Barn, innebandy och nyblivna pappor

I mitt stilla sinne tänkte jag under en viss tid – undrar just hur länge Zache kommer tycka att det är roligt med innebandy. Han är inte mycket till lagspelare, fotboll spelade han en enda gång och kom hem gråtande att de andra tog bollen ifrån honom (han var ca 4 år då), och jag tror inte att han har överdrivet bra bollsinne. Dessutom blir han snabbt trött och andfådd p g a sitt astma. Men jag stöttar alltid mina barn när de vill göra något speciellt, så även denna gång. Jag slutar tidigare på onsdagarna för att hinna hem och skjutsa sonen till idrottshallen. Sedan sitter jag en timme på läktaren och tittar på trots att bollsport är bland det absolut tristaste jag vet. Och jag tycker att Zache har blivit bättre och bättre, trots att han inte är nån stjärna. Så igår när jag var ute på lunchen tänkte jag: det verkar som att han tänker fortsätta med innebandyn. Då måste han ha riktiga kläder – inte sommarshorts och T-shirt. Jag droppade in till Team Sportia och köpte adidas shorts och tröja som skulle matcha hans röda skor. Mycket snyggt. Han blev riktigt glad.

Jag brukar dela min plats på läktaren med ett föräldrapar: Oscars mamma och pappa. Mamman har under de senaste veckorna växt runt magen och man förstod att snart blir det en bäbis här. Igår när vi åkte till bandyn berättade så Zache att NU har Oscar fått en lillasyster! På morgonen kom hon. Hon har pappas näsa och svart hår trots att alla i familjen är blonda. Och hon heter Théa. Så vackert.

När vi kom till idrottshallen stod Oscars pappa i entrén. Har ni sett en nybliven pappa någon gång? Även om jag inte hade vetat vem Oscars pappa var så hade jag sett det med detsamma. Det lyser på ett helt underbart sätt om en nybliven pappa. Hela hans ansikte sken av lycka och lättnad. Nu var det klart, flickan var ute och alla var friska. Efter 10 år – en flicka. Bara den energin han utstrålade lyfte upp alla oss som kom i hans närhet.

Jag handlade, hämtade de stora killarna, kollade på resten av träningen och kände mig så glad och tillfreds. Sen kom Zache ut, sist av alla som han brukar, och talade om för mig att han tänker lägga av med innebandyn. De andra killarna som har spelat länge säger åt honom vad han gör för fel – det tänker han inte tåla.

Någon som behöver sprillans nya idrottskläder, märke Adidas, storlek 140?

Varats olidliga oro

Jag vill hitta på något nytt. Jag är inte helt säker på vad det skulle vara. Men det växer en oro i min själ, den oroliga själen som aldrig finner någon riktig ro. Jag har ett nytt jobb (men det känns inte så nytt längre, snart har jag gjort det i ett år), jag bor i paradiset på jorden och vi är alla friska. Fattiga, men friska. Ändå känns det som att något eller någon väntar på mig någonstans. Kallar på mig, behöver mig. Det är en helt obeskrivlig känsla som genomsyrar hela mitt vara. Varats olidliga lätthet….nja, lätthet vet jag väl inte. Men lite olidligt är det allt.

Kanske är det nordanvinden. Eller hormonerna. Egentligen går det på ett ut. Någonstans därute finns det något som drar och kräver min uppmärksamhet. Någon behöver hjälp. Eventuellt är det jag själv…

Zache brukar titta på en serie på Disney XD som heter ”Zach and Cody´s Suite Life”. I ett avsnitt blir Cody, 12 bast,  journalist och skriver en spalt. ”Ask Shirley”.  Åh vad jag skulle vilja bli en Shirley. Skriva en spalt. Antingen kåserier, som Stefan Andhé, min stora idol, eller en frågespalt där man kan dela med isg av sina insikter och erfarenheter. Utan en spalt eller en tidning känns det inte fullt så meningsfullt att skriva svar på frågor som ingen har ställt…

Vad annars skulle man kunna hitta på för att stilla en gnagande rastlöshet? Den känns som röster i vinden, som en dragningskraft inte helt olik gravitationen – oemåtståndlig, omöjlig att motverka. Jag får en impuls att packa en väska och återigen sitta på en flygplats, på väg till ett land vars namn kan knappt uttalas. Se på alla människor på väg någonstans och själv vara det. Sitta vid fönstret i ett magnifikt flygplan och se planeten förvinna lång under mig, se molnen från ovansidan. Befinna mig bland molnen med andra människor, med min laptop i knät, skrivande en spalt….

Jag vet inte var jag är på väg, än så länge bara i sinnet. Men jag vet att den stora bubblan i min själ kommer att växa och svälla, och till slut kommer jag veta med all säkerhet var jag är på väg. Vem eller vad det är som ropar, drar, vädjar. Och en helt ny insikt sällar sig till min samling av insikter: det spelar ingen roll var jag hamnar, var jag bor, hur långt jag reser, vem jag träffar…det spelar ingen roll för längtan, oron, driften – sitter i min själ. Och efter ett tag växer den sig stark. Kanske var jag James Cook, Christofer Columbus eller Bohumil Holub i mitt tidigare liv.

Bara ett kort eller två

Jag kikade in på Hannas blogg och hittade de vackraste korten på mitt minsta barnbarn, lilla Kullerbytta. Jag älskar ju hösten, det är estetiskt vacker årstid, man slipper svettas ihjäl och luften är så klar och skön att andas. Dessutom kan man plocka svamp, gå långa promenader i den vackra naturen och snart är det jul! Så de här korten snor jag Fnyzis, och visar omvärlden

Underbara, eller hur? Tänk om jag kunde lyckas hitta kortet med moster Tina i lövhögen…Vore lite kul att ha dem i samma inlägg.

Bröst

Årets julklappsjakt är nu officiellt igång. Jag har skickat efter de första klapparna och igår kom det första paketet från Ellos. Jag plockade upp förväntansfullt de första presenterna. Eftersom jag är lite klädgalen var jag även tvungen att skicka efter en röd tunika som jag ska ha på julafton, var det tänkt. Den var vacker, röd, tunn och föll smidigt utefter min kropp. Dock har jag återigen tvingats inse att jag är felskapt. I alla fall måste jag vara det i deras ögon som designar dessa tunikor. Jag har nämligen ett attribut som i vanliga fall brukar uppskattas – bröst. Det ska man inte ha för att kunna bära en tunika. De flesta tunikor är avskurna under bysten. Köper jag min rätta storlek så hamnar själva avskärningen mitt på brösten. Det ser inte klokt ut. Så jag köper en storlek för stort bara för att få in älsklingarna – och upptäcker då att urringningen är ända ner till naveln. Samma med denna nya vackra röda tunikan. Vis av tidigare erfarenheter skickade jag efter ett lite större plagg och det sitter helt ok – utom på brösten. Hela BHn syns i urringningen. Man ska inte ha bröst…

Igår när jag var ledig tittade jag på ett program på TV som är ganska roligt när man gillar kläder – Projekt Runway. Ett gäng kläddesigners tävlar i diverse utmaningar, designar och syr kläder som sen visas på catwalken. Modellerna är trådsmala flickor helt i avsaknad av bröst. Jaha, tänker jag, och vem ska kunna bära denna vackra top eller tröja? Inte då jag i alla fall. Skulle jag klämma in mina tillgångar så spricker plagget i sömmarna.

Jag står nu i valet och kvalet. Ska jag skicka tillbaka tunikan eller ska jag sy ihop den på framsidan på något sätt? Kanske en brosch? Eller ska jag skicka efter ett mindre plagg och hoppas på att det inte ser helt galet ut? Världsliga ting, jag vet. Men egentligen – vad har vi fått för syn på hur en kvinnokropp ska se ut?

Samvete och skuld

Alla har rätt till 2 bra föräldrar, men det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Så brukar min kollega säga när vi pratar om ämnet. Kanske är hennes perspektiv lite annorlunda, eftersom hon är ett adoptivbarn. Det betyder inte att hon har fel.

Som en medelålderskvinna har jag insett att det som sägs om medelålderskvinnor är helt sant. Vi är i den svåraste sitsen, tuffaste fasen i livet. Många av oss har fortfarande småbarn, vi jobbar heltid, det är långt kvar till pensionen och vi har åldrande föräldrar som förväntar sig att vi grejar och ringer och tar hand om. Man blir liksom squeezed från alla håll.

Mitt bekymmer kan verka löjligt. Mina åldrande föräldrar bor 100 mil söderut. De är tvärfriska och dessutom bor min syster och hennes familj i närheten. Men det gör inte saken lättare. Jag är ständigt orolig för att något kan hända dem men är för långt borta för att kunna göra något åt saken. Jag vet att jag kommer få höra detta från min syster i resten av mitt liv…Dessutom förväntar sig både mina föräldrar och mina barn att JAG ska ringa, höra av mig, bry mig…hur har jag hamnat i den situationen? När jag ringer min mor är det första orden en anklagelse att jag inte ringer tillräckligt ofta.  Att mina flickor inte ringer till mig stup i ett heller – det ser hon bara som en brist i min uppfostran av barnen. Jag gruvar mig för att ringa – varje gång. Jag drar ut på det och istället för att saken ska bli lättare så gör det skadan värre. Man ska ju svälja den fulaste grodan först…

Visst är det märkligt? Genom att vilja vara alla till lags behagar man ingen. Hur man än vänder sig så har man någon bak. Antagligen har det att göra med det sociala arvet. Min mormor har förmodligen präglat min mor. Men jag har aldrig upplevt min mormor på det sättet. I mina ögon var hon betydligt förnuftigare än så. Undrar hur jag upplevs av mina flickor? Jag hoppas att de inte ska känna samma vånda varje gång de är på väg att ringa mig, och att de ska ringa bara när de verkligen vill – utan att ha dåligt samvete när de inte känner för det. Man vill väl ha äkta omtanke och kärlek – eller hur?

Härliga helg

Idag var det Zaches och min  simmardag. Vi brukar ha en simmardag i veckan och denna helgen blev det söndan. Igår handlade vi och Cesca bakade bullar, idag samm vi, eller simmade som det heter nuförtiden (undrar just hur många som vet att det brukade heta simma, samm, summit? ) Pappa följde med men han sitter mest iförd en handduk och hackar tänderna medan Zache och jag simmar, härjar i vågorna och sitter i bubbelpoolen. Jag är ett blötdjur. Magnus brukade också vara det, men det har tydligen gått över. Jag samm 30 minuter vilket utgör 2700 steg. Så även idag lyckades jag hamna över snittet i stegtävlingen.

Imorgon börjar höstlovet. Jag tar ledigt tisdag men Magnus fick inte ledigt alls, så imorgon har jag Zache med mig till jobbet, onsdag har Magnus honom med sig och sen kanske storkillarna kommer hem. Alex LANar flera dagar i sträck. Samuel sover över hos en kompis. De börjar mer och mer få ett eget liv, och det är så gott så.

På det hela taget tog vi det lugnt, samm, lagade god mat, spelade dataspel, tittade på film och bara inhämtade krafter. På jobbet ska vi nu ta ställning till om vi vill bli vaccinerade mot det stora svinet eller inte. Jag tror att jag avstår. Dels får jag flunsa ändå stup i ett och det kan vara bra att få upp motståndskraften lite, dels tror jag faktiskt att jag redan haft den. Barnen är i riskzonen, de får ta vaccinet. Men själv förlitar jag mig på att jag överlever ändå.

Nu ska jag jobba en dag och sen vara ledig en – egentligen alldeles lagom. Så skulle man ha det. Jobba 2, ledig 2. Hela tiden. Kanske blir det så i framtiden. Jag hoppas det. Ju mer åren går dessto svårare har jag att se det goda i förvärvsarbete. Pengar. Jaha – men pengar är ju roten till allt det onda. Kanske om man har ett jobb som är ens kall och passion. Annars kunde det faktiskt kvitta. Det finns betydligt roligare saker man kunde syssla med än jobba för lön.

Pumpagubbe

Det är skoj att pyssla. På alla sätt. Man kan måla en tavla för sin kontorsvägg, tillverka en julkrans för ytterdörren, skära en pumpagubbe till Halloween, brodera en påskduk eller plantera ljung i en zinkspann. Personligen är jag involverad i alla dessa projekt och några till. Tavlan är halvmålad och väntar på vidare handläggning och inspiration (var är de där Musorna när man behöver dem?), jag har anmält mig till en kranskurs i november, och häromdan köpte jag en pumpa. Det skulle bli en riktig pumpagubbe i år, inte bara nån ljuslykta för 5 spänn från Willys. Jag ställde pumpan på byrån i hallen och mös varje gång jag gick förbi den. Egentligen var den ganska vacker där den stod, helt naturlig och ansiktslös. Jag kände på den med handen, så len och sval den kändes. Jag brukar vilja ta på allt, undrar var ungarna har fått de generna ifrån?

När jag kom hem igår fanns där ett oroväckande hål i pumpans front (eller vägg, eller vad har pumpor egentligen?). Zache blev föste misstänkt. Peta inte hål i min pumpa, förmanade jag honom, den ska få ett ansikte i helgen! Han sa att man väl kunde göra ett öga där, och jag lät mig nöjas.

Imorse var hålet lite större och såg lite ruttet ut. Hmm, bäst att stoppa in pumpan i kylen, tänkte jag och plockade upp den kärleksfullt. Ve och fasa: på undersidan var den alldeles möglig!!! Hur kan det vara möjligt? Folk har ju pumpor stående veckovis utomhus och den här skulle inte ens klara sig en vecka till Halloween? Jag ställde den ändå i kylskåpet. Får väl ta en titt på den när jag kommer hem. I värsta fall får jag köpa en ny pumpa nästa vecka. För vem vill väl ha en möglig halvrutten pumpagubbe på sin trappa, även om det är Halloween.

Och så här blev den – min allra första pumpagubbe

Grader i helvetet

Det finns grader i helvetet och olika former av paradis.

Vi har haft fuktproblem inne på våra kontor. Av den anledningen kommer det med jämna mellanrum en man i arbetsbyxor, borrar i våra väggar och mäter fuktigheten. Idag kom han lite olägligt när tjejerna var upptagna. Han satte sig på en stol i mitt rum och snart fick jag hela hans livshistoria berättad för mig. Mannen som visade sig heta Victor har en bit av paradiset på de mest osannolika av alla platser – mitt i Biskopsgården, i Göteborg. För många år sen köpte han en liten stuga, byggde ut, byggde om…han inredde garaget med en gammal hörnsoffa och vägghyllor där han kan ha hela sin samling av vinylskivor. Han sitter i sitt garage efter jobbet och lyssnar på Siw Malmqvist på en gramofon.

Beträffande helvetet så är saker nästan aldrig så dåliga som de kan bli. Och jämför man så inser man det. ”Gäller det inte livet så gäller det inte ett skit”, som min mor brukar påpeka med jämna mellanrum. Jag tänker på det ganska ofta när saker inte går som jag vill. Men oavsett insikten att jag har det egentlige väldigt bra så känns det rätt tungt emellanåt. Eller bara tröttsamt, jobbigt, utmattande….När jag har lagt in hela min själ i en akututredning för att hjälpa en döende kvinna och hennes familj, och hon dör innan de får hjälpen. När man utreder en 5-årig flicka med svår utvecklingsstörning, oförmögen att tala, teckna eller gå, och får höra från Försäkringskassan att det blir ingen LASS eftersom hennes grundläggande behov uppgår till endast 19 timmar. När en kvinna som nyligen fyllt 30 år men har en mentalkapacitet av en femåring blir utnyttjad och våldtagen av samvetslösa män. När en autistisk pojke inte kan vara i verksamheten men får inget val och lider av ångest hela dagarna – p g a resursbrist. Det är då en torsdageftermiddag känns som om man jobbat en månad i sträck och fredagen känns overkligt avlägsen. Och det är då man åker från helvetet till paradiset – vid Häggån.

Jag åkte hem tidigare. Mitt huvud kändes helt tomt och fungerade inte längre att tänka med. I hallen låg 2 ryggsäckar och jag insåg att Zache har en kompis med sig hem. Jag tog in posten och sedan stegade raka vägen till duschen. Det varma vattnet hjälpte mig att släppa alla bekymmer och trubbel som inte var mina. Jag drog på mig min sköna morgonrock och kröp in i sängen, klockan 5 en torsdag eftermiddag. Zache kom till mitt rum och gjorde sina matteuppgifter bredvid min säng. Jag krullade håret, hjälpte honom med omkrets och mått och jag njöt. Vilken lycka att kunna komma hem till sitt eget hus i skogen, vid en porlande å, att kunna ta en varm dusch, sitta i sängen iklädd min morgonrock klockan 5 en vardageftermiddag och hjälpa sina friska barn med deras uppgifter. Jag behövde den pausen.

Nästa vecka har glina höstlov. Zache vill vara med mig på mitt jobb och på pappas jobb. Ingen av oss kan ta ledigt hur gärna vi än vill. Men på kvällarna kommer vi hem till paradiset vid Häggån. Jag tror att om man ser efter så har vi alla, var och en, en bit av paradiset. De riktigt illa lottade kanske bara i själen eller i fantasin. Andra i ett ombyggt garage med en gammal hörnsoffa och massor av vinylskivor att lyssna på på en gammal gramofon eller i ett hus vid en vacker å.

Utmaningar

 

Livet består av dem. Ibland stora, ibland små. Och ibland när man inga utmaningar har så hittar man på egna. Eller hakar på andras. Jag har antagit en stegutmaning som ordnas av Expressen och som en av mina peppisflickor, Lovan, hjälpte till att dra igång. Man ska gå i snitt 7000 steg om dagen och då kan man vinna en spa vistelse. Eftersom jag har upplevt en sådan i somras tillsammans med Hanna så vet jag att det är ett underbart pris att vinna. Jag är såld. Så det första jag gör på morgonen är att sätta fast min stegräknare och det sista jag gör är att ta av den. Jag har ett tämligen stillasittande jobb så det gäller att ta sig i kragen på kvällskvisten och kila ut i det friska vädret för att jaga steg. Min 3 km runda brukar räcka till – då har jag oftast skrapat ihop minst de steg jag måste ha, och ibland blir det lite till. Det är en bra utmaning, en positiv, konstruktiv och glad utmaning.

Magnus dras med liknande utmaning. Han ska ”lunka” i 10 minuter varannan dag för att slippa ha så ont i ryggen. Hittills har han varit duktig och oavsett väderlek dragit på sig den supersnygga orangea västen och stuckit ut till skogs på kvällarna. Och jag tror att hans ryggont är betydligt mera hanterligt dessa dagar.

Barnen har sina egna olika utmaningar. Alex ska helst ta körkort i en nära förestående framtid (fast han verkar inte vara så väldigt intresserad av att göra provet), Samuel måste fixa gymnasiet denna tredje gången gillt, Cesca kämpar med och mot sina galna hormoner som gör livet till en utmaning för oss alla. Och Zache har fullt upp med att uppföra sig i skolan, inte drabbas av astmaanfall, träna upp sitt sinnelag för innebandy…Stora utmaningar för små människor. Som förälder står man som stöd, som bollplank, som trygghet och emellanåt som slagpåse eller syndabock. Allt detta och lite till tillhör föräldraskapets utmaningar. Om man sedan har gjort ett bra jobb eller inte lär visa sig i framtiden. För dagen kämpar man så gott man kan och orkar.

I kön

Få saker är så tråkiga som att fredagshandla. Då menar jag mat. Som mamma i en stor familj åker jag efter jobbet till Willys för att storhandla inför helgen – och jag avskyr varje sekund av det. Affären är vid det laget fylld med folksom också storhandlar inför helgen. Man får trängas mellan hyllorna, stå i milslånga kassaköer och sen släpa de tunga kassarna till bilen och skynda till bussen för att hämta diverse barn. Jag säger bara det – den dagen jag kan handla via internet och få varorna hemkörda kommer jag fira med pompa och ståt.

Jag brukar roa mig med att titta på mina stackars medmänniskor medan jag står i kassakön. Annat finns det inte att göra och reta sig på väntetiden är ju precis lönlöst. Det finns både unga och gamla, svenskar och invandrare, barnfamiljer och singlar som står i kassakön. En pappa som har fullt sjå att hålla sin treårings fingrar från godishyllan, en uttråkad fjortis i svarta jeans med kedjor och för mycket cayal runt ögonen, en gammal dam med rullator som räknar små mynt i all oändlighet….

I fredags stod jag bakom en herre i 60-års ålder. Han hade bara en korg med några få varor, var iklädd arbetsbyxor och konverserade livligt med damen före honom i kön. Damen var nog i hans ålder, propert klädd, felfri blond klippning. Hon var kort och väldigt rund. Herren var stilig man och på hela hans uppenbarelse syntes längtan, som inskrivet i kroppsspråket. Han tyckte om damen i kön. Det var så tydligt att han ville hjälpa henne, prata lite mer, kanske följa henne en bit. Damen svarade artigt, betalade varorna, packade sina kassar och gick. Herren vissnade framför mina ögon. Jag ville ta honom i handen, trösta lite, det finns fler vackra damer i världen…men det kändes inte så lämpligt. Man tar inte och tröstar en vilt främmande herre i en kassakö, det går inte an. Inte i Sverige i vilket fall.

Jag kom ut på gatan med vagnen fullpackad med matvaror. Det regnade och blåste snålt. Precis framför mig passerade 2 herrar i kostym. Portföljer, vita skjortor, putsade skor. De diskuterade livligt och skrattade. Synen var så märklig – de gick nämligen under ett rött och vitt-randigt paraply. Inget herrparaply, mer glatt som en liten flickas. Omedvetna om herren i kassan, i arbetsbyxor och med obesvarad längtan.

Människoliv, öden, tankar, känslor, längtan, mitt framför oss i en kassakö…att ta tillvara, var dag. Idag när jag var på möte lämnades ett meddelande på min telefonsvarare. Kvinnan som hade cancer dog igår, 54 år ung. Hon hann aldrig få någon assistans, inte uppleva denna höst eller den kommande julen. Hennes resa tog slut på sjukhuset igår kväll. Varför gnälla och ondgöra sig över mathandlingen på fredagarna? Jag tror att hon hade gärna stått i kassakön och fått uppleva allt det jag såg. För även i en kassakö kan man se goda saker, som längtan.

Vildanden

Vi har varit på teatern ikväll, Magnus och jag. Ja, och så hela Borås kulturklubb, nästan. Vi träffades i Röda Rummet före föreställningen och tog en fika. Eftersom det var första gången vi träffade de andra så tog vi en presentationsrunda och sen satt bara och snackade och drack kaffe. Vi hade jättebra platser och föreställningen var verkligen toppen. Jag hade tidigare sett Dockhemmet av Henrik Ibsen och Vildanden var precis lika bra. Livslögnens nödvändighet och var det kan leda om alla sanningar kommer fram…Mycket tänkvärt.

Efter föreställningen åkte hela gruppen till Bishops Arms. Det var fullt med folk där men vi hittade till slut ett bord som vi kunde tränga oss runt. Magnus beställde en ölbricka, jag tog en Krusovice. Killen kom med maten, kikade på oss och sa:
”Hannas mamma, eller hur?”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Killen är sambo med Hannas kompis Maria som kom till Borås med Hanna, som moraliskt stöd eftersom Hanna tänkte plugga på högskolan här. Hanna åkte hem efter en månad, Maria stannade kvar, hittade en kille och skaffade en dotter med honom. Killen träffade jag på Matildas dop och han kände genast igen mig – ”det är du som brukar beställa Krusovice” sa han glatt och jag insåg att det var den trevliga bartendern från Bishops och att han just fått mig framstå som en stammis….Ja, vilket minne den grabben har….

Vi åkte hem till glina mycket nöjda med kvällen. Detär så skönt att ibland få göra vuxensaker, helt själva. Bara vänner behövs. Dessutom träffade vi Tintins mamma på puben och kom helt klart fram till att killarnas nya fröken är såååå mycket bättre än den gamla. Vi var inte ensamma om att tycka det. Hon och hennes nye man var på väg till Folkan där Björn Gustafsson skulle stå-uppa.

Det blåser ganska så maffigt ikväll. Hoppas vi inte blir utan ström nu igen. Men nu har vi i alla fall ett eget aggregat om det vill sig illa….

Halloween

Det börjar dra ihop sig till Halloween. Jag har plockat fram en del småprylar, lite ljus och lyktor och kackerlackor, men det måste mer därtill. Jag älskar Halloween. Ja, jag vet att det är en komersialiserad amerikansk helg men vem sjutton bryr sig. Jag har alltid varit stormförtjust i The Adams Family, allra helst Mortitia som är faktiskt lite lik mig Hennes helt underbara sätt att röra sig i den svarta omöjliga klänningen, det vore nåt att lära sig det.

Jag satte mig vid datorn och kollade in färgade linser. Killarna ska på party och det vore väl hur häftigt som helst att ha läskiga linser. Oj så många häftiga linser det finns!! Jag vill också ha! Helst sådana som får mina ögon att se helt svarta ut men de med eldsflammor (a là Sauron) var också grymt coola. Inte för att jag vet vad jag ska göra med dem sen…jag kan knappast komma till jobbet och se ut som den onde himself om jag ska göra utredningar med små barn. Nå, lille vän, hur har du det egentligen? Jag kan redan se det stackars livet springa skrikande ut från mitt kontor och klamra sig fast vid någon förbipasserande kollega.

Idag ska jag i vilket fall gå på jakt efter diverse läskiga pryttlar och pryda hemmet med. Så kanske kan jag hitta en snygg häxhatt som jag kan ha nästa helg. Även om vi inte ska på någon party så kan man i alla fall spöka ut sig hemma, bara för skojs skull. Svarta kläder har jag i massor, det krävs bara en snygg hatt…

Bekymmer

Jag är bekymrad. Igår diskuterade vi killarnas Halloween party och försökte komma fram till vad de skulle kunna ha på sig samt hur de kände ungdomarna som hade det. Det visade sig att festen ska gå av stapeln i Norrby, hos en tjej som de bara känner från msn.

Nästa frågetecken dök upp när Samuel sa att han ska dela på en flaska vodka med en kille. Samuel fyller 20 om 2 månader, så vill han gå till puben och dricka så är det hans fulla rätt (haha). Men en halv flaska vodka! Betänk att killen dricker en cider ibland, inte mer. Vi försökte förklara att det ät på tok för mycket (jag skulle bli medvetslös efter en sådan mängd!), att han löper risk att bli alkoholförgiftad, falla ihop någonstans, bli misshandlad och gud vet allt.
Nu är jag mest orolig för detta party. Visst, kilalrna är bägge myndiga men de dricker ju inte i vanliga fall, de är helt oerfarna! Och hur myndiga de än må vara – en mamma kommer alltid vara orolig. Det kan inte hjälpas. 

Semester

Det är så skönt med semester så det är fasiken inte klokt. Jag sitter inte och latar mig men bara den lyxen att få sova ut på morgonen är värt att vara hemma några dagar. Jag har strukit, lagat mat till glina (idag blev det pannkakor), tvättat vår postlåda och målat guldblommor på den. Jag har hängt upp gardiner, bäddat, städat i köket och allmänt ränt runt – men jag mår ju så fint! Jag har semester!

Idag kommer Elida. Hon kommer med tåget till Borås och där hämtas av Magnus som är då på väg hem. Jag skrev till henne att Magnus tar henne på vägen. Det tyckte hon var generöst av mig, om än lite trafikfarligt…:) Men det ska bli så skönt att se tösen igen, det känns som en evighet som hon nu har pluggat i Sigtuna. Tycker du inte att det är dags att komma hem snufflan? För trots att det var jag som kickade ut dig att göra detta så kan det inte hjälpas att jag saknar dig.

För var dag som går så blir jag säkrare och säkrare på att jag har tagit rätt beslut. Att byta jobb och åka till Kinna istället om dagarna. Det tar 15 minuter, jag tjänar 2 timmar minst! Jag sitter och funderar på det faktum att vi här i Sverige har 40 timmars arbetsvecka. Så har det nu varit i närmare 100 år. De flesta andra västländer har kortare arbetsdagar än vi, Sverige har frusit i tiden. Vi är inte längre föregångare. Snarare lutar det åt att vi borde jobba så där 12 -14 timmar per dag, vilket många också gör…Nej, nu är det snart dags att refomera arbetstiden igen, kliva in i 2000-talet. Så att vi hinner med våra älskade, att vi kan sova ut på morgonen, att vi får tid att röra på oss och göra det vi tycker är kul. Jag är övertygad om att vi skulle bli så mycket friskare, gladare och följaktligen betydligt effektivare på jobbet. För vem kommer driva Sverige framåt när hälften av befolkningen är barn, en tredjedel pensionärer och resten utbrända?

Det är märkligt vilka effekter en veckas semester har på mänskligt psyke. Jag är fullt beredd att gå till barrikaderna och kämpa för 6 timmars arbetsdag.

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

Börja leva

Om jag vann massor av pengar, eller slapp betala alla mina räkningar, då tror jag att det skulle kännas som om jag kunde börja leva. Istället för att åka iväg varje dag från mitt hem som jag älskar, istället för att vara på ett kontor massor av timmar varje dag, stirra in i en dataskärm och träffa människor som vill ha min hjälp så skulle jag ta hand om mitt hem, mina barn och min familj. Jag skulle planera varenda lov tillsammans med dem. Vi kunde resa till fjällen varje sportlov och utomlands varje sommarlov. Vi kunde flyga till mormor närhelst vi finge lust. Jag skulle pyssla och göra hemtrevligt, läsa böcker och gå på teater, vi kunde resa jorden runt eller bara sitta på soldäcket vid Häggån en vacker försommardag.

Undrar om folk som vinner flera miljoner känner på det viset. Som att de har just fått en andra chans till ett liv fri från måsten. Eller om de bara spenderar allt och sen måste återgå till det gamla livet.

Om man ville åka till fjällen så skulle jag kunna förbereda allt. Vi skulle inte vara tvungna att göra allt i en hast, efter jobbet. Stressade även då. Jag längtar efter att fritt kunna förfoga över min tid. Samma sak med jul. Jag vill vara fri att förbereda det jag vill inte det jag förväntas. Köpa att par gulliga klappar strax före jul, koka skinka. Inte stressa runt i affärerna från september eftersom jag annars inte hinner. Inte känna att alla blir besvikna om jag inte hinner med allt – strunta i komersialismen och bara MÅ. Hm..

Är pengar verkligen lika med frihet?

Min bästa vän

Nu är hon här min lilla snuffla. Tyvärr fick hon vänta lite på sjuts eftersom det hade hänt en trafikolycka och Magnus köade hela vägen till Annelundsmotet, men de hittade varandra och klockan 6 var hon äntligen här. Med sin superhårda väska som hon fraktade mina öl i på resan från Prag. Varje gång jag ser den väskan påminns jag om hennes makalösa packning – en sko i denna väska, en sko i denna, ett sexpack öl i denna….det var rena packningssymfonin – och allt klarade flygresan!

Jag gjorde lite te, vi plockade fram godiset och sen var det bara att kura i soffan, käka godis och se på film. Vi hann ju prata en massa också så klart. Hon stack ut emellanåt för att ta lite frisk luft men efter första gången vägrade hon gå ut ensam. ”Det finns djur därute!” sa hon skräckslagen (troligen en råbock som lät), och sen skulle hon bara gå ut i sällskap. Jo, det finns djur i skogen, det är så sant…

Så just denna vecka är vi 7 personer i vårt lilla hus. Vi sover högt och lågt, packade i de rum som finns. Men ni vet – finns det hjärterum…Francesca undrade om Elida var min bästa kompis. Jo, det är det, hon är min bästa vän. Ibland lyfter folk på ögonbrynen att min bästa vän är lika gammal som mina barn. För mig som är fullständigt åldersointresserad kommer den reaktionen alltid som en chock. Vad har vänskap med ålder att göra?

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

BBIC

Jag kikade in i min chefs rum i morse. Hon satt där och undrade varför hon inte hört från den andra platsen jag hade sökt. Jag förklarade att jag hade tackat ja till jobbet i Kinna.

”Men Veronica!” sa hon med en sorgsen min. Det är klart du får tjänstledigt tyckte hon. Och vill du komma tillbaka så kommer det alltid finnas plats för dig….Det kändes så sorgligt helt plötsligt, så vemodigt, ledset…för den kärleken jag känner för dem som nu fått passera i mitt liv och som försvinner, den måste sörjas. Jag får nya vänner, men trots löften om kontakt så försvinner många ut ur mitt liv.

Jag tog Elida som fått gå runt och umgås med alla och åkte hem. Vi köpte 2 flaskor vin. Det kändes som att vi måste det. Vi satt i soffan, drack vin, frossade i godis och snyfftade till Love Actually och First Wives´ Club. Elida åker till Lidköping imorgon och jag ska på after work med min grupp och avtacka Anders. Idag fick jag säga adjö till Mats. Ja, jag vet att jag har hans msn, men det hjälper inte. Jag vet att den här vägen har nått sitt slut och just nu är jag bara sorgsen.

Vemodet

Imorse knatade Elida in till mig med en kopp kaffe. Troligen gjorde hon bedömningen att det var vad jag behövde efter gårdagens bravader. Vi satt i sängen och diskuterade allt mellan himmel och jord. Idag ska tösen hem till sina föräldrar för att hämta katterna och sedan tillbaka till Sigtuna. 1½ månad tills vi träffas igen. Och då bara för ett par veckor, julen kommer tidigt hoppas jag. Jag saknar henne redan. Det är så roligt att gå och handla med tösen. Jag hade kunnat handla åt henne, utan henne. Hon går raka vägen till ställningarna med halva reapriset och plockar snabbt fram det färggrannaste som finns där. Det slår aldrig fel. Sen kommer hon hem, sätter på sig det gladaste plagget och ser så glad och söt ut

För min del bär det av till Göteborg vid 4 tiden. Jag ska på after work med min grupp. Just nu känner jag mest för att tillbringa dagen i sängen, inte duscha och sminka mig och klä mig snyggt för att sedan tillbringa ett par timmar på bussen och resten på en restaurant. Samtidigt vet jag att när jag en gång är där så kommer jag älska varje minut. Hur många sådana tillfällen har jag kvar innan det för alltid är över?

Nästa vecka har vi 2 planeringsdagar med övernattning i Varberg, det ska också bli grymt kul. Magnus flyger till Budapest på torsdag så nästa helg blir min och glinas. Jag är så sugen på att få en helg bara för mig själv snart, men det ser inte ut som att jag kommer att få det den närmsta tiden.

After work

Trots att jag inte kände för hela baletten med att göra mig i ordning och tillbringa massa timmar på bussen till och från Göteborg så gjorde jag det till slut i alla fall. Det var sista chansen att träffa Anders och dessutom brukar det vara så kul att gå ut med Yvonne som efter 1 glas vin berättar de härligaste detaljerna ur sitt liv. Så jag åkte. Jag tog farväl av Elida på centralen, hoppade på bussen och efter 1½ timme traskade jag upp för Kungsgatan i Göteborg. Jag hittade Manana med det samma, först på plats, och beställde ett glas vin i väntan på resten av gruppen som kom droppandes allt eftersom.

Jag ångrade inte för en sekund att jag hade tagit mitt förnuft till fånga och åkt. Det var en helt underbar kväll i sällskap med arbetskamrater som jag trivs så bra ihop med. Men det mest fantastiska var all bekräftelse jag fått från både min chef och från andra som jag knappt visste vilka de var. De visste vem jag var i vilket fall.

Jag satt bredvid en skolkurator som berättade för mig hur hon sett mig tillsammans med Christian ha en presentation av projektet City to City för snart 2 år sedan. Hur hon undrade vad detta nu skulle bli och vem jag egentligen var. ”Och sen öppnade du munnen”, sa hon, ”och helt plötsligt förstod jag allting.” Ibland har man faktiskt inte en aning om vilket intryck man gör på folk.

Yvonne berättade varför hon anställde mig och varför hon tycker att det är så tråkigt att jag ska sluta. Hon sa att hon som chef lägger pussel för att få en så komplett och mångsidig bild som möjligt – och anställer därför gärna folk med olika bakgrund och personligheter. Och nu, sa hon, blir det jättesvårt att hitta någon att stoppa in på din plats i pusslet. Du är en så färgstark personlighet, och står för den du är, vilket är oerhört attraktivt. Jag blev så glad. Yvonne upprepade att jag har plats i hennes grupp när som helst om jag vill komma tillbaka, vilket också betyder oerhört mycket för mig.

”Och sen ska du veta att det kommer utförare till mig hela tiden och är så ledsna för att just du ska sluta. De tycker att du är en sån superbra socialsekreterare!”

Vi diskuterade hur det kommer sig att jag har så lätt för att ta svåra klienter, och kom fram till att det beror på mitt helt instinktiva förhållningssätt – när en klient har varit hos mig så ska han inte bara känna att jag har lyssnat, utan att jag har HÖRT. Det är en signifikant skillnad i detta.

Jag åkte hem klockan 9 med bra många vinglas i kroppen (ja, inte bokstavligen och jag svävade på små moln. Så mycket bekräftelse och beröm på en enda kväll, det var nästan svårt att ta till sig allt detta. Jag har ett par svåra saker att ta itu med på måndag, men helt plötsligt känns det som att allt är möjligt (vilket det ju också är) och att jag med det stödet jag får kommer fixa det utan några större bekymmer. Jag har återigen fått känna på kraften av positiv bekräftelse och vill uppmana alla till att ge det till varandra. För en människa som känner sig uppskattad för den hon är och det hon gör kan försätta berg. Så enkelt och så svårt är det.

Alla festar

Francesca ville tuppera håret – hon är less på att vara häxa men en mörk dam a là Morticia Adams gick bra. Alex körde henne till partyt medan jag blonderade håret på Samuel. Ikväll ska vi titta på Indiana Jones och njuta av en skön hemmakväll. Imorgon ska killarna till partyt i Borås (och de har beslutat att låta bli spriten) och vi andra ska spöka ut oss och ha party hemma. Bilder kommer.

Jag har mest bara stickat hela dan. Min stickjunta verkar det inte bli något av så jag får väl sticka själv men det är hemskt tråkigt att jag inte kan få ihop ett litet gäng som vill träffas och umgås. Mina lappar har regnat sönder och det lönar sig nog inte att försöka sätta upp nya.

Så kära vänner, ha en underbart läskig Halloween kväll, fira eller mys, oavsett om ni tycker att det är bra eller dåligt. Man måste ta varje tillfälle i akt och ha det lite festligt.

Bilder från spöknatten

DraculaGreve Dracula.

Läskiga Cesca

Spöktrion i hallen – sådan mor, sådana barn.

Två häxor i soffan.

Dracula käkar choklad.

Cesca i närbild om än lite mörk – men det är ju spöknatten!

Och så slutligen en bild på vårt godisbord – vi tittade på Scary Movie 3 och Spiderman 3.

Berättelsen om dagen, kvällen och det misslyckade partyt kommer imorgon.

Lördagens bravader

Det var en del minusgrader när vi vaknade upp igår morse. Det roliga var att följa solens framfart över gräsmattan och se hur frosten sakta gav vika. Vi hade en fullspäckad dag framför oss. Vi skulle hämta Cesca från Eve, åka till återvinningen och slänga en massa skräp, städa ur Samuels lägenhet, äta på stan, handla till killarnas Halloween party och sen åka hem, göra dem i ordning och skjutsa till Borås igen. Vi hade helt enkelt fullt upp.

Samule hade bara ”lite” saker kvar men det tog oss ett par timmar att packa ner det han ville ha kvar, köra bort resten och sedan städa ur den lilla ettan. Jösses vilken sjabbig lägenhet, att man ens låter folk bo så där i 2000-talets Sverige! Men vi gjorde så gott vi kunde och sedan stack vi till Kinarestaurangen på Sjöbo för en god måltid. Där var det dock inte fullt så mysigt och fridfullt som man skulle önska. Hela ”Sjöboeliten” satt där runt 2 bord, fulla som alikor, högljudda och otrevliga. Vi beställde mat men sedan satt vi på helspänn och väntade på att snabbt kunna äta och gå därifrån. En av a-lagarna gav sig i bråk med en familj som anlände efter oss, skrek och hotade och de gick sin väg. Vi försökte se små och tysta ut men lunchen var inte alls så trivsam som vi hade behövt.

Vi satt och funderade på hur i all sin dar har de råd att sitta och dricka på denna restaurant, dag ut och dag in….Det var i alla fall sista gången vi gick dit.

Vi kom hem, killarna tvättade håret, fixade med kläderna och jag hjälpte dem att sminka sig. De skulle gå som itachi, en japansk krigsekt vad jag förstår. Det blev riktigt bra. De fick en var sin öl och sedan skjutsade jag dem till Norrby. Vi kom överens om att de skulle hämtas klockan 11 om de inte hörde av sig med annat. Jag åkte hem, vi spökade ut oss, dukade fram godis och chips och tittade på Scary Movie 3. Klockan halv nio ringde Samuel. ”Kan du hämta oss redan nu?”. Så jag stack till Borås, fundersam vad det var nu som hade hänt. Killarna stod på mötesplatsen och hoppade glatt in i bilen. Det var ingen rolig fest. De kände bara 3 personer av 20 och dessutom var de flesta redan vid det här laget så påverkade att de knappt kunde stå på benen. Dessa var alltså ungdomar mellan 16 och 18 år! Jag blir så arg för brist på föräldrarnas engagemang – och var fick de så mycket alkohol ifrån! Dessutom kunde man inte andas för all rök.

Jag var så stolt över mina killar. Att de inte lät sig dras in, att de istället ringde efter mig och ville komma hem och se på film med oss andra (jo, jag åkte till Borås utspökad till häxa – det var hemskt roligt att se alla medtrafikanternas miner Jag sa det till dem också – att jag är så stolt över att de inte lät sig påverkas, att de stod upp för sig själva och tog avstånd från supandet. Jag undrar – hur mår de sextonåringarna idag? Kom de hem inatt? Vad sa deras föräldrar – om de själva var vid sina fulla sinnens bruk?

Vi satt uppe till midnatt, såg på Spiderman 3 och alla ungarna tyckte att det var det mysigaste – att ha festligt med familjen. Skulle alla ungar känna så så skulle vi kanske slippa se alkoholförgiftade barn på våra sjukhus.

Frustrerad

Ibland blir jag bara frustrerad. Oftast över saker jag inte tror att jag rår på. Den senaste gången jag blev riktigt frustrerad var på Banken-mötet då alla cheferna trodde att jag skulle bli hjälpt om de citerade Socialtjänstlagen för mig. Bara Yvonne såg min frustration men förstod att jag inte kan göra något åt saken om jag inte vill bli ovän med hela förvaltningen…

Jag blir också frustrerad privat. När jag vill ha saker på ett visst sätt, men det vill inte eller kan inte resten av min familj. När det gäller barnen så kan jag alltid ta ett snack med dem och så kommer vi fram till ett bra sätt att gå vidare. Det är värre i själva parrelationen. Jag kan prata, men efter 20 år kommer man ofta fram till att det ändå inte leder till förändring och låter saker vara. Så farligt är det inte, tänker man. Men när man har lust att skrika rakt ut emellanåt för brist på förståelse, när man vill slita ut något irriterande ur någons döda fingrar (oftast ett tangentbord), när man ”ställer upp” fast man inte har lust för att hålla den andre på så pass bra humör att han inte ska gå runt och sura och sucka och bete sig som en bäbis – då är det inte så lätt att låta saker bero. När man aldrig får frågan hur det egentligen är och om man behöver något, om man saknar något, om den andre bara tacksamt håller tyst för att slippa höra att jag också har behov av vissa saker här i livet - då är man le på att sätta den andre alltid före sig själv i alla situationer.

Man börjar fundera om det är ens eget fel, om man har gett för generöst av sig själv utan att kräva någonting annat en pur trohet (och inte fått ens det), om det finns mer på andra sidan staketet, eller om det är så bra det kan bli – och man ska vara glad att det inte är sämre. Och man förlorar sig själv i dagdrömmar som inte leder någonvart, och frustrationen växer. Hur frustrerad måste man bli för att orka med bråk som ändå inte leder till något annat än osämja?

Frälsta i akvaristik

Tillbaka från planeringsdagarna i Varberg tittar jag på vårt nya akvarium och gläds. Jag köpte det på blocket, Magnus hämtade det igår kväll medan jag festade i Varberg, och nu står det på plats i vardagsrummet och är så himla vackert. Vi är frälsta i akvarier men alltsedan vårt förra 318 liters akvariet sprack när vi bodde i en hyreslägenhet i Skultuna har vi inte haft något. Lite PTSD troligen. Jag var höggravid med Cesca, Magnus var i skolan (Mälardalens Högskola) och Alex som var hemma med mig var 4 år. Det small som av ett pistolskott, och sedan forsade 300 liter vatten helt obehindrat på parkettgolvet under Alex extatiska rop: ”Titta, mamma, vad dom hoppar!” Fiskarna på parkettgolvet alltså….

Vi slapp betala för vattenskadorna i taket på frisörsalongen under oss. Vårt golv såg ut som värsta sjögång ett par veckor efteråt och sen bytte hyresvärden ut golvet. Magnus hämtade sig från chocken när jag ringde och skrek att vattnet hade gått. Men vi led av efterverkningarna i många år efteråt. Och nu har vi ett nytt underbart vackert akvarium.

Kärleken till akvarier går i arv, må det vara det sociala arvet. Min far hade pippi på att bygga egna akvarier i alla dess former. Han designade egna spaljéer med utrymme för avlånga, runda eller platta akvarier. Han köpte böcker om fiskar och växter och satt fördjupad i facklitteraturen medan mor min rensade rutorna från alger och svor över eländet som han skapat men inte tänkt sköta om rent praktiskt. Fadern satt i sin öronlappsfåtölj och läste högt ur litteraturen för min mor hur hon skulle göra och ondgjorde sig över hennes felsteg i akvariets skötsel.

Magnus stack till Ungern idag och kommer hem söndag natt. Jag har alltså ansvaret själv, men samtidigt friheten att hitta på vad sjutton jag vill. Det vore lite kul att ringa någon kompis och gå ut på stan i helgen. Harrys kanske, som den vi var på i Varberg igår. Med transvestiter (det skulle man inte tro om Varberg!) och singel After Work och Pop Quiz. Eller bara för att ta en Staropramen och njuta av friheten. Vi får se…

Planering i Varberg

Som jag skrev tidigare så har vi varit på 2 planeringsdagar i Varberg. Hela enheten. Vi hade bokat 3 stugor på Apelvikens camping. Jag åkte direkt hemifrån med en enirokarta till min hjälp. Det visade sig senare att jag inte behövde någon karta alls, Apelviken är så stort att det finns skyltar till den innan man ens anländer till själva Varberg. Jag var där först men så klart på fel ställe. Men så småningom kom hela gänget, vi checkade in och gjorde i ordning vår ”arbetsstuga”.

Vår agenda var fullspäckad men eftersom vi på senare tid kände oss tämligen stressade och behövde ventilera vår arbetssituation så ägnades större delen av dagen till det istället. Det var tungt och jobbigt och tufft men också befriande och nödvändigt. Jag tänkte på hur mycket bättre många människor skulle må om det de lider av skulle vara talbart, om man istället för att grämja sig talade om problemet och bemöttes av konstruktiv förståelse istället för motangrepp eller försvar. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, frågan är varför. Kanske har vi en inbyggd mekanism som säger att vi inte får visa att vi kan göra fel, ungefär som i djurvärlden. Man får inte visa sig svag för då är det kört för en. Dessutom är det så viktigt hur saker sägs, med vilken röst, tonfall, ordval…

När vi begav oss till stan för middan var vi alla ganska möra. Men vi piggnade till, beställde en massa god mat, några glas vin och njöt av kvällen och sällskapet i vilket fall. Det skulle bli popquiz på kvällen men vi kände inte att vi hade tillräckligt många fräscha hjärnceller kvar för att kunna delta.

På vägen ut blinkade den närvarande transvestiten vid grannbordet till vår chef. Det tyckte vi var förstås grymt kul. Det är tillåtet att retas

Vid ankomsten till stugan skulle vi bara hoppa i sängen. Min kära mentor och kollega Gunne-May stod i sitt sovrum och med en helt obeskrivlig och obetalbar min tittade på 2 örngott hon höll i sina händer. Det visade sig att istället för att ta med sig ett örngott och ett påslakan lyckades hon i morgonens brådska och mörker ta med sig 3 örngott. Hur hon löste sin sovsituation har jag ingen aning om. Ett tag talade hon om att sprätta örngotten och breda ut tyget över sin  kropp medan jag föreslog att hon skulle stoppa ett ben i varje, men sov gjorde hon och såg ganska pigg och fräsch ut morgonen därpå.

Dag 2 var det kallt och blåsigt. Gänget talade om att gå ut och gå på stranden men jag har hål i skosulorna och kände inte alls för att traska omkring i snålblåsten och bli blöt om fötterna. Vi jobbade klart på förmiddagen, våra chefer lagade en superb lunch till oss alla och efter städningen gav vi oss iväg hemåt.

Det var mycket att tänka på. Dels har jag själv inte upplevt den stressen som en del av mina kolegor gjort, mycket beroende på att just mina ärenden håller sig ganska lugna. Men en kollega är nu långtidssjukskriven p g a stress och utbrändhet, och några mår så dåligt att det är bara en tidsfråga innan någon annan insjuknar. Och så får det inte vara. Jag känner mer och mer att jag troligen fattade helt rätt beslut när jag tackade ja till jobbet i Kinna. Även om det skulle bli lika jobbigt och stressigt, vilket jag betvivlar, så kommer jag ha betydligt mer tid att återhämta mig.

En av mina kollegor tyckte att det var den märkligaste saken – hur gör du, Veronica? Du är så cool! Hm, jag känner mig inte minsta cool, bara ganska trygg i mig själv och vet att vad jag än gör så kan jag inte ta ansvar för andra människors liv, handlingar och beslut. Kanske har det med åldern att göra. Jag ser saker rätt ljust för det mesta och jagar inte upp mig för sådant jag inte kan påverka. Kanske har jag blivit cool med åren.

Men man ska inte behöva vara cool för att kunna sköta ett jobb och känna att man gör ett bra arbete.

Farsdag

Trots att Magnus kommer hem först sent i natt (jag ska hämta honom på Landvettern klockan 23:00) så har ungarna och jag sett till att vi har lite farsdagspresenter hemma. Han kan ju få dem imorgon bitti i så fall. I det syftet begav vi oss till Knalleland igår morse. Vi hade ganska bestämda åsikter om vad vi ville ha. Eftersom det finns ett nytt akvarium som han älskar så skulle vi handla fiskar och diverse andra tillbehör. Vi kom till Knalle direkt när de öppnar och på så sätt lyckades vi faktiskt få en parkeringsplats. Senare under dagen brukar det bli helt hopplöst.

Vi knallade till djuraffären i Knallerian. Den är ganska nyöppnad och de har så mycket roliga saker och djur. Det var där Cesca köpte sitt nyaste marsvin i somras. Vi gick runt alla dessa akvarier med så många vackra fiskar. Det fanns sorter jag aldrig sett förut, och även pyttesmå räkor och små vita grodor och minihajar. Vi gick fram och tillbaka i säkert en halvtimma. Glina hade så svårt att bestämma sig.

Jag plockade fram en liten handpump, magnet för att rengöra rutorna och en häftig ruin att ha i akvariet åt fiskarna. De velade. Till slut har Cesca bestämt sig. Hon ville ha en minihaj åt pappa. I samma sekund säger tjejen som matar fiskarna: ”Ledsen att jag lägger mig i precis när du har bestämt dig men ska du köpa den hajen så har du snart bara den kvar i ditt akvarium. Den äter allt som är mindre än han och mycket snart är ALLT mindre än han. Han blir 45 cm lång!” Cesca bara gapade och snabbt avfärdade tanken på en liten haj.

Just då skramlade det till vid kassan. Där stod ett gäng tjejer, varav en utklädd i en papplåda, brudslöja och krona. De sjöng och hon skuttade runt i mitten och vi applåderade. Japp, möhippa. Ungarna tittade med klotögon, jag tyckte att det var ganska underhållande och tjejen i affären (vars namn visade sig vara Belinda) sa att hellre förblir hon singel i resten av sitt liv än utsätta sig för något dylikt

Till slut hittade Zache 4 zebrafiskar och Cesca en prickig mal. Dessutm hittade vi även en julklapp till vår käre far, som nu ligger gömd i huset i väntan på jul. Hela kalaset gick på 700 spänn, men det är ju farsdag bara en gång om året. Några kronor får jag tillbaka från månadspengen men det blir inte ens en fjärdedel.

Väl hemma släppte vi in våra nya fiskar i akvariet (de kan liksom inte vänta inslagna i papper på att han kommer hem), slog in resten av prylarna och gömde julklappen. Sen var det dags att sätta igång med maten (grillade kycklinglår, ris, potatismos, grekisk sallad) och njuta av att det var lördag och jag kunde sitta i soffan, titta på naturprogram och sticka på min fina lila kofta (som faktiskt bara saknar en ärm vid det här laget).

Söndag, deppdag. Nja, inte fullt så hemskt men visst är det lite ångest över en ny arbetsvecka. Jag ska hämta mannen mitt i natten och sen gå upp sex på morgonen och rusa till jobbet – och jag vet ju hur min almanacka ser ut inför nästa vecka. Men ännu är det söndag och jag ska skärpa mig och vila och sticka och laga mat – och njuta av ledigheten.

På gott och ont

Rätt som det är kommer ett sms från Magnus. Hans mor Inga och hennes älskade Curt har gift sig igår. Utan att säga ett knyst till någon av oss, i hemlighet liksom. Curt fyllde 65 i förrgår och Inga fyller om 2 veckor. Vi skickade en blomma – helt ovetandes att de var på väg till eget bröllop! Det var det Inga skulle ha en inspelning av Jan Malmsjös ”Vår bästa tid är nu” till, helt plötsligt faller pusselbitarna på plats. Jag hoppas att de kommer få många lyckliga år tillsammans. För jag har aldrig sett 2 människor som är så kära och så lyckliga som dessa två pensionärer

Jag berättade det för glina och vi pratade om hur tråkigt vi tycker att det är att vi inte fick vara med på deras bröllop. Cesca har aldrig varit på ett bröllop, nånsin, inte Alex heller. Jag rekommenderade att de skulle utöva påtryckningar på sin syster Hanna. Hon är ju ändå den som vi hyser något hopp om i detta avseende. Alex ser det inte så hoppfullt ut för just nu, med tanke på att han aldrig ens haft en flickvän. Jag föreslog att han skulle fria till Samuel.

”Vad trevligt!” sa Cesca och såg inte alltför extatisk ut.

”Vad då då?” undrade Samuel pillimariskt och gjorde en ledsen min. ”Tycker du inte om mig längre?” Vad vi skrattade, hon blev helt röd i hela fejset Vi diskuterade hur Samuel och Alex kommer sitta på ett servicehus, 80 bast, med sina käppar och rulatorer, och svära till något framtida spel tillsammans. Det är kanske tur att jag inte lever vid det laget.

Jag ringde till min mor för att höra hur det var med dem. Jag visste exakt vad hennes första ord skulle bli och gissa om jag hade rätt! ”Det var på tiden att du hör av dig”, sa hon bara jag sa hej. ”Ja, du”, sa jag, ”det var precis det jag visste att du skulle säga. Men vet du – jag hinner faktiskt knappt andas med mitt jobb, mitt pendlande och alla mina barn.” Visst är det väl märkligt att det är min plikt att höra av sig till alla, annars är jag en dålig mor, syster eller dotter och borde känna skuld. Min generations kvinnodilema. Det är vi som ska ta hand om alla både uppåt och neråt. Vilken naturlag är det som fastslår detta? Det är faktiskt så att min mor är pensionär, hemma hela dagarna och kunde ringa till mig precis när som helst. Men det är tecken på brist på min tillgivenhet och omsorg – att jag inte ringer stup i ett.

Redan på tveksamt humör tog jag en dust med lille sonen. Han kom lysande som en sol – han fick låna ett spel av Samuel. Och får han låna något av de stora pojkarna så är hans lycka gjord. Och just då kommer hans elaka morsa och säger att det inte finns på kartan att han skulle få spela en sådan skit. Jag minns inte vad spelet heter men det går ut på att köra ihjäl människor i stulna bilar. Helt förskräckligt. Jag förklarade att jag tyvärr inte kan förbjuda de vuxna killarna att spela det, annars hade jag gjort det, för jag tycker inte att det är kreativt för någon att spela spel som detta, oavsett ålder. Han blev super arg och jätteledsen och jag som mamma känner att det är väl för jä…igt att sådana spel utvecklas, produceras och säljs. Bara för att ungar vill ha dem så borde det finnas producentansvar, men det är förstås för länge sedan dränkt i pengar. Hur många barn är det som spelar dessa våldsamma grymma spel, och vad får de för syn på världen och livet – kanske helt undermedvetet. Är det så konstigt att de som sitter framför datorerna blir deprimerade, isolerade och panikslagna så fort de vistas bland folk? Det tycker inte jag.

Från förkylningar till jul

Nu har småförkylningarna slagit till även hemma hos oss. Förra veckan var Alex hemma med ont i halsen, denna vecka var Samuel hemma en dag, idag är det Francesca. Igår tvingade jag henne till skolan eftersom vi skulle ha ett utvecklingssamtal och det har redan blivit uppskjutet i 2 månader. På morgonen igår tog det mig 1 timme och 45 minuter att ta mig till jobbet. Måndag morgon, blåsigt och regn, då är det alltid ett litet helsike i göteborgstrafiken. Sen så var jag tvungen att sluta vid 4 för att hinna till utvecklingssamtalet i Bollebygd. Minus 2 timmar till på flexet. Jag kan verkligen inte fortsätta på det här sättet, det bara bidrar till stressnivån, även om jag inte hetsar upp mig i onödan.

 

Utvecklingssamtalet gick väl bra. Bortsett från att Cescas fröken är sjuk så vi pratade med hennes franskafröken – och hon vet ju inget utom det hon får rapport om från andra lärare. Och de rapporterna lyste med sin frånvaro. Det kändes som att vi lika gärna kunde ha gått in på nätet och läsa det lilla som framkom. Vi kunde se att Cesca är en exakt kopia av sin mor – älskar språk och bild, avskyr matte och idrott J Tänk att sånt går i arv.

 

Magnus och Cesca stack sedan till fiskeaffären. Han skulle för varje pris ha sina scalarer. Jag insåg att nu är vi i knipa. Det är just där vid kassan som de stora fågelboden står, som vi köpte åt honom i julklapp. Hur skulle Cesca nu bära sig åt för att hindra honom från att köpa en utan att väcka misstankar? Det gick inte – som jag befarade. Tydligen styrde han stegen rakt dit: ”Åh kolla, där har de såna som jag vill ha!” ja, och då styrde hon honom till fiskarna men han har nog fattat galoppen. Fy vad trist det är att man aldrig kan överraska någon…

 

Vi köpte Morden i Midsomer men jag somnade till filmen efter första mordet. Jag var så slut efter helgen och den sena natten innan. Och idag jobbar jag till halv sju så jag är inte hemma förrän 8. Så första kvällen hemma blir imorgon. Disken har hopat sig – ingen gör det frivilligt och jag har inte hunnit skälla. Nä, så här kan jag verkligen inte ha det.

 

Imorse startade jag min julspurt, mina julförberedelser. Ja, egentligen har jag startat tidigare genom att köpa lite klappar men nu kändes det på riktigt – jag gick in på Hemköp och köpte årets tv- och radiokalender! Nu är julen på gång. Nu längtar jag efter att få ställa fram alla ljusstakar, jultomtar och byta gardiner. Det är 6 veckor kvar till min semester och sen ska jag börja om på ett nytt ställe igen. Så kul – jag ser alltid så fram emot att börja lära mig nya saker, lära känna nya människor som kommer att bli mina vänner. Jag älskar det – kanske är det den kicken som gör att jag byter jobb vartannat år och boendeort lika ofta.

Ledsen

Jag satt i mötet som jag hade samordnat. Jag tog initiativet och skaffade lokal, jag sammankallade hela enheten för att hitta en gemensam tid, jag bokade lokal och mailade vår biträdande verksamhetschef. Hon hade läst vårt protokoll och ville ha ett möte. Veronica, den sammanhållande kraften.

Jag fann mig själv sittande i ett möte där vi som var närvarande ställdes ansvariga för hela gruppen, för dem som chockade oss med sin negativitet och nu inte kunde närvara; ansvariga för att vi kränkte våra chefer (som jag tycker så mycket om och beundrar). Vi ställdes ansvariga för saker som kom till uttryck i det så kallade protokollet som vissa styrde och som jag redan då insåg skulle ligga oss i fatet under en lång tid framöver. Protokollet som skrevs ut från känslor jag inte delade, chockades av och inte kunde försvara för vår biträdande verksamhetschef eftersom jag höll med henne. Protokollet som kränkte dem vi har ett gemensamt uppdrag med, som vi tycker om och beundrar och som jag skämdes för från samma sekund jag såg det utformas – men inte klarade av att motverka eftersom jag utgick ifrån att detta var vad Yvonne ville.

Jag skämdes å mina kollegors vägnar. Jag skämdes för att jag inte stod emot och starkare uttryckte min motsatta åsikt. Men mest av allt skämdes jag för att jag inte satte stopp för de personligt riktade angrepp som sårade mig och som jag insåg skulle såra min chef. Kanske ville hon höra det som alla kände, kanske hoppades hon att det fanns några som skulle stå upp för henne. För vi kände alla olika saker men bara vissa kom till uttryck.

Det kommer inte bli ändring i somligas sinne. För det spelar ingen roll vad omvärlden bjuder på, det som inte finns innuti själen kan ingen utomstående tillföra. Jag hoppas att lärdomen är följande: ge aldrig ett uppdrag gruppvis till 12 olika individer att uttrycka vad de känner för verkligehten är sådan att 12 olika individer inte uppfattar verkligheten ens tillnärmelsevis på ett liknande sätt. Och de som inte kommer till uttryck ska inte behöva stå till svars för dem som har gjort det.

Mot helgen

Så fullt under de sista dagarna. Jag jobbade förmiddagarna, ledig eftermiddagarna. Jag var sen til jobbet varje morgon p g a det underbara vädret. Vattnet på vägbanan samlas till stora sjöar som hotar med vattenplaning om man kör lite för snabbt. Jag gick igenom ärenden med min förste i 2 timmar, sammankallade möte med vår biträdande verksamhetschef sedan, köpte en matlåda och rusade till Treröse angående en klient.

Jag satte mig i bilen, tokkörde till Borås och gick med Samuel till hans socialsekreterare på försörjningsstöd. Åkte och storhandla inför helgen. Plockade in posten. Bad barnen att skriva julklappslistor. Plockade in disk…..

Min söta kollega Tina frågade mig i morse hur jag bar mig åt för att inte gå under av stress, för det är vad hon känner att hon gör. Hon trivs med jobbet, hon trivs privat, men hennes kropp ger sakta upp tjänsten…Jag vet inte hur man gör. Jag har inga allmänna råd. Just idag är jag ledsen och nedstämd och otillräcklig. Jag borde ha sagt mer kraftfullt ifrån, stått upp för min fantastiska chef som jag beundrar. Jag gjorde inte det och nu kan jag inte stå och säga – så tycker inte jag. Det är för sent. Jag kan bara hoppas att hon vet.

På kvällen ringde min nya chef, Eva-Lena. Jag får mer i lön än jag trodde men inte fullt så mycket som jag har nu. Jag ska ge det nya jobbet en ärlig chans. Det är nära och det finns säkert gott om goda sidor och människor att glädja sig åt. Jag har bara svårt att se hur allt detta ska slå Biskopsgården, hur jag ska kunna hitta lika underbara kollegor och chefer och en atmosfär där alla tillåts tycka saker, hur tokiga de än är.

Pia och Anna har hittat den ultimata lösningen – jag ska flytta närmare så är det ur världen anser de. Jag gläder mig åt att vara så omtyckt och lider av att behöva sluta. Tre månader – sen vet jag.

Klappjakten

Alla julklapparna är inhandlade. Nästan. Alla spel har vi skickat efter, likaså filmerna. Vi tog ut pengar som vi beräknade skulle räcka till alla 4 barnen och kilade runt i Knalleland. Kläder, smycken, kosmetika, leksaker….Efter ankomsten hem satt jag och slog in allt medan Magnus lagade mat. Jag hann med nästan allt. Nu får vi hoppas att ungarna inte snokar runt när de är ensamma hemma och hittar alla prylarna.

Magnus har jag kvar. Han vill ha ytterligare akvarietillbehör. Så Hugo Boss, ett nytt örhänge, ett vackert svärd att hänga på väggen eller en doftlampa i form av en döskalle. Allt detta får jag fixa under veckan eftersom Magnus flyger till Newcastle imorgon och kommer hem på fredag. Jag ska också till Dalsjöfors och hämta kickboarden jag köpte på Blocket någon kväll.

Jag har tänkt mycket på det jag fick höra under mitt medarbetarsamtal. Jag fick mycket beröm, massor av goda vitsord och tonvis med positiv energi. ”Du har bara ett tillkortakommande, Veronica”, sa min chef. ”Du vet inte ditt eget värde.” Troligen var jag röd som en tomat i ansiktet vid det laget. Vad säger man när man får höra detta från sin chef?

Jag har alltid beundrat ödmjuka människor. Ju större en person är, dessto mindre väsen gör han/hon av sig. Det har ingenting med självkänslan att göra. Jag har hur bra självkänsla och självförtroende som helst. Det har jag kämpat mig till genom att lära mig använda den positiva tankekraften. Jag vet vem jag är, jag är stolt över det och står för det i alla situationer. Det betyder inte att jag anser att jag är förmer än andra eller att jag måste synas och höras i varje situation. Men det är oerhört gott att bli sedd och bekräftad av andra. Nu hoppas jag att jag ska kunna förmedla vägen till harmoni till mina barn. För mig kvittar det om de blir vetenskapsmän eller hemmafruar. Bara de är harmoniska, självmedvetna människor. Kanske kan minnen av mysiga barndomsjular vara en del av vägen dit.

Jakten på välmående

Igår konstaterade Magnus surt att nu får det vara nog. Det går inte an att hela tiden gå upp i vikt. Han skulle minsann ut och springa som alla andra 40-åringar och nu förstod han dessutom varför de gör det. Det är ingen missriktad jakt på ungdomen – de har inget j…a val om de inte vill rulla fram ganska snart! Han såg inte det minsta glad ut. Han är lika förtjust i springandet som jag. ”Att springa utan att ha polisen i hälarna tyder på själslig obalans” sa Ulf Peder Olrog och vi är de första att hålla med honom.

Magnus packade sin resväska med de nyinköpta kavajerna och byxorna i generös storlek och fortsatte att muttra. ”Bara man unnar sig en påse ostkrokar eller något gott så går man upp 2 kilo! Hur j…a roligt är det?”

Ja, kanske börjar livet efter 40. Men det livet har onekligen sina utmaningar. Kanske gäller det inte oss som fortfarande har små barn hemma. Eller oss som har lätt att gå upp några kilo. Eller oss som har värk på diverse ställen. Men å andra sidan brukar min kompis Lubos säga: ”Om man vaknar efter 40 och inte har ont någonstans så är man död.” Bara att acceptera livets gång.

Så – när jag låg vaken inatt p g a värk i kroppen så funderade jag på hur jag ska lägga upp det nya livet, det som för min del började för 7 år sedan. Jag ska sluta med vinet, dra ner på stressen, fettet och kolhydraterna, börja röra på mig och träna upp mina värkande muskler så kanske de blir snällare (Ojojoj, Anna Skipper skulle jubla om hon såg mina föresatser här). Idag flyger Magnus till UK så jag kan börja redan idag. Om jag ger det 8 veckor som de gör på TV (för så länge tar det att bryta gamla vanor och skapa nya) så får vi se om jag mår bättre, är smärtare och har mindre ont. Det kan i alla fall inte skada.

Nu börjar glina vakna till liv så det är bäst jag går och lagar frukost. För min del blr det en proteindrink.

 Magnus 19 respektive 40. Livets förfall säger han. Jag säger som John i Kalenderflickorna: ”Det är det sista stadiet i solrosornas liv som är det allra vackraste”

The Knight Rider

Vi har fått tillökning i familjen. Inte Samuel, han är redan gammal i gården. Vi har fått en ny bäbis, repfri och silverfärgad, och det är en hon. Hennes namn är Toyota Avensis. Hur jag vet att det är en hon? Ja bortsett från kjolarna så är det faktiskt rösten. Hon har en sammetslen röst som hon välkomnar alla förarna med. Hon talar om ifall våra mobiler är anslutna till högtalarsystemet, hon vägleder oss till destinationer vi inte skulle finna utan henne och med vänlig stämma kräver hon röst ID när en ny mobil kliver in i hennes annandöme. Man trycker på en liten knapp på ratten och säger: ”Ring upp Curt Tellberg!” och hon verkställer ordern och alla som sitter i henne deltar i konversationen via högtalarsystemet.

Hon har en regncensor i vindrutetorkarna som talar om hur snabbt de ska vifta. En bländningscensor i backspegel som automatiskt tonar sig i lämlig ton när man blir bländad bakifrån. Hon har parkeringscensorer både bak och fram, hon är automatväxlad och det enda man egentligen behöver göra är att styra. Allt annat sköter hon i princip själv.

Jag tänker på David Hasselhoff och den helsköna bil han körde på 80-talet i serien The Knight Rider. Jag har för mig att det på den tiden var en han och hans namn var Kim eller Kit eller något i den stilen. Alla killar var som tokiga i den serien. Alla tjejer tyckte att nu fick det väl räcka med dumheter. Nu är den här, den talande bilen. Det tog bara ett kvarts sekel. Ibland önskar man att någon från förr i tiden kunde hoppa in med hjälp av en tidsmaskin och se hur långt vi har kommit. Se hans/hennes stora klotögon vid åsynen av det vi själva knappt tror är möjligt och bara ett fåtal av oss begriper hur det fungerar. Någon som Jules Verne.

På tal om tidsmaskiner så är jag inte alls så säker på att de är bara knäppa fantasier. Efter min första tur i vår nya familjemedlem som började med att hon frågade efter mitt namn tror jag nog att i stort sett allt är möjligt.

Lite tokig

Igår ägnade jag mig åt lite research i mina gamla album och hittade en massa fina kort på mina söta flickor. Nu ska jag försöka sätta ihop små berättelser om var och en av dem. För så olika som de är så skulle ingen tro att de har samma mor. Det tror knappt jag ibland. Jag brukar skämta att de blivit utbytta på BB men de tycks inte tro det eftersom de är alla tre lite tokiga på samma sätt.

Jag börjar med ett smakprov på en liten pajas-tös:

Detta foto kommer jag för alltid att förknippa med en härlig just då ofta spelad ABBA låt:
”I am behind you, I´ll always find you, I am a tiger!
And if you fear me, never go near me, I am a tiger!”

Berg-och-dalbana

De senaste dagarna har jag åkt en känslomässig berg-och-dalbana. I fredags först uppe i molnen efter mitt utvecklingssamtal med Yvonne. Och strax därefter ner i helvetet på mötet med Marie-Louise. Det mötet har jag burit med mig hela helgen, det blev så fel någonstans i processen att jag inte kan hålla tyst om det.

Idag först en bra morgon med mackor (och en helt underbar diskussion om hur man snärjer en 8 år yngre man utan att hamna i fängelset) och löfte om en tid med Yvonne, sen ett ledset samtal med Gunne-May, ledsen och upprörd efter det som hade hänt. Planeringsmöte för att förbättra vår lunchmiljö (den frågan är nu närmast mitt hjärta och får mig att känna mig rebellisk och revolutionssugen). Sedan ett möte på Familjehemsenheten, lunch i det fria (jag satt på en parkbänk och åt grillad kyckling och limpa), Elida ringde och frågade om hon kan få vara hos oss på Nyårsafton (så klart du kan snuttan, du är så välkommen så!), och ett möte på BUP. Upp och ner, upp och ner, hela dan.

På vägen hem stannade Cesca och jag på ICA Maxi, köpte ett par julklappar till Zache (från Cesca), färger till att måla Magnus fågelhus, och Midsomer Murder. Jag kom hem, gjorde upp eld i pannan och vi gav oss i kast med målningen. Jag tror att det blir riktigt fint när det blir klart. Jag såg på Midsomer Murders, ett ganska nytt avsnitt som jag fortfarande har i färskt minne. Magnus ringde från Newcastle och jag frågade om han hade träffat Tom Barnaby. Det hade han inte, dock frågade även han efter honom och blev omedelbart stämplad som svagt sinnesförvirrad.

Imorgon är en låååång dag igen. Jag har hembesök till och med klockan 5 på eftermiddag. Jag måste sedan hämta Cesca, åka hem, hämta en till julklapp i Kinnarumma, göra fika åt Zache till hans utedag….Jag tror inte att Yvonne kommer ha tid med mig imorgon heller. Och jag bara måste ta upp den helt felskruvade processen med henne. Nåväl, det finns ju mail.

Jag bjöd mig också självmant till Utredningsgruppens jullunch och skrev på listan att jag ska ha med mig tjeckisk potatissallad, som förra året. Hemma hos Christian. Det får bli mitt sätt att säga farväl även till de kollegor jag inte längre jobbar med men som har varit mina nära vänner under 2 års tid.

En dö torsk

Cesca och jag satt och målade fågelhuset till sent på kvällen. Men det var hemskt roligt. Ikväll kan vi kanske slutföra konstverket, eller eventuellt imorgon kväll. Jag jobbar till halv sju, sen ska jag hämta henne och sen ska vi åka och hämta en kickboard.

 

Idag försökte jag förtvivlat få en tid med antingen Yvonne eller Else-Marie. Det gick inte. Jag försökte förklara vad ”gruppen” känner och insåg att det jag håller på med är helt absurt. Jag håller inte med dem som ser allt i svart, men likt förbaskat blir jag ställd till svars för det eftersom jag inte ställer mig utanför gruppen klart och tydligt, utan agerar som en medlare mellan gruppen och ledningen. Sjukt. Nej, är det någon som tycker att vi borde diskutera detta mer för deras egen och deras själsfrids skull så får de göra det. Jag tänker släppa det, inse att jag inte har gjort något som jag måste skämmas för och fortsätta må lika fint som jag gjorde innan.

 

Idag julpyntade jag på mitt kontor. Eva kom förbi och förfasade sig över att jag packade redan! Nej då, jag packade inte, jag tog bara fram min pryllåda från under bordet och plockade fram mitt julpynt. Det enda jag sparar till nästa fredag är mina adventsstakar. Sen är julstämningen fulländad.

Samma sak blir det hemma – nästa vecka blir julpyntandets vecka. Åh, som jag ser fram emot att ta fram alla julgardinerna, alla tomtarna och alla ljusen och få hemmet så där glittervarmt som det bara blir varje år i december. Varje morgon går vi upp och ser på julkalendern och öppnar diverse luckor. Vi bakar pepparkakor och lussekatter och Magnus bygger årets pepparkakshus.

 

I år hotar han med att skaffa en ny karp till vårt julbord. Förrförra året gick det raka vägen åt pepparlunden. Karpen låg i plastbaljan i duschen en natt (levande så klart – allt enligt en god tjeckisk tradition) och på morgonen hördes ett skri nerifrån: ”Morsan, varför ligger det en dö torsk i badrummet?!” Kanske ska man be handlarn att få köpa en avliden karp istället för en levande. Om man nu för varje pris måste ha en karp på julbordet…

Tina

Bara ett par veckor efter vår sexdebut och exakt på vår bröllopsdag upptäckte jag att jag var troligen gravid. Det skulle i sig inte vara så problematiskt om inte Stefan drabbats av röda hund och troligen smittat även mig alldeles i början av graviditeten. Min allra första graviditet började alltså med rädsla och oro för att babyn var skadad, att jag måste göra abbort och tänk – kanske inte kommer kunna få barn mer. Vi sprang till läkargenetiken på diverse prover och undersökningar för att sedan vara tvungna att avgöra om vi ville ta den lilla risken som ändå fanns eller inte.

När jag var gravid i åttonde månaden tog vi tåget till Sverige. Min första resa till väst någonsin, min första resa utomlands utan mina föräldrar. Och tanken var att jag skulle stanna i det nya landet, bo och leva där. Jag som knappt visste var Sverige fanns på kartan. Jag hade fel papper med mig, det saknades en stämpel, vi måste hoppa av tåget före gränsen och sedan nästa dag ta ett tåg utan att ha platsbiljetter. Det var juli 1981, full säsong, folk stod på varandra i tågets gångar och jag var höggravid och utan platsbiljett.

Vi åkte till Umeå för att hälsa på Stefans bror. Hans fru tog inte mina värkar på allvar utan ansåg att jag som förstföderska inte visste ett skvatt och hon som då redan hade 3 barn visste allt. Tyvärr visade det sig senare att hon hade fel och jag rätt. Tina föddes en månad för tidigt p g a sammandragningar som öppnade livmoderhalsen i förtid. Jag pratade bara engelska och hade tur som fick en helt ljuvlig barnmorska vid namn Ann Karrberg. Ann förlöste mig på engelska och senare skämde bort mig med att bära in diverse prylar åt mig (som egen liten radio).

Jag fick postnatal depression helt ovetandes om vad det var. Jag ville dö, vägrade gå ut och träffa folk och grät mig genom dagarna. I Polen hade Solidarnost och Lech Walensa just påbörjat den demokratiska processen, världen var i gungning och jag undrade om jag var vid mina sinnens fulla bruk som satte ett litet barn till världen. Vi bodde i vaktmästarbostaden i Freluga och Tina fick kikhosta bara 6 veckor gammal. Några veckor senare blev vi inlagda på sjukhuset i Hudiksvall, mest för att jag höll på att kollapsa av trötthet.

När Tina var 6 månader flyttade vi till Prag. Hon hostade fortfarande¨och hennes blodvärden var urkassa. Ytterliggare en inläggning på sjukhuset i Prag. Men Tina vägrade äta. Ammad och oavvänjd vägrade hon befatta sig med annat än bröstmjölk. Alla förfasade sig över den svenska kulturen att amma barn i ett halvt år. Och lägga dem på magen för att sova.

Vi flög tillbaka till Sverige när hon var 18 månader. Hon förstod bara tjeckiska. I planet tog en snäll amerikanska hand om Tina eftersom jag mådde illa. Min allra första flygtur. Vid anskomsten upptäckte vi att allt vårt baggage var försvunnet och vi fick låna ihop kläder till både henne och mig.

Efter skilsmässa från Stefan har Tina bara bott med mig ett år i Latorp. Alexander som då var 10 år berättar med stor förtjjusning om hennes tokiga bravader. Hur hon hoppade ut ur fönstret i sitt rum mitt i vintern i bara nattlinnet för att kolla om det gick (ifall det skulle börja brinna) och sedan inte kunde komma in igen. Hon ringde på dörren, Alex öppnade och till sin häpnad såg han Tina (som han trodde sov i sitt rum) stå i halvmeter snö i nattlinnet. Hon traskade näck i trädgården på morgnarna för att hämta en ren bh som hängde på tork och var i det närmaste orsaken till vår grannes hjärtsnörp. Hon firade en Nyårsafton hemma med sina kompisar och ringe oss i Eskilstuna helt uppskrämd att diskmaskinen låter och troligen vill den diska!

Nu är min tokiga äldsta tös 27 år. I hennes ålder hade jag 2 döttrar, hade nyligen varit sjukskriven för panikångest attacker och höll på att skilja mig. Livet i det nya landet hade varit allt annat än underbart men så här i efterhand ser jag att det var en del av den resan som skulle göra mig till den starka, trygga och harmoniska person som jag är idag. Jag vet att hennes liv inte heller blivit någon dans på rosor. Men jag hoppas att även hennes prövningar kommer att stärka henne och att hon en dag kommer se tillbaka och tycka att det kanske var värt det. För precis som jag är min stora tjej en riktig fighter och överlevare.

1 år gammal, ateljékort från Prag.

Tinas lille Filip förra sommaren hos oss.

Tinna och hennes 18 år yngre lillebror Zache bygger lego. Vad ska man säga? No comments

Stressad, ledsen och ensam

Gräsänka med 4 barn, mitt i den svenska skogen. Alexander har hög feber och hostar. Han måste till VC på fredag för att få läkarintyg men jag får inte ledigt för vård av en 18-åring och eftersom det inte går några allmänna kommunikationer hit så har vi 3 valmöjligheter: han går till skolan på fredag och blir ännu sjukare nästa vecka, han stannar hemma och får ogiltigt frånvaro, jag tar semester och åker med honom till VC. Jag har jour på fredag vilket ställer till det något.

Idag var jag på hembesök i Skene till klockan halv fem på eftermiddag. Alltså fick jag sedan i regn och slask köra som en vilde till Borås för att hämta Samuel och sedan till Bollebygd för att hämta Cesca. Hon fick inte vara i skolan efter halv fyra. De låser. Så jag visste att hon väntade på att bli hämtad i 2 timmar i regn och kyla. Stressmoment?

Zache ringde när jag var på väg och ville ha hamburgare. Så vi styrde kosan till Max och handlade hamburgare till oss alla. Sen måste vi till ICA för att köpa lite smör och mjölk också.

Jag kom hem halv åtta ikväll igen. Helt slutkörd, sönderstressad och faktiskt riktigt ledsen. Jag fixar det inte, 4 barn, heltidsjobb, pendling till Göteborg, hämtning av alla och sedan också handling och diverse annat inför julen. Jag fixar det inte ensam. Om det bara fanns en enda buss som gick hit. Eller om våra vuxna killar hade körkort! Jag vet att det är bara 4 veckor kvar men det känns så långt. Under de veckorna ska det också förberedas jul, jag måste färdigställa och skicka Kajsas album, jag lovade gå med Zache till badhuset och med alla på bio…och när ska jag handla klappar till Magnus? Det hade jag tänkt göra denna vecka när han är borta – men räknade inte med att jag skulle komma hem halv åtta varje kväll.

När blir det min tur att åka iväg helt själv, umgås med vänner, gå ut på kvällarna och bli bjuden på allt, se roliga saker och ha bara mig själv att tänka på? Förmodligen i nästa liv. Eller kanske inte ens då.

Jordgubbar med vispgrädde

Gunne-May hade ett jobbigt umgänge på förmiddagen. Hon satt på mitt kontor i morse och beklagade sig över både det ena och det andra. Klienten är en mycket speciell person och Gunne-May måste hänga med ut till någon ankdamm för att han ska få träffa sin omhändertagna dotter. Vi diskutterade gårdagen en stund och efter kaffet stack hon och Vanja till sina friluftsaktiviteter.

Jag hade en av dessa dagar då man jobbar som en liten tätting hela dagen utan att på eftermiddagen kunna säga vad man egentligen gjort. Man svarar på mail, ringer till folk, svarar i telefon, rensar en akt eller två, skickar ett par brev, beställer taxi….massor av småsaker som måste göras utan att de syns. Ett av mina ärenden håller på att rasa ihop och vill det sig riktigt illa så måste jag göra ett omedelbart omhändertagande imorgon. Men det blir då det.

Gunne-May och jag stack till vår lunchrestaurant för att få oss lite mat. Hon skulle ha sitt utvecklingssamtal med Yvonne klockan 1 och jag skulle ha ett klientmöte. Innan vi återvände till kontoret upplyste hon mig att hon hade köpt en bakelse som vi skulle dela på till kaffet…

Jag kom att tänka på min morfar. Han hette Bohumil, kallades Bohous. Han upplevde det mycket fattiga året 1938 när han var 25 år gammal och det märkte honom för livet. Han älskade bakelser. Varje gång vi barn inte visade tillbörlig tacksamhet för mat sa han:”Ni skulle ha upplevt 1938!” ungefär på samma sätt som man här i Sverige tjatar om de hungriga barnen i Afrika. När han passade mig brukade han ta mig med till ett litet konditori på Moskvagatan i Prag 10. Jag fick beställa vad jag ville. Där fanns gräddbakelser med smörkräm, chokladtårtor och marängbitar. Men helt ofelbart valde jag alltid samma sak: jordgubbar med vispgrädde. Morfar ruskade på huvudet. Så mycket gott och ungen ska ha jordgubbar med grädde. Det hade vi ju hemma, fulla trädgården med jordgubbar!

När vi kom hem plockade morfar fram kalkpapper. Jag älskade att rita och han kunde inte så bra så han lärde mig kalka av bilder från gamla tidningar. Inte så roliga kanske, de flesta föreställde Lenin, Breznev eller något arbetarmonument, men jag var 5 år och allt var egentligen roligt.

Morfar är för länge sedan på andra sidan men var gång jag blir bjuden på en gräddbakelse vaknar han till liv i mina minnen. Han och så jordgubbar med vispgrädde.

Jag, Helena och morfar bygger snögubbe (1972).

Fortsättning…

Jordgubbar med grädde är bland det bästa jag vet. Och i brist på grädde så kan jag äta dem bara ändå. Men den tjeckiska varianten – mosade med socker och ovisspad grädde – den är helt enkelt oslagbar.

När jag var liten hade min mormor och morfar en jättestor trädgård en liten bit utanför sin lilla by. I trädgården växte och odlades allt mellan himmel och jord. Vi hade fruktträd och valnötsträd, jordgubbsland, hallon och björnbär, grönsaksland med kol rabbi, ärtor och morötter, potatisland och stora rabatter med snittblommor. Varje söndag när vi skulle åka tillbaka till Prag tog min mamma med sig en bukett att ha i vasen hemma i lägenheten.

 

Körsbär och jordgubbar mognade redan i maj och juni. Det var den bästa tiden på året. Morfar som hatade se att något gick till spillo plockade fram långa stegar som han sen klättrade upp på som värsta kråkan och plockade körsbär från de tunnaste grenarna (och morfar var minsann inget litet muffins!). Han tillverkade fågelskrämmor av unika slag då han använde kroppsdelar från mina trasiga gamla dockor. Men tjattarna bet inget på – och då tog han till sitt slugaste knep. Beväpnad med sitt luftgevär lövade han in sig i trädgårdsskjulet och sköt vilt omkring sig när de stora flockarna anföll vår frukt. Samma trädgårdsskjul som han använde som tillflykt när han blev osams med mormor och utslängd i kylan. Mormor visste emellertid var morfar tog vägen och skickade oss ungar med en liten kastrull innehållande lunch till tjurgubben varje gång han emigrerat dit. Och då fick man en liten peng från morfar, för besväret.

 

Jag ser fortfarande min morfar för min inre syn när han balanserar på stegen. Och på mina oroliga frågor svarade han alltid: ”Oroa dig inte, Verusko, uppåt flyger jag nog inte och nere kommer du att hitta mig!”

Datastrul

En blick på termometern talade om för mig i morse att det nu är läge att ta på sig en jacka. Hittills har jag kört med bara en tröja eftersom jag inte fryser i första taget. Men vid minus 6 går gränsen. På marken låg något som liknade snö vilket gjorde framförallt mina barn helt extatiska. Cesca bubbade på sig stickade sockor, halsduk, mössa och vantar vilket är i hennes fall högst ovanligt. I vanliga fall kan det falla bönder (tjeckiskt talesätt) och hon trippar omkring i svart läderjacka och sommarskor (hmm, var har jag hört detta tidigare?).

 

Vi startade bilen och jag körde försiktigt genom skogen till skolbussen.

”Är det halt?” sa Cesca smått ironiskt.

”Ingen aning”, sa jag, ”men det ligger snö på vägbanan och jag tänker inte chansa!”

Det visade sig vara ett mycket klokt sätt att gå till väga. Redan före avfarten till Bollebygd var det stopp på vägen. Blå ambulansljus lyste upp långt framför oss. Det var den första av 3 avåkningar på sträckan Borås – Göteborg.

 

Jag kom som vanligt för sent till jobbet. Hastigt tog jag en kopp kaffe för att komma i balans. Gunne-May och jag satte oss ner i hennes rum en stund. Hon var på väg till ett ångestframkallande hembesök och jag väntade på mitt, minst lika ångestframkallande. Hur säger man till en mamma som har i 2 års tid kämpat mot sitt missbruk att det inte räcker, att hennes barn ändå har behov som hon inte klarar av att tillfredsställa, att han inte kan få bo hos henne i fortsättningen? Hur säger man detta en vacker fredag eftermiddag när världen lyser vit av den nyfallna snön och barn har rätt att njuta av livet och längta till Julen?

 

Jag ringde också till Svensk adressändring. Påverkade av alla roliga reklamsnuttar försökte vi igår förgäves ändra Samuels adress via deras hemsida. Vi gjorde flera misslyckade försök, slösade bort halva kvällen och sedan gav upp. Vi stupade på det faktum att vi inte är i besittning av ett gatunummer. Vi har för guds skull inte ens en gata. Vi bor i SKOGEN och vårt hus har ett NAMN. Det ville datorn inte acceptera. Han hakade upp sig och påstod att det angivna numret inte finns på den aktuella gatan (som jag alltså inte angett då de inte finns). Ibland undrar jag om dessa program som borde vara baserade på verkligheten helt plötsligt gör uppror och börjar leva sitt eget liv. Som Agent Smith i The Matrix. Skutta runt i datavärlden och jäklas med vanligt folk. Vägra samarbeta. Göra livet surt.

”Ha”, tycks den tänka, ”här har du suttit i 2 timmar en vardagskväll och vad hade du för det?”

Nåväl, jag ringde och beställde blanketter istället. Med tanke på våra skogar så borde man verkligen försöka komma ifrån alla dessa papper. Men då måste det till att någon får bukt med alla irriterande och frustrerande program som troligen och förhoppningsvis varit avsedda för att underlätta.  

På en fredag

Fredagar ska vara korta, lätta, sköna veckodagar. Vi jobbar bara till halv tre, vi ska helst inte ta emot besök och inte sitta med svåra beslut. Det låter vettigt, ingen ska behöva ta med sig hem ångest över helgen. Det problematiska är att just fredag är en sådan dag då våra klienter brukar ha det vi kallar för fredagsångest. Helgen kommer och de vet att ledigheten för med sig problem. Fylla, missbruk, bråk, misshandel…På fredagar sitter vi allt som oftast med akuta ärenden, föräldrar som krackelerar, barn som måste omhändertas. Inga svåra beslut, heh? Mitt i det svåra och smärtsamma lyckades jag ändå få ett bra och lättande samtal med den mamman vars son jag placerade i jourfamiljehem igår. Att det över huvudtaget ska behövas jobb som mitt! ”Vad gjorde du på jobbet idag?” Jo, jag måste omhänderta ett barn. Inte den bästa av världar…

 

Jag hade jour så jag jobbade till halv fem. Det gjorde inte så mycket. Jag skulle hämta Magnus på Landvettern efter hans tjänsteresa till Newcastle. Sluta halv fem, hämta mannen klockan 5, hämta Cesca och Samuel, handla. Perfekt upplägg. Det insåg även vädret i Amsterdam och bestämde sig för att så enkelt ska du inte ha det på en fredagskväll. Magnus sms-ade ivrigt hela dan. Först lyfte inte hans plan från Uk eftersom det inte fick landa i Amsterdam. När han slutligen kom till Schiphol så fick de inte lyfta därifrån p g a vädret. Jag fick hela tiden nya sms med senarelagda tider och insåg att min planering gick dithän. Jag åkte hem. Cesca bestämde sig för att sova över hos Eve. Jag hämtade Samuel och åkte hem. Handla blev det inget av – Magnus satt på alla pengarna.

 

Alltså satt jag på Landvettern halva kvällen och väntade på det försenade planet. Vi kom hem klockan åtta och skulle se Oceans Thirteen men jag somnade efter en kvart. Av fem kvällar denna vecka har jag varit hemma före klockan åtta en gång, en kväll.

 

Just nu känns det som om jag balanserar på kanten till ett stup. Det finns människor och åtaganden som håller i små osynliga strängar som är fästa vid mit hjärta och själ och de drar i mig. Vissa neråt i avgrunden, vissa åt andra hållet, uppåt, åt sidan, åt alla håll. Jag står på tårna och i huvudet upprepar jag mantrat: ”Släpp jobbet, släpp jobbet” för att inte halka och falla neråt. Hittills har det fungerat. Men avgrunden känns närmare just nu.

 

 

Prisad varde scannern

Jag hade sett dem lite där och var i de nya stora supermarket-affärerna som ICA Maxi eller Willy´s. Det slog mig att de som använde dem slapp stå i kö vid kassorna men det verkade lite sci-fi krångligt och jag brydde mig inte att ta reda på hur de fungerar. Idag när vi kom till Willy´s stod där 2 söta blonda flickor som erbjöd sig att lära oss använda scannern. Ja, what the heck…Vi tog en av de gula sakerna som i mångt och mycket liknar phasers från Star Trek (och Magnus började genast skjuta på mig med en av dessa) och började handla. Vi sprang runt, hämtade varor, scannade och stoppade direkt in i våra kassar. Det var hur roligt som helst. Sedan var det bara att lämna vapnet vid utgången och betala med kort via en dator. Helt köfritt!

 

Vi hittade filmen The Grinch. Både Cesca och jag älskar den. Så efter all matlagning och städning och diverse andra göromål stoppade vi in filmen och hela familjen bänkade sig vid tvn. Mina barn är riktiga Carrieaner. Det spelar ingen roll vilken film med Jim Carrie det är, de älskar den. Och den här filmen är både rolig och söt och lite galen – helt perfekt en kall vintersöndag, en vecka före första advent.

 

När jag var liten brukade vi varje jul se en annan film som för alltid kommer vara en del av mina barndomsjular – den ryska sagan ”Farfar Frost”, Morozik. Jag såg den varje år och jag kan fortfarande se för min inre syn den elaka häxan, stygga styvsystern, den mallige Ivan och den vackra Nastenka.

Och båda filmerna handlar ju om kärlek mellan människor. Om julens budskap.

Eller som det sägs i Grinchen:

 

“Whatever then happened, in Whoville they say

The Grinch´s little heart grew 3 sizes that day.”

Mister Random

Samlade runt kycklinggrytan med dijon och svamp samtalade vi om allt mellan himmel och jord. Magnus och småglina har varit i Borås och handlat klappar, stora killarna hade täckt mina rabatter med granris och jag hade både pyntat, städat, dammsugit och lagat mat. Dessutom har vi äntligen kommit oss för att avfrosta frysen eftersom termometern visade minus tio i morse. Jag försökte hitta vår utomhusslinga men den har spårlöst försvunnit. Inte konstigt, med alla dessa lådor som står högt och lågt i både garaget och förrådet. Som sagt diskuterade vi diverse saker som nästa veckas inbjudan till Gunilla i Åsa och kommande veckas aktiviteter samt det förestående julfirandet. Just då höjer Zache sin stämma och yttrar tankfullt:” Jag duschar faktiskt två gånger i veckan. På söndag och efter gympan i skolan.” Det blev knäpptyst medan alla försökte förstå var i konversationen hans påstående passar in bara för att upptäcka att det inte gör det. Vi brast i gapskratt.
”Jaha,” sa jag, ”och hur kom du att tänka på detta just precis nu?”

Zache tittade på mig fundersamt en stund och sen sa han lugn:

”Ja, inte vet jag. Jag är Mister Random, som Alex brukar säga!”

Jag tänkte på alla tillfällen då man fick sig ett gott skratt på grund av Zaches uttalanden. Som när han satte sig bredvid mig på utetrappan med orden:”Yo, woman!” 7 år bast. Javisst, han tar efter sin idol, sin storebror Alex. Han ska ha lika långt hår och prata lika coolt, och han är i sjunde himmelen när killarna låter honom hänga i deras rum eller spelar spel med honom.

Kanske kan man se den lille spelevinken i hans blick redan på ett-års kortet.

Ibland tänker jag som så – var det så särdeles klokt att skaffa det sista femte barnet vid 40-års åldern? Hade jag lagt av efter Cesca så skulle jag nu vara betydligt friare. Alla de andra barnen är nu vuxna och en 14-åring är trots allt ganska självgående. Var det nödvändigt?

Men sen tittar man på hans leende, hör hans tokiga uttalanden och inser att livet skulle ha varit så mycket gråare utan honom. Han får oss alla att skratta, han driver vissa av oss till vanvett, men ingen av oss skulle vilja vara utan honom. Och så länge man har små barn så tror man själv att man inte är en dag över 30. Allt har som synes sina goda sidor.

Nu har Mister Random hunnit bli 9 i alla fall och kommer inte vara liten så länge till. Han tror inte längre på Tomten (fast riktigt säker är han nog inte), han älskar pistoler och flygplan (till sin pacifistiska mors djupa förtvivlan) och ganska snart kommer väl de första skäggstråna och målbrottet. Tiden rusar. Men jag känner att det är ganska gott. Jag har gjort mitt bästa och fått 3 underbara tjejer och 3 härliga killar.

Vad mer kan man möjligen önska sig?

Jul i Tjeckien

 

Vår trädgård såg så vacker ut i morse, helt klädd i ett tunt snötäcke och frost. Kanske inga mängder men det behöver det inte vara för att det ska vara vackert. Jag kom att tänka på vår Kajsa, vår söta utbytesstudent som bodde hos oss förra året. Hennes stora dröm var att uppleva den svenska karga vintern. Hon längtade efter snö och is och vid varje litet snöfall rusade hon ut som en kalv på grönbetet, tog kort, rullade i snön och byggde snögubbar. Tyvärr fick hon inte mer än tre sådana chanser. Vintern praktiskt taget regnade bort.

I år hoppas vi och våra barn att det ska bli så där vitt och vackert som man vill ha det på julen. White Christmas och allt…Jag har plockat fram lite jullyktor, hängt upp ljusgardin i vardagsrummet (jag fick balansera på en ranglig stege över akvariumet och spika i en vinkel som trotsade alla naturlagar), slagit in ett par julklappar till. Nästa helg är det första advent, då ska allt vara så där juligt glittervarmt.

Min ambition var att få upp utebelysning. Magnus hämtade en liten gran och surrade fast den vid fågelboden. Där tog det stopp. Vi letade igenom praktisk taget varenda vrå utan att hitta belysningen. Ingen av oss hade minsta minne var vi la den i våras. Det blir till att köpa en ny utomhusslinga.

Jag minns mina barndomsjular med värme och skratt.

Tjeckiska jular är lite annorlunda än svenska. Vi har julgran och pynt och sånger, men den tjeckiska julen är inte röd, den är vit, med vita spetsgardiner, vita dukar och guldstjärnor och änglar. Vi firar inte advent, bara St Nikolaus den 6 december, och sedan julafton den 24 på kvällen som här i Sverige.
Min mor brukade ge sig i kast med att baka pyttesmå julkakor så där 2 veckor före jul. De är små konstverk med choklad, nötter, sylt, kastanjedeg, grädde, och massa andra ingredienser. Under den kommunistiska perioden var det emellanåt ont om nötter eller russin eller någon annan väsentlig ingrediens. Då skickades jag till handlarn för att charma till mig det som behövdes.
Alla bakar dessa små godbitar, bara i lite olika former. Det betyder så klart att efter jul kan man inte se åt någonting som är sött på flera månader. Och det är oartigt att tacka nej!

(Japp, dessa är virkade men ser exakt ut som riktiga – och vilken suverän idé! Dessa blir man inte fet av!)

Några dagar före julafton köper man julmiddan – en livslevande karp som man förvarar i badkaret de sista dagarna för att hålla den färsk. På gatorna står stora trätunnor fullproppade med karpar. Fiskarn tar upp en karp och frågar ifall man vill ha den levande eller ihjälslagen. Sen stoppar man karpen i en trådkasse och ilar hem till badkaret med den.
Jag minns första gången min man Stefan var vittne till detta. Han fullkomligt tappade hakan när det helt plötsligt simmade en karp i vårt badkar.

Inköp av julkarpen här gestaltat av nationalkonstnären Josef Lada.

Magnus har försökt återskapa minnena åt mig och köpte en karp i Göteborg förra julen. Vi har inget badkar, bara en plastbalja, och i den stoppade vi den stackars varelsen. På morgonen väcktes vi av ett fasans skrik, skyndsamma steg i trappan och Alexanders chockade ansiktsuttryck:
”Morsan, varför har du en dö torsk i badrummet!?”
Dö torsk! Och han ska vara hälften tjeck!

Kvällen före julafton kläddes granen av de familjemedlemmarna som inte längre trodde på att Jesus kommer med den fullt pyntad genom den smala springan i fönstret som min mor hade lämnat åt honom. Vet man att han kunde mätta fem tusen personer med några små fiskar så förstår man att det är ingen match för honom att trycka in en julgran genom en 2 centimeters öppning.
Vi som inte längre trodde på detta tog itu med granen kvällen den 23 december. Min far var den förste som skulle utföra sin arbetsuppgift – att få på ljusslingan. När jag var riktigt liten så hade vi levande ljus i granen, men när jag var tonåring så kom slingan in i våra liv. Min far hade 2 uppgifter varje jul – ljusslingan och att ta livet av karpen. Båda var livsfarliga aktiviteter som inte kunde överlåtas åt någon annan familjemedlem.

Att de var det blev man varse så snart far försökte sig på någotdera av dem. Ljusslingan var så klart utredd sedan året innan men det gjorde ingen skillnad. På några sekunder var den hur trasslig som helst. Vi skyndade till hjälp och försökte trassla ut fadern som stod mitt i trasslet med armarna uppåt och svor åt alla och envar. Min mor försökte påminna honom om juletidens anda vilket bara gjorde hela saken värre. När han till slut på något sätt trasslade ut sig själv och fått alla ljusen in i granen så visade det sig att kontakten hamnade åt helt fel håll och granen kunde  man ju inte bara vända hur som helst. Den var inköpt på torget och saknade grenar på ena sidan med vilken den stod mot väggen.

Karpen var minst lika hemsk utmaning. Vi barn visste att det skulle förbrukas en offantlig mängd av min fars egna hemmagjorda svordomar innan karpen kunde tillagas. Jag ska inte här gå in på alla detaljerna men karpar är stora och starka och i likhet med alla andra levande varelser vill de ju inte dö.

Men julaftons morgon stod det en vacker gran i vardagsrummet. Kakorna var bakade och upplagda på de vita dukarna med guldkant. Mor hade putsat alla dörrhandtag under natten och hängt små vita änglar i spetsgardinerna. Släkten samlades hos oss för ett gemensamt firande. Vi åt den gudomligt goda karpen med potatissallad och väntade otåligt på att klockan skulle plinga från vardagsrummet som talade om att Jesus har varit där och lämnat presenter åt alla.

Min syster och jag Julafton 1973.

Taxiresan

Den charmige taxichauffören log ett brett vitt leende och hälsade mig välkommen in i värmen av hans taxi. Han log när han beklagade sig över vädret. Det snöade utanför bilrutan och det var tydligen ganska halt.

 

Han kikade på mig från sidan och förhörde sig om ifall jag hade mycket att göra. Jobevars, det hade jag ju förstås. Först utredande samtal med 2 små flickor på dagis, sedan ilfärd till Barnhuset för att närvara vid ett polisförhör och sedan lika fort tillbaka för att hinna med ett annat möte.

Jo, jag log tillbaka, det har jag allt.

Jag tittade på hans legitimation i frontrutan.

Mirko, vilket vackert namn! Jag berättade om mitt slaviska ursprung och om min första stora kärlek (när jag var 14) vars namn var Miroslav, eller Mirko.

Han berättade om hur de kom till Sverige under Balkankriget. Med en liten son, bara 6 år gammal.

 

Tänk så mycket man hinner avhandla under en kort taxiresa, bara 11 minuter lång. Ett möte i vardagen. En charmig taxichaufför med vackra bruna ögon, en socialsekreterare i språnget mellan 2 ärenden…båda från andra länder, långt borta hemifrån, men ändå numera hemma.

Bara en kort stund med en trevlig människa och min dag har fått en liten guldkant. Han hoppades på att vi skulle träffas igen. Nåväl, man kan ju aldrig så noga veta…

Bollhat

Cesca satte sig i bilen och pustade ut. Äntligen är den hemska måndagen över, hon kan andas ut. Hon har varit med, kämpat och överlevt – ära vare den som inte ger upp. Vi vågade knappt fråga hur det hade gått. Jo, hennes lag kom näst sist. Jag jublade. Vad kul, ni kom inte sist i alla fall!

Det hela handlade om en turnering – basketturnering närmare bestämt. Cesca hatar bollar. Det gör jag med alltså har jag ytterst svårt att entusiasmera henne. Hon gruvade sig hela söndagen för eländet och i morse såg hon ut som om någon i familjen hade dött. Jag led med henne. Hon ville ha en lapp att hon inte fick vara med – men jag vägrade ljuga. Så hon bet tjurigt ihop och åkte till skolan.

Bollar är enbart av ondo. Inte nog med att de är helt omöjliga att fånga, de är precis lika omöjliga att undvika. Man får blåtiror, bulor, brutna fingrar och dessutom blir stup i ett antastat av vildsinta motspelare som försöker ta bollen ifrån en. Vore det upp till mig så finge de bollen frivilligt, ta skiten så jag slipper ha med den att göra….

Undrar just vad det var för pucko som kom på idén att jaga ett runt föremål fram och tillbaka och slåss om den – till ingen nytta bara med en mycket hög skaderisk som följd. Historien förtiger barmhärtigt hans namn – kanske skäms den.

Så trött…

Förfärligt lång tisdag. Redan på morgonen förstod jag att krafterna skulle tryta innan dagen var över. Att klockan halv sju på kvällen skulle min klient som jag skulle på hembesök till upptäcka att även soctanter blir trötta och slutkörda.

Nätverksmötet på eftermiddagen gick så där. Vissa möten ger så mycket kraft, skjuts och energi, och vissa drenerar alla.  När familjens behov är stora men inte ligger inom våra områden. När vi vill men inte kan hjälpa. När verkligheten sätter stopp. Men jag kunde återkoppla till Yvonne och få feedback och skjuts framåt. Det finns bara en chef som hon och jag begriper inte hur jag ska kunna nöja mig med mindre i framtiden…

Ögonen åker ihop för mig. Jag kom hem klockan 8 ikväll och nu, tre timmar senare, kräver min trötta lekamen att jag ger upp för idag. Imorgon är en annan dag. Nya möten med människor, nya utmaningar. Nya chanser till insikter som jag ännu saknar i min insiktssamling. Och kanske får jag chansen att köpa knappar till min nystickade lila tröja och svart spets att pryda min röda kappa med. Eller julklappar till Magnus.

Kyrksoppa

I kyrkan på Vårväderstorget serverar man varje onsdag klockan 12 kyrksoppa. Den kostar 30 kronor, man får backa hur många gånger som helst, och det ingår bröd med ost och kaffe med hembakade kakor. Helt underbar lunch för dem som inte har så många kronor på fickan.

Vi stack till kyrkan några minuter försenade, Gunne-May och jag. Vi satt och lyssnade på en presentation (MST – multisystemisk terapi) och rätt som det var så var klockan 12 och vi fick bråttom. Man vill ju inte att den goda soppan ska ta slut! Väl framme tittade vi på den stora församlade skaran och konstaterade med en enkel blick att 98 procent av matgästerna var våra kollegor från socialkontoret. Hela förvaltningen samlad för att avnjuta en underbar grönsakssoppa med köttfärs. Fattiga socialarbetare som tar varje erbjuden chans att äta något gott och billigt.

Efter lunchen var det så dags enligt tradition besöka Ebbes hörna, en second hand butik på torget. Vi strosade runt en stund och hittade massor av fynd. Jag hittade 2 snöflingor, en av röda kristaller, en i guld doublé. Tio kronor styck. Helt oemotståndligt pråligt osvenska. Jag har redan avsevärda mängder glittrigt julpynt på kontoret och får alla möjliga kommentarer av den anledningen. Nu skulle det bli fler. Jag älskar guld, silver, pärlor, paljetter, volanger och spets. En del av mina helylle kollegor anser att jag har dålig smak. Det vill säga – olik deras. Vi kvinnor från sydligare breddgrader har ofta lite prålighet med oss i våra gener och det trivs jag med alldeles utmärkt. Vi tycker att den svenska smaken är lite tråkig och de tycker att vår smak är, hm, smaklös (kan man säga så om smak?).

Det är olikheterna som gör den här världen intressant och rolig och spännande. Ändå är det de som oftast skapar konflikter och krig. Inte som vi – jag – betyder konstig, annorlunda, farlig, hotfull. Bara för att jag tycker om en top täckt med gyllene paljetter betyder inte att det är något fel på mig eller på dig som tycker annorlunda. Över huvudtaget finns det mycket lite i vårt universum som kan klassas som ”rätt” eller ”fel”. Det mesta är bara beroende av synvinkeln. 

Struldag

Efter presentationen av ett nytt ärende på kontaktfamiljenheten hade jag liten stund innan jag måste åka och hämta glina. Jag stack till Backaplan och Wettergrens. Jag skulle skaffa böcker om akvaristik och fåglar – Magnus 2 stora passioner. I affären stod en dam och beklagade sig över att hon inte fått någon hjälp av personalen, att de böcker hon ville ha inte fanns i affären samt att de som fanns var dyra. Damen hade en gråbrun peruk och rulator. Expediten for som en skottspole och kämpade för att vara trevlig och artig. Jag kände med henne. Hur lätt är det att tycka att kunden alltid har rätt när det enda man hör är klagan och gnäll? Påminner starkt om en del av mina kollegor.

Jag hittade böckerna, kilade in på Cubus och köpte supersöta trosor till dottern och sedan stack hemåt. Jag skickade sms till alla glina att jag kommer tidigare. Alex och Samuel fick 2 med exakta tider. Det tycktes inte hjälpa. Samuel kom i tid men Alex var inte på plats. Jag ringde 15 gånger men kom bara till hans röstbrevlåda. Jag gav upp. Han får ringa från Kinnarumma….

Så fort vi lämnat Borås ringde mobilen. Supersur Alex ansåg att vi borde vända och hämta honom eftersom nästa buss till Kinnarumma gick om en timme. Aldrig i livet, sa jag. Vi väntade i en halvtimme att du skulle komma, ringde 15 gånger och nu har vi hunnit halvvägs hem. Är huvet dumt får kroppen lida. Ta bussen till Kinnarumma.

Vi kom hem, plockade in posten, tog lite mat och jag duschade. Sen ringde jag till Alex för att höra om han var framme snart. ”Jag är där vi brukar släppa av Zache!” sa han. Då förstod jag att han hade gått. Istället för att vänta på bussen, gick han 2 mil. Nåväl, motion har aldrig skadat någon.

Cesca hade dåligt samvete att vi hade åkt ifrån honom. Det hade inte jag. Han får lära sig att ta hänsyn till andra och ha mobilen på – annars kan vi lika gärna sluta betala den. Samuel böjde sig fram och sa till Cesca: ”Det var väl inte alls så farligt. Det kan hända mycket värre saker. Tro mig, jag vet.” Ja, man kan bli övergiven av sin egen mamma som tycker att det är betydligt roligare att flytta till Stockholm med sin älskare än att ta hand om sina 5 barn…

Zache tyckte att detta var den bästa dagen i hans liv. Varför? Jo, han kom inte till skolan förrän klockan halv elva på förmiddag. Det var så halt att skolbussen inte kunde krångla sig genom skogsvägarna utan att riskera åka av vägen och skada barnen. De fick gå in på Björkehovs fritids och sedan skickade rektorn taxi efter dem. På så vis missade de matte och idrott – alltså toppendag.

I Borås var det trafikkaos i morse. En buss hade kanat på tvären i en korsning och inga bussar kom varken ut eller in på busstorget. Alex fick alltså gå till skolan - ja, snarare glida dit. Jag kände genast att ABS slog till direkt när jag ville bromsa, och bilen bara gled. Det var en tunn is på vägen – och det regnade samtidigt. Såphalt alltså. Jag minns en dag för 20 år sedan (exakt, det var november 1988) när Magnus och jag åkte till Hudiksvall för att lyssna på föredrag om musikterapins välgörande inverkan. Vi hade en vit Opel Manta och det regnade underkylt regn. Vi åkte 30 km i timmen hela vägen dit och tillbaka. Jag var så spänd att jag hade muskelvärk flera dagar efteråt. Men vi klarade oss, och det gjorde jag i morse också. Nu får det vara bra med eländet. Antingen får det vara varmt eller kallt. Det här växlande hit och dit är livsfarligt. Och folk blir sjuka av det. Nu är det Magnus som ligger hemma, mår uselt och lider av yrsel. Måtte jag kunna hålla ställningarna…

Time out

Självklart var jag på GCK alldeles för tidigt i morse. Jag hoppades på att vi skulle ha handledning från halv nio till halv tolv, vilket skulle ge mig tid till att både åka med Gunne-May till Grand parfymeri och handla, och inta lunch. Jag hade ett klientmöte inplanerat klockan 1, till dess måste allt vara klart.

Jag hade fel.

Handledningen började först nio, pågick till tolv och drog över några minuter. Vi kilade iväg men hade först svårt att hitta en parkeringsplats och när vi väl gjort det och handlat i parfymeriet så hade vi problem att hitta tillbaka till jobbet. Göteborg är verkligen inte min starka sida när jag kör annat än spårvagn.

 

Nu när slutet av året och av min karriär i Biskopsgården närmar sig så känner jag alltför tydligt hur energin och kraften rinner ur mig. Jag ser så fram emot att vara ledig i jul och tre veckor känns som en evighet! Jag har handlat alla julklapparna nu men allt är inte inslaget och det som återstår är städningen och maten. Baket. Och pysslet. Men det är å andra sidan sådant som jag älskar att göra – när jag har tid och kraft!

 

Ikväll tror jag inte att min ork räcker till så värst mycket. På lördag ska jag försöka få fram alla julpynt och göra fint hemma inför första advent och på söndag är vi bjudna till Åsa på adventsmiddag. Men jag måste ju göra klart Kajsas album! De få sidorna som fattas har nu tagit mig flera månader. Vilken sten kommer att lyftas från mina axlar när det är klart och ivägskickat! Om jag blir liiite sjuk (det måste ju smitta det som hela familjen drabbats av – utom just jag) så kommer jag kanske ha tid och ork att avsluta det så det kommer iväg före jul.

 

Just nu vill jag bara ha time out. Om så bara för en kort stund.

Tårfyllt

Det var inte min dag. Inte alls. Fast den kändes rätt ok från början. Jag tyckte att mina reflektioner på GCK var relevanta och genomtänkta. Jag köpte en sista julklapp till Magnus på lunchen. Jag hade ett jättebra möte med klienter som går igenom en skillsmässa. Jag var som vanligt effektiv, respektfull, kvick, empatisk.

Men….jag hann inte äta lunch. Min arbetslust var lika med noll. Jag fick inte tag på Yvonne eller Else-Marie och kunde förljaktligen inte ge svar till en fundersam rektor på den skolan som jag placerade en pojke i fredags. Jag lovade glina att komma iväg så jag kunde hämta dem tidigare. Men i sista sekunden dök det upp en utförare och ville diskuttera ett ärende samt säga hur ledsen han var att just jag skulle sluta. Jag skyndade iväg sedan men fastnade i traffiken på 3 olika ställen och fick köra som en galning för att mina barn inte skulle behöva stå ute och frysa. Jag blev osams med Cesca för hennes evinerliga negativism. Jag måste handla och tanka också – och jag kom hem halv åtta – igen…Samuel hade ringt till CSN bara för att höra att vi hade använt fel blankett när vi ansökte om inackorderingstillägg……

……….

Jag grät halva vägen hem. Nu orkar jag inte mer. 2 veckor i rad som allt ansvar åligger mig. Och flera till framför mig. Jag gör allt, fixar allt, jobbar dygnen runt – men jag är så trött just nu att jag nästan önskar att jag slapp vakna på morgonen. Om jag bara haft ett badkar, ett helt vanligt, med varmt vatten i….ett sådant som jag blev lovad när vi köpte huset….

I flyttankar

Nu är det snart dags att plocka ihop här. Inte bara för denna vecka, utan för betydligt längre tid än så, kanske för alltid. Jag ser mig omkring och inser att jag har hunnit släpa hit halva bohaget under de 2 åren jag har jobbat här. Jag har egna krukväxter i fönstren (jag kan inte leva utan krukväxter, på Migrationsverket fick jag alltid alla övergivna stackare som de asylsökande lämnade kvar i lägenheterna när de flydde, som lämningar av ett kort liv i Sverige), jag har tavlor, julpynt, foton med ramar, böcker, statyetter, ljusstakar med och utan ljus, en vas med tygrosor, vattenkokare, ett antal koppar och muggar, cd skivor (minst 30 stycken), smycken, handkrämer, dukar….you name it.

 

Kanske borde jag ta med mig hit en rejäl flyttlåda. En sådan som rymmer en fjärdedels kubik. Men det känns löjligt. Det här är ju min arbetsplats, mitt kontor for crying out loud, inte någon bostad precis.

Kanske ska jag bara ta hit ett antal pappkassar och ta hem lite i taget. Så ser det inte så fjantigt ut. Ett par kassar om dagen så är det tomt här om 3 veckor.

 

Flytta är jag ju finfin på. Jag har flyttat 27 gånger i mitt liv, så jag vet nog vad jag ger mig in på. Jag kan packa som vilken flyttkarl som helst, har t o m blivit erbjuden anställning som packare. Men kanske är det roligare att packa när det man flyttar TILL är enbart positivt. Och det vette katten hur det är med den saken denna gång. Visst, jag får mycket närmare till jobbet och spar 2 arbetsdagar per vecka genom att slippa pendla till Göteborg. Men – jag får tusen spänn mindre i lön trots att mina bensinkostnader tillkommer. Jag får jobba med LSS vilket också är ett steg bakåt i karriären. Det är då ett som är säkert – trivs jag inte med jobbet så kommer jag tillbaka hit, pendling eller inte.

 

Kanske borde jag låta bli att flytta precis allt. Tänk om jag sen måste flytta tillbaka rubbet?  

Adventspyssel

Nu är det ljus här i vårt hus, dessutom är det riktigt rent och juligt och vackert. Jag trippade upp ur sängen vid sjutiden. Kunde inte sova. Väl medveten om att jag bara har 1 dag på mig att pynta klev jag upp i ottan. Jag började härja runt som en vettvilling. Städa, diska, skrubba, tvätta, plocka fram julpynt, damma, göra fint. Och fint blev det.

Så fint blev det i köket med lyktor och duk.

Ja, jag vet. Man SKA inte ha julgranen hela december. Inte här i Sverige, här SKA den kläs sista helgen före julafton eller nåt. Men å andra sidan tror jag inte att seder är naturlagar och man KAN trixa med dem lite hur man vill. Det gör ju alla andra. Man säljer semlor i januari, julpyntar i affärerna i september och numera firar man Halloween trots att ingen riktigt vet vilken dag den infaller. Jag älskar julgran som företeelse men efter julafton är den alls inte så rolig. Då stopapr jag in den i lådan igen, sisådär den 2 januari.

Imorgon tänder vi det första ljuset i vår adventsljusstake. Och sedan ska vi åka till Åsa och äta adventsmiddag hos Cissi och Gunilla och Göran. Kanske inte alla, Cesca är sjuk. Men vi ska inte vara borta så länge.

Vi hittade aldrig utebelysningen. Kanske blev den stulen, tillsammans med den lila cykeln som försvann spårlöst. Alltså stack Magnus till stan och köpte en ny – en rosa! Bara för min skull. Det finns ett flertal livsmotton i vår familj. Mitt förnämsta är: ”Pink isn´t a colour, it´s an attitude”. För att hedra sin mor kör Alex med ”Real men wear pink”. Ni vet, the man, the myth, the concept

Jag har slagit in alla paket, de enda som är kvar är filmer och spel som Magnus skickat efter. Jag funderar fortfarande på om jag inte ska försöka hitta något mer till Magnus, fantasin tryter i år. Ja, hittar jag nåt kul så får vi se.

Jag hade hoppats på att Tina och Flippis ville fira med oss igen men har inte hört något. Hanna och Fredrik firar alltid med familjen i norr. Nåväl, vi blir i alla fall 6 personer i år, och till Nyår 7, med Elida. Det finns de som är helt ensamma.

Dä ska va gött å leva…

”Mamma, varför blinkar den röda lampan på frysen?” ropade Zache och pekade mot köket. Jag blev fundersam först och sen ganska förskräckt. Jag traskade till frysen, öppnade dörrarna, stängde ordentligt, tryckte till….Det blinkade. Hm, vi får väl ge den en stund att få upp kylan, tänkte jag. Jag kastade oroliga blickar mot köket. Lampan blinkade som den finaste stjärna på vinterhimmelen. Blinka lilla lampan där…

Vid åttatiden gick jag till frysen och öppnade igen. Nu var det så varmt i den att isen hade smällt och droppade på limporna och glasspaketen. Jag gav upp tanken på att få ordning på den, knäppte av den och plockade ut glasspaketet. ”Vem vill ha massor av glass?” ropade jag och genast fick gensvar från Samuel och Alex. Efter en halvtimma kom de med ett halvtomt paket. Orkar inge mer….gnällde Alex. Vi andra tog skedar och högg i.

Jag insåg att frysen höll på att lämna in. Skit också. Precis före jul när man inga pengar har och när man verkligen behöver en frys. Dessutom hade vi en massa mat i den som nu blir dålig. För vad är det för mening med att laga den när man inte har någon frys att stoppa in matlådorna i?

Imorse knäppte Magnus på den och den gick igång, men blinkade glatt. Jag stekte 2 hamburgare till frukost till var och en. Vi var bjudna till Gunilla och Cissi i Åsa sedan så vi kan inte stå och laga maten just då. Det fick vänta till vi kom hem. Vi duschade, gjorde oss i ordning. Magnus föreslog att vi skulle ha mysigt på kvällen, dricka glögg hemma och tända det första ljuset. ”Vi ska steka hamburgare och lax i kväll,” sa jag föga entusiastiskt. Vi tittade på varandra och brast i ohejdat skratt. Och sen började vi som en man sjunga: ”Dä ska va gött å leva, annars kan dä kvetta…”

Magnus visste precis hur man åkte från oss till Åsa. Jag försökte oponera mig lite eftersom jag tyckte att det lät som en redig omväg men han tystade mig med att ”jag vet vad du tänker men det är inte den vägen vi ska ta”…Jaha, en tankeläsare alltså. Men hans lokalsinne är vida bättre än mitt så jag bråkade inte. Skulle jag råka ha fel så finge jag höra det resten av mitt liv sen.

Det visade sig att jag hade rätt. Vi åkte helt i onödan runt halva Västra Götaland när vi hade kunnat bara blåsa 41:an mot Varberg och svänga av i Horred. Jag påpekade inte att det var vad jag hade i tankarna, han visste ju vad jag tänkte och åkte jordklotet runt ändå.

Vi hade i alla fall en helt underbar dag i Åsa. Här kommer några bilder:

Zache, Alex och Cesca i Åsa.

Cissi fixar med glöggen.

Vid ankomsten hem upptäckte vi att frysen inte längre blinkade rött. Vi fick glädjefnatt. Nu kunde vi glatt skippa alla goda råd vi fick i Åsa (”vänd den upp och ner och sätt på den på kvällen” etc – visst låter det som ett något perverst förslag om man inte vet att det rör sig om en frys, och eventuellt även om man faktiskt vet det), vi behövde inte steka hundra hamburgare och lax och köttbullar och fläskstek. Vi kunde faktiskt sätta oss ner, tända det första ljuset och dricka glögg och äta pepparkakor. Dä ska va gött å leva!

En underbar första advent till er alla.

Dom kommer!

Efter lite glögg och annat mysigt fick jag tag på Tina per msn. Hon har pratat med far sin och nu tänker hon igen fira jul hos oss! Jag begärde in en önskelista. Det är inte lätt för Tomten dessa dagar. Väskor och tröjor kan han säkert fixa i sin tomteverkstad, men det är värre med tatueringar…gubben får lov att hänga med i tiden lite bättre.

Och så fick jag kort på Filip och en stående inbjudan till Tinas badkar och hennes skola för att måla. Hon läser till svenska- och bildlärare i Falun och jag var där och hälsade på i somras. Gud så mycket kul man kan ha med allt detta konstnärsmaterial! Hon valde verkligen rätt utbildning.

Så här kommer ett par bilder på mitt supersöta barnbarn Pilip Lason

I mammas kök i Borlänge.

Filip myser i soffan.

Utbildningsdag

Systemteorin hela dan. Jag hann inte läsa ut hela boken som vi skulle men en del hann jag med trots alla andra åtaganden jag hade i helgen. Jag skjutsade glina och Magnus och sedan satt på GCK och läste resten. Narrativ terapi, mycket intressant. Jag funderade på den dominanta berättelsen jag har om mig själv och mitt liv som det har varit och blivit. Vissa berättelser vi har om oss själva passar in i vår självbild, andra inte. Då plockar vi bort dem som inte passar trots att vi kanske skulle må mycket bättre av den alternativa berättelsen som blev skapad då.

Jag kan troligen inte läsa klart min systemteoretiska utbildning. Det är synd. Jag har bara en termin kvar av de två åren. Egentligen är det mesta som återstår nu ett paper. En uppsats alltså. Jag har en jättebra idé vad jag skulle vilja skriva om – nätverksmöten. Jag älskar dem. Som socialsekreterare får man hjälp att träffa alla på en gång och dessutom startar alla synergieffekterna i ett nätverk processer som aldrig skulle påbörjas annars. Nätverkslaget tycker att det är urtrist att jag försvinner – jag är deras trognaste kund och står troligen för 90% av alla deras uppdrag. Jag hoppas att jag hade startat en trend och att andra kommer att inse hur överlägsna nätverksmöten är i socialt arbete.

Imorgon jobbar jag till halv sju och är alltså inte hemma förrän åtta eller så. Det är tråkigt – Magnus har nämligen beställt ett badkar till mig! Och det kommer levereras imorgon kväll! Jag som har längtat i 2 år och nu får jag äntligen tappa i varmt vatten, tända doftljus och hälla i aromatiska oljor och njuuuuta tills vattnet blir iskallt och jag tvingas upp, skrynklig som ett russin.

Ikväll såg glina och jag den första delen av årets julkalender Skägget i brevlådan. Zache öppnade den första luckan och nu känns det att julen är på antågande. I helgen ska vi baka pepparkakor och lussekatter. Zache och Cesca vill handla resten av klapparna. Sen är vi klara för julen. Om det nu blir någon ordning på vår blinkande frys. Jodå, den blinkar… 

Jag vill ha en egen hemsida

Hur gör man för att skaffa en bra hemsida? Inte bara bloggsida utan en där man kan lägga in allt mellan himmel och jord, som man kan designa som man vill, programera som man behagar? Jag är ingen trollkarl när det kommer till websidor men det skulle vara så hemskt roligt om man kunde lära sig det. Jag försökte på Passagen idag men kom aldrig längre än till en sida som ville ha min e-adress. Så snart jag fyllde i den så kom en länk till den som tog mig tillbaka till sidan med frågan om min e-adress. Jag gav upp efter några försök.

Min passion att designa saker har nu spridit sig även till Internet. Det hade jag aldrig trott för så där 10 år sedan. Jag ansåg att datorer var egentligen ondsinta rymdvarelser som kom till jorden för att förslava människan (och ibland tror jag att jag hade rätt) och aldrig skulle jag bli en av de förslavade, inte så länge jag drog andan. Men se, tiderna ändras, och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig med dem. Jag vet – jag har inte tid. Nej det har jag inte. Men om man tycker att något är väldigt roligt så brukar man göra sig tid. Kanske skulle det vara min räddning, mitt sätt att få egen tid.

Men som sagt, ikväll stupade detta på det enkla faktum att jag inte har en susning hur man gör. Imorgon kväll jobbas det till sent på kvällen, och sen ska jag sova i mitt nya badkar. Men kanske på onsdag, om jag får reda på hur man gör. Och om vi inte måste vända upp och ner på vår blinkande frys eller göra något annat trist men nödvändigt.

Skift på soc

Somliga superlånga tisdagar hjälper inga positiva tankar i världen. Kanske har min bristande arbetsentusiasm något samband med att jag har bara 2½ veckor kvar att jobba och sen är det julledigt! Kanske. Eller kanske känns det som att det är inte så kul att påbörja saker och ting som jag inte kommer kunna avsluta. Inte ens se hur det fortskrider och om mina insatser gör någon skillnad.

 

Jag har som vanligt förlagt ett hembesök till den okristliga arbetstimman 17:30. Det är så svårt att vara riktigt skärpt den tiden på dygnet så det borde bli förbjudet att jobba med myndighetsutövning då. Jo, jag vet att det är lika viktigt att vara skärpt exempelvis inom vården, dygnet runt, oavsett om hjärnan hänger med eller inte. Jag har ingen lösning på problemet, jag tycker bara inte om att jobba 10-timmars dagar. Jag kan gladeligen gå upp fem på morgonen, då är jag pigg och allert, men inte sju på kvällen…

 

Jag hade den här diskussionen med mina kollegor häromdagen. De flesta av dem är morgontrötta och kvällspigga. De kan glatt skrutta uppe till 2 på natten, men att börja arbetsdagen klockan 8 på morgonen anser de vara ren tortyr. Tänk så olika vi människor är. Ändå envisas vi med att trycka in alla i samma form. Vi ska följa samma regler, ha samma arbetstider, inte avvika på något sätt. Men jisses, vore det så förfärligt svårt att köra det lite i skift? Jag kan jobba från 6 till 3, andra från 10 till 7, eller nåt. Alla skulle bli nöjda och glada och klienterna skulle ha ett öppet socialkontor hela dagarna. Men det går väl inte för facket – det är en massa ob tid och strunt. Så då plågar vi hellre de morgontrötta genom att släpa hit dem på morgonen och de första 2 timmarna är de troligen helt värdelösa i huvet, och sen plågar vi de kvällströtta genom att tvinga dem jobba så sent att vi är hemma först vid halv nio på kvällen, och halva eftermiddagen orkar inte ens tänka klart. Oerhört klipskt och effektivt…

 

En del av min trötthet beror just nu på uslig sömn. Jag har mardrömmar om blinkande frysskåp och hur de ställer till mitt liv strax före jul. Vi har nu kommit underfund med att det är nedre delen av frysen som är det stora problemet och vi kommer nog inte undan, den måste lagas eller bytas ut.

Paradiset

I köket stod killarna uppställda på rad. Jag hade precis kommit hem från jobbet. Jag slutade kvart i sju, sedan gick jag i iskallt regn till en spårvagn, tog bussen klockan halv åtta från Nils Eriksson terminalen, kom till Bollebygd klockan åtta, tog min bil därifrån och körde genom mörkret och det tilltagande snöfallet de sista 4 milen till Grimskulla. Stora vackra snöflingor dalade ner på vägen och förvandlade den till en halkbana. Knäppte jag på hellysen så såg jag bara de stora flingorna rasa emot mig framifrån.

Jag kom hem slutkörd och kall. Kanske skulle jag ha satt på mig mer än en tröja. Eventuellt vore det också en bra idé att kasta mina silverskor och skaffa några med hela sulor. Slipper man bli blöt om fötterna så kan man nog hålla värmen bättre. Zache frågade hur kall jag var och kände på mina händer. Burrrr, sa han och flinade pillimariskt åt Magnus. Jag tittade på dem alla och insåg att något var på gång.

Magnus öppnade dörren till badrummet och där stod den. Vackert vit och rosaskimrande i lyktornas sken, fylld med doftande varmt vatten täckt med skum, med ett glas vitt vin på kanten – mitt nya badkar. Jag tjöt rakt ut, skuttade omkring som en galning och klappade händerna. Samuel stod vid dörren och fnittrade. Alex som nu har dragit ut en tand även på andra sidan munnen och försökte äta en pizza kämpade mot skrattet eftersom hela hans mun värker just nu. Zache jagade in mig i badrummet – gå och bada, mamma – hans ögon glittrade av glädje.

Visst, badkaret är inte bara mitt men Magnus skaffade det för att göra mig glad. Jag tog av mig kläderna och gled sakta ner i det heta vattnet. Den känslan som sprider sig i kroppen allteftersom man nedsänker den i varmt vatten kan bara inte beskrivas med ord. Jag tog en klunk vin, släckte lyset och i de röda lyktornas sken försjönk jag helt i den fantastiska känslan. Närmare paradiset än så kan jag inte komma.

Tvångsmatlagning

Vilken vecka! Som vanligt TROR jag att jag kommer ha någon kväll lite lugnt så att jag ska kunna pyssla, sy, scrappa eller bara softa, men glöm en dröm som en vän brukar säga. Igår kväll var det det eländiga frysskåpet som ställde till det för oss. Vi var tvungna att knäppa av det, det var ändå alldeles för varmt i det och allt höll på att tina upp. Så – när vi kom hem klockan sex igår kväll fick vi vackert ställa oss och laga mat. Inte en maträtt utan alla som gick att åstadkomma med det vi hade i frysen. Vitlökslax med ris och vittvinssås, köttbullar med makaroner och svampsås, spenatsoppa med ägg….Vissa matvaror vågade jag inte använda, som grillskivor. De hade nu legat där i lite för varm frys i 2 dygn och jag försöker undvika allt som kan ge oss någon form av magtrubbel.

Zache badade, alla ungarna åt och åt, och det som blev kvar plockade vi i ett ansenligt antal lådor som vi ska försöka äta upp denna vecka. Magnus tog med sig en bunt till jobbet där de faktiskt har en frys. Hos oss har vi förvisso en också – en pytteliten frys på 100 anställda. Det var alltså bara att lägga ner…

Ikväll är det julfest på Zaches skola. Men först ska jag jobba hela dagen, möta en mamma vars barn jag hade placerat och nu ska ansöka om LVU vård för, möta en tvillingfamilj som håller på att gå under….och sen ska jag på julfest. Från de trasiga, sämst lottade, till de glada och lyckliga på en och samma dag. Och fredagen ser inte mycket bättre ut. Med 2 veckor kvar att jobba och fulltecknade dagar undrar jag vad som skulle hända om jag eller Zache blev sjuka. Men å andra sidan – denna värld kan på intet vis räddas av mig allena, det har jag insett för länge sedan.

Barnens röster

Jag vet inte vad det är men jag måste ha någon form av en samtalsgåva som jag inte har upptäckt (eller utvecklat) förrän nu. Kanske är det så som min chef säger, att jag inte vet mitt eget värde. För visst var jag orolig. Och visst trodde jag att mamman skulle bli ledsen, arg, förkrossad, aggressiv, förtvivlad…Jag sov knappt en blund i natt. Jag såg henne framför mig och försökte förbereda mig för de scenarion som skulle kunna utspelas. ”Vi ska ansöka om LVU vård för ditt barn…” vad svarar man på det? Hur känns det i en mammas hjärta och själ när hon vet att det är hon som är orsaken men lastar sin skuld över på den onda soctanten?

Mamman grät och höll i min hand, men hon var inte arg eller aggressiv, hon hatade inte mig, sig själv eller hela systemet, hon ville bara försöka förstå vad hon kan göra för att komma upp ur avgrunden igen. Och jag höll hennes hjärta i mina händer. Hon var ledsen för att jag skulle ha tjänstledigt, hon litade på mitt omdöme, mitt i bedrövelsen.

Hur gick det, frågade min chef och såg på mig lite fundersamt.

Det gick jättebra Yvonne, det blir så bra så…..Hon såg mycket förvånad ut, men lite grann så där: ”det visste jag väl…”

Jag bjöd hela arbetsgruppen på mackor till fika. Räddas det som räddas kan – frysen är död och det vi inte äter upp, det måste kastas. Åh, sa Yvonne, du är en favorit Veronica. Jo, jag tackar

Kvällen vigdes sedan åt Zaches julkalas. Här kommer några bilder från pjäsen ”En jul på Hawaii” där han gestaltade ko nr 2.

Zache, Gustav, Ludwig och Hedwig är husdjur (ko2, ko1, gris och häst).

Djuren hoppar upp ur lådan.

Och jag måste säga att jag hyser en gränslös beundran för den söta krulliga fröken som får 2 klasser med 9 åringar spela upp en pjäs, få ordning på all rekvisita och ingen glömmer sina repliker eller sitt intåg. Det är en prestation i klass med Jesus mirakel i Kaana. Trots att alla säger sina repliker så fort så det känns som att man snabbspolar en film. Man får verkligen spetsa öronen. Short short version liksom.

Vi fikade, gav fröken en julklapp och sedan åkte vi hem. Fredag imorgon. Bara 3 klientmöten kvar denna vecka. Och en ansökan om vård som ska författas. Denna vecka har jag nog inte levt mitt liv i 140 knyck utan snarare sådär 220.   

Ett magiskt möte

Ett fantastiskt möte – på annat sätt kan det inte beskrivas. Ett möte mellan två terapeuter, socionomer, människor som jobbar med människor. Ett sådant möte som lyfter bägge två, som fyller rummet med positiv energi så att taket nästan lyfter. Man avslutar varandras meningar, ler vid referenser, citerar Peter Lang. Jag har inte upplevt ett sådant möte på flera år. Egentligen kanske aldrig. Och sen säger folk att besläktade själar inte finns, att det bara är snack. Inte ett ögonblick tror jag på det, inte efter dagens upplevelse.

 

Det magiska med ett sådant möte mellan två människor är att hela livet känns trevligare att leva. Att man ler mot dem man möter i korridoren. Att gråväder inte längre är ett bekymmer och inget känns tungt och besvärligt.

Hoppas att ni alla får uppleva ett sådant möte som påbörjar de goda processerna i er själ.

Björn Gustafsson

Samuel undrade om vi skulle ha en myskväll. Han hade köpt en film som vi kunde se – Björn Gustafssons årsredovisning. Jo, det kunde vi väl. Vi handlade mat på Willys och såg till att få alla ingredienser till lussekatterna som vi ska baka imorgon. Vi köpte två flaskor Mateus på skylten och sedan åkte vi hem och sjöng glatt Helmut Lottis  ”Den döende svanen” och Magnus Ugglas ”Kung i baren”.

Vi grejade lite i köket och sedan samlades vi runt teven. Björn Gustafsson. Jag kommer ihåg när vi såg på Melodifestivalen och såg historien skapas. Jag minns Kajsa och hennes förälskelse i Björn. Jag minns hans dikter, hans försök att flyga och hans sång till Carina Berg. Nu har jag dessutom fått uppleva hans gestaltning av Arn.

”Dansken kommer!”

Se Björn Gustafssons samlings-CD. Ni kommer inte att ångra er.

Klappar och lussebak

Jag ger mig den på att jag håller på att bli krasslig. Jag har känt mig lite hängig hela dan och haft ont i bröstet och mellan skulderbladen. Men jag har ingen lust med några sjukdomar, och inte kunde det stoppa mig från bakning och shopping heller. Jag hade lovat Francesca att vi skulle iväg och handla, så det gjorde vi. Hon hade 500 spänn kvar att handla klappar för och fortfarande saknade klappar till ett par familjemedlemmar. Så – vi tog min lilla Kia och stack till Knallerian.

Där var det dels ett luciauppträdande, dels vackra granar och juldekorationer överallt.

Lite suddig eftersom hon rörde sig:)

Jag hade äntligen hittat lila knappar till min nystickade kofta och svart spets att piffa upp min kappa med.

Sen bar det av hemåt där Magnus höll på att laga taccos. Dessutom hade jag tänkt baka lussekatter så det var bara att sätta igång. Nu har vi 40 lussekatter till vår andra-adventsfika. Kanske blir det några kvar att ta med sig till jobbet på måndag.

Om det blir något jobb det vill säga…

Andra advent

En underbar andra advent till alla mina vänner!

Värk

Jaha, nu har flunsan slagit till. Jag kunde knappt resa mig upp ur soffan igår kväll för värk i kroppen. Det får man för att man kaxar sig. Så sent som igår morse skröt jag om hur frisk jag är och att jag har knappt två sjukdagar per år. Instant carma, eller som min mormor brukade säga: somliga straffar gud direkt. Dessutom har jag alltid samma skumma symptom: molande värk i musklerna, bindväven och benstommen. Ingen feber, ingen hosta eller snuva eller liknande som alla andra människor får. Nej då, bara en satans värk som gör mig tokig eftersom jag knappt kan komma i kontakt med något utan att det gör ont. Gissa hur lätt det är att sova exempelvis.

Så istället för att baka pepparkakor och njuta av anfra advent så ska ja halvsitta i nåt hörn med min dator och hoppas på att eländet ger sig till imorgon åtminstone. Så jag kan åka och jobba. Jag har 2 veckor kvar i Biskopsgården. Och jag vet hur min almanacka ser ut. Alla utredningar som ska avslutas, alla människor som jag bör träffa, överklaganden att yttra sig till och yttranden till åklagaren… Bara jag tänker på allt detta så får jag mer ont. Jo, och så kommer det någon snubbe på måndag för att kolla på vår frys. Kanske har både frysen och jag slut på batterierna. Eller termostaten, vilket det nu är.

Och när jag ändå bara ligger här och gnäller så kan jag faktiskt fylla på min hemsida som jag är i färd med att skapa. Gå igenom alla gamla inskannade bilderna och leka lite. När man mår uselt så får man väl se till att ha det så trivsamt som det nu går.

 

Älskade Karlsbron

Karlsbron – min absoluta favoritplats i min vackra hemstad. Redan som tonåring brukade jag gå dit med mina kompisar och på kvällen njuta av alla som målade sina konstverk där, spelade dragspel, promenerade i de gula lampornas sken. Alla kärleksparen som kom dit för en romantisk kväll. Om man kan känna historiens vingslag någonstans så är det på denna 600 år gamla bro som Karl IV lät bygga i sitt älskade Prag.

Under de senaste översvämningarna följde jag ängsligt Moldaus framfart i tidningarna. Måtte inte floden ta med sig det vackraste vi har, må hon sansa sig. Jag såg bilder från Prags zoo där man evakuerade alla djuren, jag såg bilder från Malá Strana med vattennivåer som nådde obegripliga höjder. Men bron höll. De andra moderna broarna fick skador, vissa mycket allvarliga, men min älskade gamla bro stod pall Moldaus påfrestningar.

Sommaren 1980 var min blivande man Stefan på besök i Prag och tog ett vackert foto på mig stående på Karlsbron. Vi hade det inramat i många år eftersom jag älskade det. Sommaren 2008, alltså 28 år senare, tog jag själv ett kort på min dotter Francesca på samma plats.

Till och med samma pose, undrar om vi är släkt? Jag var 19 år på bilden, hon är 13. Och många fler bilder lär det bli på den gamla bron. För varje gång jag besöker min födelsestad tänker jag återvända just dit.

Jag har tråkigt!

Jag är less – jag har ONT och trots en hel dag i sängen så mår jag pest och kommer varken kunna sova eller gå till jobbet imorgon. Det är tråkigt. Jag har nu legat 1 dag, och jag avskyr det. Loath entirely, som Grinchen säger. Jag har så förfärligt tråkigt! Hur i all sin dar kan folk sitta vid datorn hela dagen och tycka att det är kul? Jag fattar inte. Jag håller på bli knäpp.

Av ren leda gjorde jag en kraftansträngning och försökte gå nerför trappan för att hämta något att dricka och en dvd att titta på. Jag kunde knappt ta mig upp igen för all värk i benen och kroppen! Jag ojade mig och gnällde och kände mig som 87 bast.

När Alexander var 6 år gammal började han i en Waldorfförskola i Örebro. Han var av den typen som ska underhållas oavbrutet och helst lekas med och hållas sällskap och allt. Waldorfpedagogiken utmärker sig bland annat med att barnen får hitta på egna lekar själva. Alexanders värsta mardröm alltså. Och på ett föräldramöte tyckte hans fröken att vi skulle sluta upp med att underhålla och hitta på.

”Det är inte farligt att ha tråkigt!” sa hon förnumstigt.

Jo, det är det, tänker jag själv nu, 12 år senare. Det är livsfarligt. Jag är ganska säker på att man kan gå under av leda.  Om inte på annat sätt så i alla fall genom att hoppa från ett fönster i ren protest, bara för att det ska hända något. Mycket kan jag stå ut med men inte med att ha tråkigt. Jag drev min mor till vansinne redan som liten.

”Mamma, jag har tråkigt!” gnällde jag då och då och hon tyckte att det inte alls var hennes problem tills jag de facto kom till henne och gnällde om det.

Hm, kanske lever jag i sådan rasande fart bara för att slippa ha tråkigt?! Det fungerar i vilket fall – tills bacilluskerna anfaller.

Stankovice

Eftersom jag bara skrotar hemma i sängen så måste jag roa mig med någonting och då får det bli min blogg. Jag har massor av bilder att gå igenom och scanna in men några har jag redan i datorn och de påminner mig naturligtvis om både det ena och det andra. Igår hittade jag 2 foton från den tiden då Stefan och jag bodde i Tjeckoslovakien. På sommaren åkte vi nästan varje helg till mina föräldrars stuga. På den tiden bodde de i en lägenhet i Prag och hade stuga i min mormors trädgård på landet. Den står kvar, men ingen bor där numera, inte ens på sommaren. Det fanns inget vatten indraget så diska fick man göra utomhus med vatten från den egna brunnen.

Min vackra mamma, på bilden bara 41 år gammal, står och diskar under plommonträdet.

Som synes så hade vi alla tre fashionabel permanent, oerhört modernt på 80-talet (året här är 1982 så jag var 21 och min syster 14 ). Dessutom hade man säckiga kläder och vi var båda magra bortom all sans och vett. Det kan man inte påstå om någon av oss numera, allra minst mig själv. Och vet ni vad den runda sfi-fi liknande saken på bordet är för något? Det är vår tvättmaskin Japp, man fyllde den med hett vatten, tvättmedel och några plagg och sedan stod man och vevade runt runt tills armen höll på att trilla av. Jag vet, det låter som dark ages, men i Prag hade vi så klart ett helautomatiskt toppmatat vidunder. Inte på landet – där fanns ju varken rinnande vatten eller el.

Stugan är numera ett redskapsskjul. Mormor och morfar är borta, deras hus är sålt. Mina föräldrar bor i egen villa i samma by och äger fortfarande den fristående trädgården. Dessa dagar används den mest för att slå gräs till alla husdjuren och odla allt man kan tänkas komma på.

Här sitter jag sommaren 1980 under vårt enorma körsbärsträd. 

Efter min flytt tillbaka till Sverige byggde mina föräldrar sitt hus i Stankovice. De gjorde allt själva med hjälp av min morfars flinka händer och gammelmorbrors pengar. De proklamerar stolt att det är det finaste huset i byn och det är klart att det är – det är ju deras och det är byggt med kärlek.

Min fars kaninfarm. Den absoluta favvoplatsen för Cesca, ända sen hon var bara ett år gammal.

Jaha, nu är frysgubben här så nu ska vi se om han kan fixa frysen eller om vi ska bara slänga ut skrället och skaffa en ny…

Frysgubbens dom

Nu har frysgubben varit här. Han kom med en lärling för att kika på vår sjuka frys. Jag vågade inte riktigt stanna i närheten av dem för att inte smitta ner dem också. Men undersökningen gick snabbt – efter bara 3 minuter har grabbarna ställt diagnos och prognosen är inte hoppingivande. Vårt frysskåp är döende. Hon har motorfel. Det som behövs är hjärttransplantation, eller som de säger i teknikkretsar, en ny motor. Jag förstod så pass mycket att det är en besvärlig historia så jag frågade lite försynt vad det kan tänkas kosta men det visste han inte på rak arm. Först måste han ta reda på det och sedan kommer han att ringa. ”Det kan bli svindyrt” sa han muntert och traskade ut genom dörren.

Hm, det var väl det jag förstod. När sådant händer strax före jul så inte är det någon futtig termostat inte! Då tar livet till tyngre artilleri för att liksom se till att man håller sig skärpt och inte låter sig vaggas till trygghet att allt fungerar som det ska hela tiden.

När jag var liten så brann alltid vår TV veckan före jul. Om jag minns rätt så brann den varje år. Bildröret gav upp tjänsten. Troligen berodde det på att den var ovan så mycket användandet under året, det var knappt vi såg på kvällssaga varje dag. Och sen, plötsligt, så är vi hemma flera dagar i rad och tittar på TV hela tiden! Allt det samlade dammet blev troligen överhettat och självantände…Vi visste alla att det skulle hända och väntade bara på när. Oftast hände det när vi var mitt uppe i den sagan vi såg mest fram emot att få se, så egentligen var det ganska förutsägbart. Till saken hör också att under den komunistiska eran i Tjeckoslovakien var det störtomöjligt att få tag på en TV reparatör under helgerna (det var knepigt nog under vardagarna). Alla tjänster tillhandahölls av staten och under julhelgen hade staten ledigt.

Så egentligen förvånar det mig inte ett dugg att frysen har lagt av precis före jul. Det är nu vi behöver den som mest, med all julmat som kommer behöva lagras på något sätt. I Norrland skulle jag ha ställt ut maten på bron – i Borås har vi plus 5 hela vintern så det är liksom inte riktigt läge. Alltså får det bli en ny frys.

Ridning

Cescas stora passion – ridning.

Och har man inte en häst så tar man det som finns till hands – som en uppblåsbar leopard till exempel.

Barnprogram jag minns

När jag var liten, det vill säga i Tjeckoslovakien på 60 och 70-talet, hade TVn bara 1 kanal (senare 2). Den var svartvit och såg ut som en möbel, inbyggd i ett naturfärgat skåp med dörrar. Det fanns inget att se hela dagarna utom en testbild i gråskala. Men på kvällen var det TV sändningar. Först en godnattsaga klockan kvart över sex på kvällen, sen nyheter och sedan en film. Oftast en rysk krigsfilm som ”De stred för fosterlandet” och dylikt som mina föräldrar avskydde. Alltså tittade vi alla på barnprogram och nyheter och sedan läste vi och lyssnade på radio under resten av kvällen.

Tjeckiska barnprogram hör till de allra bästa tycker jag. Kanske är det enbart för att de är sprungna ur den tjeckiska själen och alltså även ur min själ, eller så är de faktiskt precis så fina och mysiga som jag vill tro.  Somliga av dessa har funnit sin väg även till Sverige. Är det någon som aldrig hade sett Krtek, den glade mullvaden som längtade efter blå byxor med en stor ficka?

Det fina med alla tjeckiska sagor är att de inte är bara pedagogiska utan också väldigt roliga och harmoniska och naivt goda. Det händer dumma saker men aldrig så särskilt hemska och allt ordnar sig till slut. Och man har lärt sig någonting användbart för livet. Lille krtek (vilket faktiskt betyder mullvad på tjeckiska) lärde oss hur det blir byxor av linblommor, hela den långa processen som handlar om linbearbetning, på ett roligt sätt.

Vaclav Ctvrtek var en annan berömd sagofarbror som skrev den omåttligt populära serien om skogsrövaren Rumcajs, hans fru Manka och deras son Cipísek. Hela den tjeckiska nationen bänkade sig vid TV apparaterna när Rumcajs intog skärmen och på sitt oerhört goda sätt misslyckades varje kväll med att röva men blev alltid ompysslad och älskad av sin kärleksfulla fru.

Något som alla tjecker verkar älska är omaka par. Kanske för att vi är alla lite omaka och trivs med det alldeles utmärkt. Sådana var de söta serierna om två troll som bodde i en stubbstuga i skogen, Kremílek och Vochomurka, och om de två hundarna, Staflík och Spagetka. Trollen var en lång och smal och en kort och rund, hundarna var en hög och en kort och lång.

När flickorna var små kom en av de roliga tjeckiska serierna även hit och de älskade varje liten del: den lilla häxan och hennes korp, Abraxas.

Och sist men inte minst – Två snubbar. Alexanders favorit.

Så otroligt tjeckiska – alltid ska de fixa allt själva, fast de inte har en aning om hur man gör. De uppfinner maskiner och anordningar för det ändamålet och misslyckas med hälften av uppgifterna men på slutet är de alltid lika nöjda med resultatet. De har ju gjort allting själva!

I hurt!

ONT! Jag gör så ont, eller som man säger på engelska (mycket talande), I hurt. Jag gör ont, hela jag, varenda liten cell av mig värker. Jag har inte sovit många sekunder inatt. När kroppen värker så kan man inte ligga still, man försöker helt instinktivt byta position hela tiden -och det hjälper inte. Slumrar man en stund så vaknar man med att smärtan skär igenom hela kroppen för man har rört sig i sömnen och till slut vill man bara skrika. Varje gång jag får flunsan (som alltid har dessa värksymptom i mitt fall) så får jag större förståelse för dem som lever med kronisk smärta. Vilket öde! Jag har det så i högst 2 veckor och det driver mig till vanvett.

Att jag är riktigt kass yttrar sig också på 2 andra sätt. Jag ger blanka fanken i om socialkontoret med alla dess klienter sjunker ner till havets botten (min plikttrogenhet är det sista som försvinner), och jag blir inte ledsen att jag inte får tisdagskaka.  Det vill inte säga lite – idag är det min favoritkollega Gunne-May som har bakat och hon är en kakguru.

Men jag har annat att glädja mig åt. Jag kan ligga hemma och skriva (och det är hur kul som helst). Jag kan se filmer som bara jag älskar i den här familjen, samt lyssna på Thomas Di Leva (också bara jag som gör – otroligt nog), och jag kan läsa andras bloggar och försöka få ihop layouten till min bok. Allt detta kan jag göra och det gläder mig. Sen att jag inte gör en tiondel av allt detta på grund av flunsan, det är en annan femma. Men jag kan…

Och ett sista litet glädjeämne: igår fick jag ett nytt rekord i antalet besökare på min blogg! Så tack alla ni som läser, det är oerhört stimulerande att veta att det man skriver är av intresse för några andra. 

Scrappdrottningen Fnyz

Jag antar att det kan kännas lite överdrivet, men precis så stolt som hon är över Matildas första fina huvudfoting, precis så stolt är jag över varje vacker ny LO hon gör, vare sig hon vinner några priser med dem eller inte. Dels är hon otroligt begåvad, dels föreställer hennes konstverk människor jag älskar.  Hon är medlem i en designer-team och driver en egen internetbutik med blogg, utmaningar och tillbehör.

Idag har hon kammat hem en vinst igen, med tillhörande pris, med denna LO:

När hon var liten hamnade hennes teckningar alltid i skuggan av storasyster Tinas som var jättebra på att teckna (just nu läser hon till bildlärare på högskolan i Falun) och som var 2 år äldre. Men när hon fick Matilda upptäckte hon scrapbooking och sin talang att designa de vackraste LOs man kan tänka sig. Därför till dagens ära följer här ett urval av hennes verk:

Japp, det är hon, numera med en stooooor mage.

Matildas björngång.

Rullar i lövhögen tillsammans, Tilda och mamma Fnyz.

En tuff brud i lyxförpackning.

Denna gav mig ångest och sömnsvårigheter under flera nätter. Jag mindes med skräck hur Stefan släppade oss land och rike runt till diverse orienteringstävlingar i ur och skur….huaaa…och nu ger han sig på lilla Tilda. Nåväl, det är hennes mors uppgift att frälsa henne från ondo

En rolig och personlig LO som avbildar den typiska hakan som alla kvinnor i släkten ”Schmidt/ová” kan stoltsera med.

Det var allt för idag. Det finns massor av vackra LOs att beskåda på Fnyz egen hemsida. Jag återkommer lite då och då med nya konstverk.

Gamla julfoton från min barndom

Så fort jag börjar jobba med min bok så hittar jag alltid en massa roliga gamla foton som jag till vardags inte tänker på att jag har.  Boken växer fram, jag använder mig av det mesta jag hittar i mina gömmor och mitt liv bakom järnridån tar en strukturerad form. Olikt minnen så hamnar det mesta i kronologisk ordning och man ser på sitt liv med helt nya ögon.

Idag hittade jag ytterligare julfoton. Egentligen är det inte så konstigt att jag har så pass många – det var mest på julafton och på semestern som vi tog kort. Oftast var det min ingifte morbror Jaroslav, kallad Jarda av de flesta och strejdislav av Magnus, som fotograferade. Han hade en bra kamera och ett brinnande intresse. Jarda gick bort i vintras men de foton han hade gjort lever vidare, nu inskannade och photoshopade med hjälp av dagens behändiga teknik. Och eftersom det nalkas jul så håller jag mig till jultemat och publicerar här ett axplock bilder från mina barndomsjular.

Hela min familj samlad – vi var inte fler. Från vänster mormors bror Frantisek (som Francesca är döpt efter), min mamma Vera (som Tina är döpt efter i andranamn) med syrran i famnen, min morfar Bohumil (som Zache är döpt efter) med mig i famnen, min mormor Anezka (Cescas andranamn).

Övre raden: morbror Jaroslav, fotograf (självutlösande kamera, nymodighet på den tiden som bara han behärskade), min far Ladislav (som Alex är döpt efter i andranamn), och moster Lidmila, kallad Lída. Det enda barnet som inte har sin namne på bilden är Hanna som är döpt efter min lillasyster Hanna, avliden i cancer 1965 bara 8 månader gammal.

Julafton 1973. På bilden syns min mamma, Frantisek, min morfar och jag liggande på golvet. Vad vi gör? Tittar på julsaga på TV förstås!

Moster Lída, Helena, jag och mamma. Min syster fick dockvagnen och dockan i julklapp det året. Jag har aldrig haft en så fin docka själv – så gissa om jag var avis!

Och till slut ett julporträtt från år 1978. Jag var 17 år på bilden och hade fått min första permanent.

Mycket kan man utläsa från ett gammalt foto. Som att jag var pappas flicka, Helena mammas flicka och gissa vem av oss har i vuxenålder börjat dricka som en svamp?

Chocolate eller Nickelina?

Det omisskännliga ljudet av ett nytt msn budskap på skärmen väckte mig till liv. Tillbringar man dagen i sängen så gläds man åt varje litet avbrott i ledan. Det var en av mina allra goaste vänner som hade loggat in och nu ville höra hur jag hade det.

 

Jag kastade mig över laptopen och ställde tusen frågor. Vi hade inte setts på flera månader nu! Jag ”hörde” med detsamma att allt inte stod så bra till. Han var sjuk och så lite less på den eviga karusellen skulle jag tro. Jag muntrade upp så gott jag kunde. Drömmar kostar ibland, och han håller just på att förverkliga en av sina.

 

Han frågade mig hur jag mår, så där djupt inne i själen.

Jo tack, jag mår alldeles underbart i själen, sa jag glatt och berättade om mitt nya jobb, om den uppskattning jag får på jobbet, om allt det goda jag blev förunnad här i livet.

”Ja”, konstaterade han lugn, ”det är precis ett sånt där urpositivt Nickelina-svar man kan förvänta sig av dig. Det var därför jag började gilla dig.”

”Jag bortser från ironin och tar det som en komplimang”, skrattade jag. ”Men det är ju förstås också ett förväntat Nickelina-svar.”

 

(Nickelina var min nick på en annan bloggsida)

 

Sen berättade jag för honom varför jag gillar honom. Jag kände att det var precis det han behövde höra – och det gjorde han. Han skulle hem och bädda ner sig men tackade först för den energipåfyllningen och den glädjen jag försåg honom med idag.

”Tack för det, Chocolate”, skrev han och loggade ut.

 

Just precis – därav min nuvarande nick. Det är han som kallar mig för Chocolate efter Vianne i filmen med samma namn. Tydligen anser han att jag är så otroligt lik henne på många sätt. Det är också han som tycker att jag lever så fort för att slippa stanna upp och känna efter. Men det vette fåglarna om jag håller med J

Det borttappade körkortet

Redan igår hade jag bestämt mig för att jag skulle till jobbet idag. Därav allt kurerande med varma bad och sömn. Dels hade jag gruvligt tråkigt hemma, dels har jag inte råd att vara hemma längre. Inte när man betänker den trasiga frysen som ska lagas nästa måndag och som med försäkringsbolagets hjälp ändå kommer kosta 3½ tusen, sådär precis före jul. Dessutom skulle vi ha handledning på GCK och sedan en halvdag med förvaltningen med tillhörande fika och bufé. Jag tog min bil och var i Göteborg en halvtimme före den utsatta tiden. Så brukar det vara – tar jag till en tidsmarginal ifall trafiken skulle vara trög så flyter allt helt utan problem. Gör jag inte det så fastnar jag i Tingstadstunneln och kommer svärande till jobbet en timme för sent.

Jag parkerade vid Lorensberg och precis när jag skulle betala parkering med mitt kort upptäcker jag att körkortet är borta! Jag fick panik. Var är körkortet? Jag letade febrilt igenom hela plånboken, hela handväskan, bilen och alla fickorna. Borta. Jag försökte påminna mig när jag hade det sist. Jo, när vi var iväg och shoppade i lördags, Cesca och jag. Efter det låg jag ju utslagen i 3 dygn. I huvudet gick jag igenom alla affärerna vi varit i. Den sista var Furulunds men jag kunde för hela världen inte minnas om jag legitimerade mig där.

Dagen var precis så bra som jag hoppades på. Jag glömde körkortet. Vi diskuterade intressanta processer på handledningen, åkte till Ättestupan och åt en god soppa till lunch, samlades sedan på en fritidsgård och blev underhållna av både kolelgor och klienter. Vi fick god mat, efterrätt och 2 julklappar. Sedan styrde somliga kosan till kommunbaren. Jag åkte hem. Dagen tog helt musten ur mig.

Väl hemma vände jag upp och ner på hela huset, alla tomma plastpåsarna, alla jackfickorna, min bil, handväskan och plånboken igen. Körkortet är borta. Jag inser hur idiotiskt det är med dessa affärer som ska ha kortläsare men där man inte kan bara knappa in sin kod. Jag är kass på att hålla reda på småprylar. Den absolut värsta av dessa är nycklar, dem glömmer jag överallt hela tiden. Det är så lagom käckt när man jobbar inom socialtjänsten. Därnäst kommer dessa förhatliga kort av olika slag.

När oturen väl sätter in så brukar den inte ha någon ände, eller som man brukar säga, en olycka kommer sällan ensam. Sjukdomar, trasig frys och nu körkortet…Roligare kan man ha så nära inpå jul…

Marknad på Vårväderstorget

Nu har jag förlustanmält mitt körkort. Jag försökte ringa runt till de butiker vi besökte i lördags men ingen har sett något körkort. Jag ger mig den på att det dyker upp så fort jag har fått det nya. Men körkort måste jag ha, det kan inte hjälpas…

 

De snöade hemma imorse. Nästan hela vägen till Göteborg. Om det blir lite kallare som de lovar så kanske vi kan få vit jul i år i alla fall. Jag minns inte när vi hade en sådan sist. Förra julen och julen innan var det ca 14 plusgrader på julafton. Jag föreslog att vi skulle grilla istället för att koka skinka. Mina konservativa barn ville inte höra talas om sådana revolutionerande idéer. Och sen säger de att det är de äldre generationerna som är bakåtsträvare? Nåväl, i år ser det ut som att vi ska kunna känna oss lite juliga i alla fall.

 

Idag har jag inhandlat de allra sista julklapparna. Det är marknad på Vårväderstorget. Det finns väskstånd, mattor, tyger, leksaker, t-shirts, kläder, klockor, saxar, you name it. Dessutom tog jag ut pengar till diverse julmiddagar, kollegor som jag hade lånat av och annat smått (som Samuels resa till hans far i helgen). Så – nu är jag pank. Helt och hållet och lite till.

 

Det roligaste var att handla kläder. Alldeles oavsett vad jag tittade på så frågade killen i ståndet:

”Vem till? Dig? Din storlek!”

Eller:

”Vem till? Dotter? Ahaaa, hon smal? Hennes storlek!” trots att jag tyckte att alla kläderna såg precis lika stora ut.

 

Jag hittade också en supersöt fleecefilt till lilla K.

Sötaste tomtemor

Nu har min lilla sötstumpa varit tomtemor på dagis:

Hon fick hålla i ett tärneljus för att inte bli avundsjuk på tärnorna.

Hos morfar fick lilla fröken vara pepparkaksgumma.

Så ”bakar” man pepparkakor hemma hos morfar.

 

Tilda leker i snön – är bara lite sur att hon inte hittar sin spade så hon kan lasta skottkärran full.

Och till sist lite äkta adventsmysstämning med lilla M.

Tjockare än vatten

Jag är fullkomligt galen i gamla svartvita kort. De flesta korten i mitt eget album är så klart svartvita. Färgfilm kom när jag var liten men användes inte så ofta till en början. Och tog man kort i en ateljé så var de alltid svartvita. Dessutom är det hemskt roligt att med hjälp av Photoshop eller Paint sätta ihop kort på folk i samma ålder, fast från olika generationer. Som det jag gjorde på Cesca och mig på Karlsbron.

Idag var det så dags att leka med foton igen. Jag hittade ateljékort på mig, 2 år gammal, och kort på Tilda från i somras, 2 år gammal. Kanske inte sååå lika, men hakan och munnen stämmer – en riktig Schmidtová haka.

Sen så hittade jag kort på mig när jag var 3 år, och på Cesca i samma ålder. Voilà!

Kvalitén är inte den bästa – jag har en till….

Lite tydligare – och visst är vi lika varandra. Mest kanske på grund av tofsen. Vilken frisyr!

Sen ska jag bara också lägga ut en bild på mina föräldrar – deras bröllopskort som jag precis scannade in.

Visst är det vackert? Oktober 1960.

Och så här ser de ut idag, mina kära föräldrar. Här på besök i Sverige.

Nu ska jag gå och titta på Star Trek. Det har jag gjort mig förtjänt av.  Jag har milioner idéer om blogginlägg. En del från mitt jobb, en del från familjelivet och dess historia men mest från min egen utveckling, mina insikter, mitt vara. Resonans av sången som genljuder i min själ. Men inte ikväll, en annan dag…

Själens sång

Klockan är för mycket och orken tryter. Jag skulle vilja få ner hela mitt liv på pränt men det får nog komma i små doser. Allt tvättande och städande är inget att skriva om i vilket fall. Däremot om avsaknaden av musiken…

 

Jag saknar själens musik. Det är den jag letar efter hela tiden. Den som gör att man kan stanna upp och bara lyssna inåt, bara vara försjunken i sitt eget vara. Ibland hör jag den i möte med en annan människa, som om våra själar spelade samma låt, just då, i samma ögonblick. Ibland är det en enkel jingel, ibland en kärlekssång, och ibland en hel symfoni. Vi sitter som förtrollade och lyssnar till tonerna av varandras musikstycke.

 

Den upplevs inte så ofta. Har man tur så får man uppleva alla sorterna. De lyckliga, de allvarliga, de romantiska. Det är den inre sången som kommer upp till ytan när man faller i mötet. Och det är den man drömmer om, dansar till i tystnaden, älskar till.

 

Jag saknar den just nu. Den finns där just under ytan men vill inte komma fram, ge sig till känna. Imorgon, då kommer den nog fram igen.

De små luciorna

Varje år firar vi Luciadagen på jobbet på samma sätt. Vi får stans sötaste Luciatåg som kommer till vår matsal under morgonfikat för att underhålla med julsånger och vacker stämning. Så även i år. Vi samlades i matsalen lite tidigare för att hitta bra platser, ta en kopp kaffe och avnjuta underhållningen. Prick kvart över hörde deras ljuva sång i korridoren.

 

Alla luciorna, tärnorna, tomtarna och pepparkaksgubbarna samlades i matsalens främre del. De var glada och spralliga och sjöng för full hals även då texten föll bort eller förvandlades till någon helt egen variant. En av luciorna kom på att om man sätter kronan ovanför öronen så glider den inte lika lätt ner i ögonen på henne. Två lucior i bakre raden började bråka med varandra under sången ”Midnatt råder” och fick åtskiljas av fröken. Två tomtar satt på golvet framför hela församlingen och testade hur snabbt man kunde snurra på rumpan i den röda dräkten av konstmaterial. Mitt i skaran stod en liten älva och försökte värja sig mot en pepparkaksgubbe som ville sno hennes tiara. En tärna kliade sig så våldsamt att hennes röda band gick upp och hon ägnade resten av tiden åt att försöka knyta rosett.

 

Luciafirandet på jobbet tillhör mina favoritögonblick på detta ställe. Jag älskar de små luciorna och gubbarna 3 bast, deras spontanitet och deras livsbejakande uppträdande. Jag beundrar de tålmodiga fröknarna som ägnar många timmar åt att träna in sångtexterna, få barnen någorlunda tysta och stilla och som skapar minnen åt både oss och dem för resten av livet. En gränslös beundran är det.

 

Luciadagen är bland de finaste högtiderna Sverige har. Tyvärr var det bara jag, en tvättäkta invandrare, som kom med glitter i håret för att upprätthålla den svenska traditionen. Men jag älskar Luciadagen, oavsett om Lucia är kort eller lång, smal eller rund, blondin eller brunett, 3 eller 90. Det spelar ingen roll. Ha en underbar Luciadag imorgon.

Underbara snö

Det är luciamorgon. Som om vädergudarna ville förbarma sig över oss bara en liten gnutta så kom det en hel del snö igår. Det är fortfarande minusgrader och snön gnistrar vit på alla träden och täcker vår stora gräsmatta. Cesca är helt  salig och frågar mig var tionde minut om jag hade kollat på den norska sajten (den som jag fick från Evelina) vad det blir för väder, om det kommer snöa mer eller om det kommer bli varmare. Efter flera snöfria jular vill hon verkligen hemskt gärna uppleva en vit jul.

Jag kommer inte ihåg hur det var i Prag när jag var liten. Jag tror att vi hade snö vissa år men inte vissa. Ute i byn hos min mormor var det snö så gott som alltid. Men jag minns en backe utanför vårt hus där vi brukade åka kälke. Vi hade en lång träkälke som morfar skaffat till oss, en sådan där typiskt tjeckisk sak där medarna gick framåt och uppåt och såg ut som horn på en bagge. Den rymde 3-4 personer men var svintung att dra uppför backen. När jag var liten hade jag dock en egen liten kälke som mormor drog mig på när vi var ute och gick.

Ja, detta var alltså modellen. Vi hade inga hjälmar eller skydd, kälkarna var fullkomligt livsfarliga med dagens ögon sett, men jag har trots det aldrig varit med om eller hört att någon skulle ha råkat riktigt illa ut. Några blåmärken brukade vara det värsta man råkat få. Kanske lär man sig hantera situationer utifrån förutsättningarna, människan är en anpassningsbar varelse.

Och här är backen där vi åkte kälken, jag gissar på att det är vinter 1972:

Man ser även en kälke i högra kanten och spår efter all åkning i själva backen.

Eftersom jag är född i en storstad och uppväxt växelvis där och hos min mormor på landet så har jag fått bägge alternativen med mig. Den miljön som syns på bilden, med höghus och gator och bilar och massa folk tilltalar mig inte alls.  Jag valde själv att bo på landet och när jag ser på korten från bägge miljöerna så vet jag att jag gjorde rätt. Landet i mitt hjärta, skog, natur och tystnad…

En fridfull och vilsam luciadag önskar jag er alla. Må de brinnande ljusen bringa kärlek och lycka även till ert hus.

 

Julmarknad och pepparkakshus

Zache är sjuk. Han hängde med till stan för att gå på julmarknad. Han ville ha sådana små polkagriskäppar. Det hade de inte på marknaden. Han frös. Jag tog grabben och gick in på H&M och köpte en vinterjacka. Hans gamla var ändå lite trasig. Han frös ändå. Vi gick runt en liten stund och tittade på de olika stånden och konstnären som höll på att tillverka en isskulptur. Jag gissar att det kommer att bli en ängel.

Vi traskade runt och handlade några julklappar och sen gav vi upp. Zache ville hem till en varm o´boy och en lussebulle. Han hade feber.

Vi gav oss in på att göra pepparkakshus. Vi hade köpt delarna på Willy´s och började med att smälta socker. Det tog eviga tider. Till slut var sockret smällt och vi började limma ihop delarna. Innan halva huset var klart var sockret vidbränt och alldeles för stelt. Det stelnade innan vi hunnit få ihop delarna. Jag viftade med händerna så våldsamt att jag lyckades tappa en del i golvet och var tvungen att limma det med det stela sockret. Långa sockertrådar löpte tvärs över hela köket.

Francesca ville dekorera sitt hus själv. Hon blandade kristyren efter receptet i boken och satte igång. Den var för rinnande och alldeles för lite av den dessutom. Cesca svor och var på allmänt uselt humör. Jag kom för att hjälpa henne och tappade en av hennes skorsstenar i golvet. Vårt eget pepparkakshus gick åt skogen helt och vi gav de trasiga delarna till Zache för uppätning. Jag försökte rädda det som räddas kan och strödde lite florsocker över Cescas hus:

Det var väl inte så illa? Hjälpte inte. Fröken var sur och innan kvällen var över lyckades vi alla bli ovänner. Harry Potter och Hemligheternas kammare till trots. Imorgon är en annan dag. Ibland är det tur.

Grus i maskineriet

Det är något fel på vår vattenpump. Den tappar trycket jättesnabbt och det smäller i den hela tiden. Jag är helt säker på att även den tänker lägga av lagom till jul så att vi dels blir utan vatten under julhelgen och dels får punga ut med flera tusenlappar till. Jag försökte få medlidande på jobbet angående allt som pajar och det borttappade körkortet men min rara chef säger bara att all oturen beror på att jag tänker sluta i Biskopsgården. Och så blinkar hon så där pillimariskt.

 

Vattenpumpen går att laga, även om det kostar skjortan. Min termostat är däremot bortom allt hopp. Jag tycker att den här världen är ett alldeles för varmt ställe. Det spelar ingen som helst roll om det är 14 eller 23 grader inne, jag svettas. Jag går runt i linne och ute på gatan i en tröja. Folk vänder sig om och undrar ifall jag har alla hästarna hemma. Vem vet, kanske är det de som gör att jag blir så olidligt varm i kroppen. Jag öppnar dörrar och fönster, folk svär och ber mig att sansa mig och jag svettas.

Det är klimakteriet säger folk. Hm, om det vore så väl. Men den förbenade mensen har minsann inga planer på att ge sig inte. Ska man vara i klimakteriet så borde det väl komma allt på en gång, inte bara vissa otrevliga biverkningar?

I fredags var det snö ute alltså tog jag på mig en stickad tröja istället för de3n vanliga kortärmade toppen. Jag trodde att jag skulle avlida, så mycket led jag av värmen hela dagen.

 

Det finns de som hävdar att de hellre svettas ihjäl än fryser ihjäl. Det gör inte jag. Det finns nämligen ingen som helst risk att jag skulle frysa ihjäl. Kanske har jag finskt blod i mig utan att veta om det. När helvetet fryser till is grillar de den sista korven (hämtat från en dassbok – och som det stämmer in på mig!).

 

Sista arbetsveckan. Sen är jag ledig i nästan 2 hela veckor! Och efter det börjar jag jobba på ett helt nytt ställe, med nya människor, nya klienter, nya utmaningar. Men just nu ser jag bara fram emot att vara ledig, äta god mat, få julklappar och dricka glögg. Och efter oss översvämning…

Kopps

Samuel kom hem från syskonträffen och hade laddat ner filmen Kopps som Magnus hade tjatat om i flera månader nu. Jag var ambivalent. Dels är jag inte alls förtjust i svenska filmer, dels tycker jag inte om filmer med en massa skjutande och så kallad action (lite fobi kvar från mina otrevliga barndomsupplevelser). Vi satte oss ned och efter 2 minuter insåg jag med all önskvärd tydlighet att jag hade sett filmen förut. Med Fares Fares i huvudrollen, och Sissela Kyle. En helt underbar film och ett litet svensk samhälle där brott är i det närmaste helt utrotat, där människor lever i god samförstånd och anda. Polisen har inget annat att göra än att fika och ta hand om förirrade kor. Ett samhälle som klippt och skuret från en utopi. Ett som vi alla skulle vilja leva i, var som helst på jorden.

Jag vred mig av skratt. Jag skrattade när poliserna mutade byns enda fyllo att stjäla ett paket korv eller låtsas kidnappa Benny the cops grannpojke. När de tuttade på kiosken och såg på så sätt till att förlora den enda korvmojjen de kunde luncha i. När Benny och Jakob blev ertappade med byxorna nere (Benny bokstavligen) med ett försök att rädda byns polisstation.

Tänk om alla byar och städer hade bara ett bekymmer – att bevara sin polisstation p g a avsaknad av kriminalitet. Jag vet att jag älskade filmen då jag såg den förra gången och nu ännu mera så. Jag rekomenderar den varmt till er alla. Se filmen Kopps och må bra, för det är precis det man gör.

Tre chocker

När jag kom till jobbet igår morse så låg där ett litet paket med apor på på bordet. Jag förstod med detsamma att det var en gåva från min lilla Elida som är tillbaka från Sigtuna. Vi skulle ha APT med tillhörande lunch så jag traskade till hennes del av korridoren för att krama tösen. Så skönt att ha henne tillbaka. Hon var så finklädd och såg pigg och fräsch och utvilad ut. Tyvärr kommer det tas ur henne på nolltid.

Vi skulle diskutera våra heldagar på APTn. Det har varit många turer kring detta. En tid hade gått och vi har alla haft en chans att tänka över det som hände. Vår chef lät oss gå laget runt och berätta var vi var idag. Vissa mådde bättre, vissa tyckte att det krävs en bit till att gå. Själv var jag nog lika beklämd nu som jag var då. Först på heldagarna drabbades jag av chocken hur arga, ledsna och besvikna vissa av mina kollegor var. Här trallar jag på i min glada rosa värld och ser inte ens att vissa mår så dåligt. Jag satt där oförmögen då att säga det JAG tyckte eftersom det svarta var så överväldigande. Jag pep ibland utan att bli hörd. Jag insåg att jag kommer bara reta upp andra med mitt välmående och knep igen.

Nästa chock kom när vi som grupp ställdes till svars för det negativa somliga vräkt ur sig på heldagarna. Och då var de mest kritiska inte ens med på mötet. Vår chefs närmaste chef ansåg att vi svek våra chefer, att vi har ett gemensamt uppdrag med dem och att vi borde hålla käft och takt….Återigen satt jag och bara gapade. Utan att ha ställt till rabalder blev jag också ställd till svars för det.

Och sedan igår då vår chef förklarade hur mycket hon hade tänkt på det som hade hänt, hur hon tycker att hon hade misslyckats att som chef implementera oss mjuka värden och hur vi som grupp regrederade till barnstadiet. Visst var det så.

Tre gånger har jag inte gjort min röst hörd, tre gånger ställdes jag inför situationer som jag inte kunde påverka nämnvärt men blev delansvarig för – och kanske jag var det. Kanske skulle jag har skrikit högre att nu får ni skärpa er och inte bete er som barnrumpor. Vuxna kvinnor 30 bast, allihopa. Så som ni uttrycker er så kränker ni dem som ni vill förändra. Har ni inte lärt er någonting på systemteorin? Peter Lang, säg saker på ett sådant sätt att du kan bli säker på utgången? Vad vill du åstadkomma?

Chefen sa att det sättet vi uttryckte oss mot dem talar tydligt hur vi ser på människor och vilka värderingar vi förmedlar till våra klienter. Hon har så rätt. Jag skulle inte ha tillåtit det som hände, om jag kunnat förhindra det. Och på ett sätt hjälper det mig att gå vidare. För om hon försvinner, och det gör hon så småningom, så kommer hennes värderingar vara borta på några veckor. Och i en sådan grupp vill inte jag jobba. Faktum är att jag  inte vill jobba i den redan som det är idag. Jag önskar att jag kunde vrida klockan bakåt, men det kan jag inte. Jag kan bara komma till insikt om min egen roll och agerande och hoppas på att jag står upp för mina värderingar på ett bättre sätt nästa gång.

Hon kommer inte vara min chef så länge till, men jag hoppas att hon för alltid förblir min vän.

Kontaktbarn

Zache är hemma. Igår ringde både han och hans fröken med jämna mellanrum och ville att jag skulle hämta honom. Jo, det kan man tycka. Men jobbar man 1½ timme hemifrån och sen tar det också en kvart till skolan så hade det inte hjälpt alls. Hans skolbuss hemåt gick betydligt tidigare än så. Ytterligare en anledning att jobba närmare hemmet.

Idag sitter han hopkurad i soffan och tittar på film. Jag VABar på förmiddag och sedan får han vara ensam en stund tills vi kommer hem igen. Men det är han varje dag efter skolan så det ska väl gå bra.

Nu på förmiddan kommer 2 soctanter på besök. Såna som jag. De ska hälsa på oss för att se om vi lämpar oss att bli kontaktfamilj till 2 barn vars mamma behöver avlastning. Vi ska ta en kopp kaffe med dem, bli intervjuade, sen får vi se vad de anser. Det är ganska nyttigt att med jämna mellanrum befinna sig på andra sidan skrivbordet så att säga. Att ibland byta soctant kostymen mot klientkostymen. Mycket nyttigt att bli påmind om hur det känns att vara i händerna på någon som har större makt än jag. Nu gäller det inte precis livet för vår del, men erfarenheten är värdeful i alla fall. Jag tror att alla socialarbetare skulle må bra av att ibland pröva på att vara klient, på riktigt.

Nu är det verkligen final count down för min del. 4 dagar kvar. Jag tittade lite på mitt kontor igår och insåg att 90% av alla prylarna är mina privata och att jag troligen måste hyra en släpkärra eller magasinera en del av sakerna i Elidas helt minimala kontor. Då får inte hon och hennes klienter plats där, så jag tror inte att hennes chef skulle tillåta det. Men jag får nog börja på att köra hem lite saker var dag denna vecka.

Jaha, nu är damerna snart här. Bäst jag går och ställer på kaffe.

Ledsenhet

Vissa kvällar är det svårt att bara vara glad, slappna av och njuta av att vara ledig. Ibland vet man inte ens vad det beror på. Och ibland gör man det.

Jag såg så fram emot att få äta julmiddag med Utredningsgruppen hemma hos Christian, deras förste. Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott. Idag fick jag reda på att det inte blir någon middag hemma hos Christian, han är sjuk. Vi ska vara inne på en skola. Samma lokal där jag har hållit otaliga nätverksmöten för mina klienter. Jipii.

Jag lät mig inte nedslåss utan åkte hem och satte igång förberedelserna för potatissalladen som jag lovade bidra med imorgon. Magnus ringde och frågade om vi ville ha pizza. Det ville vi. Hans generositet berodde delvis på att han lyckats sälja vapenskåpet som vi hade stående i ett förråd i åratal. Det ringde folk på skåpet även efter att den var såld och borta. Och påpekade att för det priset Magnus har begärt var de färdiga att komma långväga för att hämta det, t o m från Stockholm. Magnus har dessutom gått ner 500 när den första killen ringde. Lurad alltså….

Magnus hämtade ett paket på posten i Viskafors. Något han köpt åt sig själv så här före jul. Han har nu köpt och skaffat flera saker som han hade önskat sig i julklapp och som vi hade redan köpt. Och avslöjat en klapp tidigare. Alltså får han i år i princip inga överraskningar. Jag blev så besviken.

Jag dras också med verkningarna av vår APT och de kval som den har försatt mig i.

Jodå, ikväll vet jag precis vad som gör mig ledsen. Men som tur är så kommer det ständigt nya dagar. 

Skrivkramp

 När jag läste lingvistik på universitet så hade vi en egen kårtidning. Där fanns vilka events som var på gång, var man kunde äta billigt och andra saker intressanta för personer med minimal mängd pengar och med intellektuella behov av olika slag. Där fanns också en så kallad comic-strip, en liten tecknad gubbe som gestaltade studentlivets vedermödor och roliga sidor. En gång just före alla de stora tentorna satte igång behandlade han just sista dagen före en stor tenta. Han hade en bok på 700 sidor (på engelska så klart) som han måste läsa till nästa morgon. Han kom på ständigt nya saker som han måste göra INNAN han satte igång med själva läsandet. Han var tvungen diska och dammsuga och storstäda och gå ut med soporna – till slut stod han inne i badrummet och skurade små utrymmen men en tandborste…

 

Det är precis så jag känner mig idag. Jag har 2 dagar kvar att jobba här. Jag har 4 utredningar och 1 vårdansökan att skriva klart – och det låter sig inte göras i en handvändning. Man måste hela tiden återgå till jornalanteckningarna och pussla in rätt information under rätt rubrik. Man måste formulera sig professionellt och samtidigt tillräckligt känsloladdat för att läsaren ska kunna förstå sig på vad man menar och vad man grundar sina beslut på. Jag har nu snart suttit här hela förmiddagen och hittat tusen andra grejer som jag måste göra innan jag sätter igång med själva skrivandet, som ju egentligen är det enda viktiga att det blir avslutat. Men jag vill inte, känner inte för det, det är JOBBIGT!

 

Om en timme ska jag gå ut och äta lunch med min kompis Gunne-May och hennes trevlige man. Vad hinner man på en timme? Inte är det mycket – jag väntar med skrivandet till på eftermiddag. Visst låter det som att jag ska bli piskad att sitta här till midnatt imorgon kväll? Nåväl, det får vi avgöra då…

Den allra sista dagen

Min allra sista arbetsdag detta år. Möjligen den allra allra sista i Biskopsgården. Jag säger till alla att jag ju bara har tjänstledigt (vilket är sant). Att jag kan vara tillbaka innan man vet ordet av. I april kanske. Men jag vet att sannolikheten är minimal. Har jag en gång gjort mig hemmastadd på ett nytt ställe och lärt känna nya människor, nya goa vänner, så brukar jag inte se tillbaka utan bara framåt, mot nya horisonter.

 

Igår kväll drog Gunne-May och jag ner på stan för att shoppa nya kläder till henne. Gunne-May är en ståtlig kvinna i sina bästa år som drar lite större storlekar så urvalet är inte så överväldigande. Men vi hittade en affär som både stämde storleksmässigt och var i hennes stil. Jag tror att hon lämnade halva lönen där men så stilig hon blev i sin nya gröna kofta med blå glitter! Gunilla som hängde med påpekade hela tiden att lönen kommer först nästa vecka men det brydde vi oss inte om. Har man hittat något så vackert så måste man bara slå till.

 

Sedan bar det av till Toscana, den italienska restaurangen på Kungsgatan. Vi skulle avtacka vår italienska kollega Patricia. Vi var ett gäng på 8 mycket glada (och så småningom ganska högljudda) brudar. Vi åt en underbar middag, drack vin och beställde efterrätt (alla utom Gunne-May som hade gjort av med alla pengarna på B´chic). I baren satt en stilig italienare med utseende som en bohemisk författare och tittade konstant åt vårt håll. Vi måste ha uppträtt som äkta italiensk grupp. Glada, högljudda och vilt gestikulerande. Jag gick hem för att hinna med bussen med Yvonnes plirande ögon för min inre syn: ”Hoppas att du inte trivs där!” J

 

Idag skriver jag. Jag skriver så tangentbordet glöder. Jag har packat ner de sista prylarna, jag har rensat aktskåpet, talat in ett meddelande på telefonen, lagt en regel i mailen, rensat min sekretesslåda…Rummet är kalt och ogästvänligt. Snart är det dags att lämna bygget för sista gången. Lämna in nycklarna i receptionen. Se den tegelröda byggnaden för sista gången på länge. Det är något otroligt starkt med avsked, vare sig de är glada eller ledsna, förutbestämda eller plötsliga. Som om en välbekant dörr plötsligt sakta glider igen bakom ens rygg och man vet inte om den någonsin kommer att öppnas igen. Man lämnar tryggheten i ett av livets stora rum som har varit välbekant under en lång tid.

Goda föresatser

”The road to hell is paved with good intentions”

Jag hade tänkt sluta tidigare igår. Det var min sista dag, jag behövde bara avsluta ett par saker, packa ett par lådor och ta Mats ur skolan. Mina kollegor droppade in under hela dagen för att kramas och säga god jul – och önska mig allt det bästa. Gunne-May kom med en liten klapp i form av ett strykjärn – men det visade sig vara en underbart kaneldoftande tvål från Lush. Hela mitt kontor doftade kanel in no time. Jag kom iväg först klockan 4. I värsta göteborgstrafik och värsta folkmassa på Willys.

Vi skulle hämta Francesca, handla mat, köpa hamburgare till killarna som hade suttit hemma hela dan. Japp, vi skulle vara hemma ca klockan 8 igen, på en fredag kväll.

Jag hade tänkt mig sitta och mysa med en Blue Job i min hand, insjunken i goaste stolen och titta tillsammans med familjen på Kung fu panda. Det började bra, jag fick en drink av Magnus och sjönk ned i stolen. Sen minns jag inget förrän pandan vunnit över sin värsta fiende (tror jag det var), jag stapplade mig upp till sovrummet och slocknade innan jag låg ner.

Jag hade tänkt mig att gå upp klockan 7, åka till Viskafors och köpa gorgonzola som vi glömde igår. För att kunna laga världens godaste sås med hasselbackspotatis. Jag vaknade klockan 10. Road to hell…

Så slut kan man bli efter en allra sista vecka på sitt jobb. Man tar liksom och kramar ur den absolut sista droppen kraft och energi för att lämna med heder istället för brända broar. Hade någon sagt att jag måste jobba en endaste dag till så hade jag sjunkit ihop på golvet som en liten darrande klump eller drabbats av ett vansinnes anfall av något skrämmande slag. Men ingen sa någonting, jag kunde åka hem och nu ligger vägen öppen framför mig igen. Mot det okända.

Och till sist bara en liten karamell som jag fick av en go kollega igår. Jag hade på mig min paljettbeströdda topp som jag inte lyckades motstå att köpa för ett par veckor sedan. Det var min sista dag och jag ville piffa till det lite, men jag förstod att många skulle fundera huruvida jag var riktigt skapt. Då kommer hon fram och säger med ett leende men allvarlig blick: ”Vad snygg du är Veronica! Det är bara du som kan bära en sån här topp och fortfarande se seriös ut.” Det var en helt underbar komplimang från en tös vars stil inte liknar min på en fläck men som både ser och bekräftar på ett härligt sett.

Jösters, vad jag kommer sakna det där stället…

Pepparkaksbak

Vi lagade god mat. Och bakade pepparkakor. Jag tvättade och strök och vek ihop. Vi tittade på Harry Potter och fången från Azkaban. Vi bara var och njöt av livet och ledigheten.

Det var en del tjaffs och en massa diskussioner men pepparkakor blev det. Imorgon ska jag pynta dem.

Fjortisar

Fjärde advent. Jag börjar inse att jag är ledig. Lääänge. Nästan 2 hela veckor. Det är lyx. Visst, jag har 4 barn hemma att ta hand om och så ska jag städa och handla lite mer – men so what!? Jag har ledigt!!!

I morse tände vi alla adventsljusen och tog våra nybakade pepparkakor till kaffet. Ute gnistrade frosten på träden och på vårt äppelträd satt 6 domherrar. De lyste så vackert med sina röda fjäderdräkter mot den vita frosten.

 

Idag vankades panerade snitslar, potatismos och inlagd gurka. Jag panerade för brinnande livet och dansade med de färdiga snitslarna genom köket till tonerna av julmusik som strömmade ut från radion. Samuel satt i köket och betraktade matlagningens ädla konst i min interpretation. Han älskar att se på när jag lagar mat – för att inte tala om hur mycket han älskar att sedan äta den! Han frågade hur många snitslar han kan få. ”Du får så många du orkar”, sa jag och såg hur det lyste i hans ögon. Den killen är smal som en sticka men äter som en häst. Men med tanke på att han inte hade fått ordentlig mat på ett år så är det nog inte så märkligt.

 

Vi satte oss vid bordet och alla lovordade maten. Alla – utom Cesca. ”Jag tycker att det är bränt”, sa hon och inspekterade snitseln på nära håll. Jag kunde inte hålla mig för skratt: ”Japp, familjens optimist har talat. Hon öppnar munnen och ut trillar det något glatt och positivt med det samma!”

Cesca blev sur och menade att hon gillar när det är bränt. Yeah, right! Hon är 14 vilket betyder att vi har MINST 2 år kvar att genomlida med hennes solskenspersonlighet. Man kommer till köket på morgonen, pigg och glad, och där sitter hon med ett martyruttryck i fejset, och ser till att om man tyckte att det var en härlig morgon så ändrar man den åsikten på ett kick. Hela hon utstrålar ”livet är som en stege till hönshuset – kort och full av skit”.

 

Nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta av livet en stund innan någon plikt kallar.

 

Jag tillönskar alla en underbar fjärde advent.

Mamma

Det är grått och det regnar. Termometern visar plus 8 och man har mest lust att krypa ner i sängen med en kopp kaffe och en bok. Men sådan lyx har vi inte tid med i vår stuga. Vi ska till stan och låta glina handla de sista klapparna.

Jag diskuterade Tomtens existens med Zache men han påstår mycket bestämt att den riktiga Tomten inte hinner med allt på julafton så det är vår pappa som kommer. Det har han hört på rösten minsann. Ja, jag antar att Tomtetiden är förbi. Nåväl, det är lite skönt att slippa det också J

 

Igår kväll frågade jag Samuel vem han har tänkt handla klappar till. Bara för att veta vilka affärer som kunde vara lämpliga.

”Jag har till alla utom dig och pappa”, sa han och det tog mig en god stund att förstå att han faktiskt syftade på Magnus! Det var första gången han kallade någon av oss så, och det känns ska jag säga…

Tydligen refererade han till mig som mamma igår kväll. Grabben har adopterat oss också. Fast vi har hållit på ett tag så är det ändå så märkligt. Jag har känt Samuel halva hans liv. Och nu blev jag hans mamma. Inte genom ett domstolsbeslut, utan genom ordet uttalat av egen fri vilja.

 

Fantastiskt.

Panikattack

Varje år kämpar jag med att inhandla alla klappar i november och all mat veckan före julafton. Orsaken är att jag AVSKYR folkträngsel. Loath entirely! Jag vill kunna handla så lugnt och skönt som om jag vore en ensam kund i hela affären. Därför slår jag alltid mina vänner med häpnad och börjar så tidigt att jag blir förklarad för hedning av hela den samlade bekantskapskretsen. Likt förbaskat måste jag in i helvetet varje år. Vi glömmer en maträtt, potatis eller köttbullar eller majonnäs, eller så kommer glina på att de inte har klappar till alla, eller så behöver någon ett par nya skor….whatever. I år var det Samuel som inte hade handlat alla klapparna och Cesca som behövde nya byxor.

 

Jag tänkte att nåväl, vi åker så vi är där strax efter att Knalleland hade öppnat så undviker vi värsta folkrusningen, tänkte jag…Då ringer telefonen och frysgubben meddelar att han tänker komma klockan 10 för att laga vår frys.   

 

Två frysgubbar dök upp men inte kunde de laga vår frys inte. De bytte någon kretskort, gav upp och sa att det troligen var problem med gasen i frysen.

”Vi gör inte gasjobb,” sa den ene glatt, ”det är bara Bosse som gör gasjobb! Jag ska konsultera han imorgon!” Ok, jag börjar ana att efter detta kommer vi ha den dyrast underhållna frysen på norra halvklotet. Precis som med min brunna Ford…

 

I Borås var det tre miljarder människor mitt på dagen. Troligen har även alla Göteborgs innevånare och halva Västra Götaland kommit för att handla de sista klapparna i Knallerian. Jag försökte köra smart men hamnade ändå mitt i en korsning blockerad av en oerhört smart planerad rondell och blev nästan påkörd av en postbil med en ilsken chaufför med benägenhet för kroniska hjärt- och kärlsjukdomar.

 

Åk inte till stan för att handla mat eller julklappar den 22 december om livet är er kärt. Man kan istället strunta i de sista klapparna och potatisarna och ta en glögg hemma, i husets varma vrå.

Imorgon ska jag städa klart. Och sen kommer Magnus, Tina och Flippen, och då mina vänner, då är det jul. Jag tänker inte ägna en tanke åt annat än hur vi ska ha det skönt.

Jo, förresten så köpte jag 2 par nya skor idag. Det är otroligt – det är rea i alla affärer redan nu, före julafton! Den där så kallade krisen är inte så dum ändå, tycker jag.

Ingen vit jul

Dan före dopparedan. Det är kallare ute idag men inte en snöflinga så långt ögat kan nå. De senaste åren har det varit just så här. Grått och snöfritt.

 

När jag bodde i Norrland för en herrans massa år sedan så fanns en snöfri jul inte ens som koncept. Det var helt enkelt inget man ens tänkte skulle kunna inträffa. När Tina var 3 månader, vintern 81/82, bodde vi i en vaktmästarbostad i Freluga. Den vinter var det så höga snövallar att man inte såg folk som gick utanför huset på vägen. Det var -28 i 6 veckor. Jag har då varit i Sverige i nästan ett halvår och trots den smärre köldchocken så älskade jag den fantastiska vintern. Jag önskade mig en vit overall i julklapp och fick den av mina svärföräldrar. Den var så varm att man kunde dra den på sig utan att ha så mycket kläder under och ändå inte frysa. Dessutom var den ursnygg och häftig – jämfört med mina tidigare vinterkappor, oftast inhandlade i second hand eller från äldre kompisar. Mina föräldrar var allt annat än rika. Kläder syddes av mormor och stickades av mamma. Nya snygga kläder kunde jag bara drömma om och avundas andra. Det är troligen en av orsakerna att jag i vuxen ålder älskar att klä mig snyggt, modernt och lite pråligt :O)

 

Nåja, det blir ingen vit jul i år heller och jag börjar frukta att det kanske aldrig blir det igen. Att vi har permanent skadat vår planet och nu får vi ta konsekvenserna av vår egen dumhet. Att det scenariot som vi miljökämpar tjatat om sen början av sjuttiotalet nu slagit in och det är ingen tröst att kunna säga ”vad var det vi sa!?” Ingen tröst alls…

Det sociala arvet

Mitt körkort har nu anlänt till posten i Borås. Det gick snabbt måste jag säga. Jag har andra ID handlingar så jag saknade det inte så mycket. Och det gamla har fortfarande inte kommit fram. Jag har säkert slängt det med någon shoppingkasse. Det finns ingen annan förklaring. Nåja, då kanske detta gäller längre och det var just ingen skada skedd.

 

Idag håller jag på med städning, med jämna mellanrum. Ibland sitter jag och tar igen mig med en kopp kaffe, ibland registrerar jag räkningar eller något annat stillasittande. Huset börjar se fint ut. Cesca lovade att putsa fönster. Jag har tagit ut den frusna skinkan. Nu ska vi bara lägga in en extra skiva till bordet och släpa fram madrasserna till Tina och Flippen. Sen är julen kommen.

Detta med det sociala arvet har jag funderat på många gånger.

Min mormor var vida känd för sin matlagning och för sitt välstädade hus. Hennes ”knedlik” kunde ingen annan i hela byn mäta sig med. De var fluffiga och alldeles gula från de frigående hönsens ägg. Hennes sockerkakor och tårtor som hon bakade i vedspisen var helt sagolika, med knaprig yta och underbar smörkräm med några droppar inhemsk rom.

 

Golvet i stora rummet där alla vistades på dagarna var täckt med linoleum och ingen tog av sig skorna när vi gick in och ut. Morfars leriga stövlar, morbror som varit i glasfabriken, vi som sprang i skogen och i vattenpölarna, allt drogs in i köket. Min mormor skurade golvet varje dag två gånger. Med vatten som måste hämtas i brunnen på torget och sedan värmas på vedspisen.

”Anezko, du har alltid så rena golv!” sa granntanterna när de kom på besök för att skvallra lite och dricka en kopp kaffe med mormor.

”Vad då,” tänkte  jag, ”har inte alla det?”

 

Min mamma var lik sin mamma. Skillnaden var bara marginell. Vi bodde i en modern tvåa i ett höghus i Prags centrum. Vi hade heltäckningsmattor och dammsugare. Men lika som mormor städade min mamma golven oavbrutet. När hon inte släpade runt på dammsugaren, plockade hon upp små skräpbitar och stoppade in dem i förklädets fickor. Hon putsade fönster och bytte gardiner på löpande band, trots att hon måste klättra upp på en stege då alla gardiner hängde i träbeklädda hyskor som det var lögn att få loss och sen tillbaka igen. Vi hade spetsgardiner som täckte hela väggen där fönstren var.

 

När jag ser tillbaka på det här sättet så inser jag klart och tydligt att här går det sociala arvet före allt annat. Man föds knappast till städpedant, men man kan bli präglad till att bli det. Alltså måste det kunna apliceras även på andra olater man får med sig ut i livet.

Så som andra kämpar för att ha det städat hemma, så kämpar jag mot tvånget att hålla rent till varje pris. Medvetet låter jag ibland något ligga och skräpa och försöker se åt ett annat håll. För att bli fri från slaveriet. Men det lilla skräpet stirrar på mig ilsket, det skriker och pockar på uppmärksamhet tills jag har gett upp och städat undan det.

 

 

Cesca tittade just ut genom fönstret och konstaterade att det inte alls känns som dan före dopparedan. Som att det är faktiskt julafton imorgon. Det känns som en helt vanlig höstdag sa hon. Jo, man måste hålla med. Det är mulet och grått, lite kallare än det var den sista veckan men inte det minsta vinterlikt.

 

Dags att göra ett ryck och hålla städdemonen vid liv – till tonerna av Carolas julskiva  

Julafton i foton

Rock Band

Poison neck och Dragon eye

Jag bad Magnus att gå och skjuta den stackaren som ylade i smärta – det visade sig vara Tina – Dragon Eye.

White Lightening

Poison neck

Vad hela bandet heter har jag inte lagt på minnet men de låter helgräsligt allihopa. Men de har så kul

Nyårslöfte

Inte förrän jag såg julbilderna insåg jag att nu hade jag gått upp i vikt mer än hälsosamt. Det går på inget vis för sig. Jag har massor av fina kläder som jag vill kunna använda i sommar så nu är det återigen dags för ett nyårslöfte. Japp, här ska det bytas livsstil. För visst vet vi väl alla egentligen vad man inte bör stoppa i sig och i vilka mängder. Problemet är helt enkelt att det är så GOTT! Jag klarar mig lugnt utan godis och chips och fikabröd (även om just det är lite tråkigt – själva fikandet är en sån skön social grej liksom), men jag klarar mig inte utan viss mat. Däri ligger problemet. Jag ÄLSKAR mat. Jag vet att det mesta i matlagningen går att byta ut mot smalare varianter, men det blir inte samma maträtt. Sen kan Anna Skipper tycka vad fasen som helst. Det blir inte lika gott! Alltså måste jag för figurens skull helt enkelt bita ihop – det blir antigen leva gott eller leva sunt. Visst är det väl hemskt konstigt att det sunda inte är lika gott – någonstans i skapelsen eller evolutionen har någonting gått väldigt snett.

 

Sist jag hade liknande upplevelse var sommaren för 2 år sedan. Jag skulle gå till stan och köpa sommarkläder, och hamnade så klart i en provhytt. Vill du få en kvinna att gråta i hejdlös förtvivlan? Ställ henne i bara mässingen i en provhytt. Garanterat resultat. Min fråga är bara: vilken sadistisk psykopat har designad denna vår tids tortyrkammare? Man står cirka 2 decimeter från 3 kroppsstora speglar som visar alla tänkbara vinklar av din kropp, särskilt de du helst skulle vilja slippa se. Belysningen går i vitt/gult och framhäver både varenda rynka och ojämnhet såväl som den ohälsosamt bleka färgen i ditt ansikte. Celluliter och skavanker av diverse slag poppar fram som monster ur spegelns glansiga yta. Dessutom är speglarna av samma slag som de i lustiga huset – de drar ut dig på bredden och gör dig plufsig och formlös. Som en åldrande amöba.  

Jag traskade runt i diverse butiker fyllda med sommarens mode designad för flickor och damer med högsta storlek 36. Jag plockade fram ett par toppar, en klänning, en kjol. Och full av förväntan klädde jag av mig i provhytten för att se om jag blev tjusigt somrig. Spegel spegel på väggen där….Spegeln skrattade hånfullt och visade mig en medelålders dam iklädd ett vitt militärtält. Brösten alldeles för stora för passformen, pösig mage, vita ben. Hualigen. Följaktligen kom jag hem med massa sommarkläder till mina barn, men utan en ny klänning. Jag slängde i mig trotsigt en hamburgare och hoppade i poolen. Om jag nu ska se ut som en pösmunk så kan jag i alla fall ha nytta av det – jag flyter bra och jag fryser inte i första taget.

 

Med den erfarenheten tänker jag nu alltså starta i god tid före sommarrundan och tappa fram till dess sisådär 10 kilo. Minst. Jag är inte helt på det klara med hur det ska gå till men på något vänster ska det gå. Detta är årets nyårslöfte.

Cescas födelsedag

Nu har Tina och Filip stuckit hem. ”Åka tåg till Borlänge!” som Filip sa på äkta dalmasiska. Två dagar går så förfärligt fort. Francesca var ledsen när de skulle åka. ”Det ska bli så tomt här!” sa hon till Tina.

”Tomt!?” sa Tina. ”Bara 6 pers menar du?”

Ja, det beror ju på vad man har för perspektiv förstås. Är man 8 personer över julen så känns 6 personer ganska tomt.

Tina och Filip studerar alla bilderna som Filip hade tagit med hennes fina kamera.

Lite på kanelen.

 

Vi har nu plockat bort allt skräp i rummet, krympt köksbordet, monterat tillbaka det vi tog bort för att Filip inte skulle göra sig illa. Back to normal. Jag tog tag i tvätten och gjorde ett tappert försök att rädda en ljuvlig gammal duk som det hade runnit röd stearin på. Det gick så där…Nu ligger den inlagd i Vanish. Antingen går det bort eller så blir duken förstörd. Inte mycket att göra åt.

 

Vi firade Cesca imorse. Vi smög till hennes rum vid 8-tiden. Hon snarkade. Vi sjöng och hon fick sina presenter och sen gick vi för att äta den underbara chokladtårtan som Magnus har skapat igår. Nu är hon fjortis på riktigt. Må vi alla överleva det kommande året med vår mentala hälsa i behåll. 

 

Tildas jul

Eftersom jag inte själv varit närvarande så snor jag några bilder från Hannas blogg. Helt underbara tycker jag.

Och så Tildas första skotertur med sin stilige far:

Och till slut ett kort på hennes vackra mamma:

En fröjdefull jul

Första öppna dagen efter julhelgen – gissa om det var folk på stan! Ungarna var så klart tvungna att åka till Games och handla för klappengarna. Vi hängde med för att handla mat. Inte nog med att det var så mycket folk på Willys, dessutom bestämde sig just idag självscanningsmanicken att vi skulle kollas och alltså fick vi plocka fram alla omsorgsfullt inpackade varor på bandet igen. Handlingen tog så till vida dubbelt så länge än vanligt. Vi kom hem vid ett och stressade för att tillreda hamburgare med potatisklyftor och diverse tillbehör innan det var dags att duscha och sticka till stan igen. Vi skulle gå på teater – Borås teater ger En fröjdefull jul skriven av den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn.

Vi kom dit med andan i halsen vid halv tre tiden. Först lyckades vi reta upp oss ordentligt på ett gäng som inte begrep sig på en simpel parkeringsautomat. Jösse namn – hur svårt är det att läsa ”alla dagar 9-18″? Där stod de, 4 pers, och dividerade om ifall det gällde även på lördag (ja, en lördag är en dag – eller?) och hur mycket tid det var kvar till klockan sex, och hur mycket de skulle lägga i. Sen letade de i fickorna efter pengar – de hade inte så det räckte i enkronor och en tia ville de inte lägga i, ifall det vore en krona för mycket! Så de ropade till en femte kompanjon – Bosse, har du några mynt på dig? tvärs över hela parkeringen. Det tog ytterligare 5 minuter innan Bosse tog sig till automaten – och vid det laget var vi färdiga för psykbryt och akutintagning med särskild utskrivningsprövning. För mord i affekt.

När vi äntligen kom till caféet var Lasse (som hade våra biljetter) inte där. Vi fick panik. Antingen gick de in utan oss och vi kommer inte in alls, eller så har jag surrat till dagarna och egentligen är det en helt annan lördag, eller så är Lasse sjuk och försökt meddela oss men ingen av oss hade varit anträffbar under dagen.

Han var bara lite försenad men vi hann bli oroliga och panikslagna och till slut bara lite uppgivna. Den 27 december 2008, inte riktigt vår dag. Men när pjäsen sedan började så var den värd varenda strulsekund. Publiken, oss inkluderat, tjöt av skratt. Kanske känner man igen en hel del av allt som pågår på scenen, eller så gläds man bara åt att man inte är ensam i julens misär. Om ni kan, se den. Den går på Borås stadsteater januari månad ut. Och man får sig massor av goda skratt.

Precis som Beverly DiAngello i Ett päron till farsa firar jul brukar säga till sin dotter varje år:

”Put up with it. It´s Christmas and we´re all in misery!” 

Det ljuva livet

Imorse var det -9 grader. Så kallt har det inte varit hittills i år. Jag gick upp i god tid för att kunna gå ut och gå. Tjuvstarta mitt nyårslöfte liksom. En titt på termometern avskräckte mig direkt. -9 låter kanske inte så farligt men här på västkusten är det KALLT! Jag gjorde en kanna kaffe och övervägde saken. Nej, jag tar den promenaden på eftermiddan, då blir det säkert varmare ute.

 

Det blev en fantastiskt vacker dag och jag hann med både promenad och matlagning och griljering av en nyinköpt skinka. Jag fattar inte hur folk bär sig åt som har skinkan kvar till Nyårsafton, hos oss är det en omöjlighet. Den varar till Juldagen, sen är den slut. Men alla har ju förstås inte huset fullt med glupska tonåringar.

 

Medan jag höll på att skramla omkring i köket fixade Magnus med lunchen. Han kunde inte hitta vitlökspressen. Jag öppnade en låda och där låg den – på ett helt annat ställe än vanligt och intryckt bland en massa andra saker som inte heller brukar vara just där. Magnus mumlade. Han hade diverse åsikter om hur det blir när man ber sina vuxna barn att göra ett handtag, hur det inte blir rätt gjort och hur de proppar allt i en och samma låda av ren lättja. Han tyckte att det var väl lika bra att göra det själv eftersom man ändå måste göra om precis allt. Jag log inombords. Till saken hör att det var de exakta argumenten jag använt i 20 års tid för att förklara varför jag hellre gör allt själv än frågar andra att göra dem. Visst, jag blir sur att ingen hjälper mig men å andra sidan ska man först tjata i 2 timmar och sen får ändå göra om precis allt – livet har lärt mig att det är helt absurt. När dessa argument var mina så kunde han för hela världen inte förstå hur jag resonerade. Märkligt hur saker och ting har en benägenhet att ändras med tiden J

 

Imorgon ska Cesca till Eve och spendera ett par dagar där. Jag måste till Borås och hämta mitt körkort. Sen ska jag faktiskt åka till Knallerian och köpa den supersöta doftlampan jag såg där före jul. Ingen hade gett mig den i julklapp så nu kan jag köpa den själv. Det är 3 söta féer som står på knäna och mellan vingarna har de en glasskål. Glittrig, prålig och färggrann – precis i min smak. Jag ska ställa den bredvid min dator här på mitt nystädade scrapping-bord och njuta av hur fint det är i min egen lilla hörna.

 

Ikväll går filmen ”1st wives´ club” på tv. En av mina absoluta favoriter, strax efter ”Chocolate”, ”Love Actually” och ”She Devil”. Jag ska ta ett glas vin, en god blåmögelost och mysa i soffan. La vie est belle, som fransmännen brukar säga.

Sömnlös i Grimskulla

Nu har jag faktiskt bara ett dubbeluppslag kvar i Kajsas album. Ja, jag vet. Det tog mig ”bara” ett halvt år men med tanke på alla andra bollar jag har ständigt i luften så var det skapligt snabbmarcherat i alla fall. Det enda uppslaget jag har problem med är sidan med hennes musikalroll. Jag har ett foto, en flyer och ”Once upon a time” titel. Sen kommer jag inget längre, och det finns mycket plats kvar. Vad säger du scrapdrottningen – några idéer?

 

Av en outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att sova i natt. Jag somnade en stund men vaknade klockan ett och var tvärpigg. Jag försökte somna om en lång stund men gav upp och gick ner till vardagsrummet. Det lyste fortfarande i killarnas rum. Jag la mig på soffan och försökte sova. Inte lätt. Jag måste ha tämligen mörkt i rummet och just vardagsrummet är fullt av små blå lampor från diverse elektroniska prylar. Dessutom lyser en gran strax utanför fönstret.

 

Samuel kom ut ur deras rum vid tretiden och genomsökte köket och i synnerhet kylskåpet. Vet inte om han hittade något gott. Jag gav upp tanken på att sova i soffan. Helt ledbruten traskade jag upp till vårt sovrum och somnade väl till slut vid 4 tiden. Klockan 7 vaknade jag av att Magnus gick upp men orkade inte ens tänka tanken och sov till 9 i alla fall. Vi får se om jag blir helt slut på eftermiddan. Tur man inte behöver jobba i alla fall.

 

Idag ska vi skjutsa Cesca till Eve, hämta mitt körkort och ta en promenad på eftermiddan. Det har inte kommit en snöflinga men eftersom det är fortfarande -9 grader ute så är det ändå helt vitt – fullt med frost överallt. Mycket vackert. Har man inte snö så får man nöja sig med frost.

Kajsas album

Några utvalda LOs från Kajsas album:

Favoritkort.

Julmys.

Olika sätt att färdas på Galvsjön.

Pimpelturen på Galvsjön.

Klappar.

Svícková med knedlík

Då har jag kommit igång med mina promenader och det känns så gott. Framförallt blir det till ett inre tvång så att kroppen talar om att nu vill jag ut och gå. Vilket gör hela saken betydligt lättare naturligtvis. Igår hade jag ont i magen (lite magkatarr som gör sig påmind emellanåt) men gick ut ändå och det gick över efter promenaden. Jag tog en härlig kopp grönt te med maskroshonung, jobbade på Kajsas album tills det blev klart och sen tittade vi på några Star Trek episoder.

 

Idag ska vi hämta Cesca och handla fyrverkerier. Inte massvis, men så att vi har lite imorgon vid midnatt i alla fall. Jag har också satt igång maten – en tjeckisk maträtt kallad Svícková som mina barn och Magnus fullkomligt älskar. Den serveras med knedlík, typ vitt bröd kokt i vatten, och allt detta tar ett par timmar att laga så det säger sig själv att jag inte har tid att göra det så hemskt ofta. Men det är väldigt gott.

För dem som vill prova:

skär kycklingfiléer i mindre bitar, riv 2 morötter, 1 palsternacka och 1 bit rotselleri och strö jämnt över köttet. Låt ligga i 2 timmar eller längre.

Hacka en gullök, fräs den i smör och tillsätt sedan köttet och rotsakerna. Krydda med salt, 2 lagerblad och 3 korn kryddpeppar. Småputtra med lite vatten i ca 40 minuter.

Vispa ihop 3 dl grädde och 3 msk vetemjöl, häll i grytan. Om såsen blir för tjock, förtunna med lite hett vatten till önskad konsistens. Kan serveras med kokt potatis eller makaroner och tjeckisk öl.

 

Igår damp det också ner nya kläderkataloger i postlådan. Japp, jag måste gå ner minst 10 kilo till sommaren. Det finns så mycket snyggt men man måste ha kropp till det. Och den tänker jag få fram nu. Jag är medveten om att maträtter som svícková inte gör saken lättare men det blir inget sånt när jag har börjat jobba.

En nyårspresent

När Magnus far Göran var fortfarande i livet brukade han alltid ge varje familjemedlem en nyårspresent. Vi brukade fira nyår i stugan i Galven och han åkte till Hemköp i Alfta på Nyårsaftonsmorgonen och köpte presenter som han sedan delade ut vid midnatt, för en god lycka i det kommande året.

Efter Görans död försvann traditionen. Inga hittade en ny man och ingen av oss orkade hålla fast vid det som egentligen var bara Görans. Han älskade saker och presenter och prylar, en direkt orsak av hans urfattiga uppväxt. Vi har massor av julklappar och sen fyller Cesca år den 26 december och då måste vi även ha inhandlat födelsedagspresenter, och sen fyller Samuel år den 6 januari…Ja, det blir liksom presenter högt och lågt just i samband med Jul och Nyårsafton.

Men i år har jag återigen fått en nyårspresent, fast från ett helt annat håll. Här nedan kommer bilderna på den underbara överraskningen som väntade på mig i min postlåda idag:

Ytterligare ett mästerverk från min scrappande dotter Fnyz.

Nyårsaftonsmorgon

Den hurtiga typen jag är gift med hoppade upp ur sängen klokan 8 i morse och frågade om vi skulle ut och gå. Jag sneglade ut genom fönstret och insåg att det var bäcksvart ute. Njaaaa, inte än, va? Jag hade helst velat fortsätta sova men samtidigt visste jag att vi måste duscha, städa, laga mat, hämta Elida – och tiden är knapp…hm.

 

Zache kom strax därpå och deklarerade att han har haft ont i magen hela natten och springer på toan var tredje minut. Cesca morrade från sitt hörn att hon vill sova och kan vi möjligen dämpa oss lite. En underbar nyårsafton igen, med alla på topp. Vi hotade en stund med att sälja marsvinen för att hon ska kunna sova i sitt eget rum och hon blev ännu surare. Det är faktiskt hemskt synd om henne. Hon vill ju inte vara deppig hela tiden men kan inte hjälpa det. Och säga till henne nu att det går över om ett par år eller så gör inte hela saken bättre. När man är 14 så låter 2 år som en förfärligt lång tid.

 

Jaha, då är det dags att dra på sig benvärmarna och fleecevästen och ge sig ut med stavarna. Och hoppas på att kilona rasar i takt med mina intentioner.

Nyårsafton

Nyårsafton. Vi har gått vår dagliga runda, utökad till 4 km från och med idag. Det var inte kallt, bara halt ute i skogen på grusvägen.

Jag hämtade Elida i stan, vi åkte till ICA för att köpa Champis och dricka och jag höll på få anfall av svår hybris. Jag blir verkligen helt hyper när affären är smockfull med folk, det finns inga grejer kvar på hyllorna, köerna är urlånga (och jag ska bara ha 2 flaskor dricka!) och ute på parkeringen finns inte en parkeringsplats men däremot miljarder av människor som springer härs och tvärs bakom alla backande bilarna och ställer till allmän kaos. Elida var lugn som en filbunke. För henne var det bara en vanlig dag i Göteborg. För mig var det det närmaste helvetet man kan komma på denna jord. Därför bor jag i skogen. Folk är ett vida överskattat företeelse anser jag.

Vi åt lite soppa hemma, duschade, gjorde i ordning fyrverkerierna och bordet och sedan påbörjade matlagningen. Magnus gjorde enligt traditionen gorgonzolafylld flamberad oxfilé med rödvinssås och potatiskroketter. Vi tog en ordentlig titt i TV tidningen och konstaterade att inte fanns ett dugg att se på TV. Inget roligt alls. Nu ska vi duka fram tjeckiska sandwichar kallade chlebícky (småbröd) och godis och försöka hitta en bra film i våra hyllor istället.

Från oss alla till er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Sur som ättika

Lite segt känns det idag. Efter alla häftiga fyrverkerier gick vi in, jag drack upp min champagne, Zache a Magnus spelade en omgång Boogle och sen gick vi och la oss. Så det blev egentligen inte jättesent. Men man blir lite mosig ändå dagen efter sådär.

 

Jag har problem med mitt humör. Det var så länge sen jag hade det att jag blir helt ställd när det kommer tillbaka. Jag blir så tjurig och allt är bara fel. Och det är inte jag! Jag hör mig själv, hur jag gnäller och hur jag låter och inser med all önskvärd tydlighet att det är just så här Cesca har det nästan hela tiden. Hon går in i sin vuxentid med hormoner spökandes högt och lågt, jag håller troligen på att lämna den. Det är då banne mig skit att vara kvinna. En man vet knappt av när han går igenom puberteten och någon manlig menopaus finns egentligen inte heller utan de bara fortsätter producera barn tills de dör. Finns det en skapare så kallar inte jag detta varken särskilt smart eller rättvist.

 

Nu hoppas jag och vet att dessa humörsvängningar går över, så småningom. Men just när man är mitt i så är de inte alls roliga att tas med.

Kanske blir det bättre om jag går ner i vikt. Dags för en rivstart. Imorgon börjar jag jobba på ett nytt ställe och det gör väl antagligen inte saken lättare heller. Lite otryggt känns det förstås.

 

Nu ska jag ta mig lite lunch enligt den förnämliga GI metoden och inväntar katosen.

Början på det nya året

Egentligen är det helt fantastiskt. Imorgon ska jag börja på en ny arbetsplats. I dessa tider då många blir av med sitt jobb och inte kan hitta ett nytt har jag förmånen att välja mellan flera olika. Tacksam är jag, och lite spänd men inte direkt nervös, bara så där som man är när det är något nytt och spännande och roligt på gång.

 

Elida åkte hem på eftermiddan. Hon ska också jobba imorgon. Men det var mysigt att ha henne här en dag, fast jag inte var riktigt mitt vanliga jag. Kanske grämjer jag mig ändå mest för vikten. Jag vet att jag kommer tappa de kilon jag vill tappa men det är inte kul! Kanske skulle jag ta kort på mig själv för att sedan kunna ha såna där före och efter bilder – men tänk om det inte blir något efter? Idag blev det inte någon promenad heller eftersom jag känner mig halvhängig.

Bara jag inte får Zaches ont-i-magen sjukan…

 

På lördag ska vi gå på bio och se The Day The Earth Stood Still. Innan dess ska vi gå till en thai restaurant och äta grillbuffé. För 6 personer som vi är kostar det en del – det får bli vår sista utsvävning denna julhelg. Vi ska ju med Marita till fjällen i februari och då kommer det återigen behövas lite slantar.

Vi ska också plocka bort alla våra julpyntsaker. Vi plockar alltid fram dem redan till den första advent så nu är vi trötta på dem. Sen är det bara att se an det nya året och försöka göra det allra allra bästa av det, på alla vis.

Första dagen på mitt nya jobb

Då har jag påbörjat mitt nya arbete. Inatt var jag ganska säker på att det inte blir någonting av med det, jag hade värk i kroppen och kände mig hemskt sjuk. Inte en blund fick jag i ögonen kändes det som. Samtidigt var jag fast besluten att inte påbörja min anställning med en sjukdag. Jag skulle upp och iväg.

Alla i huset sov gott när jag traskade upp vid sjutiden, gjorde i ordning min matlåda, tog 2 alvedon och bar ut alla mina prylar till bilen. Termometern visade på -16 grader och jag insåg att idag blir det kallt – jag har bara tights, inga byxor i min garderob. Jag var på jobbet inom en kvart vilket för min del är helt otroligt snabbt. Jag tog mina väskor och smög in i den ganska mörka byggnaden. Men hör och häpna – i korridoren där jag ska sitta fanns det folk församlade runt morgonfikat och alla var glada och trevliga och jag kände mig som hemma med detsamma.

Jag fick ett kontor tilldelat. Det är enormt. Tre gånger så stort som jag hade innan. Jag plockade fram mina prylar (som verkade finnas i massor) men det ser fortfarande tomt ut! Måste nog ta hit ännu mera saker för attg öra det lite personligt. Men jag har ett vackert stort fönster mot gatan (gardinerna är på G), det är ljust och modernt och det är mitt.

Nu har jag blivit introducerad till datasystemet, mailsystemet och flödesschemat. Det finns hur mycket som helst som jag inte kan men det är ok. Jag tar en dag i taget och lär mig just det jag behöver kunna för dagen. Dessutom är det nu helg igen. Man skulle jobba en dag i veckan, det känns helt optimalt.

En vacker välkomstgåva från mina kollegor Birgitta och Camilla. Så glad jag blev!

GI kampen

Kampen mot kilona fortsätter ganska framgångsrikt om jag får säga så själv. Jag har ätit ett ägg och en morot till frukost, kyckling med gurka, morot och tomat till lunch och lite tjeckisk potatissallad till middag. Jag försöker dricka vatten och grönt te och tar lite kosttillskott, som omega 3. Vid fikat stod små askar med pepparkakor på bordet men det var inte ens svårt att avstå. Jag är nog less på pepparkakor helt enkelt. Värre blir det om någon får för sig att bjuda på kladdkaka.

 

Det märks att de flesta har ungefär samma problem nu efter julhelgen. Pepparkakorna står orörda, folk har med sig en sallad i sin matlåda. Jag är inte ensam i min kamp.

Förra gången jag körde GI metoden så funkade den förvisso väl, men jag kan inte i ord beskriva hur fruktansvärt trött man blir på äggröra och makrill i tomatsås. Ska man försöka ändra sin livsstil så måste det vara hållbart. Makrill ger mig fortfarande kväljningar så denna gång får jag nog byta ut den mot någon annan fisksort.

 

När jag kom hem låg det ett brev från Hjärtmottagningen på bordet. Då var det dags för 24-timmars EKG, den 14 januari närmare bestämt. Jag ska i ett dygn bära med mig en liten inspelningsapparat som kommer registrera alla mina hjärtslag och sedan ska detta analyseras av de vise. I sanningens namn så har jag helt förträngt att jag har problem med hjärtarytmi. Det håller inte att leva med oron. Och som min kära mormor brukade säga – man vänjer sig även vid galgen. Så länge det slår så får man vara tacksam för det. Även om det hoppar över ibland, eller slår dubbelt ibland.

 

 

Morfars kvinnosyn

Det funkar! Minus 1,6 kilo på 3 dagar! Det var väl fantastiskt! Egentligen bara 2 dagar, jag började onsdag eftermiddag men det gör det samma. DET FUNKAR! Tänk, så enkelt är det att faktiskt gå ner lite, bara lite avhållsamhet. I alla fall i mitt fall är det så. Japp, nu har jag fått upp ångan och motivationen, till sommaren ska alla kilona vara väck.

När jag var liten fanns det i vår by en dam från Slovakien. Vi barn tyckte att hon var lite konstig och exotisk. Hon pratade med en rolig brytning och hon vägde säkert goda 150 kilo. Hon var mörk och vacker och i min morfars ögon var hon den vackraste kvinnan i världen. Redan som liten tyckte jag att det var konstigt att min morfar gillade någon som var så stor. Han brukade alltid säga att ”en kvinna ska ha lite hull på rumpan så det finns att smeka eller sparka i”.  Morfars livssyn var inte så särskilt emanciperad, men det var ändå mormor som var general i deras hem. Kanske var det just därför. De var båda godhjärtade människor som precis i likhet med oss alla andra hade sina fel och brister. De var mänskliga helt enkelt.

Jag tänker på morfar när mina kilon börjar kännas obehagligt många. Nu skulle du allt gilla det du såg, morfar. Han ansåg alltid att jag var ett benrangel som ingen karl skulle kunna tända på. Han ville mitt bästa. Så han uppmuntrade mig till att äta kakor och tårtor och bakelser när han drog med mig till konditoriet på Moskvagatan. ”Du förstår Verusko, om kriget kommer – dom som är tjocka, dom blir smala, och dom som är smala, dom blir kalla”, sa han mycket bestämt. Det visste han, han hade ju upplevt det urmagra året 1938.

Ledsen, morfar, nu tänker jag faktiskt ge blanka … i hur det blir om kriget kommer. Jag ska tappa de överflödiga kilona i fredstid.

Jul 1972 med morfar.

Det snöar!

Vi har fått en riktig köldknäpp. -12 till -16 varje morgon, en vecka i sträck, det är man inte van vid här på Västkusten. Frosttäcket på gräsmattan och på träden blir allt tjockare och det är så vackert. Så länge man har det varmt och skönt och kan stanna inomhus förstås. Dessutom har det nu på morgonen börjat att snöa! Magnus kikade ut genom fönstret och sa: ”Det skulle vara en halvmeter snö i alla fall!” norrlänning som han är. Och vips, började stora flingor dala ner från himmelen som genom ett trollslag. Det kändes faktiskt som om han lyckades trolla fram dem genom sina ord.

Det snöar! Ganska mycket faktiskt. Flingorna har minskat i storlek men på intet vis i antal.  Det är så fantastiskt vackert. Vi norrlänningar (;)) har svårt att leva utan snö på vintern.

Den första vintern jag upplevde i Sverige var så helt otroligt kall och vintrig och snöig. Kristina var 3 månader i december det året. Vi bodde i en vaktmästarbostad i Freluga och hade lånat en gammal barnvagn från Stefans bror Roger. Den var grön och inte så värst estetisk men det brydde jag mig inte om. Detta var vår första egna bostad med vårt lilla barn och de enorma snövallarna utanför våra fönster talade om för mig att jag hade hamnat i vinterparadiset, det vackraste vinterlandet på jorden.

Bor man i Sverige så ska man o alla fall ha en riktig vinter.

Biokväll

Ja, då är alla juldukarna och julgardinerna borta. Jag strök lite vanliga dukar och gardiner och satte upp. Sen var jag färdig. Jag har en eländig förkylning i kroppen som yttrar sig mest i hosta och allmän trötthet. Jag satte mig i soffan efter en GI lunch och bara degade. Vi skulle till stan för att inta en thailändsk middag bestående av grill buffé med förrätt och efterrätt och sedan gå på bio.

 

På restaurangen fanns inte en kotte. Vi hade hela salongen för oss själva. Vi beställde förrätten och sedan plockade vi på de råa ingredienserna som kocken skickligt stekte åt oss. Jag höll mig strikt till kött, räkor och andra havsvidunder portioner istället. Det var supergott. Notan var fin också, 965 pix för 6 pers. Men det var vår sista julklapp till hela familjen och det var det värt.

 

Sen var det dags för bio. Vi hade beställt och betalt biljetterna i förväg så vi slapp stå i alla köerna. Inte orkade vi nåt godis efter all maten heller. Vi skulle se filmen The Day The Earth Stood Still med Keanu Reeves i huvudrollen som utomjordingen Klaatu. Den var så himla bra. Jag vet att om detta råder delade meningar men jag älskar sfi-fi, jag älskar Keanu Reeves och jag älskar att gå på bio – alltså ett recept på en lyckad kväll för min del.

Dessutom representerar filmen hela min livsåskådning. Mänskligheten är hopplös men har olika sidor i olika situationer. Om vår civilisation är värd att rädda är jag ytterst tveksam till. Vi är våldsamma, krigar, misshandlar vår planet, skövlar alla naturtillgångar. Men mänskligheten har potential. Det finns också kärlek och samvete och självuppoffring, om förhållanden är de rätta hela vägen. Så kanske kanske finns det fortfarande hopp…

Eländes virusar

Det blev ytterligare en natt med feber och värk. Jag mådde inget vidare redan på bion igår men sen vi hade kommit hem så kände jag mig bara uschligare hela tiden och vid en tempenkoll uppdagades att jag hade över 38 grader. I mitt fall är det mycket, jag får nästan aldrig feber eftersom min egen kroppstemperatur är så låg som 36,5 grader.

Jag hade värk och hosta hela natten och idag är det sängen som gäller. Det är då tur att man har en laptop, jag fattar inte hur vi klarade oss utan dem tidigare (precis som det är med alla andra skapade behov J).

 

Jag tvingade upp mig för att väga mig och voilà, minus ett halvt kilo till! Lite ljus i mörkret i alla fall. Jag som kom så bra igång med mina stavgångspromenader – och så kommer detta! Nu kan jag inte gå på minst ett par veckor och sen blir det säkert lika motigt att sätta igång igen.

 

Nåja, har i alla fall tjötat lite med Fnyz på msn och hennes förlossning är nog närmare än vi tror. Precis som jag åker hon ut och in på BB med starka värkar och håller på att öppnar sig. Det var enkelt för mig (även om det var urjobbigt), jag hade 2 mil till närmaste BB. Hon har 12! Varje dag kollar jag på hennes blogg för att se om hon har skrivit något och blir supernervös när hon inte har gjort det. Visst är det väl ytterst märkligt att sådana här saker ärvs? Att man får värkar flera veckor i förväg, att kroppen reagerar på samma sätt som min gjorde och även min mors? Min mamma hade cerklage under hela syrrans graviditet på grund av samma problem.

 

Måste nog sova en stund. Hoppas att jag kan jobba imorgon, Alvedon är en god vän i sådana här situationer (”That´s what friends are for” J).

Flunsans prövningar

Jag ligger i min säng och tittar ut genom fönstret. Det är så underbart vackert ute i skogen. Alla träd är klädda i ett tjockt lager med frost och gnistrar i solen. Det är säkert jättekallt men det är bara en gissning. Själv ligger jag helt plakat och gör ont. Hela jag, I hurt, som man mycket målande uttrycker det på engelska. För det är inte bara en del av kroppen utan varenda liten cell som tycks resonera i olika frekvenser och smärtan utlöses av olika faktorer så som ljud eller beröring och går sedan som en våg genom ett visst område. Knepigt att förklara detta. Resultatet är att man har ont hur man än ligger och när man försöker vända på sig så gör det ännu ondare i framförallt lederna. När något av barnen råkar låta lite eller om någon spolar på toaletten på nedervåningen så går det som laserstrålar genom vissa delar av mig….Otroligt intressant erfarenhet.

 

Imorse gjorde jag en kraftansträngning att få tag på någon på mitt nya jobb för att förklara att jag är sjuk och inte kommer till jobbet. Jag har som sagt bara varit där 1 gång, i fredags. Jag är fenomenal på att minnas folks förnamn, men eftersom ingen brukar presentera sig med sitt efternamn så kunde jag inte ett enda. Jag ringde till växeln och hoppades på att få tag på min chef (som jag kan hela namnet på) men hon var inte där. Då talade jag om vilken avdelning jag jobbar på och bad tjejen i växeln att utröna för mig vad mina kollegor Birgitta och Camilla heter i efternamn. Camilla jobbar inte idag. Birgitta satt i telefon. Jag väntade en bra stund på att hon skulle sluta prata med gav upp till slut. Tillbaka till växeln, ge tjejen ytterligare några förnamn och be henne leta fram ägarna till dessa. Ja, jag kom fram till Klas till slut. Han fattade inte vem jag var…

Sensmoralen är: nästa gång – ta reda på vem du ska sjukanmäla dig till samt ta reda på folks efternamn! Man lär så länge man lever.

Balansräkning – debet och kredit

När jag ändå ligger här till absolut ingen nytta så kan jag i alla fall fundera (tills mina hjärnceller också tar ut sin tribut och säger ifrån). Jag har funderat på det gångna året och det kommande. Att det varje år händer massor av saker, både väntade och oväntade, är jag van vid och ingen världsnyhet för någon, egentligen. Men det kan vara nyttigt och roligt att se på det uppifrån – och kanske dra någon lärdom eller få en ny fin insikt till samlingen.

 

Vad var då år 2008 för år?

-jag bytte enhet från försörjningsstöd till barn och familj

-Zacharias blev klassens buse och vi fick springa på massor av möten med både lärare, skolpsykologer, kuratorer och sjukgymnaster

-det visade sig i alla möten att det inte är något fel på Zacharias men däremot på hans fröken – henne lär han minnas i resten av sitt liv

-Cesca var utsatt för mobbning i skolan så vi bytte – hon började i Bollebygd istället och älskar det

- vi var i Galven för att fiska, åka spark och skidor och njuta av snön och vintern

- vi hade en utbytesstudent från Kalifornien hos oss, Kajsa, som åkte hem i slutet av juni

- Magnus och jag flög till Ohio (min allra första tripp till det stora landet over there) för att hämta hem Alex som har varit där i 1 år som utbytesstudent

- Magnus fick ett nytt jobb då han vantrivdes på det gamla

- Hanna, Fredde och Tilda var hos oss för att hälsa på och Tilda ville åka hem NUUUUU (60 mil

- Magnus mamma Inga har gift sig med sin nya stora kärlek Curt

- jag sökte ett nytt jobb i Kinna och fick det

- Samuel flyttade hem till oss och vi ansökte om adoption

- Alex började i LBS, första ring, och är återigen den bäste i klassen

- vi hade mina systerdöttrar Vera och Helena på besök i en vecka, flickorna ville helst stanna

- jag var i Prag med Elida och Cesca och fick där problem med hjärtarytmi (en följd av stressen före semestern), som jag nu troligen får dras med så länge jag lever men det är ingen livshotande sjukdom i alla fall

- min syster fick sina efterlängtade tvillingar Jindrich och Anezka

- min dotter Hanna/Fnyz väntar sitt andra barn

- Magnus mormor Birgit avled, 87 år gammal, och vi sålde huset i Älvkarhed

- min svägerska Åsa fyllde 40 år och det var ett kalas värt att minnas

 

…….om jag fortsätter att fundera så kommer jag säkert på mycket mycket mer…

 

 

Hur blir då det nya året 2009?

-         jag börjar på mitt nya jobb som LSS handläggare i Kinna den 2 januari och hoppas på att jag ska trivas med arbetet och kollegorna eftersom det ligger så nära

-         jag har gått med i GIviktkoll igen och ska gå ner alla överflödiga kilon till sommaren för att kunna njuta av sommarens mode

-         jag ska komma i form med hjälp av stavgång

-         Hanna ska få sitt andra barn, lilla K, i januari och sedan ska jag ta min egenhelg och åka till henne för att se tillskottet och överlämna alla presenter som samlats här sedan sommaren

-         Vi ska åka till fjällen en vecka tillsammans med min bästa vän och Magnus kusin Marita och åka skidor (vecka 7)

-         Vi planerar en resa till Tjeckien under året

-         Vi vill ha en bra gemensam sommarsemester i år

-         Vi ska få 2 kontaktbarn i början av februari

-         Vi hoppas på att vår adoption av Samuel går igenom i Tingsrätten

-         Och för min egen del – jag hoppas på att förbli frisk och glad och full av energi för att orka allt det ovanstående och njuta av varje dag som det kommande året kommer att erbjuda

 

Jag är säker på att det kommer att bli ett bra år. Har jag tur så kommer min menopaus igång på allvar och jag kan njuta av den bättre halvan av mitt liv utan mens och utan vallningar. Jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att bringa balans och harmoni in i mitt liv, vilket på intet vis betyder att jag tänker sakta ner. Harmoni och fart, mina vänner, är 2 helt skilda fenomen J

Samuel 20 år!

Imorse var det Samuels tur att bli sjungen för. Vi visste att vi inte behövde gå upp tidigt. Killarna sitter uppe hela natten och sover halva dan. Så vi smög in vid åttatiden med presenterna och väckte grabben med vår helt fantastiska kör.

Vad kan det vara i paketet? Det är rätt tungt..

Och så några fikabilder – Schwartzwaldtårtan bakade Magnus igår.