica . Hon har sin mammas mun, mer kan man inte se. 3724 gr, 51 cm.

Jag fick hennes sms klockan 3 inatt. Då var de på väg till BB i Gävle. Klockan 7 kom mms med bilden på den lilla. Så glad jag är för min lilla tös som fick gå över denna gången, var ledsen och orolig och trodde att lilla K inte mådde bra av att vara kvar där inne.

Själv är jag hemma med Zache idag. Jag har slut på tonåringar som kan vara hemma med honom.

GRATTIS HANNA OCH FREDRIK TILL DEN LILLA SKÖNHETEN!

Äkta tjeckisk humor

Utvärdering av en internationell undersökning:

I ett flertal länder har vi ställt följande fråga:

 

”Snälla ni, säg vad är er åsikt om brist på mat i andra delar av världen?”

 

Resultatet var katastrofalt:

I Afrika var det ingen som visste vad ”mat” är.

I Västeuropa var det ingen som visste vad ”brist” är.

I Östeuropa var det ingen som visste vad ”er åsikt” är.

I Sydamerika var det ingen som visste vad ”snälla ni” är.

I Nordamerika var det ingen som visste vad ”andra delar av världen” är.

 

Och sen ska man göra undersökningar…:o)

En glad nyhet kommer sällan ensam :)

Tillbaka på jobbet idag. Det var gott att åtminstone vara där på en fredag och se till att planera nästa vecka. Zache åkte till skolan. Igår hade han så mycket hyss för sig hemma att jag förstod att han numera är att betrakta som frisk.

 

Jag har gått på små moln hela dan. Min underbara lilla dotterdotter Edit poppade upp lite då och då för min inre syn. Hennes bild som nyfödd och hennes bild på webbisar. Hennes runda kinder påminner om hennes morbror Alex som nyfödd J

 Alex 1 dag i världen

Edit lika gammal. Visst finns det viss likhet?

Imorgon ska jag med Zache till äventyrsbadet i Skene och då ska jag passa på att handla små gulliga bäbiskläder och annat som en liten kicka kan behöva. Jag ska ju till Norrland den 9 februari och då ska jag ha presenter med mig. Även till mamma Hanna som nyligen fyllt 25 år.

 

En till glad nyhet är att jag har minskat ytterligare 0,8 kilo i vikt sedan måndags och har nu gått ner sammanlagt 4 kilo på en månad. Jättenöjd. Igår fick jag hem Orbitrek som Alex genast monterade ihop åt mig – men jisses vad JOBBIGT det var att träna på den! Jag trampade i 2 minuter och fick kliva av med ont i både lår och rumpa. Det tar ska jag säga. I förrgår kunde jag inte motstå frestelsen utan köpte Ola Lauritzsons nya bok om GI metoden och lusläste hela på 2 kvällar. Mycket givande. Till sommaren ska Peppargänget ha träff och ska vi ha gått ner en hel häst tillsammans – vi är nu uppe i 117,5 kilo efter bara 1 månad. Och jag ska se till att vi kommer i Expressen J

Äventyrsbadet

Zacharias tjöt och sprang runt i badhuset och hoppade vilt i bassängen. Han åkte den stora rutschkanan och försökte undvika att bli infångad av stora systern. Han köpte en kanelbulle i kiosken, drack en isdrink och sedan in i plurret igen. Jag satt vid ett av borden och log för mig själv. Så roligt de hade, även fjortisen som först följde med lite motvilligt.

 

Jag kom att tänka på min barndom. Jag minns i sanning inte att mina föräldrar skulle ha åkt med oss till ett badhus. Det fanns nog inte så många sådana i Prag och de som fanns hade bara vanliga simbassänger. Inget för små barn. Dessutom var min mamma livrädd att något kunde hända oss. Barn var ansvar och besvär och det var inte roligt att utsätta dem för fara. Kompisar fick vi aldrig ta hem – ordet ansvar ekade innanför pannloben på mig lång in i vuxenålder.

 

Jag sitter vid ett bord på äventyrsbadet och följer mina barn med blicken. Jag är nog lika gammal som mormor som sitter med sina 2 barnbarn vid grannbordet. Hon köper läsk, tar barnen till bastun, simmar med dem i den stora bassängen. Jag är där fortfarande med egna barn, även då mina barnbarn är nästan lika gamla. Och varken jag eller mormor vid bordet bredvid räds ansvar. Vi njuter av att se barnens lek, deras spontana livsbejakande lycka.

 

Jag känner medlidande för min mamma. Alltid orolig och rädd för saker som mestadels aldrig inträffade. Varför oroa sig i förväg? Om något händer så har man lidit 2 gånger, om inte så har man lidit i onödan. Kanske var det hennes uppväxt som format henne men jag tror att hon bara var en ängslig natur.

Så mycket du hade gått miste om, mamma. Så mycket glädje som du aldrig fick uppleva eller bevittna! Visst har även jag lust ibland att sälja ungarna till lägst bjudande och lägga mellan, men ett par timmar på badhuset uppväger många dagars slit och omsorg. En enkel insikt att lägga till samlingen för att plockas fram vid motgång J   

Tiny hands, tiny feet, and a tummy that´s breathing

Ibland blir jag grymt imponerad av mina tonåringar. De har tagit sina uppgifter på fullaste allvar och hittills har jag bara behövt bli sur en gång. Eller i alla fall missnöjd och tagit en diskussion. Men de sköter den uppgiften som står på deras schema utan knorrande och oftast löpande under veckan. Jag har verkligen fått massor av tid till mitt förfogande – utan att de behövt göra så särskilt stort avkall på sin. Jag tror att alla är ganska nöjda. Vi belönar dem med någon rolig aktivitet en gång i månaden och de känner att de gör rätt för sin månadspeng. Med facit i hand borde jag ha gjort detta läääänge sen. Men det är bättre sent än aldrig J

 

Med bara en vecka kvar till min Norrlands semester kikar jag in på Hannas blogg med jämna mellanrum och sparar alla goa foton hon lägger ut på lilla Edit. När Tilda var bäbis så fotograferade Hanna hennes fötter i tid och otid och scrappade vackra Los. Gissa vad hennes motiv är det första hon lägger ut på bloggen J Japp, små fötter. Min dotter är en riktig fotfetishist J Men jag förstår hennes fascination till en viss del. De små fötterna och händerna är så söta och så mirakulösa i sin komplexa utformning, den ringa storleken till trots.

Tanken går till Brahms vaggvisa som den sjungs av Helmut Lotti:
”Tiny hands,

tiny feet,

and a tummy that´s breathing,

tiny face

on the sheet

makes the miracle complete.” 

Presentjakten kommer fortsätta nästa vecka. Jag vill ju ha något riktigt fint nu när hon hade fyllt 25 år. Det är ju trots allt en kvarts sekel! Jag ska nog ta en tur runt i Kinna och utforska alla exklusiva affärer J

Fontänbad

Med tanke på att jag kommer från ett varmare land så borde jag logiskt sett frysa. Sverige är inte precis känt för sina värmeböljor och jag är en infödd tjeck – jag borde frysa, klä mig i varma kläder året runt, gå förkyld från tid till annan. Jag borde tycka att det är kallt. Det gör jag inte.

 

Alla i min omgivning förundras över att jag inte äger en vinterjacka. Jag går hela vintern i en tröja med blixtlås. Bodde jag i Norrland så skulle jag ha en jacka, kanske, men här i Borås? Jag har på mig ett linne under tröjan. Jag går i kjolar och klänningar hela året och strumpor tar jag på mig möjligen när jag ska åka snöskoter och min dotter står bredvid och tjötar…

 

Igår handlade jag på Perssons ICA i Bollebygd. Allt medan jag står i kassan och packar mina varor hör jag en röst bakom mig:
”Tycker du att det är vår eller?”

En äldre herre betraktade mig fundersamt.

”Jaså,” sa jag, ”tycker du att jag ser ut som det?” och log.

”Ja,” sa han och mönstrade mig uppifrån och ner, ”får du inte urinvägsinfektion?”

Jag log och försäkrade herren att jag inte får det och hade jag frusit så hade jag klätt på mig mer.

 

Somliga tror att det är min termostat som har gått sönder. Att klimakteriet gör sig påmint och jag har värmevallningar. Ja, det skulle man kunna tro och hoppas men det är nog tyvärr minst 5 år kvar med mens och elände. Om man ska utgå från ärftliga faktorer. Dessutom har jag varit lika varmblodig redan som ung. Det finns t o m ett bildbevis på det. Jag tål kyla betydligt bättre än värme. Blir det för hett, även här i Sverige så vidtar jag genast åtgärder.

 

Det är jag, 30 bast, svalkandes i en fontän på jobbet. Jag stod inte ut. Jag kan också berätta att husen runt om var ett serviceboende och gamlingarna strömmade ut i sina rullstolar och erbjöd sig att ge mig torra mamelucker. De skrattade och tjöt och jag tror att jag förgyllde deras dag.

En vägbeskrivning, tack!

Försök aldrig att få en adekvat och funktionsduglig vägbeskrivning av en inföding. Det lönar sig inte, är en bortkastad möda och tid som ändå slutar med att du får googla skiten och printa ut en enirokarta i slutänden.

Jag har gjort detta misstag otaliga gånger i mittliv och det är då fasiken att jag aldrig lär mig. På den punkten är jag naivt obildbar. Jag har flyttat 27 gånger i mitt vuxna liv. Konkret betyder det att jag en gång per år måste lära mig nya människor, nya omgivningar, nya vägar, nya villkor. Jag har nästan lika många gånger bytt arbete vilket tillför hela saken en till dimension. Det hör till arbetslivets egenskaper att förlägga möten, konferenser och olika sammankomster till platser utanför ens kunskapsområde. Idag skulle vi befinna oss i Rydal.

Hela äventyret började igår när jag, naiv och övertygad om att de infödda kan vägleda mig, frågade hur man åker till Rydal, med betoning på ”y” då jag tycker att det är det som står på papperet. Allmänt fnitter. Jag insåg att nu har jag sagt nåt helt galet.

”Rydal menar du”, sa Monika och fortsatte att fnittra. Ja, jag antar det, tänkte jag och bad mycket snällt om vägbeskrivning till Rydal då. Och då utbröt samma sorts diskussion som jag tidigare bevittnat hundra gånger minst. Alla kring bordet vet hur man åker till Rydal men har olika uppfattningar om vilket blir bäst för mig som dels inte åker från Kinna och dels inte känner till trakten.

De svänger sig med tjusiga begrepp som gamla posten (alternativt polishuset, tingshuset eller textilfabriken), Jönssons lada och ”där Jannes korvmoj brukade stå”. De är oense och till slut kommer fram till att det enklaste för mig blir att ta gamla Boråsvägen. Från min tomma blick kan de sedan utläsa att jag inte har någon som helst aning var gamla Boråsvägen ligger, och för den delen inte nåt som bär epiteten ”gammal”.

Man märker paniken kring bordet när de försöker hitta så neutral beskrivning som möjligt men misslyckas redan vid torget (på nåt sätt verkar det enklare att säga ”sväng till höger vid gamla macken” än bara ”sväng till höger i första rondellen”) och jag smyger iväg till datorn för att googla.

Jag hittade Rydal och museet som vi skulle vara i. Det var vackert och föreläsningen var mycket intressant och givande. Och tankeväckande. Inte minst för att i en sal med 200 personer närvarande var vi 198 kvinnor och 2 män (socialchefen och föreläsaren). Visst är väl det en redig tankeställare, tjejer?

Ensam och förvirrad

En dag i Göteborg påminde mig mer än väl om trafiken som jag numera slipper bekymra mig om. Jag satt i bilkön och njöt av vetskapen att detta behöver inte jag uthärda mer än 1 gång i månaden numera. Så skönt.

 

Efteråt åkte jag till Knalleland för att fynda bäbiskläder och presenter. Jag kikade lite på damkläder också. Det finns ett och annat som jag skulle kunna tänka mig men inte just nu. Till sommaren, när jag är mitt gamla vanliga smala jag. Jag inhandlade lite GI mat samt yoghurt och mjölk till glina.

Hemma ringde telefonen. Bosse som är en fena på gas skulle kika förbi. Vår frys har nämligen lagt av igen. Jodå, det var en trasig slang. Han bytte ut den så förhoppningsvis ska eländet nu fungera utan vidare problem.

 

Jag körde en runda på Orbitreken men fick ont i bröstet så jag fick vackert lägga av. Sen kom lillen hem och behövde ha hjälp med läxan. Jag hjälpte till med urtidskunskap så gott jag kunde medan jag lagade blomkålsmos efter Lenas recept och stekte biffar till. Man kan aldrig ha för många matlådor i frysen, nu när den äntligen fungerar igen.

 

När jag har kommit hem från Norrland så har jag jobbat halva tiden jag har på mig att bestämma mig på min nya arbetsplats. Jag har varit sjuk, VABat, varit på utbildningar och haft semester. Allt som allt har jag varit där i typ 3 veckor. Jag har fortfarande inte lyckats ställa om min hjärna från Socialtjänstlagen till LSS. Kommer jag kunna göra det? Det är så vitt skilt tänk så det är helt ofattbart. Jag har svårt att sortera vad vi är skyldiga att göra och vad vi inte är det. Vilka insatser finns i kommunen och vilka vi måste köpa. Hur man ser på behov av ledsagare. Var går gränsen för utvecklingsstörning…Det känns som om marken glider under mina fötter. Visst är jag bildbar men jag börjar undra om jag verkligen hamnade på rätt plats.

Nåväl, jag har 1½ månad kvar innan jag måste lämna besked. Men det är ju så gott att vara hemma redan klockan halv fem och slippa göteborgstrafiken.

Frysodyséen (del 7)

Zache ringde mig på mobilen och lämnade ett röstmeddelande. Jag brukar lyssna med ena örat eftersom hans meddelanden ofelbart handlar om att vi har slut på chips (popcorn, ostbågar, godis eller kivi) och en begäran om att jag ska inhandla nämnt snacks på vägen hem från jobbet. Icke så denna gång. Hans meddelande fick mig att vakna till.

”Mamma, jag ville bara tala om att frysen blinkar rött!”

Japp, frysen blinkar rött och jag ser rött. Nu har gas-Bosse varit hos oss 3 gånger (!) efter att de först bytte ut ett kretskort och sedan hela generatorn. Senast igår. Han drog igång frysen och visade mig stolt den lilla slangen med ”ärr” som han bytte ut.

”Det var enkelt denna gången!” sa han glatt.

 

Imorse när glina och jag kom ner till köket reagerade vi mest på att frysen lät som om den tänkte lyfta. Ljudet från den överröstade det mesta vi hade för oss i köket. Jag funderade på ifall den gör så för att frysa till ordentligt. Tydligen inte.

 

Nu har vi dragit igång lånefrysen igen och kommer strax flytta alla våra matvaror dit igen. Det har gått troll i skräpet. Man skäms nästan ringa för femtioelfte gången och tjöta om att eländet blinkar rött. De måste börja undra vad vi gör med våra vitvaror egentligen. Likaväl som jag undrar vad för slags experter det är som jobbar på Bosses firma.

Universeum

Vi påbörjade vår dag med en stadig GI frukost eftersom vi visste att det skulle bli en lååång förmiddag på Universeum. Det var ungarnas belöning för att de skött sina sysslor till allas vår belåtenhet. Vi måste ta båda bilarna till Göteborg. Jag hade Samuel med mig i bilen och fick följaktligen lyssna på japansk rock hela vägen. En stadig timme i sällskap med japansk rock har en tendens att möblera om i ens prioriteringssystem J  Helt plötsligt har talesättet ”tyst som i graven” mycket angenämare klang och låter inte tillnärmelsevis så negativt som man tyckte innan.

 

Men vi hann också prata lite. Samuel har det stökigt. Killen som alltid brukade vara glad och snäll är numera ofta sur och lätt irriterad. Han har det svårt. Delvis tror jag att hans uppväxt hunnit ikapp honom men det finns andra bekymmer han dras med också. Hans lärare sa häromdan att han vet att bara hälften av klassen kommer klara utbildningen. Samuel visste med detsamma att han skulle bli en av dem som inte klarar det. Han har det redan jobbigt att hänga med. Jag kom med förslag på en folkhögskola och jag tror att han blev intresserad. Men han ville försäkra sig om att han ändå får komma hem på helgerna. Lille vännen…

 

Vi var på Universéet i 4 timmar. Vi fick se när de matade drakfiskarna och Octavius, bläckfisken, med räkor. Vi fick klappa rockorna, se på de vackra ormarna, spindlarna och pilgiftsgrodorna. I den tropiska skogen flög papegojor och kolibrin fritt. Man fick se en leguan, en röd ibis och små svarta halvapor på en halvmeters avstånd. Zache var hela tiden överallt.

Är hon inte bara så vacker?

När vi kom till experimentrummet lämnade vi ungarna att roa sig själva och tog en räkmacka och kaffe i kafeterian. Vi satt och väntade på att de skulle dyka upp men som vanligt fastnade Cesca i souvenirshoppen. Hon brukar ha svårt att bestämma sig för saker hon vill köpa. Det blev en putteliten Rubics kub.

Zache ville inte gå och äta trots att han var superhungrig. Han hade ju inte hunnit med allt! Han ville vara där så länge de hade öppet. Jag fick lova att vi skulle dit snart igen.

 

Vi åkte till Brunnsparken där det finns en bra kinarestaurang men lunchbuffé. Det var folk överallt på gatorna och alla tycktes gå åt samma håll. Vi upptäckte snart att de var alla på väg till Scandinavium.

På hemvägen handlade vi tillbehör till ostbricka. Ikväll är det den första delen av Melodifestivalen, på Scandinaviet! Förra året satt jag och Kajsa som klistrade varje lördag. Kajsa älskade melodifestivalen, men framförallt glittrade hon vid åsynen av Björn Gustafsson. Hur ska de kunna slå Christian och Björn i år?

Så besviken

Melodifestivalen tillhör de 2 absoluta höjdpunkterna på mitt TV-år. Jag älskar flärd, glitter och glamour. Inget kan göra mig gladare än en skön lugn kväll framför TVn där man visar vackra och häftiga kläder, smycken, frisyrer – och allt detta till svängig musik eller vacker stilla ballad. Jag är en bling-bling människa. Osvensk så till den milda graden på just den punkten. Jag vill ha paljetter, volanger och spetsar på alla mina kläder, inklusive skor.

 

Med allt detta sagt vill jag nu deklarera följande: jag ger den en chans till i år men blir det lika uschligt som det var igår så uteblir jag som tittare för resten av tävlingen. Jag tyckte att det var rent bedrövligt. De enda låtarna som var någorlunda ok gick inte vidare. Det gjorde däremot af Ugglas med sitt gapande ”Snälla, snälla!”, en låt som fick mig rysa ända in i benmärgen och skämmas för att jag tillhör samma djurart. Måste hon verkligen åma sig och vifta med armarna och sjunga så himla falskt – och hur i helsefyr är det möjligt att det finns tillräckligt många människor där ute som röstar in eländet??!!

 

Sen har vi programledaren som förvisso är en rätt cool tjej men som tar för mycket plats i tävlingen. Istället för att fokus ska ligga på artisterna och musiken så handlar hela showen om hennes krampaktiga försök att vara rolig. För att vi inte ska kunna byta fokus från henne till det som tävlingen faktiskt handlar om så ser de till att hon byter kläder mellan varenda låt.

 

Vad ska jag säga. Det var hemskt. Barnen gav upp efter första omröstningen och gick till sängs. Det var tråkigt tyckte de. Jag uthärdade i en svag förhoppning att de skulle ta sig och bli bättre men tyvärr.

Som sagt – en chans till.

Och för den delen så har jag ju ändå min andra höjdpunkt kvar att se fram emot. Hockey VM.

Queen of the road

Imorgon är det då dags för min välförtjänta enmanssemester. Enkvinns egentligen. Jag har kämpat väl och gång efter annan blivit lovad att få vara helt själv och göra vad jag vill några dagar. Min härliga måg Fredde kom så med den strålande idén att jag kan komma upp till dem efter lilla Ks ankomst. Nu har Edit kommit och det är nu dags för mig att ta en tripp norrut, till Hälsingeskogarna, och ägna mig åt mig och mina flickor.

 

Jag har packat allt det väsentliga. Imorgon ska jag bara stoppa in det jag anser vara varma kläder (vad min dotter Hanna anser har jag bevittnat en gång tidigare), packa in allt i bilen och ge mig ut på vägarna. Jag ska ladda bilstereon med Mozart och Beethoven och dra på värsta volymen medan jag sakta glider genom de snötäckta landskapen. Veronica – the Queen of the road. Eller som Magnus brukar kalla mig – Veronica Waldegård J

 

Jag ska ta en GI burgare på Max i Örebro. Dags att testa den tycker jag. Sen blir det stopp i Borlänge för att träffa Tina och Filip. Filip som vill åka tåg till mormor så snart han ser ett tåg på tv. Min glade lille snuttekis med blonda lockar och strålande leende.

 

Ankomsten till Bollnäs är därför okänd. Jag har ju ingen brådis precis, man njuter inte i turbofart. Det gäller att ta det lugnt och glädjas åt varje ledig sekund. Men jag ska ha alla mina kameror med, och min laptop. Reseskildringar kommer med tillhörande bildbevis. Så nu tillönskar jag bara mig själv bon voyage. Må jag få en riktigt härlig avkopplande semester J

Första stoppet

Då var man då på väg till den så hett efterlängtade semestern. Jag har tagit det lugnt och stannat lite där och var för att ta lite kort. Jag har hört från diverse vänner och bekanta att det finns mycket snö på vissa håll och därför har jag bestämt mig för att dokumentera denna resa lite mera noggrannt. Just nu sitter jag på Max i Örebro och har ätit mitt livs första GI burgare. Den var faktiskt helt ok, fast lite tveksam är jag huruvida brödet verkligen kunde klassas som GI. Folk tittar på mig med förundran, förmodligen funderande varför man i all sin dar tar med sig en laptop till en hamburgerbar…

Här kommer alltså lite bilder från första delen av min vintertripp:

Skara slätten.

Närke, nära Örebro.

Nu ska jag köpa mig ett par funktionsdugliga solglasögon. Som ni ser på bilderna så har jag valt vinterns vackraste soligaste dag för min roadtrip Och så måste jag fylla på med spolarvätska. Vägarna är inte fullt så vackra som resten av landet.

 

Efter min GI burgare bestämde jag mig för att köra över till Statoil för att inhandla solbrillor samt fylla på spolarvätska. Solbrillor var en smal sak men det var värre med det andra. Jag har aldrig tidigare behövt rota under motorhuven så jag hade endast en avlägsen aning om hur man tar sig in dit. Jag hittade så småningom spaken jag skulle dra i, öppnade huven och spräckte en nagel. Typiskt. Jag trippade till baggaget i mina höga klackar, plockade fram min nagelfil från necessären och filade naglarna helt lugnt stående vid den öppna motorhuven. Just då passerar ett antal lastbilar och de minerna skulle ni se! Jag älskar att göra såna här saker. När jag berättade för Magnus ansåg han att jag ger brunetter dåligt rykte J

 

Det blev mer och mer snö allteftersom. Jag drog på ABBA på högsta volym och susade genom det vackra snötäckta landskapet. Tyvärr lyckades jag inte få till blandningen av spolarvätska så väl. Resultatet blev att den frös efter bara någon kilometer och jag fick även fortsättningsvis stanna på varenda rastplats och putsa frontrutan med hjälp av min vattenflaska och pappersnäsdukar.

 

I Borlänge stannade jag till hos Tina och Filip. Vi åt lite mat, lekte lite med Filips nya magnetspö och drack lite kaffe. Då blev det redan mörkt och jag insåg att det blir svårt att sova inatt – det var fullmåne! Jag tog mig an de sista 10 milen på bergslagsdiagonalen. Fullmånen sken, jag lyssnade på min musik och världen kändes så fridfull. Inte många bilar ute i skogarna heller.

Jag älskar detta underbart vackra land, särskilt när fullmånen lyser på ett snötäckt landskap.

Skoterutflykt

Varje gång jag är på vintersemester i Hälsingland är det världens mest underbara soliga vinterväder. Så var det även idag. Jag vaknade av att solen sken in i vardagsrummet genom fönstret. Jag kikade ut på det snötäckta landskapet. Det var 20 grader kallt.

 

Efter frukost gjorde Hanna alla nödvändiga förberedelser igen. Jag tar alltid med mig alla mina varma kläder men de duger ändå inte att köra skoter i. Jag äger ingen skoteroverall. Jag behöver sällan en sådan i Borås. Hanna ringer till svärföräldrarna som lånar ut sina täckbyxor, kängor och tjocka jackor och yllesockor till mig. Så även idag. Sedan iklädd alla dessa jättestora kläder lastar Fredrik mig och Hanna på en kälke bakom skotern och vidrar iväg över de vidsträckta åkrarna. Det biter i kinderna men det är så vackert! Snön ligger så djup överallt, träden är helt snötäckta och i en hage står några hästar och tittar på vad vi har för oss.

Fredde och Tilda gör upp eld.

Vi stannade högst uppe på kullen och gjorde upp eld för att kunna grilla korv. Tildan åkte pulka i backen som Fredrik körde upp natten innan (klockan 12 på natten var han ute med skotern och körde upp spåren och pulkabacken). Jag försökte mig på att göra snöänglar men snön är så djup att det är nästan omöjligt att röra på armar och ben. Sen grillade vi korv och drack kaffe.

Hanna och Tilda grillar korv.

 

Fredde drog ut med mig på en skotertur och försökte skrämma livet ur mig genom att köra 80 knyck på vägen men så lättskrämd är inte jag J

Vi åkte för att handla till middan idag och imorgon och sen fick jag sitta med lilla Edit Veronica hela kvällen medan Hanna och Fredde höll på med momsredovisning för firman. Hon sov så gott, sträckte lite på halsen så hon såg ut som en liten sköldpadda och gjorde lustiga miner med sin pyttelilla mun. Så otroligt söt, det känns som förevigt sen jag själv hade en sån liten människa i min famn.  När de öppnar ögonen och fokuserar blicken på en så känns det som ett av dessa magiska ögonblick då tiden står helt stilla.

 

Imorgon ska vi på första kontroll på BVC, äta lunch på stan och sedan laga knedlik med gräddsås och kyckling.

Lunch på Mobackes

Idag kommer bara några foton från vår dag ute i Bollnäs City. Först var vi på BVC och vägde lilla Edit. Och då ska ni veta log hon för första gången – mot den stolta mormorn

Sen åkte vi till Mobackes och åt grekisk lunch på Lilla K. Vi handlade blommor och krukor och tittade på sköldpaddor. Sen var det en tripp till Jysk och sen för att hämta Tilda på dagis. Jag tog massor av bilder på Edit – det gäller att passa på

Vera Veronica och Edit Veronica

Mormor och dotterdotter – första mötet.

Resan hem

Resan gick bra. Jag stannade till i Borlänge, gav Tina kontorsstolen och köpte med mig hamburgare från Max. GI burgaren var inget vidare så jag tog vanlig Supreme och pillade bort brödet helt enkelt. Tina sa till Filip att jag skulle komma och han väntade otåligt i hallen. ”Mormor kommer!” …min lilla älskling. Många barn med hans diagnos har problem med aggressivitet eller självdestruktiva handlingar men han är alltid så glad! Det bara lyser om honom att han mår bra.  

 

Eftersom jag startade så sent från Bollnäs så hann det bli nästan mörkt innan jag var på väg från Borlänge. Fredde gjorde ett tappert försök att tina upp min spolarvätskebehållare utan att lyckas så jag fick göra även denna resa med jämna pauser för att putsa frontrutan. Det är egentligen ganska bra för man behöver sträcka på benen och piggna till ibland. Jag lyssnade igenom alla ABBAs låtar 2 gånger (alla 99 jag har på min cd) och sjöng så jag blev nästan hes på slutet.

 

Jag kände på vägen hem hur ledset och tomt det är att ha mina flickor så långt borta. Hur gott det skulle vara att kunna bara komma över för lite kaffe ibland och träffa mina underbara barnbarn. Jag hade känslan kvar hela vägen hem. Bäbis som jag inte får se igen i det här nyfödda skicket, när de är så otroligt söta och sköra. Nästa gång jag ser Edit så är hon 4 månader. Vi är nämligen bjudna på dop i slutet av maj. Och då ska jag vara smärt och vacker – precis som på Matildas dop, eller helst ännu smalare.

Mormor i rosa på Tildas dop. Bakom synes resen av familjen inklusive min syster och hennes man Jindrich som nu fått egna tvillingar, den 14 augusti. (ignorera datumet på kortet – trasig kamera )

 

Imorse var vågen min vän igen. -1,8 kilo på en vecka! Jag tror minsann att han saknade mig! På det viset kommer jag ner till min målvikt till sommaren. Man kan alltid hoppas J

Jag har kikat i Hannas första album nu när jag var där och hade chansen. Jag vill ju ha några foton inskannade från det. Jag hittade då mitt besökskort från Hannas graviditet och trodde inte mina blå – jag vägde 57,5 kilo vid inskrivningen! 73 dagarna före förlossningen! Det är ju min målvikt nu. Jisses, så smal jag var. Var kom de sista 30 kilona ifrån?

Alla hjärtan

”Munken Valentinus förföljdes i Italien av den romerske kejsaren på 200-talet därför att han vigde unga älskande och gav dem blommor från klosterträdgården. Valentinus led martyrdöden men gav samtidigt liv åt en av de vackraste traditionerna vi har. 

Hjärtporslinsblomma, Hoya kerrii, med det gulliga sortnamnet ’Sweetheart Hoya’ är ett kapitel för sig. En egendomlig växt som är idealisk som kärleksbrev. Växten har bara ett enda eller några få stora hjärtformade blad som är så kraftiga att man till och med kan skriva en hälsning på själva bladet med exempelvis silverpenna. En växt som den romerske kejsaren definitivt hade förbjudit på samma sätt som han förbjöd kristna vigslar eftersom han trodde att det var lättare att få de unga männen att dra i krig om de var ogifta. Som tur var hade Valentinus en annan åsikt. På alla hjärtans dag minns vi hans insats i kärlekens tjänst.” Källa Floradania

 

 

 Jag uppvaktade Magnus med denna hjärteblomma inhandlad på Mobackes i Bollnäs. Det är en suckulent med hjärtformade blad, hur häftig som helst. Han fick också frukost på sängen, ägg och bacon och en kopp kaffe. Han hade lite dåligt samvete att han inte hade något till mig men faktum är att jag har alldeles nyligen fått en underbar orkidé från honom bara för att han saknat mig på sin tjänsteresa. Så det jämnar ut sig J

Vi ska ha det bara skönt idag är tanken. Handla lite smaskens till kvällens Melodifestival och hoppas på att det inte finns någon Ugglas med denna gång som lyckas bli framröstad till finalen. Hua, jag ryser än vid åtanken.

Solen lyser från en klarblå himmel, det är några minusgrader – kan det bli annat än en helt underbar ledig lördag?

Ett ringa pris att betala

Kanske, möjligen, borde jag inte helt ignorera det faktum att jag föddes med en höftskada. Eventuellt kan det vara dumt när man närmar sig de femtio med stormsteg, väger några kilo för mycket och har burit och fött 5 barn (strängeligen avrått av alla läkarna jag någonsin träffat på). Kanske…

 

Igår tog jag mina stavar, klädde mig för en längre promenad (ganska lätt alltså) och gav mig iväg i det underbara vinterväder som rådde. Vägen var lite hal och oberäknelig men jag tog de säkraste ställena och stavade mig fram kvickt och elegant. Jag hade med mig mobilen som räknar mina steg, mäter tid, avstånd och kalorier och jag njöt i fulla drag av min sköna utestund. Tills jag kom ca 2,5 kilometer och hade alltså lika långt tillbaka hem. Då började höften spöka. Det gör den då och då, liksom för att påminna mig att den finns och tänker på intet vis sluta plåga mig närhelst den behagar.

 

Jag lät mig inte hindras och traskade lika snabbt hemåt, dock lite haltande och med avsevärd plåga i höften, benet och halva rumpan. Idag kunde jag knappt stå på benet när jag gick upp för att göra i ordning alla hjärtans dag frukost till min guldklimp. Dagen idag var minst lika vacker som den igår men jag insåg att det blir inget promenerande i solskenet med det här onda benet.  Jag får ta Orbitrek senare istället.

 

Visst låter det envist och korkat? Skulle någon annan ignorera ett presumtivt funktionshinder och dessutom fresta på den onda kroppsdelen så skulle jag anse det – korkat så in i bomben! Vad är det då som gör att jag, med den insikten, fortsätter bete mig som om inget händer? Inget hotar? Min uppväxt så klart. Åren då jag inte kunde gå. Åren då jag blev retad i skolan för att jag inte fick vara med på gymnastiken. Åren då jag fick höra att jag kommer att sluta i en rullstol före 35 års ålder, att jag inte får skaffa barn, att jag inte får hoppa hopprep, springa, dansa…Åren då mina läkare skrev intyg som förhindrade mina önskade yrkesval. Åren då jag inte dög…

Jag skulle minsann visa dem, gubbstruttarna, hur fel de hade. Jag åkte på sommarläger och sprang och hoppade av hjärtats lust. Jag gick på danskurs och lärde mig dansa alla danser jag kom på. Jag sprang orientering. Jag blev diskogympalärare och ledde gymnastik på alla arbetsplatserna jag kom till. Jag skaffade 5 biologiska barn, 5 graviditeter med massiv övervikt, 5 naturliga förlossningar (rena döden för höfterna tydligen), och det är inte långa stunder jag suttit på min bak under de åren jag hade småbarn. Ni hade fel, gubbar, ser ni det?

 

Men har man inte en helt frisk höft från början så tar alla bravaderna ut sin tribut förr eller senare. Det blev senare, tack gode herre, men detta senare närmar sig nu. Och likt ett skadat djur klamrar jag mig envist fast vid att det inte är något som helst fel på mig. Jag är inte skadad, inte sjuk, jag har inte ont. För har man det då kan det hända att man blir behandlad annorlunda, betraktad som svagare. Man döljer sina svagheter för omvärlden, väl medveten om att det är korkat.

 

Med vetskap om hur det blev så skulle jag ha gjort allt om igen. Mitt liv blev rikt och mina barn är livets gåva till mig och till dem som har förmånen att ha dem i sina liv. Då kan det väl vara värt en trasig höft, eller hur?  

 

BB bilder

Det är något magiskt med BB bilder. Uttrycket i mammans ansikte återspeglar på något sätt livets mirakel. Lycka över det lilla livet hon just fött. Som att det ligger ett sken över hela scenen som inte går att förklara. Jag harsjälv varit med om det 5 gånger och dessa är de 5 i särklass lyckligaste stunderna fångade på bild:

Kristina

Hanna-Marie

Alexander

Francesca

Zacharias

Samma känsla som väcks till liv när jag får hålla i mina nyfödda barnbarn. Nästan, som ett eko av de små stora ögonblicken i mitt liv. Vad är då en trasig höft?

Inte så glad

Ny vecka med nya utmaningar och möjligheter ligger framför mig och väntar på att jag ska ta mig an den med entusiasm. Så snart man är ledig några dagar så känns det genast ganska motigt att börja jobba igen. Alldeles oavsett vad man tycker om sitt jobb. Det är alltid trevligare att vara ledig, träffa alla sina nära och kära, sova ut på morgonen, pyssla med hemmet, sova en stund efter lunch.

 

Heminredning är roligt. Nu kommer jag få inreda lite på kontoret med. Vi har fått nya möbler förra veckan. Jag har redan hängt upp en del kort och bilder och tagit med mig några växter. Egentligen tycker jag att växter och gardiner är det viktigaste i ett rum, då ser det levande och bebott ut. Jag bad Cecsa att teckna mig en tavla som jag ska sätta upp imorgon. Jag har ett stort och vackert kontor med ett stort fönster och det har alltså potential att bli en trivsam arbetsplats.

 

Min kamp mot kilona fortsätter med oförminskad styrka.

Jag har tagit ett jättekliv neråt medan jag var på semester i Norrland. Mitt första delmål – 5 kilo neråt – är på så sätt uppnått. Jag har lovat mig själv en bok för vart femte kilot och den första boken är inköpt sedan ett par veckor tillbaka. Olas nya GI bok med alla grundprinciperna och bra tips. 4 kilo till så är jag berättigad till en ny bok igen. Vi får se vad det blir då. GI recept är alltid välkomna.

 

Det finns ett par moln på min himmel just nu. Dels vet jag att jag kommer få uschlig lön eftersom jag var borta så mycket i januari och dessutom fick sämre lön än jag hade innan. Hoppas att min lön räcker till räkningar och Magnus lön till mat. Så har vi 2 födelsedagar i sikte. Alex fyller 19 den 3 mars och vill ha de skummaste presenterna: ISIS – en metallisk kula som är nån form av rebus, okarina och språkkurser i japanska på cd. Alla dessa prylar kostar en fin slant, som vi alltså inte kommer att ha.

Sen fyller Magnus 40 den 7 maj. Där är det så klart värre ändå. Jag har gett Magnus vår USA resa i 40-års present förra året. Det kom vi överens om eftersom vi båda gärna ville åka då Alex skulle hem efter sitt år som utbytesstudent i Ohio. Men jag har helt enkelt inte råd med en jättefest. Hellre skulle jag vilja att vi åkte nånstans tillsammans men har man inte råd så får det anstå till sommaren. Eller skuldsätter sig igen.

 

Ja, just nu känns inte livet så vidare uppåt helt enkelt. Jobbet, pengarna, födelsedagarna, Samuels adoption som inte gick igenom – för många bekymmer på en gång.

Fram och tillbaka

När jag tittade på termometern i morse så visade den 17 grader kallt. Jag trodde knappt mina ögon. Jisses, så kallt har vi inte haft här sen vi flyttade hit för 9 år sen! Inte som jag minns i alla fall. Det är en ovanligt kall vinter och med snö och allt. Inte illa för att vara västkusten. En sådan här dag är jag glad att jag jobbar inomhus.

Jag fick mail från min gamla chef.  Hon vill veta hur jag tänker eftersom hennes enhet behöver förstärkning nu och hon vill utlysa min tjänst som fasttjänst. Ja, hur tänker jag göra…

Jag funderade senast igår på att komma tillbaka. Det kändes så, att det är där jag hör hemma, där jag hade fått så mycket uppskattning och bekräftelse och löften om både mer pengar och så småningom en högre befattning. Och just igår styrde pengar mina tankar en hel del. Men som med så mycket annat – idag är en annan dag. Idag känns det väldigt skönt att kunna komma hem redan halv fem. Idag har jag fått jobbet här under kontroll så pass att det känns bra. Idag har jag fått en känsla om att det kan bli förändringar här som är av godo. Kanske är det inte alls meningen att jag ska slå mig till ro på ett ställe där jag mår superbra och trivs och har det tryggt utan att jag ska vara en del av en förändring som leder vidare, någonstans där jag inte varit tidigare i mitt liv. Troligen är det så – min rastlösa själ säger mig det.  Bara jag tar det lite lugnt så här i början…

Jag svarade min chef att jag troligen kommer vara kvar här. Troligen. Just nu lutar det åt det hållet. Pengar versus tid. Just nu vinner tiden.

Jag har också funderat på kalasfrågan. Efter en mycket bra idé från prudie så har jag tillfrågat älsklingen om vi kunde skjuta fram kalaset lite och ta det i samband med Edits dop uppe i Norrland. Då borde det vara varmare och kanske kan vi hålla till utomhus eller i alla fall närapå. Idén är riktigt bra – vi får se om han nappar på den J Tack tjejen.

(Vikt)rashäst :)

Alla barnen gillar GI käk, bara man låter dem behålla godis J Så fort man kommer hem så står de i kö framför spisen och vill ha omelett och bacon. De tar sina tallrikar och droppar av en och en till sina rum eller till TVn sen och sedan ser man inte röken av dem resten av kvällen. Jag sätter mig först vid datorn för att sköta om mina pepparkompisar och kolla hur hästakräket växer och sen tittar vi alla på en film, eller allt som oftast på ett par episoder Star Trek.

 

Appropos hästen ja – vi är nu uppe i 158,3 kilo tillsammans!! Inte dåligt. Till sommaren blir det en hel stor häst, helt säkert. Jag har börjat samla in ”före” bilder som jag ska använda till att göra ett collage av och även till den lilla presenten som varje medlem får som minne av våra gemensamma viktbravader J Själv har jag nu gått ner 5,6 kilo på 7 veckor vilket är 27% av det jag har tänkt att gå ner. Jag är så nöjd.

 

Imorse var även Magnus nyfiken på sina framgångar och vips hade han gått ner ett kilo till! Genast skulle han fylla i sina staplar och kurvor J det ger sannerligen motivation när det fungerar.

Dessutom så har snutten gått med på att ha kalaset i maj i Norrland. Toppen toppen, då gör vi två flugor på smällen!

Festplanering

Vilken kyla vi har fått! Igår var det 17 grader kallt när jag kom upp på morgonen. Rekord kallt tydligen, så kallt har det aldrig varit här under de åren vi har bott i trakten. Imorse kastade jag ett öga på termometern och upplyste Magnus: ”Det är mycket varmare idag!” Tänk så snabbt referensramarna ändras. Det var -12 idag. Även det är rysligt kallt här på västkusten men efter gårdagen kändes det som varmare breddgrader

Nu börjar även vår festplanering likna något. Det ser verkligen ut som att vi ska ha en riktig kalashelg i Hälsingland, näst sista helgen i maj. Idag har Hanna ringt till kyrkan och bokat för dopet. Om det gick som planerat så blir det dop på lördag. På söndag måste vi ju åka hem.

Alltså återstår torsdag och fredag att ha Magnus 40-års fest på. Nu ska vi bara hitta en lokal och en cateringfirma. Vi har gott om tid på oss i alla fall. Om det blir fint väder så kan vi sitta utomhus någonstans. Det vore förstås det bästa. Men i slutet av maj kan man inte vara helt säker där uppe i Norrland.

 

Det närmsta bekymret är Alexanders födelsedag. Jag tittade på ocarinor idag och den han vill ha kan endast beställas från USA. Frågan är då om vi skulle hinna få den. Eller ska jag satsa på den skumma metallkulan som han också önskade sig? ISIS tror jag den heter. Det får allt bli en överraskning…

Problematiskt

Vintern är kvar. Det snöar varje natt. Det är halt på vägarna. Det är omänskligt kallt emellanåt. Man har svårt att tro sina ögon. Jag som tycker att mars är en vårmånad. I vilket fall hemma, där man sår morötter i mars, där fåglarna kommer tillbaka, där man oftast kan byta till tunna vårkläder. Om jag ringer till min mamma så kommer hon berätta hur varmt de har och vad hon har planterat hittills…

 

Imorgon är det fredag. Cesca och Magnus ska till Göteborg och se Göteborgs Horse Show. Hon fick biljetterna i födelsedagspresent. Samuel är kvar hemma. Jag har fixat en besökstid i Furuboda åt honom, i maj. Jag hoppas att det är den rätta vägen för honom. Det är i alla fall den enda vägen – om han inte vill leva på okvalificerade arbeten i resten av sitt liv. Och det är varken lönsamt eller roligt.

 

Pojkarna ringde till Parker för att höra ifall de kan få sommarjobb igen. Det var kört. Som alla andra i den tekniska branschen kommer de inte ta in sommarjobbare. Killarna som planerade köpa varsin dator för pengarna blev jättebesvikna. Jag tipsade om vården och olika hamburgerkedjor men jag tänker då inte ta över ansvaret och ringa och jaga sommarjobb åt dem. De är faktiskt vuxna. Samuel har inget flyt just nu: adoptionen blev inte av, skolan klarar han inte, inget sommarjobb och han får inte handla på avbetalning – 4 betalningsanmärkningar.

 

Ibland har de det svårt och man kan inte hjälpa. Det tycker vi mammor inte om. Om det ändå blev vår snart…

Fiskar, hästar och en flaska Baileys

Då var det dags för ett nytt akvarium. Elida ville sälja det och Magnus ville köpa det. Så igår efter Göteborgs Horse Show åkte han och Cesca för att hämta det. Jag vaknade i morse till åsynen av diverse delar utspridda över vardagsrumsgolvet och nya fina fiskar simmande i vårt stora akvarium. Koppartetror och tigerbarber. Och 2 räkor som fick vara kvar i hinken för att överleva natten. Magnus tvättar och putsar och grejar. Snart har vi alltså ett fint akvarium till i rummet, fullt med växter och små fiska som annars skulle bli uppätna.

 

Cesca kom upp och var full av fantastiska upplevelser. Hästhoppning och dressyr och dressyrskola. Och så är hon med i utlottningen av en häst (!), 2 chanser på 30 000. Japp, en 800 kilos valack är vad som saknas i våra liv. Det skulle inte förvåna mig alls om hon vann den…”Oh, I love what you have done with your living room! A new aquarium and a horse!” Det vore ett inredningsknep som troligen utklassade även Simon och Thomas.

 

Igår var det Peppargängets vägningsdag. Vi är uppe i nästan 170 kilo! Som tur är så har nästan alla gått ner denna vecka. Alla utom jag som har gått upp ett kilo igen! Det är så förtretligt. Jag fuskar inte, fyller i mina staplar, försöker röra på mig och det hjälper inte mycket. Vore det upp till mig så skulle hästkraken vara en mager stackare till sommaren J Jag tillät mig misströsta en kväll, tittade på nåt kasst på TV, chattade med kompisar och drack Baileys. Typ en flaska eller så. Det är första gången jag fuskat riktigt ordentligt, en flaska Baileys måste vara GB 150 eller nåt. Jag brydde mig inte.

Jag mår därefter idag (drick aldrig en flaska Baileys helt själv!) men det är färdigtjurat. Nu ska jag se till att ha ett bidrag till hästen till nästa fredag.

Jul LOs

Jag har massor av kort från det halvåret som vi bodde i Frankrike. En del försökte jag mig på att scrappa. Andra bara ligger i någon låda eller album och väntar på att eventuellt bli scrappade eller bara damma ihop där. Jag har liksom aldrig tid till några fritidssysslor. Men det är synd, jag påbörjade ett frankrike-album som skulle kunna bli fint.

Jag gick in på Hannas sida idag och där har hon lagt ut sin otroligt ofnyziga LO från den senaste julaftonen. Jag har ju sett den när jag var hos henne och insett att den påminner en hel del om den som jag har gjort med julaftonskorten från Frankrike.

Tildas julafton 2008.

Med tanke på att det var min andra LO nånsin så var det inte så illa ändå

Tandvärk

Det är måndag morgon och jag har tandvärk. Den började redan i fredags men då söp jag bort den. Men det gjorde lika ont hela helgen och inatt har jag inte sovit alls. Det finns en sak jag skulle vilja diskutera med vår skapare – hur har h*n tänkt detta med tänder? För inte känns det speciellt väl utfunderat, så ont som de gör och så lätt som de går sönder. Nåväl, det är då tur att det finns tandläkare. Jag som har tandläkarskräck som gränsar till regelrätt fobi LÄNGTAR idag efter Per, min tandläkare, och är jättelycklig att han kan ta emot mig redan klockan 9. Bara jag får sprutan så blir jag lycklig för då slutar det göra ont.

Jag vill definitivt inte äta. Imorse tvingade jag i mig turkisk yoghurt med lite proteinpulver i. Tanken på att behöva tugga något gör mig helt matt. Ska se till att dricka i alla fall. Jisses så ynklig man blir av lite tandvärk.

Kär i Per

”Jag hade ju hoppats på att få slippa se dig så här snart”,  sa jag till Per och försäkrade honom om att det på intet vis har med hans personlighet att göra utan med hans, i mina ögon, mycket tvivelaktiga yrkesval. Det blev inget bättre av att hela familjen tittade på Little Shop of Horrors igår kväll:

”Son be a dentist, people will pay you to be inhumane…” ekade Steve Martins sång i mina öron.

Per lät sig inte nedslås. Han insåg att en kvinna som inte sovit på 2 nätter på grund av tandvärk inte är helt tillräknelig och vid sina sinnens fulla bruk. Han log och plockade fram bedövningssprutan. Alldeles oavsett hur jag känner för dem i vanliga fall så var jag nu i sjunde himlen. Nästan omedelbart släppte värken och jag brydde mig inte minsta om vad Per tänkte göra därefter.

Det visade sig vara en infektion under tandrötterna som även frätt bort en del av käkbenet. Rotfyllning alltså, 3000 pix minst. Men just då kunde jag inte bry mig mindre. Per proppade antibiotika in i tandroten och var klar på 3 röda. Jag skulle ladda upp med Ipren, den intelligenta värktabletten, tyckte han. För risken var överhängande att jag fick lika mycket ont efter att bedövningen släppt, om inte mer.  Hygglo…

Jag har fortfarande ätit minimala mängder mat. Tugga finns inte med på kartan en dag som denna. Jag har druckit vatten och tagit lite keso. Märkligt att man inte blir hungrig heller när tänderna spökar. Nå, det vore väl själva den om jag inte gick ner i vikt denna vecka. Magsjuka och tandvärk brukar i alla fall vara ett gammalt beprövat recept.

Position of Nowhere

Åh vilken kväll!!! Jag kom hem klockan 5 och hoppade direkt i badkaret. Hett bad, tvätta och fixa håret, ansiktsskrubb, måla naglarna, allt detta…Jag tycker att det är en del av nöjet, att man får klä sig vackert och fixa till sig…När jag bodde i Prag med min första man så gick vi på teater nästan varje vecka. Där var det klädkod. För herrarna kostym, damerna hade diverse kreationer, hattar, långa vackra klänningar. Man kände sig som en kändis på röda mattan varje gång.

Jag blev klar med allt lagom tills Magnus kom hem. Vi åt 2 ägg var och drog till Borås. När ljusen släcktes väcktes alla mina minnen till liv: när jag var en ung flicka och dansade klassisk balett iförd rosa tåspetsskor, tyllkjol och rosa body. Träning vid stången. Pas des deux. Musiken till Svansjön, balansträningen. Jag kunde blunda och flytta mig tillbaka till mina år som Julia, Giselle, Svanpricessan…

Föreställningen var makalös. The position of nowhere med koreografi av Johan Inger. Modern abstrakt balett med så dynamisk koreografi och känsla – även min man var djupt imponerad. Och vilken kondis de har – jag borde aldrig ha slutat. Sådan lust jag fick att dra igång musiken hemma – men det finns inte utrymme och med min graciösa kroppsföring numera kommer jag troligen både se ut och bete mig som en elefant i porslinsaffären.

Nåja, vad är väl en bal på slottet….

Uppsägning

Jag har sagt upp mig. Idag. Det känns vemodigt och tungt och definitivt men jag kan inte äta kakan och ha den kvar, så funkar det inte här i världen. Min gamla chef var väl inte så lycklig över mitt beslut men förstod mig. Jag har fått ett liv nu när jag inte behöver lägga på 3 timmar för resor varje dag och det känns för tillfället mycket värdefullt. Karriären får vänta…

Nu ska de planera en avtackning av mig – jag önskade restaurangen Gyllene Prag i Göteborg. Med god tjeckisk mat och ännu goare tjeckisk öl J Inte mycket till GI, jag vet det, men det händer inte så ofta att man avslutar sin anställning på ett så förnämligt ställe. Jag älskade att jobba där.

Nya grepp. Jag kommer att älska jobba här också. Det är bara en fråga om inställning. Jag trivs så bra med alla mina nya kollegor, jag har det nära hem, jag behöver inte omhänderta misshandlade barn och jag kan än så länge säga att jag är ny J Jag har dock fått ganska bra grepp om jobbet och lagen och det börjar kännas mer och mer som att jag kommer nog kunna lära mig även detta yrke.

 

Soldyrkare

Det regnar. Vi har fortfarande ganska mycket snö kvar på marken och is på skogsvägarna. När det regnar på detta så blir det ingen liten sak att ta sig först till bilen utan benbrott och sedan med bilen till jobbet utan att hamna i diket. Men jag lyckades även idag. Hoppas nu att all snö och is regnar bort och våren gör sitt intåg här i väst.

Jag längtar nu efter att få sitta ute i solen igen. Att släpa ut en stol och svepa in sig i en filt och lapa sol. När jag läste på Universitetet i Örebro hade vi en professor som härstammade från UK.  Han berättade om sin första vår i Sverige, hur perplex han blev över att människor stod uppradade efter husfasaderna med ansikten vända upp mot himmelen och med stängda ögon. Han fascinerades av detta varje dag när han passerade dessa rader morgon och eftermiddag på väg till och från jobbet. Vad gör de? Har svenskar en särskilt tro, dyrkar de solen?

Nästa vår stod han själv varje ledig stund vid en husvägg och blundande insöp de varma solstrålarna. Det behövdes bara en vinter i Sverige för att omvandla även honom till en soldyrkare J

Jag är ingen stor älskare av värme. Jag tål kyla mycket bra, betydligt bättre än jag tål värme, men jag saknar soltimmarna. Ljuset. Energin, vitaminerna…I Sverige har vi alldeles för få soltimmar per år. Mina batterier är nu helt slut. De brukar ta slut i februari. Till skillnad från Magnus som oftast lider av höstdepression så lider jag av vårdepression. Solbatterierna i min kropp är helt urladdade och det är långt kvar till den varma försommaren. Dagarna känns tunga och man vill helst gå i ide och komma ut någon gång i maj.

Allra helst när det regnar…

Viktkriget

Min helt oberäkneliga supervåg ställer till med bekymmer. Jag kan ju inte bärga mig och vänta till fredagarna så jag väger mig lite då och då. Vissa dagar går jag ner och sen lite till ner – och när fredagen kommer så puff- har jag gått upp 1,3 kilo i ett svep. Morgonen därpå ställer jag mig på vågen och då är de 1,3 kilona som bortblåsta! Nu har jag kommit på ett långt bättre system: jag väger mig varje dag och antecknar veckans lägsta J På det sättet kommer jag alltid att vara på väg ner OCH på bra humör. Man kan alltid testa…

 

Idag var vi superduktiga. Både tog en stavrunda på 5 kilometer och tränade på Orbitreken. Till lunch unnade vi oss en varsin tacco i fullkornsbröd. Inte helt rumsrent GI men ganska så nära. Tränar man mycket så kan man då och då ta ett litet bröd.

 

Jag har äntligen fått ihop hela collaget – Peppargänget ”före” den stora viktminskningen J Senare i år kommer naturligtvis ett ”efter” collage. Tjejerna var glada över att få ett varsitt ex av collaget. Nu har jag bara 1 uppdrag kvar. Inbjudningskort till Magnus 40-års fest. Tänkte faktiskt göra dem själv, antingen helt för hand eller med hjälp av något bra program J

Och på tisdag fyller Alex 19. Presenten är nu inhandlad, ska bara slås i, och kortet ska skrivas. Måndag kväll ska vi göra tårta som han älskar, farmors recept.

 

Nu inväntar vi bara Melodifestivalen.

Till slut ett underbart vackert kort på vår lilla Edit:

Härliga söndag

Helt enkelt en fantastisk dag. Det är så här söndagar ska se ut. Man sover till klockan 9, lagar god frukost bestående av ägg och bacon, tittar på Vasaloppet och femmilen, lagar god lunch – flundra med potatis och citronsås, tar en halvmilsrunda med stavarna, tar ett varmt bad, lagar några ägg till kvällsmat, tar ett glas vin och njuter av att det är kväll…

 

Jag känner mig pigg, stark, utvilad, ganska så vältränad (träningsvärk kommer inte förrän imorgon J), redo för en ny späckad vecka. Två av killarna ska till tandregleringen, Alex fyller 19 på tisdag, han har 2 körlektioner denna vecka, jag är på utbildning 4 dagar av 5….Mitt i detta ska jag försöka tänka GI och röra på mig på kvällarna. Spännande vecka J

 

Jag fick en helt underbar videoinspelning från Tina. Filip skrev och läste sina kompisars namn. Helt felfritt. Jag tänkte bifoga den här, men filformatet går inte att lägga ut L

 

Jo, jag lyckades också tillverka inbjudningskort till Magnus 40-års kalas. Jättefina. Nu ska jag bara gå ner typ 30 kilo för att kunna ha den vackra röda klänningen J

Intressant upplägg

Klart jag har träningsvärk. En halv mil 2 dagar i rad är inte vad min försoffade kropp är van vid! Igår tog det verkligen emot på slutet fast mest på grund av höften. Det är onekligen så att jag har nog kaxat mig klart snart. Nu sätter den snart stopp för liknande bravader som stavgång en halvmil om dagen. Den blir ondare för varje gång och det vore ju inte kul att behöva åka rullstol så jag får nog tyvärr hitta en annan träningsform ganska snart.

 

Denna vecka blir en enda lång utmaning. Jag har som sagt utbildning 4 dagar av 5. Det gör att jag kan utföra jobb för en vecka på en tisdag förmiddag mellan klockan 10 – 12. Resten är jag inte på kontoret över huvudtaget. Idag ska jag på en föreläsning om OCD, onsdag grundutbildning i LSS, torsdag samverkansutbildning med chefen…vad det är på fredag kommer jag inte ihåg men jag vet att det är något. Visst är väl det ett intressant upplägg? Nästa vecka ska jag alltså ha dubbelt så mycket istället.

Dessutom blir det så klart problem med maten. Idag äter vi på Grand, onsdag på nån pir i Göteborg, torsdag i den lilla byhåla dit vi ska på utbildning. Och hur många av dessa ställen har godkänd GI mat? Nada, zipp, nulla…Alltså får jag hålla mig till ”tänket” och det är inte det lättaste när man inte har en susning vad saker innehåller…Men det ska väl gå det med.

 

Ikväll blir det så tårtbakning och presentinslagning. Nä, bäst jag börjar sminka mig här om jag ska hinna till Grand i tid.

Vem är du?

Nu ska jag se Star Trek. Det har varit en lång och mycket intressant dag. Beskrivningen av bravaderna kommer imorgon. OCD är oerhört intressant, lika autismspektrum tillstånd.

Men – just nu funderar jag bara på vem ni är som läser min blogg. Jag har 50 – 120 enskilda besökare per dag. Det är oerhört roligt och jag är jätteglad att ni tycker att det jagskriver äl läsvärt. Men jag är ju så nyfiken!

Så snälla, ge er till känna idag. Skriv bara ett ord eller två i kommentarerna så jag vet vilka ni är som läser min blogg Som tack får ni ännu bättre och roligare beskrivningar av mina insikter, bravader och upplevelser. Har vi en deal?

OCD

Kvinnan som stod framför den stora skärmen i lokalen var mycket anspråkslös. Hon hade en brun tröja, grå kjol och lite tunt mellanblont stripigt hår. Hon kikade på oss över sina glasögon vilket påminde starkt om en lågstadiefröken i någon äldre svartvit film. Vad månde detta bli, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hur ”grå” kan en människa bli?

Lokalen fylldes på till bredden, inte en sittplats blev kvar. Vi vände vår uppmärksamhet mot den tunna kvinnan vid skärmen. Då öppnade hon munnen och hela hennes person liksom uppfylldes av ett sken. Hon var kvick, rolig, smart, oerhört kunnig inom sitt område, karismatisk föreläsare…Hon hade skrivit otaliga avhandlingar och böcker om OCD och nu var hon lika biten av autismspektrum tillstånd. Hon var helt enkelt enastående.

Jag fick insyn i saker jag inte visste existerade. Jag har för första gången i mitt liv insett hur det är att ha ett autismspektrum tillstånd. Allt det våra hjärnor tolkar på en hundradels sekund blir till kaos, obegripligt och sammanhanglöst. Man kan inte filtrera intrycken – allt blir lika viktigt eller lika meningslöst. Man kan inte tolka alla signaler varje människa sänder ut vid varje ögonblick, man kan inte interagera.

Jag kände in mig i ett tvångssyndrom lika väl. Hur det är att utföra tvångsritualer hundratals gånger, oavsett om man har bacillskräck, magiskt tänkande eller kontrollbehov. Hur det är att tvätta sig timmar i sträck och aldrig känna sig ren. Hur det är att leva med tvånget när allt man gör eller säger måste ”kännas” rätt. Hur handikappande det är i själva livet…

Föreläsaren ville demonstrera för oss att inget är egentligen livsfarligt. Vi må tycka att saker är lite äckliga eller ofräscha men egentligen är det inte så farligt. Hon tog med sin hand under skosulan och sedan vidrörde sin kind. Sedan sitt hår. Till slut slickade hon på handen. Det är inte så fräscht men man dör inte av det. En person med OCD tror att man dör, och ångesten är oöverstiglig redan vid betydligt mindre handlingar.

Finns det en gräns för hur skitigt ett hem får vara? Eller en människa? Det är inte normalt, säger man. Nähe, vem sätter normen?

Och i hela föreläsningen inflikade hon små roliga saker. Dråpliga berättelser. Psykologisk analys av alla figurerna i Bamse. Visste ni att Skalman är troligen autistisk (fasta rutiner med hjälp av mat- och sovklockan, samlar föremål i sitt skal), farmor lindrigt utvecklingsstörd (eftersom hon bara städar en gång om året och det enda hon kan laga är pannkakor) och Bamse är missbrukare som sätter i sig anabola i form av dunderhonung?

Jag ska köpa hennes bok ”Nycklar på bordet” det första jag gör.

Om ni får en chans, gå och lyssna på denna fantastiska kvinna, ni kommer inte ångra er.

Hon heter Susanne Bejerot.

Ja må han leva!

Imorse var det så dags att kliva upp i ottan, plocka fram presenterna och tårtan, väcka resten av ungarna och kliva in i Alex och Samuels rum med vacker sång och levande ljus. Det var mörkt i rummet och när jag tände taklampa var det 2 killar som vred sig som 2 daggmaskar på kroken.

”Ja må han lev..” ylade vi som en man och Alex vaknade så sakta till liv.

Han öppnade sina presenter, fick kramar och sen kom han upp för tårtan.

Den var helt ok, tyckte Alex, men inte som farmors ändå. Hon brukar servera den varm…

Förresten har jag nu kommit underfund med vad det är för fel på knasbollen för riktigt klok är han ju inte med tanke på hans presentönskemål. Igår på föreläsningen upplystes vi av Susanne Bejerot att många personer med Asperger är oerhört högpresterande, bär endast svarta kläder, älskar Manga och vill lära sig japanska Det enda som inte stämmer med diagnosen är att ungen är så förbaskat social The man, the myth, the concept

Som bekant så hade jag senare en dejt med Per, min karismatiske tandläkare. Han spände dukar över mitt ansikte, stoppade in långa nålar i mina tandrötter och begärde 700 spänn, men jag älskar karln likt förbenat Tänk vad lite tandvärk kan åstadkomma.

På jobbet hann jag knappt med något. Sen ankomst och sedan möte med självaste socialchefen och nämndordföranden om nya LSS lagen och relevant organisation. Intressanta dískussioner som jag fick äran att presentera på en over head. Jag skulle ha blivit lärare för jag tycker faktiskt att sånt är grymt roligt. Men nu är jag ganska så slut. Och resten av veckan går åt till andra utbildningar. Imorgon i Göteborg, LSS grund. Men jag älskar ju att plugga.

Den evige studenten

Det finns nog inget som kan få mig så exalterad som en utbildning. Vissa utbildningar är långa, som min systemteoretiska utbildning (snart klar förresten, bara en termin och ett paper kvar att skriva J), vissa är korta, bara en dag. Inget som kan få mig så förväntansfull och helt enkelt lycklig. Att få sitta i en skolbänk är för mig så nära himmelriket man kan komma. Att få nya insikter och kunskaper, att få använda min hjärna, diskutera och utvecklas är det roligaste jag vet.

 

Idag var det dags för grundutbildning i LSS på Navet i Göteborg. Eftersom jag faktiskt jobbat bara ett stenkast därifrån och dessutom haft en del möten just i detta hus så var det inte så svårt att hitta dit. Genom husets enorma glasrutor ser man ut på piren där båtarna ankommer och avgår, täta turer till och från centrala stan. Vackra omgivningar, god mat och fika, en härlig föreläsare – livet kan knappast ge mer privilegier.

 

Jag gav mig hän som jag brukar. LSS, rättigheter, rättssäkerhet och legitimitet, praxis och tillämpning. Kanske skulle jag ha blivit jurist ändå, men just då var det faktiskt inte mitt val.

 

Jag tänker på alla de gånger jag valde ytterligare utbildning oavsett behov eller råd. Min mammas invändningar mot studier för deras egen skull.

”Vad ska du med det till?!” undrade hon för varje nytt språk jag ville lära mig och för varje ny titel eller nytt diplom. ”Ska du ta det med dig i graven?”

 

Japp, just precis. Jag vill bli en välutbildad pensionär, och så småningom lik. Seriöst.

 

Personlig utveckling som inte bär med sig en praktisk nytta i form av pengar och högre ställning är inget mina närstående applåderar åt. 9 yrken och tionde fattigdom sa man om min morfar. Kanske är jag som han.

Jag är inte rik på pengar men som bekant, all rikedom sitter inte i materiella tillgångar.

 

Hur som helst – jag har haft en fantastisk dag ute på Lindholmspiren idag. Jag älskar ju att se på båtar. Kvinnan från urskogen skulle en f d kollega säga men ett leende J

 

 

”They say a restless body can hide a peaceful soul.”

Andersson/Ulvaeus

Veronica Waldegård strikes again

Man kallar mig Veronica Waldegård. Detta är vad jag kan förstå en följd av mina köregenskaper. Inte för att jag håller med eller begriper det, men jag har hört det ett flertal gånger.

 

Idag var det dags att åka till Bräcke diakoni i Göteborg. Jag skulle på utvärdering av en funktionshindrad pojke och jag skulle ha med mig 2 unga herrar från ett assistansbolag. So far so good.

 

Jag infann mig i tid, plockade upp de 2 herrarna och vi satte av mot Göteborg, RV156. Hihihi. Jag påpekade för en av dem att jag inte hittar ut till 40an. Det skulle han fixa sa han, om jag hittade till Bräcke. Vilket var piece of cake for mig som har jobbat mitt emot i 2 år.

Direkt i början av resan påpekade en av killarna att det finns fartkameror hela vägen och att man ska ta det lugnt. Jag gjorde just det – och de tycktes hålla sig i skinnet hela vägen till Göteborg. Utan gnäll. Värre var det tillbaka.

Killarna hade en kortare dispyt om vem som skulle sitta framme denna resa. Bägge ville sitta bak av nån anledning. Det visade sig senare att de var bägge galna i bilar och mycket ovana vid att vara bisittare  - bredvid en kvinna!

 

Jocke som förlorade dispyten på hemresan började lite försiktigt:
”Bakom krönet där finns en fartkamera som många fått böter av, du kanske vill sakta ner redan här!” sa han ängsligt och tittade på mig från sidan.

”Ok”, sa jag lugnt och saktade ner lite.

Så höll han på en stund för att sedan försiktigt inflika: ”Om jag åker på en väg där jag inte känner till hastighetsbegränsningarna så håller jag 70 för säkerhets skull.”

Då flög det f*n i mig och jag svarade med fullaste allvar: ”Jaså gör du det? Om jag kör på en väg där jag inte känner till hastighetsbegränsningen så kör jag 120 för då kommer jag till en ny skylt snabbare!” och så log jag som en blond innehavare av 3 hjärnceller J Jocke sa inget mer resten av resan men han var påtagligt vit i ansiktet och höll sig stenhårt i instrumentpanelen emellanåt J

Lite motigt

Det känns allt tydligare att jag måste ladda om. Att jag måste hitta något att se fram emot. Någon sysselsättning eller någon rolig grej att göra på stan eller en resa till ett spa, vad som helst. Det är början av mars och min vårdepression blir allt påtagligare. Jag är håglös, tycker att allt är tråkigt, har svårt att komma upp ur sängen på morgonen och svårt att ta mig för något att göra.

 

Denna helg är det meningen att vi ska ha en kul aktivitet för glina. De har även fortsatt skött sina sysslor till belåtenhet och vi bestämde på förra familjerådet att denna helg blir det antingen gocart, laserdome eller bio. Vi googlade gocart och upptäckte att 8 minuter kostar 100 spänn. För 4 pers blir det alltså en tusenlapp för en kvart. Det tyckte vi alla var vansinne, och inte värt pengarna. Laserdome har däremot mänskligare priser så alla 4 killarna ska dit imorgon och kriga. Cesca, Eve och jag ska till Naturhistoriska Museet i Göteborg. Cesca har tjatat om det i ett år nu så det är dags att göra det när killarna har annat för sig. Och priset på vårt nöje? 40 kronor i inträde, flickorna går in gratis J Det är liksom skillnad på olika J

 

Ikväll har vi så Melodifestivalen. Det börjar dra sig mot sitt slut. Jag hoppas att mina älskade BWO går till final idag. Och att Ugglan försvinner fortare än kvickt. Så ikväll kommer jag återigen sitta som fastlimmad.

På Naturhistoriska

Det var meningen att grabbarna skulle kriga idag. Zache var sugen på Laserdome och det visade sig att det var överkomliga priser på stället också. Tyvärr blev det lite avslaget då Alex vaknade med värsta halsont. Då fadern i familjen lider av ryggont så kändes det lite meningslöst att Samuel och Zache skulle skjuta på varandra så killarna bytte strategi. De skulle åka till stan och hyra filmer istället. Med en massa godis och Max mat så blev det en mysdag framför TVn.

 

Cesca och jag plockade upp Eve efter vägen och drog till Naturhistoriska i Göteborg. Det snöade hemma, regnade i Göteborg. Jag hittade till Slottsskogen och parkerade men det visade sig att vi fick promenera ca 1 km till själva museet. Utan ytterkläder och utan paraplyer blev det faktisk ganska blött efter en stund.

 

Och här kommer bilddokumentationen av vår dag på museet:

Cesca med späckhuggaren.

Jurrasic Eve

Herkulebagge, 12 cm lång.

Japansk jättekrabba.

Vi tog en fika på muséet, flickorna handlade lite stenar och jag hittade ett vackert halsband. Sen bar det av tillbaka. I regnet. Men jag kan glädja mig åt en promenad på 2 kilometer idag, all motion räknas

Tyvärr blev det lite si och så med GI, mackorna på muséet var nog i alla fall fullkorn. Men så trögt som det går just nu så är det svårt att hålla motivationen uppe. Dock har jag inte gett upp än

Livskvalité

Livskvalité, ett begrepp som man både hör och läser titt som tätt i våra dagar. Ju sämre det blir desto mer pratar vi om det. Jag kom hem klockan halv fem efter jobbet, det var underbart vackert väder och jag kunde ta mina stavar och dra ut på min runda. Solen sken och fåglarna kvittrade och där stavade jag mig fram genom skogen och funderade över livskvalité. Vad är det för mig, i min begreppsvärld?

 

Jag har bytt jobb för att få mer tid över till mig och barnen. Det kostade mig ca 600 kronor i reda pengar men det är värt vartenda litet öre. Jag har på det viset tjänat 2 timmar om dagen. 2 timmar till mig själv och glina. Jag började räkna upp mina plus och kommit fram till följande resultat:

 

Att bo i skogen, nära en å, och höra porlande vatten och fågelsång hela dagarna, det är livskvalité.

 

Att komma hem medan solen skiner och kunna gå ut med stavarna på en promenad i skogen.

 

Att ha all tid i världen att kunna vara med mina barn eller pyssla hemma och i trädgården.

 

Att ha friska barn.

 

Att ha hälsan, glädjen och energin kvar.

 

Att ha ett jobb som är roligt och stimulerande, med skaplig lön och goa arbetskompisar.

 

Det är sådant som familj, man, barn och barnbarn:

 

 

Vad ligger då på minussidan? Pengar så klart. Vi har 4 barn hemma och vi är panka och skuldsatta upp över öronen. Men det är också det enda minuset. Visst är det lätt att räkna ihop? Jag har det förbaskat bra…

Toppform

Jag är duktig. Jag vet det sen tidigare – har jag bara bestämt mig för något så finns det inget som kan hindra mig. Möjligen en naturkatastrof av något slag, men inget annat. Envis? Nja – kanske lite J

Nu har jag bestämt mig för att gå ner i vikt och komma i form. Helst vill jag vara i lika bra form som jag var för ca 15 år sen, när jag dansade jazzbalett och ledde gympapassen på mitt jobb. Dock är jag tillräckligt verklighetsförankrad för att inse att det möjligen är något högt ställda krav på en kvinna som är född med höftfel, har fött 5 barn och närmar sig de femtio. Men ändå.

Jag har nu hållit på sedan årsskiftet och det enda jag fuskar med är ett glas vin då och då på helgerna. Annars håller jag mig till GI-reglerna i alla avseenden. Dessutom tränar jag. Inget världsomvälvande, bara stavgång, men jag gör det. Varannan dag på vardagarna samt både lördag och söndag går jag raskt min stavrunda på 5 km. Nästan oavsett väder. Vet man att jag inte är så förtjust i att gå och springa omkring så förstår man att det är en bedrift som jag borde få en medalj för. Det får jag inte, alltså säger jag själv: jag är duktig. Och ger mig själv lite positiv bekräftelse.

Idag ska jag avlasta höften genom att istället gå och simma med en kollega. Jobbar man på kommunen så får man gå och simma för 13 pix. Igår kväll gick jag med stavarna men idag hotas det med snöfall – och då får det bli simhallen istället.

Det vore väl ytterst märkligt om jag inte var i toppform framåt sommaren J

Vårlängtan

På ett sätt är det skönt med en riktig vinter. Snö som dalar ner från himmelen i stora vackra flingor. Det lyser upp skogen och stillar min Norrland-längtan en aning.

På ett sätt är det gott att det fortfarande kan bli en riktig vinter även här på västkusten, den otäcka växthuseffekten till trots.

På annat sätt är det inte roligt alls. Inte i mitten av mars. I mitten av december är det en helt annan femma. Nu längtar man efter våren, solen, värmen, krokusar och snödroppar, fågelsång och kaffe på trappan…

Mer specifikt längtar jag efter våren i Prag där syrenbuskar och körsbärsträd blommar snart och fyller luften med de ljuvaste dofterna. Där solen sipprar ner genom tusen år gamla byggnader. Där älskande par promenerar hand i hand över Karlsbron till Malá Strana till dämpade toner från ett avlägset dragspel. Där månskenet kastar ljusglimtar på den stillaflytande Moldau.

Idag är det knappt någon snö kvar utav de massor som kom igår. Bara högar i diken och tunt täcke på gräsmattan, inget kvar på träden. Kanske var det denna vinters sista patetiska försök att bita sig kvar. Man kan ju alltid hoppas…

La Voix

Lycka är att få ”sin” låt till Eurovisionschlagerfinalen. Jag både svor, fasade, skrattade och grät, hur löjligt det månde vara.

Men Malena tog hem folkets hjärta och vi kommer att vinna hela klabbet.

Det är jag nu helt säker på….

Ha en skön vecka

Det var en skön helg. Nu är den över. Vi hade lite diskussioner med glina ang deras arbetsinsatser men annars hade vi det bra. Imorgon bitti sticker Magnus till Skåne en vecka så det blir till att skjutsa och hämta som en tok igen. På torsdag ska Samuel och jag till Skåne för att göra ett studiebesök på Folkhögskolan han vill gå i. Det blir full rulle.

Men vågen rör sig för tillfället åt rätt håll, tack och lov Planerna för sommarträffen fortskrider och det är snart dags för mig att kontakta någon tidnig – för ett reportage ska det bli!

Ha en riktigt skön vecka alla mina vänner.

Gräsänkans blues

Helgen gav en försmak av hur det skulle bli under den kommande veckan. Vi var alla på uselt humör och hade värsta söndagsångest. Magnus skulle iväg en hel vecka igen, jag bävade för allt hämtande och skjutsande, Cesca gick omkring som ett åskmoln eftersom hon inte hade någon lust att åka buss från skolan till Borås varje dag…till slut blev vi riktigt arga på henne för hennes egotrippade beteende.  Med tanke på att vi varken har familj eller några vänner som kan stötta vid liknande tillfällen så blir det lätt överslag.

 

Mycket riktigt blev det strul idag. Trots att jag frågade om alla hade laddade mobiler med sig, vilket är fullkomligt essentiellt denna vecka, så gick det inte att få tag på damen som skulle fråga ifall hon kunde sova över hos Eve. Jag fick sluta tidigare, hämta killarna i Borås och åka hem, ringa till Eve för att få reda på att hennes mobil visst fungerar men hon och Eve leker med dem så man inte kommer fram…Där gick gränsen för mitt tålamod. Hur svårt är det att under en enda vecka samarbeta med mig så att jag slipper ha ett helvete? Ta med sig mobilen, vara anträffbar, svara när jag ringer, befinna sig där man ska varje dag. Hur svårt är det?

 

Kanske är det klimakteriet som gör mig så nedstämd. Eller vårdepressionen. Eller det faktum att vi båda jobbar jämt och aldrig har några pengar utan har skulder upp över öronen.

Eller kanske är det verkligen eländigt just nu. Som tur är så är det övergående.

Poliser, solsken och skogspromenad

Ojojoj, vilken lördag! Den började med att Magnus och jag satte oss med Annika Dahlqvists kokbok och plockade fram 2 recept. Sen skrev vi LCHF anpassad handlingslista. Inte en kolhydrat så långt ögat kan nå! Vi tog listan och hoppade in i bilen. Jag skulle köra. Hmmm, jag kanske ska ha med min plånbok, sa jag. Det behöver du inte sa Magnus. Jag har pengar. Jo, men körkortet…jag hämtade plånboken och vi åkte iväg till Borås för att handla mat, hyra filmer och tanka min bil.

Utanför systemet stod tre snygga unga poliser och gick från bil till bil. Magnus gick in i affären och jag fick stanna kvar och blåsa. Det gick så bra så. När Magnus kom tillbaka stack vi och jag körde superduktigt för att inte begå några trafikförseelser mittför ögonen på tre poliser. Jag svängde ut på vägen och just då kommer en av poliserna springande från parkeringen och stoppar mig. Vad har jag gjort!? frågade jag Magnus flera gånger. Glömde jag blinka eller vad?
Polisen bad om mitt körkort (!) och sen fick jag blåsa IGEN! Magnus skrattade rått och frågade om jag fortfarande var nykter eller om jag nallat på nåt på systemet. Det visade sig att polisen tyckte att jag kom in på parkeringen och bara svängde runt och ut igen när jag såg dem! Jisses, jag är den laglydigaste personen i detta land – och det är likt förbaskat jag som blir jagad av polis! Men å andra sidan – det är inte var dag man blir jagad av en ung snygg polisman när man är snart 50 bast hihihi.

Vi lagade till Annikas underbart goda moussaka med auberginer och sen gick vi ut i det fantastiska vädret för att ta vår dagliga promenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kunde gå i bara tröja och tights, helt underbart. Magnus ansåg att vi borde testa en ny väg – lite genom skogen. Problemet var att vi hade ingen aning var den ledde! Vi gick längre och längre in i skogen och den svängde mer och mer åt fel håll. Till slut började vi inse att vi kommer att hamna långt åt fanders och började kämpa vår väg genom snårskogen tillbaka till Häggån. Magnus var lite orolig att jag skulle bryta bena av mig men jag sa som min morfar brukade säga: uppåt flyger jag nog inte älskling, och nere kommer du hitta mig!

Vi hittade tillbaka till Häggån.

Sensmoralen:

1. Ta inga vägar som du inte vet var de leder.
2. Det finns inga genvägar genom skogen what so ever.
3. Inga vägar leder dit du vill att de ska leda utan åt motsatt håll och helst genom stock, sten och snårskog.

 

Det är vårdagjämningen – är det inte helt underbart!?

Skärpning

Jag ska skärpa mig. Det är inte helt enkelt när man är gräsänka veckor i stöten ibland. Man har så mycket att hinna med att huvet går alldeles runt. Förra veckan var det just så. I slutet av veckan har jag skjutsat och hämtat och handlat och jobbat och tagit hand om i en sådan utsträckning att jag började gå sönder. Liten bit i taget. Jag kände mig som en gummisnodd som har blivit använd och dragen i så den har blivit alldeles sladdrig och lealös och börjat spricka lite vid skarven. Nära till tårarna och ingen tålamod att tala om.

 

Denna vecka är det hur som helst en helt annan visa. Dels är jag inte ensam om allt längre, dels är det vackert väder. Det finns ingen människa som är så beroende av solens närvaro som jag. Inte värmens, märk väl. Jag tål inte värmen oavsett stadium i livet. Jag tycker att varmt ska det vara i helvetet och känner mig som gäst på nämnda stället när det börjar bli mer än 20 plus. Men solsken är en helt annan femma….

I måndags ringde så Elida för att höra om jag ville ha vackra tjeckiska koppar som ingen längre värdesätter. Hennes mormor hade dem som det finaste finporslinet. Ja, dem ville jag ha.

”Då får du dem på torsdag när du ändå ska hit!” sa tösen glatt.

”Ehmmm, jaså? Ska jag det?”

Tystnaden var talande. Tydligen har det bestämts och mailats ut om avtackning av mig på torsdag kväll. Den enda som inte visste om det var partykid herself J

Jag skickade ett sms till min fd chef. ”Elida säger att jag ska till Göteborg på torsdag Yvonne. Ska jag det?!” Hon ringde direkt, full i skratt. Det hade väl varit helt underbart om de alla suttit där och kommit på att ingen hade meddelat mig J Tyvärr påminde mig hennes röst alldeles smärtsamt om henne och mina fd kollegor som jag saknar alldeles förfärligt mycket. Inte bara i den gruppen, utan på hela kontoret. Vemod, saknad och sting av ”vad har jag gjort?” for igenom min själ innan vi la på. De sista orden hon sa gav mig balansen tillbaka: ”Du vet Veronica, om du skulle vilja komma tillbaka nån gång, lyft bara luren.” Var hittar man så mycket uppskattning och bekräftelse dessa dagar?

 

Så ikväll ska jag till Göteborg, parkera bilen i Biskopsgården och bege mig till Gyllene Prag. Jag ska dricka öl trots GI och allt. Jag ska ha roligt och ta farväl av mina älskade kollegor och sova sen över hos Elida. På fredag ska jag ta min vackra service och dra till Vårgårda på nätverksmöte.

Solen lyser, jag har gått ner ytterligare 1,5 kilo och livet kunde knappas kännas bättre än just nu.

Gyllene Prag

Igår eter jobbet fick jag åka till Göteborg. Det skulle var avtackning på restaurangen Gyllene Prag. Jag styrde kosan mot Biskopsgården och hämtade Elida utanför kontoret. Ett sting av längtan…

Vi dumpade mina väskor hos henne och tog sen vagnen till Linnéplatsen. Gänget satt redan där och skrattade glatt. Jag beställde öl och mat på tjeckiska. Såååå gott!!!! Sen fick jag ett par vackra örhängen och Yvonne läste en lite berättelse om mig som hon hade skrivit:

”När man läser ditt stjärntecken,  Lejonet,  så är det vissa saker jag tar fasta på som jag tycker stämmer särskilt på dig:

Du är generös och trygg och har ett charmigt sätt som gör att du är uppskattad av många. Du utstrålar en stolthet över dig själv och vad du gör i livet.  Då tänker jag särskilt på när jag ser dig i korridoren helt i rosa med ditt svarta långa hår och charmiga leende.

Du har klara drömmar och visioner och ofta når du också dina mål, genom din envishet och starka vilja är ingenting omöjligt, det tar bara mer eller mindre tid. Du är ödmjuk och tillgiven inför livet och har en förmåga att uppskatta andra människor för vad de gör och säger. Du är född ledare och kan organisera så att uppsatta mål uppnås.  Jag tänker på hur du har förhållit dig till dina kollegor och hur du sett positivt på dem och sett positiva saker i vad de gjort och sagt. Att du kommer bli en ledare i framtiden är ingen nyhet för mig!

Veronica, du har varit en varm, generös och kompetent medarbetare! Vi saknar dig redan! Lycka till i ditt fortsatta arbete och liv och på något märkligt sätt kan jag känna….Vi ses nog igen!       Yvonne”

Jag ska rama in Yvonnes berättelse tillsammans med bägge korten.  Hur ofta får man en sådan bekräftesle från en kompetent, skärpt och högt uppsatt chef? Jag är stolt och lycklig över detta erkännande. Jo, Yvonne, jag vet att jag kan bara lyfta luren…

Det är vår!

Två helt fantastiska dagar i paradiset J Vädret kunde knappast bli bättre än idag. Igår haglade det förvisso men bara en kort stund. Idag var det soligt och varmt. Vi sov ganska länge eftersom man ställde om klockan men sen var det full fart. Vi plockade fram krattor och skottkärra och tände en brasa i trädgården. Det fanns en skräphög kvar sen höstas då vi sågade ner ett par väldigt fula prydnads-barrbuskar av nåt slag. Jag krattade löv och kvistar och dött gräs, Magnus körde med skottkärran fram kvistar och mossa från den delen av trädgården där det fanns övervuxna vinbärsbuskar som han sågade ner. Jag såg till elden. Zache kom ut och tyckte att det var hemskt synd att vi inte hade korv hemma, det hade varit gott…

 

Nu är trädgården vårstädad. Alla döda löv och gräs är borta och det nya gröna friska gräset kan spira fram utan problem. Förvisso luktar vi alla rök nu men det luktar på ett sätt ganska gott. Och vi ska ändå alla duscha eller bada, så det spelar ingen roll.

 

Jag har lagat god LCHF mat hela helgen. Igår blev det fläsktournedos med gorgonzolasås och hasselbackspotatis, idag starka färsbiffar med grekisk sallad och paprikakeso. Ungarna fick köttfärssås med spaghetti. Som tur är så fick jag några matlådor också. Cesca har prao-vecka och ska vara på ridhuset i 2 veckor och måste ha mat med sig. Killarna är båda lediga tisdag onsdag och måste ha mat hemma. Jag har alltid tyckt att min mor och mormor var slavar under oändlig matlagning – och nu är jag där själv! Förvisso är jag bra på det – men jag tycker inte att det är så särskilt kul för det. Men jag har gått ner ett kilo till nu, sammanlagt sen 1 januari alltså 7,2 kilo. Nyårslöftet går finfint J Vänta bara så tjusig jag blir innan året är till sitt slut.

 

Jag pratade med Hanna en stund. Hon håller på att skicka inbjudningar till dopet och behövde adressen till mormor och moster. I Hälsingland har de fortfarande en halvmeter snö kvar ute.  Här är det faktiskt vår. Nu ska jag ut och gå en stund. Kanske inte 6 km, men en bit i alla fall. Vem kan sitta inne när det är vår utanför!

En vanlig vecka

Jag la mig i tid, jag programmerade klockradion och knäppte på väckning klockan 6. Magnus skulle till Kristianstad klockan 5 och jag somnade om. Jag vaknade halv sju. När man ska få iväg 4 ungar och vara på jobbet inom en halv timme så kan man hålla sig för skratt. Men allt går utom det som kryper…

 

Jobbet går just nu runt runt utan uppehåll. Inte en sekund att andas in eller ut. Inte en död stund. Men samtidigt börjar det kännas så bra, som att jag kan det jag gör, att jag vet vad jag sysslar med, att även detta kommer jag ro i land med beröm godkänt.

 

Jag fick resten av lönen som lönekontoret drog av av misstag också. Så vi överlever även denna månad. Imorgon kväll har jag fackmöte på jobbet. På något sätt har jag lyckats bli fackombud i en icke-existerande fackavdelning. Och nu ska jag och en lärare vid namn Stefan Larsson (jo, kul, jag vet!) dra igång en lokalavdelning.

 

Magnus har föräldramöte i Cescas klass imorgon kväll. Damen själv praoar på ridhuset denna vecka. Idag var det tråkigt. Lika initiativrik som de flesta fjortisar står hon bara i nåt hörn och ger de henne inget att göra så står hon bara där, har tråkigt och vågar inte öppna munnen…Jag vet att livet kommer att lära henne att på det viset kommer man ingenstans – men det är smärtsamma läxor som väntar.

 

Alex och Samuel har ledigt i 2 dagar. Och Zache klarade av att ta bussen hemifrån alldeles själv i morse. Ett steg närmare självständigheten J Den tiden kommer allt närmare då vi faktiskt inte behöver ta hand om barnen hela tiden dygnen runt. Men det är också tecken på att i blir äldre.

 

En helt vanlig vecka i en helt vanlig familjs liv.

Orättvist

Cesca är på ridhuset hela veckan, killarna är lediga 3 dagar av 5 och Zache åker ju hem tidigt på dagarna. I vår familj bestående av 6 personer varav 4 vuxna och 2 barn är det bara Magnus och jag som måste gno från morgon till kvällen utan att ha ledigt och dessutom se till att de lediga har mat både hemma och med sig! Vari ligger rättvisan frågar jag bara?

Denna vecka är verkligen inte rolig alls. Jag har inte en enda kväll ledig till att kunna laga tonvis med mat åt alla. På måndag var Magnus i Kristianstad och kom hem sent på kvällen. Igår var jag på fackmöte (jag begriper inte varför jag ska jämt dra igång nya saker – som att jag inte hade nog som det är!) och Magnus på föräldramöte, båda kom vi hem tämligen sent. Jag stack ut med stavarna ändå – mycket roligare än att laga massa mat.

Ikväll ska vi båda två till Skatteverket på information. Jag har ju haft egen firma en del av året som jag inte alls klarade av att sköta (mest bokföringen, jag har mardrömmar om moms hit och dit! Är man dessutom uppvuxen med planekonomi så finns inte tänket i ens världsbild) och som jag nu måste deklarera!!! Gud bevare oss, det blir inte kul om jag inte får redig hjälp.

Imorgon kan vi kanske komma hem i vettig tid. Hoppas att vädret består. Men efter helgen är det påsklov. Jag börjar avsky loven. Med 4 ungar ensamma hemma som dessutom är helt handfallna att fixa fram lite käk är loven en regelrätt mardröm för oss heltidsarbetande föräldrar.

Solen lyser från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och i solen är det nog runt 20 plus. Det är vår på riktigt. Jag längtar efter att bara få vara. Fixa i trädgården. Sitta på trappan med en kopp kaffe. Gå ut i skogen i bara tröja och shorts. Få färg på nosen…

 

Kanske i helgen.

Sommaren kom på en lördag…

Det är 25 grader ute och inte ett moln på himmelen. Vi tillbringade dagen utomhus så klart. Grillpremiär på riktigt, kratta i trädgården, bränna gammalt gräs, sola och dricka kaffe på trappan. Det är livet kära vänner:

Svårt att tro att bilden är tagen den 4 april!

Makens hämnd, så här gör han mot mig när jag sover!

Grimskulla i solskenet.

Pyroman-takterna sitter i.

Hoppas att ni har haft en lika fantastisk sommardag var ni än befinner er i vårt vackra land.

I Borås har vi i alla fall sommar

Trädgårdsmässa

Idag var det dags att besöka trädgårdsmässan på Åhaga. Den har blivit större och större för varje år och numera det man inte kan hitta där, det är inte värt att äga.

Vi skjutsade Zache till barnkalaset på LazerCity och hade exakt 1½ timme på oss att strosa runt på mässan, inspireras och lockas att fixa och dona i trädgården. Ska man på en mässa så ska man vara stenrik. Det var en helt fantastisk upplevelse med diverse trädgårdstillbehör, uteplatser, fontäner, blommor, dammar, tavlor, ostar – helt enkelt vad ni än kan tänka er. Jag hittade direkt vid ingången ett par suveräna trädgårdsbyxor kallade GardenGirl. Ljusblå med små rosenknoppar och förstärkta knän samt fickor och öglor till allt man kan tänkas vilja använda medelst trädgårdsarbete. Jag kunde inte motstå. så nu är jag stolt ägarinna till 2 par byxor: ett par vita piratbyxor för sommarbryk och ett par arbetsbyxor med rosenknoppar på Fler lär jag inte behöva resten av mitt liv. Eventuellt kan jag tänka mig ett par riktigt sexiga jeans när jag har kommit ner till storlek 36

Vi köpte också en ost, hämtade Zache och Johan och åkte hem. Jag tillagade baconlindad köttfärslimpa med varma vitlöksoliver och marinerade morötter samt coleslaw. Magnus bytte vatten i akvarierna. Idag kunde vi tyvärr inte tillbringa dagen utomhus, det var grått och betydligt kallare.

Familjen har påsklov. Även Magnus. Jag jobbar. Men det är en kort vecka och på tisdag ska jag till Göteborg på utbildning så det är inte hela världen. Hoppas bara att min mage håller sig i skinnet, den har inte mått så bra under veckan och helgen.

Jo, jag har också hunnit påskpynta både inom- och utomhus. Det är en underbar tid på året som nalkas, man blir så full av energi när solen äntligen kikar fram och börjar värma…

En turkosblå ocarina

Alexander är en snäll generös och intelligent kille med hjärtat på rätta stället. Han är omtyckt av alla vuxna han kommer i närheten av och har lätt för sig i de flesta sociala sammanhang. Det var hans goda sidor. Han har många och det bådar helt klart gott inför framtiden. Det finns en sida av honom som emellanåt driver hans närstående till vanvett och det är envishet. Jag vet – frågan är om det egentligen inte är en god sida det med. Jag antar att det beror på sammanhang.

 

För ca 2 år sedan bestämde han sig för att lära sig snurra en pinne mellan fingrarna. Det finns tydligen 4 grundtrick och sedan oändliga mängder diverse andra sätt att snurra en pinne med fingrarna på. Var han gick och var han stod hade han sedan en blyertspenna i handen, snurrade och knixade och tappade den i golvet tusen gånger i minuten. Resultatet blev så klart att det inte fanns en enda penna i huset som gick att vässa. Han har nu hållit på i 2 år (det hade jag aldrig trott när han började och vi skällde oavbrutet, irriterade på de tappade pennorna) och han är grym på att snurra vilken pinne som helst åt ett valfritt håll och riktning.

För en vecka sedan har Alexander fått hem en underbart vacker turkosblå ocarina. I lera. Han skickade efter den till USA, med tillhörande beskrivning hur man går till väga för att spela. Han har sedan dess hållit på att träna. Han letar efter fingerställningar på internet, han kommer med diverse musikaliska frågor till modern som oftast har ett svar men inte alltid, och han driver oss till vansinne även denna gång. Man hör den ensidiga trudelutten upprepas till förbannelse och just när han har tystnat ett ögonblick och man pustar ut tar han sats och sätter igång igen. Magnus och jag satt ute på trappan i helgen och kunde emellanåt inte hålla oss för skratt åt de lite osäkra, klagande tonerna från en torterad ocarina J

Jag beundrar killen. Jag önskar uppriktigt att jag hade hans tålamod och envishet. Har han bara bestämt sig för något, there´s no way of stopping him. Jag är helt övertygad om att han kommer att lära sig spela ocarina, om inte som en gud så i alla fall tillräckligt bra för att kunna spela till husbehov. Nog för att jag är enveten som synden, men han överträffar t o m mig med hästlängder.

Depp depp…

Undrar just varför vissa dagar borde bli bra men inte blir det, medan andra dagar borde bli en katastrof och blir helt ok eller toppen? Det är ju knappast den mentala inställningen då man faktiskt är inställd på motsatsen?

 

Det borde vara en bra dag idag men det är det inte. Ingen katastrof, bara en lite ledsen och vemodig och ensam dag. Kanske skulle jag ha låtit bli att ställa mig på vågen i morse. Jag står fortfarande och stampar på samma vikt som första veckan i februari. Upp några hekto, ner några hekto. Trots att jag kämpar som en liten blådåre, äter noll kolhydrater, promenerar 6 km om dagen och håller mig till konstens alla regler. Berättelser om folk som går ner 40 kilo i månaden med samma metod hånskrattar mig i ansiktet. Likadant med alla besserwisser utlåtanden om ”man måste äta hälsosamt och röra på sig” så går man ner och blir frisk. Jag äter hälsosamt och rör på mig!!! Och vad är hälsosamt? Det är ju helt beroende av vem man råkar fråga. Inte får man äta för lite heller, då ställer kroppen in sig på svält, ajabajja! Man våndas inför varje måltid – har jag nu ätit för mycket eller för lite?! Jag vill tillbaka till den tid då jag var smal som en sticka och brydde mig inte ett dugg om vad jag stoppade i mig! Jag är less på min trista pluffsiga 47-åriga kropp som inte beter sig som den ska.

 

Jag vet att jag borde vara glad för ledigheten som alla andra men om jag ska vara helt ärlig så hade jag hellre jobbat. Nu när jag jobbar och alla andra där hemma är lediga så kommer jag hem till ett gäng som sitter inne vid datorerna hela dagarna och har ganska tråkigt. Det är inte upplyftande alls. Jag måste gå och lägga mig i tid men kan ändå inte sova då ljudnivån överstiger den jag kan somna i. Sen går jag upp klockan 6 och de som har hållit mig vaken sover hela förmiddagen. Och så blir jag liksom utesluten ur gemenskapen på kvällen…

 

Helgen är en skräckblandad upplevelse. Nu ska jag också dras in i en miljö där alla glor på en dator, jag ska laga mat till 6 personer, helst avancerade påskmiddagar med lamm och gud vet allt, och det blir väl jag som ska stå för både handling av enorma mängder av mat (jag avskyr att handla inför storhelger!) och för påskstädning och att plocka fram pyntet. Gömma ägg och måla ägg och allt som jag tyckte var kul som barn och nu inser jag hur jag har förgripit mig på mina föräldrar J

Jag vill inte! Jag vill sitta kvar på kontoret och ägna mig åt att pilla med mina utredningar…

Det är ingen bra dag. Ibland är de inte det.

Glad Påsk!

Idag är jag trött efter en hel dag ute i trädgården så det blir inga långa utlägg. Vi hade 25 grader varmt och tillbringade dagen ute med att ta ner 2 björkar, tvätta bilarna, städa ur förrådet, plocka bort grankvistar från rabatterna, grilla, äta ute och montera ihop hammocken. Så mycket hann vi faktiskt. Och imorgon lovas det samma ljuvliga sommarväder. Vi ska ha påskmat och gömma godisägg och påskmysa på kvällen.

Nu tänker jag bara visa de två finaste påskkärringarna i hela världen:

GLAD PÅSK alla vänner, njut av ledigheten!

Muskriget och momsredovisning

Hela vintern har vi lyssnat till prasslet av små fötter. Framförallt på nätterna prasslade de och tisslade och tasslade, och ibland fastnade någon av de små älsklingarna i våra utplacerade fällor. De sprang fram och tillbaka i väggarna, de hoppade ut ur våra saker i förrådet när vi kom in där, de åt vår fågelmat och byggde bon i våra filtar och tecken. Musskit spreds över förrådsgolvet och garagegolvet i rasande fart.

Vi bestämde oss för att rensa ut skräpet första vackra varma vårdag – och det var igår och idag. Solen sken från en helt underbar oskyldigt blå himmel och så fort jag kunde bege mig ut i bara linne och mina nya GardenGirl byxor så var jag igång med uppdraget. I 2 dagar bar vi ut saker och lådor och allt man kan tänka sig samlat på hög under 20 årigt äktenskap. Vissa saker har inte sett dagens ljus under många år, bara legat i lådor flytt efter flytt. Vi gick igenom, sorterade, slängde, tvättade och packade in i lådor igen. Och vi sopade upp tonvis med musskit, råttbon, söndertuggade kläder och täcken, och vi svor ve och pina över de monstren eftersom de hade tuggat sönder min älskade pool.

 

I 2 dagar har vi jobbat och slitit och städat. Nu är det nästan klart. Imorgon ska vi låna grannens släpkärra och åka med den helt enorma högen till en återvinningsstation. Sen är det klart, och det känns nästan lite otroligt. Både garaget och förrådet gapar tomt, och nya musfällor står och väntar. För jag säger bara: no more Mrs nice guy! De slaktade min pool och nu är det krig!

 

Imorgon ska jag ta fram den fina fjolårskomposten och pilla med saker jag gillar ute i trädgården. Nästa vecka kan jag kanske köpa några penséer och ha i krukor vid bron.

 

Det sista trista oundvikliga denna helg är deklarationen. Inte bara den privata, den kunde jag bara planka från förra året, utan den som rör min firma. Med facit i hand borde jag aldrig gett mig in på den banan. Jag är ju kass på både matte och ekonomi, och bokföring förstår jag mig inte på över huvudtaget. Moms låter som en sjukdom i mina öron, nåt smittsamt och riktigt otrevligt. Det blir lätt så när man är uppvuxen med planekonomi, allt ägs av staten, alla priser är likadana i alla affärer och privat firma är ett okänt fenomen.

Vi skulle få lite tillbaka på skatten men allt kommer gå åt – till Magnus 40-års fest och till en ny frys. För hör och häpna – vår frys fungerar fortfarande inte…

Påskhelgen i bilder

Förvisso var det inte lika soligt idag men det gjorde ingenting. Det var nästan lika varmt och skönt ute. Vi började med att deklarera (jag HATAR att deklarera, tacka vetja planekonomi!!!) och det var den sista stenen ner från våra tyngda axlar. Nu är det klart och må herrens vilja ske så som i himmelen så ock på Skattemyndigheten…

Vi lagade god mat, spelade dataspel, jag pulade i rabatterna, rensade ogräs och fyllde på med kompostjord, ivrigt påhejad av Zander som är förvisso 100 kaninår gammal och döv men pigg som en mört och väldigt sällskaplig. Jag dokumenterade helgen med min mobilkamera och här kommer bilderna. Tänk att de är tagna den 11-13 april!

Cesca letar påskägg tidigt på morgonkvisten.

Cesca slöar i Bibbis hammock.

Magnus och Zander tvättar….nåt…

Zander vilar i skuggan.

Påsklunchen serverades och intogs UTOMHUS, iklädda shorts och linne! Vad mer kan man säga än: helt jäkla otroligt!

Dötrist utbildning

Jag är tämligen säker på att ni alla har varit med om en liknande upplevelse. Man blir kommenderad till en utbildning som man inte vill gå på, inte har nån nytta av och anser tämligen överflödig i alla fall just för tillfället. Jag gick motvilligt trots att jag visste att jag måste. Det var en fantastiskt vacker dag ute och vi mkåste sitta inne i ett urtråkigt kommunalt rum med fula gamla gubbar hängande på väggarna. Fär det finns aldrig en endaste kvinna – våra egon har inte det behovet att hävda sin storhet genom ett anskrämligt porträtt på en vägg i ett kommunhus.

Utbildningen var urtråkig. Den berörde ett ämne som vi nästan aldrig kommer i beröring med. Och gör vi det en gång om året så kommer vi ändå inte minnas det vi hörde en enda gång i ett tråkigt rum. Vi blir tvungna att gå och fråga dem som gör detta på daglig basis…

Hon som höll i föreläsningen läste i princip utantill från en upptryckt power point presentation med en tyst och monoton stämma. Presentationen har vi fått i pappersform med 3 bilder per sida. Alltså var bokstäverna på bilderna av en storlek som enbart med stor svårighet hade gått att urskilja med Telstar teleskopet….

Till råga på allt fanns det en sådan där gubbe med i gruppen (märk väl att det sällan eller aldrig är en kvinna!) som en av dem som hängde på väggarna – med ett ego i stort behov av självhävdelse. Han ställde en massa urtrista frågor som ingen förstod, allra minst föreläsaren, bara för att visa hur offantligt smart och insatt i ämnet han är.

Jag tittade ut på gården och avundades alla rektorerna som satt ute i solskenet, drack kaffe och åt gräddtårta….

Övergivet, överflödigt, överviktigt och överdrivet

känns tillvaron för Veronica Waldegård just för tillfället.

Att gå ner i vikt visade sig vara precis så överjävligt som det brukar vara.  Jag är stenhård, disciplinerad, fusklös och kolhydratsfri som man förväntas vara – utan att gå ner en gram. Jag hade förstått det om jag fuskat som en del av peppisgänget gör lite då och då. Eller inte rört på mig. Men nu går jag ca 6 km om dan, med stavar! Det sägs att det beror på övergången. Hmm, det märkliga är att jag tyck bara få de trista symptomen, som viktuppgång och svettningarna. Men mensen håller i sig med en precission som skulle göra en schweitzisk klockmakare grön av avund!

Det känns allt lite ledsamt, lite övergivet liksom. Peppisarna vill att jag ska fortsätta hålla i alla hurraropen och all peppning men man har inte mycket att ge när man är den enda som inte går ner. Då blir det en känsla av att man sviker det gänget man själv dragit igång. Men jag ger ju inte upp! Jag finns kvar och skriver och jublar när tiden och orken finns! Har jag tagit f*n i båten,… Ochkanske lossnar det med en rasande fart, men hoppet minskar för varje dag som går.

Känns det överdrivet? Lite melodramatiskt liksom. Jisses, vad spelar det för roll om man väger 150 kilo när man är snart 50 bast! Vem bryr sig om hur man ser ut? Man har barn och en man som inte bryr sig nämnvärt. Livet går inte längre ut på att imponera med utseendet (tack goaste herre för det – hade det gjort det så hade jag varit helt körd!).  Men det ledsamma är att innuti den åldrande tunga kroppen som plötsligt fått sitt eget liv och egen vilja bor samma unga dam som vägrar se sanningen i vitögat. Som fortfarande hoppas på att kunna trycka in sig i en top storlek 38 och se superfin ut.

Överflödigt att säga att hon blir ledsen, nedstämd och under isen. I hennes nästa liv – då ska hon allt ta bättre vara på de åren då kroppen gör precis som man vill…

I ett magiskt ögonblick med Scott

Jag har upplevt 2 fullkomligt magiska dagar. Jag har skrattat och gråtit, jag hade gåshud och förundrats, jag har fått tankeställare och insikter som skulle räcka till min samling för månader framåt. Mina magmuskler värker av alla skrattattacker som inte kunde hejdas. Jag ser på min näthinna en smal man i min egen ålder, i lite nördiga kläder och ett utseende som inte skulle väcka någons uppmärksamhet, flyga fram och tillbaka framför en publik på 100personer bestående av socionomer och terapeuter.

 

Innan dagarna börjar förbereder han minutiöst hundratals små och stora tekniska manicker på scenen, på bordet, runt om i rummet. Han fixar med mikrofoner och dvd spelare, kanonen och overheaden. Vad månde detta bli, killen har lika mycket utstrålning som en sydamerikansk bälta!

 

 

Han ställer sig framför publiken som förbereder sig på 2 dagar då det kan bli mycket svårt att hålla sig vaken och allert. Han tittar runt, han sparkar av sig skorna och sätter igång. Jag har aldrig sett en sådan förvandling tidigare i mitt liv. Han förvandlas från en grå råtta till en stå uppare som kunde med hästlängder slå vilken komiker som helst. Han skuttar fram och tillbaka, springer från tavlan till datorn, trycker på knappar och energin sprutar ut ur öronen på honom. Precis som i amerikanska tv-reklam. Han blandar engelska med svenska i så rasande fart att det är svårt att hänga med. Han imiterar socionomer, hundar, katter, klienter. Han går upp i falset och skrattar så han kiknar ibland. Och vi är alla fångade i hans magiska framförande av något så tråkigt som evidensbaserat arbetssätt. För vi är inte på en underhållande show, vi är på workshop med en av världens mest framstående Ph D i sociologi:

 

”Scott D. Miller, Ph.D. is the co-founder of the Center for Clinical Excellence, an international consortium of clinicians, researchers, and educators dedicated to promoting excellence in behavioral health services.  Dr. Miller conducts workshops and training in the United States and abroad, helping hundreds of agencies and organizations, both public and private, to achieve superior results.  He is one of a handful of ”invited faculty” whose work, thinking, and research is featured at the prestigious ”Evolution of Psychotherapy Conference.”  His humorous and engaging presentation style and command of the research literature consistently inspires practitioners, administrators, and policy makers to make effective changes in service delivery.”

 

 Vissa människor har gåvan. Gåvan att framföra, att engagera, att övertyga. Han gör det på ett makalöst underhållande sätt som sätter sig. Hans berättelse om Toys´R us med imitation av de små gnomerna som jobbar där och gömmer sig i hyllorna, hans kattfräsande och skratt kommer jag höra under en lång tid framöver.

Och hans quote av Anders Ericsson på tal om erfarenhet:
”You don´t get better at walking just because you´ve done it for 40 years. It just becomes automatic.”

 

Så mycket för arbetslivserfarenhet J

Vårhelg i bilder

Jag har inte mycket att skriva om. Vi var ute helgen och jobbade i trädgården. Men det var så vackert att jag inte kunde motstå att ta en del bilder. Och här kommer en vårkavalkad:

Grabbarna hugger kvistar.

Magnus sågar björken.

Vid Häggån.

Cesca läser.

Vitsippor.

Och veckan som kommer är kort – bara 3½ arbetsdagar. Hoppas hoppas att nästa helg blir lika vacker som denna.

Valborg

Det har varit en ren plåga att sitta inne på ett kontor hela denna vecka. Jo, den var kort, bara 3½ dagar, men med det underbara vädret utanför fönstret ville jag bara ut och njuta av solen. Min vintertrötta kropp åtrår solen på ett närapå erotiskt sätt.

Strax utanför mitt fönster på det nya jobbet med det nya kontoret växer ett stor och vackert äppelträd. Det blommar. Tusentals vita blommor lyser i solen och kastar solkatter och vackra skuggor på mitt skrivbord. Jag tittar ut genom fönstret och glömmer jobbet. Drömmer mig bort till ett kungarike med vackra damer och nobla riddare där solen alltid lyser på tusentals vita äppelblom.

 

Jag kom hem på kvällarna (nåväl, vid 4-tiden) och kunde sitta ute i hammocken. Idag var det 30 grader varmt klockan 6 på kvällen! På Valborg!!!

Mina kollegor säger antingen: ”Det kommer ett bakslag ska du se!” eller ”Det är tur att det är kallt på nätterna så det inte går för fort!” och jag bara gapar. VADÅ??!! Jag skiter i om det är ett bakslag på gång och jag bryr mig inte om det går för fort!!! Tiden går väl lika fort oavsett….Och nu har vi haft den vackraste april i mannaminnet!!! Varför inte bara vara lycklig?? Samma företeelse som när folk strax före Midsommar säger: ”Nu vänder det och blir mörkare L”.

Vad är det med svenska folket?!

 

Idag var Magnus ledig, handlade på dagen och när jag kom hem klockan 3 så grillade vi i det underbara vädret. Egentligen ville vi tända majbrasa men det var alldeles för torrt och blåsigt. Vi vågade inte. Kanske ikväll.

 

Istället tittade vi på slakten i hockey-VM. Sverige fick stryk från Ryssarna och vi är på god väg att åka på smisk från Kanada. Roligare med en majbrasa.

Majbrasan

Vi kunde tända kasen ändå, det slutade blåsa och Magnus stod med en vattenslang i beredskap. Och här kommer ytterligare en bildkavalkad:

Samuel och Cesca eldar.

Gnistor i skyn.

Zache vill grilla korv.

Det var varmt, vackert och vi hade superskoj. Vad kan jag säga – jag är omgiven av pyromnaner!

Underbara maj

Min Fantasi

ObrazkyAnimace.com

Somebody´s angel

Alla kan vara någons ängel. Någons räddare eller stöd, någons lilla ljus i vardagen eller när tiderna blir mörka. Ju fler som vill bli någons ängel, desto bättre planet kommer vi att leva på. Jag vet att det låter naivt men jag är säker på att det just så enkelt som det låter.

                          

Jag har en mycket god vän som har namngett min blogg och mig för den delen också. Han kallar mig kärleksfullt Chocolate. Efter Vianne i filmen med samma namn. På något underligt sätt har min vän Samoht insett redan efter 2 möten att min själ var att gemföra med hennes. Jag stannar till där det mest behövs, bara ett litet tag, och sedan fortsätter vidare på min resa genom livet.

 

Många gånger har jag berättat, med glädje och förnöjsamhet, att jag har flyttat 27 gånger i mitt liv. Det vill säga, hittills! Varför? Min mor säger att jag har en orolig själ. Jag är benägen att hålla med. Jag har, eller är, en orolig själ. Men hur kommer det sig? Vadan denna oroliga tillvaro? För många människor vore det en mardröm att lyftas upp med rötterna gång efter annan, för mig vore det en mardröm att tvingas stanna kvar…..

 

 Som jag har beskrivit tidigare har jag gett mig den på att år 2009 är det år då jag ska återgå till mitt sunda, vackra, smala jag. Jag har hittat GIn och kämpat nu med växlande framgång i snart ett halvt år. Ganska omgående förstod jag att vi är många ledsna själar som inte vill fortsätta vårt liv med övervikt och ohälsa. Direkt slog min samaritiska ådra till. Jag startade Peppargänget. Ju fler som stöttar och peppar och hjälper varandra, desto större chans har vi att lyckas. Jag satt timtal varje kväll, skrev i bloggar, peppade, hurrade, stödde och uppmuntrade. Gänget växte och slutligen blev vi stora och starka och helt självgående.  Flickorna skrev i bloggarna, spred ordet till andra – och jag behövdes inte längre på samma sätt som i början. Mitt uppdrag var slutfört och jag drog mig sakta tillbaka. Jag behövde en paus och samtidigt visste jag att det finns andra i behov av hjälp och stöd, i behov av att det ska komma någon som för en kort stund vill vara deras ängel.

 

Det är inte som att jag flyr. Jag älskar dem jag möter i mitt liv, var och en. Jag saknar dem och längtar, men måste ändå framåt, dit ingen ännu kommit för att hjälpa.

 

Jag har nu ett nytt mål: att förena min gamla gymnasieklass i sommar. Reunion. Det är nämligen 30 år sedan jag gick ut gymnasiet!!! 30 år!!! Jag har hittills lyckats få fram 12 personer, vilket måste anses ganska bra då de alla befinner sig i ett annat land J Jag vet inte om jag kommer att lyckas men jag måste försöka. Kanske är det en längtan till ruta ett, där hela min resa började en gång i tiden. Vad vet jag.

Eller vad säger du Samoht?

Shopping

Jag älskar shopping. Japp, i vanliga fall skulle jag kunna tillbringa en hel helg i Knalleland, i någon provhytt, trots att de är ett av mina hatobjekt J Så, när Francesca proklamerade att hon ville ut och shoppa medan Zache ville bada så tänkte jag – yes! Magnus får åka och bada så shoppar vi. Big mistake….

 

Jag, Cesca och Samuel begav oss till Knallerian. Det var miljoner bilar där trots att vi kom redan vid öppningsdags. Vi delade på oss – Samuel gick till Jack & Jones för att leta sommarbyxor och linne, vi fortsatte till Lindex och KappAhl. Jag insåg genast med all önskvärd tydlighet att sommarens mode hade passat mig som handen i handsken – för 30 kilo sen. Allt går i rosa (min älsklingsfärg) och klänningarna når strax nedanför naveln….man måste alltså ha lårradie ca 10 cm, inte 50 som jag. Jag gick runt och kände mig stor och fet och ful och hade ingen lust att införskaffa ytterligare sommarkläder storlek 44. Aldrig i livet. Då går jag hellre i det jag har. Sommargarderob från Gina skulle ju bli min belöning, men så bra hade det alltså inte gått….

 

Cesca däremot, som har lårradie på 10 cm, ville inte ha nåt. Dom har ju ingenting!  gnällde hon och beskådade med förakt den 1000 kvadratmeter stora affären. Nähä, skit i det, tänkte jag och satte mig tjurigt ute i solen. Hon kom ut och vi kom överens att vi skulle ta Samuel och åka till Sylvan för att höra angående en födelsedagspresent.

Samuels kort funkade inte så jag fick vackert punga ut med 700 spänn. Han ville titta vidare på kläder så vi gick ut – och då kommer damen på att hon visst vill handla på Gina. Tillbaka till affären med hundratals kunder. Jag satt ute på bänken och väntade.

 

Efter en halvtimme kommer hon ut – tomhänd – och säger: Nä, jag vill inte stå i den kassakön! Då var jag bra nära barnamord!

 

Magnus kom med Zache till Max där vi skulle inta vår lunch. Cesca frågade honom om han hade haft roligt. Jag spände ögonen i honom och sa: ”Jo, det hade du! Tro mig!”

Hmm, mer bilder?

Inför en ny vecka

Den allra sista av de lediga dagarna har kommit och snart nog också gått…Tänk att det ska gå så fort när man har ledigt! Vackert väder i 2 dagar så jag kunde få allt möjligt gjort utomhus, shoppat en del, fått rosig färg på diverse kroppsdelar och bara njutit och vilat ut. En sådan helg som man verkligen behöver lite då och då. Nu är det enda som återstår ett hett bad i väldoftande vatten, fixa naglarna och håret och se till att alla glina gör det samma – sen är man redo för den kommande veckas utmaningar

 

Imorgon kväll ska vi gå på fotboll mina kollegor och jag. Riktig hatmatch – IFK Göteborg, Älfsborg :) Det roliga är inte själva fotbollen för så hett åstundar jag inte att se på en bunt män som ränner hit och dit :) Men vi ska gå till Oliven och äta först och sen till matchen och heja på olika lag och det är ju kul att umgås med gänget utanför jobbet

 

Jag har också sista träffen med systemteorin i veckan – innan jag måste lämna in min paper. Jag som har skrivit typ 3 ord! Det ska till att skriva sista kvällen innan inlämningen antar jag

 

Så fyller Magnus 40 på torsdag också! Vilken vecka det kommer att bli. Men vi har överlevt värre veckor än så. Jag ska i alla fall handla alla ingredienserna till en gräddtårta, och sen baka den på onsdag kväll.

Så allt detta föranleder mitt behov av ett hett bad – sen orkar jag ta itu med den nya veckan med ny energi.

Kajsa

I morse ringde telefonen, sisådär klockan 8 på morgonen. Jag tittade förundrad på telefonen. Hm, på en söndag?

Jag tog upp luren och lite frågande lät :”Veronica?”

”Hej, det är Kajsa!” kom tillbaka på lite osäker svenska. Min Kajsa, vår Kajsa. Vår älsklingstös från Kalifornien, vår utbytesstudent.

Hon bubblade av lycka. Hon stannade uppe bara för att kunna ringa och prata med oss. Hon hade gått ner 20 kilo, hon skulle på audition för att studera till operasångerska i LA (och sjunga en aria från Wagner på tyska), hon hade varit med i en musikal, alla var friska och hon var lycklig. Vi fick alla prata med henne. Hennes svenska var mer osäker och trevande nu men hon kunde fortfarande prata på ganska flytande och obehindrat.

Återigen insåg jag hur fantastiskt det året var i våra liv. Vilken gåva det var att få ha henne här. Hur mycket hon lärde oss och betydde för oss. Hur outgrundligt livet kan vara när man tackar ja till något man inte vet vad det innebär. Yes Man, eller kanske Yes Woman.

Hur viktigt det är att gå med i ett infall ibland, inte tänka ihjäl en idé, inte vara en bakåtsträvare. Men det kan man sällan kunnat beskylla mig för. Oftast är det tvärtom. Visst, ibland har det gett mig näsbränna, men minst lika ofta har jag fått uppleva saker som ingen annan fått (hur hade jag annars hamnat i Sverige, eller Frankrike för den delen . Och ni har väl hört den gamla klyschan om att man sällan eller aldrig ångrar det man faktiskt gjort, utan det man man låtit bli…

Heja Blåvitt!

Vi har en metodhandledare på jobbet som heter Klas. Klas är en fin människa. Han har mycket humana värdegrunder för allt han gör. Han är klok och harmonisk i sin framtoning och han vet vad han pratar om. Klas har bara ett tillkortakommande – Klas ÄLSKAR fotboll, i all synnerhet då EFK, Elfsborgs fotbollsklubb också kallad Guliganerna . Han missar inte en match och han blir antingen jublande glad dagen efter, eller djupt deprimerad.

Nu var det dags för EFK att möta IFK, Änglarna. Där jag jobbar är det 90% Elfsborgare, och så är vi 3 blåvita. Jag brukar inte titta på fotboll på tv då jag anser att det är bland det tristaste man kan företa sig, men när Klas kom med förslag att vi skulle gå på matchen tillsammans så tänkte jag: ”What the heck!” Jag får god mat, får umgås med mina kollegor på fritiden och det känns på tiden att jag får se en fotbollsmatch live. Första gången i mitt 47 åriga liv. Vi skulle börja på Oliven med grekisk mat och sedan bänka oss på Ryavallen klockan 8. Jag har aldrig sett såna massor valfärda nånstans som just denna dag till en fotbollsmatch. Det måste ha varit folkmassor jämförbara med pilgrimsfärder till Mekka och Medina! Ridande poliser, piketer och helikoptrar – jisses.

När vi bänkade oss insåg vi att vi dels satt väldigt nära planen och ett av målen samt i direktanslutning till EFKs enormt upphetsade hejaklack. Sen drog matchen igång och jag blev helt fascinerad. Klackarna avlöste varandra med diverse hejaramsor. De trummade och viftade med flaggor och vid varje sida hänge det en kille i ett lakan för att inte trilla av sargen och skrek i en megafon. Deras synkade rörelser och mäktiga kör skulle kunna med fördel användas i en Brodway musikal. Jag hann knappt följa spelet – och lika väl var det. Vi två som hejade på blåvitt skulle dels ha riskerat livet om de hade gjort mål och vågat pipa ”heja blåvitt”, dels åkte Änglarna på pisk. Men vilken enorm upplevelse det var! Jag tror att jag ska börja gå på fotboll!

I morse kom Linda i full sprut till jobbet: ”Har ni sett dagens BT??!!”

Tror ni inte att vi lyckades hamna på blaskans framsida? Inte illa för en första fotbollsmatch Och vi fick se Arne Hägerfors i egen hög person

Linslus

Jag brukar faktiskt inte vara det. Möjligen beror det på att jag älskar att fotografera – och det gör inte Magnus. Så jag står bakom kameran och resten av familjen framför. Därför brukar det vara besvärligt att hitta ett kort på mig när jag väl behöver ett.

GI-viktkoll har igår skickat ut ett massutskick. De ville ha bra stories till sajten – och skulle även tipsa Expressen. Jag nappade direkt. Jisses, vad kan vara en bättre historia än den om mitt älskade Peppargäng! En grupp damer i alla åldrar som har nu hållit ihop i 4 månader, kämpat tillsamman, gråtit och skrattat i varandras bloggar, peppat, stöttat, hurrat, delat vardagens bekymmer och glädjeämnen. Så – jag tvekade inte en sekund. Jag skrev till Lotten – och inom 3 minuter fick jag svar! Hon skulle absolut berätta om oss och vår sommarträff och hästakräket för Expressen. Dessutom ville hon ha storyn för sajten! Till detta krävdes bilder på mig, uppenbarligen. Före-bild och efter-bild. Efter-bild är ju inte så knöligt, det är bara att ta en! Men före!! Jag letade som en tok bland mina bilder och hittade till slut en halvskum historia från Julafton som jag försökta fixa till i Photoshop. Och så här ser de ut:

FÖRE

EFTER

Nåväl, efter och efter, det återstår några kilo så klart

Vad tycks?

Trivseldag

Regnet det bara öste ner i morse men har man full agenda hela dan så spelar faktiskt väder inte så stor roll. Och jag visste att idag skulle jag inte hinna ha tråkigt. Det var till att skriva utredningar hela dan (nån gång måste man göra det med). Jag har lagt undan små göromål alltför länge så nu skulle det allt minska på skrivbordet. Dessutom skulle ju Lotten från GIviktkoll ringa och intervjua mig på eftermiddan. Och det gjorde hon. Vi pratade i nästan en timme. Jag tror att hon blev riktigt impad av vårt unika Peppargäng.

Från jobbet bar det av hem i god tid. Zache och jag skulle till hans skola för att ha trivselkväll. Det låter fint men innebär i princip att barnens föräldrar får gräva i rabatterna, rensa och fylla på jord, och sen få en kopp kaffe och en kaka. I mitt fall alltså bara en kopp kaffe. Men solen kom fram efter klockan 2 och det var riktigt fint ute. Jag och Anette tog själva tag i en grönsaksbassäng och rensade och pratade och hade trevligt. Sen skulle Zache stå i kakståndet i en halvtimme så jag passade på att åka och handla det sista inför Magnus födelsedag samt att ta ut pengar till födelsedagspresenten han vill ha.

Väl hemma ställde jag mig för att baka tårtan. Han älskar ju jordgubbstårta så det var den jag tänkte åstadkomma. Ville bara byta ut socker mot sötningsmedel. Troligtvis det som orsakade att tårtan blev knäckebröd besläktat med skorpa. Jag har aldrig sett så hård och platt kaka i hela  mitt liv. Nåväl, trycker jag in tillräckligt mycket jordgubbar, grädde och banan så kanske den går att äta. Och hoppas att ingen insjuknar…. Farmor får göra en riktig en, jag suger på bakning!

Imorgon ska det då bära av till Göteborg. Min näst sista utbildningsdag – plus paper – sen är jag kvar med min 2-åriga systemutbildningen. Och på kvällen ska jag ta ut 40-åringen till en superfin libanesisk restaurant i Hängmattan Glina får ta sig hem bäst de vill

Magnus 40 år :)

Det är helt otroligt. Idag fyller min 19-åring 40 Det känns som om vi har varit tillsammans i ett helt liv men samtidigt som om vi träffades igår. Det är alltså 21 år sen…Och min ”unga” man som andra antingen fördömde mig för eller avundades mig är plötsligt inte så purung längre. Han är 40. Det är nästan ett värre slag för mig – helt plötsligt har jag en man som är över 40! Igår hade jag en som var 30+!!! Nåväl – han är å sin sida gift med en mormor

Jag hittade aldrig en murad grill – men med pengarna i handen kom jag på ytterligare en affär som skulle kunna ha dem – Hornbach! Där har jag inte kollat ju! Jag hade min näst sista utbildningsdag idag – i Göteborg. Vad kunde passa bättre än att åka dit och kolla! Dessutom planerade jag och en kompis till Magnus en överaskning. Lisa är 45, gift men Magnus, 38 – idag!!! Japp, våra yngre Magnusar fyller år på samma dag. Så hon bokade bord på Chateau Beirut i namnet – Magnus. Vi kom först men killarna visste inte om att vi skulle dit tillsammans så det var många chockade miner Men så roligt det var! God mat, bra priser, trevliga servitörer – vi hade en underbar kväll. Ungarna fick ta sig hem själva. Ibland måste man bara få göra något själv.

Grattis från Zache.

Skål, Magnus!

Happy birthday to you…

Två Norrlänningar

Och ja, vi hittade en grill på Hornbach! Superfin. Så nu får vi en tjusig grillplats i trädgården. Med GIn gick det å andra sidan käpprätt åt…Libanon….

Dessutom hade jag så trevligt hela kvällen att jag inte ens brydde mig om att vi förlorade i kvartsfinalen – igen.

Uppsats

Ibland har man turmed vädret. Som exempelvis idag. Det regnadeoch blåste hela förmiddagen och var grått och kallt resten av tiden. Det var min smala lycka. Hur hade jag annars lyckats sitta innomhus en hel dag och skriva på min uppsats? Det hade aldrig gått. Så snart solstrålarna visar sig finns det ingenting som kan hålla mig innomhus. Inte ens en oskriven B-uppsats.

Jag satte mig direkt på morgonen. Det sägs att 80% av allt arbete inför en uppsats sker i huvudet. Alltså hade jag 80% klart när jag knäppte på min laptop imorse. När jag en gång satte igång var det bara som att läsa uppsatsen ur mitt färdiga manus i huvudet. Jag skrev så tangenterna glödde. Ibland var jag tvungen att ta en liten paus och dricka en kopp kaffe eller sträcka på kroppen. Min oro att jag inte skulle ha tillräckligt mycket att skriva om visade sig vara ännu en gåmg helt obefogad. 3000 ord kom och gick och jag insåg att jag måste utesluta en del av det som fortfarande fanns oskrivet i mitt huvud. Tänk att det ska alltid var aså svårt att få in alla sina tankar i ett begränsat antal ord…

På kvällen bestämde vi oss för att gå på bio. Det har kommit flera filmer som vi ville se. Jag och killarna ville helst se Wolverine, Cesca och Magnus den nya Star Trek filmen. Det visade sig att Zache var för liten för att få komma in på Wolverine så han fick också se Star Trek. Vi var alla nöjda och glada. Nu väntar vi på Änglar och demoner som har premiär på onsdag.

Förhoppningsvis blir det bättre väder imorgon för nu behöver jag tänka igen. Jag har en hel vecka på mig att fila på min fina uppsats om nätverksmöten. Jag är ganska nöjd men vill göra så bra ifrån mig som det nu är möjligt. Sådant som förtjänar att göras, förtjänar att göras väl, eller hur, mormor?

Det haglar

regnar, åskar och så skiner solen. Det känns ändå som att sommaren har kommit – redan i april. Vi har haft fler soltimmar på en månad i Borås än vi brukar ha under ett helt år! Jag har skrivit klart min uppsats, jag har varit på utvecklingssamtal med lille snurrpricken, jag har utbildat mig i vårt nya datasystem för flexrapportering, jag har skrivit utredningar, fattat beslut, jobbat i min trädgård, chattat med kompisar, skrivit blogg….2 dagar i mitt liv…Imorgon är det utbildning för nyanställda. På kvällarna och i helgen Schlagerfinalen. Tandläkarbesök, körlektioner, festförberedelser, Aura med glina. Livet…

Vi satt runt fikabordet idag och diskuterade den undermåliga svenska sjukvården. Och hur viktigt det är att man inte ger upp livet, inte lägger sig ner och låter sjukdomen ta över. Jag satt med kaffekoppen med kaffe och grädde i och tänkte – jag är bekymrad över några kilos övervikt men jag är oförskämt frisk. Jag har energi till att hinna med allt ovanstående på några få dagar av mitt liv. Jag tillhör de privilegierade, de lyckligt lottade, de av livet beskyddade. Det kanske inte varar för evigt, men så länge det varar så är jag tacksam.

Jag är inte så smal, jag har inte pengar så det räcker alla gånger, jag vill gärna röra på mig mer, köpa en ny snygg garderob, uppleva när Cesca slutar vara fjortisodräglig…men egentligen – vad gäller det?

Det fanns en gång en berömd tjeckisk skådespelare som sa: ”gäller det inte livet så gäller det inte ett skit.” Det brukar jag tänka på när gnället grumlar omdömet. Det – och alla som inte är lika lyckligt lottade som jag.

Mark – läge för det goda livet

Jag har varit på utbildning. Ja, jag vet. Det är ett himla tjat om utbildning. Men jag ÄLSKAR utbildning! Idag var det en heldag för nyanställda i Marks kommun. Med information på förmiddan, god mat på hotellet och sen sightseeing i kommunen, sittandes i en av Marks Limousines härliga bussar. Det var en daghelt i min smak. Fint väder, trevligt sällskap, vackra vyer – och lite kunskap on top of it helt fantastiskt. När Magnus och jag letade efter hus (denna gången) så ville vi bo i Mark. Det måste vara en av de vackraste platserna i Sverige, men kultur, storslagen natur, trygga människor och närhet till allt: Göteborg, havet, textilmeccan Borås och Ullared, allt väsentligt helt enkelt. Viskadalen är så magnifik, och alla sjöarna! Här kommer några bilder på de fantastiska vyerna:

Och visst är det fantastiskt att alla dessa blider är tagna den 13 maj!? Det ser ut som högsommar överallt.

Efter ankomsten hem förde jag krig mot bränneslor ett par timmar så nu är mina händer precisprickiga av alla stick. Men det blir fint när det blir klart. Så kom Magnus, fixade rågkusar med ägg och majonnäs, jag läste och redigerade min uppsats och skickade den till mina kurskamrater och sen spelade vi Aura med glina en timme. Nu är det dags att duscha. Snart är det helg igen. Vi ska handla finbyxor till Zache, nagellack till mamma och pellets till Zander. Resten av helgen ska ägnas åt trädgårdsarbete!

Julerött

Tänk vad svårt det ska vara att hitta det man vill ha. Så länge man är ute bara på en helt obetänkt shoppingrunda så hittar man grejer till förbannelse. Massor av fina kläder och smycken och skor och väskor som man absolut inte har råd med! Men – så fort man har bestämt sig för en viss sak, ett visst shoppingmål, då är det kört.

För si sådär 15 år sedan letade jag efter stövlar. Höga stövlar med låg klack, ungefär såna som har varit så inne denna sista vinter. Det var de inte då. Var jag än gick så var affärerna fullproppade med stövlar a la ABBA, stolpskor men skyhöga tjocka klackar och sulor, som jag själv ägde på 70 talet. Man tröttnar. Jag ville inte bli 15 igen och gå i gräsliga 70-talsskor som de som aldrig upplevt nämnt årtionde. Dock var vad jag ville helt oväsentligt. Det fanns inga andra skor att finna på den svenska skomarknaden.

Igår åkte Zache och jag till Knalle för att handla. Han behövde finbyxor till kalaset och dopet, jag ville ha nytt mörkrosa nagellack och Zander behövde pellets. Byxor och nagellack var det inga problem med. Vi handlade glatt och snabbt och sen – sen kom jag på att det vore grymt fräckt att ha röda smycken till min rödvita topp och vita kjol. Big mistake. Man ska aldrig bestämma sig att man vill ha något särskilt som sagt, då träder shoppinggudarna in och gör genast den begärliga varan helt omodern.

Jag traskade in på Glitter, en av mina favoritbutiker och såg mig förväntansfullt omkring på alla de vackra glittrande accessoarerna. Inget i rött så långt ögat kunde nå. Hela butiken var fylld med turkost – alltså helt åt pepparn fel till min festutstyrsel – men det var också det enda. Jag älskar turkost i vanliga fall men just nu ville jag ha röda örhängen och rött halsband. Jag tillkallade tösen bakom disken och hon tittade på mig ungefär som om jag nyligen landat från något avlägset galaktiskt system. Rött? Nej, det har vi inte. Försök till jul! JUL??!! Jag har inte möjlighet att vänta till jul för sjutton, jag vill ha det nu!

Nåväl, jag köpte pärlor. Vitt går också bra. Men det hade varit fräckt med rött, eller hur? Jag ska se om jag faktiskt inte har kvar hemma något från julas. Små julgranskulor i öronen mitt i maj – ja, varför inte? Vem bestämmer normen? Det gör ju jag

Grillen

Magnus har grävt för uteplats och grill hela helgen och veckan. Pengarna vi skrapade ihop till 40-års present skulle räcka till en betonggrill som de har på Hornbach. En i grå och rosa betong, mycket tjusig på alla sätt. Idag hyrde han en bil och åkte till Göteborg för att hämta den efterlängtade skönheten. Alex och Samuel skulle sedan hjälpa till att lyfta av och greja.

Klockan 9 ringde mobilen. Magnus tvingades tvärnita i Tingstadstunneln och den vackra nya grillen för flera tusen pix gick i flera bitar…Vad ska man säga? Att det var tur att ingen blev skadad? Att den går att laga? Att han borde ha haft den fastspänd eller kört som folk? Jag vet inte. Just nu är hans glädje förbytt i ledsenhet och ilska.

Jag tycker i alla fall att det var tur att ingen blev skadad. Men det gör ont att se hans förtvivlan.

Åt pepparn

Från den stunden jag bidrog till att skapa Peppargänget har jag förundrats. Med tanke på att vi till en början var 30 kvinnor i mycket varierande åldrar och livssituationer, från olika delar av landet och med olika bakgrund var det ett under att vi alltid var så vänliga, så omtänksamma, så upplyftande för varandra. Jag var stolt över alla dessa vackra modiga kloka kvinnor som utan att känna varandra delade glädjeämnen och sorger, som delade med sig av sin erfarenhet och sina tankar, som alltid fanns där för varandra, systrar i kampen mot kilona. Där får ni, alla som tror att kvinnor inte kan hålla sams, att vi förr eller senare hamnar i en konflikt. Jag kände mig privilegierat att ha fått så många nya goa vänner in i mitt liv och jag redde ut varje litet missförstånd som råkade uppstå.

Jag erkänner mig besegrad. Jag hade fel. Tydligen är det ändå så att det i det långa loppet är omöjligt att hålla ihop utan att det blir tråkigheter. När man minst anar det tar något illa vid sig av något som verkar helt bagatellartat – och lyckas dela gruppen i flera. Nej, nu ska hon minsann inte vara med på vår gemensamma blogg. Ja, jag tycker att det är barnsligt. Inte bara helt onödigt, dessutom helt obegripligt vad som gick fel – och jag blir bara så…trött. Jag vet att under hela min GItid har jag kämpat som en liten tok för att hålla ihop alla, att vara så positiv jag bara kunde, att reda ut, stötta – kanske är det det som är problemet. Nej, jag är på intet vis perfekt, men jag orkar inte ta hand om en vuxen kvinnas dåliga självkänsla. Mitt liv, mina timmar är betydligt mer värdefulla än att de ska ägnas åt negativa saker.

Jag har idag loggat in på GI sajten för allra sista gången. De som vill fortsätta vara mina vänner vet var de ska hitta mig. Just nu känns det bara tungt, det gör ont i själen att det ska vara så enkelt att splittra det vi kämpat för i ett halvt år – av ingen vettig anledning alls.

Det går över. Men det känns … inte ens med de godaste intentionerna kan man tydligen lyckas.

I vilket fall så var det inte så farligt med grillen som Magnus befarade. Den går att laga. Och här nedan följer några bilder på vår kommande uteplats, vår trädgård och den fina grillen.

Den kommande uteplatsen.

Vedstapeln, nu klarar vi oss nog.

Äppelblom.

Den olycksaliga grillen.

Bara ett ord på vägen…

Vi är på väg. Efter en lång väntan är vi nu på väg till Norrland. Mitt älskade Norrland som har blivit mitt andra hem på denna jord. Kanske beror det på att min pappa var skogstokig ja, bokstavligen, inte bildligt talat Under hela min barndom har han talat sig varm för skogen och vi tillbringade mycket tid i skogarna runt Stankovice där minmormor bodde. Vi lekte cowboys och indianer, byggde kojor, plockade svamp, hade vårt första kärleksmöte i den vackra granskogen utanför byn. Och min kärlek till skogen bara växte. Gissa hur det kändes att hamna i Sverige, de enorma skogarnas land! Jag hade hamnat i paradiset. Så tyckte även mina föräldrar när de kommit på besök för att inte tala om min förste svåger Josef som hoppade ut ur bilen i farten så snart han såg en svamp i dikeskanten….Till slut fick vi barnsäkra dörrarna och strunta i hans rop om sabbotage

Nu ska vi åka till Hälsingland där jag egentligen hör hemma. Vi ska träffa kompisar efter vägen, i Kumla och Falun, vi ska äta max-burgare i Örebro och vi ska ha 5 ungar med oss, varav 3 egna och 2 till låns (nåväl, Samuel kallar mig för mamma så han är väl också vår .

Jag har träffat Biggan från Peppargänget idag. Och Curran som kom med en bedårande valp och hade med sig världens goaste GI mat. Vilken helt underbar dag! Nu önskar jag alla en helt fantastisk Kristi Himmelsfärdshelg och lovar att skildra både festen och dopet fortlöpande. Och här kommer ett par kort från dagens möte:

2 glada peppisar

Kan man annat än älska dem?

Resan norrut

Oj så vackert det är här i Norrland mina vänner. Resan gick som en dans. Alexander övningskörde hela vägen till Falun men då var han så trött att han höll på att köra åt skogen. Då tog Magnus över. Jag ville så gärna träffa en av peppistjejerna som bor i Falun men det var inga fik öppna så vi ringde och bestämde att vi tar det på söndag istället.

Eftersom vi är 7 pers så måste vi åka i 2 bilar. Jag var bra slut när vi äntligen kom till Galvsbo. Men efter en underbart god saffransgryta med rågkuse piggnade jag till och kunde vara lite social. Och sen kunde jag gå ut på bryggan, barfota i stilla regn, och ta kort på de paradislika omgivningarna:

Kan man annat än att älska detta magnifika land?

Pylles underbara dopbilder

Tilda häller i vigvatten.

Härmed döper jag dig till Edit Veronika K…

Välsignelse.

Hanna med solstrålen Edit.

Hanna, Edit och de lyckliga morföräldrarna.

FOTO: Elin/Pylle

Ännu fler bilder från resan

Jag ber om ursäkt att jag blandade ihop vem som tog bilderna – det är inte lätt när alla brudarna är superfotografer Nästföljande bilder är i alla fall mina – det är jag säker på. Inte lika proffsiga men tagna med mobilkameran får de duga:

Före kalaset i Galvens bygdegård. Alex, Marita, Hanna.

 

Samling på trappan.

Tina (mitt glas med bål

Hanna och Zache.

Fredde.

40 bast med Andreas.

 

Samuel skaffar sig en redig baksmälla.

På dopdagen satt Samuel sedan över en hink och vägrade följa med till kyrkan hihihi. En läxa som vi hoppas varar. Han kallade Ronny för Runar, Åsa för Hulda och stöp i sängen och somnade ovaggad. Han hade ångest hela lördag – det straffar sig att blanda whisky, vin och öl….

När Hanna öppnade presenterna och läste upp kortet från oss fick hon hämta andan en gång och stakade sig på Eve. Hon tittade på mig och frågade ifall det fanns fler syskon som hon inte visste något om Kan det måhända beror på att jag och mina barn fyllde själv en hel rad i kyrkan?

Bilder från paketöppningen:

Alla treåringarna ville så klart hjälpa till. Eve som hjälpte till att bära det stora paketet undrade vad det är man ger en bäbis i dopgåva – hantlar?! Undrar om det var tungt

The Rengsjö man!

Off

Ibland känner man sig lite ”off”. Kanske har man sovit lite dåligt, haft ont i magen mitt i natten, ångest för vissa saker, oro eller vad det kan vara. På morgonen är tröttheten så stor att man hade föredragit att stanna kvar i sängen men drar sig ändå upp – det finns inte på kartan, det har vi inte råd med (vi har fortfarande ingen frys om någon undrar – finns inte pengar till den just nu). På jobbet upptäcker man att halva datasystemet ligger nere och blir ännu mera övertygad att man skulle ha stannat hemma. För vad kan man i dessa tider åstadkomma utan en dator – inte är det mycket. Inte ens telefonerna fungerar. Till slut hittar man en dator som fungerar och hänger lite löst i någon annans rum – utan alla papper och tillbehör som man är van att ha inom räckhåll…

Vid fikat orkar man inte ens skoja med kollegorna – och det är då som Lindis upptäcker min ”off” inställning. Precis som en dator – är man inte on så är man off. Och ingenting fungerar riktigt som det ska. Hårddisken är liksom full…

 

Jag ska sluta tidigare idag. Det kommer en soctant hem till oss, en sån som jag har varit tidigare J Angående 2 nya kontaktbarn som vi kanske kan få. Om alla parter samtycker. Samuel är i Skåne till på fredag och Zache ska till en kompis så jag behöver bara hämta Alex vid 3 tiden eller så. Ute blåser det förfärligt mycket, solen tittar fram då och då men det är inte så skönt att pilla med något utomhus. Kanske ska jag bara småplocka hemma ikväll, läsa allas uppsatser som jag har fått (examination nästa vecka!) och känna mig lite off.

Sommarlovet närmar sig och jag är orolig. Med 4 ungar hemma utan några aktiviteter bäddar det för att de ska ha tråkigt och hitta på dumheter. Ingen av de vuxna killarna har fått sommarjobb. Cesca har inget alls under hela sommaren, Zache ska till kollo i 2 veckor men resten är bara att hänga hemma. Inte bra. Dels blir man orolig och tycker att det är ett kasst sommarlov, dels måste det hela tiden finnas lagad mat – och dels har vi inga pengar att hitta på något på semestern heller. Jag skulle så gärna vilja åka till havet, värmen, men 6 personer? Det kostar ju skjortan! Och inte kan vi väl lämna nån stackare hemma heller…

Hm, det blev en hel del orosmoment när jag väl började fundera på det. Hoppas vikten går åt rätt håll på söndag – så kan jag kanske trösta mig med att köpa något nytt (billigt) sommarplagg.  Och hoppas att det hjälper….

On

Sitter ute i solen och mår som en prinsessa. Förvisso är jag hemma med 2 ganska sjuka barn, men det är inte mer än bara förkylning så de lär överleva. Jag har besökt min förnämlige tandläkare Per och fått en till tand lagad för 900 riksdaler. Skulle det inte bli billigare från juli förra året? Hittills har jag lämnat där goda 3000 spänn. Men det är en fröjd att gå till Per. Vi har alltid så trevliga diskussioner. Idag handlade de om kungahusets vara eller icke vara. Jag råkade nämna att jag ska få träffa H.M. Drottning Sylvia nästa vecka varpå en livlig diskussion utbröt. Våra diskussioner består allt som oftast i att Per har åsikter och jag försöker framföra min med en bedövad tunga, 3 salivsug, 1 stycke borr och 4 händer i munnen. Nickar, ruskar på huvudet, morrar, fnissar o dyl. Mycket upplyftande. Men vad man än kan säga om kungahuset – lite coolt är det allt Det finns trots allt väldigt få kungahus kvar här i världen.

Sen åkte jag och köpte pumpafrön, både rostade som tilltugg och orostade som ett hopp om framtida egenodlade pumpor till Halloween. Sist jag försökte mig på att odla pumpor gick det inget vidare ska jag villigt erkänna. Det var när vi bodde utanför Örebro, i Latorp. Antingen var det något med den närkingska jordmånen eller så var det min (o)kunskap i fråga om pumpaodling – vi fick den största pumpaplantan världen någonsin skådat. Bladen var enorma och påminde inte lite om Triffidernas uppror eller Little Shop of Horrors (I´m a mean green mother from outer space and I´m bad kunde man skönja när vinden susade genom bladen:)) och den sköt ut spröt över hela vår gräsmatta för att till slut ta över den helt. På den tiden hade vi bara 700 kv m hihi. Den har kommit för att överta jorden, det var vi säkra på. Men – inte en pumpa växte på denna monstruösa växt.  Den hade några ynkliga små gula blommor ett tag men det stannade där. Vi fick utrota den med krafttag. Nåväl – i år gör jag ett nytt försök. Jag vill ha egna pumpor till Halloween. Och hör sen.

Vilken vecka

Då har jag tagit mig igenom denna vecka som i början såg ut som en redig katastrof i min almanacka. Den är förvisso inte riktigt över än, hela fredag eftermiddag kvarstår och jag ska planera med en brukare, men sen är det helg.

På onsdag har jag varit på Ågrenska hela dagen som särskilt inbjuden gäst. Ågrenska firar 20 års jubileum i år och vi som fattar beslut om placeringar blev gäster. Underbar dag. Det var kallt och blåsigt men vad gör väl det? Vi fick en rundtur på ön, blev underhållna av barnkören och Tripple and Touch, fick en riktig lyxlunch och fick träffa H.M. Drottning Sylvia. Jag tog tusen kort som alla visade sig vara ganska värdelösa eftersom Hennes Majestät satt med ryggen mot mig men jag var 7 meter från en ritkig kunglighet och det var skoj. Trots säkerhetspådrag och alla papparazzi.

Igår hade jag min examination i systemteorin. Nätverkslaget kom och närvarade vid examinationen och det var superkul att de ville komma eftersom min uppsats handlade om deras arbete. Vi hade ceremoni och fin middag och nu har jag alltså ett till diplom Undrar just vad mor min skulle säga om det Jag är i alla fall glad och stolt.

Det var mycket jobb denna vecka och hemma ser det ut som kriget men det får vi ta i helgen. Tyvärr kom Samuel inte in på Folkhögskolan så det är mindre kul. Han är jätteledsen för det. Hans chanser att faktiskt få en utbildning krymper för varje år som går. Killen fyller 21 och har inte ens påbörjat gymnasiebanan….

Cesca hade lyckats fånga Ronnys virusar när vi var i Norrland och låg hela veckan med hög feber och hosta. Idag pallade hon sig till skolan i alla fall för att få godkänt i slöjd. Jag har vissa synpunkter på hur man kan låta barnens betyg hänga på sista lektionen – de kan faktiskt bli sjuka! Men förhoppningsvis fixade hon det idag.

Nästa vecka börjar sommarlovet och jag fasar. 4 görlösa ungar hemma i 2 månader – det är inte så vidare roligt för oss föräldrar. De vill åka hit och dit, och det vill vi också, men med tanke på att vi har skulder för festen och inte har en frys ens en gång så blir det inget åkande alls. På sin höjd till Varberg för att bada….

Japp, full rush som vanligt. Hoppas att det inte regnar hela helgen. Just nu känns det som att jag mest behöver bara ligga i vågrätt läge och ta igen mig.

Mot sommaren

Det blir inte mycket bloggande nuförtiden. Tiden räcker liksom inte till allt man vill hinna med. Vi ägnade hela helgen åt att möblera om i huset så att alla barn fick varsitt rum. Det låter sig inte göras i en handvändning. Alla rum måste på något sätt utrymmas, städas, och sen möbleras. Men sen vi gjorde det så har det blivit väldigt lugnt och tyst i huset så det var det verkligen värt.

Magnus bygger uteplats och nu är grunden äntligen utgrävd. Samuel grävde det sista igår. I helgen blir det om vädret tillåter det riktiga byggandet, med grus och sand och plattor. Men det blir så bra, med vårt nya parasoll och fina grill. Bara det nu inte öser ner hela helgen.

Zache ska åka på kollo på söndag. Jag måste alltså packa och märka kläder och förbereda på lördag. Ungarna har sommarlov så jag måste även se till att det finns mat hemma. Till min semester är det fortfarande över en månad kvar.

Men jag var så redig att jag tog en stavrunda på 5 km igår och kände mig så duktig J Troligen kan jag inte låta bli att ställa mig på vågen på fredag. Det känns på kläderna att jag hade gått ner mer i vikt och då vill man gärna ha synliga bevis på detta. Snygg-sjuan närmar sig. Och med den möjlighet att jag faktiskt köper mig åtminstone en ny klänning till sommaren. Om ekonomin tillåter.

Vår frys har nu, efter ett halvår, blivit dödförklarad. Gas-Bosse gav upp. Synd att vi behövde vänta på besked i ett halvår. Så våra efterlängtade skattepengar går till uteplats och nya vitvaror. Tur att vi får dem i alla fall.

Punka

Vid eftermiddagsfikat kom några kollegor och påpekade för mig att min bil har punka. Jag gick ut för att titta och mycket riktigt – flat tire. Ingen luft alls, helt platt. Sk*t. Jag är lika händig med bilar som den svenske kocken var i köket. Zip. Så jag kastade mig på telefon och ringde Magnus. Han skulle komma som en räddande ängel men först vid så där 6 tiden. Nej, så kan vi inte ha det. Först googlade jag fram en däckfirma i Kinna, ringde dit och bad att få köpa ett däck. Killen sa: “Jaha, vad är det för dimension?” Dimension. Nog har jag hört talas om andra dimensioner men min bil var högst påtagligt i denna jordiska dimension så hans fråga var för mig helt obegriplig. Han upplyste mig tålmodigt att samma bilar kan ha olika däckdimensioner (tänk vad man lär sig av en punka!), jag gav upp och funderade på andra lösningar som lifta hem, gå eller åka buss. Sen kom jag på: jag hade ju hört talas om en spray som man trycker in i däcket och voilá!

Min kollega körde mig till OK-Q8 och där inhandlade vi den magiska burken. Dimension? Upp till 14″ tyckte jag lät bra. Den synen skulle ni se när Camilla och jag satt i ösregnet på parkeringen, blöta som två höns, läste på en burk, klurade ut hur man bär sig åt för att släppa ut luften ur däcken