Stöd eller medberoende?

Med större insikt följer ett större ansvar. Det inser man. Och ju mer man inser desto mindre är man benägen att döma andra, att gå in i strider och konflikter, att försöka ha ”rätt” i alla diskussioner. För med insikten följer även ödmjukhet inför det jag fortfarande inte kan och inte vet – och det är en hel del.

För att ta ett exempel: en person anser sig ha blivit illa behandlad av någon, och talar om det överallt och för alla. Redan där finns det många frågor man kan ställa sig. Äger den personen hela sanningen? Talar hon verkligen om alla fakta i historien eller är den anpassad för lyssnaren? Vad är motivet bakom berättelsen? Bekräftelse, sympati, hjälpsökande?

Det finns ju alltid minst en andra sida av varje händelse eller process, minst två aktörer. Sanningsmarginalen kan i vissa fall vara enorm, beroende på massor av faktorer.

Sedan kommer vänner till undsättning och tar enbart in dennes historia, tar den för fakta och ska ut i strid och förfasa sig. Hjälper det verkligen? Eller blir de bara medberoende i hennes situation, och skapar ännu mer negativa destruktiva tankar genom att fokusera på allt det som är fruktansvärt i hennes liv? Vore det inte till större hjälp att förhålla sig någorlunda klarsynt och på så sätt vara till större hjälp?

Sedan kommer någon och påpekar att denna historia låter i vissa delar helt orimligt och vill veta mer för att kunna bilda sig en uppfattning om hela bilden och på så sätt vara till större nytta. Denna någon blir direkt påhoppad. För tänk om det finns saker som inte får höras och synas, för då skulle hela storyn plötsligt inte vara lika horribel, det skulle inte vara lika synd om de inblandade och de skulle, gud förbjude, riskera att få ett relevant stöd! Vad skulle man sedan ha att hänga upp sin identitet och sina bekräftelsebehov på?

För om jag inte är ett offer – vem är jag då??

Den som skulle kunna vara till nytta på riktigt blir kallad för känslokall och ombedd att hålla tyst när han inte vet vad det handlar om och inte har blivit utsatt för samma hemska saker.

Men tänk om denne har varit utsatt för liknande saker, har insikt och kunskap som skulle kunna vara till nytta, och just därför frågar vad det handlar om? Att vara humanist handlar sällan om att åka ner i ett svart hål tillsammans med den som söker hjälp, utan att förhålla sig klarsynt för att kunna hjälpa. Det är mycket enklare att gråta tillsammans med någon än att låta bli, uppbåda kraft och se vad man kan göra. Det handlar om ren kärlek – och tas allt som oftast för kyla och oförstående.

Om man gråter när ens barn flyger mot nya mål, lyckligt över sitt nya liv, är man bättre förälder än om man gläds med det? Älskar man mindre?

Vad i allt detta är ett uttryck för kärlek till den andre, och vad är ett eget behov?

En av de största och viktigaste insikterna i mitt liv har varit denna:

”Gå inte automatiskt in i försvarsställning! Känn dig inte attackerad, påhoppad, illa bemött. För om du bara lyssnar, tar in och funderar så visar det sig många gånger att ”påhopparen” hade något viktigt att förmedla, något som kan vara till hjälp eller som du kan lära dig av om ditt eget sätt att agera!”

För vad vinner man på att slå dövörat till? ”Vinner” den andre något pris? Får denne ”rätt”? Jaha, så…?

Jag ska inte säga att det var lätt. Många gånger har jag fått bita mig i tungan, svälja ett ilsket svar, kämpa mot klumpen i magen. Nu går det automatiskt.

Och tro mig – för min egen skull var det värt vartenda svalt ord. Jag tar inte allt som sägs personligt, jag lär mig ständigt nya saker, och jag mår så mycket bättre än jag skulle göra om den andre tyckte synd om mig.

Tvångsmotionärernas tidsålder

Nu börjar det gå till överdrift på allvar.

Ända sedan förra veckan har en kollega sprungit runt på kontoret och försökt få med sig någon av oss att åka tjej-vasan. Ingen reagerar på tilltal när hon sätter igång. Slutligen hamnade hon inne på mitt kontor och jag upplyste henne om att jag gärna står vid spåret och hejar för att ta del av den friska luften i Dalarna, eventuellt kan jag ta en liten promenad längs med, men att åka 3 mil efter 25 års uppehåll är i min värld inte frågan om motion utan om självmord. Förvisso har livet varit tufft på sista tiden – men än är jag inte fullt så desperat.

Idag var det samma visa kring fikabordet. Kollegor reser sig och släntrar långsamt ut, mumlande något om att de har ett besök som de måste förbereda sig på. Kvar finns några motionsentusiaster. En tränar aiki-do, en springer en mil varje morgon, 2 ska börja på yoga, någon kör med gym. Diskussionen urartar helt. Det blir till en tävling om vem som tränar mest, oftast, hårdast, springer längst, eller tidigast på morgonen…

Då höjer en ung kollega rösten och frågar med ett leende:

”Vadå? Kan man inte bara åka skidor för att det är roligt? Måste man tävla hela tiden?”

Precis. Kan man inte bara göra saker för att det är roligt? Måste det baseras på att man behöver gå ner i vikt, få en bättre kondis, se smalare, fastare och vackrare ut? För att visa hur ”duktig” man är?

Jag satt och funderade lite till: eftersom jag alltid jobbat på kvinnodominerade arbetsplatser så har jag ingen aning om detta är allmänmänskligt, eller bara kvinnligt. Har vi lyckats skapa ytterligare en stressfaktor i våra egna liv? Räcker det inte som det är? I välmåendets tecken tar vi kål på oss själva. Är det inte hälsosammare att ta det lugnare och faktiskt må bra mentalt och andligt? Tyvärr fungerar det nog inte helt smärtfritt på dem som redan har blivit inlärda att motion är ett måste, för skulle de sluta hetsmotionera så får de dåligt samvete istället…

 Ibland är det svenska ordet ”lagom” inte så dumt :)

Du kan inte bära alla

Igår hade vi vår sista utomhusmeditation för denna sommar. I alla fall var det den sista planerade meditationen i föreningens regi. Det kan ju alltid tillkomma spontana meditationer, när vädret är vackert och vi känner att vi behöver njuta av en härlig stund utomhus med några älskade vänner.

Vi satt uppe på Borrås skåra, det var soligt och vackert och vinden blåste på ett alldeles speciellt magiskt sätt. Pia ledde oss lugnt och stilla genom ett vattenfall och till en äng med sammetsmjukt gräs. Jag hörde tuppens glada sång i fjärran och tittade upp mot den solbelysta himmelen. Precis ovanför mig ”stod” en enorm ljusvarelse. Och trots att det vina skenet från den var mycket starkare än solen så blev jag inte bländad. Jag kunde klart och tydligt se de vackra ansiktsdragen och höra en röst som egentligen inte kan beskrivas med vanliga ord. Som silverklockor klädda i sammet, mjuk och klarklingande samtidigt. Rösten skickade ut en känsla direkt in i min själ. På annat sätt kan det inte beskrivas. Som om rösten var en stråle som gick rakt in i själen och fyllde den med kärlek, tröst, glädje, lycka, frid och harmoni. Samma sak var det med dennes blick. Rent fysiskt fyllde den mig med känslor av frid och lycka. 

Varelsen lyfte upp mig, jag svävade i dess ljusfält, och rösten gick rakt in i mitt medvetande.

”Nu är det dags att släppa den smärta du har själv åsamkat dig i många år. Du är inte ansvarig för världens välbefinnande. Du är inte ansvarig för andras lycka och trygghet. Det är inte ditt fel att saker händer, och det är inte ditt ansvar att ta hand om dem efteråt. Du kan inte bära alla. Bär dig själv nu. Ta ansvar för dig själv. Det finns bara en själ vars lycka är ditt ansvar – Du.”

Hela min kropp fylldes med värme från varelsens sken. Jag har länge vetat att detta budskap skulle komma, att jag inte är en åsna som ska bära världens olyckor på mina axlar. Ändå har jag hela tiden gjort just precis det, burit. Igår under meditationen fick jag hjälp att få den insikten landa ända längst nere på botten av min själ.  

 Vi slog upp Tuppen i Solögat och det kunde knappast ha blivit tydligare:

  Ge av dig själv för att hjälpa andra. Min gåva till dig är att kunna uppskatta dig själv.”

 Uppskatta mig själv, ta ansvar för mig själv är den enda vägen att i fortsättningen kunna hjälpa andra. Be the change you want to see in the world. För det man inte har, det kan man inte heller dela med sig av.

Nyårsmiddag

Varje familj har sina traditioner. Ibland överensstämmer de ganska väl med samhällets traditioner, ibland byter man ut vissa delar, eller sammanför från olika delar av familjen. I varje familj skapas på så sätt en unik atmosfär: detta är vårt. På julafton äter vi alltid omelett med spenat och prinskorv, det är farfar en fena på att laga. Till Midsommar måste vi åka till mormor Elsa i Smedjebacken, där har de så otroligt vacker stång, och firandet är något utöver det vanliga.

Somliga av oss har kommit från en annan kultur och har med sig traditioner som är helt avvikande från den svenska normen. Karp på julafton, tjeckisk potatissallad, gyllene mistel i takkronorna. Eller St Nikolaus namnsdag den 6 december istället för Lucia den 13. Vi firar inte Midsommar så där kan vi bara ta allt precis som vi blir serverade. Vi målar egna ägg till Påsk, flätar en videpiska med satinband.

Faktum är att det räcker att komma från Norrland och hamna i Borås… Man får skapa egna traditioner som barnen sedan bär mig sig till sina egna framtida familjer, och får foga ihop, utvidga, förändra …

En helt egen tradition som Magnus och jag skapade eftersom vi bägge är rotlösa är vår Nyårsaftonsmiddag. Vid något tillfälle fick Magnus ett recept på Gorgonzolafylld flamberad oxfilé av sin bror. Den blev tradition, vår egen Nyårsaftonstradition.

Idag är ingen Nyårsafton. Inte för andra. Men kanske är det för oss, på något sätt. Magnus och Zache kom till Falkenberg fullt utrustade med matkassar och kylväska. 2 flaskor rödvin, oxfilé, kuddar och täcken… checking in …

Magnus lagade den mest fantastiska trerätters middag, med toast, huvudrätt och creme brulée som avslutning. Vi plockade i lägenheten, solen sken genom fönstren och barnen lekte och spelade dataspel. Killarna (mina killar – Magnus och Ron) satte sig sedan vid köksbordet, fejsbookade, grejade med lampkontakter och tjötade. Jag satt vid spisen och förundrades över livet. Vilken resa vi alla gör. Vem hade kunnat se detta scenario för ett halvår sedan? Den harmonin i oss tre där vi berättar, skrattar och diskuterar andlighet, personlig utveckling, elinstallationer och inredningsbekymmer.

I en stund som denna kan jag känna årtusendens visdom i oss alla, jag kan känna änglarna vid min sida – och tid och rum försvinner bortom medvetandet. Det tog mig ett halvt sekel denna gång, men det var det värt.

Tonårsrebellen

Cesca har varit på utflykt till Göteborg. Eftersom hon är en estet gör skolan ibland utflykter till konstmuséer eller för att åse en musikal. De gjorde bägge delarna, först konstmuseum och sedan en musikal på Operan. Tösen kom hem vid midnatt. När jag frågade henne i morse hur det var fick jag till svar att hela behållningen med utflykten var pausen mellan 2 och 6 som de kunde göra vad de ville. Hon var förbaskad på personalen på muséet som inte tillät att de hade en penna med sig och dessutom hindrade henne från att ta med sig en dricka in i utställningslokalen. Hon satte sig på bänken utanför salen och trots ihärdiga försök från lärarens sida vägrade gå in utan inväntade klassen utanför, helt själv. Enveten som bara den trotsade hon ett påbud som hon tyckte var löjligt. Att rätta sig efter regler och auktoriteter är inte hennes starkaste sida. Eller kanske är det det …

Jag gjorde ett tafatt försök att tillrättavisa henne men det var inte helhjärtat. Jag var ju precis likadan själv! När vi bodde i Norrland i början av 80-talet gick jag med i Miljöpartiet, åkte tillsammans med civilt olydiga vänner på transseanser, ammade barnen sittande på ett fäll på gatan i Hudiksvall, klockan 11 på natten. Vi fick bilen stulen och diskuterade livet och andlighet med en skräckslagen poliskonstapel och en punkrocker som något överfriskad anslöt sig till gruppen på vägen hem från någon röjarskiva. Jag kedjade mig fast vid järnvägsspåret i Bollnäs i protest mot giftbesprutning av banvallarna. Jag skrev motioner som handlade om mina åsikter om de s k fredsbevarande styrkorna, baserade på mina upplevelser i Prag 1968. Vi åkte på kongresser, hade våra spädbarn med oss i talarstolen, gick barfota i de fina kongresslokalerna, demonstrerade mot kärnkraft … Jag gick omkring i svarta kjolar, barfota och med sötvattenspärlor i håret. Maskrospower. 25 bast skulle jag förändra världen genom kamp… Sånt går över med en växande insikt.

Ingen har någonsin förändrat någonting genom kamp. Det tog mig några år att inse men jag är tacksam för att jag gjorde det. Jag har fått insikten att den enda kraften som kan förändra världen är kärlek. Den är så mycket starkare än kamp. Men den är svårare att tillämpa som världen ser ut just nu, och vi är fortfarande människor med alla våra begränsningar, blockeringar, vårt ego, våra rädslor.

Så när min envetna tonåring med trots i blodet tillbringar 2 timmar utanför en utställningslokal eftersom hon vägrar att rätta sig efter en regel så inser jag att det är hennes resa, hennes väg, hennes livsplan. Jag vet att hon också kommer till insikter på vägen och jag kan finnas till och stötta, men jag kan inte leva hennes liv, förändra hennes sätt att se på saken med ett trollspö. Bara ”lead by example”. Hon är starkt medial, känslig och kärleksfull så jag vet att hon blir precis som hon ska. Och egentligen är jag glad att hon kan vara stark och sätta en gräns, även om just denna kan synas lite missriktad.

Att inte finnas

Det finns små osynliga sprickor i min själ. Jag vet inte när den första sprickan kom, hur den blev till. Jag var nog väldigt liten. Precis som alla andra som valde att komma till denna världen, med alla dess ofullkomligheter, med all rädsla, all kontroll och alla krav, gav jag tidigt upp min gudomliga själ och fyllde sen sprickorna med sådant som fick den någorlunda att hålla ihop. För att omvärlden skulle acceptera, älska, tycka om den jag blev.

Vissa saker jag hade med mig gick på så sätt troligen helt förlorade. Andra gick i små små bitar, och ibland kan jag se en liten bit som jag kan sätta tillbaka och försöka se hur den såg ut från början. Åter andra syns väldigt tydligt, jag ser dem, andra ser dem, men att försöka ta tillbaka kraften i det som varit, föra ihop helheten, gör så ont att jag ryggar tillbaka. Min identitet skulle förändras så radikalt att jag inte klarar av att se hur jag skulle orka ta till mig den jag är.

I vissa situationer krymper hela min själ till ett litet russin. Den trycks ihop och gör så ont att jag förstår med det samma att det är en gammal spricka som håller på att gå upp i limningen. Jag fick inte synas, jag fick inte höras, jag fick inte finnas. Jag blev skickad till mitt rum eller utelåst i hallen. Jag fanns inte.

När jag nu hamnar i en situation där jag ska hävda mina gränser, min integritet, förflyttas jag med ljusets hastighet till det glada sextiotalet. Jag står ute i hallen och resten av familjen sitter i köket och skrattar. Jag vill bara skrika att jag också är där, att jag också finns och förtjänar kärlek och uppmärksamhet. Att jag har hjärta, känslor, åsikter, intelligens, rätt att finnas till. Rätt till att vara jag och bli accepterad. Till och med idag, närapå ett halvt sekel senare, känner jag mig hoptryckt till ingenting. Jag är arg på mig själv, frustrerad, och jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly. Att öppna dörren, andas in den friska luften och känna friheten att vara jag.Någonstans på vägen blev jag tyst, eftertänksam, osynlig. Om jag inte gjorde saker rätt så såg i alla fall ingen om jag gjorde fel. Om jag inte fick höra att ag var söt, smart, rolig och älskad så slapp jag höra att jag var olydig, lat och alldeles för mager. Jag slutade längta efter att bli sedd eftersom det ändå inte fanns något bra att se.

Därför älskar jag min lägenhet. Jag har ett ställe där jag är jag. Ingen säger åt mig att jag inte får ha en rosa julgran, änglar på väggarna, doftljus och värmeljus i enorma mängder, att jag måste ha TV eller att jag inte får lyssna på en symfoni medan jag äter mörk choklad. Jag har mina tavlor med vackra gyllene ramar som jag köpte i Prag när jag var bara 16 bast, för sparad veckopeng. Det tog mig ett halvt år att spara till en tavla eftersom mina fickpengar knappt räckte till en klubba i veckan men jag skulle ha de vackra reproduktionerna till mitt blivande hem som jag drömde om. Att komma bort hemifrån för att få finnas.

Jag har min gungstol som Magnus köpte till min 27:de födelsedag eftersom jag hade önskat en sådan till varje jul när jag var liten men aldrig fått någon. Jag har mina kristallvaser och skålar som min mormor gav mig varje år till min födelsedag, min älskade mormor som nu följer med mig som en skyddsängel och guide. Jag har rätten att hänga upp lila gardiner med vita blomsterslingor, sjunga på franska mitt i natten, skratta eller gråta när jag känner för det.

För mig är mina saker laddade med energier från ett liv då jag visste vem jag var och kämpade för att förbli det. De har ett värde som inte går att förklara på ett rationellt sätt. Min frihet att kunna säga: detta är mitt hem, du är välkommen precis som du är. Du har friheten att vara du och jag förbehåller mig friheten att vara jag.

Då krymper inte min själ, då försvinner jag inte ut i hallen och längtar efter att få öppna ytterdörren och gå …

Jag vet att det är mina egna sprickor i själen. Jag kämpar med alla mina krafter mot impulsen att fly när jag känner mig som det osynliga barnet. Men vad är egentligen själens ursprungliga sång och vad är rädslan för att inte få finnas? Kan den verkligen sitta i saker? Vad är de i så fall uttryck för, symbol för? Mitt existensberättigande kanske.

Praktikanten

Martin satt vid sitt skrivbord i hörnet av mitt feng shuiade kontor. Han har fått en lap top och en lampa som är så modernt utformad att den i det närmaste ser ut som en maskin man använder vid laseroperationer. Han brummade för sig själv, bläddrade vilt i den decimetertjocka akten och kliade sig på nacken med jämna mellanrum. Min godmodige praktikant har efter en vecka hos mig fått i uppgift att egenhändigt författa en tämligen omfattande utredning om korttidsvistelse på Ågrenska. Obarmhärtigt slängde jag honom in i utredningsarbetet, unaware and unprepared, ungefär som när man kastar oskyldiga barn i vattnet för att lära dem simma.

Martin är modig. Utan minsta protest greppade han den omfattande akten och gav sig i kast med att plöja igenom varenda Regeringsrättsdom och varenda neuropsykologutlåtande. Eftersom de innehåller omåttliga mängder uttryck som vänstersidig lumbal konvex skolios och liknande mardrömslika ord kan man inte annat än beundra killen. Han brummar och kliar sig, men 2 dagar senare har han författat en riktigt bra utredning.

Jag har alltid haft förkärlek för att ha praktikanter. Att få ta hand om en blivande kollega är både roligt, utmanande och utvecklande. De har all litteratur i färskt minne, de ifrågasätter och man måste komma med bättre svar än: ”Därför att det är så.” Man får tänka efter, rensa bort rutiner som är förlegade eller inte fungerar vilket blir lite som att köra feng shui i sina dagliga arbetssätt. Dessutom har man alltid någon att tjöta med om allt mellan himmel och jord. Jag hoppas bara att han har samma musiksmak som jag. Än har han inte klagat i alla fall när jag sjunger på bruten franska Je t´aime avec ma peau och liknande musikaliska pärlor.

Jag märker på hans blickar att han emellanåt undrar vad det är för en handledare i vars klor han hamnat. Rosa kavajer och skor, en fontän på kontoret, sjunger på franska och till råga på allt inte äger en TV. Han kastar ibland en förstulen blick som kan innehålla allt från ren förvirring till lite skräckblandad förtjusning. Jag tror inte att jag passar in i bilden som han må ha haft av oss soctanter. Dessutom diskuterar jag gärna andlighet, skojar om kulturkrockar eller frusna attityder och bor i Fritsla. ”Stoppa plågsamma djurförsök, det finns Fritslabor” heter det i Marks kommun

På något sätt tror jag ändå att han kommer minnas sin praktik med glädje. Hittills kommer vi överens alldeles utmärkt.

Det är skitkul att ha en praktikant.

Rosa kavaj

Jag har en hel massa favoritfilmer. De flesta av dessa tillhör sci-fi, fantasy eller feel-good genren. Men jag ser gärna även en bra komedi eller en musikal. En av mina favoriter när jag var i tonåren var Grease. Dels var den riktigt cool, bra musik, John Travolta som kan dansa omkull vilken tös som helst, och så alla de störthäftiga kläderna!! Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den på bio 7 gånger. Redan på den tiden stod det klart för mig att jag nog mest liknade Cindy till sättet och klädsmak. Men – den mest fantastiska företeelsen i filmen var tjejernas gäng, The Pink Ladies. De hade otroligt snygga rosa jackor med texten i silverbrodyr och jag var helt såld. En sån jacka skulle jag ha en vacker dag. Just då var det helt otänkbart. Mina föräldrar hade ont om pengar och jag fick nöja mig med ärvda eller donerade kläder.

Åren gick, och trots att de flesta ansåg att jag borde växa ifrån min rosa fascination så gick den inte över på något minsta sätt. Vissa perioder var rosa en innefärg, och då var jag helt plötsligt fashionabel, men ibland var den hopplöst ute, och jag vägrade rensa den ut ur min garderob i alla fall. Likaså ju äldre jag blev desto mindre acceptabelt verkade det bli. En kvinna 40+ ska INTE ha babyrosa klänning med vita blommor på, så är det bara! Jag brydde mig inte vilket. Jag passar i rosa och vad andra anser är inte mitt bekymmer.

I morse när jag kom till kontoret kom en kollega till kaffebordet och meddelade att hon hade rensat sin garderob kvällen innan och hittat en ROSA kavaj! Eftersom det i hennes huvud genast poppade upp ett likhetstecken mellan den och mig tog hon den med sig till kontoret för att fråga om jag ville ha den. Hon plockade den upp ur kassen och jag bara smälte. Den fantastiska rosa färgen var precis samma som Pink Ladies´ jackor. Jag drog på mig kavajen och förflyttade mig genast 35 år bakåt i tiden. Jag blev en Pink Lady, en i det coola gänget … Min lycka var total.

När jag kom hem plockade jag fram min rosa nagellack och grävde fram mina rosa mocca-stövlar ur en flyttlåda. Med en svart klänning är detta helt enkelt en oslagbar kombination.

Jag är väl medveten om att lycka inte kan mätas i pengar eller prylar. Men kanske kan den mätas i en uppfylld dröm, även om den har fått vänta i 35 år på att bli verklighet. Det är trots allt de små sakerna i livet som förgyller vår tillvaro. För mig är lycka en babyrosa kavaj, oavsett modetrender eller ålder.

Två världar

I mitt liv har jag skapat 2 egna hem. Ett med Stefan när jag flyttade hemifrån till Sverige, och ett med Magnus, när han flyttade hemifrån och ihop med mig. Bägge hemmen startade från scratch. Vi hade nästan ingenting, en tom lägenhet och föräldrar som var villiga att avstå lite saker till vårt gemensamma hem.

Vi var unga och ingen av oss hade varken pengar eller direkt några utpräglade åsikter om hur saker och ting skulle vara, fungera och se ut. Vi plockade in sådant vi hittade på gårdsauktioner eller fick av barmhärtiga släktingar och vänner. Så småningom fick vi råd att inhandla någon egen matta eller bord på blocket och var urlyckliga för varje liten pryl. Vid varje flytt fick vi kasta gamla uttjänta saker och genom året fylldes vårt hem med saker som vi gemensamt ville ha eller som vi behöll för att de hade ett affektionsvärde. Vi hade byggt upp allt tillsammans, i samförstånd eller efter en dialog. Jag hade hand om den estetiska delen av inredningen, Stefan och Magnus om den praktiskt-tekniska (sladdar, kontakter, borrning i väggarna, upphängning av saker, montering av möbler). Till slut vet man inte var den enes smak slutar och den andres börjar. Allt liksom bara flyter på. Kanske vet man efter 20 år vad som är gångbart utan att fundera så nämnvärt över det.

Det blir en helt annan femma när man ska slå ihop 2 hem i vuxen ålder. När man ska börja ett gemensamt hem från 2 helt olika perspektiv och utgångspunkter. Vid det laget har bägge två saker som skulle räcka till minst 4 hus, bägge har mycket utpräglade åsikter om vad som är praktiskt, vackert, användbart eller dekorativt. Var skåpet ska stå.

Särskilt intressant är det om den ena parten eller bägge varit singla under en längre tid. Man är liksom van att alltid få som man själv vill, att alltid fixa och ordna själv, att allting man har är ”mitt”. Det bådar för riktigt dynamiska diskussioner. När det dessutom är så att den ena flyttar ”till” den andra då är läget ännu mera spännande. Ojämnt liksom. Den personen hamnar direkt i underläge, i någons hem. Det krävs en oerhörd portion av ödmjukhet att tillåta. Och en enorm portion mod att våga ta initiativ till egna idéer. I bästa fall är bägge så öppna för insikten att det sker en successiv utveckling, insikt och friden fortsätter att råda.

Är jag rädd?

Ja, det är jag. Rädd för att bli fast, för att hamna i en bur som inte ens är min egen, för att vilja fly från kompromisser. Livrädd. Men jag är också stark och modig och tillräckligt klok för alla dessa insikter. Dessutom vet jag att allting blir alltid som det ska. Det gäller att ha tillit till den kärleken man hyser för sig själv, för sin partner och för livet i allmänhet.

Ändalykta

Jag har en trasig baklykta. I tisdags när Magnus kom till min lägenhet för att hjälpa mig montera upp min vackra kristallkrona upptäckte han att den var trasig. Själv har jag inte sett det, jag brukar inte syna bilen varje gång jag ska köra iväg någonstans. Någon måste ha backat i mig, och jag vet inte ens var eller när.

Jag ringde Hedin bil och frågade om de kunde laga den åt mig. Javisst kunde de det, men först måste jag ringa till polisen och anmäla detta som parkeringsskada. Sedan med ett diarienummer till hands ringa till mitt försäkringsbolag för att få det godkänt och på så vis få en lägre självrisk. Sedan kunde de göra en kalkyl på vad det skulle kosta. Jag lyssnade uppmärksamt på herren vid namn Lars och såg en rulle silvertejp för min inre syn. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag. De tvivlade på att jag skulle få bilen genom besiktningen. Möjligen om jag tejpade fast en bra ficklampa där.

Efter Zaches årliga besiktning på sjukhuset drog jag till Hedin bil och Lars kom ut för att titta på lyktan. Han fotograferade omsorgsfull baken på Irja och konstaterade lite hummande att detta rörde sig om att byta både bakskärmen och kofångaren, alltså skulle det gå på 10000 pengar. Dessutom tar det en vecka att laga bilskrället och under tiden blir jag billös. Jag funderade på att fråga om han verkligen var vid sina sinnens fulla bruk men avstod. Jag insåg att med min strålande ekonomi har jag inget annat val än att ringa till farbror polis.

”Inte kan du göra en anmälan på telefon!” sa damen på polisstationen. ”Du måste komma hit och visa bilen för att vi ska kunna konstatera att det är troligen en parkeringsskada! Vi har öppet mellan 9 och 15.”

Ingen lunch idag alltså. Jag åkte ner till polisstationen och infann mig i receptionen. Konstapeln tittade upp, sken upp och frågade vänligt vad jag hade för önskemål. Han tog fram en blankett där jag skulle skriva, rita bilar och pilar och gissa klockslag. Under tiden skulle han kontrollera skadan.  Han kom tillbaka tämligen omgående, tittade på mig med ett leende och gled hela tiden med ögonen strax nedanför min haka. Jag frågade hur man ritar en parkeringsskada. Han tittade upp och sa: ”Äsh, skit i det!” och stämplade min blankett. Sedan försökte han lära mig det längsta ordet i svenska språket. Jag skrattade lite roat, han gav mig en kopia av anmälan och följde mig med blicken till utgången.

Så, steg ett avklarat. Nästa blir värre. Då ska jag nämligen försöka hitta ett försäkringsbrev, och alla som känner mig vet att hitta saker är inte min starkaste sida. Att få ett intyg från en snygg konstapel är jämförelsevis peanuts.

Med jämna mellanrum är det riktigt roligt att vara kvinna.

Vildanden

Vi har varit på teatern ikväll, Magnus och jag. Ja, och så hela Borås kulturklubb, nästan. Vi träffades i Röda Rummet före föreställningen och tog en fika. Eftersom det var första gången vi träffade de andra så tog vi en presentationsrunda och sen satt bara och snackade och drack kaffe. Vi hade jättebra platser och föreställningen var verkligen toppen. Jag hade tidigare sett Dockhemmet av Henrik Ibsen och Vildanden var precis lika bra. Livslögnens nödvändighet och var det kan leda om alla sanningar kommer fram…Mycket tänkvärt.

Efter föreställningen åkte hela gruppen till Bishops Arms. Det var fullt med folk där men vi hittade till slut ett bord som vi kunde tränga oss runt. Magnus beställde en ölbricka, jag tog en Krusovice. Killen kom med maten, kikade på oss och sa:
”Hannas mamma, eller hur?”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Killen är sambo med Hannas kompis Maria som kom till Borås med Hanna, som moraliskt stöd eftersom Hanna tänkte plugga på högskolan här. Hanna åkte hem efter en månad, Maria stannade kvar, hittade en kille och skaffade en dotter med honom. Killen träffade jag på Matildas dop och han kände genast igen mig – ”det är du som brukar beställa Krusovice” sa han glatt och jag insåg att det var den trevliga bartendern från Bishops och att han just fått mig framstå som en stammis….Ja, vilket minne den grabben har….

Vi åkte hem till glina mycket nöjda med kvällen. Detär så skönt att ibland få göra vuxensaker, helt själva. Bara vänner behövs. Dessutom träffade vi Tintins mamma på puben och kom helt klart fram till att killarnas nya fröken är såååå mycket bättre än den gamla. Vi var inte ensamma om att tycka det. Hon och hennes nye man var på väg till Folkan där Björn Gustafsson skulle stå-uppa.

Det blåser ganska så maffigt ikväll. Hoppas vi inte blir utan ström nu igen. Men nu har vi i alla fall ett eget aggregat om det vill sig illa….

Halloween

Det börjar dra ihop sig till Halloween. Jag har plockat fram en del småprylar, lite ljus och lyktor och kackerlackor, men det måste mer därtill. Jag älskar Halloween. Ja, jag vet att det är en komersialiserad amerikansk helg men vem sjutton bryr sig. Jag har alltid varit stormförtjust i The Adams Family, allra helst Mortitia som är faktiskt lite lik mig Hennes helt underbara sätt att röra sig i den svarta omöjliga klänningen, det vore nåt att lära sig det.

Jag satte mig vid datorn och kollade in färgade linser. Killarna ska på party och det vore väl hur häftigt som helst att ha läskiga linser. Oj så många häftiga linser det finns!! Jag vill också ha! Helst sådana som får mina ögon att se helt svarta ut men de med eldsflammor (a là Sauron) var också grymt coola. Inte för att jag vet vad jag ska göra med dem sen…jag kan knappast komma till jobbet och se ut som den onde himself om jag ska göra utredningar med små barn. Nå, lille vän, hur har du det egentligen? Jag kan redan se det stackars livet springa skrikande ut från mitt kontor och klamra sig fast vid någon förbipasserande kollega.

Idag ska jag i vilket fall gå på jakt efter diverse läskiga pryttlar och pryda hemmet med. Så kanske kan jag hitta en snygg häxhatt som jag kan ha nästa helg. Även om vi inte ska på någon party så kan man i alla fall spöka ut sig hemma, bara för skojs skull. Svarta kläder har jag i massor, det krävs bara en snygg hatt…

Bekymmer

Jag är bekymrad. Igår diskuterade vi killarnas Halloween party och försökte komma fram till vad de skulle kunna ha på sig samt hur de kände ungdomarna som hade det. Det visade sig att festen ska gå av stapeln i Norrby, hos en tjej som de bara känner från msn.

Nästa frågetecken dök upp när Samuel sa att han ska dela på en flaska vodka med en kille. Samuel fyller 20 om 2 månader, så vill han gå till puben och dricka så är det hans fulla rätt (haha). Men en halv flaska vodka! Betänk att killen dricker en cider ibland, inte mer. Vi försökte förklara att det ät på tok för mycket (jag skulle bli medvetslös efter en sådan mängd!), att han löper risk att bli alkoholförgiftad, falla ihop någonstans, bli misshandlad och gud vet allt.
Nu är jag mest orolig för detta party. Visst, kilalrna är bägge myndiga men de dricker ju inte i vanliga fall, de är helt oerfarna! Och hur myndiga de än må vara – en mamma kommer alltid vara orolig. Det kan inte hjälpas. 

Semester

Det är så skönt med semester så det är fasiken inte klokt. Jag sitter inte och latar mig men bara den lyxen att få sova ut på morgonen är värt att vara hemma några dagar. Jag har strukit, lagat mat till glina (idag blev det pannkakor), tvättat vår postlåda och målat guldblommor på den. Jag har hängt upp gardiner, bäddat, städat i köket och allmänt ränt runt – men jag mår ju så fint! Jag har semester!

Idag kommer Elida. Hon kommer med tåget till Borås och där hämtas av Magnus som är då på väg hem. Jag skrev till henne att Magnus tar henne på vägen. Det tyckte hon var generöst av mig, om än lite trafikfarligt…:) Men det ska bli så skönt att se tösen igen, det känns som en evighet som hon nu har pluggat i Sigtuna. Tycker du inte att det är dags att komma hem snufflan? För trots att det var jag som kickade ut dig att göra detta så kan det inte hjälpas att jag saknar dig.

För var dag som går så blir jag säkrare och säkrare på att jag har tagit rätt beslut. Att byta jobb och åka till Kinna istället om dagarna. Det tar 15 minuter, jag tjänar 2 timmar minst! Jag sitter och funderar på det faktum att vi här i Sverige har 40 timmars arbetsvecka. Så har det nu varit i närmare 100 år. De flesta andra västländer har kortare arbetsdagar än vi, Sverige har frusit i tiden. Vi är inte längre föregångare. Snarare lutar det åt att vi borde jobba så där 12 -14 timmar per dag, vilket många också gör…Nej, nu är det snart dags att refomera arbetstiden igen, kliva in i 2000-talet. Så att vi hinner med våra älskade, att vi kan sova ut på morgonen, att vi får tid att röra på oss och göra det vi tycker är kul. Jag är övertygad om att vi skulle bli så mycket friskare, gladare och följaktligen betydligt effektivare på jobbet. För vem kommer driva Sverige framåt när hälften av befolkningen är barn, en tredjedel pensionärer och resten utbrända?

Det är märkligt vilka effekter en veckas semester har på mänskligt psyke. Jag är fullt beredd att gå till barrikaderna och kämpa för 6 timmars arbetsdag.

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

Börja leva

Om jag vann massor av pengar, eller slapp betala alla mina räkningar, då tror jag att det skulle kännas som om jag kunde börja leva. Istället för att åka iväg varje dag från mitt hem som jag älskar, istället för att vara på ett kontor massor av timmar varje dag, stirra in i en dataskärm och träffa människor som vill ha min hjälp så skulle jag ta hand om mitt hem, mina barn och min familj. Jag skulle planera varenda lov tillsammans med dem. Vi kunde resa till fjällen varje sportlov och utomlands varje sommarlov. Vi kunde flyga till mormor närhelst vi finge lust. Jag skulle pyssla och göra hemtrevligt, läsa böcker och gå på teater, vi kunde resa jorden runt eller bara sitta på soldäcket vid Häggån en vacker försommardag.

Undrar om folk som vinner flera miljoner känner på det viset. Som att de har just fått en andra chans till ett liv fri från måsten. Eller om de bara spenderar allt och sen måste återgå till det gamla livet.

Om man ville åka till fjällen så skulle jag kunna förbereda allt. Vi skulle inte vara tvungna att göra allt i en hast, efter jobbet. Stressade även då. Jag längtar efter att fritt kunna förfoga över min tid. Samma sak med jul. Jag vill vara fri att förbereda det jag vill inte det jag förväntas. Köpa att par gulliga klappar strax före jul, koka skinka. Inte stressa runt i affärerna från september eftersom jag annars inte hinner. Inte känna att alla blir besvikna om jag inte hinner med allt – strunta i komersialismen och bara MÅ. Hm..

Är pengar verkligen lika med frihet?

Min bästa vän

Nu är hon här min lilla snuffla. Tyvärr fick hon vänta lite på sjuts eftersom det hade hänt en trafikolycka och Magnus köade hela vägen till Annelundsmotet, men de hittade varandra och klockan 6 var hon äntligen här. Med sin superhårda väska som hon fraktade mina öl i på resan från Prag. Varje gång jag ser den väskan påminns jag om hennes makalösa packning – en sko i denna väska, en sko i denna, ett sexpack öl i denna….det var rena packningssymfonin – och allt klarade flygresan!

Jag gjorde lite te, vi plockade fram godiset och sen var det bara att kura i soffan, käka godis och se på film. Vi hann ju prata en massa också så klart. Hon stack ut emellanåt för att ta lite frisk luft men efter första gången vägrade hon gå ut ensam. ”Det finns djur därute!” sa hon skräckslagen (troligen en råbock som lät), och sen skulle hon bara gå ut i sällskap. Jo, det finns djur i skogen, det är så sant…

Så just denna vecka är vi 7 personer i vårt lilla hus. Vi sover högt och lågt, packade i de rum som finns. Men ni vet – finns det hjärterum…Francesca undrade om Elida var min bästa kompis. Jo, det är det, hon är min bästa vän. Ibland lyfter folk på ögonbrynen att min bästa vän är lika gammal som mina barn. För mig som är fullständigt åldersointresserad kommer den reaktionen alltid som en chock. Vad har vänskap med ålder att göra?

   Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet

BBIC

Jag kikade in i min chefs rum i morse. Hon satt där och undrade varför hon inte hört från den andra platsen jag hade sökt. Jag förklarade att jag hade tackat ja till jobbet i Kinna.

”Men Veronica!” sa hon med en sorgsen min. Det är klart du får tjänstledigt tyckte hon. Och vill du komma tillbaka så kommer det alltid finnas plats för dig….Det kändes så sorgligt helt plötsligt, så vemodigt, ledset…för den kärleken jag känner för dem som nu fått passera i mitt liv och som försvinner, den måste sörjas. Jag får nya vänner, men trots löften om kontakt så försvinner många ut ur mitt liv.

Jag tog Elida som fått gå runt och umgås med alla och åkte hem. Vi köpte 2 flaskor vin. Det kändes som att vi måste det. Vi satt i soffan, drack vin, frossade i godis och snyfftade till Love Actually och First Wives´ Club. Elida åker till Lidköping imorgon och jag ska på after work med min grupp och avtacka Anders. Idag fick jag säga adjö till Mats. Ja, jag vet att jag har hans msn, men det hjälper inte. Jag vet att den här vägen har nått sitt slut och just nu är jag bara sorgsen.

Vemodet

Imorse knatade Elida in till mig med en kopp kaffe. Troligen gjorde hon bedömningen att det var vad jag behövde efter gårdagens bravader. Vi satt i sängen och diskuterade allt mellan himmel och jord. Idag ska tösen hem till sina föräldrar för att hämta katterna och sedan tillbaka till Sigtuna. 1½ månad tills vi träffas igen. Och då bara för ett par veckor, julen kommer tidigt hoppas jag. Jag saknar henne redan. Det är så roligt att gå och handla med tösen. Jag hade kunnat handla åt henne, utan henne. Hon går raka vägen till ställningarna med halva reapriset och plockar snabbt fram det färggrannaste som finns där. Det slår aldrig fel. Sen kommer hon hem, sätter på sig det gladaste plagget och ser så glad och söt ut

För min del bär det av till Göteborg vid 4 tiden. Jag ska på after work med min grupp. Just nu känner jag mest för att tillbringa dagen i sängen, inte duscha och sminka mig och klä mig snyggt för att sedan tillbringa ett par timmar på bussen och resten på en restaurant. Samtidigt vet jag att när jag en gång är där så kommer jag älska varje minut. Hur många sådana tillfällen har jag kvar innan det för alltid är över?

Nästa vecka har vi 2 planeringsdagar med övernattning i Varberg, det ska också bli grymt kul. Magnus flyger till Budapest på torsdag så nästa helg blir min och glinas. Jag är så sugen på att få en helg bara för mig själv snart, men det ser inte ut som att jag kommer att få det den närmsta tiden.

After work

Trots att jag inte kände för hela baletten med att göra mig i ordning och tillbringa massa timmar på bussen till och från Göteborg så gjorde jag det till slut i alla fall. Det var sista chansen att träffa Anders och dessutom brukar det vara så kul att gå ut med Yvonne som efter 1 glas vin berättar de härligaste detaljerna ur sitt liv. Så jag åkte. Jag tog farväl av Elida på centralen, hoppade på bussen och efter 1½ timme traskade jag upp för Kungsgatan i Göteborg. Jag hittade Manana med det samma, först på plats, och beställde ett glas vin i väntan på resten av gruppen som kom droppandes allt eftersom.

Jag ångrade inte för en sekund att jag hade tagit mitt förnuft till fånga och åkt. Det var en helt underbar kväll i sällskap med arbetskamrater som jag trivs så bra ihop med. Men det mest fantastiska var all bekräftelse jag fått från både min chef och från andra som jag knappt visste vilka de var. De visste vem jag var i vilket fall.

Jag satt bredvid en skolkurator som berättade för mig hur hon sett mig tillsammans med Christian ha en presentation av projektet City to City för snart 2 år sedan. Hur hon undrade vad detta nu skulle bli och vem jag egentligen var. ”Och sen öppnade du munnen”, sa hon, ”och helt plötsligt förstod jag allting.” Ibland har man faktiskt inte en aning om vilket intryck man gör på folk.

Yvonne berättade varför hon anställde mig och varför hon tycker att det är så tråkigt att jag ska sluta. Hon sa att hon som chef lägger pussel för att få en så komplett och mångsidig bild som möjligt – och anställer därför gärna folk med olika bakgrund och personligheter. Och nu, sa hon, blir det jättesvårt att hitta någon att stoppa in på din plats i pusslet. Du är en så färgstark personlighet, och står för den du är, vilket är oerhört attraktivt. Jag blev så glad. Yvonne upprepade att jag har plats i hennes grupp när som helst om jag vill komma tillbaka, vilket också betyder oerhört mycket för mig.

”Och sen ska du veta att det kommer utförare till mig hela tiden och är så ledsna för att just du ska sluta. De tycker att du är en sån superbra socialsekreterare!”

Vi diskuterade hur det kommer sig att jag har så lätt för att ta svåra klienter, och kom fram till att det beror på mitt helt instinktiva förhållningssätt – när en klient har varit hos mig så ska han inte bara känna att jag har lyssnat, utan att jag har HÖRT. Det är en signifikant skillnad i detta.

Jag åkte hem klockan 9 med bra många vinglas i kroppen (ja, inte bokstavligen och jag svävade på små moln. Så mycket bekräftelse och beröm på en enda kväll, det var nästan svårt att ta till sig allt detta. Jag har ett par svåra saker att ta itu med på måndag, men helt plötsligt känns det som att allt är möjligt (vilket det ju också är) och att jag med det stödet jag får kommer fixa det utan några större bekymmer. Jag har återigen fått känna på kraften av positiv bekräftelse och vill uppmana alla till att ge det till varandra. För en människa som känner sig uppskattad för den hon är och det hon gör kan försätta berg. Så enkelt och så svårt är det.

Alla festar

Francesca ville tuppera håret – hon är less på att vara häxa men en mörk dam a là Morticia Adams gick bra. Alex körde henne till partyt medan jag blonderade håret på Samuel. Ikväll ska vi titta på Indiana Jones och njuta av en skön hemmakväll. Imorgon ska killarna till partyt i Borås (och de har beslutat att låta bli spriten) och vi andra ska spöka ut oss och ha party hemma. Bilder kommer.

Jag har mest bara stickat hela dan. Min stickjunta verkar det inte bli något av så jag får väl sticka själv men det är hemskt tråkigt att jag inte kan få ihop ett litet gäng som vill träffas och umgås. Mina lappar har regnat sönder och det lönar sig nog inte att försöka sätta upp nya.

Så kära vänner, ha en underbart läskig Halloween kväll, fira eller mys, oavsett om ni tycker att det är bra eller dåligt. Man måste ta varje tillfälle i akt och ha det lite festligt.

Bilder från spöknatten

DraculaGreve Dracula.

Läskiga Cesca

Spöktrion i hallen – sådan mor, sådana barn.

Två häxor i soffan.

Dracula käkar choklad.

Cesca i närbild om än lite mörk – men det är ju spöknatten!

Och så slutligen en bild på vårt godisbord – vi tittade på Scary Movie 3 och Spiderman 3.

Berättelsen om dagen, kvällen och det misslyckade partyt kommer imorgon.

Lördagens bravader

Det var en del minusgrader när vi vaknade upp igår morse. Det roliga var att följa solens framfart över gräsmattan och se hur frosten sakta gav vika. Vi hade en fullspäckad dag framför oss. Vi skulle hämta Cesca från Eve, åka till återvinningen och slänga en massa skräp, städa ur Samuels lägenhet, äta på stan, handla till killarnas Halloween party och sen åka hem, göra dem i ordning och skjutsa till Borås igen. Vi hade helt enkelt fullt upp.

Samule hade bara ”lite” saker kvar men det tog oss ett par timmar att packa ner det han ville ha kvar, köra bort resten och sedan städa ur den lilla ettan. Jösses vilken sjabbig lägenhet, att man ens låter folk bo så där i 2000-talets Sverige! Men vi gjorde så gott vi kunde och sedan stack vi till Kinarestaurangen på Sjöbo för en god måltid. Där var det dock inte fullt så mysigt och fridfullt som man skulle önska. Hela ”Sjöboeliten” satt där runt 2 bord, fulla som alikor, högljudda och otrevliga. Vi beställde mat men sedan satt vi på helspänn och väntade på att snabbt kunna äta och gå därifrån. En av a-lagarna gav sig i bråk med en familj som anlände efter oss, skrek och hotade och de gick sin väg. Vi försökte se små och tysta ut men lunchen var inte alls så trivsam som vi hade behövt.

Vi satt och funderade på hur i all sin dar har de råd att sitta och dricka på denna restaurant, dag ut och dag in….Det var i alla fall sista gången vi gick dit.

Vi kom hem, killarna tvättade håret, fixade med kläderna och jag hjälpte dem att sminka sig. De skulle gå som itachi, en japansk krigsekt vad jag förstår. Det blev riktigt bra. De fick en var sin öl och sedan skjutsade jag dem till Norrby. Vi kom överens om att de skulle hämtas klockan 11 om de inte hörde av sig med annat. Jag åkte hem, vi spökade ut oss, dukade fram godis och chips och tittade på Scary Movie 3. Klockan halv nio ringde Samuel. ”Kan du hämta oss redan nu?”. Så jag stack till Borås, fundersam vad det var nu som hade hänt. Killarna stod på mötesplatsen och hoppade glatt in i bilen. Det var ingen rolig fest. De kände bara 3 personer av 20 och dessutom var de flesta redan vid det här laget så påverkade att de knappt kunde stå på benen. Dessa var alltså ungdomar mellan 16 och 18 år! Jag blir så arg för brist på föräldrarnas engagemang – och var fick de så mycket alkohol ifrån! Dessutom kunde man inte andas för all rök.

Jag var så stolt över mina killar. Att de inte lät sig dras in, att de istället ringde efter mig och ville komma hem och se på film med oss andra (jo, jag åkte till Borås utspökad till häxa – det var hemskt roligt att se alla medtrafikanternas miner Jag sa det till dem också – att jag är så stolt över att de inte lät sig påverkas, att de stod upp för sig själva och tog avstånd från supandet. Jag undrar – hur mår de sextonåringarna idag? Kom de hem inatt? Vad sa deras föräldrar – om de själva var vid sina fulla sinnens bruk?

Vi satt uppe till midnatt, såg på Spiderman 3 och alla ungarna tyckte att det var det mysigaste – att ha festligt med familjen. Skulle alla ungar känna så så skulle vi kanske slippa se alkoholförgiftade barn på våra sjukhus.

Frustrerad

Ibland blir jag bara frustrerad. Oftast över saker jag inte tror att jag rår på. Den senaste gången jag blev riktigt frustrerad var på Banken-mötet då alla cheferna trodde att jag skulle bli hjälpt om de citerade Socialtjänstlagen för mig. Bara Yvonne såg min frustration men förstod att jag inte kan göra något åt saken om jag inte vill bli ovän med hela förvaltningen…

Jag blir också frustrerad privat. När jag vill ha saker på ett visst sätt, men det vill inte eller kan inte resten av min familj. När det gäller barnen så kan jag alltid ta ett snack med dem och så kommer vi fram till ett bra sätt att gå vidare. Det är värre i själva parrelationen. Jag kan prata, men efter 20 år kommer man ofta fram till att det ändå inte leder till förändring och låter saker vara. Så farligt är det inte, tänker man. Men när man har lust att skrika rakt ut emellanåt för brist på förståelse, när man vill slita ut något irriterande ur någons döda fingrar (oftast ett tangentbord), när man ”ställer upp” fast man inte har lust för att hålla den andre på så pass bra humör att han inte ska gå runt och sura och sucka och bete sig som en bäbis – då är det inte så lätt att låta saker bero. När man aldrig får frågan hur det egentligen är och om man behöver något, om man saknar något, om den andre bara tacksamt håller tyst för att slippa höra att jag också har behov av vissa saker här i livet - då är man le på att sätta den andre alltid före sig själv i alla situationer.

Man börjar fundera om det är ens eget fel, om man har gett för generöst av sig själv utan att kräva någonting annat en pur trohet (och inte fått ens det), om det finns mer på andra sidan staketet, eller om det är så bra det kan bli – och man ska vara glad att det inte är sämre. Och man förlorar sig själv i dagdrömmar som inte leder någonvart, och frustrationen växer. Hur frustrerad måste man bli för att orka med bråk som ändå inte leder till något annat än osämja?

Frälsta i akvaristik

Tillbaka från planeringsdagarna i Varberg tittar jag på vårt nya akvarium och gläds. Jag köpte det på blocket, Magnus hämtade det igår kväll medan jag festade i Varberg, och nu står det på plats i vardagsrummet och är så himla vackert. Vi är frälsta i akvarier men alltsedan vårt förra 318 liters akvariet sprack när vi bodde i en hyreslägenhet i Skultuna har vi inte haft något. Lite PTSD troligen. Jag var höggravid med Cesca, Magnus var i skolan (Mälardalens Högskola) och Alex som var hemma med mig var 4 år. Det small som av ett pistolskott, och sedan forsade 300 liter vatten helt obehindrat på parkettgolvet under Alex extatiska rop: ”Titta, mamma, vad dom hoppar!” Fiskarna på parkettgolvet alltså….

Vi slapp betala för vattenskadorna i taket på frisörsalongen under oss. Vårt golv såg ut som värsta sjögång ett par veckor efteråt och sen bytte hyresvärden ut golvet. Magnus hämtade sig från chocken när jag ringde och skrek att vattnet hade gått. Men vi led av efterverkningarna i många år efteråt. Och nu har vi ett nytt underbart vackert akvarium.

Kärleken till akvarier går i arv, må det vara det sociala arvet. Min far hade pippi på att bygga egna akvarier i alla dess former. Han designade egna spaljéer med utrymme för avlånga, runda eller platta akvarier. Han köpte böcker om fiskar och växter och satt fördjupad i facklitteraturen medan mor min rensade rutorna från alger och svor över eländet som han skapat men inte tänkt sköta om rent praktiskt. Fadern satt i sin öronlappsfåtölj och läste högt ur litteraturen för min mor hur hon skulle göra och ondgjorde sig över hennes felsteg i akvariets skötsel.

Magnus stack till Ungern idag och kommer hem söndag natt. Jag har alltså ansvaret själv, men samtidigt friheten att hitta på vad sjutton jag vill. Det vore lite kul att ringa någon kompis och gå ut på stan i helgen. Harrys kanske, som den vi var på i Varberg igår. Med transvestiter (det skulle man inte tro om Varberg!) och singel After Work och Pop Quiz. Eller bara för att ta en Staropramen och njuta av friheten. Vi får se…

Planering i Varberg

Som jag skrev tidigare så har vi varit på 2 planeringsdagar i Varberg. Hela enheten. Vi hade bokat 3 stugor på Apelvikens camping. Jag åkte direkt hemifrån med en enirokarta till min hjälp. Det visade sig senare att jag inte behövde någon karta alls, Apelviken är så stort att det finns skyltar till den innan man ens anländer till själva Varberg. Jag var där först men så klart på fel ställe. Men så småningom kom hela gänget, vi checkade in och gjorde i ordning vår ”arbetsstuga”.

Vår agenda var fullspäckad men eftersom vi på senare tid kände oss tämligen stressade och behövde ventilera vår arbetssituation så ägnades större delen av dagen till det istället. Det var tungt och jobbigt och tufft men också befriande och nödvändigt. Jag tänkte på hur mycket bättre många människor skulle må om det de lider av skulle vara talbart, om man istället för att grämja sig talade om problemet och bemöttes av konstruktiv förståelse istället för motangrepp eller försvar. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, frågan är varför. Kanske har vi en inbyggd mekanism som säger att vi inte får visa att vi kan göra fel, ungefär som i djurvärlden. Man får inte visa sig svag för då är det kört för en. Dessutom är det så viktigt hur saker sägs, med vilken röst, tonfall, ordval…

När vi begav oss till stan för middan var vi alla ganska möra. Men vi piggnade till, beställde en massa god mat, några glas vin och njöt av kvällen och sällskapet i vilket fall. Det skulle bli popquiz på kvällen men vi kände inte att vi hade tillräckligt många fräscha hjärnceller kvar för att kunna delta.

På vägen ut blinkade den närvarande transvestiten vid grannbordet till vår chef. Det tyckte vi var förstås grymt kul. Det är tillåtet att retas

Vid ankomsten till stugan skulle vi bara hoppa i sängen. Min kära mentor och kollega Gunne-May stod i sitt sovrum och med en helt obeskrivlig och obetalbar min tittade på 2 örngott hon höll i sina händer. Det visade sig att istället för att ta med sig ett örngott och ett påslakan lyckades hon i morgonens brådska och mörker ta med sig 3 örngott. Hur hon löste sin sovsituation har jag ingen aning om. Ett tag talade hon om att sprätta örngotten och breda ut tyget över sin  kropp medan jag föreslog att hon skulle stoppa ett ben i varje, men sov gjorde hon och såg ganska pigg och fräsch ut morgonen därpå.

Dag 2 var det kallt och blåsigt. Gänget talade om att gå ut och gå på stranden men jag har hål i skosulorna och kände inte alls för att traska omkring i snålblåsten och bli blöt om fötterna. Vi jobbade klart på förmiddagen, våra chefer lagade en superb lunch till oss alla och efter städningen gav vi oss iväg hemåt.

Det var mycket att tänka på. Dels har jag själv inte upplevt den stressen som en del av mina kolegor gjort, mycket beroende på att just mina ärenden håller sig ganska lugna. Men en kollega är nu långtidssjukskriven p g a stress och utbrändhet, och några mår så dåligt att det är bara en tidsfråga innan någon annan insjuknar. Och så får det inte vara. Jag känner mer och mer att jag troligen fattade helt rätt beslut när jag tackade ja till jobbet i Kinna. Även om det skulle bli lika jobbigt och stressigt, vilket jag betvivlar, så kommer jag ha betydligt mer tid att återhämta mig.

En av mina kollegor tyckte att det var den märkligaste saken – hur gör du, Veronica? Du är så cool! Hm, jag känner mig inte minsta cool, bara ganska trygg i mig själv och vet att vad jag än gör så kan jag inte ta ansvar för andra människors liv, handlingar och beslut. Kanske har det med åldern att göra. Jag ser saker rätt ljust för det mesta och jagar inte upp mig för sådant jag inte kan påverka. Kanske har jag blivit cool med åren.

Men man ska inte behöva vara cool för att kunna sköta ett jobb och känna att man gör ett bra arbete.

Farsdag

Trots att Magnus kommer hem först sent i natt (jag ska hämta honom på Landvettern klockan 23:00) så har ungarna och jag sett till att vi har lite farsdagspresenter hemma. Han kan ju få dem imorgon bitti i så fall. I det syftet begav vi oss till Knalleland igår morse. Vi hade ganska bestämda åsikter om vad vi ville ha. Eftersom det finns ett nytt akvarium som han älskar så skulle vi handla fiskar och diverse andra tillbehör. Vi kom till Knalle direkt när de öppnar och på så sätt lyckades vi faktiskt få en parkeringsplats. Senare under dagen brukar det bli helt hopplöst.

Vi knallade till djuraffären i Knallerian. Den är ganska nyöppnad och de har så mycket roliga saker och djur. Det var där Cesca köpte sitt nyaste marsvin i somras. Vi gick runt alla dessa akvarier med så många vackra fiskar. Det fanns sorter jag aldrig sett förut, och även pyttesmå räkor och små vita grodor och minihajar. Vi gick fram och tillbaka i säkert en halvtimma. Glina hade så svårt att bestämma sig.

Jag plockade fram en liten handpump, magnet för att rengöra rutorna och en häftig ruin att ha i akvariet åt fiskarna. De velade. Till slut har Cesca bestämt sig. Hon ville ha en minihaj åt pappa. I samma sekund säger tjejen som matar fiskarna: ”Ledsen att jag lägger mig i precis när du har bestämt dig men ska du köpa den hajen så har du snart bara den kvar i ditt akvarium. Den äter allt som är mindre än han och mycket snart är ALLT mindre än han. Han blir 45 cm lång!” Cesca bara gapade och snabbt avfärdade tanken på en liten haj.

Just då skramlade det till vid kassan. Där stod ett gäng tjejer, varav en utklädd i en papplåda, brudslöja och krona. De sjöng och hon skuttade runt i mitten och vi applåderade. Japp, möhippa. Ungarna tittade med klotögon, jag tyckte att det var ganska underhållande och tjejen i affären (vars namn visade sig vara Belinda) sa att hellre förblir hon singel i resten av sitt liv än utsätta sig för något dylikt

Till slut hittade Zache 4 zebrafiskar och Cesca en prickig mal. Dessutm hittade vi även en julklapp till vår käre far, som nu ligger gömd i huset i väntan på jul. Hela kalaset gick på 700 spänn, men det är ju farsdag bara en gång om året. Några kronor får jag tillbaka från månadspengen men det blir inte ens en fjärdedel.

Väl hemma släppte vi in våra nya fiskar i akvariet (de kan liksom inte vänta inslagna i papper på att han kommer hem), slog in resten av prylarna och gömde julklappen. Sen var det dags att sätta igång med maten (grillade kycklinglår, ris, potatismos, grekisk sallad) och njuta av att det var lördag och jag kunde sitta i soffan, titta på naturprogram och sticka på min fina lila kofta (som faktiskt bara saknar en ärm vid det här laget).

Söndag, deppdag. Nja, inte fullt så hemskt men visst är det lite ångest över en ny arbetsvecka. Jag ska hämta mannen mitt i natten och sen gå upp sex på morgonen och rusa till jobbet – och jag vet ju hur min almanacka ser ut inför nästa vecka. Men ännu är det söndag och jag ska skärpa mig och vila och sticka och laga mat – och njuta av ledigheten.

På gott och ont

Rätt som det är kommer ett sms från Magnus. Hans mor Inga och hennes älskade Curt har gift sig igår. Utan att säga ett knyst till någon av oss, i hemlighet liksom. Curt fyllde 65 i förrgår och Inga fyller om 2 veckor. Vi skickade en blomma – helt ovetandes att de var på väg till eget bröllop! Det var det Inga skulle ha en inspelning av Jan Malmsjös ”Vår bästa tid är nu” till, helt plötsligt faller pusselbitarna på plats. Jag hoppas att de kommer få många lyckliga år tillsammans. För jag har aldrig sett 2 människor som är så kära och så lyckliga som dessa två pensionärer

Jag berättade det för glina och vi pratade om hur tråkigt vi tycker att det är att vi inte fick vara med på deras bröllop. Cesca har aldrig varit på ett bröllop, nånsin, inte Alex heller. Jag rekommenderade att de skulle utöva påtryckningar på sin syster Hanna. Hon är ju ändå den som vi hyser något hopp om i detta avseende. Alex ser det inte så hoppfullt ut för just nu, med tanke på att han aldrig ens haft en flickvän. Jag föreslog att han skulle fria till Samuel.

”Vad trevligt!” sa Cesca och såg inte alltför extatisk ut.

”Vad då då?” undrade Samuel pillimariskt och gjorde en ledsen min. ”Tycker du inte om mig längre?” Vad vi skrattade, hon blev helt röd i hela fejset Vi diskuterade hur Samuel och Alex kommer sitta på ett servicehus, 80 bast, med sina käppar och rulatorer, och svära till något framtida spel tillsammans. Det är kanske tur att jag inte lever vid det laget.

Jag ringde till min mor för att höra hur det var med dem. Jag visste exakt vad hennes första ord skulle bli och gissa om jag hade rätt! ”Det var på tiden att du hör av dig”, sa hon bara jag sa hej. ”Ja, du”, sa jag, ”det var precis det jag visste att du skulle säga. Men vet du – jag hinner faktiskt knappt andas med mitt jobb, mitt pendlande och alla mina barn.” Visst är det väl märkligt att det är min plikt att höra av sig till alla, annars är jag en dålig mor, syster eller dotter och borde känna skuld. Min generations kvinnodilema. Det är vi som ska ta hand om alla både uppåt och neråt. Vilken naturlag är det som fastslår detta? Det är faktiskt så att min mor är pensionär, hemma hela dagarna och kunde ringa till mig precis när som helst. Men det är tecken på brist på min tillgivenhet och omsorg – att jag inte ringer stup i ett.

Redan på tveksamt humör tog jag en dust med lille sonen. Han kom lysande som en sol – han fick låna ett spel av Samuel. Och får han låna något av de stora pojkarna så är hans lycka gjord. Och just då kommer hans elaka morsa och säger att det inte finns på kartan att han skulle få spela en sådan skit. Jag minns inte vad spelet heter men det går ut på att köra ihjäl människor i stulna bilar. Helt förskräckligt. Jag förklarade att jag tyvärr inte kan förbjuda de vuxna killarna att spela det, annars hade jag gjort det, för jag tycker inte att det är kreativt för någon att spela spel som detta, oavsett ålder. Han blev super arg och jätteledsen och jag som mamma känner att det är väl för jä…igt att sådana spel utvecklas, produceras och säljs. Bara för att ungar vill ha dem så borde det finnas producentansvar, men det är förstås för länge sedan dränkt i pengar. Hur många barn är det som spelar dessa våldsamma grymma spel, och vad får de för syn på världen och livet – kanske helt undermedvetet. Är det så konstigt att de som sitter framför datorerna blir deprimerade, isolerade och panikslagna så fort de vistas bland folk? Det tycker inte jag.

Från förkylningar till jul

Nu har småförkylningarna slagit till även hemma hos oss. Förra veckan var Alex hemma med ont i halsen, denna vecka var Samuel hemma en dag, idag är det Francesca. Igår tvingade jag henne till skolan eftersom vi skulle ha ett utvecklingssamtal och det har redan blivit uppskjutet i 2 månader. På morgonen igår tog det mig 1 timme och 45 minuter att ta mig till jobbet. Måndag morgon, blåsigt och regn, då är det alltid ett litet helsike i göteborgstrafiken. Sen så var jag tvungen att sluta vid 4 för att hinna till utvecklingssamtalet i Bollebygd. Minus 2 timmar till på flexet. Jag kan verkligen inte fortsätta på det här sättet, det bara bidrar till stressnivån, även om jag inte hetsar upp mig i onödan.

 

Utvecklingssamtalet gick väl bra. Bortsett från att Cescas fröken är sjuk så vi pratade med hennes franskafröken – och hon vet ju inget utom det hon får rapport om från andra lärare. Och de rapporterna lyste med sin frånvaro. Det kändes som att vi lika gärna kunde ha gått in på nätet och läsa det lilla som framkom. Vi kunde se att Cesca är en exakt kopia av sin mor – älskar språk och bild, avskyr matte och idrott J Tänk att sånt går i arv.

 

Magnus och Cesca stack sedan till fiskeaffären. Han skulle för varje pris ha sina scalarer. Jag insåg att nu är vi i knipa. Det är just där vid kassan som de stora fågelboden står, som vi köpte åt honom i julklapp. Hur skulle Cesca nu bära sig åt för att hindra honom från att köpa en utan att väcka misstankar? Det gick inte – som jag befarade. Tydligen styrde han stegen rakt dit: ”Åh kolla, där har de såna som jag vill ha!” ja, och då styrde hon honom till fiskarna men han har nog fattat galoppen. Fy vad trist det är att man aldrig kan överraska någon…

 

Vi köpte Morden i Midsomer men jag somnade till filmen efter första mordet. Jag var så slut efter helgen och den sena natten innan. Och idag jobbar jag till halv sju så jag är inte hemma förrän 8. Så första kvällen hemma blir imorgon. Disken har hopat sig – ingen gör det frivilligt och jag har inte hunnit skälla. Nä, så här kan jag verkligen inte ha det.

 

Imorse startade jag min julspurt, mina julförberedelser. Ja, egentligen har jag startat tidigare genom att köpa lite klappar men nu kändes det på riktigt – jag gick in på Hemköp och köpte årets tv- och radiokalender! Nu är julen på gång. Nu längtar jag efter att få ställa fram alla ljusstakar, jultomtar och byta gardiner. Det är 6 veckor kvar till min semester och sen ska jag börja om på ett nytt ställe igen. Så kul – jag ser alltid så fram emot att börja lära mig nya saker, lära känna nya människor som kommer att bli mina vänner. Jag älskar det – kanske är det den kicken som gör att jag byter jobb vartannat år och boendeort lika ofta.

Ledsen

Jag satt i mötet som jag hade samordnat. Jag tog initiativet och skaffade lokal, jag sammankallade hela enheten för att hitta en gemensam tid, jag bokade lokal och mailade vår biträdande verksamhetschef. Hon hade läst vårt protokoll och ville ha ett möte. Veronica, den sammanhållande kraften.

Jag fann mig själv sittande i ett möte där vi som var närvarande ställdes ansvariga för hela gruppen, för dem som chockade oss med sin negativitet och nu inte kunde närvara; ansvariga för att vi kränkte våra chefer (som jag tycker så mycket om och beundrar). Vi ställdes ansvariga för saker som kom till uttryck i det så kallade protokollet som vissa styrde och som jag redan då insåg skulle ligga oss i fatet under en lång tid framöver. Protokollet som skrevs ut från känslor jag inte delade, chockades av och inte kunde försvara för vår biträdande verksamhetschef eftersom jag höll med henne. Protokollet som kränkte dem vi har ett gemensamt uppdrag med, som vi tycker om och beundrar och som jag skämdes för från samma sekund jag såg det utformas – men inte klarade av att motverka eftersom jag utgick ifrån att detta var vad Yvonne ville.

Jag skämdes å mina kollegors vägnar. Jag skämdes för att jag inte stod emot och starkare uttryckte min motsatta åsikt. Men mest av allt skämdes jag för att jag inte satte stopp för de personligt riktade angrepp som sårade mig och som jag insåg skulle såra min chef. Kanske ville hon höra det som alla kände, kanske hoppades hon att det fanns några som skulle stå upp för henne. För vi kände alla olika saker men bara vissa kom till uttryck.

Det kommer inte bli ändring i somligas sinne. För det spelar ingen roll vad omvärlden bjuder på, det som inte finns innuti själen kan ingen utomstående tillföra. Jag hoppas att lärdomen är följande: ge aldrig ett uppdrag gruppvis till 12 olika individer att uttrycka vad de känner för verkligehten är sådan att 12 olika individer inte uppfattar verkligheten ens tillnärmelsevis på ett liknande sätt. Och de som inte kommer till uttryck ska inte behöva stå till svars för dem som har gjort det.

Mot helgen

Så fullt under de sista dagarna. Jag jobbade förmiddagarna, ledig eftermiddagarna. Jag var sen til jobbet varje morgon p g a det underbara vädret. Vattnet på vägbanan samlas till stora sjöar som hotar med vattenplaning om man kör lite för snabbt. Jag gick igenom ärenden med min förste i 2 timmar, sammankallade möte med vår biträdande verksamhetschef sedan, köpte en matlåda och rusade till Treröse angående en klient.

Jag satte mig i bilen, tokkörde till Borås och gick med Samuel till hans socialsekreterare på försörjningsstöd. Åkte och storhandla inför helgen. Plockade in posten. Bad barnen att skriva julklappslistor. Plockade in disk…..

Min söta kollega Tina frågade mig i morse hur jag bar mig åt för att inte gå under av stress, för det är vad hon känner att hon gör. Hon trivs med jobbet, hon trivs privat, men hennes kropp ger sakta upp tjänsten…Jag vet inte hur man gör. Jag har inga allmänna råd. Just idag är jag ledsen och nedstämd och otillräcklig. Jag borde ha sagt mer kraftfullt ifrån, stått upp för min fantastiska chef som jag beundrar. Jag gjorde inte det och nu kan jag inte stå och säga – så tycker inte jag. Det är för sent. Jag kan bara hoppas att hon vet.

På kvällen ringde min nya chef, Eva-Lena. Jag får mer i lön än jag trodde men inte fullt så mycket som jag har nu. Jag ska ge det nya jobbet en ärlig chans. Det är nära och det finns säkert gott om goda sidor och människor att glädja sig åt. Jag har bara svårt att se hur allt detta ska slå Biskopsgården, hur jag ska kunna hitta lika underbara kollegor och chefer och en atmosfär där alla tillåts tycka saker, hur tokiga de än är.

Pia och Anna har hittat den ultimata lösningen – jag ska flytta närmare så är det ur världen anser de. Jag gläder mig åt att vara så omtyckt och lider av att behöva sluta. Tre månader – sen vet jag.

Klappjakten

Alla julklapparna är inhandlade. Nästan. Alla spel har vi skickat efter, likaså filmerna. Vi tog ut pengar som vi beräknade skulle räcka till alla 4 barnen och kilade runt i Knalleland. Kläder, smycken, kosmetika, leksaker….Efter ankomsten hem satt jag och slog in allt medan Magnus lagade mat. Jag hann med nästan allt. Nu får vi hoppas att ungarna inte snokar runt när de är ensamma hemma och hittar alla prylarna.

Magnus har jag kvar. Han vill ha ytterligare akvarietillbehör. Så Hugo Boss, ett nytt örhänge, ett vackert svärd att hänga på väggen eller en doftlampa i form av en döskalle. Allt detta får jag fixa under veckan eftersom Magnus flyger till Newcastle imorgon och kommer hem på fredag. Jag ska också till Dalsjöfors och hämta kickboarden jag köpte på Blocket någon kväll.

Jag har tänkt mycket på det jag fick höra under mitt medarbetarsamtal. Jag fick mycket beröm, massor av goda vitsord och tonvis med positiv energi. ”Du har bara ett tillkortakommande, Veronica”, sa min chef. ”Du vet inte ditt eget värde.” Troligen var jag röd som en tomat i ansiktet vid det laget. Vad säger man när man får höra detta från sin chef?

Jag har alltid beundrat ödmjuka människor. Ju större en person är, dessto mindre väsen gör han/hon av sig. Det har ingenting med självkänslan att göra. Jag har hur bra självkänsla och självförtroende som helst. Det har jag kämpat mig till genom att lära mig använda den positiva tankekraften. Jag vet vem jag är, jag är stolt över det och står för det i alla situationer. Det betyder inte att jag anser att jag är förmer än andra eller att jag måste synas och höras i varje situation. Men det är oerhört gott att bli sedd och bekräftad av andra. Nu hoppas jag att jag ska kunna förmedla vägen till harmoni till mina barn. För mig kvittar det om de blir vetenskapsmän eller hemmafruar. Bara de är harmoniska, självmedvetna människor. Kanske kan minnen av mysiga barndomsjular vara en del av vägen dit.

Jakten på välmående

Igår konstaterade Magnus surt att nu får det vara nog. Det går inte an att hela tiden gå upp i vikt. Han skulle minsann ut och springa som alla andra 40-åringar och nu förstod han dessutom varför de gör det. Det är ingen missriktad jakt på ungdomen – de har inget j…a val om de inte vill rulla fram ganska snart! Han såg inte det minsta glad ut. Han är lika förtjust i springandet som jag. ”Att springa utan att ha polisen i hälarna tyder på själslig obalans” sa Ulf Peder Olrog och vi är de första att hålla med honom.

Magnus packade sin resväska med de nyinköpta kavajerna och byxorna i generös storlek och fortsatte att muttra. ”Bara man unnar sig en påse ostkrokar eller något gott så går man upp 2 kilo! Hur j…a roligt är det?”

Ja, kanske börjar livet efter 40. Men det livet har onekligen sina utmaningar. Kanske gäller det inte oss som fortfarande har små barn hemma. Eller oss som har lätt att gå upp några kilo. Eller oss som har värk på diverse ställen. Men å andra sidan brukar min kompis Lubos säga: ”Om man vaknar efter 40 och inte har ont någonstans så är man död.” Bara att acceptera livets gång.

Så – när jag låg vaken inatt p g a värk i kroppen så funderade jag på hur jag ska lägga upp det nya livet, det som för min del började för 7 år sedan. Jag ska sluta med vinet, dra ner på stressen, fettet och kolhydraterna, börja röra på mig och träna upp mina värkande muskler så kanske de blir snällare (Ojojoj, Anna Skipper skulle jubla om hon såg mina föresatser här). Idag flyger Magnus till UK så jag kan börja redan idag. Om jag ger det 8 veckor som de gör på TV (för så länge tar det att bryta gamla vanor och skapa nya) så får vi se om jag mår bättre, är smärtare och har mindre ont. Det kan i alla fall inte skada.

Nu börjar glina vakna till liv så det är bäst jag går och lagar frukost. För min del blr det en proteindrink.

 Magnus 19 respektive 40. Livets förfall säger han. Jag säger som John i Kalenderflickorna: ”Det är det sista stadiet i solrosornas liv som är det allra vackraste”

The Knight Rider

Vi har fått tillökning i familjen. Inte Samuel, han är redan gammal i gården. Vi har fått en ny bäbis, repfri och silverfärgad, och det är en hon. Hennes namn är Toyota Avensis. Hur jag vet att det är en hon? Ja bortsett från kjolarna så är det faktiskt rösten. Hon har en sammetslen röst som hon välkomnar alla förarna med. Hon talar om ifall våra mobiler är anslutna till högtalarsystemet, hon vägleder oss till destinationer vi inte skulle finna utan henne och med vänlig stämma kräver hon röst ID när en ny mobil kliver in i hennes annandöme. Man trycker på en liten knapp på ratten och säger: ”Ring upp Curt Tellberg!” och hon verkställer ordern och alla som sitter i henne deltar i konversationen via högtalarsystemet.

Hon har en regncensor i vindrutetorkarna som talar om hur snabbt de ska vifta. En bländningscensor i backspegel som automatiskt tonar sig i lämlig ton när man blir bländad bakifrån. Hon har parkeringscensorer både bak och fram, hon är automatväxlad och det enda man egentligen behöver göra är att styra. Allt annat sköter hon i princip själv.

Jag tänker på David Hasselhoff och den helsköna bil han körde på 80-talet i serien The Knight Rider. Jag har för mig att det på den tiden var en han och hans namn var Kim eller Kit eller något i den stilen. Alla killar var som tokiga i den serien. Alla tjejer tyckte att nu fick det väl räcka med dumheter. Nu är den här, den talande bilen. Det tog bara ett kvarts sekel. Ibland önskar man att någon från förr i tiden kunde hoppa in med hjälp av en tidsmaskin och se hur långt vi har kommit. Se hans/hennes stora klotögon vid åsynen av det vi själva knappt tror är möjligt och bara ett fåtal av oss begriper hur det fungerar. Någon som Jules Verne.

På tal om tidsmaskiner så är jag inte alls så säker på att de är bara knäppa fantasier. Efter min första tur i vår nya familjemedlem som började med att hon frågade efter mitt namn tror jag nog att i stort sett allt är möjligt.

Lite tokig

Igår ägnade jag mig åt lite research i mina gamla album och hittade en massa fina kort på mina söta flickor. Nu ska jag försöka sätta ihop små berättelser om var och en av dem. För så olika som de är så skulle ingen tro att de har samma mor. Det tror knappt jag ibland. Jag brukar skämta att de blivit utbytta på BB men de tycks inte tro det eftersom de är alla tre lite tokiga på samma sätt.

Jag börjar med ett smakprov på en liten pajas-tös:

Detta foto kommer jag för alltid att förknippa med en härlig just då ofta spelad ABBA låt:
”I am behind you, I´ll always find you, I am a tiger!
And if you fear me, never go near me, I am a tiger!”

Berg-och-dalbana

De senaste dagarna har jag åkt en känslomässig berg-och-dalbana. I fredags först uppe i molnen efter mitt utvecklingssamtal med Yvonne. Och strax därefter ner i helvetet på mötet med Marie-Louise. Det mötet har jag burit med mig hela helgen, det blev så fel någonstans i processen att jag inte kan hålla tyst om det.

Idag först en bra morgon med mackor (och en helt underbar diskussion om hur man snärjer en 8 år yngre man utan att hamna i fängelset) och löfte om en tid med Yvonne, sen ett ledset samtal med Gunne-May, ledsen och upprörd efter det som hade hänt. Planeringsmöte för att förbättra vår lunchmiljö (den frågan är nu närmast mitt hjärta och får mig att känna mig rebellisk och revolutionssugen). Sedan ett möte på Familjehemsenheten, lunch i det fria (jag satt på en parkbänk och åt grillad kyckling och limpa), Elida ringde och frågade om hon kan få vara hos oss på Nyårsafton (så klart du kan snuttan, du är så välkommen så!), och ett möte på BUP. Upp och ner, upp och ner, hela dan.

På vägen hem stannade Cesca och jag på ICA Maxi, köpte ett par julklappar till Zache (från Cesca), färger till att måla Magnus fågelhus, och Midsomer Murder. Jag kom hem, gjorde upp eld i pannan och vi gav oss i kast med målningen. Jag tror att det blir riktigt fint när det blir klart. Jag såg på Midsomer Murders, ett ganska nytt avsnitt som jag fortfarande har i färskt minne. Magnus ringde från Newcastle och jag frågade om han hade träffat Tom Barnaby. Det hade han inte, dock frågade även han efter honom och blev omedelbart stämplad som svagt sinnesförvirrad.

Imorgon är en låååång dag igen. Jag har hembesök till och med klockan 5 på eftermiddag. Jag måste sedan hämta Cesca, åka hem, hämta en till julklapp i Kinnarumma, göra fika åt Zache till hans utedag….Jag tror inte att Yvonne kommer ha tid med mig imorgon heller. Och jag bara måste ta upp den helt felskruvade processen med henne. Nåväl, det finns ju mail.

Jag bjöd mig också självmant till Utredningsgruppens jullunch och skrev på listan att jag ska ha med mig tjeckisk potatissallad, som förra året. Hemma hos Christian. Det får bli mitt sätt att säga farväl även till de kollegor jag inte längre jobbar med men som har varit mina nära vänner under 2 års tid.

En dö torsk

Cesca och jag satt och målade fågelhuset till sent på kvällen. Men det var hemskt roligt. Ikväll kan vi kanske slutföra konstverket, eller eventuellt imorgon kväll. Jag jobbar till halv sju, sen ska jag hämta henne och sen ska vi åka och hämta en kickboard.

 

Idag försökte jag förtvivlat få en tid med antingen Yvonne eller Else-Marie. Det gick inte. Jag försökte förklara vad ”gruppen” känner och insåg att det jag håller på med är helt absurt. Jag håller inte med dem som ser allt i svart, men likt förbaskat blir jag ställd till svars för det eftersom jag inte ställer mig utanför gruppen klart och tydligt, utan agerar som en medlare mellan gruppen och ledningen. Sjukt. Nej, är det någon som tycker att vi borde diskutera detta mer för deras egen och deras själsfrids skull så får de göra det. Jag tänker släppa det, inse att jag inte har gjort något som jag måste skämmas för och fortsätta må lika fint som jag gjorde innan.

 

Idag julpyntade jag på mitt kontor. Eva kom förbi och förfasade sig över att jag packade redan! Nej då, jag packade inte, jag tog bara fram min pryllåda från under bordet och plockade fram mitt julpynt. Det enda jag sparar till nästa fredag är mina adventsstakar. Sen är julstämningen fulländad.

Samma sak blir det hemma – nästa vecka blir julpyntandets vecka. Åh, som jag ser fram emot att ta fram alla julgardinerna, alla tomtarna och alla ljusen och få hemmet så där glittervarmt som det bara blir varje år i december. Varje morgon går vi upp och ser på julkalendern och öppnar diverse luckor. Vi bakar pepparkakor och lussekatter och Magnus bygger årets pepparkakshus.

 

I år hotar han med att skaffa en ny karp till vårt julbord. Förrförra året gick det raka vägen åt pepparlunden. Karpen låg i plastbaljan i duschen en natt (levande så klart – allt enligt en god tjeckisk tradition) och på morgonen hördes ett skri nerifrån: ”Morsan, varför ligger det en dö torsk i badrummet?!” Kanske ska man be handlarn att få köpa en avliden karp istället för en levande. Om man nu för varje pris måste ha en karp på julbordet…

Tina

Bara ett par veckor efter vår sexdebut och exakt på vår bröllopsdag upptäckte jag att jag var troligen gravid. Det skulle i sig inte vara så problematiskt om inte Stefan drabbats av röda hund och troligen smittat även mig alldeles i början av graviditeten. Min allra första graviditet började alltså med rädsla och oro för att babyn var skadad, att jag måste göra abbort och tänk – kanske inte kommer kunna få barn mer. Vi sprang till läkargenetiken på diverse prover och undersökningar för att sedan vara tvungna att avgöra om vi ville ta den lilla risken som ändå fanns eller inte.

När jag var gravid i åttonde månaden tog vi tåget till Sverige. Min första resa till väst någonsin, min första resa utomlands utan mina föräldrar. Och tanken var att jag skulle stanna i det nya landet, bo och leva där. Jag som knappt visste var Sverige fanns på kartan. Jag hade fel papper med mig, det saknades en stämpel, vi måste hoppa av tåget före gränsen och sedan nästa dag ta ett tåg utan att ha platsbiljetter. Det var juli 1981, full säsong, folk stod på varandra i tågets gångar och jag var höggravid och utan platsbiljett.

Vi åkte till Umeå för att hälsa på Stefans bror. Hans fru tog inte mina värkar på allvar utan ansåg att jag som förstföderska inte visste ett skvatt och hon som då redan hade 3 barn visste allt. Tyvärr visade det sig senare att hon hade fel och jag rätt. Tina föddes en månad för tidigt p g a sammandragningar som öppnade livmoderhalsen i förtid. Jag pratade bara engelska och hade tur som fick en helt ljuvlig barnmorska vid namn Ann Karrberg. Ann förlöste mig på engelska och senare skämde bort mig med att bära in diverse prylar åt mig (som egen liten radio).

Jag fick postnatal depression helt ovetandes om vad det var. Jag ville dö, vägrade gå ut och träffa folk och grät mig genom dagarna. I Polen hade Solidarnost och Lech Walensa just påbörjat den demokratiska processen, världen var i gungning och jag undrade om jag var vid mina sinnens fulla bruk som satte ett litet barn till världen. Vi bodde i vaktmästarbostaden i Freluga och Tina fick kikhosta bara 6 veckor gammal. Några veckor senare blev vi inlagda på sjukhuset i Hudiksvall, mest för att jag höll på att kollapsa av trötthet.

När Tina var 6 månader flyttade vi till Prag. Hon hostade fortfarande¨och hennes blodvärden var urkassa. Ytterliggare en inläggning på sjukhuset i Prag. Men Tina vägrade äta. Ammad och oavvänjd vägrade hon befatta sig med annat än bröstmjölk. Alla förfasade sig över den svenska kulturen att amma barn i ett halvt år. Och lägga dem på magen för att sova.

Vi flög tillbaka till Sverige när hon var 18 månader. Hon förstod bara tjeckiska. I planet tog en snäll amerikanska hand om Tina eftersom jag mådde illa. Min allra första flygtur. Vid anskomsten upptäckte vi att allt vårt baggage var försvunnet och vi fick låna ihop kläder till både henne och mig.

Efter skilsmässa från Stefan har Tina bara bott med mig ett år i Latorp. Alexander som då var 10 år berättar med stor förtjjusning om hennes tokiga bravader. Hur hon hoppade ut ur fönstret i sitt rum mitt i vintern i bara nattlinnet för att kolla om det gick (ifall det skulle börja brinna) och sedan inte kunde komma in igen. Hon ringde på dörren, Alex öppnade och till sin häpnad såg han Tina (som han trodde sov i sitt rum) stå i halvmeter snö i nattlinnet. Hon traskade näck i trädgården på morgnarna för att hämta en ren bh som hängde på tork och var i det närmaste orsaken till vår grannes hjärtsnörp. Hon firade en Nyårsafton hemma med sina kompisar och ringe oss i Eskilstuna helt uppskrämd att diskmaskinen låter och troligen vill den diska!

Nu är min tokiga äldsta tös 27 år. I hennes ålder hade jag 2 döttrar, hade nyligen varit sjukskriven för panikångest attacker och höll på att skilja mig. Livet i det nya landet hade varit allt annat än underbart men så här i efterhand ser jag att det var en del av den resan som skulle göra mig till den starka, trygga och harmoniska person som jag är idag. Jag vet att hennes liv inte heller blivit någon dans på rosor. Men jag hoppas att även hennes prövningar kommer att stärka henne och att hon en dag kommer se tillbaka och tycka att det kanske var värt det. För precis som jag är min stora tjej en riktig fighter och överlevare.

1 år gammal, ateljékort från Prag.

Tinas lille Filip förra sommaren hos oss.

Tinna och hennes 18 år yngre lillebror Zache bygger lego. Vad ska man säga? No comments

Stressad, ledsen och ensam

Gräsänka med 4 barn, mitt i den svenska skogen. Alexander har hög feber och hostar. Han måste till VC på fredag för att få läkarintyg men jag får inte ledigt för vård av en 18-åring och eftersom det inte går några allmänna kommunikationer hit så har vi 3 valmöjligheter: han går till skolan på fredag och blir ännu sjukare nästa vecka, han stannar hemma och får ogiltigt frånvaro, jag tar semester och åker med honom till VC. Jag har jour på fredag vilket ställer till det något.

Idag var jag på hembesök i Skene till klockan halv fem på eftermiddag. Alltså fick jag sedan i regn och slask köra som en vilde till Borås för att hämta Samuel och sedan till Bollebygd för att hämta Cesca. Hon fick inte vara i skolan efter halv fyra. De låser. Så jag visste att hon väntade på att bli hämtad i 2 timmar i regn och kyla. Stressmoment?

Zache ringde när jag var på väg och ville ha hamburgare. Så vi styrde kosan till Max och handlade hamburgare till oss alla. Sen måste vi till ICA för att köpa lite smör och mjölk också.

Jag kom hem halv åtta ikväll igen. Helt slutkörd, sönderstressad och faktiskt riktigt ledsen. Jag fixar det inte, 4 barn, heltidsjobb, pendling till Göteborg, hämtning av alla och sedan också handling och diverse annat inför julen. Jag fixar det inte ensam. Om det bara fanns en enda buss som gick hit. Eller om våra vuxna killar hade körkort! Jag vet att det är bara 4 veckor kvar men det känns så långt. Under de veckorna ska det också förberedas jul, jag måste färdigställa och skicka Kajsas album, jag lovade gå med Zache till badhuset och med alla på bio…och när ska jag handla klappar till Magnus? Det hade jag tänkt göra denna vecka när han är borta – men räknade inte med att jag skulle komma hem halv åtta varje kväll.

När blir det min tur att åka iväg helt själv, umgås med vänner, gå ut på kvällarna och bli bjuden på allt, se roliga saker och ha bara mig själv att tänka på? Förmodligen i nästa liv. Eller kanske inte ens då.

Jordgubbar med vispgrädde

Gunne-May hade ett jobbigt umgänge på förmiddagen. Hon satt på mitt kontor i morse och beklagade sig över både det ena och det andra. Klienten är en mycket speciell person och Gunne-May måste hänga med ut till någon ankdamm för att han ska få träffa sin omhändertagna dotter. Vi diskutterade gårdagen en stund och efter kaffet stack hon och Vanja till sina friluftsaktiviteter.

Jag hade en av dessa dagar då man jobbar som en liten tätting hela dagen utan att på eftermiddagen kunna säga vad man egentligen gjort. Man svarar på mail, ringer till folk, svarar i telefon, rensar en akt eller två, skickar ett par brev, beställer taxi….massor av småsaker som måste göras utan att de syns. Ett av mina ärenden håller på att rasa ihop och vill det sig riktigt illa så måste jag göra ett omedelbart omhändertagande imorgon. Men det blir då det.

Gunne-May och jag stack till vår lunchrestaurant för att få oss lite mat. Hon skulle ha sitt utvecklingssamtal med Yvonne klockan 1 och jag skulle ha ett klientmöte. Innan vi återvände till kontoret upplyste hon mig att hon hade köpt en bakelse som vi skulle dela på till kaffet…

Jag kom att tänka på min morfar. Han hette Bohumil, kallades Bohous. Han upplevde det mycket fattiga året 1938 när han var 25 år gammal och det märkte honom för livet. Han älskade bakelser. Varje gång vi barn inte visade tillbörlig tacksamhet för mat sa han:”Ni skulle ha upplevt 1938!” ungefär på samma sätt som man här i Sverige tjatar om de hungriga barnen i Afrika. När han passade mig brukade han ta mig med till ett litet konditori på Moskvagatan i Prag 10. Jag fick beställa vad jag ville. Där fanns gräddbakelser med smörkräm, chokladtårtor och marängbitar. Men helt ofelbart valde jag alltid samma sak: jordgubbar med vispgrädde. Morfar ruskade på huvudet. Så mycket gott och ungen ska ha jordgubbar med grädde. Det hade vi ju hemma, fulla trädgården med jordgubbar!

När vi kom hem plockade morfar fram kalkpapper. Jag älskade att rita och han kunde inte så bra så han lärde mig kalka av bilder från gamla tidningar. Inte så roliga kanske, de flesta föreställde Lenin, Breznev eller något arbetarmonument, men jag var 5 år och allt var egentligen roligt.

Morfar är för länge sedan på andra sidan men var gång jag blir bjuden på en gräddbakelse vaknar han till liv i mina minnen. Han och så jordgubbar med vispgrädde.

Jag, Helena och morfar bygger snögubbe (1972).

Fortsättning…

Jordgubbar med grädde är bland det bästa jag vet. Och i brist på grädde så kan jag äta dem bara ändå. Men den tjeckiska varianten – mosade med socker och ovisspad grädde – den är helt enkelt oslagbar.

När jag var liten hade min mormor och morfar en jättestor trädgård en liten bit utanför sin lilla by. I trädgården växte och odlades allt mellan himmel och jord. Vi hade fruktträd och valnötsträd, jordgubbsland, hallon och björnbär, grönsaksland med kol rabbi, ärtor och morötter, potatisland och stora rabatter med snittblommor. Varje söndag när vi skulle åka tillbaka till Prag tog min mamma med sig en bukett att ha i vasen hemma i lägenheten.

 

Körsbär och jordgubbar mognade redan i maj och juni. Det var den bästa tiden på året. Morfar som hatade se att något gick till spillo plockade fram långa stegar som han sen klättrade upp på som värsta kråkan och plockade körsbär från de tunnaste grenarna (och morfar var minsann inget litet muffins!). Han tillverkade fågelskrämmor av unika slag då han använde kroppsdelar från mina trasiga gamla dockor. Men tjattarna bet inget på – och då tog han till sitt slugaste knep. Beväpnad med sitt luftgevär lövade han in sig i trädgårdsskjulet och sköt vilt omkring sig när de stora flockarna anföll vår frukt. Samma trädgårdsskjul som han använde som tillflykt när han blev osams med mormor och utslängd i kylan. Mormor visste emellertid var morfar tog vägen och skickade oss ungar med en liten kastrull innehållande lunch till tjurgubben varje gång han emigrerat dit. Och då fick man en liten peng från morfar, för besväret.

 

Jag ser fortfarande min morfar för min inre syn när han balanserar på stegen. Och på mina oroliga frågor svarade han alltid: ”Oroa dig inte, Verusko, uppåt flyger jag nog inte och nere kommer du att hitta mig!”

Datastrul

En blick på termometern talade om för mig i morse att det nu är läge att ta på sig en jacka. Hittills har jag kört med bara en tröja eftersom jag inte fryser i första taget. Men vid minus 6 går gränsen. På marken låg något som liknade snö vilket gjorde framförallt mina barn helt extatiska. Cesca bubbade på sig stickade sockor, halsduk, mössa och vantar vilket är i hennes fall högst ovanligt. I vanliga fall kan det falla bönder (tjeckiskt talesätt) och hon trippar omkring i svart läderjacka och sommarskor (hmm, var har jag hört detta tidigare?).

 

Vi startade bilen och jag körde försiktigt genom skogen till skolbussen.

”Är det halt?” sa Cesca smått ironiskt.

”Ingen aning”, sa jag, ”men det ligger snö på vägbanan och jag tänker inte chansa!”

Det visade sig vara ett mycket klokt sätt att gå till väga. Redan före avfarten till Bollebygd var det stopp på vägen. Blå ambulansljus lyste upp långt framför oss. Det var den första av 3 avåkningar på sträckan Borås – Göteborg.

 

Jag kom som vanligt för sent till jobbet. Hastigt tog jag en kopp kaffe för att komma i balans. Gunne-May och jag satte oss ner i hennes rum en stund. Hon var på väg till ett ångestframkallande hembesök och jag väntade på mitt, minst lika ångestframkallande. Hur säger man till en mamma som har i 2 års tid kämpat mot sitt missbruk att det inte räcker, att hennes barn ändå har behov som hon inte klarar av att tillfredsställa, att han inte kan få bo hos henne i fortsättningen? Hur säger man detta en vacker fredag eftermiddag när världen lyser vit av den nyfallna snön och barn har rätt att njuta av livet och längta till Julen?

 

Jag ringde också till Svensk adressändring. Påverkade av alla roliga reklamsnuttar försökte vi igår förgäves ändra Samuels adress via deras hemsida. Vi gjorde flera misslyckade försök, slösade bort halva kvällen och sedan gav upp. Vi stupade på det faktum att vi inte är i besittning av ett gatunummer. Vi har för guds skull inte ens en gata. Vi bor i SKOGEN och vårt hus har ett NAMN. Det ville datorn inte acceptera. Han hakade upp sig och påstod att det angivna numret inte finns på den aktuella gatan (som jag alltså inte angett då de inte finns). Ibland undrar jag om dessa program som borde vara baserade på verkligheten helt plötsligt gör uppror och börjar leva sitt eget liv. Som Agent Smith i The Matrix. Skutta runt i datavärlden och jäklas med vanligt folk. Vägra samarbeta. Göra livet surt.

”Ha”, tycks den tänka, ”här har du suttit i 2 timmar en vardagskväll och vad hade du för det?”

Nåväl, jag ringde och beställde blanketter istället. Med tanke på våra skogar så borde man verkligen försöka komma ifrån alla dessa papper. Men då måste det till att någon får bukt med alla irriterande och frustrerande program som troligen och förhoppningsvis varit avsedda för att underlätta.  

På en fredag

Fredagar ska vara korta, lätta, sköna veckodagar. Vi jobbar bara till halv tre, vi ska helst inte ta emot besök och inte sitta med svåra beslut. Det låter vettigt, ingen ska behöva ta med sig hem ångest över helgen. Det problematiska är att just fredag är en sådan dag då våra klienter brukar ha det vi kallar för fredagsångest. Helgen kommer och de vet att ledigheten för med sig problem. Fylla, missbruk, bråk, misshandel…På fredagar sitter vi allt som oftast med akuta ärenden, föräldrar som krackelerar, barn som måste omhändertas. Inga svåra beslut, heh? Mitt i det svåra och smärtsamma lyckades jag ändå få ett bra och lättande samtal med den mamman vars son jag placerade i jourfamiljehem igår. Att det över huvudtaget ska behövas jobb som mitt! ”Vad gjorde du på jobbet idag?” Jo, jag måste omhänderta ett barn. Inte den bästa av världar…

 

Jag hade jour så jag jobbade till halv fem. Det gjorde inte så mycket. Jag skulle hämta Magnus på Landvettern efter hans tjänsteresa till Newcastle. Sluta halv fem, hämta mannen klockan 5, hämta Cesca och Samuel, handla. Perfekt upplägg. Det insåg även vädret i Amsterdam och bestämde sig för att så enkelt ska du inte ha det på en fredagskväll. Magnus sms-ade ivrigt hela dan. Först lyfte inte hans plan från Uk eftersom det inte fick landa i Amsterdam. När han slutligen kom till Schiphol så fick de inte lyfta därifrån p g a vädret. Jag fick hela tiden nya sms med senarelagda tider och insåg att min planering gick dithän. Jag åkte hem. Cesca bestämde sig för att sova över hos Eve. Jag hämtade Samuel och åkte hem. Handla blev det inget av – Magnus satt på alla pengarna.

 

Alltså satt jag på Landvettern halva kvällen och väntade på det försenade planet. Vi kom hem klockan åtta och skulle se Oceans Thirteen men jag somnade efter en kvart. Av fem kvällar denna vecka har jag varit hemma före klockan åtta en gång, en kväll.

 

Just nu känns det som om jag balanserar på kanten till ett stup. Det finns människor och åtaganden som håller i små osynliga strängar som är fästa vid mit hjärta och själ och de drar i mig. Vissa neråt i avgrunden, vissa åt andra hållet, uppåt, åt sidan, åt alla håll. Jag står på tårna och i huvudet upprepar jag mantrat: ”Släpp jobbet, släpp jobbet” för att inte halka och falla neråt. Hittills har det fungerat. Men avgrunden känns närmare just nu.

 

 

Prisad varde scannern

Jag hade sett dem lite där och var i de nya stora supermarket-affärerna som ICA Maxi eller Willy´s. Det slog mig att de som använde dem slapp stå i kö vid kassorna men det verkade lite sci-fi krångligt och jag brydde mig inte att ta reda på hur de fungerar. Idag när vi kom till Willy´s stod där 2 söta blonda flickor som erbjöd sig att lära oss använda scannern. Ja, what the heck…Vi tog en av de gula sakerna som i mångt och mycket liknar phasers från Star Trek (och Magnus började genast skjuta på mig med en av dessa) och började handla. Vi sprang runt, hämtade varor, scannade och stoppade direkt in i våra kassar. Det var hur roligt som helst. Sedan var det bara att lämna vapnet vid utgången och betala med kort via en dator. Helt köfritt!

 

Vi hittade filmen The Grinch. Både Cesca och jag älskar den. Så efter all matlagning och städning och diverse andra göromål stoppade vi in filmen och hela familjen bänkade sig vid tvn. Mina barn är riktiga Carrieaner. Det spelar ingen roll vilken film med Jim Carrie det är, de älskar den. Och den här filmen är både rolig och söt och lite galen – helt perfekt en kall vintersöndag, en vecka före första advent.

 

När jag var liten brukade vi varje jul se en annan film som för alltid kommer vara en del av mina barndomsjular – den ryska sagan ”Farfar Frost”, Morozik. Jag såg den varje år och jag kan fortfarande se för min inre syn den elaka häxan, stygga styvsystern, den mallige Ivan och den vackra Nastenka.

Och båda filmerna handlar ju om kärlek mellan människor. Om julens budskap.

Eller som det sägs i Grinchen:

 

“Whatever then happened, in Whoville they say

The Grinch´s little heart grew 3 sizes that day.”

Mister Random

Samlade runt kycklinggrytan med dijon och svamp samtalade vi om allt mellan himmel och jord. Magnus och småglina har varit i Borås och handlat klappar, stora killarna hade täckt mina rabatter med granris och jag hade både pyntat, städat, dammsugit och lagat mat. Dessutom har vi äntligen kommit oss för att avfrosta frysen eftersom termometern visade minus tio i morse. Jag försökte hitta vår utomhusslinga men den har spårlöst försvunnit. Inte konstigt, med alla dessa lådor som står högt och lågt i både garaget och förrådet. Som sagt diskuterade vi diverse saker som nästa veckas inbjudan till Gunilla i Åsa och kommande veckas aktiviteter samt det förestående julfirandet. Just då höjer Zache sin stämma och yttrar tankfullt:” Jag duschar faktiskt två gånger i veckan. På söndag och efter gympan i skolan.” Det blev knäpptyst medan alla försökte förstå var i konversationen hans påstående passar in bara för att upptäcka att det inte gör det. Vi brast i gapskratt.
”Jaha,” sa jag, ”och hur kom du att tänka på detta just precis nu?”

Zache tittade på mig fundersamt en stund och sen sa han lugn:

”Ja, inte vet jag. Jag är Mister Random, som Alex brukar säga!”

Jag tänkte på alla tillfällen då man fick sig ett gott skratt på grund av Zaches uttalanden. Som när han satte sig bredvid mig på utetrappan med orden:”Yo, woman!” 7 år bast. Javisst, han tar efter sin idol, sin storebror Alex. Han ska ha lika långt hår och prata lika coolt, och han är i sjunde himmelen när killarna låter honom hänga i deras rum eller spelar spel med honom.

Kanske kan man se den lille spelevinken i hans blick redan på ett-års kortet.

Ibland tänker jag som så – var det så särdeles klokt att skaffa det sista femte barnet vid 40-års åldern? Hade jag lagt av efter Cesca så skulle jag nu vara betydligt friare. Alla de andra barnen är nu vuxna och en 14-åring är trots allt ganska självgående. Var det nödvändigt?

Men sen tittar man på hans leende, hör hans tokiga uttalanden och inser att livet skulle ha varit så mycket gråare utan honom. Han får oss alla att skratta, han driver vissa av oss till vanvett, men ingen av oss skulle vilja vara utan honom. Och så länge man har små barn så tror man själv att man inte är en dag över 30. Allt har som synes sina goda sidor.

Nu har Mister Random hunnit bli 9 i alla fall och kommer inte vara liten så länge till. Han tror inte längre på Tomten (fast riktigt säker är han nog inte), han älskar pistoler och flygplan (till sin pacifistiska mors djupa förtvivlan) och ganska snart kommer väl de första skäggstråna och målbrottet. Tiden rusar. Men jag känner att det är ganska gott. Jag har gjort mitt bästa och fått 3 underbara tjejer och 3 härliga killar.

Vad mer kan man möjligen önska sig?

Jul i Tjeckien

 

Vår trädgård såg så vacker ut i morse, helt klädd i ett tunt snötäcke och frost. Kanske inga mängder men det behöver det inte vara för att det ska vara vackert. Jag kom att tänka på vår Kajsa, vår söta utbytesstudent som bodde hos oss förra året. Hennes stora dröm var att uppleva den svenska karga vintern. Hon längtade efter snö och is och vid varje litet snöfall rusade hon ut som en kalv på grönbetet, tog kort, rullade i snön och byggde snögubbar. Tyvärr fick hon inte mer än tre sådana chanser. Vintern praktiskt taget regnade bort.

I år hoppas vi och våra barn att det ska bli så där vitt och vackert som man vill ha det på julen. White Christmas och allt…Jag har plockat fram lite jullyktor, hängt upp ljusgardin i vardagsrummet (jag fick balansera på en ranglig stege över akvariumet och spika i en vinkel som trotsade alla naturlagar), slagit in ett par julklappar till. Nästa helg är det första advent, då ska allt vara så där juligt glittervarmt.

Min ambition var att få upp utebelysning. Magnus hämtade en liten gran och surrade fast den vid fågelboden. Där tog det stopp. Vi letade igenom praktisk taget varenda vrå utan att hitta belysningen. Ingen av oss hade minsta minne var vi la den i våras. Det blir till att köpa en ny utomhusslinga.

Jag minns mina barndomsjular med värme och skratt.

Tjeckiska jular är lite annorlunda än svenska. Vi har julgran och pynt och sånger, men den tjeckiska julen är inte röd, den är vit, med vita spetsgardiner, vita dukar och guldstjärnor och änglar. Vi firar inte advent, bara St Nikolaus den 6 december, och sedan julafton den 24 på kvällen som här i Sverige.
Min mor brukade ge sig i kast med att baka pyttesmå julkakor så där 2 veckor före jul. De är små konstverk med choklad, nötter, sylt, kastanjedeg, grädde, och massa andra ingredienser. Under den kommunistiska perioden var det emellanåt ont om nötter eller russin eller någon annan väsentlig ingrediens. Då skickades jag till handlarn för att charma till mig det som behövdes.
Alla bakar dessa små godbitar, bara i lite olika former. Det betyder så klart att efter jul kan man inte se åt någonting som är sött på flera månader. Och det är oartigt att tacka nej!

(Japp, dessa är virkade men ser exakt ut som riktiga – och vilken suverän idé! Dessa blir man inte fet av!)

Några dagar före julafton köper man julmiddan – en livslevande karp som man förvarar i badkaret de sista dagarna för att hålla den färsk. På gatorna står stora trätunnor fullproppade med karpar. Fiskarn tar upp en karp och frågar ifall man vill ha den levande eller ihjälslagen. Sen stoppar man karpen i en trådkasse och ilar hem till badkaret med den.
Jag minns första gången min man Stefan var vittne till detta. Han fullkomligt tappade hakan när det helt plötsligt simmade en karp i vårt badkar.

Inköp av julkarpen här gestaltat av nationalkonstnären Josef Lada.

Magnus har försökt återskapa minnena åt mig och köpte en karp i Göteborg förra julen. Vi har inget badkar, bara en plastbalja, och i den stoppade vi den stackars varelsen. På morgonen väcktes vi av ett fasans skrik, skyndsamma steg i trappan och Alexanders chockade ansiktsuttryck:
”Morsan, varför har du en dö torsk i badrummet!?”
Dö torsk! Och han ska vara hälften tjeck!

Kvällen före julafton kläddes granen av de familjemedlemmarna som inte längre trodde på att Jesus kommer med den fullt pyntad genom den smala springan i fönstret som min mor hade lämnat åt honom. Vet man att han kunde mätta fem tusen personer med några små fiskar så förstår man att det är ingen match för honom att trycka in en julgran genom en 2 centimeters öppning.
Vi som inte längre trodde på detta tog itu med granen kvällen den 23 december. Min far var den förste som skulle utföra sin arbetsuppgift – att få på ljusslingan. När jag var riktigt liten så hade vi levande ljus i granen, men när jag var tonåring så kom slingan in i våra liv. Min far hade 2 uppgifter varje jul – ljusslingan och att ta livet av karpen. Båda var livsfarliga aktiviteter som inte kunde överlåtas åt någon annan familjemedlem.

Att de var det blev man varse så snart far försökte sig på någotdera av dem. Ljusslingan var så klart utredd sedan året innan men det gjorde ingen skillnad. På några sekunder var den hur trasslig som helst. Vi skyndade till hjälp och försökte trassla ut fadern som stod mitt i trasslet med armarna uppåt och svor åt alla och envar. Min mor försökte påminna honom om juletidens anda vilket bara gjorde hela saken värre. När han till slut på något sätt trasslade ut sig själv och fått alla ljusen in i granen så visade det sig att kontakten hamnade åt helt fel håll och granen kunde  man ju inte bara vända hur som helst. Den var inköpt på torget och saknade grenar på ena sidan med vilken den stod mot väggen.

Karpen var minst lika hemsk utmaning. Vi barn visste att det skulle förbrukas en offantlig mängd av min fars egna hemmagjorda svordomar innan karpen kunde tillagas. Jag ska inte här gå in på alla detaljerna men karpar är stora och starka och i likhet med alla andra levande varelser vill de ju inte dö.

Men julaftons morgon stod det en vacker gran i vardagsrummet. Kakorna var bakade och upplagda på de vita dukarna med guldkant. Mor hade putsat alla dörrhandtag under natten och hängt små vita änglar i spetsgardinerna. Släkten samlades hos oss för ett gemensamt firande. Vi åt den gudomligt goda karpen med potatissallad och väntade otåligt på att klockan skulle plinga från vardagsrummet som talade om att Jesus har varit där och lämnat presenter åt alla.

Min syster och jag Julafton 1973.

Taxiresan

Den charmige taxichauffören log ett brett vitt leende och hälsade mig välkommen in i värmen av hans taxi. Han log när han beklagade sig över vädret. Det snöade utanför bilrutan och det var tydligen ganska halt.

 

Han kikade på mig från sidan och förhörde sig om ifall jag hade mycket att göra. Jobevars, det hade jag ju förstås. Först utredande samtal med 2 små flickor på dagis, sedan ilfärd till Barnhuset för att närvara vid ett polisförhör och sedan lika fort tillbaka för att hinna med ett annat möte.

Jo, jag log tillbaka, det har jag allt.

Jag tittade på hans legitimation i frontrutan.

Mirko, vilket vackert namn! Jag berättade om mitt slaviska ursprung och om min första stora kärlek (när jag var 14) vars namn var Miroslav, eller Mirko.

Han berättade om hur de kom till Sverige under Balkankriget. Med en liten son, bara 6 år gammal.

 

Tänk så mycket man hinner avhandla under en kort taxiresa, bara 11 minuter lång. Ett möte i vardagen. En charmig taxichaufför med vackra bruna ögon, en socialsekreterare i språnget mellan 2 ärenden…båda från andra länder, långt borta hemifrån, men ändå numera hemma.

Bara en kort stund med en trevlig människa och min dag har fått en liten guldkant. Han hoppades på att vi skulle träffas igen. Nåväl, man kan ju aldrig så noga veta…

Bollhat

Cesca satte sig i bilen och pustade ut. Äntligen är den hemska måndagen över, hon kan andas ut. Hon har varit med, kämpat och överlevt – ära vare den som inte ger upp. Vi vågade knappt fråga hur det hade gått. Jo, hennes lag kom näst sist. Jag jublade. Vad kul, ni kom inte sist i alla fall!

Det hela handlade om en turnering – basketturnering närmare bestämt. Cesca hatar bollar. Det gör jag med alltså har jag ytterst svårt att entusiasmera henne. Hon gruvade sig hela söndagen för eländet och i morse såg hon ut som om någon i familjen hade dött. Jag led med henne. Hon ville ha en lapp att hon inte fick vara med – men jag vägrade ljuga. Så hon bet tjurigt ihop och åkte till skolan.

Bollar är enbart av ondo. Inte nog med att de är helt omöjliga att fånga, de är precis lika omöjliga att undvika. Man får blåtiror, bulor, brutna fingrar och dessutom blir stup i ett antastat av vildsinta motspelare som försöker ta bollen ifrån en. Vore det upp till mig så finge de bollen frivilligt, ta skiten så jag slipper ha med den att göra….

Undrar just vad det var för pucko som kom på idén att jaga ett runt föremål fram och tillbaka och slåss om den – till ingen nytta bara med en mycket hög skaderisk som följd. Historien förtiger barmhärtigt hans namn – kanske skäms den.

Så trött…

Förfärligt lång tisdag. Redan på morgonen förstod jag att krafterna skulle tryta innan dagen var över. Att klockan halv sju på kvällen skulle min klient som jag skulle på hembesök till upptäcka att även soctanter blir trötta och slutkörda.

Nätverksmötet på eftermiddagen gick så där. Vissa möten ger så mycket kraft, skjuts och energi, och vissa drenerar alla.  När familjens behov är stora men inte ligger inom våra områden. När vi vill men inte kan hjälpa. När verkligheten sätter stopp. Men jag kunde återkoppla till Yvonne och få feedback och skjuts framåt. Det finns bara en chef som hon och jag begriper inte hur jag ska kunna nöja mig med mindre i framtiden…

Ögonen åker ihop för mig. Jag kom hem klockan 8 ikväll och nu, tre timmar senare, kräver min trötta lekamen att jag ger upp för idag. Imorgon är en annan dag. Nya möten med människor, nya utmaningar. Nya chanser till insikter som jag ännu saknar i min insiktssamling. Och kanske får jag chansen att köpa knappar till min nystickade lila tröja och svart spets att pryda min röda kappa med. Eller julklappar till Magnus.

Kyrksoppa

I kyrkan på Vårväderstorget serverar man varje onsdag klockan 12 kyrksoppa. Den kostar 30 kronor, man får backa hur många gånger som helst, och det ingår bröd med ost och kaffe med hembakade kakor. Helt underbar lunch för dem som inte har så många kronor på fickan.

Vi stack till kyrkan några minuter försenade, Gunne-May och jag. Vi satt och lyssnade på en presentation (MST – multisystemisk terapi) och rätt som det var så var klockan 12 och vi fick bråttom. Man vill ju inte att den goda soppan ska ta slut! Väl framme tittade vi på den stora församlade skaran och konstaterade med en enkel blick att 98 procent av matgästerna var våra kollegor från socialkontoret. Hela förvaltningen samlad för att avnjuta en underbar grönsakssoppa med köttfärs. Fattiga socialarbetare som tar varje erbjuden chans att äta något gott och billigt.

Efter lunchen var det så dags enligt tradition besöka Ebbes hörna, en second hand butik på torget. Vi strosade runt en stund och hittade massor av fynd. Jag hittade 2 snöflingor, en av röda kristaller, en i guld doublé. Tio kronor styck. Helt oemotståndligt pråligt osvenska. Jag har redan avsevärda mängder glittrigt julpynt på kontoret och får alla möjliga kommentarer av den anledningen. Nu skulle det bli fler. Jag älskar guld, silver, pärlor, paljetter, volanger och spets. En del av mina helylle kollegor anser att jag har dålig smak. Det vill säga – olik deras. Vi kvinnor från sydligare breddgrader har ofta lite prålighet med oss i våra gener och det trivs jag med alldeles utmärkt. Vi tycker att den svenska smaken är lite tråkig och de tycker att vår smak är, hm, smaklös (kan man säga så om smak?).

Det är olikheterna som gör den här världen intressant och rolig och spännande. Ändå är det de som oftast skapar konflikter och krig. Inte som vi – jag – betyder konstig, annorlunda, farlig, hotfull. Bara för att jag tycker om en top täckt med gyllene paljetter betyder inte att det är något fel på mig eller på dig som tycker annorlunda. Över huvudtaget finns det mycket lite i vårt universum som kan klassas som ”rätt” eller ”fel”. Det mesta är bara beroende av synvinkeln. 

Struldag

Efter presentationen av ett nytt ärende på kontaktfamiljenheten hade jag liten stund innan jag måste åka och hämta glina. Jag stack till Backaplan och Wettergrens. Jag skulle skaffa böcker om akvaristik och fåglar – Magnus 2 stora passioner. I affären stod en dam och beklagade sig över att hon inte fått någon hjälp av personalen, att de böcker hon ville ha inte fanns i affären samt att de som fanns var dyra. Damen hade en gråbrun peruk och rulator. Expediten for som en skottspole och kämpade för att vara trevlig och artig. Jag kände med henne. Hur lätt är det att tycka att kunden alltid har rätt när det enda man hör är klagan och gnäll? Påminner starkt om en del av mina kollegor.

Jag hittade böckerna, kilade in på Cubus och köpte supersöta trosor till dottern och sedan stack hemåt. Jag skickade sms till alla glina att jag kommer tidigare. Alex och Samuel fick 2 med exakta tider. Det tycktes inte hjälpa. Samuel kom i tid men Alex var inte på plats. Jag ringde 15 gånger men kom bara till hans röstbrevlåda. Jag gav upp. Han får ringa från Kinnarumma….

Så fort vi lämnat Borås ringde mobilen. Supersur Alex ansåg att vi borde vända och hämta honom eftersom nästa buss till Kinnarumma gick om en timme. Aldrig i livet, sa jag. Vi väntade i en halvtimme att du skulle komma, ringde 15 gånger och nu har vi hunnit halvvägs hem. Är huvet dumt får kroppen lida. Ta bussen till Kinnarumma.

Vi kom hem, plockade in posten, tog lite mat och jag duschade. Sen ringde jag till Alex för att höra om han var framme snart. ”Jag är där vi brukar släppa av Zache!” sa han. Då förstod jag att han hade gått. Istället för att vänta på bussen, gick han 2 mil. Nåväl, motion har aldrig skadat någon.

Cesca hade dåligt samvete att vi hade åkt ifrån honom. Det hade inte jag. Han får lära sig att ta hänsyn till andra och ha mobilen på – annars kan vi lika gärna sluta betala den. Samuel böjde sig fram och sa till Cesca: ”Det var väl inte alls så farligt. Det kan hända mycket värre saker. Tro mig, jag vet.” Ja, man kan bli övergiven av sin egen mamma som tycker att det är betydligt roligare att flytta till Stockholm med sin älskare än att ta hand om sina 5 barn…

Zache tyckte att detta var den bästa dagen i hans liv. Varför? Jo, han kom inte till skolan förrän klockan halv elva på förmiddag. Det var så halt att skolbussen inte kunde krångla sig genom skogsvägarna utan att riskera åka av vägen och skada barnen. De fick gå in på Björkehovs fritids och sedan skickade rektorn taxi efter dem. På så vis missade de matte och idrott – alltså toppendag.

I Borås var det trafikkaos i morse. En buss hade kanat på tvären i en korsning och inga bussar kom varken ut eller in på busstorget. Alex fick alltså gå till skolan - ja, snarare glida dit. Jag kände genast att ABS slog till direkt när jag ville bromsa, och bilen bara gled. Det var en tunn is på vägen – och det regnade samtidigt. Såphalt alltså. Jag minns en dag för 20 år sedan (exakt, det var november 1988) när Magnus och jag åkte till Hudiksvall för att lyssna på föredrag om musikterapins välgörande inverkan. Vi hade en vit Opel Manta och det regnade underkylt regn. Vi åkte 30 km i timmen hela vägen dit och tillbaka. Jag var så spänd att jag hade muskelvärk flera dagar efteråt. Men vi klarade oss, och det gjorde jag i morse också. Nu får det vara bra med eländet. Antingen får det vara varmt eller kallt. Det här växlande hit och dit är livsfarligt. Och folk blir sjuka av det. Nu är det Magnus som ligger hemma, mår uselt och lider av yrsel. Måtte jag kunna hålla ställningarna…

Time out

Självklart var jag på GCK alldeles för tidigt i morse. Jag hoppades på att vi skulle ha handledning från halv nio till halv tolv, vilket skulle ge mig tid till att både åka med Gunne-May till Grand parfymeri och handla, och inta lunch. Jag hade ett klientmöte inplanerat klockan 1, till dess måste allt vara klart.

Jag hade fel.

Handledningen började först nio, pågick till tolv och drog över några minuter. Vi kilade iväg men hade först svårt att hitta en parkeringsplats och när vi väl gjort det och handlat i parfymeriet så hade vi problem att hitta tillbaka till jobbet. Göteborg är verkligen inte min starka sida när jag kör annat än spårvagn.

 

Nu när slutet av året och av min karriär i Biskopsgården närmar sig så känner jag alltför tydligt hur energin och kraften rinner ur mig. Jag ser så fram emot att vara ledig i jul och tre veckor känns som en evighet! Jag har handlat alla julklapparna nu men allt är inte inslaget och det som återstår är städningen och maten. Baket. Och pysslet. Men det är å andra sidan sådant som jag älskar att göra – när jag har tid och kraft!

 

Ikväll tror jag inte att min ork räcker till så värst mycket. På lördag ska jag försöka få fram alla julpynt och göra fint hemma inför första advent och på söndag är vi bjudna till Åsa på adventsmiddag. Men jag måste ju göra klart Kajsas album! De få sidorna som fattas har nu tagit mig flera månader. Vilken sten kommer att lyftas från mina axlar när det är klart och ivägskickat! Om jag blir liiite sjuk (det måste ju smitta det som hela familjen drabbats av – utom just jag) så kommer jag kanske ha tid och ork att avsluta det så det kommer iväg före jul.

 

Just nu vill jag bara ha time out. Om så bara för en kort stund.

Tårfyllt

Det var inte min dag. Inte alls. Fast den kändes rätt ok från början. Jag tyckte att mina reflektioner på GCK var relevanta och genomtänkta. Jag köpte en sista julklapp till Magnus på lunchen. Jag hade ett jättebra möte med klienter som går igenom en skillsmässa. Jag var som vanligt effektiv, respektfull, kvick, empatisk.

Men….jag hann inte äta lunch. Min arbetslust var lika med noll. Jag fick inte tag på Yvonne eller Else-Marie och kunde förljaktligen inte ge svar till en fundersam rektor på den skolan som jag placerade en pojke i fredags. Jag lovade glina att komma iväg så jag kunde hämta dem tidigare. Men i sista sekunden dök det upp en utförare och ville diskuttera ett ärende samt säga hur ledsen han var att just jag skulle sluta. Jag skyndade iväg sedan men fastnade i traffiken på 3 olika ställen och fick köra som en galning för att mina barn inte skulle behöva stå ute och frysa. Jag blev osams med Cesca för hennes evinerliga negativism. Jag måste handla och tanka också – och jag kom hem halv åtta – igen…Samuel hade ringt till CSN bara för att höra att vi hade använt fel blankett när vi ansökte om inackorderingstillägg……

……….

Jag grät halva vägen hem. Nu orkar jag inte mer. 2 veckor i rad som allt ansvar åligger mig. Och flera till framför mig. Jag gör allt, fixar allt, jobbar dygnen runt – men jag är så trött just nu att jag nästan önskar att jag slapp vakna på morgonen. Om jag bara haft ett badkar, ett helt vanligt, med varmt vatten i….ett sådant som jag blev lovad när vi köpte huset….

I flyttankar

Nu är det snart dags att plocka ihop här. Inte bara för denna vecka, utan för betydligt längre tid än så, kanske för alltid. Jag ser mig omkring och inser att jag har hunnit släpa hit halva bohaget under de 2 åren jag har jobbat här. Jag har egna krukväxter i fönstren (jag kan inte leva utan krukväxter, på Migrationsverket fick jag alltid alla övergivna stackare som de asylsökande lämnade kvar i lägenheterna när de flydde, som lämningar av ett kort liv i Sverige), jag har tavlor, julpynt, foton med ramar, böcker, statyetter, ljusstakar med och utan ljus, en vas med tygrosor, vattenkokare, ett antal koppar och muggar, cd skivor (minst 30 stycken), smycken, handkrämer, dukar….you name it.

 

Kanske borde jag ta med mig hit en rejäl flyttlåda. En sådan som rymmer en fjärdedels kubik. Men det känns löjligt. Det här är ju min arbetsplats, mitt kontor for crying out loud, inte någon bostad precis.

Kanske ska jag bara ta hit ett antal pappkassar och ta hem lite i taget. Så ser det inte så fjantigt ut. Ett par kassar om dagen så är det tomt här om 3 veckor.

 

Flytta är jag ju finfin på. Jag har flyttat 27 gånger i mitt liv, så jag vet nog vad jag ger mig in på. Jag kan packa som vilken flyttkarl som helst, har t o m blivit erbjuden anställning som packare. Men kanske är det roligare att packa när det man flyttar TILL är enbart positivt. Och det vette katten hur det är med den saken denna gång. Visst, jag får mycket närmare till jobbet och spar 2 arbetsdagar per vecka genom att slippa pendla till Göteborg. Men – jag får tusen spänn mindre i lön trots att mina bensinkostnader tillkommer. Jag får jobba med LSS vilket också är ett steg bakåt i karriären. Det är då ett som är säkert – trivs jag inte med jobbet så kommer jag tillbaka hit, pendling eller inte.

 

Kanske borde jag låta bli att flytta precis allt. Tänk om jag sen måste flytta tillbaka rubbet?  

Adventspyssel

Nu är det ljus här i vårt hus, dessutom är det riktigt rent och juligt och vackert. Jag trippade upp ur sängen vid sjutiden. Kunde inte sova. Väl medveten om att jag bara har 1 dag på mig att pynta klev jag upp i ottan. Jag började härja runt som en vettvilling. Städa, diska, skrubba, tvätta, plocka fram julpynt, damma, göra fint. Och fint blev det.

Så fint blev det i köket med lyktor och duk.

Ja, jag vet. Man SKA inte ha julgranen hela december. Inte här i Sverige, här SKA den kläs sista helgen före julafton eller nåt. Men å andra sidan tror jag inte att seder är naturlagar och man KAN trixa med dem lite hur man vill. Det gör ju alla andra. Man säljer semlor i januari, julpyntar i affärerna i september och numera firar man Halloween trots att ingen riktigt vet vilken dag den infaller. Jag älskar julgran som företeelse men efter julafton är den alls inte så rolig. Då stopapr jag in den i lådan igen, sisådär den 2 januari.

Imorgon tänder vi det första ljuset i vår adventsljusstake. Och sedan ska vi åka till Åsa och äta adventsmiddag hos Cissi och Gunilla och Göran. Kanske inte alla, Cesca är sjuk. Men vi ska inte vara borta så länge.

Vi hittade aldrig utebelysningen. Kanske blev den stulen, tillsammans med den lila cykeln som försvann spårlöst. Alltså stack Magnus till stan och köpte en ny – en rosa! Bara för min skull. Det finns ett flertal livsmotton i vår familj. Mitt förnämsta är: ”Pink isn´t a colour, it´s an attitude”. För att hedra sin mor kör Alex med ”Real men wear pink”. Ni vet, the man, the myth, the concept

Jag har slagit in alla paket, de enda som är kvar är filmer och spel som Magnus skickat efter. Jag funderar fortfarande på om jag inte ska försöka hitta något mer till Magnus, fantasin tryter i år. Ja, hittar jag nåt kul så får vi se.

Jag hade hoppats på att Tina och Flippis ville fira med oss igen men har inte hört något. Hanna och Fredrik firar alltid med familjen i norr. Nåväl, vi blir i alla fall 6 personer i år, och till Nyår 7, med Elida. Det finns de som är helt ensamma.

Dä ska va gött å leva…

”Mamma, varför blinkar den röda lampan på frysen?” ropade Zache och pekade mot köket. Jag blev fundersam först och sen ganska förskräckt. Jag traskade till frysen, öppnade dörrarna, stängde ordentligt, tryckte till….Det blinkade. Hm, vi får väl ge den en stund att få upp kylan, tänkte jag. Jag kastade oroliga blickar mot köket. Lampan blinkade som den finaste stjärna på vinterhimmelen. Blinka lilla lampan där…

Vid åttatiden gick jag till frysen och öppnade igen. Nu var det så varmt i den att isen hade smällt och droppade på limporna och glasspaketen. Jag gav upp tanken på att få ordning på den, knäppte av den och plockade ut glasspaketet. ”Vem vill ha massor av glass?” ropade jag och genast fick gensvar från Samuel och Alex. Efter en halvtimma kom de med ett halvtomt paket. Orkar inge mer….gnällde Alex. Vi andra tog skedar och högg i.

Jag insåg att frysen höll på att lämna in. Skit också. Precis före jul när man inga pengar har och när man verkligen behöver en frys. Dessutom hade vi en massa mat i den som nu blir dålig. För vad är det för mening med att laga den när man inte har någon frys att stoppa in matlådorna i?

Imorse knäppte Magnus på den och den gick igång, men blinkade glatt. Jag stekte 2 hamburgare till frukost till var och en. Vi var bjudna till Gunilla och Cissi i Åsa sedan så vi kan inte stå och laga maten just då. Det fick vänta till vi kom hem. Vi duschade, gjorde oss i ordning. Magnus föreslog att vi skulle ha mysigt på kvällen, dricka glögg hemma och tända det första ljuset. ”Vi ska steka hamburgare och lax i kväll,” sa jag föga entusiastiskt. Vi tittade på varandra och brast i ohejdat skratt. Och sen började vi som en man sjunga: ”Dä ska va gött å leva, annars kan dä kvetta…”

Magnus visste precis hur man åkte från oss till Åsa. Jag försökte oponera mig lite eftersom jag tyckte att det lät som en redig omväg men han tystade mig med att ”jag vet vad du tänker men det är inte den vägen vi ska ta”…Jaha, en tankeläsare alltså. Men hans lokalsinne är vida bättre än mitt så jag bråkade inte. Skulle jag råka ha fel så finge jag höra det resten av mitt liv sen.

Det visade sig att jag hade rätt. Vi åkte helt i onödan runt halva Västra Götaland när vi hade kunnat bara blåsa 41:an mot Varberg och svänga av i Horred. Jag påpekade inte att det var vad jag hade i tankarna, han visste ju vad jag tänkte och åkte jordklotet runt ändå.

Vi hade i alla fall en helt underbar dag i Åsa. Här kommer några bilder:

Zache, Alex och Cesca i Åsa.

Cissi fixar med glöggen.

Vid ankomsten hem upptäckte vi att frysen inte längre blinkade rött. Vi fick glädjefnatt. Nu kunde vi glatt skippa alla goda råd vi fick i Åsa (”vänd den upp och ner och sätt på den på kvällen” etc – visst låter det som ett något perverst förslag om man inte vet att det rör sig om en frys, och eventuellt även om man faktiskt vet det), vi behövde inte steka hundra hamburgare och lax och köttbullar och fläskstek. Vi kunde faktiskt sätta oss ner, tända det första ljuset och dricka glögg och äta pepparkakor. Dä ska va gött å leva!

En underbar första advent till er alla.

Dom kommer!

Efter lite glögg och annat mysigt fick jag tag på Tina per msn. Hon har pratat med far sin och nu tänker hon igen fira jul hos oss! Jag begärde in en önskelista. Det är inte lätt för Tomten dessa dagar. Väskor och tröjor kan han säkert fixa i sin tomteverkstad, men det är värre med tatueringar…gubben får lov att hänga med i tiden lite bättre.

Och så fick jag kort på Filip och en stående inbjudan till Tinas badkar och hennes skola för att måla. Hon läser till svenska- och bildlärare i Falun och jag var där och hälsade på i somras. Gud så mycket kul man kan ha med allt detta konstnärsmaterial! Hon valde verkligen rätt utbildning.

Så här kommer ett par bilder på mitt supersöta barnbarn Pilip Lason

I mammas kök i Borlänge.

Filip myser i soffan.

Utbildningsdag

Systemteorin hela dan. Jag hann inte läsa ut hela boken som vi skulle men en del hann jag med trots alla andra åtaganden jag hade i helgen. Jag skjutsade glina och Magnus och sedan satt på GCK och läste resten. Narrativ terapi, mycket intressant. Jag funderade på den dominanta berättelsen jag har om mig själv och mitt liv som det har varit och blivit. Vissa berättelser vi har om oss själva passar in i vår självbild, andra inte. Då plockar vi bort dem som inte passar trots att vi kanske skulle må mycket bättre av den alternativa berättelsen som blev skapad då.

Jag kan troligen inte läsa klart min systemteoretiska utbildning. Det är synd. Jag har bara en termin kvar av de två åren. Egentligen är det mesta som återstår nu ett paper. En uppsats alltså. Jag har en jättebra idé vad jag skulle vilja skriva om – nätverksmöten. Jag älskar dem. Som socialsekreterare får man hjälp att träffa alla på en gång och dessutom startar alla synergieffekterna i ett nätverk processer som aldrig skulle påbörjas annars. Nätverkslaget tycker att det är urtrist att jag försvinner – jag är deras trognaste kund och står troligen för 90% av alla deras uppdrag. Jag hoppas att jag hade startat en trend och att andra kommer att inse hur överlägsna nätverksmöten är i socialt arbete.

Imorgon jobbar jag till halv sju och är alltså inte hemma förrän åtta eller så. Det är tråkigt – Magnus har nämligen beställt ett badkar till mig! Och det kommer levereras imorgon kväll! Jag som har längtat i 2 år och nu får jag äntligen tappa i varmt vatten, tända doftljus och hälla i aromatiska oljor och njuuuuta tills vattnet blir iskallt och jag tvingas upp, skrynklig som ett russin.

Ikväll såg glina och jag den första delen av årets julkalender Skägget i brevlådan. Zache öppnade den första luckan och nu känns det att julen är på antågande. I helgen ska vi baka pepparkakor och lussekatter. Zache och Cesca vill handla resten av klapparna. Sen är vi klara för julen. Om det nu blir någon ordning på vår blinkande frys. Jodå, den blinkar… 

Jag vill ha en egen hemsida

Hur gör man för att skaffa en bra hemsida? Inte bara bloggsida utan en där man kan lägga in allt mellan himmel och jord, som man kan designa som man vill, programera som man behagar? Jag är ingen trollkarl när det kommer till websidor men det skulle vara så hemskt roligt om man kunde lära sig det. Jag försökte på Passagen idag men kom aldrig längre än till en sida som ville ha min e-adress. Så snart jag fyllde i den så kom en länk till den som tog mig tillbaka till sidan med frågan om min e-adress. Jag gav upp efter några försök.

Min passion att designa saker har nu spridit sig även till Internet. Det hade jag aldrig trott för så där 10 år sedan. Jag ansåg att datorer var egentligen ondsinta rymdvarelser som kom till jorden för att förslava människan (och ibland tror jag att jag hade rätt) och aldrig skulle jag bli en av de förslavade, inte så länge jag drog andan. Men se, tiderna ändras, och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig med dem. Jag vet – jag har inte tid. Nej det har jag inte. Men om man tycker att något är väldigt roligt så brukar man göra sig tid. Kanske skulle det vara min räddning, mitt sätt att få egen tid.

Men som sagt, ikväll stupade detta på det enkla faktum att jag inte har en susning hur man gör. Imorgon kväll jobbas det till sent på kvällen, och sen ska jag sova i mitt nya badkar. Men kanske på onsdag, om jag får reda på hur man gör. Och om vi inte måste vända upp och ner på vår blinkande frys eller göra något annat trist men nödvändigt.

Skift på soc

Somliga superlånga tisdagar hjälper inga positiva tankar i världen. Kanske har min bristande arbetsentusiasm något samband med att jag har bara 2½ veckor kvar att jobba och sen är det julledigt! Kanske. Eller kanske känns det som att det är inte så kul att påbörja saker och ting som jag inte kommer kunna avsluta. Inte ens se hur det fortskrider och om mina insatser gör någon skillnad.

 

Jag har som vanligt förlagt ett hembesök till den okristliga arbetstimman 17:30. Det är så svårt att vara riktigt skärpt den tiden på dygnet så det borde bli förbjudet att jobba med myndighetsutövning då. Jo, jag vet att det är lika viktigt att vara skärpt exempelvis inom vården, dygnet runt, oavsett om hjärnan hänger med eller inte. Jag har ingen lösning på problemet, jag tycker bara inte om att jobba 10-timmars dagar. Jag kan gladeligen gå upp fem på morgonen, då är jag pigg och allert, men inte sju på kvällen…

 

Jag hade den här diskussionen med mina kollegor häromdagen. De flesta av dem är morgontrötta och kvällspigga. De kan glatt skrutta uppe till 2 på natten, men att börja arbetsdagen klockan 8 på morgonen anser de vara ren tortyr. Tänk så olika vi människor är. Ändå envisas vi med att trycka in alla i samma form. Vi ska följa samma regler, ha samma arbetstider, inte avvika på något sätt. Men jisses, vore det så förfärligt svårt att köra det lite i skift? Jag kan jobba från 6 till 3, andra från 10 till 7, eller nåt. Alla skulle bli nöjda och glada och klienterna skulle ha ett öppet socialkontor hela dagarna. Men det går väl inte för facket – det är en massa ob tid och strunt. Så då plågar vi hellre de morgontrötta genom att släpa hit dem på morgonen och de första 2 timmarna är de troligen helt värdelösa i huvet, och sen plågar vi de kvällströtta genom att tvinga dem jobba så sent att vi är hemma först vid halv nio på kvällen, och halva eftermiddagen orkar inte ens tänka klart. Oerhört klipskt och effektivt…

 

En del av min trötthet beror just nu på uslig sömn. Jag har mardrömmar om blinkande frysskåp och hur de ställer till mitt liv strax före jul. Vi har nu kommit underfund med att det är nedre delen av frysen som är det stora problemet och vi kommer nog inte undan, den måste lagas eller bytas ut.

Paradiset

I köket stod killarna uppställda på rad. Jag hade precis kommit hem från jobbet. Jag slutade kvart i sju, sedan gick jag i iskallt regn till en spårvagn, tog bussen klockan halv åtta från Nils Eriksson terminalen, kom till Bollebygd klockan åtta, tog min bil därifrån och körde genom mörkret och det tilltagande snöfallet de sista 4 milen till Grimskulla. Stora vackra snöflingor dalade ner på vägen och förvandlade den till en halkbana. Knäppte jag på hellysen så såg jag bara de stora flingorna rasa emot mig framifrån.

Jag kom hem slutkörd och kall. Kanske skulle jag ha satt på mig mer än en tröja. Eventuellt vore det också en bra idé att kasta mina silverskor och skaffa några med hela sulor. Slipper man bli blöt om fötterna så kan man nog hålla värmen bättre. Zache frågade hur kall jag var och kände på mina händer. Burrrr, sa han och flinade pillimariskt åt Magnus. Jag tittade på dem alla och insåg att något var på gång.

Magnus öppnade dörren till badrummet och där stod den. Vackert vit och rosaskimrande i lyktornas sken, fylld med doftande varmt vatten täckt med skum, med ett glas vitt vin på kanten – mitt nya badkar. Jag tjöt rakt ut, skuttade omkring som en galning och klappade händerna. Samuel stod vid dörren och fnittrade. Alex som nu har dragit ut en tand även på andra sidan munnen och försökte äta en pizza kämpade mot skrattet eftersom hela hans mun värker just nu. Zache jagade in mig i badrummet – gå och bada, mamma – hans ögon glittrade av glädje.

Visst, badkaret är inte bara mitt men Magnus skaffade det för att göra mig glad. Jag tog av mig kläderna och gled sakta ner i det heta vattnet. Den känslan som sprider sig i kroppen allteftersom man nedsänker den i varmt vatten kan bara inte beskrivas med ord. Jag tog en klunk vin, släckte lyset och i de röda lyktornas sken försjönk jag helt i den fantastiska känslan. Närmare paradiset än så kan jag inte komma.

Tvångsmatlagning

Vilken vecka! Som vanligt TROR jag att jag kommer ha någon kväll lite lugnt så att jag ska kunna pyssla, sy, scrappa eller bara softa, men glöm en dröm som en vän brukar säga. Igår kväll var det det eländiga frysskåpet som ställde till det för oss. Vi var tvungna att knäppa av det, det var ändå alldeles för varmt i det och allt höll på att tina upp. Så – när vi kom hem klockan sex igår kväll fick vi vackert ställa oss och laga mat. Inte en maträtt utan alla som gick att åstadkomma med det vi hade i frysen. Vitlökslax med ris och vittvinssås, köttbullar med makaroner och svampsås, spenatsoppa med ägg….Vissa matvaror vågade jag inte använda, som grillskivor. De hade nu legat där i lite för varm frys i 2 dygn och jag försöker undvika allt som kan ge oss någon form av magtrubbel.

Zache badade, alla ungarna åt och åt, och det som blev kvar plockade vi i ett ansenligt antal lådor som vi ska försöka äta upp denna vecka. Magnus tog med sig en bunt till jobbet där de faktiskt har en frys. Hos oss har vi förvisso en också – en pytteliten frys på 100 anställda. Det var alltså bara att lägga ner…

Ikväll är det julfest på Zaches skola. Men först ska jag jobba hela dagen, möta en mamma vars barn jag hade placerat och nu ska ansöka om LVU vård för, möta en tvillingfamilj som håller på att gå under….och sen ska jag på julfest. Från de trasiga, sämst lottade, till de glada och lyckliga på en och samma dag. Och fredagen ser inte mycket bättre ut. Med 2 veckor kvar att jobba och fulltecknade dagar undrar jag vad som skulle hända om jag eller Zache blev sjuka. Men å andra sidan – denna värld kan på intet vis räddas av mig allena, det har jag insett för länge sedan.

Barnens röster

Jag vet inte vad det är men jag måste ha någon form av en samtalsgåva som jag inte har upptäckt (eller utvecklat) förrän nu. Kanske är det så som min chef säger, att jag inte vet mitt eget värde. För visst var jag orolig. Och visst trodde jag att mamman skulle bli ledsen, arg, förkrossad, aggressiv, förtvivlad…Jag sov knappt en blund i natt. Jag såg henne framför mig och försökte förbereda mig för de scenarion som skulle kunna utspelas. ”Vi ska ansöka om LVU vård för ditt barn…” vad svarar man på det? Hur känns det i en mammas hjärta och själ när hon vet att det är hon som är orsaken men lastar sin skuld över på den onda soctanten?

Mamman grät och höll i min hand, men hon var inte arg eller aggressiv, hon hatade inte mig, sig själv eller hela systemet, hon ville bara försöka förstå vad hon kan göra för att komma upp ur avgrunden igen. Och jag höll hennes hjärta i mina händer. Hon var ledsen för att jag skulle ha tjänstledigt, hon litade på mitt omdöme, mitt i bedrövelsen.

Hur gick det, frågade min chef och såg på mig lite fundersamt.

Det gick jättebra Yvonne, det blir så bra så…..Hon såg mycket förvånad ut, men lite grann så där: ”det visste jag väl…”

Jag bjöd hela arbetsgruppen på mackor till fika. Räddas det som räddas kan – frysen är död och det vi inte äter upp, det måste kastas. Åh, sa Yvonne, du är en favorit Veronica. Jo, jag tackar

Kvällen vigdes sedan åt Zaches julkalas. Här kommer några bilder från pjäsen ”En jul på Hawaii” där han gestaltade ko nr 2.

Zache, Gustav, Ludwig och Hedwig är husdjur (ko2, ko1, gris och häst).

Djuren hoppar upp ur lådan.

Och jag måste säga att jag hyser en gränslös beundran för den söta krulliga fröken som får 2 klasser med 9 åringar spela upp en pjäs, få ordning på all rekvisita och ingen glömmer sina repliker eller sitt intåg. Det är en prestation i klass med Jesus mirakel i Kaana. Trots att alla säger sina repliker så fort så det känns som att man snabbspolar en film. Man får verkligen spetsa öronen. Short short version liksom.

Vi fikade, gav fröken en julklapp och sedan åkte vi hem. Fredag imorgon. Bara 3 klientmöten kvar denna vecka. Och en ansökan om vård som ska författas. Denna vecka har jag nog inte levt mitt liv i 140 knyck utan snarare sådär 220.   

Ett magiskt möte

Ett fantastiskt möte – på annat sätt kan det inte beskrivas. Ett möte mellan två terapeuter, socionomer, människor som jobbar med människor. Ett sådant möte som lyfter bägge två, som fyller rummet med positiv energi så att taket nästan lyfter. Man avslutar varandras meningar, ler vid referenser, citerar Peter Lang. Jag har inte upplevt ett sådant möte på flera år. Egentligen kanske aldrig. Och sen säger folk att besläktade själar inte finns, att det bara är snack. Inte ett ögonblick tror jag på det, inte efter dagens upplevelse.

 

Det magiska med ett sådant möte mellan två människor är att hela livet känns trevligare att leva. Att man ler mot dem man möter i korridoren. Att gråväder inte längre är ett bekymmer och inget känns tungt och besvärligt.

Hoppas att ni alla får uppleva ett sådant möte som påbörjar de goda processerna i er själ.

Björn Gustafsson

Samuel undrade om vi skulle ha en myskväll. Han hade köpt en film som vi kunde se – Björn Gustafssons årsredovisning. Jo, det kunde vi väl. Vi handlade mat på Willys och såg till att få alla ingredienser till lussekatterna som vi ska baka imorgon. Vi köpte två flaskor Mateus på skylten och sedan åkte vi hem och sjöng glatt Helmut Lottis  ”Den döende svanen” och Magnus Ugglas ”Kung i baren”.

Vi grejade lite i köket och sedan samlades vi runt teven. Björn Gustafsson. Jag kommer ihåg när vi såg på Melodifestivalen och såg historien skapas. Jag minns Kajsa och hennes förälskelse i Björn. Jag minns hans dikter, hans försök att flyga och hans sång till Carina Berg. Nu har jag dessutom fått uppleva hans gestaltning av Arn.

”Dansken kommer!”

Se Björn Gustafssons samlings-CD. Ni kommer inte att ångra er.

Klappar och lussebak

Jag ger mig den på att jag håller på att bli krasslig. Jag har känt mig lite hängig hela dan och haft ont i bröstet och mellan skulderbladen. Men jag har ingen lust med några sjukdomar, och inte kunde det stoppa mig från bakning och shopping heller. Jag hade lovat Francesca att vi skulle iväg och handla, så det gjorde vi. Hon hade 500 spänn kvar att handla klappar för och fortfarande saknade klappar till ett par familjemedlemmar. Så – vi tog min lilla Kia och stack till Knallerian.

Där var det dels ett luciauppträdande, dels vackra granar och juldekorationer överallt.

Lite suddig eftersom hon rörde sig:)

Jag hade äntligen hittat lila knappar till min nystickade kofta och svart spets att piffa upp min kappa med.

Sen bar det av hemåt där Magnus höll på att laga taccos. Dessutom hade jag tänkt baka lussekatter så det var bara att sätta igång. Nu har vi 40 lussekatter till vår andra-adventsfika. Kanske blir det några kvar att ta med sig till jobbet på måndag.

Om det blir något jobb det vill säga…

Andra advent

En underbar andra advent till alla mina vänner!

Värk

Jaha, nu har flunsan slagit till. Jag kunde knappt resa mig upp ur soffan igår kväll för värk i kroppen. Det får man för att man kaxar sig. Så sent som igår morse skröt jag om hur frisk jag är och att jag har knappt två sjukdagar per år. Instant carma, eller som min mormor brukade säga: somliga straffar gud direkt. Dessutom har jag alltid samma skumma symptom: molande värk i musklerna, bindväven och benstommen. Ingen feber, ingen hosta eller snuva eller liknande som alla andra människor får. Nej då, bara en satans värk som gör mig tokig eftersom jag knappt kan komma i kontakt med något utan att det gör ont. Gissa hur lätt det är att sova exempelvis.

Så istället för att baka pepparkakor och njuta av anfra advent så ska ja halvsitta i nåt hörn med min dator och hoppas på att eländet ger sig till imorgon åtminstone. Så jag kan åka och jobba. Jag har 2 veckor kvar i Biskopsgården. Och jag vet hur min almanacka ser ut. Alla utredningar som ska avslutas, alla människor som jag bör träffa, överklaganden att yttra sig till och yttranden till åklagaren… Bara jag tänker på allt detta så får jag mer ont. Jo, och så kommer det någon snubbe på måndag för att kolla på vår frys. Kanske har både frysen och jag slut på batterierna. Eller termostaten, vilket det nu är.

Och när jag ändå bara ligger här och gnäller så kan jag faktiskt fylla på min hemsida som jag är i färd med att skapa. Gå igenom alla gamla inskannade bilderna och leka lite. När man mår uselt så får man väl se till att ha det så trivsamt som det nu går.

 

Älskade Karlsbron

Karlsbron – min absoluta favoritplats i min vackra hemstad. Redan som tonåring brukade jag gå dit med mina kompisar och på kvällen njuta av alla som målade sina konstverk där, spelade dragspel, promenerade i de gula lampornas sken. Alla kärleksparen som kom dit för en romantisk kväll. Om man kan känna historiens vingslag någonstans så är det på denna 600 år gamla bro som Karl IV lät bygga i sitt älskade Prag.

Under de senaste översvämningarna följde jag ängsligt Moldaus framfart i tidningarna. Måtte inte floden ta med sig det vackraste vi har, må hon sansa sig. Jag såg bilder från Prags zoo där man evakuerade alla djuren, jag såg bilder från Malá Strana med vattennivåer som nådde obegripliga höjder. Men bron höll. De andra moderna broarna fick skador, vissa mycket allvarliga, men min älskade gamla bro stod pall Moldaus påfrestningar.

Sommaren 1980 var min blivande man Stefan på besök i Prag och tog ett vackert foto på mig stående på Karlsbron. Vi hade det inramat i många år eftersom jag älskade det. Sommaren 2008, alltså 28 år senare, tog jag själv ett kort på min dotter Francesca på samma plats.

Till och med samma pose, undrar om vi är släkt? Jag var 19 år på bilden, hon är 13. Och många fler bilder lär det bli på den gamla bron. För varje gång jag besöker min födelsestad tänker jag återvända just dit.

Jag har tråkigt!

Jag är less – jag har ONT och trots en hel dag i sängen så mår jag pest och kommer varken kunna sova eller gå till jobbet imorgon. Det är tråkigt. Jag har nu legat 1 dag, och jag avskyr det. Loath entirely, som Grinchen säger. Jag har så förfärligt tråkigt! Hur i all sin dar kan folk sitta vid datorn hela dagen och tycka att det är kul? Jag fattar inte. Jag håller på bli knäpp.

Av ren leda gjorde jag en kraftansträngning och försökte gå nerför trappan för att hämta något att dricka och en dvd att titta på. Jag kunde knappt ta mig upp igen för all värk i benen och kroppen! Jag ojade mig och gnällde och kände mig som 87 bast.

När Alexander var 6 år gammal började han i en Waldorfförskola i Örebro. Han var av den typen som ska underhållas oavbrutet och helst lekas med och hållas sällskap och allt. Waldorfpedagogiken utmärker sig bland annat med att barnen får hitta på egna lekar själva. Alexanders värsta mardröm alltså. Och på ett föräldramöte tyckte hans fröken att vi skulle sluta upp med att underhålla och hitta på.

”Det är inte farligt att ha tråkigt!” sa hon förnumstigt.

Jo, det är det, tänker jag själv nu, 12 år senare. Det är livsfarligt. Jag är ganska säker på att man kan gå under av leda.  Om inte på annat sätt så i alla fall genom att hoppa från ett fönster i ren protest, bara för att det ska hända något. Mycket kan jag stå ut med men inte med att ha tråkigt. Jag drev min mor till vansinne redan som liten.

”Mamma, jag har tråkigt!” gnällde jag då och då och hon tyckte att det inte alls var hennes problem tills jag de facto kom till henne och gnällde om det.

Hm, kanske lever jag i sådan rasande fart bara för att slippa ha tråkigt?! Det fungerar i vilket fall – tills bacilluskerna anfaller.

Stankovice

Eftersom jag bara skrotar hemma i sängen så måste jag roa mig med någonting och då får det bli min blogg. Jag har massor av bilder att gå igenom och scanna in men några har jag redan i datorn och de påminner mig naturligtvis om både det ena och det andra. Igår hittade jag 2 foton från den tiden då Stefan och jag bodde i Tjeckoslovakien. På sommaren åkte vi nästan varje helg till mina föräldrars stuga. På den tiden bodde de i en lägenhet i Prag och hade stuga i min mormors trädgård på landet. Den står kvar, men ingen bor där numera, inte ens på sommaren. Det fanns inget vatten indraget så diska fick man göra utomhus med vatten från den egna brunnen.

Min vackra mamma, på bilden bara 41 år gammal, står och diskar under plommonträdet.

Som synes så hade vi alla tre fashionabel permanent, oerhört modernt på 80-talet (året här är 1982 så jag var 21 och min syster 14 ). Dessutom hade man säckiga kläder och vi var båda magra bortom all sans och vett. Det kan man inte påstå om någon av oss numera, allra minst mig själv. Och vet ni vad den runda sfi-fi liknande saken på bordet är för något? Det är vår tvättmaskin Japp, man fyllde den med hett vatten, tvättmedel och några plagg och sedan stod man och vevade runt runt tills armen höll på att trilla av. Jag vet, det låter som dark ages, men i Prag hade vi så klart ett helautomatiskt toppmatat vidunder. Inte på landet – där fanns ju varken rinnande vatten eller el.

Stugan är numera ett redskapsskjul. Mormor och morfar är borta, deras hus är sålt. Mina föräldrar bor i egen villa i samma by och äger fortfarande den fristående trädgården. Dessa dagar används den mest för att slå gräs till alla husdjuren och odla allt man kan tänkas komma på.

Här sitter jag sommaren 1980 under vårt enorma körsbärsträd. 

Efter min flytt tillbaka till Sverige byggde mina föräldrar sitt hus i Stankovice. De gjorde allt själva med hjälp av min morfars flinka händer och gammelmorbrors pengar. De proklamerar stolt att det är det finaste huset i byn och det är klart att det är – det är ju deras och det är byggt med kärlek.

Min fars kaninfarm. Den absoluta favvoplatsen för Cesca, ända sen hon var bara ett år gammal.

Jaha, nu är frysgubben här så nu ska vi se om han kan fixa frysen eller om vi ska bara slänga ut skrället och skaffa en ny…

Frysgubbens dom

Nu har frysgubben varit här. Han kom med en lärling för att kika på vår sjuka frys. Jag vågade inte riktigt stanna i närheten av dem för att inte smitta ner dem också. Men undersökningen gick snabbt – efter bara 3 minuter har grabbarna ställt diagnos och prognosen är inte hoppingivande. Vårt frysskåp är döende. Hon har motorfel. Det som behövs är hjärttransplantation, eller som de säger i teknikkretsar, en ny motor. Jag förstod så pass mycket att det är en besvärlig historia så jag frågade lite försynt vad det kan tänkas kosta men det visste han inte på rak arm. Först måste han ta reda på det och sedan kommer han att ringa. ”Det kan bli svindyrt” sa han muntert och traskade ut genom dörren.

Hm, det var väl det jag förstod. När sådant händer strax före jul så inte är det någon futtig termostat inte! Då tar livet till tyngre artilleri för att liksom se till att man håller sig skärpt och inte låter sig vaggas till trygghet att allt fungerar som det ska hela tiden.

När jag var liten så brann alltid vår TV veckan före jul. Om jag minns rätt så brann den varje år. Bildröret gav upp tjänsten. Troligen berodde det på att den var ovan så mycket användandet under året, det var knappt vi såg på kvällssaga varje dag. Och sen, plötsligt, så är vi hemma flera dagar i rad och tittar på TV hela tiden! Allt det samlade dammet blev troligen överhettat och självantände…Vi visste alla att det skulle hända och väntade bara på när. Oftast hände det när vi var mitt uppe i den sagan vi såg mest fram emot att få se, så egentligen var det ganska förutsägbart. Till saken hör också att under den komunistiska eran i Tjeckoslovakien var det störtomöjligt att få tag på en TV reparatör under helgerna (det var knepigt nog under vardagarna). Alla tjänster tillhandahölls av staten och under julhelgen hade staten ledigt.

Så egentligen förvånar det mig inte ett dugg att frysen har lagt av precis före jul. Det är nu vi behöver den som mest, med all julmat som kommer behöva lagras på något sätt. I Norrland skulle jag ha ställt ut maten på bron – i Borås har vi plus 5 hela vintern så det är liksom inte riktigt läge. Alltså får det bli en ny frys.

Ridning

Cescas stora passion – ridning.

Och har man inte en häst så tar man det som finns till hands – som en uppblåsbar leopard till exempel.

Barnprogram jag minns

När jag var liten, det vill säga i Tjeckoslovakien på 60 och 70-talet, hade TVn bara 1 kanal (senare 2). Den var svartvit och såg ut som en möbel, inbyggd i ett naturfärgat skåp med dörrar. Det fanns inget att se hela dagarna utom en testbild i gråskala. Men på kvällen var det TV sändningar. Först en godnattsaga klockan kvart över sex på kvällen, sen nyheter och sedan en film. Oftast en rysk krigsfilm som ”De stred för fosterlandet” och dylikt som mina föräldrar avskydde. Alltså tittade vi alla på barnprogram och nyheter och sedan läste vi och lyssnade på radio under resten av kvällen.

Tjeckiska barnprogram hör till de allra bästa tycker jag. Kanske är det enbart för att de är sprungna ur den tjeckiska själen och alltså även ur min själ, eller så är de faktiskt precis så fina och mysiga som jag vill tro.  Somliga av dessa har funnit sin väg även till Sverige. Är det någon som aldrig hade sett Krtek, den glade mullvaden som längtade efter blå byxor med en stor ficka?

Det fina med alla tjeckiska sagor är att de inte är bara pedagogiska utan också väldigt roliga och harmoniska och naivt goda. Det händer dumma saker men aldrig så särskilt hemska och allt ordnar sig till slut. Och man har lärt sig någonting användbart för livet. Lille krtek (vilket faktiskt betyder mullvad på tjeckiska) lärde oss hur det blir byxor av linblommor, hela den långa processen som handlar om linbearbetning, på ett roligt sätt.

Vaclav Ctvrtek var en annan berömd sagofarbror som skrev den omåttligt populära serien om skogsrövaren Rumcajs, hans fru Manka och deras son Cipísek. Hela den tjeckiska nationen bänkade sig vid TV apparaterna när Rumcajs intog skärmen och på sitt oerhört goda sätt misslyckades varje kväll med att röva men blev alltid ompysslad och älskad av sin kärleksfulla fru.

Något som alla tjecker verkar älska är omaka par. Kanske för att vi är alla lite omaka och trivs med det alldeles utmärkt. Sådana var de söta serierna om två troll som bodde i en stubbstuga i skogen, Kremílek och Vochomurka, och om de två hundarna, Staflík och Spagetka. Trollen var en lång och smal och en kort och rund, hundarna var en hög och en kort och lång.

När flickorna var små kom en av de roliga tjeckiska serierna även hit och de älskade varje liten del: den lilla häxan och hennes korp, Abraxas.

Och sist men inte minst – Två snubbar. Alexanders favorit.

Så otroligt tjeckiska – alltid ska de fixa allt själva, fast de inte har en aning om hur man gör. De uppfinner maskiner och anordningar för det ändamålet och misslyckas med hälften av uppgifterna men på slutet är de alltid lika nöjda med resultatet. De har ju gjort allting själva!

I hurt!

ONT! Jag gör så ont, eller som man säger på engelska (mycket talande), I hurt. Jag gör ont, hela jag, varenda liten cell av mig värker. Jag har inte sovit många sekunder inatt. När kroppen värker så kan man inte ligga still, man försöker helt instinktivt byta position hela tiden -och det hjälper inte. Slumrar man en stund så vaknar man med att smärtan skär igenom hela kroppen för man har rört sig i sömnen och till slut vill man bara skrika. Varje gång jag får flunsan (som alltid har dessa värksymptom i mitt fall) så får jag större förståelse för dem som lever med kronisk smärta. Vilket öde! Jag har det så i högst 2 veckor och det driver mig till vanvett.

Att jag är riktigt kass yttrar sig också på 2 andra sätt. Jag ger blanka fanken i om socialkontoret med alla dess klienter sjunker ner till havets botten (min plikttrogenhet är det sista som försvinner), och jag blir inte ledsen att jag inte får tisdagskaka.  Det vill inte säga lite – idag är det min favoritkollega Gunne-May som har bakat och hon är en kakguru.

Men jag har annat att glädja mig åt. Jag kan ligga hemma och skriva (och det är hur kul som helst). Jag kan se filmer som bara jag älskar i den här familjen, samt lyssna på Thomas Di Leva (också bara jag som gör – otroligt nog), och jag kan läsa andras bloggar och försöka få ihop layouten till min bok. Allt detta kan jag göra och det gläder mig. Sen att jag inte gör en tiondel av allt detta på grund av flunsan, det är en annan femma. Men jag kan…

Och ett sista litet glädjeämne: igår fick jag ett nytt rekord i antalet besökare på min blogg! Så tack alla ni som läser, det är oerhört stimulerande att veta att det man skriver är av intresse för några andra. 

Scrappdrottningen Fnyz

Jag antar att det kan kännas lite överdrivet, men precis så stolt som hon är över Matildas första fina huvudfoting, precis så stolt är jag över varje vacker ny LO hon gör, vare sig hon vinner några priser med dem eller inte. Dels är hon otroligt begåvad, dels föreställer hennes konstverk människor jag älskar.  Hon är medlem i en designer-team och driver en egen internetbutik med blogg, utmaningar och tillbehör.

Idag har hon kammat hem en vinst igen, med tillhörande pris, med denna LO:

När hon var liten hamnade hennes teckningar alltid i skuggan av storasyster Tinas som var jättebra på att teckna (just nu läser hon till bildlärare på högskolan i Falun) och som var 2 år äldre. Men när hon fick Matilda upptäckte hon scrapbooking och sin talang att designa de vackraste LOs man kan tänka sig. Därför till dagens ära följer här ett urval av hennes verk:

Japp, det är hon, numera med en stooooor mage.

Matildas björngång.

Rullar i lövhögen tillsammans, Tilda och mamma Fnyz.

En tuff brud i lyxförpackning.

Denna gav mig ångest och sömnsvårigheter under flera nätter. Jag mindes med skräck hur Stefan släppade oss land och rike runt till diverse orienteringstävlingar i ur och skur….huaaa…och nu ger han sig på lilla Tilda. Nåväl, det är hennes mors uppgift att frälsa henne från ondo

En rolig och personlig LO som avbildar den typiska hakan som alla kvinnor i släkten ”Schmidt/ová” kan stoltsera med.

Det var allt för idag. Det finns massor av vackra LOs att beskåda på Fnyz egen hemsida. Jag återkommer lite då och då med nya konstverk.

Gamla julfoton från min barndom

Så fort jag börjar jobba med min bok så hittar jag alltid en massa roliga gamla foton som jag till vardags inte tänker på att jag har.  Boken växer fram, jag använder mig av det mesta jag hittar i mina gömmor och mitt liv bakom järnridån tar en strukturerad form. Olikt minnen så hamnar det mesta i kronologisk ordning och man ser på sitt liv med helt nya ögon.

Idag hittade jag ytterligare julfoton. Egentligen är det inte så konstigt att jag har så pass många – det var mest på julafton och på semestern som vi tog kort. Oftast var det min ingifte morbror Jaroslav, kallad Jarda av de flesta och strejdislav av Magnus, som fotograferade. Han hade en bra kamera och ett brinnande intresse. Jarda gick bort i vintras men de foton han hade gjort lever vidare, nu inskannade och photoshopade med hjälp av dagens behändiga teknik. Och eftersom det nalkas jul så håller jag mig till jultemat och publicerar här ett axplock bilder från mina barndomsjular.

Hela min familj samlad – vi var inte fler. Från vänster mormors bror Frantisek (som Francesca är döpt efter), min mamma Vera (som Tina är döpt efter i andranamn) med syrran i famnen, min morfar Bohumil (som Zache är döpt efter) med mig i famnen, min mormor Anezka (Cescas andranamn).

Övre raden: morbror Jaroslav, fotograf (självutlösande kamera, nymodighet på den tiden som bara han behärskade), min far Ladislav (som Alex är döpt efter i andranamn), och moster Lidmila, kallad Lída. Det enda barnet som inte har sin namne på bilden är Hanna som är döpt efter min lillasyster Hanna, avliden i cancer 1965 bara 8 månader gammal.

Julafton 1973. På bilden syns min mamma, Frantisek, min morfar och jag liggande på golvet. Vad vi gör? Tittar på julsaga på TV förstås!

Moster Lída, Helena, jag och mamma. Min syster fick dockvagnen och dockan i julklapp det året. Jag har aldrig haft en så fin docka själv – så gissa om jag var avis!

Och till slut ett julporträtt från år 1978. Jag var 17 år på bilden och hade fått min första permanent.

Mycket kan man utläsa från ett gammalt foto. Som att jag var pappas flicka, Helena mammas flicka och gissa vem av oss har i vuxenålder börjat dricka som en svamp?

Chocolate eller Nickelina?

Det omisskännliga ljudet av ett nytt msn budskap på skärmen väckte mig till liv. Tillbringar man dagen i sängen så gläds man åt varje litet avbrott i ledan. Det var en av mina allra goaste vänner som hade loggat in och nu ville höra hur jag hade det.

 

Jag kastade mig över laptopen och ställde tusen frågor. Vi hade inte setts på flera månader nu! Jag ”hörde” med detsamma att allt inte stod så bra till. Han var sjuk och så lite less på den eviga karusellen skulle jag tro. Jag muntrade upp så gott jag kunde. Drömmar kostar ibland, och han håller just på att förverkliga en av sina.

 

Han frågade mig hur jag mår, så där djupt inne i själen.

Jo tack, jag mår alldeles underbart i själen, sa jag glatt och berättade om mitt nya jobb, om den uppskattning jag får på jobbet, om allt det goda jag blev förunnad här i livet.

”Ja”, konstaterade han lugn, ”det är precis ett sånt där urpositivt Nickelina-svar man kan förvänta sig av dig. Det var därför jag började gilla dig.”

”Jag bortser från ironin och tar det som en komplimang”, skrattade jag. ”Men det är ju förstås också ett förväntat Nickelina-svar.”

 

(Nickelina var min nick på en annan bloggsida)

 

Sen berättade jag för honom varför jag gillar honom. Jag kände att det var precis det han behövde höra – och det gjorde han. Han skulle hem och bädda ner sig men tackade först för den energipåfyllningen och den glädjen jag försåg honom med idag.

”Tack för det, Chocolate”, skrev han och loggade ut.

 

Just precis – därav min nuvarande nick. Det är han som kallar mig för Chocolate efter Vianne i filmen med samma namn. Tydligen anser han att jag är så otroligt lik henne på många sätt. Det är också han som tycker att jag lever så fort för att slippa stanna upp och känna efter. Men det vette fåglarna om jag håller med J

Det borttappade körkortet

Redan igår hade jag bestämt mig för att jag skulle till jobbet idag. Därav allt kurerande med varma bad och sömn. Dels hade jag gruvligt tråkigt hemma, dels har jag inte råd att vara hemma längre. Inte när man betänker den trasiga frysen som ska lagas nästa måndag och som med försäkringsbolagets hjälp ändå kommer kosta 3½ tusen, sådär precis före jul. Dessutom skulle vi ha handledning på GCK och sedan en halvdag med förvaltningen med tillhörande fika och bufé. Jag tog min bil och var i Göteborg en halvtimme före den utsatta tiden. Så brukar det vara – tar jag till en tidsmarginal ifall trafiken skulle vara trög så flyter allt helt utan problem. Gör jag inte det så fastnar jag i Tingstadstunneln och kommer svärande till jobbet en timme för sent.

Jag parkerade vid Lorensberg och precis när jag skulle betala parkering med mitt kort upptäcker jag att körkortet är borta! Jag fick panik. Var är körkortet? Jag letade febrilt igenom hela plånboken, hela handväskan, bilen och alla fickorna. Borta. Jag försökte påminna mig när jag hade det sist. Jo, när vi var iväg och shoppade i lördags, Cesca och jag. Efter det låg jag ju utslagen i 3 dygn. I huvudet gick jag igenom alla affärerna vi varit i. Den sista var Furulunds men jag kunde för hela världen inte minnas om jag legitimerade mig där.

Dagen var precis så bra som jag hoppades på. Jag glömde körkortet. Vi diskuterade intressanta processer på handledningen, åkte till Ättestupan och åt en god soppa till lunch, samlades sedan på en fritidsgård och blev underhållna av både kolelgor och klienter. Vi fick god mat, efterrätt och 2 julklappar. Sedan styrde somliga kosan till kommunbaren. Jag åkte hem. Dagen tog helt musten ur mig.

Väl hemma vände jag upp och ner på hela huset, alla tomma plastpåsarna, alla jackfickorna, min bil, handväskan och plånboken igen. Körkortet är borta. Jag inser hur idiotiskt det är med dessa affärer som ska ha kortläsare men där man inte kan bara knappa in sin kod. Jag är kass på att hålla reda på småprylar. Den absolut värsta av dessa är nycklar, dem glömmer jag överallt hela tiden. Det är så lagom käckt när man jobbar inom socialtjänsten. Därnäst kommer dessa förhatliga kort av olika slag.

När oturen väl sätter in så brukar den inte ha någon ände, eller som man brukar säga, en olycka kommer sällan ensam. Sjukdomar, trasig frys och nu körkortet…Roligare kan man ha så nära inpå jul…

Marknad på Vårväderstorget

Nu har jag förlustanmält mitt körkort. Jag försökte ringa runt till de butiker vi besökte i lördags men ingen har sett något körkort. Jag ger mig den på att det dyker upp så fort jag har fått det nya. Men körkort måste jag ha, det kan inte hjälpas…

 

De snöade hemma imorse. Nästan hela vägen till Göteborg. Om det blir lite kallare som de lovar så kanske vi kan få vit jul i år i alla fall. Jag minns inte när vi hade en sådan sist. Förra julen och julen innan var det ca 14 plusgrader på julafton. Jag föreslog att vi skulle grilla istället för att koka skinka. Mina konservativa barn ville inte höra talas om sådana revolutionerande idéer. Och sen säger de att det är de äldre generationerna som är bakåtsträvare? Nåväl, i år ser det ut som att vi ska kunna känna oss lite juliga i alla fall.

 

Idag har jag inhandlat de allra sista julklapparna. Det är marknad på Vårväderstorget. Det finns väskstånd, mattor, tyger, leksaker, t-shirts, kläder, klockor, saxar, you name it. Dessutom tog jag ut pengar till diverse julmiddagar, kollegor som jag hade lånat av och annat smått (som Samuels resa till hans far i helgen). Så – nu är jag pank. Helt och hållet och lite till.

 

Det roligaste var att handla kläder. Alldeles oavsett vad jag tittade på så frågade killen i ståndet:

”Vem till? Dig? Din storlek!”

Eller:

”Vem till? Dotter? Ahaaa, hon smal? Hennes storlek!” trots att jag tyckte att alla kläderna såg precis lika stora ut.

 

Jag hittade också en supersöt fleecefilt till lilla K.

Sötaste tomtemor

Nu har min lilla sötstumpa varit tomtemor på dagis:

Hon fick hålla i ett tärneljus för att inte bli avundsjuk på tärnorna.

Hos morfar fick lilla fröken vara pepparkaksgumma.

Så ”bakar” man pepparkakor hemma hos morfar.

 

Tilda leker i snön – är bara lite sur att hon inte hittar sin spade så hon kan lasta skottkärran full.

Och till sist lite äkta adventsmysstämning med lilla M.

Tjockare än vatten

Jag är fullkomligt galen i gamla svartvita kort. De flesta korten i mitt eget album är så klart svartvita. Färgfilm kom när jag var liten men användes inte så ofta till en början. Och tog man kort i en ateljé så var de alltid svartvita. Dessutom är det hemskt roligt att med hjälp av Photoshop eller Paint sätta ihop kort på folk i samma ålder, fast från olika generationer. Som det jag gjorde på Cesca och mig på Karlsbron.

Idag var det så dags att leka med foton igen. Jag hittade ateljékort på mig, 2 år gammal, och kort på Tilda från i somras, 2 år gammal. Kanske inte sååå lika, men hakan och munnen stämmer – en riktig Schmidtová haka.

Sen så hittade jag kort på mig när jag var 3 år, och på Cesca i samma ålder. Voilà!

Kvalitén är inte den bästa – jag har en till….

Lite tydligare – och visst är vi lika varandra. Mest kanske på grund av tofsen. Vilken frisyr!

Sen ska jag bara också lägga ut en bild på mina föräldrar – deras bröllopskort som jag precis scannade in.

Visst är det vackert? Oktober 1960.

Och så här ser de ut idag, mina kära föräldrar. Här på besök i Sverige.

Nu ska jag gå och titta på Star Trek. Det har jag gjort mig förtjänt av.  Jag har milioner idéer om blogginlägg. En del från mitt jobb, en del från familjelivet och dess historia men mest från min egen utveckling, mina insikter, mitt vara. Resonans av sången som genljuder i min själ. Men inte ikväll, en annan dag…

Själens sång

Klockan är för mycket och orken tryter. Jag skulle vilja få ner hela mitt liv på pränt men det får nog komma i små doser. Allt tvättande och städande är inget att skriva om i vilket fall. Däremot om avsaknaden av musiken…

 

Jag saknar själens musik. Det är den jag letar efter hela tiden. Den som gör att man kan stanna upp och bara lyssna inåt, bara vara försjunken i sitt eget vara. Ibland hör jag den i möte med en annan människa, som om våra själar spelade samma låt, just då, i samma ögonblick. Ibland är det en enkel jingel, ibland en kärlekssång, och ibland en hel symfoni. Vi sitter som förtrollade och lyssnar till tonerna av varandras musikstycke.

 

Den upplevs inte så ofta. Har man tur så får man uppleva alla sorterna. De lyckliga, de allvarliga, de romantiska. Det är den inre sången som kommer upp till ytan när man faller i mötet. Och det är den man drömmer om, dansar till i tystnaden, älskar till.

 

Jag saknar den just nu. Den finns där just under ytan men vill inte komma fram, ge sig till känna. Imorgon, då kommer den nog fram igen.

De små luciorna

Varje år firar vi Luciadagen på jobbet på samma sätt. Vi får stans sötaste Luciatåg som kommer till vår matsal under morgonfikat för att underhålla med julsånger och vacker stämning. Så även i år. Vi samlades i matsalen lite tidigare för att hitta bra platser, ta en kopp kaffe och avnjuta underhållningen. Prick kvart över hörde deras ljuva sång i korridoren.

 

Alla luciorna, tärnorna, tomtarna och pepparkaksgubbarna samlades i matsalens främre del. De var glada och spralliga och sjöng för full hals även då texten föll bort eller förvandlades till någon helt egen variant. En av luciorna kom på att om man sätter kronan ovanför öronen så glider den inte lika lätt ner i ögonen på henne. Två lucior i bakre raden började bråka med varandra under sången ”Midnatt råder” och fick åtskiljas av fröken. Två tomtar satt på golvet framför hela församlingen och testade hur snabbt man kunde snurra på rumpan i den röda dräkten av konstmaterial. Mitt i skaran stod en liten älva och försökte värja sig mot en pepparkaksgubbe som ville sno hennes tiara. En tärna kliade sig så våldsamt att hennes röda band gick upp och hon ägnade resten av tiden åt att försöka knyta rosett.

 

Luciafirandet på jobbet tillhör mina favoritögonblick på detta ställe. Jag älskar de små luciorna och gubbarna 3 bast, deras spontanitet och deras livsbejakande uppträdande. Jag beundrar de tålmodiga fröknarna som ägnar många timmar åt att träna in sångtexterna, få barnen någorlunda tysta och stilla och som skapar minnen åt både oss och dem för resten av livet. En gränslös beundran är det.

 

Luciadagen är bland de finaste högtiderna Sverige har. Tyvärr var det bara jag, en tvättäkta invandrare, som kom med glitter i håret för att upprätthålla den svenska traditionen. Men jag älskar Luciadagen, oavsett om Lucia är kort eller lång, smal eller rund, blondin eller brunett, 3 eller 90. Det spelar ingen roll. Ha en underbar Luciadag imorgon.

Underbara snö

Det är luciamorgon. Som om vädergudarna ville förbarma sig över oss bara en liten gnutta så kom det en hel del snö igår. Det är fortfarande minusgrader och snön gnistrar vit på alla träden och täcker vår stora gräsmatta. Cesca är helt  salig och frågar mig var tionde minut om jag hade kollat på den norska sajten (den som jag fick från Evelina) vad det blir för väder, om det kommer snöa mer eller om det kommer bli varmare. Efter flera snöfria jular vill hon verkligen hemskt gärna uppleva en vit jul.

Jag kommer inte ihåg hur det var i Prag när jag var liten. Jag tror att vi hade snö vissa år men inte vissa. Ute i byn hos min mormor var det snö så gott som alltid. Men jag minns en backe utanför vårt hus där vi brukade åka kälke. Vi hade en lång träkälke som morfar skaffat till oss, en sådan där typiskt tjeckisk sak där medarna gick framåt och uppåt och såg ut som horn på en bagge. Den rymde 3-4 personer men var svintung att dra uppför backen. När jag var liten hade jag dock en egen liten kälke som mormor drog mig på när vi var ute och gick.

Ja, detta var alltså modellen. Vi hade inga hjälmar eller skydd, kälkarna var fullkomligt livsfarliga med dagens ögon sett, men jag har trots det aldrig varit med om eller hört att någon skulle ha råkat riktigt illa ut. Några blåmärken brukade vara det värsta man råkat få. Kanske lär man sig hantera situationer utifrån förutsättningarna, människan är en anpassningsbar varelse.

Och här är backen där vi åkte kälken, jag gissar på att det är vinter 1972:

Man ser även en kälke i högra kanten och spår efter all åkning i själva backen.

Eftersom jag är född i en storstad och uppväxt växelvis där och hos min mormor på landet så har jag fått bägge alternativen med mig. Den miljön som syns på bilden, med höghus och gator och bilar och massa folk tilltalar mig inte alls.  Jag valde själv att bo på landet och när jag ser på korten från bägge miljöerna så vet jag att jag gjorde rätt. Landet i mitt hjärta, skog, natur och tystnad…

En fridfull och vilsam luciadag önskar jag er alla. Må de brinnande ljusen bringa kärlek och lycka även till ert hus.

 

Julmarknad och pepparkakshus

Zache är sjuk. Han hängde med till stan för att gå på julmarknad. Han ville ha sådana små polkagriskäppar. Det hade de inte på marknaden. Han frös. Jag tog grabben och gick in på H&M och köpte en vinterjacka. Hans gamla var ändå lite trasig. Han frös ändå. Vi gick runt en liten stund och tittade på de olika stånden och konstnären som höll på att tillverka en isskulptur. Jag gissar att det kommer att bli en ängel.

Vi traskade runt och handlade några julklappar och sen gav vi upp. Zache ville hem till en varm o´boy och en lussebulle. Han hade feber.

Vi gav oss in på att göra pepparkakshus. Vi hade köpt delarna på Willy´s och började med att smälta socker. Det tog eviga tider. Till slut var sockret smällt och vi började limma ihop delarna. Innan halva huset var klart var sockret vidbränt och alldeles för stelt. Det stelnade innan vi hunnit få ihop delarna. Jag viftade med händerna så våldsamt att jag lyckades tappa en del i golvet och var tvungen att limma det med det stela sockret. Långa sockertrådar löpte tvärs över hela köket.

Francesca ville dekorera sitt hus själv. Hon blandade kristyren efter receptet i boken och satte igång. Den var för rinnande och alldeles för lite av den dessutom. Cesca svor och var på allmänt uselt humör. Jag kom för att hjälpa henne och tappade en av hennes skorsstenar i golvet. Vårt eget pepparkakshus gick åt skogen helt och vi gav de trasiga delarna till Zache för uppätning. Jag försökte rädda det som räddas kan och strödde lite florsocker över Cescas hus:

Det var väl inte så illa? Hjälpte inte. Fröken var sur och innan kvällen var över lyckades vi alla bli ovänner. Harry Potter och Hemligheternas kammare till trots. Imorgon är en annan dag. Ibland är det tur.

Grus i maskineriet

Det är något fel på vår vattenpump. Den tappar trycket jättesnabbt och det smäller i den hela tiden. Jag är helt säker på att även den tänker lägga av lagom till jul så att vi dels blir utan vatten under julhelgen och dels får punga ut med flera tusenlappar till. Jag försökte få medlidande på jobbet angående allt som pajar och det borttappade körkortet men min rara chef säger bara att all oturen beror på att jag tänker sluta i Biskopsgården. Och så blinkar hon så där pillimariskt.

 

Vattenpumpen går att laga, även om det kostar skjortan. Min termostat är däremot bortom allt hopp. Jag tycker att den här världen är ett alldeles för varmt ställe. Det spelar ingen som helst roll om det är 14 eller 23 grader inne, jag svettas. Jag går runt i linne och ute på gatan i en tröja. Folk vänder sig om och undrar ifall jag har alla hästarna hemma. Vem vet, kanske är det de som gör att jag blir så olidligt varm i kroppen. Jag öppnar dörrar och fönster, folk svär och ber mig att sansa mig och jag svettas.

Det är klimakteriet säger folk. Hm, om det vore så väl. Men den förbenade mensen har minsann inga planer på att ge sig inte. Ska man vara i klimakteriet så borde det väl komma allt på en gång, inte bara vissa otrevliga biverkningar?

I fredags var det snö ute alltså tog jag på mig en stickad tröja istället för de3n vanliga kortärmade toppen. Jag trodde att jag skulle avlida, så mycket led jag av värmen hela dagen.

 

Det finns de som hävdar att de hellre svettas ihjäl än fryser ihjäl. Det gör inte jag. Det finns nämligen ingen som helst risk att jag skulle frysa ihjäl. Kanske har jag finskt blod i mig utan att veta om det. När helvetet fryser till is grillar de den sista korven (hämtat från en dassbok – och som det stämmer in på mig!).

 

Sista arbetsveckan. Sen är jag ledig i nästan 2 hela veckor! Och efter det börjar jag jobba på ett helt nytt ställe, med nya människor, nya klienter, nya utmaningar. Men just nu ser jag bara fram emot att vara ledig, äta god mat, få julklappar och dricka glögg. Och efter oss översvämning…

Kopps

Samuel kom hem från syskonträffen och hade laddat ner filmen Kopps som Magnus hade tjatat om i flera månader nu. Jag var ambivalent. Dels är jag inte alls förtjust i svenska filmer, dels tycker jag inte om filmer med en massa skjutande och så kallad action (lite fobi kvar från mina otrevliga barndomsupplevelser). Vi satte oss ned och efter 2 minuter insåg jag med all önskvärd tydlighet att jag hade sett filmen förut. Med Fares Fares i huvudrollen, och Sissela Kyle. En helt underbar film och ett litet svensk samhälle där brott är i det närmaste helt utrotat, där människor lever i god samförstånd och anda. Polisen har inget annat att göra än att fika och ta hand om förirrade kor. Ett samhälle som klippt och skuret från en utopi. Ett som vi alla skulle vilja leva i, var som helst på jorden.

Jag vred mig av skratt. Jag skrattade när poliserna mutade byns enda fyllo att stjäla ett paket korv eller låtsas kidnappa Benny the cops grannpojke. När de tuttade på kiosken och såg på så sätt till att förlora den enda korvmojjen de kunde luncha i. När Benny och Jakob blev ertappade med byxorna nere (Benny bokstavligen) med ett försök att rädda byns polisstation.

Tänk om alla byar och städer hade bara ett bekymmer – att bevara sin polisstation p g a avsaknad av kriminalitet. Jag vet att jag älskade filmen då jag såg den förra gången och nu ännu mera så. Jag rekomenderar den varmt till er alla. Se filmen Kopps och må bra, för det är precis det man gör.

Tre chocker

När jag kom till jobbet igår morse så låg där ett litet paket med apor på på bordet. Jag förstod med detsamma att det var en gåva från min lilla Elida som är tillbaka från Sigtuna. Vi skulle ha APT med tillhörande lunch så jag traskade till hennes del av korridoren för att krama tösen. Så skönt att ha henne tillbaka. Hon var så finklädd och såg pigg och fräsch och utvilad ut. Tyvärr kommer det tas ur henne på nolltid.

Vi skulle diskutera våra heldagar på APTn. Det har varit många turer kring detta. En tid hade gått och vi har alla haft en chans att tänka över det som hände. Vår chef lät oss gå laget runt och berätta var vi var idag. Vissa mådde bättre, vissa tyckte att det krävs en bit till att gå. Själv var jag nog lika beklämd nu som jag var då. Först på heldagarna drabbades jag av chocken hur arga, ledsna och besvikna vissa av mina kollegor var. Här trallar jag på i min glada rosa värld och ser inte ens att vissa mår så dåligt. Jag satt där oförmögen då att säga det JAG tyckte eftersom det svarta var så överväldigande. Jag pep ibland utan att bli hörd. Jag insåg att jag kommer bara reta upp andra med mitt välmående och knep igen.

Nästa chock kom när vi som grupp ställdes till svars för det negativa somliga vräkt ur sig på heldagarna. Och då var de mest kritiska inte ens med på mötet. Vår chefs närmaste chef ansåg att vi svek våra chefer, att vi har ett gemensamt uppdrag med dem och att vi borde hålla käft och takt….Återigen satt jag och bara gapade. Utan att ha ställt till rabalder blev jag också ställd till svars för det.

Och sedan igår då vår chef förklarade hur mycket hon hade tänkt på det som hade hänt, hur hon tycker att hon hade misslyckats att som chef implementera oss mjuka värden och hur vi som grupp regrederade till barnstadiet. Visst var det så.

Tre gånger har jag inte gjort min röst hörd, tre gånger ställdes jag inför situationer som jag inte kunde påverka nämnvärt men blev delansvarig för – och kanske jag var det. Kanske skulle jag har skrikit högre att nu får ni skärpa er och inte bete er som barnrumpor. Vuxna kvinnor 30 bast, allihopa. Så som ni uttrycker er så kränker ni dem som ni vill förändra. Har ni inte lärt er någonting på systemteorin? Peter Lang, säg saker på ett sådant sätt att du kan bli säker på utgången? Vad vill du åstadkomma?

Chefen sa att det sättet vi uttryckte oss mot dem talar tydligt hur vi ser på människor och vilka värderingar vi förmedlar till våra klienter. Hon har så rätt. Jag skulle inte ha tillåtit det som hände, om jag kunnat förhindra det. Och på ett sätt hjälper det mig att gå vidare. För om hon försvinner, och det gör hon så småningom, så kommer hennes värderingar vara borta på några veckor. Och i en sådan grupp vill inte jag jobba. Faktum är att jag  inte vill jobba i den redan som det är idag. Jag önskar att jag kunde vrida klockan bakåt, men det kan jag inte. Jag kan bara komma till insikt om min egen roll och agerande och hoppas på att jag står upp för mina värderingar på ett bättre sätt nästa gång.

Hon kommer inte vara min chef så länge till, men jag hoppas att hon för alltid förblir min vän.

Kontaktbarn

Zache är hemma. Igår ringde både han och hans fröken med jämna mellanrum och ville att jag skulle hämta honom. Jo, det kan man tycka. Men jobbar man 1½ timme hemifrån och sen tar det också en kvart till skolan så hade det inte hjälpt alls. Hans skolbuss hemåt gick betydligt tidigare än så. Ytterligare en anledning att jobba närmare hemmet.

Idag sitter han hopkurad i soffan och tittar på film. Jag VABar på förmiddag och sedan får han vara ensam en stund tills vi kommer hem igen. Men det är han varje dag efter skolan så det ska väl gå bra.

Nu på förmiddan kommer 2 soctanter på besök. Såna som jag. De ska hälsa på oss för att se om vi lämpar oss att bli kontaktfamilj till 2 barn vars mamma behöver avlastning. Vi ska ta en kopp kaffe med dem, bli intervjuade, sen får vi se vad de anser. Det är ganska nyttigt att med jämna mellanrum befinna sig på andra sidan skrivbordet så att säga. Att ibland byta soctant kostymen mot klientkostymen. Mycket nyttigt att bli påmind om hur det känns att vara i händerna på någon som har större makt än jag. Nu gäller det inte precis livet för vår del, men erfarenheten är värdeful i alla fall. Jag tror att alla socialarbetare skulle må bra av att ibland pröva på att vara klient, på riktigt.

Nu är det verkligen final count down för min del. 4 dagar kvar. Jag tittade lite på mitt kontor igår och insåg att 90% av alla prylarna är mina privata och att jag troligen måste hyra en släpkärra eller magasinera en del av sakerna i Elidas helt minimala kontor. Då får inte hon och hennes klienter plats där, så jag tror inte att hennes chef skulle tillåta det. Men jag får nog börja på att köra hem lite saker var dag denna vecka.

Jaha, nu är damerna snart här. Bäst jag går och ställer på kaffe.

Ledsenhet

Vissa kvällar är det svårt att bara vara glad, slappna av och njuta av att vara ledig. Ibland vet man inte ens vad det beror på. Och ibland gör man det.

Jag såg så fram emot att få äta julmiddag med Utredningsgruppen hemma hos Christian, deras förste. Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott. Idag fick jag reda på att det inte blir någon middag hemma hos Christian, han är sjuk. Vi ska vara inne på en skola. Samma lokal där jag har hållit otaliga nätverksmöten för mina klienter. Jipii.

Jag lät mig inte nedslåss utan åkte hem och satte igång förberedelserna för potatissalladen som jag lovade bidra med imorgon. Magnus ringde och frågade om vi ville ha pizza. Det ville vi. Hans generositet berodde delvis på att han lyckats sälja vapenskåpet som vi hade stående i ett förråd i åratal. Det ringde folk på skåpet även efter att den var såld och borta. Och påpekade att för det priset Magnus har begärt var de färdiga att komma långväga för att hämta det, t o m från Stockholm. Magnus har dessutom gått ner 500 när den första killen ringde. Lurad alltså….

Magnus hämtade ett paket på posten i Viskafors. Något han köpt åt sig själv så här före jul. Han har nu köpt och skaffat flera saker som han hade önskat sig i julklapp och som vi hade redan köpt. Och avslöjat en klapp tidigare. Alltså får han i år i princip inga överraskningar. Jag blev så besviken.

Jag dras också med verkningarna av vår APT och de kval som den har försatt mig i.

Jodå, ikväll vet jag precis vad som gör mig ledsen. Men som tur är så kommer det ständigt nya dagar. 

Skrivkramp

 När jag läste lingvistik på universitet så hade vi en egen kårtidning. Där fanns vilka events som var på gång, var man kunde äta billigt och andra saker intressanta för personer med minimal mängd pengar och med intellektuella behov av olika slag. Där fanns också en så kallad comic-strip, en liten tecknad gubbe som gestaltade studentlivets vedermödor och roliga sidor. En gång just före alla de stora tentorna satte igång behandlade han just sista dagen före en stor tenta. Han hade en bok på 700 sidor (på engelska så klart) som han måste läsa till nästa morgon. Han kom på ständigt nya saker som han måste göra INNAN han satte igång med själva läsandet. Han var tvungen diska och dammsuga och storstäda och gå ut med soporna – till slut stod han inne i badrummet och skurade små utrymmen men en tandborste…

 

Det är precis så jag känner mig idag. Jag har 2 dagar kvar att jobba här. Jag har 4 utredningar och 1 vårdansökan att skriva klart – och det låter sig inte göras i en handvändning. Man måste hela tiden återgå till jornalanteckningarna och pussla in rätt information under rätt rubrik. Man måste formulera sig professionellt och samtidigt tillräckligt känsloladdat för att läsaren ska kunna förstå sig på vad man menar och vad man grundar sina beslut på. Jag har nu snart suttit här hela förmiddagen och hittat tusen andra grejer som jag måste göra innan jag sätter igång med själva skrivandet, som ju egentligen är det enda viktiga att det blir avslutat. Men jag vill inte, känner inte för det, det är JOBBIGT!

 

Om en timme ska jag gå ut och äta lunch med min kompis Gunne-May och hennes trevlige man. Vad hinner man på en timme? Inte är det mycket – jag väntar med skrivandet till på eftermiddag. Visst låter det som att jag ska bli piskad att sitta här till midnatt imorgon kväll? Nåväl, det får vi avgöra då…

Den allra sista dagen

Min allra sista arbetsdag detta år. Möjligen den allra allra sista i Biskopsgården. Jag säger till alla att jag ju bara har tjänstledigt (vilket är sant). Att jag kan vara tillbaka innan man vet ordet av. I april kanske. Men jag vet att sannolikheten är minimal. Har jag en gång gjort mig hemmastadd på ett nytt ställe och lärt känna nya människor, nya goa vänner, så brukar jag inte se tillbaka utan bara framåt, mot nya horisonter.

 

Igår kväll drog Gunne-May och jag ner på stan för att shoppa nya kläder till henne. Gunne-May är en ståtlig kvinna i sina bästa år som drar lite större storlekar så urvalet är inte så överväldigande. Men vi hittade en affär som både stämde storleksmässigt och var i hennes stil. Jag tror att hon lämnade halva lönen där men så stilig hon blev i sin nya gröna kofta med blå glitter! Gunilla som hängde med påpekade hela tiden att lönen kommer först nästa vecka men det brydde vi oss inte om. Har man hittat något så vackert så måste man bara slå till.

 

Sedan bar det av till Toscana, den italienska restaurangen på Kungsgatan. Vi skulle avtacka vår italienska kollega Patricia. Vi var ett gäng på 8 mycket glada (och så småningom ganska högljudda) brudar. Vi åt en underbar middag, drack vin och beställde efterrätt (alla utom Gunne-May som hade gjort av med alla pengarna på B´chic). I baren satt en stilig italienare med utseende som en bohemisk författare och tittade konstant åt vårt håll. Vi måste ha uppträtt som äkta italiensk grupp. Glada, högljudda och vilt gestikulerande. Jag gick hem för att hinna med bussen med Yvonnes plirande ögon för min inre syn: ”Hoppas att du inte trivs där!” J

 

Idag skriver jag. Jag skriver så tangentbordet glöder. Jag har packat ner de sista prylarna, jag har rensat aktskåpet, talat in ett meddelande på telefonen, lagt en regel i mailen, rensat min sekretesslåda…Rummet är kalt och ogästvänligt. Snart är det dags att lämna bygget för sista gången. Lämna in nycklarna i receptionen. Se den tegelröda byggnaden för sista gången på länge. Det är något otroligt starkt med avsked, vare sig de är glada eller ledsna, förutbestämda eller plötsliga. Som om en välbekant dörr plötsligt sakta glider igen bakom ens rygg och man vet inte om den någonsin kommer att öppnas igen. Man lämnar tryggheten i ett av livets stora rum som har varit välbekant under en lång tid.

Goda föresatser

”The road to hell is paved with good intentions”

Jag hade tänkt sluta tidigare igår. Det var min sista dag, jag behövde bara avsluta ett par saker, packa ett par lådor och ta Mats ur skolan. Mina kollegor droppade in under hela dagen för att kramas och säga god jul – och önska mig allt det bästa. Gunne-May kom med en liten klapp i form av ett strykjärn – men det visade sig vara en underbart kaneldoftande tvål från Lush. Hela mitt kontor doftade kanel in no time. Jag kom iväg först klockan 4. I värsta göteborgstrafik och värsta folkmassa på Willys.

Vi skulle hämta Francesca, handla mat, köpa hamburgare till killarna som hade suttit hemma hela dan. Japp, vi skulle vara hemma ca klockan 8 igen, på en fredag kväll.

Jag hade tänkt mig sitta och mysa med en Blue Job i min hand, insjunken i goaste stolen och titta tillsammans med familjen på Kung fu panda. Det började bra, jag fick en drink av Magnus och sjönk ned i stolen. Sen minns jag inget förrän pandan vunnit över sin värsta fiende (tror jag det var), jag stapplade mig upp till sovrummet och slocknade innan jag låg ner.

Jag hade tänkt mig att gå upp klockan 7, åka till Viskafors och köpa gorgonzola som vi glömde igår. För att kunna laga världens godaste sås med hasselbackspotatis. Jag vaknade klockan 10. Road to hell…

Så slut kan man bli efter en allra sista vecka på sitt jobb. Man tar liksom och kramar ur den absolut sista droppen kraft och energi för att lämna med heder istället för brända broar. Hade någon sagt att jag måste jobba en endaste dag till så hade jag sjunkit ihop på golvet som en liten darrande klump eller drabbats av ett vansinnes anfall av något skrämmande slag. Men ingen sa någonting, jag kunde åka hem och nu ligger vägen öppen framför mig igen. Mot det okända.

Och till sist bara en liten karamell som jag fick av en go kollega igår. Jag hade på mig min paljettbeströdda topp som jag inte lyckades motstå att köpa för ett par veckor sedan. Det var min sista dag och jag ville piffa till det lite, men jag förstod att många skulle fundera huruvida jag var riktigt skapt. Då kommer hon fram och säger med ett leende men allvarlig blick: ”Vad snygg du är Veronica! Det är bara du som kan bära en sån här topp och fortfarande se seriös ut.” Det var en helt underbar komplimang från en tös vars stil inte liknar min på en fläck men som både ser och bekräftar på ett härligt sett.

Jösters, vad jag kommer sakna det där stället…

Pepparkaksbak

Vi lagade god mat. Och bakade pepparkakor. Jag tvättade och strök och vek ihop. Vi tittade på Harry Potter och fången från Azkaban. Vi bara var och njöt av livet och ledigheten.

Det var en del tjaffs och en massa diskussioner men pepparkakor blev det. Imorgon ska jag pynta dem.

Fjortisar

Fjärde advent. Jag börjar inse att jag är ledig. Lääänge. Nästan 2 hela veckor. Det är lyx. Visst, jag har 4 barn hemma att ta hand om och så ska jag städa och handla lite mer – men so what!? Jag har ledigt!!!

I morse tände vi alla adventsljusen och tog våra nybakade pepparkakor till kaffet. Ute gnistrade frosten på träden och på vårt äppelträd satt 6 domherrar. De lyste så vackert med sina röda fjäderdräkter mot den vita frosten.

 

Idag vankades panerade snitslar, potatismos och inlagd gurka. Jag panerade för brinnande livet och dansade med de färdiga snitslarna genom köket till tonerna av julmusik som strömmade ut från radion. Samuel satt i köket och betraktade matlagningens ädla konst i min interpretation. Han älskar att se på när jag lagar mat – för att inte tala om hur mycket han älskar att sedan äta den! Han frågade hur många snitslar han kan få. ”Du får så många du orkar”, sa jag och såg hur det lyste i hans ögon. Den killen är smal som en sticka men äter som en häst. Men med tanke på att han inte hade fått ordentlig mat på ett år så är det nog inte så märkligt.

 

Vi satte oss vid bordet och alla lovordade maten. Alla – utom Cesca. ”Jag tycker att det är bränt”, sa hon och inspekterade snitseln på nära håll. Jag kunde inte hålla mig för skratt: ”Japp, familjens optimist har talat. Hon öppnar munnen och ut trillar det något glatt och positivt med det samma!”

Cesca blev sur och menade att hon gillar när det är bränt. Yeah, right! Hon är 14 vilket betyder att vi har MINST 2 år kvar att genomlida med hennes solskenspersonlighet. Man kommer till köket på morgonen, pigg och glad, och där sitter hon med ett martyruttryck i fejset, och ser till att om man tyckte att det var en härlig morgon så ändrar man den åsikten på ett kick. Hela hon utstrålar ”livet är som en stege till hönshuset – kort och full av skit”.

 

Nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta av livet en stund innan någon plikt kallar.

 

Jag tillönskar alla en underbar fjärde advent.

Mamma

Det är grått och det regnar. Termometern visar plus 8 och man har mest lust att krypa ner i sängen med en kopp kaffe och en bok. Men sådan lyx har vi inte tid med i vår stuga. Vi ska till stan och låta glina handla de sista klapparna.

Jag diskuterade Tomtens existens med Zache men han påstår mycket bestämt att den riktiga Tomten inte hinner med allt på julafton så det är vår pappa som kommer. Det har han hört på rösten minsann. Ja, jag antar att Tomtetiden är förbi. Nåväl, det är lite skönt att slippa det också J

 

Igår kväll frågade jag Samuel vem han har tänkt handla klappar till. Bara för att veta vilka affärer som kunde vara lämpliga.

”Jag har till alla utom dig och pappa”, sa han och det tog mig en god stund att förstå att han faktiskt syftade på Magnus! Det var första gången han kallade någon av oss så, och det känns ska jag säga…

Tydligen refererade han till mig som mamma igår kväll. Grabben har adopterat oss också. Fast vi har hållit på ett tag så är det ändå så märkligt. Jag har känt Samuel halva hans liv. Och nu blev jag hans mamma. Inte genom ett domstolsbeslut, utan genom ordet uttalat av egen fri vilja.

 

Fantastiskt.

Panikattack

Varje år kämpar jag med att inhandla alla klappar i november och all mat veckan före julafton. Orsaken är att jag AVSKYR folkträngsel. Loath entirely! Jag vill kunna handla så lugnt och skönt som om jag vore en ensam kund i hela affären. Därför slår jag alltid mina vänner med häpnad och börjar så tidigt att jag blir förklarad för hedning av hela den samlade bekantskapskretsen. Likt förbaskat måste jag in i helvetet varje år. Vi glömmer en maträtt, potatis eller köttbullar eller majonnäs, eller så kommer glina på att de inte har klappar till alla, eller så behöver någon ett par nya skor….whatever. I år var det Samuel som inte hade handlat alla klapparna och Cesca som behövde nya byxor.

 

Jag tänkte att nåväl, vi åker så vi är där strax efter att Knalleland hade öppnat så undviker vi värsta folkrusningen, tänkte jag…Då ringer telefonen och frysgubben meddelar att han tänker komma klockan 10 för att laga vår frys.   

 

Två frysgubbar dök upp men inte kunde de laga vår frys inte. De bytte någon kretskort, gav upp och sa att det troligen var problem med gasen i frysen.

”Vi gör inte gasjobb,” sa den ene glatt, ”det är bara Bosse som gör gasjobb! Jag ska konsultera han imorgon!” Ok, jag börjar ana att efter detta kommer vi ha den dyrast underhållna frysen på norra halvklotet. Precis som med min brunna Ford…

 

I Borås var det tre miljarder människor mitt på dagen. Troligen har även alla Göteborgs innevånare och halva Västra Götaland kommit för att handla de sista klapparna i Knallerian. Jag försökte köra smart men hamnade ändå mitt i en korsning blockerad av en oerhört smart planerad rondell och blev nästan påkörd av en postbil med en ilsken chaufför med benägenhet för kroniska hjärt- och kärlsjukdomar.

 

Åk inte till stan för att handla mat eller julklappar den 22 december om livet är er kärt. Man kan istället strunta i de sista klapparna och potatisarna och ta en glögg hemma, i husets varma vrå.

Imorgon ska jag städa klart. Och sen kommer Magnus, Tina och Flippen, och då mina vänner, då är det jul. Jag tänker inte ägna en tanke åt annat än hur vi ska ha det skönt.

Jo, förresten så köpte jag 2 par nya skor idag. Det är otroligt – det är rea i alla affärer redan nu, före julafton! Den där så kallade krisen är inte så dum ändå, tycker jag.

Ingen vit jul

Dan före dopparedan. Det är kallare ute idag men inte en snöflinga så långt ögat kan nå. De senaste åren har det varit just så här. Grått och snöfritt.

 

När jag bodde i Norrland för en herrans massa år sedan så fanns en snöfri jul inte ens som koncept. Det var helt enkelt inget man ens tänkte skulle kunna inträffa. När Tina var 3 månader, vintern 81/82, bodde vi i en vaktmästarbostad i Freluga. Den vinter var det så höga snövallar att man inte såg folk som gick utanför huset på vägen. Det var -28 i 6 veckor. Jag har då varit i Sverige i nästan ett halvår och trots den smärre köldchocken så älskade jag den fantastiska vintern. Jag önskade mig en vit overall i julklapp och fick den av mina svärföräldrar. Den var så varm att man kunde dra den på sig utan att ha så mycket kläder under och ändå inte frysa. Dessutom var den ursnygg och häftig – jämfört med mina tidigare vinterkappor, oftast inhandlade i second hand eller från äldre kompisar. Mina föräldrar var allt annat än rika. Kläder syddes av mormor och stickades av mamma. Nya snygga kläder kunde jag bara drömma om och avundas andra. Det är troligen en av orsakerna att jag i vuxen ålder älskar att klä mig snyggt, modernt och lite pråligt :O)

 

Nåja, det blir ingen vit jul i år heller och jag börjar frukta att det kanske aldrig blir det igen. Att vi har permanent skadat vår planet och nu får vi ta konsekvenserna av vår egen dumhet. Att det scenariot som vi miljökämpar tjatat om sen början av sjuttiotalet nu slagit in och det är ingen tröst att kunna säga ”vad var det vi sa!?” Ingen tröst alls…

Det sociala arvet

Mitt körkort har nu anlänt till posten i Borås. Det gick snabbt måste jag säga. Jag har andra ID handlingar så jag saknade det inte så mycket. Och det gamla har fortfarande inte kommit fram. Jag har säkert slängt det med någon shoppingkasse. Det finns ingen annan förklaring. Nåja, då kanske detta gäller längre och det var just ingen skada skedd.

 

Idag håller jag på med städning, med jämna mellanrum. Ibland sitter jag och tar igen mig med en kopp kaffe, ibland registrerar jag räkningar eller något annat stillasittande. Huset börjar se fint ut. Cesca lovade att putsa fönster. Jag har tagit ut den frusna skinkan. Nu ska vi bara lägga in en extra skiva till bordet och släpa fram madrasserna till Tina och Flippen. Sen är julen kommen.

Detta med det sociala arvet har jag funderat på många gånger.

Min mormor var vida känd för sin matlagning och för sitt välstädade hus. Hennes ”knedlik” kunde ingen annan i hela byn mäta sig med. De var fluffiga och alldeles gula från de frigående hönsens ägg. Hennes sockerkakor och tårtor som hon bakade i vedspisen var helt sagolika, med knaprig yta och underbar smörkräm med några droppar inhemsk rom.

 

Golvet i stora rummet där alla vistades på dagarna var täckt med linoleum och ingen tog av sig skorna när vi gick in och ut. Morfars leriga stövlar, morbror som varit i glasfabriken, vi som sprang i skogen och i vattenpölarna, allt drogs in i köket. Min mormor skurade golvet varje dag två gånger. Med vatten som måste hämtas i brunnen på torget och sedan värmas på vedspisen.

”Anezko, du har alltid så rena golv!” sa granntanterna när de kom på besök för att skvallra lite och dricka en kopp kaffe med mormor.

”Vad då,” tänkte  jag, ”har inte alla det?”

 

Min mamma var lik sin mamma. Skillnaden var bara marginell. Vi bodde i en modern tvåa i ett höghus i Prags centrum. Vi hade heltäckningsmattor och dammsugare. Men lika som mormor städade min mamma golven oavbrutet. När hon inte släpade runt på dammsugaren, plockade hon upp små skräpbitar och stoppade in dem i förklädets fickor. Hon putsade fönster och bytte gardiner på löpande band, trots att hon måste klättra upp på en stege då alla gardiner hängde i träbeklädda hyskor som det var lögn att få loss och sen tillbaka igen. Vi hade spetsgardiner som täckte hela väggen där fönstren var.

 

När jag ser tillbaka på det här sättet så inser jag klart och tydligt att här går det sociala arvet före allt annat. Man föds knappast till städpedant, men man kan bli präglad till att bli det. Alltså måste det kunna apliceras även på andra olater man får med sig ut i livet.

Så som andra kämpar för att ha det städat hemma, så kämpar jag mot tvånget att hålla rent till varje pris. Medvetet låter jag ibland något ligga och skräpa och försöker se åt ett annat håll. För att bli fri från slaveriet. Men det lilla skräpet stirrar på mig ilsket, det skriker och pockar på uppmärksamhet tills jag har gett upp och städat undan det.

 

 

Cesca tittade just ut genom fönstret och konstaterade att det inte alls känns som dan före dopparedan. Som att det är faktiskt julafton imorgon. Det känns som en helt vanlig höstdag sa hon. Jo, man måste hålla med. Det är mulet och grått, lite kallare än det var den sista veckan men inte det minsta vinterlikt.

 

Dags att göra ett ryck och hålla städdemonen vid liv – till tonerna av Carolas julskiva  

Julafton i foton

Rock Band

Poison neck och Dragon eye

Jag bad Magnus att gå och skjuta den stackaren som ylade i smärta – det visade sig vara Tina – Dragon Eye.

White Lightening

Poison neck

Vad hela bandet heter har jag inte lagt på minnet men de låter helgräsligt allihopa. Men de har så kul

Nyårslöfte

Inte förrän jag såg julbilderna insåg jag att nu hade jag gått upp i vikt mer än hälsosamt. Det går på inget vis för sig. Jag har massor av fina kläder som jag vill kunna använda i sommar så nu är det återigen dags för ett nyårslöfte. Japp, här ska det bytas livsstil. För visst vet vi väl alla egentligen vad man inte bör stoppa i sig och i vilka mängder. Problemet är helt enkelt att det är så GOTT! Jag klarar mig lugnt utan godis och chips och fikabröd (även om just det är lite tråkigt – själva fikandet är en sån skön social grej liksom), men jag klarar mig inte utan viss mat. Däri ligger problemet. Jag ÄLSKAR mat. Jag vet att det mesta i matlagningen går att byta ut mot smalare varianter, men det blir inte samma maträtt. Sen kan Anna Skipper tycka vad fasen som helst. Det blir inte lika gott! Alltså måste jag för figurens skull helt enkelt bita ihop – det blir antigen leva gott eller leva sunt. Visst är det väl hemskt konstigt att det sunda inte är lika gott – någonstans i skapelsen eller evolutionen har någonting gått väldigt snett.

 

Sist jag hade liknande upplevelse var sommaren för 2 år sedan. Jag skulle gå till stan och köpa sommarkläder, och hamnade så klart i en provhytt. Vill du få en kvinna att gråta i hejdlös förtvivlan? Ställ henne i bara mässingen i en provhytt. Garanterat resultat. Min fråga är bara: vilken sadistisk psykopat har designad denna vår tids tortyrkammare? Man står cirka 2 decimeter från 3 kroppsstora speglar som visar alla tänkbara vinklar av din kropp, särskilt de du helst skulle vilja slippa se. Belysningen går i vitt/gult och framhäver både varenda rynka och ojämnhet såväl som den ohälsosamt bleka färgen i ditt ansikte. Celluliter och skavanker av diverse slag poppar fram som monster ur spegelns glansiga yta. Dessutom är speglarna av samma slag som de i lustiga huset – de drar ut dig på bredden och gör dig plufsig och formlös. Som en åldrande amöba.  

Jag traskade runt i diverse butiker fyllda med sommarens mode designad för flickor och damer med högsta storlek 36. Jag plockade fram ett par toppar, en klänning, en kjol. Och full av förväntan klädde jag av mig i provhytten för att se om jag blev tjusigt somrig. Spegel spegel på väggen där….Spegeln skrattade hånfullt och visade mig en medelålders dam iklädd ett vitt militärtält. Brösten alldeles för stora för passformen, pösig mage, vita ben. Hualigen. Följaktligen kom jag hem med massa sommarkläder till mina barn, men utan en ny klänning. Jag slängde i mig trotsigt en hamburgare och hoppade i poolen. Om jag nu ska se ut som en pösmunk så kan jag i alla fall ha nytta av det – jag flyter bra och jag fryser inte i första taget.

 

Med den erfarenheten tänker jag nu alltså starta i god tid före sommarrundan och tappa fram till dess sisådär 10 kilo. Minst. Jag är inte helt på det klara med hur det ska gå till men på något vänster ska det gå. Detta är årets nyårslöfte.

Cescas födelsedag

Nu har Tina och Filip stuckit hem. ”Åka tåg till Borlänge!” som Filip sa på äkta dalmasiska. Två dagar går så förfärligt fort. Francesca var ledsen när de skulle åka. ”Det ska bli så tomt här!” sa hon till Tina.

”Tomt!?” sa Tina. ”Bara 6 pers menar du?”

Ja, det beror ju på vad man har för perspektiv förstås. Är man 8 personer över julen så känns 6 personer ganska tomt.

Tina och Filip studerar alla bilderna som Filip hade tagit med hennes fina kamera.

Lite på kanelen.

 

Vi har nu plockat bort allt skräp i rummet, krympt köksbordet, monterat tillbaka det vi tog bort för att Filip inte skulle göra sig illa. Back to normal. Jag tog tag i tvätten och gjorde ett tappert försök att rädda en ljuvlig gammal duk som det hade runnit röd stearin på. Det gick så där…Nu ligger den inlagd i Vanish. Antingen går det bort eller så blir duken förstörd. Inte mycket att göra åt.

 

Vi firade Cesca imorse. Vi smög till hennes rum vid 8-tiden. Hon snarkade. Vi sjöng och hon fick sina presenter och sen gick vi för att äta den underbara chokladtårtan som Magnus har skapat igår. Nu är hon fjortis på riktigt. Må vi alla överleva det kommande året med vår mentala hälsa i behåll. 

 

Tildas jul

Eftersom jag inte själv varit närvarande så snor jag några bilder från Hannas blogg. Helt underbara tycker jag.

Och så Tildas första skotertur med sin stilige far:

Och till slut ett kort på hennes vackra mamma:

En fröjdefull jul

Första öppna dagen efter julhelgen – gissa om det var folk på stan! Ungarna var så klart tvungna att åka till Games och handla för klappengarna. Vi hängde med för att handla mat. Inte nog med att det var så mycket folk på Willys, dessutom bestämde sig just idag självscanningsmanicken att vi skulle kollas och alltså fick vi plocka fram alla omsorgsfullt inpackade varor på bandet igen. Handlingen tog så till vida dubbelt så länge än vanligt. Vi kom hem vid ett och stressade för att tillreda hamburgare med potatisklyftor och diverse tillbehör innan det var dags att duscha och sticka till stan igen. Vi skulle gå på teater – Borås teater ger En fröjdefull jul skriven av den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn.

Vi kom dit med andan i halsen vid halv tre tiden. Först lyckades vi reta upp oss ordentligt på ett gäng som inte begrep sig på en simpel parkeringsautomat. Jösse namn – hur svårt är det att läsa ”alla dagar 9-18″? Där stod de, 4 pers, och dividerade om ifall det gällde även på lördag (ja, en lördag är en dag – eller?) och hur mycket tid det var kvar till klockan sex, och hur mycket de skulle lägga i. Sen letade de i fickorna efter pengar – de hade inte så det räckte i enkronor och en tia ville de inte lägga i, ifall det vore en krona för mycket! Så de ropade till en femte kompanjon – Bosse, har du några mynt på dig? tvärs över hela parkeringen. Det tog ytterligare 5 minuter innan Bosse tog sig till automaten – och vid det laget var vi färdiga för psykbryt och akutintagning med särskild utskrivningsprövning. För mord i affekt.

När vi äntligen kom till caféet var Lasse (som hade våra biljetter) inte där. Vi fick panik. Antingen gick de in utan oss och vi kommer inte in alls, eller så har jag surrat till dagarna och egentligen är det en helt annan lördag, eller så är Lasse sjuk och försökt meddela oss men ingen av oss hade varit anträffbar under dagen.

Han var bara lite försenad men vi hann bli oroliga och panikslagna och till slut bara lite uppgivna. Den 27 december 2008, inte riktigt vår dag. Men när pjäsen sedan började så var den värd varenda strulsekund. Publiken, oss inkluderat, tjöt av skratt. Kanske känner man igen en hel del av allt som pågår på scenen, eller så gläds man bara åt att man inte är ensam i julens misär. Om ni kan, se den. Den går på Borås stadsteater januari månad ut. Och man får sig massor av goda skratt.

Precis som Beverly DiAngello i Ett päron till farsa firar jul brukar säga till sin dotter varje år:

”Put up with it. It´s Christmas and we´re all in misery!” 

Det ljuva livet

Imorse var det -9 grader. Så kallt har det inte varit hittills i år. Jag gick upp i god tid för att kunna gå ut och gå. Tjuvstarta mitt nyårslöfte liksom. En titt på termometern avskräckte mig direkt. -9 låter kanske inte så farligt men här på västkusten är det KALLT! Jag gjorde en kanna kaffe och övervägde saken. Nej, jag tar den promenaden på eftermiddan, då blir det säkert varmare ute.

 

Det blev en fantastiskt vacker dag och jag hann med både promenad och matlagning och griljering av en nyinköpt skinka. Jag fattar inte hur folk bär sig åt som har skinkan kvar till Nyårsafton, hos oss är det en omöjlighet. Den varar till Juldagen, sen är den slut. Men alla har ju förstås inte huset fullt med glupska tonåringar.

 

Medan jag höll på att skramla omkring i köket fixade Magnus med lunchen. Han kunde inte hitta vitlökspressen. Jag öppnade en låda och där låg den – på ett helt annat ställe än vanligt och intryckt bland en massa andra saker som inte heller brukar vara just där. Magnus mumlade. Han hade diverse åsikter om hur det blir när man ber sina vuxna barn att göra ett handtag, hur det inte blir rätt gjort och hur de proppar allt i en och samma låda av ren lättja. Han tyckte att det var väl lika bra att göra det själv eftersom man ändå måste göra om precis allt. Jag log inombords. Till saken hör att det var de exakta argumenten jag använt i 20 års tid för att förklara varför jag hellre gör allt själv än frågar andra att göra dem. Visst, jag blir sur att ingen hjälper mig men å andra sidan ska man först tjata i 2 timmar och sen får ändå göra om precis allt – livet har lärt mig att det är helt absurt. När dessa argument var mina så kunde han för hela världen inte förstå hur jag resonerade. Märkligt hur saker och ting har en benägenhet att ändras med tiden J

 

Imorgon ska Cesca till Eve och spendera ett par dagar där. Jag måste till Borås och hämta mitt körkort. Sen ska jag faktiskt åka till Knallerian och köpa den supersöta doftlampan jag såg där före jul. Ingen hade gett mig den i julklapp så nu kan jag köpa den själv. Det är 3 söta féer som står på knäna och mellan vingarna har de en glasskål. Glittrig, prålig och färggrann – precis i min smak. Jag ska ställa den bredvid min dator här på mitt nystädade scrapping-bord och njuta av hur fint det är i min egen lilla hörna.

 

Ikväll går filmen ”1st wives´ club” på tv. En av mina absoluta favoriter, strax efter ”Chocolate”, ”Love Actually” och ”She Devil”. Jag ska ta ett glas vin, en god blåmögelost och mysa i soffan. La vie est belle, som fransmännen brukar säga.

Sömnlös i Grimskulla

Nu har jag faktiskt bara ett dubbeluppslag kvar i Kajsas album. Ja, jag vet. Det tog mig ”bara” ett halvt år men med tanke på alla andra bollar jag har ständigt i luften så var det skapligt snabbmarcherat i alla fall. Det enda uppslaget jag har problem med är sidan med hennes musikalroll. Jag har ett foto, en flyer och ”Once upon a time” titel. Sen kommer jag inget längre, och det finns mycket plats kvar. Vad säger du scrapdrottningen – några idéer?

 

Av en outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att sova i natt. Jag somnade en stund men vaknade klockan ett och var tvärpigg. Jag försökte somna om en lång stund men gav upp och gick ner till vardagsrummet. Det lyste fortfarande i killarnas rum. Jag la mig på soffan och försökte sova. Inte lätt. Jag måste ha tämligen mörkt i rummet och just vardagsrummet är fullt av små blå lampor från diverse elektroniska prylar. Dessutom lyser en gran strax utanför fönstret.

 

Samuel kom ut ur deras rum vid tretiden och genomsökte köket och i synnerhet kylskåpet. Vet inte om han hittade något gott. Jag gav upp tanken på att sova i soffan. Helt ledbruten traskade jag upp till vårt sovrum och somnade väl till slut vid 4 tiden. Klockan 7 vaknade jag av att Magnus gick upp men orkade inte ens tänka tanken och sov till 9 i alla fall. Vi får se om jag blir helt slut på eftermiddan. Tur man inte behöver jobba i alla fall.

 

Idag ska vi skjutsa Cesca till Eve, hämta mitt körkort och ta en promenad på eftermiddan. Det har inte kommit en snöflinga men eftersom det är fortfarande -9 grader ute så är det ändå helt vitt – fullt med frost överallt. Mycket vackert. Har man inte snö så får man nöja sig med frost.

Kajsas album

Några utvalda LOs från Kajsas album:

Favoritkort.

Julmys.

Olika sätt att färdas på Galvsjön.

Pimpelturen på Galvsjön.

Klappar.

Svícková med knedlík

Då har jag kommit igång med mina promenader och det känns så gott. Framförallt blir det till ett inre tvång så att kroppen talar om att nu vill jag ut och gå. Vilket gör hela saken betydligt lättare naturligtvis. Igår hade jag ont i magen (lite magkatarr som gör sig påmind emellanåt) men gick ut ändå och det gick över efter promenaden. Jag tog en härlig kopp grönt te med maskroshonung, jobbade på Kajsas album tills det blev klart och sen tittade vi på några Star Trek episoder.

 

Idag ska vi hämta Cesca och handla fyrverkerier. Inte massvis, men så att vi har lite imorgon vid midnatt i alla fall. Jag har också satt igång maten – en tjeckisk maträtt kallad Svícková som mina barn och Magnus fullkomligt älskar. Den serveras med knedlík, typ vitt bröd kokt i vatten, och allt detta tar ett par timmar att laga så det säger sig själv att jag inte har tid att göra det så hemskt ofta. Men det är väldigt gott.

För dem som vill prova:

skär kycklingfiléer i mindre bitar, riv 2 morötter, 1 palsternacka och 1 bit rotselleri och strö jämnt över köttet. Låt ligga i 2 timmar eller längre.

Hacka en gullök, fräs den i smör och tillsätt sedan köttet och rotsakerna. Krydda med salt, 2 lagerblad och 3 korn kryddpeppar. Småputtra med lite vatten i ca 40 minuter.

Vispa ihop 3 dl grädde och 3 msk vetemjöl, häll i grytan. Om såsen blir för tjock, förtunna med lite hett vatten till önskad konsistens. Kan serveras med kokt potatis eller makaroner och tjeckisk öl.

 

Igår damp det också ner nya kläderkataloger i postlådan. Japp, jag måste gå ner minst 10 kilo till sommaren. Det finns så mycket snyggt men man måste ha kropp till det. Och den tänker jag få fram nu. Jag är medveten om att maträtter som svícková inte gör saken lättare men det blir inget sånt när jag har börjat jobba.

En nyårspresent

När Magnus far Göran var fortfarande i livet brukade han alltid ge varje familjemedlem en nyårspresent. Vi brukade fira nyår i stugan i Galven och han åkte till Hemköp i Alfta på Nyårsaftonsmorgonen och köpte presenter som han sedan delade ut vid midnatt, för en god lycka i det kommande året.

Efter Görans död försvann traditionen. Inga hittade en ny man och ingen av oss orkade hålla fast vid det som egentligen var bara Görans. Han älskade saker och presenter och prylar, en direkt orsak av hans urfattiga uppväxt. Vi har massor av julklappar och sen fyller Cesca år den 26 december och då måste vi även ha inhandlat födelsedagspresenter, och sen fyller Samuel år den 6 januari…Ja, det blir liksom presenter högt och lågt just i samband med Jul och Nyårsafton.

Men i år har jag återigen fått en nyårspresent, fast från ett helt annat håll. Här nedan kommer bilderna på den underbara överraskningen som väntade på mig i min postlåda idag:

Ytterligare ett mästerverk från min scrappande dotter Fnyz.

Nyårsaftonsmorgon

Den hurtiga typen jag är gift med hoppade upp ur sängen klokan 8 i morse och frågade om vi skulle ut och gå. Jag sneglade ut genom fönstret och insåg att det var bäcksvart ute. Njaaaa, inte än, va? Jag hade helst velat fortsätta sova men samtidigt visste jag att vi måste duscha, städa, laga mat, hämta Elida – och tiden är knapp…hm.

 

Zache kom strax därpå och deklarerade att han har haft ont i magen hela natten och springer på toan var tredje minut. Cesca morrade från sitt hörn att hon vill sova och kan vi möjligen dämpa oss lite. En underbar nyårsafton igen, med alla på topp. Vi hotade en stund med att sälja marsvinen för att hon ska kunna sova i sitt eget rum och hon blev ännu surare. Det är faktiskt hemskt synd om henne. Hon vill ju inte vara deppig hela tiden men kan inte hjälpa det. Och säga till henne nu att det går över om ett par år eller så gör inte hela saken bättre. När man är 14 så låter 2 år som en förfärligt lång tid.

 

Jaha, då är det dags att dra på sig benvärmarna och fleecevästen och ge sig ut med stavarna. Och hoppas på att kilona rasar i takt med mina intentioner.

Nyårsafton

Nyårsafton. Vi har gått vår dagliga runda, utökad till 4 km från och med idag. Det var inte kallt, bara halt ute i skogen på grusvägen.

Jag hämtade Elida i stan, vi åkte till ICA för att köpa Champis och dricka och jag höll på få anfall av svår hybris. Jag blir verkligen helt hyper när affären är smockfull med folk, det finns inga grejer kvar på hyllorna, köerna är urlånga (och jag ska bara ha 2 flaskor dricka!) och ute på parkeringen finns inte en parkeringsplats men däremot miljarder av människor som springer härs och tvärs bakom alla backande bilarna och ställer till allmän kaos. Elida var lugn som en filbunke. För henne var det bara en vanlig dag i Göteborg. För mig var det det närmaste helvetet man kan komma på denna jord. Därför bor jag i skogen. Folk är ett vida överskattat företeelse anser jag.

Vi åt lite soppa hemma, duschade, gjorde i ordning fyrverkerierna och bordet och sedan påbörjade matlagningen. Magnus gjorde enligt traditionen gorgonzolafylld flamberad oxfilé med rödvinssås och potatiskroketter. Vi tog en ordentlig titt i TV tidningen och konstaterade att inte fanns ett dugg att se på TV. Inget roligt alls. Nu ska vi duka fram tjeckiska sandwichar kallade chlebícky (småbröd) och godis och försöka hitta en bra film i våra hyllor istället.

Från oss alla till er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Sur som ättika

Lite segt känns det idag. Efter alla häftiga fyrverkerier gick vi in, jag drack upp min champagne, Zache a Magnus spelade en omgång Boogle och sen gick vi och la oss. Så det blev egentligen inte jättesent. Men man blir lite mosig ändå dagen efter sådär.

 

Jag har problem med mitt humör. Det var så länge sen jag hade det att jag blir helt ställd när det kommer tillbaka. Jag blir så tjurig och allt är bara fel. Och det är inte jag! Jag hör mig själv, hur jag gnäller och hur jag låter och inser med all önskvärd tydlighet att det är just så här Cesca har det nästan hela tiden. Hon går in i sin vuxentid med hormoner spökandes högt och lågt, jag håller troligen på att lämna den. Det är då banne mig skit att vara kvinna. En man vet knappt av när han går igenom puberteten och någon manlig menopaus finns egentligen inte heller utan de bara fortsätter producera barn tills de dör. Finns det en skapare så kallar inte jag detta varken särskilt smart eller rättvist.

 

Nu hoppas jag och vet att dessa humörsvängningar går över, så småningom. Men just när man är mitt i så är de inte alls roliga att tas med.

Kanske blir det bättre om jag går ner i vikt. Dags för en rivstart. Imorgon börjar jag jobba på ett nytt ställe och det gör väl antagligen inte saken lättare heller. Lite otryggt känns det förstås.

 

Nu ska jag ta mig lite lunch enligt den förnämliga GI metoden och inväntar katosen.

Början på det nya året

Egentligen är det helt fantastiskt. Imorgon ska jag börja på en ny arbetsplats. I dessa tider då många blir av med sitt jobb och inte kan hitta ett nytt har jag förmånen att välja mellan flera olika. Tacksam är jag, och lite spänd men inte direkt nervös, bara så där som man är när det är något nytt och spännande och roligt på gång.

 

Elida åkte hem på eftermiddan. Hon ska också jobba imorgon. Men det var mysigt att ha henne här en dag, fast jag inte var riktigt mitt vanliga jag. Kanske grämjer jag mig ändå mest för vikten. Jag vet att jag kommer tappa de kilon jag vill tappa men det är inte kul! Kanske skulle jag ta kort på mig själv för att sedan kunna ha såna där före och efter bilder – men tänk om det inte blir något efter? Idag blev det inte någon promenad heller eftersom jag känner mig halvhängig.

Bara jag inte får Zaches ont-i-magen sjukan…

 

På lördag ska vi gå på bio och se The Day The Earth Stood Still. Innan dess ska vi gå till en thai restaurant och äta grillbuffé. För 6 personer som vi är kostar det en del – det får bli vår sista utsvävning denna julhelg. Vi ska ju med Marita till fjällen i februari och då kommer det återigen behövas lite slantar.

Vi ska också plocka bort alla våra julpyntsaker. Vi plockar alltid fram dem redan till den första advent så nu är vi trötta på dem. Sen är det bara att se an det nya året och försöka göra det allra allra bästa av det, på alla vis.

Första dagen på mitt nya jobb

Då har jag påbörjat mitt nya arbete. Inatt var jag ganska säker på att det inte blir någonting av med det, jag hade värk i kroppen och kände mig hemskt sjuk. Inte en blund fick jag i ögonen kändes det som. Samtidigt var jag fast besluten att inte påbörja min anställning med en sjukdag. Jag skulle upp och iväg.

Alla i huset sov gott när jag traskade upp vid sjutiden, gjorde i ordning min matlåda, tog 2 alvedon och bar ut alla mina prylar till bilen. Termometern visade på -16 grader och jag insåg att idag blir det kallt – jag har bara tights, inga byxor i min garderob. Jag var på jobbet inom en kvart vilket för min del är helt otroligt snabbt. Jag tog mina väskor och smög in i den ganska mörka byggnaden. Men hör och häpna – i korridoren där jag ska sitta fanns det folk församlade runt morgonfikat och alla var glada och trevliga och jag kände mig som hemma med detsamma.

Jag fick ett kontor tilldelat. Det är enormt. Tre gånger så stort som jag hade innan. Jag plockade fram mina prylar (som verkade finnas i massor) men det ser fortfarande tomt ut! Måste nog ta hit ännu mera saker för attg öra det lite personligt. Men jag har ett vackert stort fönster mot gatan (gardinerna är på G), det är ljust och modernt och det är mitt.

Nu har jag blivit introducerad till datasystemet, mailsystemet och flödesschemat. Det finns hur mycket som helst som jag inte kan men det är ok. Jag tar en dag i taget och lär mig just det jag behöver kunna för dagen. Dessutom är det nu helg igen. Man skulle jobba en dag i veckan, det känns helt optimalt.

En vacker välkomstgåva från mina kollegor Birgitta och Camilla. Så glad jag blev!

GI kampen

Kampen mot kilona fortsätter ganska framgångsrikt om jag får säga så själv. Jag har ätit ett ägg och en morot till frukost, kyckling med gurka, morot och tomat till lunch och lite tjeckisk potatissallad till middag. Jag försöker dricka vatten och grönt te och tar lite kosttillskott, som omega 3. Vid fikat stod små askar med pepparkakor på bordet men det var inte ens svårt att avstå. Jag är nog less på pepparkakor helt enkelt. Värre blir det om någon får för sig att bjuda på kladdkaka.

 

Det märks att de flesta har ungefär samma problem nu efter julhelgen. Pepparkakorna står orörda, folk har med sig en sallad i sin matlåda. Jag är inte ensam i min kamp.

Förra gången jag körde GI metoden så funkade den förvisso väl, men jag kan inte i ord beskriva hur fruktansvärt trött man blir på äggröra och makrill i tomatsås. Ska man försöka ändra sin livsstil så måste det vara hållbart. Makrill ger mig fortfarande kväljningar så denna gång får jag nog byta ut den mot någon annan fisksort.

 

När jag kom hem låg det ett brev från Hjärtmottagningen på bordet. Då var det dags för 24-timmars EKG, den 14 januari närmare bestämt. Jag ska i ett dygn bära med mig en liten inspelningsapparat som kommer registrera alla mina hjärtslag och sedan ska detta analyseras av de vise. I sanningens namn så har jag helt förträngt att jag har problem med hjärtarytmi. Det håller inte att leva med oron. Och som min kära mormor brukade säga – man vänjer sig även vid galgen. Så länge det slår så får man vara tacksam för det. Även om det hoppar över ibland, eller slår dubbelt ibland.

 

 

Morfars kvinnosyn

Det funkar! Minus 1,6 kilo på 3 dagar! Det var väl fantastiskt! Egentligen bara 2 dagar, jag började onsdag eftermiddag men det gör det samma. DET FUNKAR! Tänk, så enkelt är det att faktiskt gå ner lite, bara lite avhållsamhet. I alla fall i mitt fall är det så. Japp, nu har jag fått upp ångan och motivationen, till sommaren ska alla kilona vara väck.

När jag var liten fanns det i vår by en dam från Slovakien. Vi barn tyckte att hon var lite konstig och exotisk. Hon pratade med en rolig brytning och hon vägde säkert goda 150 kilo. Hon var mörk och vacker och i min morfars ögon var hon den vackraste kvinnan i världen. Redan som liten tyckte jag att det var konstigt att min morfar gillade någon som var så stor. Han brukade alltid säga att ”en kvinna ska ha lite hull på rumpan så det finns att smeka eller sparka i”.  Morfars livssyn var inte så särskilt emanciperad, men det var ändå mormor som var general i deras hem. Kanske var det just därför. De var båda godhjärtade människor som precis i likhet med oss alla andra hade sina fel och brister. De var mänskliga helt enkelt.

Jag tänker på morfar när mina kilon börjar kännas obehagligt många. Nu skulle du allt gilla det du såg, morfar. Han ansåg alltid att jag var ett benrangel som ingen karl skulle kunna tända på. Han ville mitt bästa. Så han uppmuntrade mig till att äta kakor och tårtor och bakelser när han drog med mig till konditoriet på Moskvagatan. ”Du förstår Verusko, om kriget kommer – dom som är tjocka, dom blir smala, och dom som är smala, dom blir kalla”, sa han mycket bestämt. Det visste han, han hade ju upplevt det urmagra året 1938.

Ledsen, morfar, nu tänker jag faktiskt ge blanka … i hur det blir om kriget kommer. Jag ska tappa de överflödiga kilona i fredstid.

Jul 1972 med morfar.

Det snöar!

Vi har fått en riktig köldknäpp. -12 till -16 varje morgon, en vecka i sträck, det är man inte van vid här på Västkusten. Frosttäcket på gräsmattan och på träden blir allt tjockare och det är så vackert. Så länge man har det varmt och skönt och kan stanna inomhus förstås. Dessutom har det nu på morgonen börjat att snöa! Magnus kikade ut genom fönstret och sa: ”Det skulle vara en halvmeter snö i alla fall!” norrlänning som han är. Och vips, började stora flingor dala ner från himmelen som genom ett trollslag. Det kändes faktiskt som om han lyckades trolla fram dem genom sina ord.

Det snöar! Ganska mycket faktiskt. Flingorna har minskat i storlek men på intet vis i antal.  Det är så fantastiskt vackert. Vi norrlänningar (;)) har svårt att leva utan snö på vintern.

Den första vintern jag upplevde i Sverige var så helt otroligt kall och vintrig och snöig. Kristina var 3 månader i december det året. Vi bodde i en vaktmästarbostad i Freluga och hade lånat en gammal barnvagn från Stefans bror Roger. Den var grön och inte så värst estetisk men det brydde jag mig inte om. Detta var vår första egna bostad med vårt lilla barn och de enorma snövallarna utanför våra fönster talade om för mig att jag hade hamnat i vinterparadiset, det vackraste vinterlandet på jorden.

Bor man i Sverige så ska man o alla fall ha en riktig vinter.

Biokväll

Ja, då är alla juldukarna och julgardinerna borta. Jag strök lite vanliga dukar och gardiner och satte upp. Sen var jag färdig. Jag har en eländig förkylning i kroppen som yttrar sig mest i hosta och allmän trötthet. Jag satte mig i soffan efter en GI lunch och bara degade. Vi skulle till stan för att inta en thailändsk middag bestående av grill buffé med förrätt och efterrätt och sedan gå på bio.

 

På restaurangen fanns inte en kotte. Vi hade hela salongen för oss själva. Vi beställde förrätten och sedan plockade vi på de råa ingredienserna som kocken skickligt stekte åt oss. Jag höll mig strikt till kött, räkor och andra havsvidunder portioner istället. Det var supergott. Notan var fin också, 965 pix för 6 pers. Men det var vår sista julklapp till hela familjen och det var det värt.

 

Sen var det dags för bio. Vi hade beställt och betalt biljetterna i förväg så vi slapp stå i alla köerna. Inte orkade vi nåt godis efter all maten heller. Vi skulle se filmen The Day The Earth Stood Still med Keanu Reeves i huvudrollen som utomjordingen Klaatu. Den var så himla bra. Jag vet att om detta råder delade meningar men jag älskar sfi-fi, jag älskar Keanu Reeves och jag älskar att gå på bio – alltså ett recept på en lyckad kväll för min del.

Dessutom representerar filmen hela min livsåskådning. Mänskligheten är hopplös men har olika sidor i olika situationer. Om vår civilisation är värd att rädda är jag ytterst tveksam till. Vi är våldsamma, krigar, misshandlar vår planet, skövlar alla naturtillgångar. Men mänskligheten har potential. Det finns också kärlek och samvete och självuppoffring, om förhållanden är de rätta hela vägen. Så kanske kanske finns det fortfarande hopp…

Eländes virusar

Det blev ytterligare en natt med feber och värk. Jag mådde inget vidare redan på bion igår men sen vi hade kommit hem så kände jag mig bara uschligare hela tiden och vid en tempenkoll uppdagades att jag hade över 38 grader. I mitt fall är det mycket, jag får nästan aldrig feber eftersom min egen kroppstemperatur är så låg som 36,5 grader.

Jag hade värk och hosta hela natten och idag är det sängen som gäller. Det är då tur att man har en laptop, jag fattar inte hur vi klarade oss utan dem tidigare (precis som det är med alla andra skapade behov J).

 

Jag tvingade upp mig för att väga mig och voilà, minus ett halvt kilo till! Lite ljus i mörkret i alla fall. Jag som kom så bra igång med mina stavgångspromenader – och så kommer detta! Nu kan jag inte gå på minst ett par veckor och sen blir det säkert lika motigt att sätta igång igen.

 

Nåja, har i alla fall tjötat lite med Fnyz på msn och hennes förlossning är nog närmare än vi tror. Precis som jag åker hon ut och in på BB med starka värkar och håller på att öppnar sig. Det var enkelt för mig (även om det var urjobbigt), jag hade 2 mil till närmaste BB. Hon har 12! Varje dag kollar jag på hennes blogg för att se om hon har skrivit något och blir supernervös när hon inte har gjort det. Visst är det väl ytterst märkligt att sådana här saker ärvs? Att man får värkar flera veckor i förväg, att kroppen reagerar på samma sätt som min gjorde och även min mors? Min mamma hade cerklage under hela syrrans graviditet på grund av samma problem.

 

Måste nog sova en stund. Hoppas att jag kan jobba imorgon, Alvedon är en god vän i sådana här situationer (”That´s what friends are for” J).

Flunsans prövningar

Jag ligger i min säng och tittar ut genom fönstret. Det är så underbart vackert ute i skogen. Alla träd är klädda i ett tjockt lager med frost och gnistrar i solen. Det är säkert jättekallt men det är bara en gissning. Själv ligger jag helt plakat och gör ont. Hela jag, I hurt, som man mycket målande uttrycker det på engelska. För det är inte bara en del av kroppen utan varenda liten cell som tycks resonera i olika frekvenser och smärtan utlöses av olika faktorer så som ljud eller beröring och går sedan som en våg genom ett visst område. Knepigt att förklara detta. Resultatet är att man har ont hur man än ligger och när man försöker vända på sig så gör det ännu ondare i framförallt lederna. När något av barnen råkar låta lite eller om någon spolar på toaletten på nedervåningen så går det som laserstrålar genom vissa delar av mig….Otroligt intressant erfarenhet.

 

Imorse gjorde jag en kraftansträngning att få tag på någon på mitt nya jobb för att förklara att jag är sjuk och inte kommer till jobbet. Jag har som sagt bara varit där 1 gång, i fredags. Jag är fenomenal på att minnas folks förnamn, men eftersom ingen brukar presentera sig med sitt efternamn så kunde jag inte ett enda. Jag ringde till växeln och hoppades på att få tag på min chef (som jag kan hela namnet på) men hon var inte där. Då talade jag om vilken avdelning jag jobbar på och bad tjejen i växeln att utröna för mig vad mina kollegor Birgitta och Camilla heter i efternamn. Camilla jobbar inte idag. Birgitta satt i telefon. Jag väntade en bra stund på att hon skulle sluta prata med gav upp till slut. Tillbaka till växeln, ge tjejen ytterligare några förnamn och be henne leta fram ägarna till dessa. Ja, jag kom fram till Klas till slut. Han fattade inte vem jag var…

Sensmoralen är: nästa gång – ta reda på vem du ska sjukanmäla dig till samt ta reda på folks efternamn! Man lär så länge man lever.

Balansräkning – debet och kredit

När jag ändå ligger här till absolut ingen nytta så kan jag i alla fall fundera (tills mina hjärnceller också tar ut sin tribut och säger ifrån). Jag har funderat på det gångna året och det kommande. Att det varje år händer massor av saker, både väntade och oväntade, är jag van vid och ingen världsnyhet för någon, egentligen. Men det kan vara nyttigt och roligt att se på det uppifrån – och kanske dra någon lärdom eller få en ny fin insikt till samlingen.

 

Vad var då år 2008 för år?

-jag bytte enhet från försörjningsstöd till barn och familj

-Zacharias blev klassens buse och vi fick springa på massor av möten med både lärare, skolpsykologer, kuratorer och sjukgymnaster

-det visade sig i alla möten att det inte är något fel på Zacharias men däremot på hans fröken – henne lär han minnas i resten av sitt liv

-Cesca var utsatt för mobbning i skolan så vi bytte – hon började i Bollebygd istället och älskar det

- vi var i Galven för att fiska, åka spark och skidor och njuta av snön och vintern

- vi hade en utbytesstudent från Kalifornien hos oss, Kajsa, som åkte hem i slutet av juni

- Magnus och jag flög till Ohio (min allra första tripp till det stora landet over there) för att hämta hem Alex som har varit där i 1 år som utbytesstudent

- Magnus fick ett nytt jobb då han vantrivdes på det gamla

- Hanna, Fredde och Tilda var hos oss för att hälsa på och Tilda ville åka hem NUUUUU (60 mil

- Magnus mamma Inga har gift sig med sin nya stora kärlek Curt

- jag sökte ett nytt jobb i Kinna och fick det

- Samuel flyttade hem till oss och vi ansökte om adoption

- Alex började i LBS, första ring, och är återigen den bäste i klassen

- vi hade mina systerdöttrar Vera och Helena på besök i en vecka, flickorna ville helst stanna

- jag var i Prag med Elida och Cesca och fick där problem med hjärtarytmi (en följd av stressen före semestern), som jag nu troligen får dras med så länge jag lever men det är ingen livshotande sjukdom i alla fall

- min syster fick sina efterlängtade tvillingar Jindrich och Anezka

- min dotter Hanna/Fnyz väntar sitt andra barn

- Magnus mormor Birgit avled, 87 år gammal, och vi sålde huset i Älvkarhed

- min svägerska Åsa fyllde 40 år och det var ett kalas värt att minnas

 

…….om jag fortsätter att fundera så kommer jag säkert på mycket mycket mer…

 

 

Hur blir då det nya året 2009?

-         jag börjar på mitt nya jobb som LSS handläggare i Kinna den 2 januari och hoppas på att jag ska trivas med arbetet och kollegorna eftersom det ligger så nära

-         jag har gått med i GIviktkoll igen och ska gå ner alla överflödiga kilon till sommaren för att kunna njuta av sommarens mode

-         jag ska komma i form med hjälp av stavgång

-         Hanna ska få sitt andra barn, lilla K, i januari och sedan ska jag ta min egenhelg och åka till henne för att se tillskottet och överlämna alla presenter som samlats här sedan sommaren

-         Vi ska åka till fjällen en vecka tillsammans med min bästa vän och Magnus kusin Marita och åka skidor (vecka 7)

-         Vi planerar en resa till Tjeckien under året

-         Vi vill ha en bra gemensam sommarsemester i år

-         Vi ska få 2 kontaktbarn i början av februari

-         Vi hoppas på att vår adoption av Samuel går igenom i Tingsrätten

-         Och för min egen del – jag hoppas på att förbli frisk och glad och full av energi för att orka allt det ovanstående och njuta av varje dag som det kommande året kommer att erbjuda

 

Jag är säker på att det kommer att bli ett bra år. Har jag tur så kommer min menopaus igång på allvar och jag kan njuta av den bättre halvan av mitt liv utan mens och utan vallningar. Jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att bringa balans och harmoni in i mitt liv, vilket på intet vis betyder att jag tänker sakta ner. Harmoni och fart, mina vänner, är 2 helt skilda fenomen J

Samuel 20 år!

Imorse var det Samuels tur att bli sjungen för. Vi visste att vi inte behövde gå upp tidigt. Killarna sitter uppe hela natten och sover halva dan. Så vi smög in vid åttatiden med presenterna och väckte grabben med vår helt fantastiska kör.

Vad kan det vara i paketet? Det är rätt tungt..

Och så några fikabilder – Schwartzwaldtårtan bakade Magnus igår.

Tjeckisk frukost, kaffe och gräddtårta.

Ser ni den vackra vita amaryllisen bakom Cesca?

Bilderna är lite skumma, min mobilkamera tar knepiga bilder när det är mörkt.

Så, det var det. Samuel fick en extern hårddisk som han önskat sig, pengar från farmor och farfar, 2 polkagriskäppar från Zache och kort på småsyskonen.

Nästa gång är det Ales tur, 19 år den 3 mars. Tiden går…

Den förlorade viljekampen

Igår kväll bestämde jag mig att nu får det vara nog. Jag stapplade ner till badrummet, fyllde badkaret med väldoftande saker och hett vatten och la in mig för en timmes chockbehandling. Jag skulle tvätta håret, tvätta bort allt svett, lägga ansiktsmask och se till få mina naglar i ordning. Jag var less och trött på att ligga i sängen och höra allt stönande och stånkande hur jobbigt det är att göra allt själv. Jag var LESS på att vara sjuk, trött och ha värk. Nu skulle jag med vilje bli frisk, och hör sen.

 

Jag satt uppe med det nytvättade håret och tittade på Star Trek målandes mina naglar. Jag filade och putsade, och blåste luggen. När det sen var dags att lägga sig så pallade jag upp mig för att slippa hosta och kunna sova. Det hjälpte inte. Som ett brev på posten kom den och höll mig vaken hela natten. På morgonen var jag helt slut.

 

Jag traskade upp till köket, blandade en shake, klädde på mig, borstade håret. Sen satt jag på stolen, världen snurrade runt mig och jag insåg att det inte blir någonting av med detta. Att man inte blir frisk med bara ren vilja (i alla fall inte från en influensa), att jag kommer bli helt slut redan när jag anländer till jobbet och kommer dessutom troligen smitta hela gruppen. Jag tog av mig igen, bad Magnus att skjuta mig i huvet (vilket han säkert övervägt otaliga gånger under den senaste veckan) och sen gick jag och la mig igen. Och sov som en sten.

Jag ser ut genom fönstret. En vacker dag igen. Det är -7 ute, vi har fått snö och solen skiner. Det är en underbar gnistrande vit vinter. Och här ligger jag…

Nyårs-GIssel

Ytterligare en dag hemma, sängliggande med feber. Nästa år när de börjar tjata om influensa ska jag banne mig vaccinera mig! Inte för att det är livshotande, möjligen kan jag dö av tristess här. Eller mista förståndet. Dagen ägnades åt att sova, steka hamburgare till glina, dricka grönt te, fundera på livet och chatta samt skriva inlägg lite där och var. Min bok är snart klar också, den kunde jag ägna mig åt en hel del dessa dagar. Men vad jag saknar frisk luft!

 

Jag tittade på termometern i köket: -11 grader. Det kommer att hamna på -15, -16 inatt igen. Ovanligt kallt ovanligt länge här i trakterna. Imorgon börjar Zache och Cecsa också i skolan. Ikväll måste alltså allt iordningställas. Deras väskor, deras kläder, Zaches astmamedicin. Ett jullov till är till ända. Jag funderar på hur de kommer minnas sina jullov. När jag var liten var vi inte lediga lika länge men vi ägnade dagarna åt att vara ute och åka pulka, baka småkakor med mamma, städa hemma inför julen, läsa massor av böcker som jag inte hann när jag gick i skolan, spela bordsspel med syrran…TV fanns bara i svartvitt och visst, under jullovet gick det minst en riktig saga om dagen. Men inga datorer och inga TV spel. Jag minns mina jullov med glädje.

 

När det gäller mitt Nyårs-GIssel så har jag stannat i viktnedgång just nu. Jag har ätit upp alla ägg vi hade hemma och nu börjar jag på allvar längta efter något annat för en gångs skull. Till helgen ska vi köpa räkor, i massor, direkt från feskar´n. Och så ska jag smälla i mig lite mer bacon, jag når aldrig upp till min nivå på fettstapeln och proteinstapeln! Kanske en god guacamole skulle gå ner. Och lite nötter till efterrätt. Idag är det exakt en vecka sedan jag började och jag har gått ner 2,8 kilo och minskat 4 cm i midjan. En vecka till ska jag köra Rivstart, sen kommer jag kunna lägga till liiite kolhydrater på menyn. Typ en morot om dagen, eller 2 pastahjul J

Se, det snöar!

Jag lovade skjutsa Alex till tandläkaren imorse. Han håller på att få tandställning och måste dra ut 4 tänder. De första två hade varit ett helsike att få ut (en tand tog 1½timme!), han fick sy såren som sedan blev infekterade och ungen kunde inte äta på en vecka. Sen fick han tandställning i överkäken och nu är det alltså dags att dra ut 2 tänder från underkäken – och gissa om han tyckte att det var kul i morse.

 

Jag sov inte mycket inatt heller, hostan håller sitt grepp stadigt runt mina stackars lungor. När jag kom upp snöade det ymnigt utanför våra fönster. Vackraste vintersaga, -12 grader, nu skulle Kajsa varit här! Glädjen gick snabbt över när jag såg min bil. Ingen hade kört den på några dagar och det har både snöat och töat och frusit – och nu såg min bil som en äkta igloo med skare över hela ytan. I -12 grader är det inte lönt att skrapa nåt, man måste börja med att starta bilen och hoppas på att en del släpper när bilen blir varm.

 

Snön ligger i ett tjockt täcke på vägen. Vår skogsväg är bland de sista i Västra Götaland som blir plogade så det är bara sladda runt och försöka tycka att det är rätt kul. Jag kom hem till ett mörkt hus. Strömavbrott. Nåväl, det är jag van vid. Häromåret var vi utan ström i 5 dagar. Inte kul men man hittar strategier.

 

Det snöar fortfarande lika tjockt utanför mitt sovrumsfönster. Så vill jag ha det på vintern. Och just nu gör det mig faktiskt inte så värst mycket att jag får ligga i min säng och titta på det vackra utanför från sovrummets varma vrå.

Familjerådet

När jag ligger hemma så får jag en massa idéer. Eftersom jag inte orkar stå på benen så samlas ett berg med disk på bänken, golven ser ut som om man inte har dammsugit i 2 månader och tvätten ligger i stora högar på golvet i tvättstugan. Jag har hört från folk som aldrig behövt tillgripa liknande åtgärder själva: ”Gör det inte! De andra i familjen kommer snart vara utan kläder och kommer må dåligt av röran.” Inget kunde vara mer fel.

De andra familjemedlemmarna mår alldeles prima, det är jag som lider av att mitt hem förvandlas till en svinstia. Inte mina tonåringar, inte min man, och inte minstingen heller. Har de inte kläder så går de i smutsiga. Finns det inte en tallrik så tar de en skål eller diskar EN tallrik för hand. Ingen mår dåligt utom jag.

 

Jag har också fått rådet att åka iväg och låta dem ta hand om allting så får de se hur mycket det är jag gör. Vilket snille är det som kommer på liknande helt värdelösa dumheter?

De sitter vi varsin dator. Ingen gör någonting än ser till att slippa göra någonting. De åker till McDonalds på lunchen. Och när jag sedan kommer hem så väntar mig ett litet helvete på jorden att ta reda på. Skulle jag bli riktigt sjuk och inte kunna göra allt hemma så vill jag att någon gör slut på mitt lidande. Jag skulle aldrig klara av att se på hur mitt hem förfaller…

 

Så – nu har jag skapat Schemat. Jag sammankallade familjen efter hemkomsten och förklarade att nu är det slut på att jag ska ta hand om 4 vuxna och 2 barn helt på egen hand. Jag skrev ner alla göromål och upprättade ett schema. Plus att alla städar i sitt rum varje söndag och vid stora ingrepp (som vårstädning) hjälps vi alla åt.

Jag fick förstås tusen fina argument (som systemets reklam mot utköp av alkohol till tonåringar) men mig rår de inte på. Det är trots allt bara rättvist. Sen återstår att se om det fungerar.

 

Vi börjar nästa vecka på måndag. Då är jag frisk och kan hålla i allt med järnhand. Dessutom ska vi varje söndag ha ett nytt familjeråd med möjlighet till utvärdering, frågor, klagomål och belöningar.

Och tar alla verkligen sitt ansvar, då kommer jag få FRITID! Det kommer att kännas helt konstigt i början, jag är så van att gå på i full fart tills jag stupar. Men tänk – fritid. Jag kan sy igen, eller scrappa, eller skriva på min bok. Utan att ha dåligt samvete att diskbänken är full med disk….

Om mina nyårslöften

Hur går det då med mitt nyårslöfte må tro?

Alltid när det kommer någon form av brytpunkt i tillvaron så känns det extra angeläget att åtgärda sådant som man inte är riktigt nöjd med här i livet. Allt går inte att ändra på, men det man kan. Att ett helt nytt år infaller är en sådan brytpunkt, och nyårslöften haglar och hålls eller bryts.

 

Förra året slutade jag röka. Nåväl, jag slutade redan i november 2007 men det var ändå ett slags nyårslöfte. Hur har det gått? Jovars. Jag har tjuvrökt några cigaretter under det gångna året men inte alls så särskilt många. Jag har fortfarande svårt att avstå när jag dricker vin i trevligt sällskap eller när andra runtomkring mig röker.  Men i 99% avstår jag ändå. Så man kan nog säga att det har gått bra.

 

Tyvärr ledde detta i sin tur till mitt nuvarande nyårslöfte. Jag vet att det finns de som påstår att man INTE går upp i vikt, att man gör det för att man äter en massa istället för att röka, att man ersätter cigaretter med godis, bla bla bla…

Man går up i vikt när man slutar röka även om man bara dricker vatten! I alla fall om man är en kvinna på 47 år med den sortens ämnesomsättning som tycker att smälta maten är jobbigt och allmänt överskattat och egentligen helt onödigt, och lägger rubbet i form av fett på mina lår och rumpa.

Ja, så då får man ta nästa Nyår i akt för att avlägga ett nytt löfte. Nu ska vi ta bort alla de 20 kilona som har bekvämt bosatt sig på mina diverse kroppsdelar (särskilt då de sistnämnda), vi väljer en metod som vi tror kan passa och kör igång.

 

Jag har nu alltså levt i enlighet med GI metoden i exakt en vecka. Det enda jag inte kan följa är motionsrekommendationerna eftersom jag har under hela denna vecka legat med feber. Jag har registrerat mig på en riktigt bra GI sida, GIviktkoll, fyllt i alla mina mått och parametrar och nu går jag in varje dag och följer kurvor. Olikt mina kurvor ska dessa gå neråt i en stadig båge, och borde ha samma effekt på mina egna kurvor också.

Hittills har det fungerat alldeles utmärkt:

 

Vikt: -3,3 kilo

Midjemått: -5 cm

 

Bara jag nu kan bli av med den tråkiga influensan så ska jag också börja gå – och till sommaren ska jag belöna mig med en helt ny garderob från GinaTricot, förhoppningsvis i storlek 38.

Fjortistrubbel

Imorse vaknade jag av att mannen var på väg upp klockan 6 på morgonen. På en lördag! Jag insåg att ålder börjar ta ut sin rätt även på honom, trots att han är 8 år yngre än jag. Han skulle upp och elda. Jaha, gör du det, tänkte jag och återgick till ett behagligt tillstånd av ”jag-kan-sova-lite-till”. Det varade inte så länge.

 

Tyvärr lyckades han med sitt skramlande väcka upp familjens solstråle, fjortisen Cesca. Direkt när jag hörde hennes röst så insåg jag att det kommer att bli en av dessa ”dagar”. Hon var på sitt finaste fjortis-humör. Fem minuter efter att hon öppnat gluggarna hade hon redan hunnit gnälla över att ha blivit väckt, skälla ut sin lillebror, beklaga sig över sina stora bröder som håller henne vaken på kvällarna, gråta en skvätt samt hota med att flytta. Suck…

 

Först hade vi en ”diskussion” (den som någon gång hade försökt föra ett rationellt samtal med en dam på 14 år vet precis varför jag skriver detta med citationstecken), hon gömde sig i sitt rum, grät förtvivlat över sina hemska föräldrar och diverse syskon, sen skickade jag in hennes far för att göra ett tappert försök och nu är de två ute och går (avis jag blir, jag har inte varit ute på en hel vecka!).

Jag vet att går över, men tyvärr är nog detta bara början…

 

Så, nu har jag tagit en smaskig GI frukost och tänker gå upp och kolla om min kropp tänker börja fungera enligt parametrarna igen eller om det blir en till trist dag i sängen.

”Schemat”

Då har det omtalade och omskrivna Schemat sett dagens ljus. Japp, nu hänger det prydligt på köksväggen men snurrbar namnskiva och noggranna beskrivningar av arbetsinsatser färdigt att tas i bruk på måndag. Schemat som ska se till att skaffa mor i huset fri(ti)d samt mycket handgripligt åskådliggöra för glina vad ett hem kräver.

 

Visst är det snyggt? J

 

Jag känner mig lite piggare idag och hoppas på att bli helt återställd till imorgon. Jag har gått ner ytterligare 0,4 kilo och nu är jag supersugen på att börja gå ut och gå. I fredags inhandlade Magnus alla de ingredienserna jag behöver för min nya livsstil. Det enda och ganska essentiella problemet är att vi inte har en adekvat frys. Den lilla som vi har till låns räcker inte till på lååånga vägar i ett hushåll med 6 pers, varav 3 vuxna män. Hm, undrar just var Bosse som är en fena på gasjobb tagit vägen….

Sista trista sjukdagen

Ytterligare en dag i sängen och det får banne mig bli den sista. Jag mår inte bra, men jag kommer inte må något bättre av att behöva ringa till jobbet att jag inte kommer, ringa till VC och försöka få en akuttid, åka till VC för att höra att en virusinfektion måste läka ut av sig själv och sen få bli liggande med vetskapen att det kostar mig nästan 1000 spänn om dan att vara hemma. Nähä, tack så mycket. Jag ligger kvar idag – imorgon gäller det att börja leva igen.

 

Jag ägnade dagen åt mina peppkompisar på GI sajten. Hur det än är så sitter vi alla i samma båt och med varandras hjälp kan vi uppnå våra mål mycket lättare. Jag har nu tagit initiativ till en sommarträff för Peppargänget (som denna grupp eldiga damer kom att kallas) och hoppas att många vill hänga på. Smalare, piggare, gladare och med nya snygga sexiga kläder från favoritaffärer. Vi är spridda från Skåne till kallaste Norrland men det ska väl inte vara omöjligt för det.

 

Idag har det varit snålblåst och regn hela dagen. Plus 5. Urtrist. På det viset är det ingen skada skedd att jag inte kommer ut. Vintern har återigen antagit sina gamla västkustska former: regn, blåst, kallt och fuktigt. Men nu går vi mot ljusare tider i alla fall. Julen är utstädad och vi kan börja längta till våren. Det gör i alla fall jag.

Omstart

Min nya livsstil har vissa biverkningar. Igår kväll ställde jag larmet på mobilen på kvart i sex för att ha tid att kunna göra i ordning min mat för dagen. Det brukar aldrig vara något problem för mig att gå upp på morgonen. Det var bara det att jag inte kunde sova. Pigg som en mört. Jag somnade framåt småtimmarna och när mobilen började låta så fattade jag varken vem jag var, var jag var eller vad det var som förde sånt oväsen. Det var bara att palla sig upp, ta 2 alvedon och börja greja. Jag skulle ha med mig GI mat, några krukväxter, böcker, kort, en vattenkokare, en låda med diverse tepåsar. Det blev 3 fulla papperskassar.

Cesca är hemma idag. De skulle ha en halvdag och då skulle hon för 2 lektioner vara i Bollebygd från halv åtta till halv sex. Eller gå 5 km i detta underbara väder. Snålblåst och regn. Nej tack. Magnus är också hemma på förmiddagen då han inväntar ankomsten av Bosse, gasspecialisten. Jag åkte alltså med killarna till busshållplatsen och var på jobbet nästan först av alla klockan kvart över 7. Det är bara helt otroligt, jag kommer kunna jobba in en massa flex på nolltid.

Under fikarasten satt jag och konsumerade min keso med kanel. En annan tjej satt med en tallrik fil med linfrö. Då säger en tredje: ”Jag har nu kört igång med GI efter helgerna.”

”Jag med!” säger tjejen med linfrön.

”Jag med!” säger jag. J Helt otroligt. Vi är 3 stycken på denna ganska lilla arbetsplats som kör GI metoden sen årsskiftet! Det är typ 25% av personalen J Det känns kul i alla fall. Jag gjorde genast reklam för min tråd på GI sajten och den kommande Pepparträffen. Det är rätt skönt att ha någon i sin omedelbara närhet att prata med om detta också. Omgivningen blir annars ganska less efter några dagars tjat om GI, GB, kolhydrater och liknande saker.

Nu är jag i alla fall på jobbet igen. Åh, så bra det känns att slippa sängen. Även om det är si och så med mitt välmående, det mentala tillståndet måste ändå ha viss inverkan på hur snabbt jag blir frisk igen.

Oförskämt bra

Ytterligare en sömnlös natt. Det är då helt otroligt vad pigg man kan bli när kroppen har gjort sig av med alla kolhydraterna! Jag brukar vara morgonpigg men nu är jag ju pigg dygnet runt!

Jag mår bra. Jisses så bra jag mår!

·         Jag har äntligen blivit fri från febern och kunnat börja jobba. Jag har varit på min nya arbetsplats i 3 dagar nu och det är både lugnare och trivsammare än på min förra. Jag har börjat så smått få kläm på olika saker och rutiner och datasystem. Jag har börjat lära känna mina arbetskamrater. Fika och lunchraster verkar vara heliga här, ingen som struntar i att gå och fika bara för att man är stressad. Och det tar mig en kvart att komma hit och sedan att komma hem.

 

·         Jag har fått snurr på Schemat i hemmet. Det riktigt roliga är hur alla glina nu börjar reagera på vad andra familjemedlemmar gör eller inte gör. Samuel förfasade sig över att alla bara lämnar matrester på diskbänken istället för att slänga dem direkt i hinken (japp, han har diskveckan). Nu skulle han minsann ta upp det. Om alla gör så så underlättar vi disk för varandra! Jaså? Det var det ingen som tyckte när jag höll truten och gjorde allt själv! Alex har tvättvecka och tjurade över att folk slänger sina smutsiga kläder hur som helst i tvättstugan. Hihi. Visst är det fantastiskt vilka resultat man kan få om man låter barnen ta del av vardagen? J

 

·         Jag väntar med spänd förväntan varje dag på att bli mormor igen. En liten människa som kommer få leva i en lycklig och harmonisk familj med mycket kärlek och glädje. Som jag får träffa alldeles snart.

      

*    Gasbosse har äntligen fått ordning på vår frys! Plats för all den goda GI maten igen, och allt annat som resten av familjen sätter i sig.

 

Kan man annat än må bra?

Nattbravader

Jag satt uppe vid midnatt och tjötade med kompisar på GI sajten, Det är inte bara jag som är urpigg av GI maten. Piggelinor är vi allihopa. Vi gjorde ett tappert försök att sova sen. Efter ca 10 minuter hör jag en svag röst i dörren:

”Mamma, jag har ont imagen!”

Zache låg en stund i min säng men hade så ont att han grät. Jag tryckte lite på hans lilla mage för att försäkra mig om att det inte var blindtarmen. Det verkade inte så. Vi gick ner till vardagsrummet för att låta pappa sova och jag gjorde en kopp gott örtte åt killen. Med lite honung.

Vi satt i soffan, jag gav honom te i små klunkar tills hans lilla mage slutade göra ont. Då säger han så här:
”Vilken tur att du är min mamma!”

”Jaså, tycker du det?” Sa jag leende, ”varför tycker du det?”

”Jo, du är en god människa”, sa han bestämt.

Är de inte helt underbara ibland J

Han somnade sen men det var inte lätt att gå upp imorse. Hoppas han klarar skoldagen. Själv ska jag till sjukhuset för att få nån hjärtapparat som jag ska ha på mig i 24 timmar. Spännande.

Och så kollade jag vågen imorse, 0,2 kilo ner. Härligt.

Holter-undersökning

Då har jag varit på SÄS och fått min lilla apparat. Jag infann mig på hjärtmottagningen i tid för att inte riskera missa tiden. Jag har fått vänta på denna undersökning i 4 månader, såna köer är det.

Flickan som undersökte mitt hjärta var ung och pigg och glad. Hon påminde om mig i den åldern, 20 bast ungefär. Hon kvittrade, lyssnade, lyfte och limmade och knöt. Jag fick med mig ett formulär och måste tillbaka och återlämna dosan imorgon före klockan fyra. De har ont om dem och det finns många med onda hjärtan.

 

Jag ser ut som en cyborg. ”We are the Borg. You will be assimilated, Resistance is futile….”Det sticker fram små kablar ur min urringning och man kan se överdelen av dosan med 4 färgglada kopplingar på toppen. Små dioder sitter fast i urringningen – tjusigt värre. Undrar just hur det ska gå att sova med hela anordningen fastlimmad på tuttarna, men jag har ändå inte kunnat sova ordentligt under de senaste nätterna så egentligen kvittar det.

 

Jag hämtade Alex vid skolan och inhandlade massa supergoa ingredienser till GI maten. Sen bar det av hemåt. Jag lagade en supergod GI soppa med räkor och även tillredde min lunch för morgondagen.

Och jag fick även lite fritid idag.

Till sist en bild på min fantastiska amaryllis, en äkta Veronica amaryllis i rosa nyanser

Energitjuvar

Nej, det blir ingen mer vägning denna vecka. Nu har jag bestämt mig. Jag är så himla duktig, fuskar inte, kämpar med staplar och har mig – och likt förbenat hade jag gått upp ett halvt kilo från igår till idag! Ett halvt kilo! Hur sjutton är det möjligt?

Jag skyller på avsaknaden av motion samt att jag har en apparat fastsatt på kroppen, men den väger ju absolut inte ett halvt kilo. Man blir lite less att det inte går åt rätt håll.  Så nu är beslutet taget – vägning EN gång i veckan. Varje måndag morgon.

Läste lite på diverse bloggar igår och insåg att vi har så många energitjuvar ute i vårt samhälle. Så många människor som trampar på oss, nedvärderar oss, är arroganta, otrevliga, nedlåtande. De tar den positiva energin ifrån oss för att känna sig själva lite större, lite bättre, lite duktigare. De mår uschligt. Tänk om alla skulle inse att energin fungerar på ett helt annat sätt. Det magiska med den är (som med kärleken som ju också är en form av energi) att ju mer man ger desto mer får man. Desto mer växer man. Blir en gladare och mera harmonisk människa. Inte genom att stjäla utan genom att få.

Denna insikt har jag tillkämpat mig under mina år som socialsekreterare och jag har otaliga bevis på hur mina klienter kommit tillbaka till mig efter att lång tid förflutit och berättat om hur saker, små till synes obetydliga ord, som jag sa hade lyft upp dem. Hur de minns det. Saker som fått dem att känna sig värdefulla, de mest missgynnade av alla.

Med den insikten påbörjade jag min dag idag. Låt inte andra stjäla er glada energi. Ni är värda mer än så. Livet strör inte rosenblad varje dag, men vi kan göra det för varandra.

Peppargänget

Jag har blivit helt biten. Sommaren 2007, närmare bestämt på min födelsedag i juli, har jag blivit medlem på GI viktkoll och gått ner de kilon jag ville. Helt på egen hand. Jag tittade bara på principerna. Tyvärr åt jag alldeles för ensidigt den gången. Jag åt mest bara ägg och makrill i tomatsås och på det viset går man förvisso ner i vikt men inte kan leva i all evighet. Jag återgick till pasta, bröd och wienerbröd allteftersom och kilona smög sig tillbaka till min rumpa och mina lår.

 

När jag återigen nådde 30 i BMI fick jag nog. Nej, det här går inte alls för sig. Jag ÄLSKAR kläder, och just nu ser jag ut som ett tält på två stolpar. HUA. Jag anmälde mig till GI sajten igen. Jag vet ju att det fungerar, att man mår bra och att vi äter på tok för mycket kolhydrater i vårt land.

Väl på sajten klickade jag mig runt och såg rubriker som ”Hitta kompis”, ”Blogg” och ”Inbox”. Det måste ju betyda att det ska gå att ha kompisar, skriva blogg och mail. Om man har stöd från andra och stöttar själv så måste det gå bättre!

 

Jag gick in på forumet och la ut en tråd. Letar efter peppkompisar. Andra tjejer började skriva inlägg till tråden, vi addade varandra till våra kompislistor, började skriva kommentarer till varandras bloggar, maila, peppa, hurra….

Vi började kalla oss för Peppargänget, de hetaste brudarna på sajten. Vår tråd växte och är den största på forumet just nu. Likaså vårt gäng. Varje dag ansluter sig nya medlemmar. Vi är 21 stycken nu, bara 10 dagar senare. Vi planerar en sommarträff när vi alla är smala och glada och sexiga. Med reportage i någon tidning. ”Peppargänget – tjejerna som tillsammans gick ner en hel häst på sex månader!” Vilka rubriker, eller hur?

 

Kommer vi dit? Jag vet inte men jag tror det. Jag ska göra allt för att det ska bli så. Vi som tillhör gänget är så taggade. Vi har redan blivit goda vänner och vi har blivit beroende av vårt bloggande.

Tänk – allt detta tack vare att jag lite försynt letade efter några kompisar på chatten. Är inte livet helt förunderligt?

Grattis Hanna 25-år!

Idag fyller min söta lilla tös 25-år! Ett kvartsekel har nu förflutit sen jag åkte till BB för att föda mitt andra barn. Hon var inlindad i sin navelsträng och sög på tummen. Jag tittade ner på det lilla krypet och förundrades över hur perfekt den lilla människan var, hur fantastiskt vackert allt var. Och vilket mirakel det är att det på 9 månader kommer ut en fullt fungerande frisk minimänniska. En lycka som bara en nybliven mamma får uppleva.

Nu är hon själv på väg till BB vilken dag som helst för att få sitt andra barn.

GRATTIS PÅ 25-ÅRS DAGEN ÄLSKADE GUMMAN!

Kontaktbarn

Nu har de varit här och hälsat på, mamman och flickan som behöver en kontaktfamilj. Pojken var på fritids, han var inte med. Jag åkte från jobbet lite tidigare för att hinna hem till klockan 4. De hittade till vårt hus i skogen utan problem.

Det var tur att Cesca hade bakat drömmar igår kväll. Jag gjorde te och saft och serverade drömmar på ett fat J Mamman och flickan är av asiatiskt ursprung och har ingen annan att be om hjälp. Mamman drar hela familjen helt själv. Flickan åker konståkning, pojken spelar hockey. Och vi ska ha dem hos oss varannan helg. Hoppas att de kommer att trivas. Flickan var jätteförsynt men det går förhoppningsvis över.

 

Idag var det också min vägningsdag. Jag står helt stilla just nu. Trots att jag varit extremt duktig så har det inte hänt ett dugg på vågen. Däremot minskade jag ett antal centimeter lite där och var. Så just nu är inte vågen min kompis alls, men det är däremot måttbandet J Inte tänker jag ge upp för det. Jag märker ju på kläderna att det går åt rätt håll. Och med mitt Peppargäng kommer det gå bra till slut. Jag har de där stretch-jeansen men guldtråd och dem ska jag kunna ha i sommar!

 

Jag har också haft samtal med min nya chef idag. Jag får fortsätta på min systemutbildning för att kunna slutföra den men jag måste betala den själv. Vilket jag tänker göra. Hon frågade mig också hur det gick för mig så jag berättade lite om mina funderingar. Det är en mycket speciell känsla att komma från ett jättestort socialkontor till ett pyttelitet ute på landet. Och dessutom har jag som var kompetent och kunnig på mitt område nu insett att jag ingenting kan om just det här – och måste börja från scratch. Otroligt nyttigt – och en utmaning likaväl. När jag har lärt mig LSS biten så har jag kompetens inom alla avdelningarna inom socialtjänsten. Och det är inte fy skam.

Jag trivs toppen bra men mina kollegor och jag har såååå nära hem!

Så i det stora hela så har jag det faktiskt riktigt bra.

Nattmotion

Idag ska jag sluta tidigare så jag hinner komma hem medans det är ljust och gå min stavgångsrunda i dagsljus. Det är soligt och vackert ute och det blåser inte heller.

Igår tänkte jag vara duktig och gå ut efter jobbet. Jag kom hem vid 5 tiden, gjorde en omelett med kräftstjärtar och lite majonnäs och när jag har ätit så skrev jag in allt i min ”håll koll” dagbok för att kolla staplarna. Gissa vad: protein för lågt, fett åt fanders för högt, kohydrater ok, energin överskriden med 300 kcal. Jaha, tänkte jag, det här går inte. Det beror ju på att jag har ett stillasittande jobb. Min man som rör sig hela dagarna har ett helsike att fylla upp staplarna, och jag skulle behöva leva på ett ägg om dagen. Jag måste gå ut och gå.

Jag visste att det vräkte ner snöblandat regn men jag lät mig inte avskräckas. På med kläderna, mössan, handskarna och skorna, ut med stavarna. Först ute på garageinfarten insåg jag att det hade hunnit bli helt mörkt. Och när jag säger mörkt här ute i skogen då menar jag så becksvart att man inte ser 2 meter framför sig. Det går inte, då kommer jag att halka och slå ihjäl mig på vägen. Jag funderade ett ögonblick. I trädgården är det belysning. Hmmm….

Japp, alldeles korrekt. Jag tog mina stavar och gick 30 varv runt huset. Det är då tur att vi bor på ett ställe där rävarna säger gonatt för hade någon sett mig så hade de säkert ringt 112 efter trevliga killar med en vit tröja. Men ingen såg mig, möjligen någon älg eller hare och jag är nöjd. Dock tänker jag inte göra om samma dumheter ikväll – ikväll ska det stavgås medan det är dagsljus ute J

Vad väger en ardenner?

Precis som jag hade planerat. Jag åkte hem från jobbet halv fyra, hämtade killarna vid bussen och var hemma klockan fyra. Det var fortfarande soligt och ljust ute. Jag tog på mig mina promenadskor, kläder och stavar och gick min runda. Idag kände jag för första gången att jag var helt återställd. Jag gick runt i rask takt. 3 km på 25 minuter, inte illa pinkat av en trähäst (mycket hästar känner jag )

 

När jag kom hem åt jag en ostomelett med lite skinka och creme fraiche för att snygga till staplarna. Idag är jag riktigt nöjd. Sen tappade jag in hett vatten i badkaret, tände ett doftljus och avnjöt ett avkopplande bad. Magnus kom hem med Cesca vid 6 tiden. Hon hade med sig hem en kompis som ska sova över, han också. David från Boden. Så är det hos oss, alltid mer folk än de som de facto bor här Härligt.

 

Jo, appropos hästar…Jag googlade Ardenner (som jag tror är bland de största och tyngsta raserna) och läste mig till att de väger mellan 500 och 800 kilo, vissa exemplar kommer över ett ton. Då vet vi, Peppargänget, vad vi har att sikta på. Med hundra kilo i på 3 veckor tar det alltså 30 veckor att ta en rejäl häst Vecka 30 är mitt i sommaren. Tänk så stolta vi blir när vi kan säga att vi har blivit av med en hel ardenner med fett

 

Jag har också tjötat lite med Tina. Vi funderar på att åka till Hanna när hon har fått lilla K. Hanna har BF imorgon (!) så jag väntar ett sms precis när som helst. Jag längtar så att få åka upp och bara få vara med mina 2 stora flickor några dagar. Det händer alltför sällan…

Smile when your heart is aching

Det snöar utanför mitt kontorsfönster. Snöflingorna virvlar runt i blåsten och täcker marken med ett gnistrande vitt täcke. Det är vackert. Jag önskar att Kajsa hade fått uppleva mer av vår svenska vinter när hon var här men man rår inte över väder.

Samuel åker till sin biologiska pappa över helgen, Cesca har disko i skolan. Det ska bli så skönt med bara 2 barn i huset ikväll. En riktigt lugn fredag kväll. Undrar hur det känns att vara helt barnfri en kväll? Det skulle säkert kännas hemskt konstigt och tomt. Jag vet att den tiden kommer då våra barn flyttar ut men med tanke på att Zache är bara 9 år så dröjer det tills jag blir pensionär. 

Igår kväll kom jag hem för sent för att kunna gå. Det var redan kolmörkt. Att ta en runda runt huset igen kände jag inte alls för. Jag lagade mat och grejade i huset istället. Så skönt det ska bli när jag får min Orbitrek att kunna motionera inomhus.

Jag pysslade med Peppargänget på kvällen innanjag gick och la mig.

Liggandes i sängen filosoferade jag återigen över den positiva bekräftelsens enorma helande kraft. Jag ser det överallt omkring mig. Ledsna trasiga människor i mörkret. De saknar glädjen över att finnas, att leva. Många gånger räcker det att de får lite värme och empati, liten puff åt rätt håll. Bara genom att glädja oss åt livet smittar vi andra att göra det samma. Inte på en gång, inte i samma sekund. Men långsiktigt.

Smiling is infectious

You catch it like the flu

When someone smiled at me today

I started smiling too

I walked around the corner

And someone saw my grin

When he smiled I realized

I´d passed it on to him

I thought about the smile

And realized its worth

A single smile like mine

Could travel round the earth

So if you feel a smile begin

Don’t leave it undetected

Start an epidemic

And get the world infected.

En av mina favoritdikter . Ha en underbar dag.

Fredagsmys

I morse vaknade jag efter en natts skumma drömmar med ett dundrande huvudvärk. Helt plötsligt känns livet betydligt tyngre än det brukar göra. Jag har 2 jobbiga veckor framför mig och de började redan igår.

Jag åkte från jobbet klockan 4, tankade bilen, handlade mat på Willys, hämtade sonen vid bussen, skjutsade lillen till diskot, skickade ett paket, stoppade in tvätt i tvättmaskinen, disk i diskmaskinen, matade alla gnagarna, hämtade lillen på diskot….kom hem klockan 7. Jag som såg fram emot en lugn kväll när bara 2 av barnen är hemma. Cesca var på disko och sov över hos en kompis och Samuel är hos sin pappa hela helgen.

 

Magnus och jag blev sugna på grillat så klockan 7 på kvällen den 23 januari 2009 stod ute i trädgården och grillade fläskkarré Ytterligare sådant som kan få grannarna att tro att vi i detta huset inte har alla hästar hemma Vi åt karrén med ägghack, tomat och gurka och jag bet av en tand på köttet. Så nu har jag ont (troligen en bidragande orsak till huvudvärken), måste till tandläkare vilket är dyyyrt (OCH otrevligt som tusan) och dessutom har jag inte tid med det under de kommande 2 veckorna då Magnus är bortrest och jag som gräsänka ska både jobba och skjutsa och hämta 4 barn i 4 olika skolor och samhällen.

 

Vi hade också en diskussion om hur det går med att ha Samuel hos oss. Alex börjar tycka att det är jobbigare än han trodde. Samuel spelar dataspel till småtimmarna, slår på datorn och skriker, och snart nog får vi ta en diskussion om hänsyn i familjen. Samuel har på ett par månader förvandlats från en lite hängig men ganska glad och generös kille till någon som är sur och arg hela tiden. Undrar om hans tråkiga uppväxt hunnit ikapp honom nu. Så detta har jag också framför mig, ett samtal med Samuel.

 

Ibland undrar jag om det sitter någon där uppe och tänker: ”Jaså, du står upp än, då ska vi se hur du klarar av det här!” och lägger på mina axlar ytterligare en stor klump med trubbel. Men jag är för kaxig för att låta mig nedslås. Den dagen jag inte ler mot honom är jag troligen död.

 

Idag ska jag i alla fall till badhuset med lillen och utöva vattengympa. Magnus hämtar Cesca. Kanske kanske kommer jag kunna ha lite tid för mig själv ikväll

Fredagsmys blev det inte så mycket av…

Inte som man planerar

Tänk så det kan bli. Man vaknar på morgonen, man gör planer för dagen och ser fram emot både det ena och det andra. Sen tittar livet in, drar ett svart sträck över alla planerna och skriver med en svart tuschpenna: CANCELLED! Så blir det inte alls som man hade tänkt sig.

Jag packade vår badväska, grävde fram mina djupt avskydda badkläder och stoppade in både pengar, mobil och schampo. Magnus och Alex skulle övningsköra och hämta Cesca på samma gång. Jag skulle simma och vattengympa. Zache och jag kom till äventyrsbadet nio minuter över 10 (de öppnar 10) och det fanns inte en parkeringsplats på hela den enorma parkeringen, och kön vid entrén ringlade sig säkert hundra meter.
Där ville inte ens Zache tillbringa en timme. Vi funderade en stund och styrde kosan mot Navet, ett litet natur- och experimencentrum för barn som han älskar. Barnen får pilla på allat, experimentera, plaska i vatten, köra buss i en simulator, svarva i trä, spela schack, you name it.
De hade stängt p g a ombyggnad.
Vi gav upp tanken på nåt roligt. Jag ville som plåster på såren åka iväg med killen och fika på Tant Grön. Att jag inte hade tänkt mig för först!!! Ni vet hur dessa gamla konditorier ser ut? Det är fulla diskar med tårtor, kakor, choklad, wienerbröd, maränger, muffins, smörgåsar, dammsugare….Snacka om karaktärsprov. Zache tog en dammsugare med Mer och jag tog en slät kopp kaffe. Jag satt och beskådade alla chokladfyllda bakverk med mandelflarn, alla semlor och gräddbakelser och drömde om en liiiten bit att stoppa i munnen. Men jag gjorde det inte! Jag var omåttligt stålt över mig själv och lite fundersam hur skapt jag är som utsätter mig för en sån frestelse helt frivilligt.

Hemma såg Zache och jag på filmen om katten Gustav Jag kan lugnt säga att han påminner i allt väsentligt om mig själv, utom själviskheten kanske Men som han älskar mat och som han avskyr motion

På eftermiddan såg vi filmen Jakten på lyckan med Will Smith, baserad på Chris Gardners liv. Underbar film.
Körslaget bryr jag mig inte om så värst mycket (som sagt så hejar min lilla dotterdotter på Hanna av diverse anledningar – själv är jag mer för Magnus . Jag ägnade kvällen åt peppargänget istället. Vilken sammansvetsad grupp vi har blivit. Helt otroligt egentligen. Men det är kampen mot kilona som förenar oss

VAB, BF och GI

Redan igår misstänkte jag att jag skulle bli kvar hemma med Zache. Han kom mitt i natten och hade ont i halsen och igår hade han lite feber hela dan. På kvällen började han snörvla också. I morse åkte Magnus iväg på tjänsteresa och tog med sig de tre stora barnen till Borås. Jag ringde Zaches skola, jobbet och tandläkaren. Så perfekt om de kunde ha tid att fixa min numera helt trasiga tand.

Glöm en dröm som en vän till mig säger. Tandläkaren har studiedag, eller utbildningsdag heter det kanske. Förvisso skön tanke att jag får en väl utbildad tandläkare som vet vad han gör men jag måste utstå tanduslingen minst en dag till.

 

Igår eftermiddag åkte Cesca och jag till Knalleland för att shoppa lite. Damen hade ju fått månadspeng och som bekant så bränner den i fickan. Vi gick först till Kicks där jag inhandlade ett mycket vackert nagellack kallat Angel Nails. Sedan över till Gina Tricot för att beskåda vårens mode. Åh såna vackra kläder. Men här ska ingenting handlas förrän till sommaren. Helt ny garderob i storlek 38 ska jag ha. Innan jag är där så blir det inget av med det. Det ska bli min belöning.

 

Cesca som är galen i kontorsmaterial släpade mig till Eko hallen för att köpa en stoooor låda med akvarell pennor och ett block storlek A3 som hon ämnar fylla med konstverk. Hennes ögon lyste när hon bläddrade genom alla vackra mappar och tittade på alla pennor. Hon strök blocken med handen och kallade vissa för ”min älskling” – undrar om jag borde bli orolig.

Sen tillbringade damen en halvtimme på Wettergrens och kom ut med ytterligare mappar och fodral och sudden. Men hon var lycklig och det ser man inte så ofta nuförtiden.

 

När det gäller mitt tredje barnbarn så har h*n nu bestämt sig för att stanna i magen på obestämd tid, säkerligen mutad av morfar som anser att den 17 februari är en alldeles ypperlig födelsedag (gissa varför J). Det ska dock bli intressant om de får igenom namnet Jan Stefan ifall det blir en tjeja J

 

Nu ska jag gå och fixa lite GI lunch. Vågen var inte snäll idag heller, just nu tycker jag mycket illa om honom. Inte heller måttbandet gillar mig. Men experterna säger att man ibland får platåer i viktnedgången så här deppas det inte ihop. Jag SKA ha min sommargarderob från Gina – storlek 38 – och hör sen!

Beroende

Kanske har jag skaffat mig en drog. Det känns som ett regelrätt beroende. Jag får en kick och det kostar mig inget annat än min tid. Vem vet vad en människa kan bli beroende av? Jag är bekräftelsenarkoman. Men – samtidigt undrar jag om vi inte alla är det. Bekräftelsenarkomaner. Får vi bara positiv bekräftelse så kan vi fixa det omöjliga, flytta berg.

Med en titt i backspegeln så ter det sig inte så konstigt alls. När jag var barn så var det min prestation, inte min person som var källa till positiv bekräftelse. Jag var duktig i skolan men på något sätt känns sådan bekräftelse ganska tom. Även för ett barn. Den är nämligen villkorat till det jag gör, inte bunden till den jag är.

Någonstans på min väg genom livet har jag insett att en sådan bekräftelse är för stunden trevlig och upplyftande – men vad händer när eller om vi inte längre kan prestera? Vad händer den dagen vi blir sjuka eller utmattade eller tappar flyt? Får vi ingen bekräftelse? Satt vårt värde bara i det vi åstadkom då blir vi sårbara, och ju högre upp vi kommit desto hårdare blir fallet.

Någonstans på min väg genom livet har jag bestämt mig att en sådan bekräftelse är en flyktig sak och inget att göra sig beroende av. Ska man bli sedd och bekräftad så får det bli för den man är. Och medvetet har jag börjat arbeta med min personlighet. Med mitt sydländska temperament, med min oförmåga att höra på kritik och ta till mig den, på min empatiska och inkännande förmåga m m . Jag är nöjd med resultatet. Det var ett slit, hårt arbete med bakslag och smärtsamma upplevelser längs vägen – men jag är så nöjd med den personen jag har blivit. Den kan jag leva med, respektera och älska livet ut.

Vore man som förälder klok så skulle man inte fråga sina barn vad de vill bli när de blir stora, utan vem de vill bli. Tyvärr saknar man den insikten i unga år. Tror ni inte att världen skulle se helt annorlunda ut?

Mormor igen!

Kära vänner, inatt har jag återigen blivit mormor. Hanna har fått en underbar liten tös, uppkallad efter den lyckliga mormodern Edit Veronica . Hon har sin mammas mun, mer kan man inte se. 3724 gr, 51 cm.

Jag fick hennes sms klockan 3 inatt. Då var de på väg till BB i Gävle. Klockan 7 kom mms med bilden på den lilla. Så glad jag är för min lilla tös som fick gå över denna gången, var ledsen och orolig och trodde att lilla K inte mådde bra av att vara kvar där inne.

Själv är jag hemma med Zache idag. Jag har slut på tonåringar som kan vara hemma med honom.

GRATTIS HANNA OCH FREDRIK TILL DEN LILLA SKÖNHETEN!

Äkta tjeckisk humor

Utvärdering av en internationell undersökning:

I ett flertal länder har vi ställt följande fråga:

 

”Snälla ni, säg vad är er åsikt om brist på mat i andra delar av världen?”

 

Resultatet var katastrofalt:

I Afrika var det ingen som visste vad ”mat” är.

I Västeuropa var det ingen som visste vad ”brist” är.

I Östeuropa var det ingen som visste vad ”er åsikt” är.

I Sydamerika var det ingen som visste vad ”snälla ni” är.

I Nordamerika var det ingen som visste vad ”andra delar av världen” är.

 

Och sen ska man göra undersökningar…:o)

En glad nyhet kommer sällan ensam :)

Tillbaka på jobbet idag. Det var gott att åtminstone vara där på en fredag och se till att planera nästa vecka. Zache åkte till skolan. Igår hade han så mycket hyss för sig hemma att jag förstod att han numera är att betrakta som frisk.

 

Jag har gått på små moln hela dan. Min underbara lilla dotterdotter Edit poppade upp lite då och då för min inre syn. Hennes bild som nyfödd och hennes bild på webbisar. Hennes runda kinder påminner om hennes morbror Alex som nyfödd J

 Alex 1 dag i världen

Edit lika gammal. Visst finns det viss likhet?

Imorgon ska jag med Zache till äventyrsbadet i Skene och då ska jag passa på att handla små gulliga bäbiskläder och annat som en liten kicka kan behöva. Jag ska ju till Norrland den 9 februari och då ska jag ha presenter med mig. Även till mamma Hanna som nyligen fyllt 25 år.

 

En till glad nyhet är att jag har minskat ytterligare 0,8 kilo i vikt sedan måndags och har nu gått ner sammanlagt 4 kilo på en månad. Jättenöjd. Igår fick jag hem Orbitrek som Alex genast monterade ihop åt mig – men jisses vad JOBBIGT det var att träna på den! Jag trampade i 2 minuter och fick kliva av med ont i både lår och rumpa. Det tar ska jag säga. I förrgår kunde jag inte motstå frestelsen utan köpte Ola Lauritzsons nya bok om GI metoden och lusläste hela på 2 kvällar. Mycket givande. Till sommaren ska Peppargänget ha träff och ska vi ha gått ner en hel häst tillsammans – vi är nu uppe i 117,5 kilo efter bara 1 månad. Och jag ska se till att vi kommer i Expressen J

Äventyrsbadet

Zacharias tjöt och sprang runt i badhuset och hoppade vilt i bassängen. Han åkte den stora rutschkanan och försökte undvika att bli infångad av stora systern. Han köpte en kanelbulle i kiosken, drack en isdrink och sedan in i plurret igen. Jag satt vid ett av borden och log för mig själv. Så roligt de hade, även fjortisen som först följde med lite motvilligt.

 

Jag kom att tänka på min barndom. Jag minns i sanning inte att mina föräldrar skulle ha åkt med oss till ett badhus. Det fanns nog inte så många sådana i Prag och de som fanns hade bara vanliga simbassänger. Inget för små barn. Dessutom var min mamma livrädd att något kunde hända oss. Barn var ansvar och besvär och det var inte roligt att utsätta dem för fara. Kompisar fick vi aldrig ta hem – ordet ansvar ekade innanför pannloben på mig lång in i vuxenålder.

 

Jag sitter vid ett bord på äventyrsbadet och följer mina barn med blicken. Jag är nog lika gammal som mormor som sitter med sina 2 barnbarn vid grannbordet. Hon köper läsk, tar barnen till bastun, simmar med dem i den stora bassängen. Jag är där fortfarande med egna barn, även då mina barnbarn är nästan lika gamla. Och varken jag eller mormor vid bordet bredvid räds ansvar. Vi njuter av att se barnens lek, deras spontana livsbejakande lycka.

 

Jag känner medlidande för min mamma. Alltid orolig och rädd för saker som mestadels aldrig inträffade. Varför oroa sig i förväg? Om något händer så har man lidit 2 gånger, om inte så har man lidit i onödan. Kanske var det hennes uppväxt som format henne men jag tror att hon bara var en ängslig natur.

Så mycket du hade gått miste om, mamma. Så mycket glädje som du aldrig fick uppleva eller bevittna! Visst har även jag lust ibland att sälja ungarna till lägst bjudande och lägga mellan, men ett par timmar på badhuset uppväger många dagars slit och omsorg. En enkel insikt att lägga till samlingen för att plockas fram vid motgång J   

Tiny hands, tiny feet, and a tummy that´s breathing

Ibland blir jag grymt imponerad av mina tonåringar. De har tagit sina uppgifter på fullaste allvar och hittills har jag bara behövt bli sur en gång. Eller i alla fall missnöjd och tagit en diskussion. Men de sköter den uppgiften som står på deras schema utan knorrande och oftast löpande under veckan. Jag har verkligen fått massor av tid till mitt förfogande – utan att de behövt göra så särskilt stort avkall på sin. Jag tror att alla är ganska nöjda. Vi belönar dem med någon rolig aktivitet en gång i månaden och de känner att de gör rätt för sin månadspeng. Med facit i hand borde jag ha gjort detta läääänge sen. Men det är bättre sent än aldrig J

 

Med bara en vecka kvar till min Norrlands semester kikar jag in på Hannas blogg med jämna mellanrum och sparar alla goa foton hon lägger ut på lilla Edit. När Tilda var bäbis så fotograferade Hanna hennes fötter i tid och otid och scrappade vackra Los. Gissa vad hennes motiv är det första hon lägger ut på bloggen J Japp, små fötter. Min dotter är en riktig fotfetishist J Men jag förstår hennes fascination till en viss del. De små fötterna och händerna är så söta och så mirakulösa i sin komplexa utformning, den ringa storleken till trots.

Tanken går till Brahms vaggvisa som den sjungs av Helmut Lotti:
”Tiny hands,

tiny feet,

and a tummy that´s breathing,

tiny face

on the sheet

makes the miracle complete.” 

Presentjakten kommer fortsätta nästa vecka. Jag vill ju ha något riktigt fint nu när hon hade fyllt 25 år. Det är ju trots allt en kvarts sekel! Jag ska nog ta en tur runt i Kinna och utforska alla exklusiva affärer J

Fontänbad

Med tanke på att jag kommer från ett varmare land så borde jag logiskt sett frysa. Sverige är inte precis känt för sina värmeböljor och jag är en infödd tjeck – jag borde frysa, klä mig i varma kläder året runt, gå förkyld från tid till annan. Jag borde tycka att det är kallt. Det gör jag inte.

 

Alla i min omgivning förundras över att jag inte äger en vinterjacka. Jag går hela vintern i en tröja med blixtlås. Bodde jag i Norrland så skulle jag ha en jacka, kanske, men här i Borås? Jag har på mig ett linne under tröjan. Jag går i kjolar och klänningar hela året och strumpor tar jag på mig möjligen när jag ska åka snöskoter och min dotter står bredvid och tjötar…

 

Igår handlade jag på Perssons ICA i Bollebygd. Allt medan jag står i kassan och packar mina varor hör jag en röst bakom mig:
”Tycker du att det är vår eller?”

En äldre herre betraktade mig fundersamt.

”Jaså,” sa jag, ”tycker du att jag ser ut som det?” och log.

”Ja,” sa han och mönstrade mig uppifrån och ner, ”får du inte urinvägsinfektion?”

Jag log och försäkrade herren att jag inte får det och hade jag frusit så hade jag klätt på mig mer.

 

Somliga tror att det är min termostat som har gått sönder. Att klimakteriet gör sig påmint och jag har värmevallningar. Ja, det skulle man kunna tro och hoppas men det är nog tyvärr minst 5 år kvar med mens och elände. Om man ska utgå från ärftliga faktorer. Dessutom har jag varit lika varmblodig redan som ung. Det finns t o m ett bildbevis på det. Jag tål kyla betydligt bättre än värme. Blir det för hett, även här i Sverige så vidtar jag genast åtgärder.

 

Det är jag, 30 bast, svalkandes i en fontän på jobbet. Jag stod inte ut. Jag kan också berätta att husen runt om var ett serviceboende och gamlingarna strömmade ut i sina rullstolar och erbjöd sig att ge mig torra mamelucker. De skrattade och tjöt och jag tror att jag förgyllde deras dag.

En vägbeskrivning, tack!

Försök aldrig att få en adekvat och funktionsduglig vägbeskrivning av en inföding. Det lönar sig inte, är en bortkastad möda och tid som ändå slutar med att du får googla skiten och printa ut en enirokarta i slutänden.

Jag har gjort detta misstag otaliga gånger i mittliv och det är då fasiken att jag aldrig lär mig. På den punkten är jag naivt obildbar. Jag har flyttat 27 gånger i mitt vuxna liv. Konkret betyder det att jag en gång per år måste lära mig nya människor, nya omgivningar, nya vägar, nya villkor. Jag har nästan lika många gånger bytt arbete vilket tillför hela saken en till dimension. Det hör till arbetslivets egenskaper att förlägga möten, konferenser och olika sammankomster till platser utanför ens kunskapsområde. Idag skulle vi befinna oss i Rydal.

Hela äventyret började igår när jag, naiv och övertygad om att de infödda kan vägleda mig, frågade hur man åker till Rydal, med betoning på ”y” då jag tycker att det är det som står på papperet. Allmänt fnitter. Jag insåg att nu har jag sagt nåt helt galet.

”Rydal menar du”, sa Monika och fortsatte att fnittra. Ja, jag antar det, tänkte jag och bad mycket snällt om vägbeskrivning till Rydal då. Och då utbröt samma sorts diskussion som jag tidigare bevittnat hundra gånger minst. Alla kring bordet vet hur man åker till Rydal men har olika uppfattningar om vilket blir bäst för mig som dels inte åker från Kinna och dels inte känner till trakten.

De svänger sig med tjusiga begrepp som gamla posten (alternativt polishuset, tingshuset eller textilfabriken), Jönssons lada och ”där Jannes korvmoj brukade stå”. De är oense och till slut kommer fram till att det enklaste för mig blir att ta gamla Boråsvägen. Från min tomma blick kan de sedan utläsa att jag inte har någon som helst aning var gamla Boråsvägen ligger, och för den delen inte nåt som bär epiteten ”gammal”.

Man märker paniken kring bordet när de försöker hitta så neutral beskrivning som möjligt men misslyckas redan vid torget (på nåt sätt verkar det enklare att säga ”sväng till höger vid gamla macken” än bara ”sväng till höger i första rondellen”) och jag smyger iväg till datorn för att googla.

Jag hittade Rydal och museet som vi skulle vara i. Det var vackert och föreläsningen var mycket intressant och givande. Och tankeväckande. Inte minst för att i en sal med 200 personer närvarande var vi 198 kvinnor och 2 män (socialchefen och föreläsaren). Visst är väl det en redig tankeställare, tjejer?

Ensam och förvirrad

En dag i Göteborg påminde mig mer än väl om trafiken som jag numera slipper bekymra mig om. Jag satt i bilkön och njöt av vetskapen att detta behöver inte jag uthärda mer än 1 gång i månaden numera. Så skönt.

 

Efteråt åkte jag till Knalleland för att fynda bäbiskläder och presenter. Jag kikade lite på damkläder också. Det finns ett och annat som jag skulle kunna tänka mig men inte just nu. Till sommaren, när jag är mitt gamla vanliga smala jag. Jag inhandlade lite GI mat samt yoghurt och mjölk till glina.

Hemma ringde telefonen. Bosse som är en fena på gas skulle kika förbi. Vår frys har nämligen lagt av igen. Jodå, det var en trasig slang. Han bytte ut den så förhoppningsvis ska eländet nu fungera utan vidare problem.

 

Jag körde en runda på Orbitreken men fick ont i bröstet så jag fick vackert lägga av. Sen kom lillen hem och behövde ha hjälp med läxan. Jag hjälpte till med urtidskunskap så gott jag kunde medan jag lagade blomkålsmos efter Lenas recept och stekte biffar till. Man kan aldrig ha för många matlådor i frysen, nu när den äntligen fungerar igen.

 

När jag har kommit hem från Norrland så har jag jobbat halva tiden jag har på mig att bestämma mig på min nya arbetsplats. Jag har varit sjuk, VABat, varit på utbildningar och haft semester. Allt som allt har jag varit där i typ 3 veckor. Jag har fortfarande inte lyckats ställa om min hjärna från Socialtjänstlagen till LSS. Kommer jag kunna göra det? Det är så vitt skilt tänk så det är helt ofattbart. Jag har svårt att sortera vad vi är skyldiga att göra och vad vi inte är det. Vilka insatser finns i kommunen och vilka vi måste köpa. Hur man ser på behov av ledsagare. Var går gränsen för utvecklingsstörning…Det känns som om marken glider under mina fötter. Visst är jag bildbar men jag börjar undra om jag verkligen hamnade på rätt plats.

Nåväl, jag har 1½ månad kvar innan jag måste lämna besked. Men det är ju så gott att vara hemma redan klockan halv fem och slippa göteborgstrafiken.

Frysodyséen (del 7)

Zache ringde mig på mobilen och lämnade ett röstmeddelande. Jag brukar lyssna med ena örat eftersom hans meddelanden ofelbart handlar om att vi har slut på chips (popcorn, ostbågar, godis eller kivi) och en begäran om att jag ska inhandla nämnt snacks på vägen hem från jobbet. Icke så denna gång. Hans meddelande fick mig att vakna till.

”Mamma, jag ville bara tala om att frysen blinkar rött!”

Japp, frysen blinkar rött och jag ser rött. Nu har gas-Bosse varit hos oss 3 gånger (!) efter att de först bytte ut ett kretskort och sedan hela generatorn. Senast igår. Han drog igång frysen och visade mig stolt den lilla slangen med ”ärr” som han bytte ut.

”Det var enkelt denna gången!” sa han glatt.

 

Imorse när glina och jag kom ner till köket reagerade vi mest på att frysen lät som om den tänkte lyfta. Ljudet från den överröstade det mesta vi hade för oss i köket. Jag funderade på ifall den gör så för att frysa till ordentligt. Tydligen inte.

 

Nu har vi dragit igång lånefrysen igen och kommer strax flytta alla våra matvaror dit igen. Det har gått troll i skräpet. Man skäms nästan ringa för femtioelfte gången och tjöta om att eländet blinkar rött. De måste börja undra vad vi gör med våra vitvaror egentligen. Likaväl som jag undrar vad för slags experter det är som jobbar på Bosses firma.

Universeum

Vi påbörjade vår dag med en stadig GI frukost eftersom vi visste att det skulle bli en lååång förmiddag på Universeum. Det var ungarnas belöning för att de skött sina sysslor till allas vår belåtenhet. Vi måste ta båda bilarna till Göteborg. Jag hade Samuel med mig i bilen och fick följaktligen lyssna på japansk rock hela vägen. En stadig timme i sällskap med japansk rock har en tendens att möblera om i ens prioriteringssystem J  Helt plötsligt har talesättet ”tyst som i graven” mycket angenämare klang och låter inte tillnärmelsevis så negativt som man tyckte innan.

 

Men vi hann också prata lite. Samuel har det stökigt. Killen som alltid brukade vara glad och snäll är numera ofta sur och lätt irriterad. Han har det svårt. Delvis tror jag att hans uppväxt hunnit ikapp honom men det finns andra bekymmer han dras med också. Hans lärare sa häromdan att han vet att bara hälften av klassen kommer klara utbildningen. Samuel visste med detsamma att han skulle bli en av dem som inte klarar det. Han har det redan jobbigt att hänga med. Jag kom med förslag på en folkhögskola och jag tror att han blev intresserad. Men han ville försäkra sig om att han ändå får komma hem på helgerna. Lille vännen…

 

Vi var på Universéet i 4 timmar. Vi fick se när de matade drakfiskarna och Octavius, bläckfisken, med räkor. Vi fick klappa rockorna, se på de vackra ormarna, spindlarna och pilgiftsgrodorna. I den tropiska skogen flög papegojor och kolibrin fritt. Man fick se en leguan, en röd ibis och små svarta halvapor på en halvmeters avstånd. Zache var hela tiden överallt.

Är hon inte bara så vacker?

När vi kom till experimentrummet lämnade vi ungarna att roa sig själva och tog en räkmacka och kaffe i kafeterian. Vi satt och väntade på att de skulle dyka upp men som vanligt fastnade Cesca i souvenirshoppen. Hon brukar ha svårt att bestämma sig för saker hon vill köpa. Det blev en putteliten Rubics kub.

Zache ville inte gå och äta trots att han var superhungrig. Han hade ju inte hunnit med allt! Han ville vara där så länge de hade öppet. Jag fick lova att vi skulle dit snart igen.

 

Vi åkte till Brunnsparken där det finns en bra kinarestaurang men lunchbuffé. Det var folk överallt på gatorna och alla tycktes gå åt samma håll. Vi upptäckte snart att de var alla på väg till Scandinavium.

På hemvägen handlade vi tillbehör till ostbricka. Ikväll är det den första delen av Melodifestivalen, på Scandinaviet! Förra året satt jag och Kajsa som klistrade varje lördag. Kajsa älskade melodifestivalen, men framförallt glittrade hon vid åsynen av Björn Gustafsson. Hur ska de kunna slå Christian och Björn i år?

Så besviken

Melodifestivalen tillhör de 2 absoluta höjdpunkterna på mitt TV-år. Jag älskar flärd, glitter och glamour. Inget kan göra mig gladare än en skön lugn kväll framför TVn där man visar vackra och häftiga kläder, smycken, frisyrer – och allt detta till svängig musik eller vacker stilla ballad. Jag är en bling-bling människa. Osvensk så till den milda graden på just den punkten. Jag vill ha paljetter, volanger och spetsar på alla mina kläder, inklusive skor.

 

Med allt detta sagt vill jag nu deklarera följande: jag ger den en chans till i år men blir det lika uschligt som det var igår så uteblir jag som tittare för resten av tävlingen. Jag tyckte att det var rent bedrövligt. De enda låtarna som var någorlunda ok gick inte vidare. Det gjorde däremot af Ugglas med sitt gapande ”Snälla, snälla!”, en låt som fick mig rysa ända in i benmärgen och skämmas för att jag tillhör samma djurart. Måste hon verkligen åma sig och vifta med armarna och sjunga så himla falskt – och hur i helsefyr är det möjligt att det finns tillräckligt många människor där ute som röstar in eländet??!!

 

Sen har vi programledaren som förvisso är en rätt cool tjej men som tar för mycket plats i tävlingen. Istället för att fokus ska ligga på artisterna och musiken så handlar hela showen om hennes krampaktiga försök att vara rolig. För att vi inte ska kunna byta fokus från henne till det som tävlingen faktiskt handlar om så ser de till att hon byter kläder mellan varenda låt.

 

Vad ska jag säga. Det var hemskt. Barnen gav upp efter första omröstningen och gick till sängs. Det var tråkigt tyckte de. Jag uthärdade i en svag förhoppning att de skulle ta sig och bli bättre men tyvärr.

Som sagt – en chans till.

Och för den delen så har jag ju ändå min andra höjdpunkt kvar att se fram emot. Hockey VM.

Queen of the road

Imorgon är det då dags för min välförtjänta enmanssemester. Enkvinns egentligen. Jag har kämpat väl och gång efter annan blivit lovad att få vara helt själv och göra vad jag vill några dagar. Min härliga måg Fredde kom så med den strålande idén att jag kan komma upp till dem efter lilla Ks ankomst. Nu har Edit kommit och det är nu dags för mig att ta en tripp norrut, till Hälsingeskogarna, och ägna mig åt mig och mina flickor.

 

Jag har packat allt det väsentliga. Imorgon ska jag bara stoppa in det jag anser vara varma kläder (vad min dotter Hanna anser har jag bevittnat en gång tidigare), packa in allt i bilen och ge mig ut på vägarna. Jag ska ladda bilstereon med Mozart och Beethoven och dra på värsta volymen medan jag sakta glider genom de snötäckta landskapen. Veronica – the Queen of the road. Eller som Magnus brukar kalla mig – Veronica Waldegård J

 

Jag ska ta en GI burgare på Max i Örebro. Dags att testa den tycker jag. Sen blir det stopp i Borlänge för att träffa Tina och Filip. Filip som vill åka tåg till mormor så snart han ser ett tåg på tv. Min glade lille snuttekis med blonda lockar och strålande leende.

 

Ankomsten till Bollnäs är därför okänd. Jag har ju ingen brådis precis, man njuter inte i turbofart. Det gäller att ta det lugnt och glädjas åt varje ledig sekund. Men jag ska ha alla mina kameror med, och min laptop. Reseskildringar kommer med tillhörande bildbevis. Så nu tillönskar jag bara mig själv bon voyage. Må jag få en riktigt härlig avkopplande semester J

Första stoppet

Då var man då på väg till den så hett efterlängtade semestern. Jag har tagit det lugnt och stannat lite där och var för att ta lite kort. Jag har hört från diverse vänner och bekanta att det finns mycket snö på vissa håll och därför har jag bestämt mig för att dokumentera denna resa lite mera noggrannt. Just nu sitter jag på Max i Örebro och har ätit mitt livs första GI burgare. Den var faktiskt helt ok, fast lite tveksam är jag huruvida brödet verkligen kunde klassas som GI. Folk tittar på mig med förundran, förmodligen funderande varför man i all sin dar tar med sig en laptop till en hamburgerbar…

Här kommer alltså lite bilder från första delen av min vintertripp:

Skara slätten.

Närke, nära Örebro.

Nu ska jag köpa mig ett par funktionsdugliga solglasögon. Som ni ser på bilderna så har jag valt vinterns vackraste soligaste dag för min roadtrip Och så måste jag fylla på med spolarvätska. Vägarna är inte fullt så vackra som resten av landet.

 

Efter min GI burgare bestämde jag mig för att köra över till Statoil för att inhandla solbrillor samt fylla på spolarvätska. Solbrillor var en smal sak men det var värre med det andra. Jag har aldrig tidigare behövt rota under motorhuven så jag hade endast en avlägsen aning om hur man tar sig in dit. Jag hittade så småningom spaken jag skulle dra i, öppnade huven och spräckte en nagel. Typiskt. Jag trippade till baggaget i mina höga klackar, plockade fram min nagelfil från necessären och filade naglarna helt lugnt stående vid den öppna motorhuven. Just då passerar ett antal lastbilar och de minerna skulle ni se! Jag älskar att göra såna här saker. När jag berättade för Magnus ansåg han att jag ger brunetter dåligt rykte J

 

Det blev mer och mer snö allteftersom. Jag drog på ABBA på högsta volym och susade genom det vackra snötäckta landskapet. Tyvärr lyckades jag inte få till blandningen av spolarvätska så väl. Resultatet blev att den frös efter bara någon kilometer och jag fick även fortsättningsvis stanna på varenda rastplats och putsa frontrutan med hjälp av min vattenflaska och pappersnäsdukar.

 

I Borlänge stannade jag till hos Tina och Filip. Vi åt lite mat, lekte lite med Filips nya magnetspö och drack lite kaffe. Då blev det redan mörkt och jag insåg att det blir svårt att sova inatt – det var fullmåne! Jag tog mig an de sista 10 milen på bergslagsdiagonalen. Fullmånen sken, jag lyssnade på min musik och världen kändes så fridfull. Inte många bilar ute i skogarna heller.

Jag älskar detta underbart vackra land, särskilt när fullmånen lyser på ett snötäckt landskap.

Skoterutflykt

Varje gång jag är på vintersemester i Hälsingland är det världens mest underbara soliga vinterväder. Så var det även idag. Jag vaknade av att solen sken in i vardagsrummet genom fönstret. Jag kikade ut på det snötäckta landskapet. Det var 20 grader kallt.

 

Efter frukost gjorde Hanna alla nödvändiga förberedelser igen. Jag tar alltid med mig alla mina varma kläder men de duger ändå inte att köra skoter i. Jag äger ingen skoteroverall. Jag behöver sällan en sådan i Borås. Hanna ringer till svärföräldrarna som lånar ut sina täckbyxor, kängor och tjocka jackor och yllesockor till mig. Så även idag. Sedan iklädd alla dessa jättestora kläder lastar Fredrik mig och Hanna på en kälke bakom skotern och vidrar iväg över de vidsträckta åkrarna. Det biter i kinderna men det är så vackert! Snön ligger så djup överallt, träden är helt snötäckta och i en hage står några hästar och tittar på vad vi har för oss.

Fredde och Tilda gör upp eld.

Vi stannade högst uppe på kullen och gjorde upp eld för att kunna grilla korv. Tildan åkte pulka i backen som Fredrik körde upp natten innan (klockan 12 på natten var han ute med skotern och körde upp spåren och pulkabacken). Jag försökte mig på att göra snöänglar men snön är så djup att det är nästan omöjligt att röra på armar och ben. Sen grillade vi korv och drack kaffe.

Hanna och Tilda grillar korv.

 

Fredde drog ut med mig på en skotertur och försökte skrämma livet ur mig genom att köra 80 knyck på vägen men så lättskrämd är inte jag J

Vi åkte för att handla till middan idag och imorgon och sen fick jag sitta med lilla Edit Veronica hela kvällen medan Hanna och Fredde höll på med momsredovisning för firman. Hon sov så gott, sträckte lite på halsen så hon såg ut som en liten sköldpadda och gjorde lustiga miner med sin pyttelilla mun. Så otroligt söt, det känns som förevigt sen jag själv hade en sån liten människa i min famn.  När de öppnar ögonen och fokuserar blicken på en så känns det som ett av dessa magiska ögonblick då tiden står helt stilla.

 

Imorgon ska vi på första kontroll på BVC, äta lunch på stan och sedan laga knedlik med gräddsås och kyckling.

Lunch på Mobackes

Idag kommer bara några foton från vår dag ute i Bollnäs City. Först var vi på BVC och vägde lilla Edit. Och då ska ni veta log hon för första gången – mot den stolta mormorn

Sen åkte vi till Mobackes och åt grekisk lunch på Lilla K. Vi handlade blommor och krukor och tittade på sköldpaddor. Sen var det en tripp till Jysk och sen för att hämta Tilda på dagis. Jag tog massor av bilder på Edit – det gäller att passa på

Vera Veronica och Edit Veronica

Mormor och dotterdotter – första mötet.

Resan hem

Resan gick bra. Jag stannade till i Borlänge, gav Tina kontorsstolen och köpte med mig hamburgare från Max. GI burgaren var inget vidare så jag tog vanlig Supreme och pillade bort brödet helt enkelt. Tina sa till Filip att jag skulle komma och han väntade otåligt i hallen. ”Mormor kommer!” …min lilla älskling. Många barn med hans diagnos har problem med aggressivitet eller självdestruktiva handlingar men han är alltid så glad! Det bara lyser om honom att han mår bra.  

 

Eftersom jag startade så sent från Bollnäs så hann det bli nästan mörkt innan jag var på väg från Borlänge. Fredde gjorde ett tappert försök att tina upp min spolarvätskebehållare utan att lyckas så jag fick göra även denna resa med jämna pauser för att putsa frontrutan. Det är egentligen ganska bra för man behöver sträcka på benen och piggna till ibland. Jag lyssnade igenom alla ABBAs låtar 2 gånger (alla 99 jag har på min cd) och sjöng så jag blev nästan hes på slutet.

 

Jag kände på vägen hem hur ledset och tomt det är att ha mina flickor så långt borta. Hur gott det skulle vara att kunna bara komma över för lite kaffe ibland och träffa mina underbara barnbarn. Jag hade känslan kvar hela vägen hem. Bäbis som jag inte får se igen i det här nyfödda skicket, när de är så otroligt söta och sköra. Nästa gång jag ser Edit så är hon 4 månader. Vi är nämligen bjudna på dop i slutet av maj. Och då ska jag vara smärt och vacker – precis som på Matildas dop, eller helst ännu smalare.

Mormor i rosa på Tildas dop. Bakom synes resen av familjen inklusive min syster och hennes man Jindrich som nu fått egna tvillingar, den 14 augusti. (ignorera datumet på kortet – trasig kamera )

 

Imorse var vågen min vän igen. -1,8 kilo på en vecka! Jag tror minsann att han saknade mig! På det viset kommer jag ner till min målvikt till sommaren. Man kan alltid hoppas J

Jag har kikat i Hannas första album nu när jag var där och hade chansen. Jag vill ju ha några foton inskannade från det. Jag hittade då mitt besökskort från Hannas graviditet och trodde inte mina blå – jag vägde 57,5 kilo vid inskrivningen! 73 dagarna före förlossningen! Det är ju min målvikt nu. Jisses, så smal jag var. Var kom de sista 30 kilona ifrån?

Alla hjärtan

”Munken Valentinus förföljdes i Italien av den romerske kejsaren på 200-talet därför att han vigde unga älskande och gav dem blommor från klosterträdgården. Valentinus led martyrdöden men gav samtidigt liv åt en av de vackraste traditionerna vi har. 

Hjärtporslinsblomma, Hoya kerrii, med det gulliga sortnamnet ’Sweetheart Hoya’ är ett kapitel för sig. En egendomlig växt som är idealisk som kärleksbrev. Växten har bara ett enda eller några få stora hjärtformade blad som är så kraftiga att man till och med kan skriva en hälsning på själva bladet med exempelvis silverpenna. En växt som den romerske kejsaren definitivt hade förbjudit på samma sätt som han förbjöd kristna vigslar eftersom han trodde att det var lättare att få de unga männen att dra i krig om de var ogifta. Som tur var hade Valentinus en annan åsikt. På alla hjärtans dag minns vi hans insats i kärlekens tjänst.” Källa Floradania

 

 

 Jag uppvaktade Magnus med denna hjärteblomma inhandlad på Mobackes i Bollnäs. Det är en suckulent med hjärtformade blad, hur häftig som helst. Han fick också frukost på sängen, ägg och bacon och en kopp kaffe. Han hade lite dåligt samvete att han inte hade något till mig men faktum är att jag har alldeles nyligen fått en underbar orkidé från honom bara för att han saknat mig på sin tjänsteresa. Så det jämnar ut sig J

Vi ska ha det bara skönt idag är tanken. Handla lite smaskens till kvällens Melodifestival och hoppas på att det inte finns någon Ugglas med denna gång som lyckas bli framröstad till finalen. Hua, jag ryser än vid åtanken.

Solen lyser från en klarblå himmel, det är några minusgrader – kan det bli annat än en helt underbar ledig lördag?

Ett ringa pris att betala

Kanske, möjligen, borde jag inte helt ignorera det faktum att jag föddes med en höftskada. Eventuellt kan det vara dumt när man närmar sig de femtio med stormsteg, väger några kilo för mycket och har burit och fött 5 barn (strängeligen avrått av alla läkarna jag någonsin träffat på). Kanske…

 

Igår tog jag mina stavar, klädde mig för en längre promenad (ganska lätt alltså) och gav mig iväg i det underbara vinterväder som rådde. Vägen var lite hal och oberäknelig men jag tog de säkraste ställena och stavade mig fram kvickt och elegant. Jag hade med mig mobilen som räknar mina steg, mäter tid, avstånd och kalorier och jag njöt i fulla drag av min sköna utestund. Tills jag kom ca 2,5 kilometer och hade alltså lika långt tillbaka hem. Då började höften spöka. Det gör den då och då, liksom för att påminna mig att den finns och tänker på intet vis sluta plåga mig närhelst den behagar.

 

Jag lät mig inte hindras och traskade lika snabbt hemåt, dock lite haltande och med avsevärd plåga i höften, benet och halva rumpan. Idag kunde jag knappt stå på benet när jag gick upp för att göra i ordning alla hjärtans dag frukost till min guldklimp. Dagen idag var minst lika vacker som den igår men jag insåg att det blir inget promenerande i solskenet med det här onda benet.  Jag får ta Orbitrek senare istället.

 

Visst låter det envist och korkat? Skulle någon annan ignorera ett presumtivt funktionshinder och dessutom fresta på den onda kroppsdelen så skulle jag anse det – korkat så in i bomben! Vad är det då som gör att jag, med den insikten, fortsätter bete mig som om inget händer? Inget hotar? Min uppväxt så klart. Åren då jag inte kunde gå. Åren då jag blev retad i skolan för att jag inte fick vara med på gymnastiken. Åren då jag fick höra att jag kommer att sluta i en rullstol före 35 års ålder, att jag inte får skaffa barn, att jag inte får hoppa hopprep, springa, dansa…Åren då mina läkare skrev intyg som förhindrade mina önskade yrkesval. Åren då jag inte dög…

Jag skulle minsann visa dem, gubbstruttarna, hur fel de hade. Jag åkte på sommarläger och sprang och hoppade av hjärtats lust. Jag gick på danskurs och lärde mig dansa alla danser jag kom på. Jag sprang orientering. Jag blev diskogympalärare och ledde gymnastik på alla arbetsplatserna jag kom till. Jag skaffade 5 biologiska barn, 5 graviditeter med massiv övervikt, 5 naturliga förlossningar (rena döden för höfterna tydligen), och det är inte långa stunder jag suttit på min bak under de åren jag hade småbarn. Ni hade fel, gubbar, ser ni det?

 

Men har man inte en helt frisk höft från början så tar alla bravaderna ut sin tribut förr eller senare. Det blev senare, tack gode herre, men detta senare närmar sig nu. Och likt ett skadat djur klamrar jag mig envist fast vid att det inte är något som helst fel på mig. Jag är inte skadad, inte sjuk, jag har inte ont. För har man det då kan det hända att man blir behandlad annorlunda, betraktad som svagare. Man döljer sina svagheter för omvärlden, väl medveten om att det är korkat.

 

Med vetskap om hur det blev så skulle jag ha gjort allt om igen. Mitt liv blev rikt och mina barn är livets gåva till mig och till dem som har förmånen att ha dem i sina liv. Då kan det väl vara värt en trasig höft, eller hur?  

 

BB bilder

Det är något magiskt med BB bilder. Uttrycket i mammans ansikte återspeglar på något sätt livets mirakel. Lycka över det lilla livet hon just fött. Som att det ligger ett sken över hela scenen som inte går att förklara. Jag harsjälv varit med om det 5 gånger och dessa är de 5 i särklass lyckligaste stunderna fångade på bild:

Kristina

Hanna-Marie

Alexander

Francesca

Zacharias

Samma känsla som väcks till liv när jag får hålla i mina nyfödda barnbarn. Nästan, som ett eko av de små stora ögonblicken i mitt liv. Vad är då en trasig höft?

Inte så glad

Ny vecka med nya utmaningar och möjligheter ligger framför mig och väntar på att jag ska ta mig an den med entusiasm. Så snart man är ledig några dagar så känns det genast ganska motigt att börja jobba igen. Alldeles oavsett vad man tycker om sitt jobb. Det är alltid trevligare att vara ledig, träffa alla sina nära och kära, sova ut på morgonen, pyssla med hemmet, sova en stund efter lunch.

 

Heminredning är roligt. Nu kommer jag få inreda lite på kontoret med. Vi har fått nya möbler förra veckan. Jag har redan hängt upp en del kort och bilder och tagit med mig några växter. Egentligen tycker jag att växter och gardiner är det viktigaste i ett rum, då ser det levande och bebott ut. Jag bad Cecsa att teckna mig en tavla som jag ska sätta upp imorgon. Jag har ett stort och vackert kontor med ett stort fönster och det har alltså potential att bli en trivsam arbetsplats.

 

Min kamp mot kilona fortsätter med oförminskad styrka.

Jag har tagit ett jättekliv neråt medan jag var på semester i Norrland. Mitt första delmål – 5 kilo neråt – är på så sätt uppnått. Jag har lovat mig själv en bok för vart femte kilot och den första boken är inköpt sedan ett par veckor tillbaka. Olas nya GI bok med alla grundprinciperna och bra tips. 4 kilo till så är jag berättigad till en ny bok igen. Vi får se vad det blir då. GI recept är alltid välkomna.

 

Det finns ett par moln på min himmel just nu. Dels vet jag att jag kommer få uschlig lön eftersom jag var borta så mycket i januari och dessutom fick sämre lön än jag hade innan. Hoppas att min lön räcker till räkningar och Magnus lön till mat. Så har vi 2 födelsedagar i sikte. Alex fyller 19 den 3 mars och vill ha de skummaste presenterna: ISIS – en metallisk kula som är nån form av rebus, okarina och språkkurser i japanska på cd. Alla dessa prylar kostar en fin slant, som vi alltså inte kommer att ha.

Sen fyller Magnus 40 den 7 maj. Där är det så klart värre ändå. Jag har gett Magnus vår USA resa i 40-års present förra året. Det kom vi överens om eftersom vi båda gärna ville åka då Alex skulle hem efter sitt år som utbytesstudent i Ohio. Men jag har helt enkelt inte råd med en jättefest. Hellre skulle jag vilja att vi åkte nånstans tillsammans men har man inte råd så får det anstå till sommaren. Eller skuldsätter sig igen.

 

Ja, just nu känns inte livet så vidare uppåt helt enkelt. Jobbet, pengarna, födelsedagarna, Samuels adoption som inte gick igenom – för många bekymmer på en gång.

Fram och tillbaka

När jag tittade på termometern i morse så visade den 17 grader kallt. Jag trodde knappt mina ögon. Jisses, så kallt har vi inte haft här sen vi flyttade hit för 9 år sen! Inte som jag minns i alla fall. Det är en ovanligt kall vinter och med snö och allt. Inte illa för att vara västkusten. En sådan här dag är jag glad att jag jobbar inomhus.

Jag fick mail från min gamla chef.  Hon vill veta hur jag tänker eftersom hennes enhet behöver förstärkning nu och hon vill utlysa min tjänst som fasttjänst. Ja, hur tänker jag göra…

Jag funderade senast igår på att komma tillbaka. Det kändes så, att det är där jag hör hemma, där jag hade fått så mycket uppskattning och bekräftelse och löften om både mer pengar och så småningom en högre befattning. Och just igår styrde pengar mina tankar en hel del. Men som med så mycket annat – idag är en annan dag. Idag känns det väldigt skönt att kunna komma hem redan halv fem. Idag har jag fått jobbet här under kontroll så pass att det känns bra. Idag har jag fått en känsla om att det kan bli förändringar här som är av godo. Kanske är det inte alls meningen att jag ska slå mig till ro på ett ställe där jag mår superbra och trivs och har det tryggt utan att jag ska vara en del av en förändring som leder vidare, någonstans där jag inte varit tidigare i mitt liv. Troligen är det så – min rastlösa själ säger mig det.  Bara jag tar det lite lugnt så här i början…

Jag svarade min chef att jag troligen kommer vara kvar här. Troligen. Just nu lutar det åt det hållet. Pengar versus tid. Just nu vinner tiden.

Jag har också funderat på kalasfrågan. Efter en mycket bra idé från prudie så har jag tillfrågat älsklingen om vi kunde skjuta fram kalaset lite och ta det i samband med Edits dop uppe i Norrland. Då borde det vara varmare och kanske kan vi hålla till utomhus eller i alla fall närapå. Idén är riktigt bra – vi får se om han nappar på den J Tack tjejen.

(Vikt)rashäst :)

Alla barnen gillar GI käk, bara man låter dem behålla godis J Så fort man kommer hem så står de i kö framför spisen och vill ha omelett och bacon. De tar sina tallrikar och droppar av en och en till sina rum eller till TVn sen och sedan ser man inte röken av dem resten av kvällen. Jag sätter mig först vid datorn för att sköta om mina pepparkompisar och kolla hur hästakräket växer och sen tittar vi alla på en film, eller allt som oftast på ett par episoder Star Trek.

 

Appropos hästen ja – vi är nu uppe i 158,3 kilo tillsammans!! Inte dåligt. Till sommaren blir det en hel stor häst, helt säkert. Jag har börjat samla in ”före” bilder som jag ska använda till att göra ett collage av och även till den lilla presenten som varje medlem får som minne av våra gemensamma viktbravader J Själv har jag nu gått ner 5,6 kilo på 7 veckor vilket är 27% av det jag har tänkt att gå ner. Jag är så nöjd.

 

Imorse var även Magnus nyfiken på sina framgångar och vips hade han gått ner ett kilo till! Genast skulle han fylla i sina staplar och kurvor J det ger sannerligen motivation när det fungerar.

Dessutom så har snutten gått med på att ha kalaset i maj i Norrland. Toppen toppen, då gör vi två flugor på smällen!

Festplanering

Vilken kyla vi har fått! Igår var det 17 grader kallt när jag kom upp på morgonen. Rekord kallt tydligen, så kallt har det aldrig varit här under de åren vi har bott i trakten. Imorse kastade jag ett öga på termometern och upplyste Magnus: ”Det är mycket varmare idag!” Tänk så snabbt referensramarna ändras. Det var -12 idag. Även det är rysligt kallt här på västkusten men efter gårdagen kändes det som varmare breddgrader

Nu börjar även vår festplanering likna något. Det ser verkligen ut som att vi ska ha en riktig kalashelg i Hälsingland, näst sista helgen i maj. Idag har Hanna ringt till kyrkan och bokat för dopet. Om det gick som planerat så blir det dop på lördag. På söndag måste vi ju åka hem.

Alltså återstår torsdag och fredag att ha Magnus 40-års fest på. Nu ska vi bara hitta en lokal och en cateringfirma. Vi har gott om tid på oss i alla fall. Om det blir fint väder så kan vi sitta utomhus någonstans. Det vore förstås det bästa. Men i slutet av maj kan man inte vara helt säker där uppe i Norrland.

 

Det närmsta bekymret är Alexanders födelsedag. Jag tittade på ocarinor idag och den han vill ha kan endast beställas från USA. Frågan är då om vi skulle hinna få den. Eller ska jag satsa på den skumma metallkulan som han också önskade sig? ISIS tror jag den heter. Det får allt bli en överraskning…

Problematiskt

Vintern är kvar. Det snöar varje natt. Det är halt på vägarna. Det är omänskligt kallt emellanåt. Man har svårt att tro sina ögon. Jag som tycker att mars är en vårmånad. I vilket fall hemma, där man sår morötter i mars, där fåglarna kommer tillbaka, där man oftast kan byta till tunna vårkläder. Om jag ringer till min mamma så kommer hon berätta hur varmt de har och vad hon har planterat hittills…

 

Imorgon är det fredag. Cesca och Magnus ska till Göteborg och se Göteborgs Horse Show. Hon fick biljetterna i födelsedagspresent. Samuel är kvar hemma. Jag har fixat en besökstid i Furuboda åt honom, i maj. Jag hoppas att det är den rätta vägen för honom. Det är i alla fall den enda vägen – om han inte vill leva på okvalificerade arbeten i resten av sitt liv. Och det är varken lönsamt eller roligt.

 

Pojkarna ringde till Parker för att höra ifall de kan få sommarjobb igen. Det var kört. Som alla andra i den tekniska branschen kommer de inte ta in sommarjobbare. Killarna som planerade köpa varsin dator för pengarna blev jättebesvikna. Jag tipsade om vården och olika hamburgerkedjor men jag tänker då inte ta över ansvaret och ringa och jaga sommarjobb åt dem. De är faktiskt vuxna. Samuel har inget flyt just nu: adoptionen blev inte av, skolan klarar han inte, inget sommarjobb och han får inte handla på avbetalning – 4 betalningsanmärkningar.

 

Ibland har de det svårt och man kan inte hjälpa. Det tycker vi mammor inte om. Om det ändå blev vår snart…

Fiskar, hästar och en flaska Baileys

Då var det dags för ett nytt akvarium. Elida ville sälja det och Magnus ville köpa det. Så igår efter Göteborgs Horse Show åkte han och Cesca för att hämta det. Jag vaknade i morse till åsynen av diverse delar utspridda över vardagsrumsgolvet och nya fina fiskar simmande i vårt stora akvarium. Koppartetror och tigerbarber. Och 2 räkor som fick vara kvar i hinken för att överleva natten. Magnus tvättar och putsar och grejar. Snart har vi alltså ett fint akvarium till i rummet, fullt med växter och små fiska som annars skulle bli uppätna.

 

Cesca kom upp och var full av fantastiska upplevelser. Hästhoppning och dressyr och dressyrskola. Och så är hon med i utlottningen av en häst (!), 2 chanser på 30 000. Japp, en 800 kilos valack är vad som saknas i våra liv. Det skulle inte förvåna mig alls om hon vann den…”Oh, I love what you have done with your living room! A new aquarium and a horse!” Det vore ett inredningsknep som troligen utklassade även Simon och Thomas.

 

Igår var det Peppargängets vägningsdag. Vi är uppe i nästan 170 kilo! Som tur är så har nästan alla gått ner denna vecka. Alla utom jag som har gått upp ett kilo igen! Det är så förtretligt. Jag fuskar inte, fyller i mina staplar, försöker röra på mig och det hjälper inte mycket. Vore det upp till mig så skulle hästkraken vara en mager stackare till sommaren J Jag tillät mig misströsta en kväll, tittade på nåt kasst på TV, chattade med kompisar och drack Baileys. Typ en flaska eller så. Det är första gången jag fuskat riktigt ordentligt, en flaska Baileys måste vara GB 150 eller nåt. Jag brydde mig inte.

Jag mår därefter idag (drick aldrig en flaska Baileys helt själv!) men det är färdigtjurat. Nu ska jag se till att ha ett bidrag till hästen till nästa fredag.

Jul LOs

Jag har massor av kort från det halvåret som vi bodde i Frankrike. En del försökte jag mig på att scrappa. Andra bara ligger i någon låda eller album och väntar på att eventuellt bli scrappade eller bara damma ihop där. Jag har liksom aldrig tid till några fritidssysslor. Men det är synd, jag påbörjade ett frankrike-album som skulle kunna bli fint.

Jag gick in på Hannas sida idag och där har hon lagt ut sin otroligt ofnyziga LO från den senaste julaftonen. Jag har ju sett den när jag var hos henne och insett att den påminner en hel del om den som jag har gjort med julaftonskorten från Frankrike.

Tildas julafton 2008.

Med tanke på att det var min andra LO nånsin så var det inte så illa ändå

Tandvärk

Det är måndag morgon och jag har tandvärk. Den började redan i fredags men då söp jag bort den. Men det gjorde lika ont hela helgen och inatt har jag inte sovit alls. Det finns en sak jag skulle vilja diskutera med vår skapare – hur har h*n tänkt detta med tänder? För inte känns det speciellt väl utfunderat, så ont som de gör och så lätt som de går sönder. Nåväl, det är då tur att det finns tandläkare. Jag som har tandläkarskräck som gränsar till regelrätt fobi LÄNGTAR idag efter Per, min tandläkare, och är jättelycklig att han kan ta emot mig redan klockan 9. Bara jag får sprutan så blir jag lycklig för då slutar det göra ont.

Jag vill definitivt inte äta. Imorse tvingade jag i mig turkisk yoghurt med lite proteinpulver i. Tanken på att behöva tugga något gör mig helt matt. Ska se till att dricka i alla fall. Jisses så ynklig man blir av lite tandvärk.

Kär i Per

”Jag hade ju hoppats på att få slippa se dig så här snart”,  sa jag till Per och försäkrade honom om att det på intet vis har med hans personlighet att göra utan med hans, i mina ögon, mycket tvivelaktiga yrkesval. Det blev inget bättre av att hela familjen tittade på Little Shop of Horrors igår kväll:

”Son be a dentist, people will pay you to be inhumane…” ekade Steve Martins sång i mina öron.

Per lät sig inte nedslås. Han insåg att en kvinna som inte sovit på 2 nätter på grund av tandvärk inte är helt tillräknelig och vid sina sinnens fulla bruk. Han log och plockade fram bedövningssprutan. Alldeles oavsett hur jag känner för dem i vanliga fall så var jag nu i sjunde himlen. Nästan omedelbart släppte värken och jag brydde mig inte minsta om vad Per tänkte göra därefter.

Det visade sig vara en infektion under tandrötterna som även frätt bort en del av käkbenet. Rotfyllning alltså, 3000 pix minst. Men just då kunde jag inte bry mig mindre. Per proppade antibiotika in i tandroten och var klar på 3 röda. Jag skulle ladda upp med Ipren, den intelligenta värktabletten, tyckte han. För risken var överhängande att jag fick lika mycket ont efter att bedövningen släppt, om inte mer.  Hygglo…

Jag har fortfarande ätit minimala mängder mat. Tugga finns inte med på kartan en dag som denna. Jag har druckit vatten och tagit lite keso. Märkligt att man inte blir hungrig heller när tänderna spökar. Nå, det vore väl själva den om jag inte gick ner i vikt denna vecka. Magsjuka och tandvärk brukar i alla fall vara ett gammalt beprövat recept.

Position of Nowhere

Åh vilken kväll!!! Jag kom hem klockan 5 och hoppade direkt i badkaret. Hett bad, tvätta och fixa håret, ansiktsskrubb, måla naglarna, allt detta…Jag tycker att det är en del av nöjet, att man får klä sig vackert och fixa till sig…När jag bodde i Prag med min första man så gick vi på teater nästan varje vecka. Där var det klädkod. För herrarna kostym, damerna hade diverse kreationer, hattar, långa vackra klänningar. Man kände sig som en kändis på röda mattan varje gång.

Jag blev klar med allt lagom tills Magnus kom hem. Vi åt 2 ägg var och drog till Borås. När ljusen släcktes väcktes alla mina minnen till liv: när jag var en ung flicka och dansade klassisk balett iförd rosa tåspetsskor, tyllkjol och rosa body. Träning vid stången. Pas des deux. Musiken till Svansjön, balansträningen. Jag kunde blunda och flytta mig tillbaka till mina år som Julia, Giselle, Svanpricessan…

Föreställningen var makalös. The position of nowhere med koreografi av Johan Inger. Modern abstrakt balett med så dynamisk koreografi och känsla – även min man var djupt imponerad. Och vilken kondis de har – jag borde aldrig ha slutat. Sådan lust jag fick att dra igång musiken hemma – men det finns inte utrymme och med min graciösa kroppsföring numera kommer jag troligen både se ut och bete mig som en elefant i porslinsaffären.

Nåja, vad är väl en bal på slottet….

Uppsägning

Jag har sagt upp mig. Idag. Det känns vemodigt och tungt och definitivt men jag kan inte äta kakan och ha den kvar, så funkar det inte här i världen. Min gamla chef var väl inte så lycklig över mitt beslut men förstod mig. Jag har fått ett liv nu när jag inte behöver lägga på 3 timmar för resor varje dag och det känns för tillfället mycket värdefullt. Karriären får vänta…

Nu ska de planera en avtackning av mig – jag önskade restaurangen Gyllene Prag i Göteborg. Med god tjeckisk mat och ännu goare tjeckisk öl J Inte mycket till GI, jag vet det, men det händer inte så ofta att man avslutar sin anställning på ett så förnämligt ställe. Jag älskade att jobba där.

Nya grepp. Jag kommer att älska jobba här också. Det är bara en fråga om inställning. Jag trivs så bra med alla mina nya kollegor, jag har det nära hem, jag behöver inte omhänderta misshandlade barn och jag kan än så länge säga att jag är ny J Jag har dock fått ganska bra grepp om jobbet och lagen och det börjar kännas mer och mer som att jag kommer nog kunna lära mig även detta yrke.

 

Soldyrkare

Det regnar. Vi har fortfarande ganska mycket snö kvar på marken och is på skogsvägarna. När det regnar på detta så blir det ingen liten sak att ta sig först till bilen utan benbrott och sedan med bilen till jobbet utan att hamna i diket. Men jag lyckades även idag. Hoppas nu att all snö och is regnar bort och våren gör sitt intåg här i väst.

Jag längtar nu efter att få sitta ute i solen igen. Att släpa ut en stol och svepa in sig i en filt och lapa sol. När jag läste på Universitetet i Örebro hade vi en professor som härstammade från UK.  Han berättade om sin första vår i Sverige, hur perplex han blev över att människor stod uppradade efter husfasaderna med ansikten vända upp mot himmelen och med stängda ögon. Han fascinerades av detta varje dag när han passerade dessa rader morgon och eftermiddag på väg till och från jobbet. Vad gör de? Har svenskar en särskilt tro, dyrkar de solen?

Nästa vår stod han själv varje ledig stund vid en husvägg och blundande insöp de varma solstrålarna. Det behövdes bara en vinter i Sverige för att omvandla även honom till en soldyrkare J

Jag är ingen stor älskare av värme. Jag tål kyla mycket bra, betydligt bättre än jag tål värme, men jag saknar soltimmarna. Ljuset. Energin, vitaminerna…I Sverige har vi alldeles för få soltimmar per år. Mina batterier är nu helt slut. De brukar ta slut i februari. Till skillnad från Magnus som oftast lider av höstdepression så lider jag av vårdepression. Solbatterierna i min kropp är helt urladdade och det är långt kvar till den varma försommaren. Dagarna känns tunga och man vill helst gå i ide och komma ut någon gång i maj.

Allra helst när det regnar…

Viktkriget

Min helt oberäkneliga supervåg ställer till med bekymmer. Jag kan ju inte bärga mig och vänta till fredagarna så jag väger mig lite då och då. Vissa dagar går jag ner och sen lite till ner – och när fredagen kommer så puff- har jag gått upp 1,3 kilo i ett svep. Morgonen därpå ställer jag mig på vågen och då är de 1,3 kilona som bortblåsta! Nu har jag kommit på ett långt bättre system: jag väger mig varje dag och antecknar veckans lägsta J På det sättet kommer jag alltid att vara på väg ner OCH på bra humör. Man kan alltid testa…

 

Idag var vi superduktiga. Både tog en stavrunda på 5 kilometer och tränade på Orbitreken. Till lunch unnade vi oss en varsin tacco i fullkornsbröd. Inte helt rumsrent GI men ganska så nära. Tränar man mycket så kan man då och då ta ett litet bröd.

 

Jag har äntligen fått ihop hela collaget – Peppargänget ”före” den stora viktminskningen J Senare i år kommer naturligtvis ett ”efter” collage. Tjejerna var glada över att få ett varsitt ex av collaget. Nu har jag bara 1 uppdrag kvar. Inbjudningskort till Magnus 40-års fest. Tänkte faktiskt göra dem själv, antingen helt för hand eller med hjälp av något bra program J

Och på tisdag fyller Alex 19. Presenten är nu inhandlad, ska bara slås i, och kortet ska skrivas. Måndag kväll ska vi göra tårta som han älskar, farmors recept.

 

Nu inväntar vi bara Melodifestivalen.

Till slut ett underbart vackert kort på vår lilla Edit:

Härliga söndag

Helt enkelt en fantastisk dag. Det är så här söndagar ska se ut. Man sover till klockan 9, lagar god frukost bestående av ägg och bacon, tittar på Vasaloppet och femmilen, lagar god lunch – flundra med potatis och citronsås, tar en halvmilsrunda med stavarna, tar ett varmt bad, lagar några ägg till kvällsmat, tar ett glas vin och njuter av att det är kväll…

 

Jag känner mig pigg, stark, utvilad, ganska så vältränad (träningsvärk kommer inte förrän imorgon J), redo för en ny späckad vecka. Två av killarna ska till tandregleringen, Alex fyller 19 på tisdag, han har 2 körlektioner denna vecka, jag är på utbildning 4 dagar av 5….Mitt i detta ska jag försöka tänka GI och röra på mig på kvällarna. Spännande vecka J

 

Jag fick en helt underbar videoinspelning från Tina. Filip skrev och läste sina kompisars namn. Helt felfritt. Jag tänkte bifoga den här, men filformatet går inte att lägga ut L

 

Jo, jag lyckades också tillverka inbjudningskort till Magnus 40-års kalas. Jättefina. Nu ska jag bara gå ner typ 30 kilo för att kunna ha den vackra röda klänningen J

Intressant upplägg

Klart jag har träningsvärk. En halv mil 2 dagar i rad är inte vad min försoffade kropp är van vid! Igår tog det verkligen emot på slutet fast mest på grund av höften. Det är onekligen så att jag har nog kaxat mig klart snart. Nu sätter den snart stopp för liknande bravader som stavgång en halvmil om dagen. Den blir ondare för varje gång och det vore ju inte kul att behöva åka rullstol så jag får nog tyvärr hitta en annan träningsform ganska snart.

 

Denna vecka blir en enda lång utmaning. Jag har som sagt utbildning 4 dagar av 5. Det gör att jag kan utföra jobb för en vecka på en tisdag förmiddag mellan klockan 10 – 12. Resten är jag inte på kontoret över huvudtaget. Idag ska jag på en föreläsning om OCD, onsdag grundutbildning i LSS, torsdag samverkansutbildning med chefen…vad det är på fredag kommer jag inte ihåg men jag vet att det är något. Visst är väl det ett intressant upplägg? Nästa vecka ska jag alltså ha dubbelt så mycket istället.

Dessutom blir det så klart problem med maten. Idag äter vi på Grand, onsdag på nån pir i Göteborg, torsdag i den lilla byhåla dit vi ska på utbildning. Och hur många av dessa ställen har godkänd GI mat? Nada, zipp, nulla…Alltså får jag hålla mig till ”tänket” och det är inte det lättaste när man inte har en susning vad saker innehåller…Men det ska väl gå det med.

 

Ikväll blir det så tårtbakning och presentinslagning. Nä, bäst jag börjar sminka mig här om jag ska hinna till Grand i tid.

Vem är du?

Nu ska jag se Star Trek. Det har varit en lång och mycket intressant dag. Beskrivningen av bravaderna kommer imorgon. OCD är oerhört intressant, lika autismspektrum tillstånd.

Men – just nu funderar jag bara på vem ni är som läser min blogg. Jag har 50 – 120 enskilda besökare per dag. Det är oerhört roligt och jag är jätteglad att ni tycker att det jagskriver äl läsvärt. Men jag är ju så nyfiken!

Så snälla, ge er till känna idag. Skriv bara ett ord eller två i kommentarerna så jag vet vilka ni är som läser min blogg Som tack får ni ännu bättre och roligare beskrivningar av mina insikter, bravader och upplevelser. Har vi en deal?

OCD

Kvinnan som stod framför den stora skärmen i lokalen var mycket anspråkslös. Hon hade en brun tröja, grå kjol och lite tunt mellanblont stripigt hår. Hon kikade på oss över sina glasögon vilket påminde starkt om en lågstadiefröken i någon äldre svartvit film. Vad månde detta bli, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hur ”grå” kan en människa bli?

Lokalen fylldes på till bredden, inte en sittplats blev kvar. Vi vände vår uppmärksamhet mot den tunna kvinnan vid skärmen. Då öppnade hon munnen och hela hennes person liksom uppfylldes av ett sken. Hon var kvick, rolig, smart, oerhört kunnig inom sitt område, karismatisk föreläsare…Hon hade skrivit otaliga avhandlingar och böcker om OCD och nu var hon lika biten av autismspektrum tillstånd. Hon var helt enkelt enastående.

Jag fick insyn i saker jag inte visste existerade. Jag har för första gången i mitt liv insett hur det är att ha ett autismspektrum tillstånd. Allt det våra hjärnor tolkar på en hundradels sekund blir till kaos, obegripligt och sammanhanglöst. Man kan inte filtrera intrycken – allt blir lika viktigt eller lika meningslöst. Man kan inte tolka alla signaler varje människa sänder ut vid varje ögonblick, man kan inte interagera.

Jag kände in mig i ett tvångssyndrom lika väl. Hur det är att utföra tvångsritualer hundratals gånger, oavsett om man har bacillskräck, magiskt tänkande eller kontrollbehov. Hur det är att tvätta sig timmar i sträck och aldrig känna sig ren. Hur det är att leva med tvånget när allt man gör eller säger måste ”kännas” rätt. Hur handikappande det är i själva livet…

Föreläsaren ville demonstrera för oss att inget är egentligen livsfarligt. Vi må tycka att saker är lite äckliga eller ofräscha men egentligen är det inte så farligt. Hon tog med sin hand under skosulan och sedan vidrörde sin kind. Sedan sitt hår. Till slut slickade hon på handen. Det är inte så fräscht men man dör inte av det. En person med OCD tror att man dör, och ångesten är oöverstiglig redan vid betydligt mindre handlingar.

Finns det en gräns för hur skitigt ett hem får vara? Eller en människa? Det är inte normalt, säger man. Nähe, vem sätter normen?

Och i hela föreläsningen inflikade hon små roliga saker. Dråpliga berättelser. Psykologisk analys av alla figurerna i Bamse. Visste ni att Skalman är troligen autistisk (fasta rutiner med hjälp av mat- och sovklockan, samlar föremål i sitt skal), farmor lindrigt utvecklingsstörd (eftersom hon bara städar en gång om året och det enda hon kan laga är pannkakor) och Bamse är missbrukare som sätter i sig anabola i form av dunderhonung?

Jag ska köpa hennes bok ”Nycklar på bordet” det första jag gör.

Om ni får en chans, gå och lyssna på denna fantastiska kvinna, ni kommer inte ångra er.

Hon heter Susanne Bejerot.

Ja må han leva!

Imorse var det så dags att kliva upp i ottan, plocka fram presenterna och tårtan, väcka resten av ungarna och kliva in i Alex och Samuels rum med vacker sång och levande ljus. Det var mörkt i rummet och när jag tände taklampa var det 2 killar som vred sig som 2 daggmaskar på kroken.

”Ja må han lev..” ylade vi som en man och Alex vaknade så sakta till liv.

Han öppnade sina presenter, fick kramar och sen kom han upp för tårtan.

Den var helt ok, tyckte Alex, men inte som farmors ändå. Hon brukar servera den varm…

Förresten har jag nu kommit underfund med vad det är för fel på knasbollen för riktigt klok är han ju inte med tanke på hans presentönskemål. Igår på föreläsningen upplystes vi av Susanne Bejerot att många personer med Asperger är oerhört högpresterande, bär endast svarta kläder, älskar Manga och vill lära sig japanska Det enda som inte stämmer med diagnosen är att ungen är så förbaskat social The man, the myth, the concept

Som bekant så hade jag senare en dejt med Per, min karismatiske tandläkare. Han spände dukar över mitt ansikte, stoppade in långa nålar i mina tandrötter och begärde 700 spänn, men jag älskar karln likt förbenat Tänk vad lite tandvärk kan åstadkomma.

På jobbet hann jag knappt med något. Sen ankomst och sedan möte med självaste socialchefen och nämndordföranden om nya LSS lagen och relevant organisation. Intressanta dískussioner som jag fick äran att presentera på en over head. Jag skulle ha blivit lärare för jag tycker faktiskt att sånt är grymt roligt. Men nu är jag ganska så slut. Och resten av veckan går åt till andra utbildningar. Imorgon i Göteborg, LSS grund. Men jag älskar ju att plugga.

Den evige studenten

Det finns nog inget som kan få mig så exalterad som en utbildning. Vissa utbildningar är långa, som min systemteoretiska utbildning (snart klar förresten, bara en termin och ett paper kvar att skriva J), vissa är korta, bara en dag. Inget som kan få mig så förväntansfull och helt enkelt lycklig. Att få sitta i en skolbänk är för mig så nära himmelriket man kan komma. Att få nya insikter och kunskaper, att få använda min hjärna, diskutera och utvecklas är det roligaste jag vet.

 

Idag var det dags för grundutbildning i LSS på Navet i Göteborg. Eftersom jag faktiskt jobbat bara ett stenkast därifrån och dessutom haft en del möten just i detta hus så var det inte så svårt att hitta dit. Genom husets enorma glasrutor ser man ut på piren där båtarna ankommer och avgår, täta turer till och från centrala stan. Vackra omgivningar, god mat och fika, en härlig föreläsare – livet kan knappast ge mer privilegier.

 

Jag gav mig hän som jag brukar. LSS, rättigheter, rättssäkerhet och legitimitet, praxis och tillämpning. Kanske skulle jag ha blivit jurist ändå, men just då var det faktiskt inte mitt val.

 

Jag tänker på alla de gånger jag valde ytterligare utbildning oavsett behov eller råd. Min mammas invändningar mot studier för deras egen skull.

”Vad ska du med det till?!” undrade hon för varje nytt språk jag ville lära mig och för varje ny titel eller nytt diplom. ”Ska du ta det med dig i graven?”

 

Japp, just precis. Jag vill bli en välutbildad pensionär, och så småningom lik. Seriöst.

 

Personlig utveckling som inte bär med sig en praktisk nytta i form av pengar och högre ställning är inget mina närstående applåderar åt. 9 yrken och tionde fattigdom sa man om min morfar. Kanske är jag som han.

Jag är inte rik på pengar men som bekant, all rikedom sitter inte i materiella tillgångar.

 

Hur som helst – jag har haft en fantastisk dag ute på Lindholmspiren idag. Jag älskar ju att se på båtar. Kvinnan från urskogen skulle en f d kollega säga men ett leende J

 

 

”They say a restless body can hide a peaceful soul.”

Andersson/Ulvaeus

Veronica Waldegård strikes again

Man kallar mig Veronica Waldegård. Detta är vad jag kan förstå en följd av mina köregenskaper. Inte för att jag håller med eller begriper det, men jag har hört det ett flertal gånger.

 

Idag var det dags att åka till Bräcke diakoni i Göteborg. Jag skulle på utvärdering av en funktionshindrad pojke och jag skulle ha med mig 2 unga herrar från ett assistansbolag. So far so good.

 

Jag infann mig i tid, plockade upp de 2 herrarna och vi satte av mot Göteborg, RV156. Hihihi. Jag påpekade för en av dem att jag inte hittar ut till 40an. Det skulle han fixa sa han, om jag hittade till Bräcke. Vilket var piece of cake for mig som har jobbat mitt emot i 2 år.

Direkt i början av resan påpekade en av killarna att det finns fartkameror hela vägen och att man ska ta det lugnt. Jag gjorde just det – och de tycktes hålla sig i skinnet hela vägen till Göteborg. Utan gnäll. Värre var det tillbaka.

Killarna hade en kortare dispyt om vem som skulle sitta framme denna resa. Bägge ville sitta bak av nån anledning. Det visade sig senare att de var bägge galna i bilar och mycket ovana vid att vara bisittare  - bredvid en kvinna!

 

Jocke som förlorade dispyten på hemresan började lite försiktigt:
”Bakom krönet där finns en fartkamera som många fått böter av, du kanske vill sakta ner redan här!” sa han ängsligt och tittade på mig från sidan.

”Ok”, sa jag lugnt och saktade ner lite.

Så höll han på en stund för att sedan försiktigt inflika: ”Om jag åker på en väg där jag inte känner till hastighetsbegränsningarna så håller jag 70 för säkerhets skull.”

Då flög det f*n i mig och jag svarade med fullaste allvar: ”Jaså gör du det? Om jag kör på en väg där jag inte känner till hastighetsbegränsningen så kör jag 120 för då kommer jag till en ny skylt snabbare!” och så log jag som en blond innehavare av 3 hjärnceller J Jocke sa inget mer resten av resan men han var påtagligt vit i ansiktet och höll sig stenhårt i instrumentpanelen emellanåt J

Lite motigt

Det känns allt tydligare att jag måste ladda om. Att jag måste hitta något att se fram emot. Någon sysselsättning eller någon rolig grej att göra på stan eller en resa till ett spa, vad som helst. Det är början av mars och min vårdepression blir allt påtagligare. Jag är håglös, tycker att allt är tråkigt, har svårt att komma upp ur sängen på morgonen och svårt att ta mig för något att göra.

 

Denna helg är det meningen att vi ska ha en kul aktivitet för glina. De har även fortsatt skött sina sysslor till belåtenhet och vi bestämde på förra familjerådet att denna helg blir det antingen gocart, laserdome eller bio. Vi googlade gocart och upptäckte att 8 minuter kostar 100 spänn. För 4 pers blir det alltså en tusenlapp för en kvart. Det tyckte vi alla var vansinne, och inte värt pengarna. Laserdome har däremot mänskligare priser så alla 4 killarna ska dit imorgon och kriga. Cesca, Eve och jag ska till Naturhistoriska Museet i Göteborg. Cesca har tjatat om det i ett år nu så det är dags att göra det när killarna har annat för sig. Och priset på vårt nöje? 40 kronor i inträde, flickorna går in gratis J Det är liksom skillnad på olika J

 

Ikväll har vi så Melodifestivalen. Det börjar dra sig mot sitt slut. Jag hoppas att mina älskade BWO går till final idag. Och att Ugglan försvinner fortare än kvickt. Så ikväll kommer jag återigen sitta som fastlimmad.

På Naturhistoriska

Det var meningen att grabbarna skulle kriga idag. Zache var sugen på Laserdome och det visade sig att det var överkomliga priser på stället också. Tyvärr blev det lite avslaget då Alex vaknade med värsta halsont. Då fadern i familjen lider av ryggont så kändes det lite meningslöst att Samuel och Zache skulle skjuta på varandra så killarna bytte strategi. De skulle åka till stan och hyra filmer istället. Med en massa godis och Max mat så blev det en mysdag framför TVn.

 

Cesca och jag plockade upp Eve efter vägen och drog till Naturhistoriska i Göteborg. Det snöade hemma, regnade i Göteborg. Jag hittade till Slottsskogen och parkerade men det visade sig att vi fick promenera ca 1 km till själva museet. Utan ytterkläder och utan paraplyer blev det faktisk ganska blött efter en stund.

 

Och här kommer bilddokumentationen av vår dag på museet:

Cesca med späckhuggaren.

Jurrasic Eve

Herkulebagge, 12 cm lång.

Japansk jättekrabba.

Vi tog en fika på muséet, flickorna handlade lite stenar och jag hittade ett vackert halsband. Sen bar det av tillbaka. I regnet. Men jag kan glädja mig åt en promenad på 2 kilometer idag, all motion räknas

Tyvärr blev det lite si och så med GI, mackorna på muséet var nog i alla fall fullkorn. Men så trögt som det går just nu så är det svårt att hålla motivationen uppe. Dock har jag inte gett upp än

Livskvalité

Livskvalité, ett begrepp som man både hör och läser titt som tätt i våra dagar. Ju sämre det blir desto mer pratar vi om det. Jag kom hem klockan halv fem efter jobbet, det var underbart vackert väder och jag kunde ta mina stavar och dra ut på min runda. Solen sken och fåglarna kvittrade och där stavade jag mig fram genom skogen och funderade över livskvalité. Vad är det för mig, i min begreppsvärld?

 

Jag har bytt jobb för att få mer tid över till mig och barnen. Det kostade mig ca 600 kronor i reda pengar men det är värt vartenda litet öre. Jag har på det viset tjänat 2 timmar om dagen. 2 timmar till mig själv och glina. Jag började räkna upp mina plus och kommit fram till följande resultat:

 

Att bo i skogen, nära en å, och höra porlande vatten och fågelsång hela dagarna, det är livskvalité.

 

Att komma hem medan solen skiner och kunna gå ut med stavarna på en promenad i skogen.

 

Att ha all tid i världen att kunna vara med mina barn eller pyssla hemma och i trädgården.

 

Att ha friska barn.

 

Att ha hälsan, glädjen och energin kvar.

 

Att ha ett jobb som är roligt och stimulerande, med skaplig lön och goa arbetskompisar.

 

Det är sådant som familj, man, barn och barnbarn:

 

 

Vad ligger då på minussidan? Pengar så klart. Vi har 4 barn hemma och vi är panka och skuldsatta upp över öronen. Men det är också det enda minuset. Visst är det lätt att räkna ihop? Jag har det förbaskat bra…

Toppform

Jag är duktig. Jag vet det sen tidigare – har jag bara bestämt mig för något så finns det inget som kan hindra mig. Möjligen en naturkatastrof av något slag, men inget annat. Envis? Nja – kanske lite J

Nu har jag bestämt mig för att gå ner i vikt och komma i form. Helst vill jag vara i lika bra form som jag var för ca 15 år sen, när jag dansade jazzbalett och ledde gympapassen på mitt jobb. Dock är jag tillräckligt verklighetsförankrad för att inse att det möjligen är något högt ställda krav på en kvinna som är född med höftfel, har fött 5 barn och närmar sig de femtio. Men ändå.

Jag har nu hållit på sedan årsskiftet och det enda jag fuskar med är ett glas vin då och då på helgerna. Annars håller jag mig till GI-reglerna i alla avseenden. Dessutom tränar jag. Inget världsomvälvande, bara stavgång, men jag gör det. Varannan dag på vardagarna samt både lördag och söndag går jag raskt min stavrunda på 5 km. Nästan oavsett väder. Vet man att jag inte är så förtjust i att gå och springa omkring så förstår man att det är en bedrift som jag borde få en medalj för. Det får jag inte, alltså säger jag själv: jag är duktig. Och ger mig själv lite positiv bekräftelse.

Idag ska jag avlasta höften genom att istället gå och simma med en kollega. Jobbar man på kommunen så får man gå och simma för 13 pix. Igår kväll gick jag med stavarna men idag hotas det med snöfall – och då får det bli simhallen istället.

Det vore väl ytterst märkligt om jag inte var i toppform framåt sommaren J

Vårlängtan

På ett sätt är det skönt med en riktig vinter. Snö som dalar ner från himmelen i stora vackra flingor. Det lyser upp skogen och stillar min Norrland-längtan en aning.

På ett sätt är det gott att det fortfarande kan bli en riktig vinter även här på västkusten, den otäcka växthuseffekten till trots.

På annat sätt är det inte roligt alls. Inte i mitten av mars. I mitten av december är det en helt annan femma. Nu längtar man efter våren, solen, värmen, krokusar och snödroppar, fågelsång och kaffe på trappan…

Mer specifikt längtar jag efter våren i Prag där syrenbuskar och körsbärsträd blommar snart och fyller luften med de ljuvaste dofterna. Där solen sipprar ner genom tusen år gamla byggnader. Där älskande par promenerar hand i hand över Karlsbron till Malá Strana till dämpade toner från ett avlägset dragspel. Där månskenet kastar ljusglimtar på den stillaflytande Moldau.

Idag är det knappt någon snö kvar utav de massor som kom igår. Bara högar i diken och tunt täcke på gräsmattan, inget kvar på träden. Kanske var det denna vinters sista patetiska försök att bita sig kvar. Man kan ju alltid hoppas…

La Voix

Lycka är att få ”sin” låt till Eurovisionschlagerfinalen. Jag både svor, fasade, skrattade och grät, hur löjligt det månde vara.

Men Malena tog hem folkets hjärta och vi kommer att vinna hela klabbet.

Det är jag nu helt säker på….

Ha en skön vecka

Det var en skön helg. Nu är den över. Vi hade lite diskussioner med glina ang deras arbetsinsatser men annars hade vi det bra. Imorgon bitti sticker Magnus till Skåne en vecka så det blir till att skjutsa och hämta som en tok igen. På torsdag ska Samuel och jag till Skåne för att göra ett studiebesök på Folkhögskolan han vill gå i. Det blir full rulle.

Men vågen rör sig för tillfället åt rätt håll, tack och lov Planerna för sommarträffen fortskrider och det är snart dags för mig att kontakta någon tidnig – för ett reportage ska det bli!

Ha en riktigt skön vecka alla mina vänner.

Gräsänkans blues

Helgen gav en försmak av hur det skulle bli under den kommande veckan. Vi var alla på uselt humör och hade värsta söndagsångest. Magnus skulle iväg en hel vecka igen, jag bävade för allt hämtande och skjutsande, Cesca gick omkring som ett åskmoln eftersom hon inte hade någon lust att åka buss från skolan till Borås varje dag…till slut blev vi riktigt arga på henne för hennes egotrippade beteende.  Med tanke på att vi varken har familj eller några vänner som kan stötta vid liknande tillfällen så blir det lätt överslag.

 

Mycket riktigt blev det strul idag. Trots att jag frågade om alla hade laddade mobiler med sig, vilket är fullkomligt essentiellt denna vecka, så gick det inte att få tag på damen som skulle fråga ifall hon kunde sova över hos Eve. Jag fick sluta tidigare, hämta killarna i Borås och åka hem, ringa till Eve för att få reda på att hennes mobil visst fungerar men hon och Eve leker med dem så man inte kommer fram…Där gick gränsen för mitt tålamod. Hur svårt är det att under en enda vecka samarbeta med mig så att jag slipper ha ett helvete? Ta med sig mobilen, vara anträffbar, svara när jag ringer, befinna sig där man ska varje dag. Hur svårt är det?

 

Kanske är det klimakteriet som gör mig så nedstämd. Eller vårdepressionen. Eller det faktum att vi båda jobbar jämt och aldrig har några pengar utan har skulder upp över öronen.

Eller kanske är det verkligen eländigt just nu. Som tur är så är det övergående.

Poliser, solsken och skogspromenad

Ojojoj, vilken lördag! Den började med att Magnus och jag satte oss med Annika Dahlqvists kokbok och plockade fram 2 recept. Sen skrev vi LCHF anpassad handlingslista. Inte en kolhydrat så långt ögat kan nå! Vi tog listan och hoppade in i bilen. Jag skulle köra. Hmmm, jag kanske ska ha med min plånbok, sa jag. Det behöver du inte sa Magnus. Jag har pengar. Jo, men körkortet…jag hämtade plånboken och vi åkte iväg till Borås för att handla mat, hyra filmer och tanka min bil.

Utanför systemet stod tre snygga unga poliser och gick från bil till bil. Magnus gick in i affären och jag fick stanna kvar och blåsa. Det gick så bra så. När Magnus kom tillbaka stack vi och jag körde superduktigt för att inte begå några trafikförseelser mittför ögonen på tre poliser. Jag svängde ut på vägen och just då kommer en av poliserna springande från parkeringen och stoppar mig. Vad har jag gjort!? frågade jag Magnus flera gånger. Glömde jag blinka eller vad?
Polisen bad om mitt körkort (!) och sen fick jag blåsa IGEN! Magnus skrattade rått och frågade om jag fortfarande var nykter eller om jag nallat på nåt på systemet. Det visade sig att polisen tyckte att jag kom in på parkeringen och bara svängde runt och ut igen när jag såg dem! Jisses, jag är den laglydigaste personen i detta land – och det är likt förbaskat jag som blir jagad av polis! Men å andra sidan – det är inte var dag man blir jagad av en ung snygg polisman när man är snart 50 bast hihihi.

Vi lagade till Annikas underbart goda moussaka med auberginer och sen gick vi ut i det fantastiska vädret för att ta vår dagliga promenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kunde gå i bara tröja och tights, helt underbart. Magnus ansåg att vi borde testa en ny väg – lite genom skogen. Problemet var att vi hade ingen aning var den ledde! Vi gick längre och längre in i skogen och den svängde mer och mer åt fel håll. Till slut började vi inse att vi kommer att hamna långt åt fanders och började kämpa vår väg genom snårskogen tillbaka till Häggån. Magnus var lite orolig att jag skulle bryta bena av mig men jag sa som min morfar brukade säga: uppåt flyger jag nog inte älskling, och nere kommer du hitta mig!

Vi hittade tillbaka till Häggån.

Sensmoralen:

1. Ta inga vägar som du inte vet var de leder.
2. Det finns inga genvägar genom skogen what so ever.
3. Inga vägar leder dit du vill att de ska leda utan åt motsatt håll och helst genom stock, sten och snårskog.

 

Det är vårdagjämningen – är det inte helt underbart!?

Skärpning

Jag ska skärpa mig. Det är inte helt enkelt när man är gräsänka veckor i stöten ibland. Man har så mycket att hinna med att huvet går alldeles runt. Förra veckan var det just så. I slutet av veckan har jag skjutsat och hämtat och handlat och jobbat och tagit hand om i en sådan utsträckning att jag började gå sönder. Liten bit i taget. Jag kände mig som en gummisnodd som har blivit använd och dragen i så den har blivit alldeles sladdrig och lealös och börjat spricka lite vid skarven. Nära till tårarna och ingen tålamod att tala om.

 

Denna vecka är det hur som helst en helt annan visa. Dels är jag inte ensam om allt längre, dels är det vackert väder. Det finns ingen människa som är så beroende av solens närvaro som jag. Inte värmens, märk väl. Jag tål inte värmen oavsett stadium i livet. Jag tycker att varmt ska det vara i helvetet och känner mig som gäst på nämnda stället när det börjar bli mer än 20 plus. Men solsken är en helt annan femma….

I måndags ringde så Elida för att höra om jag ville ha vackra tjeckiska koppar som ingen längre värdesätter. Hennes mormor hade dem som det finaste finporslinet. Ja, dem ville jag ha.

”Då får du dem på torsdag när du ändå ska hit!” sa tösen glatt.

”Ehmmm, jaså? Ska jag det?”

Tystnaden var talande. Tydligen har det bestämts och mailats ut om avtackning av mig på torsdag kväll. Den enda som inte visste om det var partykid herself J

Jag skickade ett sms till min fd chef. ”Elida säger att jag ska till Göteborg på torsdag Yvonne. Ska jag det?!” Hon ringde direkt, full i skratt. Det hade väl varit helt underbart om de alla suttit där och kommit på att ingen hade meddelat mig J Tyvärr påminde mig hennes röst alldeles smärtsamt om henne och mina fd kollegor som jag saknar alldeles förfärligt mycket. Inte bara i den gruppen, utan på hela kontoret. Vemod, saknad och sting av ”vad har jag gjort?” for igenom min själ innan vi la på. De sista orden hon sa gav mig balansen tillbaka: ”Du vet Veronica, om du skulle vilja komma tillbaka nån gång, lyft bara luren.” Var hittar man så mycket uppskattning och bekräftelse dessa dagar?

 

Så ikväll ska jag till Göteborg, parkera bilen i Biskopsgården och bege mig till Gyllene Prag. Jag ska dricka öl trots GI och allt. Jag ska ha roligt och ta farväl av mina älskade kollegor och sova sen över hos Elida. På fredag ska jag ta min vackra service och dra till Vårgårda på nätverksmöte.

Solen lyser, jag har gått ner ytterligare 1,5 kilo och livet kunde knappas kännas bättre än just nu.

Gyllene Prag

Igår eter jobbet fick jag åka till Göteborg. Det skulle var avtackning på restaurangen Gyllene Prag. Jag styrde kosan mot Biskopsgården och hämtade Elida utanför kontoret. Ett sting av längtan…

Vi dumpade mina väskor hos henne och tog sen vagnen till Linnéplatsen. Gänget satt redan där och skrattade glatt. Jag beställde öl och mat på tjeckiska. Såååå gott!!!! Sen fick jag ett par vackra örhängen och Yvonne läste en lite berättelse om mig som hon hade skrivit:

”När man läser ditt stjärntecken,  Lejonet,  så är det vissa saker jag tar fasta på som jag tycker stämmer särskilt på dig:

Du är generös och trygg och har ett charmigt sätt som gör att du är uppskattad av många. Du utstrålar en stolthet över dig själv och vad du gör i livet.  Då tänker jag särskilt på när jag ser dig i korridoren helt i rosa med ditt svarta långa hår och charmiga leende.

Du har klara drömmar och visioner och ofta når du också dina mål, genom din envishet och starka vilja är ingenting omöjligt, det tar bara mer eller mindre tid. Du är ödmjuk och tillgiven inför livet och har en förmåga att uppskatta andra människor för vad de gör och säger. Du är född ledare och kan organisera så att uppsatta mål uppnås.  Jag tänker på hur du har förhållit dig till dina kollegor och hur du sett positivt på dem och sett positiva saker i vad de gjort och sagt. Att du kommer bli en ledare i framtiden är ingen nyhet för mig!

Veronica, du har varit en varm, generös och kompetent medarbetare! Vi saknar dig redan! Lycka till i ditt fortsatta arbete och liv och på något märkligt sätt kan jag känna….Vi ses nog igen!       Yvonne”

Jag ska rama in Yvonnes berättelse tillsammans med bägge korten.  Hur ofta får man en sådan bekräftesle från en kompetent, skärpt och högt uppsatt chef? Jag är stolt och lycklig över detta erkännande. Jo, Yvonne, jag vet att jag kan bara lyfta luren…

Det är vår!

Två helt fantastiska dagar i paradiset J Vädret kunde knappast bli bättre än idag. Igår haglade det förvisso men bara en kort stund. Idag var det soligt och varmt. Vi sov ganska länge eftersom man ställde om klockan men sen var det full fart. Vi plockade fram krattor och skottkärra och tände en brasa i trädgården. Det fanns en skräphög kvar sen höstas då vi sågade ner ett par väldigt fula prydnads-barrbuskar av nåt slag. Jag krattade löv och kvistar och dött gräs, Magnus körde med skottkärran fram kvistar och mossa från den delen av trädgården där det fanns övervuxna vinbärsbuskar som han sågade ner. Jag såg till elden. Zache kom ut och tyckte att det var hemskt synd att vi inte hade korv hemma, det hade varit gott…

 

Nu är trädgården vårstädad. Alla döda löv och gräs är borta och det nya gröna friska gräset kan spira fram utan problem. Förvisso luktar vi alla rök nu men det luktar på ett sätt ganska gott. Och vi ska ändå alla duscha eller bada, så det spelar ingen roll.

 

Jag har lagat god LCHF mat hela helgen. Igår blev det fläsktournedos med gorgonzolasås och hasselbackspotatis, idag starka färsbiffar med grekisk sallad och paprikakeso. Ungarna fick köttfärssås med spaghetti. Som tur är så fick jag några matlådor också. Cesca har prao-vecka och ska vara på ridhuset i 2 veckor och måste ha mat med sig. Killarna är båda lediga tisdag onsdag och måste ha mat hemma. Jag har alltid tyckt att min mor och mormor var slavar under oändlig matlagning – och nu är jag där själv! Förvisso är jag bra på det – men jag tycker inte att det är så särskilt kul för det. Men jag har gått ner ett kilo till nu, sammanlagt sen 1 januari alltså 7,2 kilo. Nyårslöftet går finfint J Vänta bara så tjusig jag blir innan året är till sitt slut.

 

Jag pratade med Hanna en stund. Hon håller på att skicka inbjudningar till dopet och behövde adressen till mormor och moster. I Hälsingland har de fortfarande en halvmeter snö kvar ute.  Här är det faktiskt vår. Nu ska jag ut och gå en stund. Kanske inte 6 km, men en bit i alla fall. Vem kan sitta inne när det är vår utanför!

En vanlig vecka

Jag la mig i tid, jag programmerade klockradion och knäppte på väckning klockan 6. Magnus skulle till Kristianstad klockan 5 och jag somnade om. Jag vaknade halv sju. När man ska få iväg 4 ungar och vara på jobbet inom en halv timme så kan man hålla sig för skratt. Men allt går utom det som kryper…

 

Jobbet går just nu runt runt utan uppehåll. Inte en sekund att andas in eller ut. Inte en död stund. Men samtidigt börjar det kännas så bra, som att jag kan det jag gör, att jag vet vad jag sysslar med, att även detta kommer jag ro i land med beröm godkänt.

 

Jag fick resten av lönen som lönekontoret drog av av misstag också. Så vi överlever även denna månad. Imorgon kväll har jag fackmöte på jobbet. På något sätt har jag lyckats bli fackombud i en icke-existerande fackavdelning. Och nu ska jag och en lärare vid namn Stefan Larsson (jo, kul, jag vet!) dra igång en lokalavdelning.

 

Magnus har föräldramöte i Cescas klass imorgon kväll. Damen själv praoar på ridhuset denna vecka. Idag var det tråkigt. Lika initiativrik som de flesta fjortisar står hon bara i nåt hörn och ger de henne inget att göra så står hon bara där, har tråkigt och vågar inte öppna munnen…Jag vet att livet kommer att lära henne att på det viset kommer man ingenstans – men det är smärtsamma läxor som väntar.

 

Alex och Samuel har ledigt i 2 dagar. Och Zache klarade av att ta bussen hemifrån alldeles själv i morse. Ett steg närmare självständigheten J Den tiden kommer allt närmare då vi faktiskt inte behöver ta hand om barnen hela tiden dygnen runt. Men det är också tecken på att i blir äldre.

 

En helt vanlig vecka i en helt vanlig familjs liv.

Orättvist

Cesca är på ridhuset hela veckan, killarna är lediga 3 dagar av 5 och Zache åker ju hem tidigt på dagarna. I vår familj bestående av 6 personer varav 4 vuxna och 2 barn är det bara Magnus och jag som måste gno från morgon till kvällen utan att ha ledigt och dessutom se till att de lediga har mat både hemma och med sig! Vari ligger rättvisan frågar jag bara?

Denna vecka är verkligen inte rolig alls. Jag har inte en enda kväll ledig till att kunna laga tonvis med mat åt alla. På måndag var Magnus i Kristianstad och kom hem sent på kvällen. Igår var jag på fackmöte (jag begriper inte varför jag ska jämt dra igång nya saker – som att jag inte hade nog som det är!) och Magnus på föräldramöte, båda kom vi hem tämligen sent. Jag stack ut med stavarna ändå – mycket roligare än att laga massa mat.

Ikväll ska vi båda två till Skatteverket på information. Jag har ju haft egen firma en del av året som jag inte alls klarade av att sköta (mest bokföringen, jag har mardrömmar om moms hit och dit! Är man dessutom uppvuxen med planekonomi så finns inte tänket i ens världsbild) och som jag nu måste deklarera!!! Gud bevare oss, det blir inte kul om jag inte får redig hjälp.

Imorgon kan vi kanske komma hem i vettig tid. Hoppas att vädret består. Men efter helgen är det påsklov. Jag börjar avsky loven. Med 4 ungar ensamma hemma som dessutom är helt handfallna att fixa fram lite käk är loven en regelrätt mardröm för oss heltidsarbetande föräldrar.

Solen lyser från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och i solen är det nog runt 20 plus. Det är vår på riktigt. Jag längtar efter att bara få vara. Fixa i trädgården. Sitta på trappan med en kopp kaffe. Gå ut i skogen i bara tröja och shorts. Få färg på nosen…

 

Kanske i helgen.

Sommaren kom på en lördag…

Det är 25 grader ute och inte ett moln på himmelen. Vi tillbringade dagen utomhus så klart. Grillpremiär på riktigt, kratta i trädgården, bränna gammalt gräs, sola och dricka kaffe på trappan. Det är livet kära vänner:

Svårt att tro att bilden är tagen den 4 april!

Makens hämnd, så här gör han mot mig när jag sover!

Grimskulla i solskenet.

Pyroman-takterna sitter i.

Hoppas att ni har haft en lika fantastisk sommardag var ni än befinner er i vårt vackra land.

I Borås har vi i alla fall sommar

Trädgårdsmässa

Idag var det dags att besöka trädgårdsmässan på Åhaga. Den har blivit större och större för varje år och numera det man inte kan hitta där, det är inte värt att äga.

Vi skjutsade Zache till barnkalaset på LazerCity och hade exakt 1½ timme på oss att strosa runt på mässan, inspireras och lockas att fixa och dona i trädgården. Ska man på en mässa så ska man vara stenrik. Det var en helt fantastisk upplevelse med diverse trädgårdstillbehör, uteplatser, fontäner, blommor, dammar, tavlor, ostar – helt enkelt vad ni än kan tänka er. Jag hittade direkt vid ingången ett par suveräna trädgårdsbyxor kallade GardenGirl. Ljusblå med små rosenknoppar och förstärkta knän samt fickor och öglor till allt man kan tänkas vilja använda medelst trädgårdsarbete. Jag kunde inte motstå. så nu är jag stolt ägarinna till 2 par byxor: ett par vita piratbyxor för sommarbryk och ett par arbetsbyxor med rosenknoppar på Fler lär jag inte behöva resten av mitt liv. Eventuellt kan jag tänka mig ett par riktigt sexiga jeans när jag har kommit ner till storlek 36

Vi köpte också en ost, hämtade Zache och Johan och åkte hem. Jag tillagade baconlindad köttfärslimpa med varma vitlöksoliver och marinerade morötter samt coleslaw. Magnus bytte vatten i akvarierna. Idag kunde vi tyvärr inte tillbringa dagen utomhus, det var grått och betydligt kallare.

Familjen har påsklov. Även Magnus. Jag jobbar. Men det är en kort vecka och på tisdag ska jag till Göteborg på utbildning så det är inte hela världen. Hoppas bara att min mage håller sig i skinnet, den har inte mått så bra under veckan och helgen.

Jo, jag har också hunnit påskpynta både inom- och utomhus. Det är en underbar tid på året som nalkas, man blir så full av energi när solen äntligen kikar fram och börjar värma…

En turkosblå ocarina

Alexander är en snäll generös och intelligent kille med hjärtat på rätta stället. Han är omtyckt av alla vuxna han kommer i närheten av och har lätt för sig i de flesta sociala sammanhang. Det var hans goda sidor. Han har många och det bådar helt klart gott inför framtiden. Det finns en sida av honom som emellanåt driver hans närstående till vanvett och det är envishet. Jag vet – frågan är om det egentligen inte är en god sida det med. Jag antar att det beror på sammanhang.

 

För ca 2 år sedan bestämde han sig för att lära sig snurra en pinne mellan fingrarna. Det finns tydligen 4 grundtrick och sedan oändliga mängder diverse andra sätt att snurra en pinne med fingrarna på. Var han gick och var han stod hade han sedan en blyertspenna i handen, snurrade och knixade och tappade den i golvet tusen gånger i minuten. Resultatet blev så klart att det inte fanns en enda penna i huset som gick att vässa. Han har nu hållit på i 2 år (det hade jag aldrig trott när han började och vi skällde oavbrutet, irriterade på de tappade pennorna) och han är grym på att snurra vilken pinne som helst åt ett valfritt håll och riktning.

För en vecka sedan har Alexander fått hem en underbart vacker turkosblå ocarina. I lera. Han skickade efter den till USA, med tillhörande beskrivning hur man går till väga för att spela. Han har sedan dess hållit på att träna. Han letar efter fingerställningar på internet, han kommer med diverse musikaliska frågor till modern som oftast har ett svar men inte alltid, och han driver oss till vansinne även denna gång. Man hör den ensidiga trudelutten upprepas till förbannelse och just när han har tystnat ett ögonblick och man pustar ut tar han sats och sätter igång igen. Magnus och jag satt ute på trappan i helgen och kunde emellanåt inte hålla oss för skratt åt de lite osäkra, klagande tonerna från en torterad ocarina J

Jag beundrar killen. Jag önskar uppriktigt att jag hade hans tålamod och envishet. Har han bara bestämt sig för något, there´s no way of stopping him. Jag är helt övertygad om att han kommer att lära sig spela ocarina, om inte som en gud så i alla fall tillräckligt bra för att kunna spela till husbehov. Nog för att jag är enveten som synden, men han överträffar t o m mig med hästlängder.

Depp depp…

Undrar just varför vissa dagar borde bli bra men inte blir det, medan andra dagar borde bli en katastrof och blir helt ok eller toppen? Det är ju knappast den mentala inställningen då man faktiskt är inställd på motsatsen?

 

Det borde vara en bra dag idag men det är det inte. Ingen katastrof, bara en lite ledsen och vemodig och ensam dag. Kanske skulle jag ha låtit bli att ställa mig på vågen i morse. Jag står fortfarande och stampar på samma vikt som första veckan i februari. Upp några hekto, ner några hekto. Trots att jag kämpar som en liten blådåre, äter noll kolhydrater, promenerar 6 km om dagen och håller mig till konstens alla regler. Berättelser om folk som går ner 40 kilo i månaden med samma metod hånskrattar mig i ansiktet. Likadant med alla besserwisser utlåtanden om ”man måste äta hälsosamt och röra på sig” så går man ner och blir frisk. Jag äter hälsosamt och rör på mig!!! Och vad är hälsosamt? Det är ju helt beroende av vem man råkar fråga. Inte får man äta för lite heller, då ställer kroppen in sig på svält, ajabajja! Man våndas inför varje måltid – har jag nu ätit för mycket eller för lite?! Jag vill tillbaka till den tid då jag var smal som en sticka och brydde mig inte ett dugg om vad jag stoppade i mig! Jag är less på min trista pluffsiga 47-åriga kropp som inte beter sig som den ska.

 

Jag vet att jag borde vara glad för ledigheten som alla andra men om jag ska vara helt ärlig så hade jag hellre jobbat. Nu när jag jobbar och alla andra där hemma är lediga så kommer jag hem till ett gäng som sitter inne vid datorerna hela dagarna och har ganska tråkigt. Det är inte upplyftande alls. Jag måste gå och lägga mig i tid men kan ändå inte sova då ljudnivån överstiger den jag kan somna i. Sen går jag upp klockan 6 och de som har hållit mig vaken sover hela förmiddagen. Och så blir jag liksom utesluten ur gemenskapen på kvällen…

 

Helgen är en skräckblandad upplevelse. Nu ska jag också dras in i en miljö där alla glor på en dator, jag ska laga mat till 6 personer, helst avancerade påskmiddagar med lamm och gud vet allt, och det blir väl jag som ska stå för både handling av enorma mängder av mat (jag avskyr att handla inför storhelger!) och för påskstädning och att plocka fram pyntet. Gömma ägg och måla ägg och allt som jag tyckte var kul som barn och nu inser jag hur jag har förgripit mig på mina föräldrar J

Jag vill inte! Jag vill sitta kvar på kontoret och ägna mig åt att pilla med mina utredningar…

Det är ingen bra dag. Ibland är de inte det.

Glad Påsk!

Idag är jag trött efter en hel dag ute i trädgården så det blir inga långa utlägg. Vi hade 25 grader varmt och tillbringade dagen ute med att ta ner 2 björkar, tvätta bilarna, städa ur förrådet, plocka bort grankvistar från rabatterna, grilla, äta ute och montera ihop hammocken. Så mycket hann vi faktiskt. Och imorgon lovas det samma ljuvliga sommarväder. Vi ska ha påskmat och gömma godisägg och påskmysa på kvällen.

Nu tänker jag bara visa de två finaste påskkärringarna i hela världen:

GLAD PÅSK alla vänner, njut av ledigheten!

Muskriget och momsredovisning

Hela vintern har vi lyssnat till prasslet av små fötter. Framförallt på nätterna prasslade de och tisslade och tasslade, och ibland fastnade någon av de små älsklingarna i våra utplacerade fällor. De sprang fram och tillbaka i väggarna, de hoppade ut ur våra saker i förrådet när vi kom in där, de åt vår fågelmat och byggde bon i våra filtar och tecken. Musskit spreds över förrådsgolvet och garagegolvet i rasande fart.

Vi bestämde oss för att rensa ut skräpet första vackra varma vårdag – och det var igår och idag. Solen sken från en helt underbar oskyldigt blå himmel och så fort jag kunde bege mig ut i bara linne och mina nya GardenGirl byxor så var jag igång med uppdraget. I 2 dagar bar vi ut saker och lådor och allt man kan tänka sig samlat på hög under 20 årigt äktenskap. Vissa saker har inte sett dagens ljus under många år, bara legat i lådor flytt efter flytt. Vi gick igenom, sorterade, slängde, tvättade och packade in i lådor igen. Och vi sopade upp tonvis med musskit, råttbon, söndertuggade kläder och täcken, och vi svor ve och pina över de monstren eftersom de hade tuggat sönder min älskade pool.

 

I 2 dagar har vi jobbat och slitit och städat. Nu är det nästan klart. Imorgon ska vi låna grannens släpkärra och åka med den helt enorma högen till en återvinningsstation. Sen är det klart, och det känns nästan lite otroligt. Både garaget och förrådet gapar tomt, och nya musfällor står och väntar. För jag säger bara: no more Mrs nice guy! De slaktade min pool och nu är det krig!

 

Imorgon ska jag ta fram den fina fjolårskomposten och pilla med saker jag gillar ute i trädgården. Nästa vecka kan jag kanske köpa några penséer och ha i krukor vid bron.

 

Det sista trista oundvikliga denna helg är deklarationen. Inte bara den privata, den kunde jag bara planka från förra året, utan den som rör min firma. Med facit i hand borde jag aldrig gett mig in på den banan. Jag är ju kass på både matte och ekonomi, och bokföring förstår jag mig inte på över huvudtaget. Moms låter som en sjukdom i mina öron, nåt smittsamt och riktigt otrevligt. Det blir lätt så när man är uppvuxen med planekonomi, allt ägs av staten, alla priser är likadana i alla affärer och privat firma är ett okänt fenomen.

Vi skulle få lite tillbaka på skatten men allt kommer gå åt – till Magnus 40-års fest och till en ny frys. För hör och häpna – vår frys fungerar fortfarande inte…

Påskhelgen i bilder

Förvisso var det inte lika soligt idag men det gjorde ingenting. Det var nästan lika varmt och skönt ute. Vi började med att deklarera (jag HATAR att deklarera, tacka vetja planekonomi!!!) och det var den sista stenen ner från våra tyngda axlar. Nu är det klart och må herrens vilja ske så som i himmelen så ock på Skattemyndigheten…

Vi lagade god mat, spelade dataspel, jag pulade i rabatterna, rensade ogräs och fyllde på med kompostjord, ivrigt påhejad av Zander som är förvisso 100 kaninår gammal och döv men pigg som en mört och väldigt sällskaplig. Jag dokumenterade helgen med min mobilkamera och här kommer bilderna. Tänk att de är tagna den 11-13 april!

Cesca letar påskägg tidigt på morgonkvisten.

Cesca slöar i Bibbis hammock.

Magnus och Zander tvättar….nåt…

Zander vilar i skuggan.

Påsklunchen serverades och intogs UTOMHUS, iklädda shorts och linne! Vad mer kan man säga än: helt jäkla otroligt!

Dötrist utbildning

Jag är tämligen säker på att ni alla har varit med om en liknande upplevelse. Man blir kommenderad till en utbildning som man inte vill gå på, inte har nån nytta av och anser tämligen överflödig i alla fall just för tillfället. Jag gick motvilligt trots att jag visste att jag måste. Det var en fantastiskt vacker dag ute och vi mkåste sitta inne i ett urtråkigt kommunalt rum med fula gamla gubbar hängande på väggarna. Fär det finns aldrig en endaste kvinna – våra egon har inte det behovet att hävda sin storhet genom ett anskrämligt porträtt på en vägg i ett kommunhus.

Utbildningen var urtråkig. Den berörde ett ämne som vi nästan aldrig kommer i beröring med. Och gör vi det en gång om året så kommer vi ändå inte minnas det vi hörde en enda gång i ett tråkigt rum. Vi blir tvungna att gå och fråga dem som gör detta på daglig basis…

Hon som höll i föreläsningen läste i princip utantill från en upptryckt power point presentation med en tyst och monoton stämma. Presentationen har vi fått i pappersform med 3 bilder per sida. Alltså var bokstäverna på bilderna av en storlek som enbart med stor svårighet hade gått att urskilja med Telstar teleskopet….

Till råga på allt fanns det en sådan där gubbe med i gruppen (märk väl att det sällan eller aldrig är en kvinna!) som en av dem som hängde på väggarna – med ett ego i stort behov av självhävdelse. Han ställde en massa urtrista frågor som ingen förstod, allra minst föreläsaren, bara för att visa hur offantligt smart och insatt i ämnet han är.

Jag tittade ut på gården och avundades alla rektorerna som satt ute i solskenet, drack kaffe och åt gräddtårta….

Övergivet, överflödigt, överviktigt och överdrivet

känns tillvaron för Veronica Waldegård just för tillfället.

Att gå ner i vikt visade sig vara precis så överjävligt som det brukar vara.  Jag är stenhård, disciplinerad, fusklös och kolhydratsfri som man förväntas vara – utan att gå ner en gram. Jag hade förstått det om jag fuskat som en del av peppisgänget gör lite då och då. Eller inte rört på mig. Men nu går jag ca 6 km om dan, med stavar! Det sägs att det beror på övergången. Hmm, det märkliga är att jag tyck bara få de trista symptomen, som viktuppgång och svettningarna. Men mensen håller i sig med en precission som skulle göra en schweitzisk klockmakare grön av avund!

Det känns allt lite ledsamt, lite övergivet liksom. Peppisarna vill att jag ska fortsätta hålla i alla hurraropen och all peppning men man har inte mycket att ge när man är den enda som inte går ner. Då blir det en känsla av att man sviker det gänget man själv dragit igång. Men jag ger ju inte upp! Jag finns kvar och skriver och jublar när tiden och orken finns! Har jag tagit f*n i båten,… Ochkanske lossnar det med en rasande fart, men hoppet minskar för varje dag som går.

Känns det överdrivet? Lite melodramatiskt liksom. Jisses, vad spelar det för roll om man väger 150 kilo när man är snart 50 bast! Vem bryr sig om hur man ser ut? Man har barn och en man som inte bryr sig nämnvärt. Livet går inte längre ut på att imponera med utseendet (tack goaste herre för det – hade det gjort det så hade jag varit helt körd!).  Men det ledsamma är att innuti den åldrande tunga kroppen som plötsligt fått sitt eget liv och egen vilja bor samma unga dam som vägrar se sanningen i vitögat. Som fortfarande hoppas på att kunna trycka in sig i en top storlek 38 och se superfin ut.

Överflödigt att säga att hon blir ledsen, nedstämd och under isen. I hennes nästa liv – då ska hon allt ta bättre vara på de åren då kroppen gör precis som man vill…

I ett magiskt ögonblick med Scott

Jag har upplevt 2 fullkomligt magiska dagar. Jag har skrattat och gråtit, jag hade gåshud och förundrats, jag har fått tankeställare och insikter som skulle räcka till min samling för månader framåt. Mina magmuskler värker av alla skrattattacker som inte kunde hejdas. Jag ser på min näthinna en smal man i min egen ålder, i lite nördiga kläder och ett utseende som inte skulle väcka någons uppmärksamhet, flyga fram och tillbaka framför en publik på 100personer bestående av socionomer och terapeuter.

 

Innan dagarna börjar förbereder han minutiöst hundratals små och stora tekniska manicker på scenen, på bordet, runt om i rummet. Han fixar med mikrofoner och dvd spelare, kanonen och overheaden. Vad månde detta bli, killen har lika mycket utstrålning som en sydamerikansk bälta!

 

 

Han ställer sig framför publiken som förbereder sig på 2 dagar då det kan bli mycket svårt att hålla sig vaken och allert. Han tittar runt, han sparkar av sig skorna och sätter igång. Jag har aldrig sett en sådan förvandling tidigare i mitt liv. Han förvandlas från en grå råtta till en stå uppare som kunde med hästlängder slå vilken komiker som helst. Han skuttar fram och tillbaka, springer från tavlan till datorn, trycker på knappar och energin sprutar ut ur öronen på honom. Precis som i amerikanska tv-reklam. Han blandar engelska med svenska i så rasande fart att det är svårt att hänga med. Han imiterar socionomer, hundar, katter, klienter. Han går upp i falset och skrattar så han kiknar ibland. Och vi är alla fångade i hans magiska framförande av något så tråkigt som evidensbaserat arbetssätt. För vi är inte på en underhållande show, vi är på workshop med en av världens mest framstående Ph D i sociologi:

 

”Scott D. Miller, Ph.D. is the co-founder of the Center for Clinical Excellence, an international consortium of clinicians, researchers, and educators dedicated to promoting excellence in behavioral health services.  Dr. Miller conducts workshops and training in the United States and abroad, helping hundreds of agencies and organizations, both public and private, to achieve superior results.  He is one of a handful of ”invited faculty” whose work, thinking, and research is featured at the prestigious ”Evolution of Psychotherapy Conference.”  His humorous and engaging presentation style and command of the research literature consistently inspires practitioners, administrators, and policy makers to make effective changes in service delivery.”

 

 Vissa människor har gåvan. Gåvan att framföra, att engagera, att övertyga. Han gör det på ett makalöst underhållande sätt som sätter sig. Hans berättelse om Toys´R us med imitation av de små gnomerna som jobbar där och gömmer sig i hyllorna, hans kattfräsande och skratt kommer jag höra under en lång tid framöver.

Och hans quote av Anders Ericsson på tal om erfarenhet:
”You don´t get better at walking just because you´ve done it for 40 years. It just becomes automatic.”

 

Så mycket för arbetslivserfarenhet J

Vårhelg i bilder

Jag har inte mycket att skriva om. Vi var ute helgen och jobbade i trädgården. Men det var så vackert att jag inte kunde motstå att ta en del bilder. Och här kommer en vårkavalkad:

Grabbarna hugger kvistar.

Magnus sågar björken.

Vid Häggån.

Cesca läser.

Vitsippor.

Och veckan som kommer är kort – bara 3½ arbetsdagar. Hoppas hoppas att nästa helg blir lika vacker som denna.

Valborg

Det har varit en ren plåga att sitta inne på ett kontor hela denna vecka. Jo, den var kort, bara 3½ dagar, men med det underbara vädret utanför fönstret ville jag bara ut och njuta av solen. Min vintertrötta kropp åtrår solen på ett närapå erotiskt sätt.

Strax utanför mitt fönster på det nya jobbet med det nya kontoret växer ett stor och vackert äppelträd. Det blommar. Tusentals vita blommor lyser i solen och kastar solkatter och vackra skuggor på mitt skrivbord. Jag tittar ut genom fönstret och glömmer jobbet. Drömmer mig bort till ett kungarike med vackra damer och nobla riddare där solen alltid lyser på tusentals vita äppelblom.

 

Jag kom hem på kvällarna (nåväl, vid 4-tiden) och kunde sitta ute i hammocken. Idag var det 30 grader varmt klockan 6 på kvällen! På Valborg!!!

Mina kollegor säger antingen: ”Det kommer ett bakslag ska du se!” eller ”Det är tur att det är kallt på nätterna så det inte går för fort!” och jag bara gapar. VADÅ??!! Jag skiter i om det är ett bakslag på gång och jag bryr mig inte om det går för fort!!! Tiden går väl lika fort oavsett….Och nu har vi haft den vackraste april i mannaminnet!!! Varför inte bara vara lycklig?? Samma företeelse som när folk strax före Midsommar säger: ”Nu vänder det och blir mörkare L”.

Vad är det med svenska folket?!

 

Idag var Magnus ledig, handlade på dagen och när jag kom hem klockan 3 så grillade vi i det underbara vädret. Egentligen ville vi tända majbrasa men det var alldeles för torrt och blåsigt. Vi vågade inte. Kanske ikväll.

 

Istället tittade vi på slakten i hockey-VM. Sverige fick stryk från Ryssarna och vi är på god väg att åka på smisk från Kanada. Roligare med en majbrasa.

Majbrasan

Vi kunde tända kasen ändå, det slutade blåsa och Magnus stod med en vattenslang i beredskap. Och här kommer ytterligare en bildkavalkad:

Samuel och Cesca eldar.

Gnistor i skyn.

Zache vill grilla korv.

Det var varmt, vackert och vi hade superskoj. Vad kan jag säga – jag är omgiven av pyromnaner!

Underbara maj

Min Fantasi

ObrazkyAnimace.com

Somebody´s angel

Alla kan vara någons ängel. Någons räddare eller stöd, någons lilla ljus i vardagen eller när tiderna blir mörka. Ju fler som vill bli någons ängel, desto bättre planet kommer vi att leva på. Jag vet att det låter naivt men jag är säker på att det just så enkelt som det låter.

                          

Jag har en mycket god vän som har namngett min blogg och mig för den delen också. Han kallar mig kärleksfullt Chocolate. Efter Vianne i filmen med samma namn. På något underligt sätt har min vän Samoht insett redan efter 2 möten att min själ var att gemföra med hennes. Jag stannar till där det mest behövs, bara ett litet tag, och sedan fortsätter vidare på min resa genom livet.

 

Många gånger har jag berättat, med glädje och förnöjsamhet, att jag har flyttat 27 gånger i mitt liv. Det vill säga, hittills! Varför? Min mor säger att jag har en orolig själ. Jag är benägen att hålla med. Jag har, eller är, en orolig själ. Men hur kommer det sig? Vadan denna oroliga tillvaro? För många människor vore det en mardröm att lyftas upp med rötterna gång efter annan, för mig vore det en mardröm att tvingas stanna kvar…..

 

 Som jag har beskrivit tidigare har jag gett mig den på att år 2009 är det år då jag ska återgå till mitt sunda, vackra, smala jag. Jag har hittat GIn och kämpat nu med växlande framgång i snart ett halvt år. Ganska omgående förstod jag att vi är många ledsna själar som inte vill fortsätta vårt liv med övervikt och ohälsa. Direkt slog min samaritiska ådra till. Jag startade Peppargänget. Ju fler som stöttar och peppar och hjälper varandra, desto större chans har vi att lyckas. Jag satt timtal varje kväll, skrev i bloggar, peppade, hurrade, stödde och uppmuntrade. Gänget växte och slutligen blev vi stora och starka och helt självgående.  Flickorna skrev i bloggarna, spred ordet till andra – och jag behövdes inte längre på samma sätt som i början. Mitt uppdrag var slutfört och jag drog mig sakta tillbaka. Jag behövde en paus och samtidigt visste jag att det finns andra i behov av hjälp och stöd, i behov av att det ska komma någon som för en kort stund vill vara deras ängel.

 

Det är inte som att jag flyr. Jag älskar dem jag möter i mitt liv, var och en. Jag saknar dem och längtar, men måste ändå framåt, dit ingen ännu kommit för att hjälpa.

 

Jag har nu ett nytt mål: att förena min gamla gymnasieklass i sommar. Reunion. Det är nämligen 30 år sedan jag gick ut gymnasiet!!! 30 år!!! Jag har hittills lyckats få fram 12 personer, vilket måste anses ganska bra då de alla befinner sig i ett annat land J Jag vet inte om jag kommer att lyckas men jag måste försöka. Kanske är det en längtan till ruta ett, där hela min resa började en gång i tiden. Vad vet jag.

Eller vad säger du Samoht?

Shopping

Jag älskar shopping. Japp, i vanliga fall skulle jag kunna tillbringa en hel helg i Knalleland, i någon provhytt, trots att de är ett av mina hatobjekt J Så, när Francesca proklamerade att hon ville ut och shoppa medan Zache ville bada så tänkte jag – yes! Magnus får åka och bada så shoppar vi. Big mistake….

 

Jag, Cesca och Samuel begav oss till Knallerian. Det var miljoner bilar där trots att vi kom redan vid öppningsdags. Vi delade på oss – Samuel gick till Jack & Jones för att leta sommarbyxor och linne, vi fortsatte till Lindex och KappAhl. Jag insåg genast med all önskvärd tydlighet att sommarens mode hade passat mig som handen i handsken – för 30 kilo sen. Allt går i rosa (min älsklingsfärg) och klänningarna når strax nedanför naveln….man måste alltså ha lårradie ca 10 cm, inte 50 som jag. Jag gick runt och kände mig stor och fet och ful och hade ingen lust att införskaffa ytterligare sommarkläder storlek 44. Aldrig i livet. Då går jag hellre i det jag har. Sommargarderob från Gina skulle ju bli min belöning, men så bra hade det alltså inte gått….

 

Cesca däremot, som har lårradie på 10 cm, ville inte ha nåt. Dom har ju ingenting!  gnällde hon och beskådade med förakt den 1000 kvadratmeter stora affären. Nähä, skit i det, tänkte jag och satte mig tjurigt ute i solen. Hon kom ut och vi kom överens att vi skulle ta Samuel och åka till Sylvan för att höra angående en födelsedagspresent.

Samuels kort funkade inte så jag fick vackert punga ut med 700 spänn. Han ville titta vidare på kläder så vi gick ut – och då kommer damen på att hon visst vill handla på Gina. Tillbaka till affären med hundratals kunder. Jag satt ute på bänken och väntade.

 

Efter en halvtimme kommer hon ut – tomhänd – och säger: Nä, jag vill inte stå i den kassakön! Då var jag bra nära barnamord!

 

Magnus kom med Zache till Max där vi skulle inta vår lunch. Cesca frågade honom om han hade haft roligt. Jag spände ögonen i honom och sa: ”Jo, det hade du! Tro mig!”

Hmm, mer bilder?

Inför en ny vecka

Den allra sista av de lediga dagarna har kommit och snart nog också gått…Tänk att det ska gå så fort när man har ledigt! Vackert väder i 2 dagar så jag kunde få allt möjligt gjort utomhus, shoppat en del, fått rosig färg på diverse kroppsdelar och bara njutit och vilat ut. En sådan helg som man verkligen behöver lite då och då. Nu är det enda som återstår ett hett bad i väldoftande vatten, fixa naglarna och håret och se till att alla glina gör det samma – sen är man redo för den kommande veckas utmaningar

 

Imorgon kväll ska vi gå på fotboll mina kollegor och jag. Riktig hatmatch – IFK Göteborg, Älfsborg :) Det roliga är inte själva fotbollen för så hett åstundar jag inte att se på en bunt män som ränner hit och dit :) Men vi ska gå till Oliven och äta först och sen till matchen och heja på olika lag och det är ju kul att umgås med gänget utanför jobbet

 

Jag har också sista träffen med systemteorin i veckan – innan jag måste lämna in min paper. Jag som har skrivit typ 3 ord! Det ska till att skriva sista kvällen innan inlämningen antar jag

 

Så fyller Magnus 40 på torsdag också! Vilken vecka det kommer att bli. Men vi har överlevt värre veckor än så. Jag ska i alla fall handla alla ingredienserna till en gräddtårta, och sen baka den på onsdag kväll.

Så allt detta föranleder mitt behov av ett hett bad – sen orkar jag ta itu med den nya veckan med ny energi.

Kajsa

I morse ringde telefonen, sisådär klockan 8 på morgonen. Jag tittade förundrad på telefonen. Hm, på en söndag?

Jag tog upp luren och lite frågande lät :”Veronica?”

”Hej, det är Kajsa!” kom tillbaka på lite osäker svenska. Min Kajsa, vår Kajsa. Vår älsklingstös från Kalifornien, vår utbytesstudent.

Hon bubblade av lycka. Hon stannade uppe bara för att kunna ringa och prata med oss. Hon hade gått ner 20 kilo, hon skulle på audition för att studera till operasångerska i LA (och sjunga en aria från Wagner på tyska), hon hade varit med i en musikal, alla var friska och hon var lycklig. Vi fick alla prata med henne. Hennes svenska var mer osäker och trevande nu men hon kunde fortfarande prata på ganska flytande och obehindrat.

Återigen insåg jag hur fantastiskt det året var i våra liv. Vilken gåva det var att få ha henne här. Hur mycket hon lärde oss och betydde för oss. Hur outgrundligt livet kan vara när man tackar ja till något man inte vet vad det innebär. Yes Man, eller kanske Yes Woman.

Hur viktigt det är att gå med i ett infall ibland, inte tänka ihjäl en idé, inte vara en bakåtsträvare. Men det kan man sällan kunnat beskylla mig för. Oftast är det tvärtom. Visst, ibland har det gett mig näsbränna, men minst lika ofta har jag fått uppleva saker som ingen annan fått (hur hade jag annars hamnat i Sverige, eller Frankrike för den delen . Och ni har väl hört den gamla klyschan om att man sällan eller aldrig ångrar det man faktiskt gjort, utan det man man låtit bli…

Heja Blåvitt!

Vi har en metodhandledare på jobbet som heter Klas. Klas är en fin människa. Han har mycket humana värdegrunder för allt han gör. Han är klok och harmonisk i sin framtoning och han vet vad han pratar om. Klas har bara ett tillkortakommande – Klas ÄLSKAR fotboll, i all synnerhet då EFK, Elfsborgs fotbollsklubb också kallad Guliganerna . Han missar inte en match och han blir antingen jublande glad dagen efter, eller djupt deprimerad.

Nu var det dags för EFK att möta IFK, Änglarna. Där jag jobbar är det 90% Elfsborgare, och så är vi 3 blåvita. Jag brukar inte titta på fotboll på tv då jag anser att det är bland det tristaste man kan företa sig, men när Klas kom med förslag att vi skulle gå på matchen tillsammans så tänkte jag: ”What the heck!” Jag får god mat, får umgås med mina kollegor på fritiden och det känns på tiden att jag får se en fotbollsmatch live. Första gången i mitt 47 åriga liv. Vi skulle börja på Oliven med grekisk mat och sedan bänka oss på Ryavallen klockan 8. Jag har aldrig sett såna massor valfärda nånstans som just denna dag till en fotbollsmatch. Det måste ha varit folkmassor jämförbara med pilgrimsfärder till Mekka och Medina! Ridande poliser, piketer och helikoptrar – jisses.

När vi bänkade oss insåg vi att vi dels satt väldigt nära planen och ett av målen samt i direktanslutning till EFKs enormt upphetsade hejaklack. Sen drog matchen igång och jag blev helt fascinerad. Klackarna avlöste varandra med diverse hejaramsor. De trummade och viftade med flaggor och vid varje sida hänge det en kille i ett lakan för att inte trilla av sargen och skrek i en megafon. Deras synkade rörelser och mäktiga kör skulle kunna med fördel användas i en Brodway musikal. Jag hann knappt följa spelet – och lika väl var det. Vi två som hejade på blåvitt skulle dels ha riskerat livet om de hade gjort mål och vågat pipa ”heja blåvitt”, dels åkte Änglarna på pisk. Men vilken enorm upplevelse det var! Jag tror att jag ska börja gå på fotboll!

I morse kom Linda i full sprut till jobbet: ”Har ni sett dagens BT??!!”

Tror ni inte att vi lyckades hamna på blaskans framsida? Inte illa för en första fotbollsmatch Och vi fick se Arne Hägerfors i egen hög person

Linslus

Jag brukar faktiskt inte vara det. Möjligen beror det på att jag älskar att fotografera – och det gör inte Magnus. Så jag står bakom kameran och resten av familjen framför. Därför brukar det vara besvärligt att hitta ett kort på mig när jag väl behöver ett.

GI-viktkoll har igår skickat ut ett massutskick. De ville ha bra stories till sajten – och skulle även tipsa Expressen. Jag nappade direkt. Jisses, vad kan vara en bättre historia än den om mitt älskade Peppargäng! En grupp damer i alla åldrar som har nu hållit ihop i 4 månader, kämpat tillsamman, gråtit och skrattat i varandras bloggar, peppat, stöttat, hurrat, delat vardagens bekymmer och glädjeämnen. Så – jag tvekade inte en sekund. Jag skrev till Lotten – och inom 3 minuter fick jag svar! Hon skulle absolut berätta om oss och vår sommarträff och hästakräket för Expressen. Dessutom ville hon ha storyn för sajten! Till detta krävdes bilder på mig, uppenbarligen. Före-bild och efter-bild. Efter-bild är ju inte så knöligt, det är bara att ta en! Men före!! Jag letade som en tok bland mina bilder och hittade till slut en halvskum historia från Julafton som jag försökta fixa till i Photoshop. Och så här ser de ut:

FÖRE

EFTER

Nåväl, efter och efter, det återstår några kilo så klart

Vad tycks?

Trivseldag

Regnet det bara öste ner i morse men har man full agenda hela dan så spelar faktiskt väder inte så stor roll. Och jag visste att idag skulle jag inte hinna ha tråkigt. Det var till att skriva utredningar hela dan (nån gång måste man göra det med). Jag har lagt undan små göromål alltför länge så nu skulle det allt minska på skrivbordet. Dessutom skulle ju Lotten från GIviktkoll ringa och intervjua mig på eftermiddan. Och det gjorde hon. Vi pratade i nästan en timme. Jag tror att hon blev riktigt impad av vårt unika Peppargäng.

Från jobbet bar det av hem i god tid. Zache och jag skulle till hans skola för att ha trivselkväll. Det låter fint men innebär i princip att barnens föräldrar får gräva i rabatterna, rensa och fylla på jord, och sen få en kopp kaffe och en kaka. I mitt fall alltså bara en kopp kaffe. Men solen kom fram efter klockan 2 och det var riktigt fint ute. Jag och Anette tog själva tag i en grönsaksbassäng och rensade och pratade och hade trevligt. Sen skulle Zache stå i kakståndet i en halvtimme så jag passade på att åka och handla det sista inför Magnus födelsedag samt att ta ut pengar till födelsedagspresenten han vill ha.

Väl hemma ställde jag mig för att baka tårtan. Han älskar ju jordgubbstårta så det var den jag tänkte åstadkomma. Ville bara byta ut socker mot sötningsmedel. Troligtvis det som orsakade att tårtan blev knäckebröd besläktat med skorpa. Jag har aldrig sett så hård och platt kaka i hela  mitt liv. Nåväl, trycker jag in tillräckligt mycket jordgubbar, grädde och banan så kanske den går att äta. Och hoppas att ingen insjuknar…. Farmor får göra en riktig en, jag suger på bakning!

Imorgon ska det då bära av till Göteborg. Min näst sista utbildningsdag – plus paper – sen är jag kvar med min 2-åriga systemutbildningen. Och på kvällen ska jag ta ut 40-åringen till en superfin libanesisk restaurant i Hängmattan Glina får ta sig hem bäst de vill

Magnus 40 år :)

Det är helt otroligt. Idag fyller min 19-åring 40 Det känns som om vi har varit tillsammans i ett helt liv men samtidigt som om vi träffades igår. Det är alltså 21 år sen…Och min ”unga” man som andra antingen fördömde mig för eller avundades mig är plötsligt inte så purung längre. Han är 40. Det är nästan ett värre slag för mig – helt plötsligt har jag en man som är över 40! Igår hade jag en som var 30+!!! Nåväl – han är å sin sida gift med en mormor

Jag hittade aldrig en murad grill – men med pengarna i handen kom jag på ytterligare en affär som skulle kunna ha dem – Hornbach! Där har jag inte kollat ju! Jag hade min näst sista utbildningsdag idag – i Göteborg. Vad kunde passa bättre än att åka dit och kolla! Dessutom planerade jag och en kompis till Magnus en överaskning. Lisa är 45, gift men Magnus, 38 – idag!!! Japp, våra yngre Magnusar fyller år på samma dag. Så hon bokade bord på Chateau Beirut i namnet – Magnus. Vi kom först men killarna visste inte om att vi skulle dit tillsammans så det var många chockade miner Men så roligt det var! God mat, bra priser, trevliga servitörer – vi hade en underbar kväll. Ungarna fick ta sig hem själva. Ibland måste man bara få göra något själv.

Grattis från Zache.

Skål, Magnus!

Happy birthday to you…

Två Norrlänningar

Och ja, vi hittade en grill på Hornbach! Superfin. Så nu får vi en tjusig grillplats i trädgården. Med GIn gick det å andra sidan käpprätt åt…Libanon….

Dessutom hade jag så trevligt hela kvällen att jag inte ens brydde mig om att vi förlorade i kvartsfinalen – igen.

Uppsats

Ibland har man turmed vädret. Som exempelvis idag. Det regnadeoch blåste hela förmiddagen och var grått och kallt resten av tiden. Det var min smala lycka. Hur hade jag annars lyckats sitta innomhus en hel dag och skriva på min uppsats? Det hade aldrig gått. Så snart solstrålarna visar sig finns det ingenting som kan hålla mig innomhus. Inte ens en oskriven B-uppsats.

Jag satte mig direkt på morgonen. Det sägs att 80% av allt arbete inför en uppsats sker i huvudet. Alltså hade jag 80% klart när jag knäppte på min laptop imorse. När jag en gång satte igång var det bara som att läsa uppsatsen ur mitt färdiga manus i huvudet. Jag skrev så tangenterna glödde. Ibland var jag tvungen att ta en liten paus och dricka en kopp kaffe eller sträcka på kroppen. Min oro att jag inte skulle ha tillräckligt mycket att skriva om visade sig vara ännu en gåmg helt obefogad. 3000 ord kom och gick och jag insåg att jag måste utesluta en del av det som fortfarande fanns oskrivet i mitt huvud. Tänk att det ska alltid var aså svårt att få in alla sina tankar i ett begränsat antal ord…

På kvällen bestämde vi oss för att gå på bio. Det har kommit flera filmer som vi ville se. Jag och killarna ville helst se Wolverine, Cesca och Magnus den nya Star Trek filmen. Det visade sig att Zache var för liten för att få komma in på Wolverine så han fick också se Star Trek. Vi var alla nöjda och glada. Nu väntar vi på Änglar och demoner som har premiär på onsdag.

Förhoppningsvis blir det bättre väder imorgon för nu behöver jag tänka igen. Jag har en hel vecka på mig att fila på min fina uppsats om nätverksmöten. Jag är ganska nöjd men vill göra så bra ifrån mig som det nu är möjligt. Sådant som förtjänar att göras, förtjänar att göras väl, eller hur, mormor?

Det haglar

regnar, åskar och så skiner solen. Det känns ändå som att sommaren har kommit – redan i april. Vi har haft fler soltimmar på en månad i Borås än vi brukar ha under ett helt år! Jag har skrivit klart min uppsats, jag har varit på utvecklingssamtal med lille snurrpricken, jag har utbildat mig i vårt nya datasystem för flexrapportering, jag har skrivit utredningar, fattat beslut, jobbat i min trädgård, chattat med kompisar, skrivit blogg….2 dagar i mitt liv…Imorgon är det utbildning för nyanställda. På kvällarna och i helgen Schlagerfinalen. Tandläkarbesök, körlektioner, festförberedelser, Aura med glina. Livet…

Vi satt runt fikabordet idag och diskuterade den undermåliga svenska sjukvården. Och hur viktigt det är att man inte ger upp livet, inte lägger sig ner och låter sjukdomen ta över. Jag satt med kaffekoppen med kaffe och grädde i och tänkte – jag är bekymrad över några kilos övervikt men jag är oförskämt frisk. Jag har energi till att hinna med allt ovanstående på några få dagar av mitt liv. Jag tillhör de privilegierade, de lyckligt lottade, de av livet beskyddade. Det kanske inte varar för evigt, men så länge det varar så är jag tacksam.

Jag är inte så smal, jag har inte pengar så det räcker alla gånger, jag vill gärna röra på mig mer, köpa en ny snygg garderob, uppleva när Cesca slutar vara fjortisodräglig…men egentligen – vad gäller det?

Det fanns en gång en berömd tjeckisk skådespelare som sa: ”gäller det inte livet så gäller det inte ett skit.” Det brukar jag tänka på när gnället grumlar omdömet. Det – och alla som inte är lika lyckligt lottade som jag.

Mark – läge för det goda livet

Jag har varit på utbildning. Ja, jag vet. Det är ett himla tjat om utbildning. Men jag ÄLSKAR utbildning! Idag var det en heldag för nyanställda i Marks kommun. Med information på förmiddan, god mat på hotellet och sen sightseeing i kommunen, sittandes i en av Marks Limousines härliga bussar. Det var en daghelt i min smak. Fint väder, trevligt sällskap, vackra vyer – och lite kunskap on top of it helt fantastiskt. När Magnus och jag letade efter hus (denna gången) så ville vi bo i Mark. Det måste vara en av de vackraste platserna i Sverige, men kultur, storslagen natur, trygga människor och närhet till allt: Göteborg, havet, textilmeccan Borås och Ullared, allt väsentligt helt enkelt. Viskadalen är så magnifik, och alla sjöarna! Här kommer några bilder på de fantastiska vyerna:

Och visst är det fantastiskt att alla dessa blider är tagna den 13 maj!? Det ser ut som högsommar överallt.

Efter ankomsten hem förde jag krig mot bränneslor ett par timmar så nu är mina händer precisprickiga av alla stick. Men det blir fint när det blir klart. Så kom Magnus, fixade rågkusar med ägg och majonnäs, jag läste och redigerade min uppsats och skickade den till mina kurskamrater och sen spelade vi Aura med glina en timme. Nu är det dags att duscha. Snart är det helg igen. Vi ska handla finbyxor till Zache, nagellack till mamma och pellets till Zander. Resten av helgen ska ägnas åt trädgårdsarbete!

Julerött

Tänk vad svårt det ska vara att hitta det man vill ha. Så länge man är ute bara på en helt obetänkt shoppingrunda så hittar man grejer till förbannelse. Massor av fina kläder och smycken och skor och väskor som man absolut inte har råd med! Men – så fort man har bestämt sig för en viss sak, ett visst shoppingmål, då är det kört.

För si sådär 15 år sedan letade jag efter stövlar. Höga stövlar med låg klack, ungefär såna som har varit så inne denna sista vinter. Det var de inte då. Var jag än gick så var affärerna fullproppade med stövlar a la ABBA, stolpskor men skyhöga tjocka klackar och sulor, som jag själv ägde på 70 talet. Man tröttnar. Jag ville inte bli 15 igen och gå i gräsliga 70-talsskor som de som aldrig upplevt nämnt årtionde. Dock var vad jag ville helt oväsentligt. Det fanns inga andra skor att finna på den svenska skomarknaden.

Igår åkte Zache och jag till Knalle för att handla. Han behövde finbyxor till kalaset och dopet, jag ville ha nytt mörkrosa nagellack och Zander behövde pellets. Byxor och nagellack var det inga problem med. Vi handlade glatt och snabbt och sen – sen kom jag på att det vore grymt fräckt att ha röda smycken till min rödvita topp och vita kjol. Big mistake. Man ska aldrig bestämma sig att man vill ha något särskilt som sagt, då träder shoppinggudarna in och gör genast den begärliga varan helt omodern.

Jag traskade in på Glitter, en av mina favoritbutiker och såg mig förväntansfullt omkring på alla de vackra glittrande accessoarerna. Inget i rött så långt ögat kunde nå. Hela butiken var fylld med turkost – alltså helt åt pepparn fel till min festutstyrsel – men det var också det enda. Jag älskar turkost i vanliga fall men just nu ville jag ha röda örhängen och rött halsband. Jag tillkallade tösen bakom disken och hon tittade på mig ungefär som om jag nyligen landat från något avlägset galaktiskt system. Rött? Nej, det har vi inte. Försök till jul! JUL??!! Jag har inte möjlighet att vänta till jul för sjutton, jag vill ha det nu!

Nåväl, jag köpte pärlor. Vitt går också bra. Men det hade varit fräckt med rött, eller hur? Jag ska se om jag faktiskt inte har kvar hemma något från julas. Små julgranskulor i öronen mitt i maj – ja, varför inte? Vem bestämmer normen? Det gör ju jag

Grillen

Magnus har grävt för uteplats och grill hela helgen och veckan. Pengarna vi skrapade ihop till 40-års present skulle räcka till en betonggrill som de har på Hornbach. En i grå och rosa betong, mycket tjusig på alla sätt. Idag hyrde han en bil och åkte till Göteborg för att hämta den efterlängtade skönheten. Alex och Samuel skulle sedan hjälpa till att lyfta av och greja.

Klockan 9 ringde mobilen. Magnus tvingades tvärnita i Tingstadstunneln och den vackra nya grillen för flera tusen pix gick i flera bitar…Vad ska man säga? Att det var tur att ingen blev skadad? Att den går att laga? Att han borde ha haft den fastspänd eller kört som folk? Jag vet inte. Just nu är hans glädje förbytt i ledsenhet och ilska.

Jag tycker i alla fall att det var tur att ingen blev skadad. Men det gör ont att se hans förtvivlan.

Åt pepparn

Från den stunden jag bidrog till att skapa Peppargänget har jag förundrats. Med tanke på att vi till en början var 30 kvinnor i mycket varierande åldrar och livssituationer, från olika delar av landet och med olika bakgrund var det ett under att vi alltid var så vänliga, så omtänksamma, så upplyftande för varandra. Jag var stolt över alla dessa vackra modiga kloka kvinnor som utan att känna varandra delade glädjeämnen och sorger, som delade med sig av sin erfarenhet och sina tankar, som alltid fanns där för varandra, systrar i kampen mot kilona. Där får ni, alla som tror att kvinnor inte kan hålla sams, att vi förr eller senare hamnar i en konflikt. Jag kände mig privilegierat att ha fått så många nya goa vänner in i mitt liv och jag redde ut varje litet missförstånd som råkade uppstå.

Jag erkänner mig besegrad. Jag hade fel. Tydligen är det ändå så att det i det långa loppet är omöjligt att hålla ihop utan att det blir tråkigheter. När man minst anar det tar något illa vid sig av något som verkar helt bagatellartat – och lyckas dela gruppen i flera. Nej, nu ska hon minsann inte vara med på vår gemensamma blogg. Ja, jag tycker att det är barnsligt. Inte bara helt onödigt, dessutom helt obegripligt vad som gick fel – och jag blir bara så…trött. Jag vet att under hela min GItid har jag kämpat som en liten tok för att hålla ihop alla, att vara så positiv jag bara kunde, att reda ut, stötta – kanske är det det som är problemet. Nej, jag är på intet vis perfekt, men jag orkar inte ta hand om en vuxen kvinnas dåliga självkänsla. Mitt liv, mina timmar är betydligt mer värdefulla än att de ska ägnas åt negativa saker.

Jag har idag loggat in på GI sajten för allra sista gången. De som vill fortsätta vara mina vänner vet var de ska hitta mig. Just nu känns det bara tungt, det gör ont i själen att det ska vara så enkelt att splittra det vi kämpat för i ett halvt år – av ingen vettig anledning alls.

Det går över. Men det känns … inte ens med de godaste intentionerna kan man tydligen lyckas.

I vilket fall så var det inte så farligt med grillen som Magnus befarade. Den går att laga. Och här nedan följer några bilder på vår kommande uteplats, vår trädgård och den fina grillen.

Den kommande uteplatsen.

Vedstapeln, nu klarar vi oss nog.

Äppelblom.

Den olycksaliga grillen.

Bara ett ord på vägen…

Vi är på väg. Efter en lång väntan är vi nu på väg till Norrland. Mitt älskade Norrland som har blivit mitt andra hem på denna jord. Kanske beror det på att min pappa var skogstokig ja, bokstavligen, inte bildligt talat Under hela min barndom har han talat sig varm för skogen och vi tillbringade mycket tid i skogarna runt Stankovice där minmormor bodde. Vi lekte cowboys och indianer, byggde kojor, plockade svamp, hade vårt första kärleksmöte i den vackra granskogen utanför byn. Och min kärlek till skogen bara växte. Gissa hur det kändes att hamna i Sverige, de enorma skogarnas land! Jag hade hamnat i paradiset. Så tyckte även mina föräldrar när de kommit på besök för att inte tala om min förste svåger Josef som hoppade ut ur bilen i farten så snart han såg en svamp i dikeskanten….Till slut fick vi barnsäkra dörrarna och strunta i hans rop om sabbotage

Nu ska vi åka till Hälsingland där jag egentligen hör hemma. Vi ska träffa kompisar efter vägen, i Kumla och Falun, vi ska äta max-burgare i Örebro och vi ska ha 5 ungar med oss, varav 3 egna och 2 till låns (nåväl, Samuel kallar mig för mamma så han är väl också vår .

Jag har träffat Biggan från Peppargänget idag. Och Curran som kom med en bedårande valp och hade med sig världens goaste GI mat. Vilken helt underbar dag! Nu önskar jag alla en helt fantastisk Kristi Himmelsfärdshelg och lovar att skildra både festen och dopet fortlöpande. Och här kommer ett par kort från dagens möte:

2 glada peppisar

Kan man annat än älska dem?

Resan norrut

Oj så vackert det är här i Norrland mina vänner. Resan gick som en dans. Alexander övningskörde hela vägen till Falun men då var han så trött att han höll på att köra åt skogen. Då tog Magnus över. Jag ville så gärna träffa en av peppistjejerna som bor i Falun men det var inga fik öppna så vi ringde och bestämde att vi tar det på söndag istället.

Eftersom vi är 7 pers så måste vi åka i 2 bilar. Jag var bra slut när vi äntligen kom till Galvsbo. Men efter en underbart god saffransgryta med rågkuse piggnade jag till och kunde vara lite social. Och sen kunde jag gå ut på bryggan, barfota i stilla regn, och ta kort på de paradislika omgivningarna:

Kan man annat än att älska detta magnifika land?

Pylles underbara dopbilder

Tilda häller i vigvatten.

Härmed döper jag dig till Edit Veronika K…

Välsignelse.

Hanna med solstrålen Edit.

Hanna, Edit och de lyckliga morföräldrarna.

FOTO: Elin/Pylle

Ännu fler bilder från resan

Jag ber om ursäkt att jag blandade ihop vem som tog bilderna – det är inte lätt när alla brudarna är superfotografer Nästföljande bilder är i alla fall mina – det är jag säker på. Inte lika proffsiga men tagna med mobilkameran får de duga:

Före kalaset i Galvens bygdegård. Alex, Marita, Hanna.

 

Samling på trappan.

Tina (mitt glas med bål

Hanna och Zache.

Fredde.

40 bast med Andreas.

 

Samuel skaffar sig en redig baksmälla.

På dopdagen satt Samuel sedan över en hink och vägrade följa med till kyrkan hihihi. En läxa som vi hoppas varar. Han kallade Ronny för Runar, Åsa för Hulda och stöp i sängen och somnade ovaggad. Han hade ångest hela lördag – det straffar sig att blanda whisky, vin och öl….

När Hanna öppnade presenterna och läste upp kortet från oss fick hon hämta andan en gång och stakade sig på Eve. Hon tittade på mig och frågade ifall det fanns fler syskon som hon inte visste något om Kan det måhända beror på att jag och mina barn fyllde själv en hel rad i kyrkan?

Bilder från paketöppningen:

Alla treåringarna ville så klart hjälpa till. Eve som hjälpte till att bära det stora paketet undrade vad det är man ger en bäbis i dopgåva – hantlar?! Undrar om det var tungt

The Rengsjö man!

Off

Ibland känner man sig lite ”off”. Kanske har man sovit lite dåligt, haft ont i magen mitt i natten, ångest för vissa saker, oro eller vad det kan vara. På morgonen är tröttheten så stor att man hade föredragit att stanna kvar i sängen men drar sig ändå upp – det finns inte på kartan, det har vi inte råd med (vi har fortfarande ingen frys om någon undrar – finns inte pengar till den just nu). På jobbet upptäcker man att halva datasystemet ligger nere och blir ännu mera övertygad att man skulle ha stannat hemma. För vad kan man i dessa tider åstadkomma utan en dator – inte är det mycket. Inte ens telefonerna fungerar. Till slut hittar man en dator som fungerar och hänger lite löst i någon annans rum – utan alla papper och tillbehör som man är van att ha inom räckhåll…

Vid fikat orkar man inte ens skoja med kollegorna – och det är då som Lindis upptäcker min ”off” inställning. Precis som en dator – är man inte on så är man off. Och ingenting fungerar riktigt som det ska. Hårddisken är liksom full…

 

Jag ska sluta tidigare idag. Det kommer en soctant hem till oss, en sån som jag har varit tidigare J Angående 2 nya kontaktbarn som vi kanske kan få. Om alla parter samtycker. Samuel är i Skåne till på fredag och Zache ska till en kompis så jag behöver bara hämta Alex vid 3 tiden eller så. Ute blåser det förfärligt mycket, solen tittar fram då och då men det är inte så skönt att pilla med något utomhus. Kanske ska jag bara småplocka hemma ikväll, läsa allas uppsatser som jag har fått (examination nästa vecka!) och känna mig lite off.

Sommarlovet närmar sig och jag är orolig. Med 4 ungar hemma utan några aktiviteter bäddar det för att de ska ha tråkigt och hitta på dumheter. Ingen av de vuxna killarna har fått sommarjobb. Cesca har inget alls under hela sommaren, Zache ska till kollo i 2 veckor men resten är bara att hänga hemma. Inte bra. Dels blir man orolig och tycker att det är ett kasst sommarlov, dels måste det hela tiden finnas lagad mat – och dels har vi inga pengar att hitta på något på semestern heller. Jag skulle så gärna vilja åka till havet, värmen, men 6 personer? Det kostar ju skjortan! Och inte kan vi väl lämna nån stackare hemma heller…

Hm, det blev en hel del orosmoment när jag väl började fundera på det. Hoppas vikten går åt rätt håll på söndag – så kan jag kanske trösta mig med att köpa något nytt (billigt) sommarplagg.  Och hoppas att det hjälper….

On

Sitter ute i solen och mår som en prinsessa. Förvisso är jag hemma med 2 ganska sjuka barn, men det är inte mer än bara förkylning så de lär överleva. Jag har besökt min förnämlige tandläkare Per och fått en till tand lagad för 900 riksdaler. Skulle det inte bli billigare från juli förra året? Hittills har jag lämnat där goda 3000 spänn. Men det är en fröjd att gå till Per. Vi har alltid så trevliga diskussioner. Idag handlade de om kungahusets vara eller icke vara. Jag råkade nämna att jag ska få träffa H.M. Drottning Sylvia nästa vecka varpå en livlig diskussion utbröt. Våra diskussioner består allt som oftast i att Per har åsikter och jag försöker framföra min med en bedövad tunga, 3 salivsug, 1 stycke borr och 4 händer i munnen. Nickar, ruskar på huvudet, morrar, fnissar o dyl. Mycket upplyftande. Men vad man än kan säga om kungahuset – lite coolt är det allt Det finns trots allt väldigt få kungahus kvar här i världen.

Sen åkte jag och köpte pumpafrön, både rostade som tilltugg och orostade som ett hopp om framtida egenodlade pumpor till Halloween. Sist jag försökte mig på att odla pumpor gick det inget vidare ska jag villigt erkänna. Det var när vi bodde utanför Örebro, i Latorp. Antingen var det något med den närkingska jordmånen eller så var det min (o)kunskap i fråga om pumpaodling – vi fick den största pumpaplantan världen någonsin skådat. Bladen var enorma och påminde inte lite om Triffidernas uppror eller Little Shop of Horrors (I´m a mean green mother from outer space and I´m bad kunde man skönja när vinden susade genom bladen:)) och den sköt ut spröt över hela vår gräsmatta för att till slut ta över den helt. På den tiden hade vi bara 700 kv m hihi. Den har kommit för att överta jorden, det var vi säkra på. Men – inte en pumpa växte på denna monstruösa växt.  Den hade några ynkliga små gula blommor ett tag men det stannade där. Vi fick utrota den med krafttag. Nåväl – i år gör jag ett nytt försök. Jag vill ha egna pumpor till Halloween. Och hör sen.

Vilken vecka

Då har jag tagit mig igenom denna vecka som i början såg ut som en redig katastrof i min almanacka. Den är förvisso inte riktigt över än, hela fredag eftermiddag kvarstår och jag ska planera med en brukare, men sen är det helg.

På onsdag har jag varit på Ågrenska hela dagen som särskilt inbjuden gäst. Ågrenska firar 20 års jubileum i år och vi som fattar beslut om placeringar blev gäster. Underbar dag. Det var kallt och blåsigt men vad gör väl det? Vi fick en rundtur på ön, blev underhållna av barnkören och Tripple and Touch, fick en riktig lyxlunch och fick träffa H.M. Drottning Sylvia. Jag tog tusen kort som alla visade sig vara ganska värdelösa eftersom Hennes Majestät satt med ryggen mot mig men jag var 7 meter från en ritkig kunglighet och det var skoj. Trots säkerhetspådrag och alla papparazzi.

Igår hade jag min examination i systemteorin. Nätverkslaget kom och närvarade vid examinationen och det var superkul att de ville komma eftersom min uppsats handlade om deras arbete. Vi hade ceremoni och fin middag och nu har jag alltså ett till diplom Undrar just vad mor min skulle säga om det Jag är i alla fall glad och stolt.

Det var mycket jobb denna vecka och hemma ser det ut som kriget men det får vi ta i helgen. Tyvärr kom Samuel inte in på Folkhögskolan så det är mindre kul. Han är jätteledsen för det. Hans chanser att faktiskt få en utbildning krymper för varje år som går. Killen fyller 21 och har inte ens påbörjat gymnasiebanan….

Cesca hade lyckats fånga Ronnys virusar när vi var i Norrland och låg hela veckan med hög feber och hosta. Idag pallade hon sig till skolan i alla fall för att få godkänt i slöjd. Jag har vissa synpunkter på hur man kan låta barnens betyg hänga på sista lektionen – de kan faktiskt bli sjuka! Men förhoppningsvis fixade hon det idag.

Nästa vecka börjar sommarlovet och jag fasar. 4 görlösa ungar hemma i 2 månader – det är inte så vidare roligt för oss föräldrar. De vill åka hit och dit, och det vill vi också, men med tanke på att vi har skulder för festen och inte har en frys ens en gång så blir det inget åkande alls. På sin höjd till Varberg för att bada….

Japp, full rush som vanligt. Hoppas att det inte regnar hela helgen. Just nu känns det som att jag mest behöver bara ligga i vågrätt läge och ta igen mig.

Mot sommaren

Det blir inte mycket bloggande nuförtiden. Tiden räcker liksom inte till allt man vill hinna med. Vi ägnade hela helgen åt att möblera om i huset så att alla barn fick varsitt rum. Det låter sig inte göras i en handvändning. Alla rum måste på något sätt utrymmas, städas, och sen möbleras. Men sen vi gjorde det så har det blivit väldigt lugnt och tyst i huset så det var det verkligen värt.

Magnus bygger uteplats och nu är grunden äntligen utgrävd. Samuel grävde det sista igår. I helgen blir det om vädret tillåter det riktiga byggandet, med grus och sand och plattor. Men det blir så bra, med vårt nya parasoll och fina grill. Bara det nu inte öser ner hela helgen.

Zache ska åka på kollo på söndag. Jag måste alltså packa och märka kläder och förbereda på lördag. Ungarna har sommarlov så jag måste även se till att det finns mat hemma. Till min semester är det fortfarande över en månad kvar.

Men jag var så redig att jag tog en stavrunda på 5 km igår och kände mig så duktig J Troligen kan jag inte låta bli att ställa mig på vågen på fredag. Det känns på kläderna att jag hade gått ner mer i vikt och då vill man gärna ha synliga bevis på detta. Snygg-sjuan närmar sig. Och med den möjlighet att jag faktiskt köper mig åtminstone en ny klänning till sommaren. Om ekonomin tillåter.

Vår frys har nu, efter ett halvår, blivit dödförklarad. Gas-Bosse gav upp. Synd att vi behövde vänta på besked i ett halvår. Så våra efterlängtade skattepengar går till uteplats och nya vitvaror. Tur att vi får dem i alla fall.

Punka

Vid eftermiddagsfikat kom några kollegor och påpekade för mig att min bil har punka. Jag gick ut för att titta och mycket riktigt – flat tire. Ingen luft alls, helt platt. Sk*t. Jag är lika händig med bilar som den svenske kocken var i köket. Zip. Så jag kastade mig på telefon och ringde Magnus. Han skulle komma som en räddande ängel men först vid så där 6 tiden. Nej, så kan vi inte ha det. Först googlade jag fram en däckfirma i Kinna, ringde dit och bad att få köpa ett däck. Killen sa: “Jaha, vad är det för dimension?” Dimension. Nog har jag hört talas om andra dimensioner men min bil var högst påtagligt i denna jordiska dimension så hans fråga var för mig helt obegriplig. Han upplyste mig tålmodigt att samma bilar kan ha olika däckdimensioner (tänk vad man lär sig av en punka!), jag gav upp och funderade på andra lösningar som lifta hem, gå eller åka buss. Sen kom jag på: jag hade ju hört talas om en spray som man trycker in i däcket och voilá!

Min kollega körde mig till OK-Q8 och där inhandlade vi den magiska burken. Dimension? Upp till 14″ tyckte jag lät bra. Den synen skulle ni se när Camilla och jag satt i ösregnet på parkeringen, blöta som två höns, läste på en burk, klurade ut hur man bär sig åt för att släppa ut luften ur däcken och sedan pysa in tätningen i däcket. Men det var som trolleri. Däcket lyftes och fylldes och jag kunde i sakta mak ta mig hela vägen hem. Däcket är fortfarande runt och fint. Tänk vilka mirakel man kan åstadkomma med en burk för 79 pix.

Lycka

är att ha en familj. En massa ungar som släpar hem en massa kompisar och pojkvänner. Som bråkar och kivas och har kul ihop. Ungar som är friska och fulla av energi och egen vilja. Ungar som kräver uppmärksamhet och nya mobiler och att titta på film tillsammans på kvällarna.

är att bo ute på landet med skog runt omkring. Höra fåglarna kvittra klockan 4 på morgonen när småkillarna vaknat och river ner huset.  Att se rådjur och älgar oftare än bilar. Hitta en liten groda på gräsmattan. Gå ut mitt i den ljusa sommarnatten i bara nattlinnet och njuta av den friska luften.

är att ha vänner. Mina peppisflickor som finns för mig i vått och torrt. Mina underbara kollegor som gör det så trevligt att gå till jobbet. Att veta att det alltid finns någon man kan ringa eller smsa när behovet uppstår.

är att ha barnbarn som växer och mår bra därför att deras föräldrar är de finaste i världen.

är att vara nöjd med livet. Att vara helt frisk. Att ha det man för dagen behöver.

Lycka är att vara jag.

Sommartankar

Då har sonen blivit ivägskickad till sin allra första kollo-vistelse. Han såg så mycket fram emot den. Först kändes det lite tveksamt. Han visste ju inte vad det innebar så vi fick förklara vad man gör på ett kollo. Men sedan han fick kläm på att man badar och fiskar och leker så var han eld och lågor. Han ska vara borta i 3 veckor – och då ska man veta att han aldrig tidigare varit iväg hemifrån. Men man kan ringa dit ibland, det finns en besöksdag inplanerad och skulle det bli helt omöjligt så är det faktiskt bara i Espevik utanför Varberg. Knappt en timma hemifrån.

I januari har min lilla Fnyz fyllt 25 år och fick i present ett löfte om spa-hegl tillsammans med mor sin. Så idag har jag spanat runt lite och hittat ett vackert spa på Orust. Jag bokade direkt. Nu har jag tre roliga saker att se fram emot i sommar: peppisträffen, spa-weekend med Hanna samt en fotvandring på Kinnekulle med Elida. Bara det blir väder så man slipper bli dyngsur.

Jag känner verkligen att snart behöver jag denna sommarvila. Det har hänt så mycket under det senaste året och jag känner att jag behöver bara vara. Bara få sova ut på morgonen, slappa i nån stol på dagen och äta något gott till kvällen. Det är den vanliga före-semestern-tröttheten som har infunnit sig. Ofta resulterar den i att man blir sjuk så fort semestern har börjat. Det vill jag verkligen inte.

Nu önskar jag er alla en toppen vecka, snart har vi Midsommar här och sen är sommaren i full gång. Ute lyser solen och man vill egentligen bara sätta sig ute i solen med en kopp kaffe och njuta av livet. Det gör jag nog – nu.

Ett kuvert kom lastat

När jag kom hem från jobbet var det tyst i huset. Jag hörde att storkillarna var i sina rum och spelade men annars var det tyst. Så surrealistiskt – som om jag var i mitt eget hus och ändå inte. Det är ju aldrig tyst här. På bordet låg ett kuvert. Jag öppnade det med nyfikenhet – det var från Hanna. Hon hade röjt i farmors hus och hittat kort som farfar tagit, kort som jag inte ens visste fanns. Där var jag för nästan 30 år sedan, flickorna när de var små, Stefan och hans brors familj. Jag förflyttades blixtsnabbt bakåt i tiden. Framför mig på bordet låg 2 kort som jag aldrig sett förut och som blev genast mycket värdefulla för mig. 2 kort på min allra första dag i Sverige. Det var den 17 juli 1981, jag hade en riktigt mardrömslik tågresa bakom mig och jag var höggravid med Tina (trots att det knappt syns ) Första kortet är taget strax efter vår ankomst till stationen i Söderhamn, andra utanför Annas och Göstas hus som i början var vårt hem.

På stationen i Söderhamn.

Ja, så enkelt var början på mitt liv i Sverige. Jag kunde bara 2 ord på svenska, ”myra” och ”mygga” men det rådde jag snabbt bot på. Tack gumman att du räddade korten åt mig

Fnyzis på en filt i Storsjön.

Sista fyndet – Tina klär julgranen hos farmor och farfar.

I år blir det alltså 28 år sedan jag påbörjade mitt liv i ett nytt land, det vackra Sverige. Jag har aldrig ångrat en endaste dag.

Det är så tyst

Idag var jag beredd på liv i huset. Francesca och Mattias var i stan igår men idag skulle de vara hemma. Och så de stora grabbarna. Jag var trött, det var svårt att kliva upp i morse. Jag tog en omväg hem, genom skogen. Lite tid för mig själv liksom. Jag såg framför mig hur jag blir överfallen av tonåringar med diverse berättelse vid hemkomsten och ville skaka fram lite energi. Men det var tyst…Francesca sov i soffan. Mattias var försvunnen. Och storkillarna satt i sina rum.

Mattias hade åkt hem, det var väl lite tråkigt här ute i skogen. Cesca som är nattrött och som satte uppe till 4 på morgonen med honom sov som en sten. Jag tassade upp till mitt rum, knäppte på datorn och betalade diverse räkningar. Så skönt det var – inga småbarn i huset. För allra första gången någonsin! Det känns mer och mer att jag närmar mig 50 och att småbarnstiden är mig mer och mer främmande. Jag har liksom gjort mitt och nu känns det mest skönt när jag får inhämta lite krafter efter jobbet.

I sommar har jag 3 underbara saker att se fram emot, alla barnfria. Peppisträffen, spa-weekend med Hanna och fotvandring med Elida. Sen har vi en del som vi ska göra med barnen också. Skara sommarland och Liseberg och annat. Kanske en utflykt till Tjeckien med. Men det är de korta barnfria dagarna som kommer ge mig kraft mest. Jag sover inte så bra om nätterna för alla värmevallningarna hjärtklappning och sånt. Så krafterna tryter emellanåt. Måste nog fråga nån av mina peppiskompisar hur länge det pågår, klimakteriet. Men några år får jag nog vara beredd på.

Midsommar

Strax inna gästerna anlände öppnade sig himmelen och det blev skyfall, hagel och åska.

Magnus och Magnus grillade den underbara italienska korven ute men åt gjorde vi innomhus.

Cesca med midsommarbuketten.

Lisan lastar på.

Sen kom solen och vi kunde faktiskt tillbringa kvällen ute, med lite vin och lite öl, och vi hade så trevligt!!!

Hoppas att ni alla hade en lika trevlig Midsommar med familj och goda vänner.

Ha en underbar sommar!

Äntligen sommar!

Trots det uschliga vädret var det en härlig Midsommar. Vi kunde trots allt sitta ute en hel del, vi hade goda vänner på besök, Lisa, Magnus och Elida, vi åt gott och hade trevligt. Jag ringde till Zache och han tyckte att det var kul på kollot men att tiden gick trots det segt. Han såg fram emot att vi skulle komma nästa helg. Vi ska skicka ett nytt brev med ett nytt DS spel idag så kanske kommer tiden gå snabbare för honom. Han berättade stolt att det inte hade varit något bråk (varför det nu skulle bli det – snacka om att hans gamla fröken lyckats indoktrinera honom!) och att Roger(?) tycker att han är en jättego kille. Det är han ju! Lite revansch är det allt.

Idag lyser solen från en oskyldigt blå himmel som ser lite frågande ut: ”Vad då? Jag har väl aldrig spottat ner regn eller hagel?” tycks den säga lite förnärmat. Och så länge den håller sig i skinnet så är jag lycklig för det. Eftersom det ser ut att bestå ett tag så ska vi göra i ordning den nya poolen ikväll. Det bästa jag vet är att komma hem en varm sommardag och ligga som en pickles i poolen, med ett glas citronvatten i handen. La vie est belle.

En annan rolig sak som gläder mig mycket är att jag äntligen lyckades spräcka 85 kilos gränsen. Jag ligger runt 84 nu och det känns verkligen på alla mina kläder att de åker av mig Underbart! Ger man sig bara f*sen på att det ska gå – då gör det det till slut. Enveten, jo, jag vet :) Men det underlättar. Så nu är det snart dags att börja inhandla den nya sommargarderoben. Inte i storlek 38 än, men väl 40 och det är inte så dumt det heller

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

När man bor i ett eget hus kan man drabbas av diverse problem som man måste lösa på egen hand. Bor man dessutom bortom all ära och redlighet som vi gör så tillkommer ytterligare trubbel som att man har egen avloppsbrunn som hela tiden svämmar över och det blir stopp i den, eller att man har egen brunn som helt plötsligt får slut på vatten. På vintern drabbas vi oftast av strömavbrott när stormarna blåser ner träden över elledningarna men det åtgärdas i alla fall av Vattenfall.

Nu har grundvattennivån sjunkit så lågt att vi är utan vatten…Betänk att vi  bor utanför Borås (Sveriges tredje regnigaste stad) samt på standen av en å och ett träsk. Och vi är utan vatten.

Igår försökte jag få tag på någon som kunde hjälpa oss. På kummunen kikade snubben på en karta och upplyste mig om att så som vi bor (som sagt – långt från allt och alla) så finns det ingen chans att få kommunalt vatten. ”Ring brunnsborrning”, sa han glatt.

Sagt och gjort. Sen dess jagar jag någon som kan tala om för oss varför vi är utan vatten. Vi springer till ån efter vatten (hihi) för att kunna spola på toaletterna, Magnus köpte 2 plastdunkar och fyllde på på jobbet och jag köpte dricksvatten på Hemköp. Men vi kan inte duscha och vi kan inte tvätta. Jag duschar på jobbet, barnen får stinka tills vidare Jag sa åt dem att blir det kris så får de gå och tvätta sig i ån.

Ibland undrar jag (och jag vet att jag har sagt detta tidigare) om det sitter någon där uppe och testar hur länge min livsoptimism håller. Jaha, hon pallade för att vara utan frys i ett halvt år, punka på däcket tog inte ner henne heller, och inte strul med uteplatsen heller. Då ska vi se om du fortfarande ler efter att du blir utan vatten i några veckor! Ja, inte vet jag, men än så länge står jag upprätt och anser att detta med praktiska problem är ingenting att känna sig deprimerad över. Eller som min kära mor alltid säger: ”Gäller det inte livet så gäller det inte ett skit!”

Uteplatsen är nu en bit av paradiset

Jag vet, jag är kass på att skriva. Sorry. Men det är sommar och sol och värme och jag lever mina dagar utomhus. Vi har fått tillbaka vatten, det var bara vattenpumpen som trillskades.  Brunnen fylls på med 2 kubik per timme så vi lär aldrig bli utan vatten, nånsin. Vi fyllde på poolen och i den har vi legat sen dess, varje ledig stund.

Magnus har fått klar uteplatsen. Inte grillen dock, det blev ett litet tankefel när han skulle limma så vi får inhandla nytt lim imorgon. Men resten är klart och jag älskar att sitta där, ta ett glas och blicka ut över min vackra trädgård. I helgen hade vi också våra kontaktbarn och vi gick på bio för att se Ice Age 3. Rolig och underhållande. Förvisso lyckades vi tappa bort en av killarna men vi hittade honom igen. Han gav sig ut till bilen, 5 bast!

Nu är det 2 veckor kvar till semestern. Magnus har 1. Det behövs lika mycket som förra året. Jag är ensam på jobbet och hoppas att alla inte tänker ansöka om insatser dessa 2 veckor för då blir det körigt…

Jag avslutar inlägget med lite bilder från vår verklighet

 

Alex i poolen.

Cesca i poolen.

Magnus har börjat med underlaget.

Plattorna är på plats!

Vår bit av paradiset.

Grillen

Japp, den är klar Magnus och Samuel limmade och grejade hela kvällen men nu är sköngeten klar och ska väl invigas i helgen. Så här blev det i slutänden:

Är det inte tjusigt?

Nästa projekt – en rabatt runt platsen, en liten mur, gång mot vedboden, planteringsbänk samt ett alpinum av den överblivna jordhögen. Inte konstigt att folk tycker att vi grejar hela tiden

Skor

I vanliga fall är jag ingen skomänniska. Jag är en klänningmänniska, kjolmänniska, eventuellt en topmänniska. Men idag hittade jag en svart klänning på KappAhl – och sen ett par skor på DinSko som  jag bara måste ha! Och det var verkligen länge sen jag köpte nåt till mig själv, i all synnerhet inte skor:

Moje strevícky jsou celé ze zlata

kdyz je obuju jak pripadám si bohatá…

Som en drottning på bal, eller Askungen kanske

Peppisträffen

Ja, då har vi haft vår efterlängtade peppisträff. Jag och Lindis startade lite tidigare och inväntade sedan alla peppisarna som kom från alla delar av landet. Det var inget konstigt alls, det var som att återse gamla goa vänner. Vi har tjötat så mycket på bloggarna att man känner varandra så väl vid det här laget!

Vi åt och drack och vi sjöng och skrattade och tjötade. De fick mig att sjunga den ryska nationalsången – 2 ggr! Det var helt fantastiskt. Vilka goa kvinnor det finns i vårt avlånga land. Ändå saknade vi ett flertal men förhoppningen är att de ska kunna vara med den 10 oktober då det bär av mot Råby. Där ska Cissi ordna en ny träff för oss.

Jag har 2 dagar kvar att jobba. Sen är det semester. Men som vanligt så är den fullbokad. Vi ska ha Filip ett par dagar, åka till Skara sommarland, Varberg och Liseberg, vi ska ha min systerdotter hos oss i 2 veckor. Jag ska vandra med Elida och åka på spa med Hanna. Och vi ska ha våra kontaktbarn en helg….Men det blir bra, bara jag får soooova. År så trött på morgonen nu så det är lögn att komma upp ur sängen.

Här kommer så lite bilder från träffen:

Välkomstdrinken.

Med Suz.

Det finns fler men jag tog bilder med min Conica och de måste framkallas

Nya bilder

Ikväll är jag trött. Bara en halv dag kvar att jobba men jag är sluuuut! Därför lägger jag bara ut bilder – från vår invigning av den tjusiga grillen, min trädgård och Ales förvandling

Japp, slut för idag

Första semesterhelgen

Den förlorade dottern har kommit hem igen strunta i den gödda kalven (fast det var ju GI rakt av på den tiden hihihihi). Jag har haft det körigt och roligt hela helgen. Jag gick på semester redan torsdag mitt på dan och jublade heeela vägen hem Vädret skiter jag i, jag har SEMESTER!!!!

På lördag kom Tina och Filip från Borlänge. Tina skulle ta sina syskon till Liseberg medan jag såg efter Flippisen. Hon jobbar på en handelsträdgård under sommarlovet och hade med sig lådvis med perenner till sin mor. Så medans alla barnen badade i poolen struttade mormor ute i trädgården och planterade perenner i sina rabatter….

På söndag åkte hela baletten till Liseberg och hade sån tur att det inte kom nåt regn under hela dagen. Zach var tydligen helgalen och åkte allt han såg. Idag har han träningsvärk, hihihi. Vi hade Flippen hemma och tog det lugnt. Vi snickrade vårt postlådehus och min blombänk (bilder kommer )

Idag åkte Tina och Flippen hem til Dalarna. Imorgon kommer min systerdotter Vera, 14 bast, till Göteborg, och ska hämtas ut mot en fullmakt Hon har med sig massor av goda tjeckiska korvar som jag tänker ohämmat smälla i mig Ja, livet går även under semestern i rasande fart, med barn över hela huset …. Mina liljor blommar, min trädgård är så vacker den här tiden på året, och jag har semester! Herrejöstanes – hur skulle jag kunna bli annat än superlycklig!

Cirkusen och blommorna

Tiden bara rusar iväg när man har roligt. Vi har nu hämtat Vera, snickrat och planterat om, vi har målat och grejat, grillat fantastiskt goda ”burty” och nu kommer de utlovade bilderna =)

Nu är den efterlängtade bänken fylld med krukor och redskap och pryder sin plats. Fin, eller hur?

Japp, det står Vi och Ullis =) Vera tycker att den är fullständigt smaklös med alla färgerna. I Teckien är allting liksom – vit och svart och grått. Det är smakfullt hihi. Hon tyckte att den ser ut som något en cirkus lämnat efter sig och tog kort på den för att visa gräsligheterna för sin mor. Ja, alltid retar det någon. Ullis har inte sett den än vad vi vet. Hennes reaktion ska bli roligast.

Och så lite bilder från blomsterparadiset Grimskulla:

Mina älskade liljor – igen =)

Den nya rabatten längs med uteplatsen är ny fylld med perenner som Tina hde med sig som födelsedagspresent till sin trädgårdsgalna mor =)

Pink queen.

Helheten är inte så dum. Trots att cirkusen lämnade sin postlåda ;D

Ytterligare händelser i bilder…

Vera badar i poolen.

Bus med killarna.

Ute med Ruffs.

Mmmm, grillade tjeckiska korvar kallade ”burty”, smaskens.

Ja må jag leva

På kvällen åkte vi till Wild West Steak House i Halmstad – helt fantastiskt ställe! Jag åt potatis för första gången på 7 månader – oj vad de var goda!

Jag älskar min planteringsbänk

Ja, det var en del av våra upplevelser i bilder. Det är ungefär det jag hinner med nu på semestern, ständigt minst 5 barn i huset. Idag var det 6. Imorgon planeras Skara sommarland om vädret tillåter. Men sämre än här kan det ju knappast bli…

I Skara

Från vår dag i Skara:Cesca sitter fullt påklädd och har ingen lust att bada.

 

Vera gör ett tappert försök att sola.

Zache badade, åkte allt han såg och frös…

Det är mycket bättre att sätta på sig en fleecetröja och grilla…Svensk sommar i Borås, vad mer ska man säga…

Imorgon åker Vera hem till Tjeckien. Hon vill inte. Men hon får ju komma nästa sommarlov igen. Detta gick ju som smort.

Idag hade vi Radio Sjuhärad hemma. De direktsände från oss ang vårt år som värdfamilj åt en utbytesstudent. Det var riktigt kul. Nu finns inlägget på deras hemsida, med ett foto och allt (http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/program/index.asp?programid=3194 

På spa

Utan att orda alltför mycket tänker jag bara lägga in några bilder från Hannas och min första dag på spa. Vi hade ett helsike att ta oss ur det söndergrävda Göteborg men när vi struntade i GPSen så gick det genast mycket bättre. Vi har nu bastat, simmat, promenerat på ön, ätit trerättersmiddag och lyssnat på jazz:

Hanna nuter av en flaska kallt vatten – det var varmt!!!

Ellös på Orust – vackert väder, vacker plats.

Och så stilla jazz underhållning – ”En mun är hälften av en kyss”

Fortsättning kommer…Imorgon ska vi ha våra spa behandlingar och massor av god mat igen, afternoon tea som serveras i salongen och bubbelpool och bastu och allt, mmmm. Jag äter helt fel men vad katten – jag har varit millitärstrikt sen 1 januari – denna helg är ett undantag.

En dag full av solsken

På kvällen satt vi ute på uteserveringen och njöt av livet. Efter en dag full av solsken, behandlingar, god mat, shopping… Imorgon ska vi hem efter en god frukost och ett sista dopp i poolen. Men det har varit en toppenhelg.

Zache fyllde 10 år idag. Hanfick sin gecko-ödla. En gacko med en gecko…vi har lite mer presenter åt honom också. Man fyller 10 år bara en gång.

Hemma igen – dags att vandra!

Igår checkade vi ut från vår underbara helg på Ellös. Vi gick ner till restaurangen för att äta frukost och tänkte ta ett sista dopp i bassängen sedan. Vädret var grått och mulet och vi kände att det är nog lika bra att ta oss hemåt. Eftersom Göteborg är en enda röra av uppgrävda vägar just nu så struntade vi i GPSen denna gången och åkte på skyltar. De drog oss ett varv runt hela stan på västra sidan, över Älvsborgsbron och ner på södra leden. En nätt omväg på en dryg halvtimme….men vi kom till Borås lagom till att plocka upp Fredde på Centralen och hemma var grillen igång. Vi tog en whisky och plaskade sen med Zache och Cesca i poolen med de nya flytpinnarna och hans uppblåsbara sköldpadda.

Zache kom direkt med sin födelsedagspresent – leopardgeckon Terry. Supersöt varelse med hårt skin och mjuk svans. Vi åt gott och pratade inpå sena kvällen.

Idag har de åkt hem och jag måste ta tag i handlingen inför min och Cescas vandring på Kinnekullen. Sista semesterveckan….

En gecko i händerna på ett gacko…

….stod det i ett sms som jag fick i lördags. Zache fyllde 10 och vi var inte hemma, Hanna och jag. Men vi skulle ju hem dagen efter, men flera presenter. Nu har jag fått träffa Terry och han är makalöst söt:

 

Zache är överlycklig och bär på honom hela tiden.

Hanna och Fredde gav sig iväg i morse men ännu så har de inte hunnit hem. Det är vägarbeten i hela Sveriges avlånga land. De har suttit i köer hela dan. Sista bilden från vår underbara helg tillsammans:

Vi satt och myste på vår uteplats.

Det var meningen att vi skulle ut och vandra, Elida, Cesca och jag. Men vädret på Kinnekullen verkar bli ytterst oberäkneligt. Jag bad Elida att kolla andra roligheter som vi skulle kunna hitta på och jag måste säga att jag är impad av tjejen. På ett par timmar lyckades hon att helt ändra planerna, hitta på massa roliga saker vi kan göra, fixa föräldrarnas lägenhet för 2 nätter – och förbli ganska nöjd och glad Härliga tösen min

Under de 2 timmarna hon omplanerade åkte Magnus och jag till Borås och skaffade kyl, frys och tvättmaskin. Nu får det vara nog med att inte ha någonstans att stoppa in matvarorna och att lysna på en tvättmaskin som låter som om hela dess innandöme vore löst (vilket det troligtvis är). 20 lakan. Med frakt och installation av allt, samt bortforsling av de gamla varorna. Och ett halvårs betalningsfri period. Fram till dess har jag fått tillbaka på skatten och biffen är således klar.

Nu ska jag packa klart. Det är en tur via Vårgårda till Lidköping, sedan bär det av till Läcköslott, Nordens Ark och även än grillkväll på Kinnekullen. Bilder kommer.

Till Lidköping

Idag bar det av mot Lidköping. Vi hämtade Elida i Vårgårda och invaderade sen hennes föräldrar som hade lagat en god lunch till oss. Vi vaccinerade en bunt katter hos en äldre veterinär, åt lunch och gav oss sen iväg mot Läckö slott. Där var det spännande rundvisning.

Cesca, Wille och Elida.

Cesca och Elida på slottsgården.

Tjejerna på slottsgården.

På väg mot slottet.

Tjejerna på väg ut i slottsträdgården.

Elida på slottsgården.

Sen blev det så vackert väder att vi bestämde oss för att fortsätta till Spiken och äta rökt sik:

Längst ut på Spiken.

Och sedan vidare tvärs över halvön till Hindens rev:

Jo, det är Elda som fotar i fjärran

Planen är att imorgon åka till Kinnekullen och vandra, grilla och se vackra vyer. Vädret ser tveksamt ut men vi får väl bara chansa

Dag 2 i Lidköping

På onsdag åkte vi ut till den källa där Olof Skötkonung döptes till Sveriges förste kristne konung. Det fanns underskrifter i sten av alla kungligheter som har varit där på besök:

Carl Gustaf och Victorias namn i sten

Cesca hittade en snigel och uppmanade honom att inte bryta ögonen av sig

Här är vi och dit ska vi, sa Elida och vi drog iväg till Lasss grotta:

Lasse var en speciell man. Han kunde lite om magi och han ville inte betala skatt. Det behövde man inte om man bodde i en grotta i början av 1800 talet. Så – Lasse byggde si g ett hus i en grotta…

Kanske inte dagens standard men gratis…

Närmare än så här vågade hon knappt gå – för många andar i farten.

Utsiktstornet på Kinnekulle med följande utsikt:

Stenbrottet från tornet – och dit var vi på väg för att grilla. 

Fortsättning följer när jag har sovit ut

Lidköping dag 2 – forts.

Efter utsiktstornet fortsatte färden till Elidas älskade stenbrott – i naturreservatet Munkängarna. Vi förlitade oss på hennes kartläsning och det gick fint. Vi parkerade utanför den trollska lövskogen, lastade ryggarna med ryggsäckar fyllda till bredden med mat och kläder och gav oss iväg. Det var otrligt vackert i skogen och trots myggorna och att Elida faktiskt inte riktigt kom ihåg vägen så vi gick lite fel så var det en härlig promenad till stenbrottet. Här kommer bilderna från skogen:

På väg till Munkängarna.

Genom skogen….

vackert eller hur?

Till slut kom vi fram till stenbrottet:

Äntligen framme.

Elida och Cesca vid vattenkanten.

Det tog oss en timme att få liv i kolen, med hjälp av grässtrån, träpinnar, tändare och massor av luft från våra plågade lungor. Men vi lyckades, och bortsett att jag skar pekfingret i 3 delar (gallret var skitvasst!) så fick vi till slut mat. Vi vandrade hemåt nöjda och glada.

Nordens Ark

Tredje dagen av vår minisemester var det dags att besöka Nordens Ark. Cesca har varit dit tidigare med skolan och var lyrisk, djurkär som hon är. Vi hittade fram även denna gång och trots att det såg ut att regna så klarade vi oss faktiskt hela dagen med bara några få droppar.

På väg in.

Snöbocken.

Przewalskis häst.

Matning av Amurileoparden.

Och så mi absoluta favorit – manvargen.

På det hela taget var det en skön minisemester med mycket vandrande, sköna vyer och upplevelser. Jag vill rikta ett särskilt tack till Elidas föräldrar som upplät sin lägenhet åt oss i 3 dagar. Vi hade det härligt.

Galanty – en av mina begåvade flickor

Cesca är en fena på teckning. Har alltid varit, sen hon kunde greppa pennan. På ett sätt tar man det som självklart eftersom jag själv tecknar en del. Men först när andra reagerar inser man hur begåvad hon faktiskt är. Här nedan kommer ett urval av hennes alster (för tillfället mest djur, i all synnerhet vargar) och länken till hennes galleri på DA för er som vill se mer.

 

 

Och länken kommer här: http://galanty.deviantart.com/

Visst är hon duktig?

Den allra allra sista semesterdagen…

Den kommer alltid lika fort och lika chockande, lika ovälkommen och lika oundviklig. Man gruvar sig för den redan innan semestern börjar eftersom man vet att den är bara bakom hörnet och lurar hela tiden, och man vet hur hemskt ångestfylld den brukar vara. Vet inte om det spelar någon roll ifall semestern varit solig och vacker eller regning och kall. Jag har bara upplevt det sistnämnda alternativet. Åtminstone känns det så just nu. Och så har man ett helt arbetsår framför sig…

Lilla Vera vill komma till jul. Det förstår jag, här är det lugnt och skönt och så är hon förtjust i Alex Så om Tina och Flippis håller traditionerna så blir vi 9 pers till jul Ja, jag vet att det är sommar nu, men det känns inte som det. Det blåser och är kallt och egentligen så tycker jag om både hösten och vintern så det är bäst att börja planera julen

Barnen börjar i skolan på onsdag, Alex på torsdag och Samuel på fredag. Sen är vi igång igen. Cesca vill ha tid hos frisan på tisdag så jag ska försöka trolla fram en sådan. Och då kan jag passa på att beställa en tid för ansiktsbehandling till mig själv, till slutet av månaden. Det ska jag nu ha som egen tid. Jag går ju aldrig till frissan så det får bli lite skönhetsbehandling en gång i månaden. Nåt ska man ha att längta till.

Fredag lalalaaaa

Då har den första arbetsvekan snart gått – och glinas första skolvecka med för den delen. Och vi lever alla ännu

Francesca ville vara tjusig när skolan började så åt henne fick jag beställa en tid hos frissan. Jag har alltid klippt alla själv men nu börjar hennes krav överstiga mina färdigheter så det fick bli hennes allra första frissa-besök. Hon var med mig på jobbet hela dan och klockan halv fyra skjutsade jag henne till frissören (det var en ung kille och det var ganska bra). Hennes hår klipptes upp och plattades till. Hon var så nöjd. Det såg liksom ut som ett skimrande chokladfall, som i Schwartzkoppf reklamen.

På onsdag var både hon och Zache uppe med tuppen. Så roligt är det bara första dagen när skolan börjar. Sen går det över. Redan på kvällen var hon sitt vanliga depressiva jag. Stackars livet.

Zache har Peter i varenda ämne. Det betyder trubbel. Peter har ingen lärarförmåga alls, barnen gör precis som de vill och då blir han sur och skriver lappar till föräldrarna. Vi fick säkert 30 stycken bara föregående året, och då hade han Zache i endast 2 ämnen! Jag blev helt ledsen när jag såg det. Jaha, då vet man vad man har att vänta sig. När Zache hade Katrin så var det helt problemfritt….Det finns vissa som borde byta yrke…

Alex och Samuel började senare. Samuel fick CSN lån och känner sig nog jätterik just nu – men jag är lite bekymrad över hans pengasinne. Han kan inte alls hålla i en krona. Eller planera framåt. Nåväl, vi får se hur det går.

Alex längtade sig fördärvad till skolan han med. Det var nog gräsligt trist att sitta hemma hela sommaren. Inget jobb, inga pengar, bara dataspel. Jag tror nog att han anstränger sig lite mer nästa år att fixa nåt att göra.

Jag själv har haft det skapligt lugnt på jobbet men ändå kommit hem bra trött på kvällarna. Det är väl ovant att behöva gå upp klockan 6 igen. Kroppen har vant sig vid att sova lite längre på morgonen. Men ångesten försvann rätt snabbt och jag är glad att jag har ett så trivsamt och stabilt jobb.

En sak har jag gjort för min egen del: beställt en tid på Beauty Place. Min egen tid – skönhetsbehandling. Och jag ser så fram emot det.

Vera och Agnes, mina systerdöttrar

Nå, 2 av dem i alla fall. Den tredje har jag ingen ny bild på just nu:

Och Alex faviritkort på kusinen:

Visst är hon vacker? Zache säger att hon har onda ögon (för mycket TV och dataspelande!) men snällare fjortis kan man få leta efter.

Lite Goth-stuk på henne kanske

Det går åt rätt håll

Alla goda föresatser till trots kunde jag inte låta bli att kolla vågen i morses. Igår på planeringsdagarna hade jag på mig ett par jeans – och det hör inte till vanligheterna. Om sanningen ska fram så har jag aldrig på mig byxor till jobbet.  Det finns det ett flertal mer eller mindre rationella orsaker till. En av dessa är min kroppsbyggnad, en annan att jag faktiskt älskar klänningar och kjolar. Dock händer det att väderleken är så pass otrevlig att jag överväger att skaffa mig ett par av sådana – byxor alltså. Ner till -20 brukar jag klara mig med nylonstrumpor men här på Västkusten räcker det med 0-gradigt och snålblåst – och man önskar sig själv hellre till Boden…eller Mallorca för den delen.

Till peppisträffen köpte jag en underbar bekväm och snygg klänning i stl 40/42. Medveten om mina annorlunda proportioner beställde jag således för kyligare tider ett par stretchjeans i stl 44. De såg snygga ut på den trådsmala modellen…hur många gånger ska man falla i den fällan tro? De anlände igår och jag plockade fram dem förväntansfullt. De såg väl ok ut, utom benen – såg de inte lite smala ut? Jaha, vad tror ni hände? Jo, jag krängde på mig byxorna med användning av extremt våld – låren ville inte in! Jag hade skrevet mellan knäna och byxbenen släpandes efter mig som Toker….men skam den som ger sig. Jag drog och slet och till slut lyckades jag någorlunda få in mina trädstammar till lår – och upptäckte då genast att de var minst 5 cm för stora i midjan…Jag är så LE på min extrema kropp, hur i h…e ska jag kunna hitta ett par byxor med de benen!!!!

Men jag kunde ju ha dem så jag tog dem på mig igår. Jag fick hurra rop och så mycket positiva komentarer om min uppenbarelse i jeans att jag var bara tvungen att väga mig i morse. Är jag verkligen smalare eller känns det bara så? Jo då. Jag klev nu ner under 84-kilos strecket! Superlycklig att min envishet gett resultat. Eneveten som en rö gris, säger en kollega och skrattar. Jo, det är jag det. Ett år ska jag ge detta har jag sagt, och så får det bli. Så nu närmar sig snygg-sjuan, och den dagen jag är under 80 igen ska jag fira med pompa och ståt. Och en liten flaska champagne.

Ingen bra fredag

Egentligen älskar jag fredagar. precis som de flesta andra människor. Man kan sluta tidigare och glädja sig åt att det är en helg på gång. Det gjorde jag även igår. Jag gladde mig. Ganska länge faktiskt, trots att jag egentligen inte mådde så vidare bra. Den glädjen varade inte. Vissa dagar är det bara förutbestämt att allt ska gå åt pepparn. Man måste till Willys och handla inför helgen för 6 pers, stressar iväg för att hinna hämta killarna vid bussen, den är försenad en halvtimma eftersom det vräker ner som aldrig för, för att efter 50 minuters väntan upptäcka att de inte tagit den bussen – och låtit bli att tala om det för mig. Väl hemma ringer mannen ilsken som ett bi – sitter fast i traffiken p g a olyckor på motorvägen. In i bilen igen och i stormvädret hämta stackars Cesca som sitter ensam i en tom skola klockan halv sex en fredag eftermiddag. Olyckor på vägen även för oss så vi blir fast i traffiken….Ja, ni förstår bilden. En fredag som man vill glömma snabbast möjligt. Visst, ingen katastrof, men jobbig och irriterande och inte alls som man har tänkt sig. Hemma upptäcker sonen att han har fått en räkning som han är säker på att ha betalat och eftersom han är pank så blir han superarg.

Det har varit mycket under den senaste tiden. Med våra barn och kontaktbarn, bekymmer med kyl och frys och tvättmaskin och tack vare det problem med pengar. Nu är det bra tycker jag. Till och med Magnus tyckte häromdan att det var otrligt hur jag mitt i allt  lyckas hålla humöret uppe. Du är alltid så positiv älskling. Men igår kände även jag att nu är det nog. Nu får jag väl pusta ut – för annars orkar jag nog inte hålla upp och hålla ihop alla så värst länge till.

Idag skulle jag egentligen träffa en av peppistjejerna men det kom något emellan så det blev ändrade planer. Men Magnus och jag ska på teater (gratis förhandsvisning av Pinnoccio på Borås stadsteatern) och imorgon blir det väl stadsparksbadet med Zache igen. Det kan behövas.

Sjuk

Hela denna helg har jag legat helt utslagen. Började redan i torsdags faktiskt. Jag hade ont i halsen och näsn rann. Sen på fredag var det klippt. Jag hade fått feber och hosta och förbrukade 100 pappersnäsdukar i timmen. Egentligen kunde det vara det samma, hela fredagen och lördagen har det blåst och regnat och varit ett riktigt busväder. Men jag avskyr att vara sjuk. Att vara trött, ha ont i halsen, vara vaken på nätterna eftersom jag inte kan andas, snörvla och hosta tills hela kroppen värker. Jag vill ha roligare saker för mig på helgerna! Jo, jag vet, det är inget att gnälla för, det finns de som har det värre. Väl medveten om det inser jag att skulle jag bli sjuk under en längre tid så kommer jag vara en riktig usel och gnällig patient.

Hela saken blir inte bättre av mina värmevallningar. Inte nog med att man svettas av febern, dessutom kommer dom här värmetopparna mitt uppi det! Jag öppnade alla fönster i sovrummet och badande i svett låg helt utslagen i den kalla blåsten som svepte in utifrån. Underbart. Magnus kikade in och hackade tänderna. Kanske skulle jag skaffa mig nån frysanläggning att sova i under dom åren som detta tänker fortgå.

Annars har helgen varit lugn. Älsklingen kom med kaffe och vatten och annat smått och gott åt mig. Jag hoppas att han klarar sig. Idag ska han laga höstgryta med rödvin – smaskens. Min söta svärmor ringde och beklagade sig över utebliven rapport. Ledsen Inga, jag var lite för utslagen för att blogga men lovar att gottgöra dig under de kommande veckorna

Så vill jag skicka massor av kärleksfulla och tacksamma kramar till min dotter Hanna. Tack för din omtanke och hjälp fnyzing

Fortfarande däckad

En vecka senare hade jag då inget annat val än att ge mig iväg till Vårdcentralen. Jag är begåvad med en enastående hälsa, vilket jag är innerligt tacksam för. Därav min motvilja mot sjukvården. Jag går bara när jag verkligen måste, mycket motvilligt och helt övertygad om att de kommer ändå att säga att det inte är något fel på mig – och varsågod och gå till jobbet. Så brukar inte vara fallet. När jag till slut pallar mig dit så brukar det vara nåt fel i alla fall. Så även denna gång. Dock inte svininfluensa som alla tjatar om. Bara en vanlig akutbronkit med bakteriell infektion i luftvägarna. Inget som lite antibiotika inte kan råda bot på inom en vecka eller så. Så nu ligger jag fortfarande däckad men med hopp om ett snart tillfrisknande.

Magnus har på så sätt haft ett litet helvete. Just denna vecka var det så klart föräldramöten i barnens klasser. Zaches på måndag och Cescas på tisdag. Planeringen var att jag skulle ta Zaches och Magnus Cescas. De ligger liksom på vägen på det viset. Nu fick den stackarn stressa hem på måndag för att hinna byta om och åka till Zaches föräldramöte också. Mig hittade han uppretad i sängen. Tidigare samma dag har Zache kommit hem och berättat att hans och Antons namn står på tavla eftersom de stör på lektionerna. Jag trodde att den sortens pedagogik har dött ut samtidigm med slag på fingrarna och skamvrån! Eller ska vi börja tillämpa det med? Hänga ut 2 barn på det sättet för att läraren saknar förmågan att få ordning i klassen? Det är bara att flytta dem ifrån varann! Jag skrev ett mail till rektorn för nu har jag fått nog. Det räckte inte att vi blev remmiterade till både kurator, psykolog och sjukgymnast – och alla konstaterade att det inte är något som helst fel på killen. Istället för uppmuntran ska de sänka barnens självkänsla helt!

Nåväl, Magnus tog det med både Peter och rektorn. Nu får det väl snart vara nog.

Francesca behövde en praoplats och ville vara med Eve i Olsfors förskola. Jag ringde dit eftersom det var på dagtid och jag var ju ändå hemma sjuk. Yvonne som är nsvarig kände igen mig direkt. Nej men är det du!? Vi hade så roligt tillsammans när vi bodde i Olsfors. Vi hade tjejfester och åkte till Kaskad hela gänget. Klart att Cesca skulle få en plats hos dem, trots att de bara brukar ta en elev åt gången Hon frågade om Alex och Zache och skulle hälsa så mycket till oss från våra forna grannar. Roligt att man är lite saknad

Till helgen har vi tänkt att ha suring till lunch. Jag hoppas att vädret håller i sig (helt underbart utanför mitt fönster) och att jag har blivit bättre. Magnus och Lisa käkade suring till lunch igår – nu vill jag också ha!

Influensatider

Ja, inte vet jag om jag hade svininfluensa. Men de flesta tror det så fort jag säger att jag har legat med flunsa i 2 veckor och har fortfarande svårt att fungera mer än halva dagen. Jag har legat hemma i 10 dagar och varit sjukskriven t o m onsdag. Men jag har tråkigt, alltså gick jag till jobbet på måndag och orkade bara halva dan. Min chef tittade fundersamt på mig och rekommenderade att jag skulle bara jobba halvtid denna vecka. Jag nappade på erbjudandet, min kropp övertalade mig.

Det har hänt 2 roliga saker: dels har jag blivit erbjuden en tjänst som förste i Kungsbacka. Mina nuvarande kollegor jublade inte precis men jag får allt noga överväga om ett steg uppåt i karriären är värt pendlingen. För det är inget närmare till Kungsbacka än vad det är till Göteborg.

Dels hörde de av sig från Expressen och vill göra det där reportaget om mitt älskade peppargäng. Nu är det som så att de flesta av damerna i gänget inte ville vara med och då kändes det inte lika roligt längre. Men jag och några till (vi som vill) ska ändå åka till Stockholm nästa helg, bli sminkade och fotograferade och hamna i deras Hälsobilaga. Det tycker jag är superkul, om jag nu piggnar till ordentligt till dess.

Det som är mindre roligt är att vi har evinerliga bekymmer med Zache och hans klasskompisar. Tydligen är de stökiga. Jag har nu pratat med Zache om detta i 4 års tid och det hjälps inte – han måste växa ur sin stökighet. Det som gör saken värre är att de har den i särklass sämsta och tråkigaste läraren i Västra Götaland med omnejd…Men honom rår man ju inte på – det är barnen man ska som förälder tukta. Gissa om dom tycker att det är roligt att gå till skolan och lära sig saker? Bra start på livet…Inte nog med det – nu har vi, alla föräldrar, fått A4 ark fyllda med vad just vårt barn gör på lektionerna. Och – vad vi som föräldrar tänker göra åt saken? Så jag ska vara i skolan och göra deras jobb…Kommer de åka till min arbetsplats och göra mitt jobb under tiden? Eller borde man inte fundera på att anställa lärare som tycker om sitt yrke och är bra på det?

Nåväl – det finns alltid bra och mindre bra saker i alla livets faser….Just nu känns det mest som att jag har slut på energi. Jag är trött och hängig, kroppen gör ont, orken är slut. Hösten? Eller övergångsåldern? Flunsan kanske? Vette katten. Men just nu vill jag mest bara gå i ide.

Behov och faser

Underbara helger. Man ser så fram emot att få ta det lugnt eller att få göra en massa roliga saker som man inte hinner annars. Jag ville framförallt vila. Inhämta krafter. Och det fick jag. Helgen var solig och fin och varm. Jag kunde både vila och städa undan i trädgården. Vi grillade för sista gången (kanske) i år, vi var på teater och såg ”Tryck *”, en fantastisk föreställning, och vi ägnade oss åt våra barn.

Som det är just nu så har vi 4 barn med mycket skilda behov och i olika livsfaser. Spännande, utmanande och inte alltid så lätt. Samuel har träffat en tjej på nätet och denna vecka ska han få träffa henne på riktigt. Han ska ta henne på bio på fredag. Han kommer med jämna mellanrum och vill ha diverse råd. Vad ska han ha på sig för kläder? Vilken parfym? Finns det något medel som kan få håret tjockare? Som kvinna försöker jag fundera hur han ska komma till sin rätt i ett möte men inser samtidigt att tjejen är säkert lika nervös och lika självcentrerad och egentligen behöver han bara vara sig själv. Lite seg ibland, men snäll och rar kille med bra klädessmak.

Alexander kom från skolan eld och lågor i fredags. De hade besök av en rektor på ett universitet på Nya Zeeland. Några få utvalda ska få komma till Nya Zeeland och under 3 år studera där på universitetet, spelprogrammering. CSN bekostar uppehället med vanligt studielån. Och eftersom han är enveten som mor sin samt bästa eleven i klassen så skulle det förvåna mig om han inte lyckas komma in på den utbildningen.

Francesca och jag var ute och shoppa. Framförallt skor. Den som hade gjort det nu i höst har insett att alla skorna har klackar som är minst 12 cm höga, oftast mer. Jag älskar höga klackar med detta är lite väl högt även för min smak. Man måste ju kunna förflytta sig någorlunda smidigt under en hel dag! Hon köpte tre par. Jag får fundera på det, kanske för att ha på fotograferingen på lördag…

Vi köpte lite underkläder, jag hittade en vacker lila klänning med en urringning som inte går av för hackor samt hårfärg. Sen ägnade vi halva kvällen åt att färga hennes hår och göra slingor i det. Och hör och häpna – hon blev nöjd! Det blev superfint – jag ska se om jag kan fixa ett foto.

Zache började spela innebandy. Han åkte med en kompis och tyckte att det var jättekul. Men han måste ha sulor som inte lämnar märken. Ett besök på Stadium där vi konstaterade att det inte finns några skor med vita sulor. Alla inneskor var antingen bruna eller röda men expediten försäkrade oss att de är gjorda för innegolv och ska inte lämna märken. Skor till pappa Magnus som lunkar 3 ggr per vecka och en innebandyklubba – 2000 pix. Nu får vi se om tränaren har ytterligare åsikter om de röda skorna….

Själv har jag piggnat till och ska till Stockholm på lördag för att hamna i Expressens hälsobilaga GI&hälsa. Jag ska träffa 5 peppisar och vi ska bo på hotell och fotograferas för tidningen i en studio. Det ska bli jättekul. Men frågan är vad jag gör åt den lila klänningen. Hela BHn syns ju framifrån och att jag inte skulle ha någon sådan under kläderna finns helt enkelt inte på kartan! Jag får väl sy ihop, eller sätta dit en brosch….  

I rasande fart

Denna vecka har det inte varit en lugn stund. Jag har knappt varit hemma känns det som. I tisdags kväll jobbade jag till 7 på kvällen (information på föräldramöte i särskolan), igår var det skördefest i Zaches skola från halv fem till 7. Det var uschligt väder och jag var inte alls klädd för någon skördefest eftersom jag trodde att jag skulle ha hunnit hem och byta om men det hann jag inte. Så jag traskade omkring där i kjol och sommartopp i regn och snålblåst medan alla andra gick runt i höstjackor och halsdukar….bara det inte kostar mig flera sjukdagar igen för det har vi verkligen inte råd med.

Ikväll kanske, kanske….jag behöver pyssla hemma lite. Det blir lätt eftersatt under veckorna. Disk, plocka ihop, ta hand om lite tvätt…jag är ju inte hemma i helgen. Alex ska till nån kyrka i Borås och LANa. Magnus verkar ha dragit på sig nåt virus. Förhoppningsvis inte samma som jag hade.

Egentligen tänkte jag köpa mig ett par höstskor men ekonomin tillåter inte sådana utsvävningar denna månad. Kanske har jag tur och det blir fint väder i oktober så jag klarar mig med sommarskorna en månad till. Men till Zache måste jag skaffa bättre skor, igår var han alldeles blöt om fötterna. Då är vi framme vid den perioden då kläder och skor till alla barn kostar en förmögenhet och alla måste ha allt nytt…..

 

Men det finns riktigt roliga saker att se fram emot. I helgen bär det alltså av till Stockholm med ett gäng pepparkompisar. Och det roligaste av allt – den 10 oktober är det så dags för nästa peppisträff hos Cissi. Med ljuskalas och supergod mat. Till den kommer nu de flesta pepparflickorna :) äntligen får vi alltså träffa även dem som inte kunde komma i juli! Det ska bli så fantastiskt kul.

Så pratade jag med Tinis på msn en stund i tisdags eftersom hon fyllde 28 den dagen. Hon kommer till jul – då blir hennes syskon superglada. Tina är en jultradition hemma hos oss, ungefär som skinka och Tomte

Expressenfotografering och Ladies Night

Det var den roligaste helgen på länge. Jag har tillbringat den i Stockholm i ett underbart soligt sommarväder med härliga peppisvänner och med fantastiskt roliga aktiviteter.

Jag lämnade det regniga gråa Borås på lördag morgon och tog en buss till Alingsås. Vet ni – det finns inga människor som vill åka till Alingsås kl 10 en lördag morgon. Jag var helt ensam i hela bussen och kunde förlänga min morgon genom att sova en timme till. I Alingsås tog jag tåget till Stockholm och var så framme vid 14 tiden. Vid ringen på Centralen såg jag direkt tjejerna som jag skulle träffa. Jesse och Kerstin och Helena och Lovis stod där och var så upptagna med att tjöta att de inte ens märkte mig :) Vi kramades, Biggan anslöt och vi stack till det lyxiga hotellet som Mirja från Expressen bokat in oss på. Första utmaningen dök upp redan vid incheckningen. Ingen av oss lantisar printade ut vouchern eller hur det stavas. Bara Lovis som en gång i tiden varit reseledare. Vi andra stod där helt oförstående och viftade med Mirjas mail – för det har vi printat ut minsann!

Vi fick rummen ändå. Nästa problem dök upp när vi skulle åka hiss till dem. Hissen ville inte fungera. Knapparna ville inte lysa. När vi precis var klara att gå i trappan och klaga i receptionen slank det in en kille i hissen, tryckte sitt rumskort mot en liten svart manick på väggen och tryckte på en knapp som lydigt började lysa. Vi kände oss som riktiga bonnläppar

Vis av erfarenhet började jag på rummet leta efter en liten dosa på väggen. Den såg lite annorlunda ut – men mycket riktigt – för att lysen skulle fungera så måste man trycka in kortet i en sån liten apparat vid dörren….Man känner sig som i en episod av Star Trek.

Vi tog taxi till DN skrapan och vid 4 dök vår trevlige fotograf Magnus upp och vi fick traska upp till studion. Han grejade alla prylarna medan vi åt en sallad. Den killen hade den mest fantastiska socialkompetensen jag nånsin varit med om och en ängels tålamod. 6 tokiga tanter i glada färger (stränga order från Mirja!) som tjattrar, fnittrar, garvar, har svårt att se in i kameran eller på honom – ja ni förstår hela bilden. Han försökte insistera på att 3½ av oss skulle hela tiden titta på honom och när vi stilla undrade vem av oss mullisar var att betrakta som den där ½-an så gav han upp och bara log. Vi var väldigt dynamiska men något ofokuserade sa han glatt Själva rtikeln kommer i Expressens bilaga GI&Hälsa i januari.

Färden fortsatte sedan mot Globen och Ladies Night. Helt underbar show, kan varmt rekommenderas till alla damer, kvinnor och flickor. Martin Stenmark, Andreas Jonsson, Mikael Thornving och Magnus Samuelsson gjorde kvällen helt oförglömlig. Martin sjöng om sin idealkvinna till tonerna av låten ”I´ve got life” från musikalen Hair: ”Hon kan va kort, hon kan va lång, hon kan va mörk, hon kan va blond, hon kan va mullig, hon kan va smal…” Vacker sång, många hits, dansare med snygga kroppar och så Magnus :) Vad mer kan man önska av en helkväll på stan

Tyvärr brann det i tunnelbanan. Vi fick vänta på en taxi i närmare en timme men det var varmt ute så det gjorde egentligen inte så mycket.

På morgonen fick vi den godaste hotellfrukosten man kan få, drog till Centralen och skildes åt. Vi ses ju snart igen, den 10 oktober blir det en ny peppisträff i Råby. Det ska bli superkul att träffa både gamla och nya peppisar. Vilket gäng det här har blivit!

Jag har en krage

och i denna ska jag ta mig. Ganska omgående. Det känns som att vi har på sista tiden lagt alldeles för mycket tid på diverse dataspel och och andra aktiviteter som inte gynnar familjelivet så särskilt mycket. Jag ska nu rensa i min tid. Dessutom var jag ju så duktig på att gå i våras. Det var inte frågan om utan jag stack ut så fort jag kom hem från jobbet. Att det ska vara så svårt att hålla sig till en sund livsstil?! Orbitrek köpte vi för att kunna röra på oss vid dåligt väder – den har nu i några månader tjänat som klädhängare samt avlastningsyta för min nagelfil och lite smink (fotplattorna är så stora och breda – mycket praktiskt faktiskt). Nej det får bli någon ordning på det här.

Eftersom jag har bestämt mig för att ha lite egentid varje månad och gå på en ansiktsbehandling istället för frissan som de flesta andra damer gör så ska även resten av min lediga tid struktureras om och prioriteras på ett sundare sätt. Livet rusar på och det finns saker som med all säkerhet bara stjäl den värdefulla tiden med familjen och som är egentligen ganska värdelösa att syssla med. Jag börjar redan ikväll. Det blir ett besök på sallongen och sedan ska jag lägga upp ett vettigt motionsschema, lyssna mer på Mias ”Självkänsla nu”, skapa en må bra bok att skriva bra saker i. Jag ska lägga ner dataspelandet och ha bara bloggen kvar. Den känns värdefull för både mig och dem som inte träffar mig varje dag. Men ingen mer Farmville på FB och liknande dumheter.

Samma sak när det gäller GI. Nu har det varit lite si och så med den kosten. Jag har inte fuskat direkt men kanske äter jag lite mer än tillrådligt ibland. Ny rivstart är nog att rekommendera. Så kan jag kanske ta ett par kilo till till peppisträffen i oktober.

På jobbet har det inte heller gått så bra, en utredning har försvunnit, jag kommer inte ihåg var den tog vägen i somras. Det känns lite tungrott just nu, hela livet bromsar mig. Kanske är det meninngen att jag ska lugna ner tempot lite. Eller att jag ska hitta på något helt nytt och annorlunda. Som min vän Thomas brukar säga: har du gett det du kan i ett sammanhang så lämnar du – det finns fler människor i behov av dina insikter Chocolate. Rotlösheten hinner ikapp mig. När jag har gjort vad jag har kunnat – då längtar jag efter nya utmaningar. Nackdelen är ju att jag aldrig stannar i en situation tillräckligt länge för att kunna känna tillhörigheten. Var kommer den rotlösa oron ifrån?

Barn, barn, barn…

Detta med en ansiktsbehandling i månaden var ett genidrag. Det kände jag framförallt igår. Trött var jag efter helgen, sliten och med huvudvärk. Zache ringde mig på jobbet och berättade att han fick en ny anmärkning i skolan och blev utskickad ur klassrummet igen. Jag hittade aldrig den utredning som jag trodde att jag hade skrivit i somras. Det var tråkigt väder och hela dan kändes bara blä. Men efter 1½ timme på britsen med avslappnande musik och massage och ljuvliga dofter från naturoljor spelar det inte längre någon roll om så himmelen rasar ner. Det är så härligt att kunna få unna sig denna lyx. Sen kan man åka hem och med harmoni i själen ta hand om huset och barnen och alla utmaningar som följer därav. Dessutom blir man så len och väldoftande. Inte en rynka så långt ögat kan nå

Samuel som på sista tiden verkligen blommat ut har köpt mer coola kläder. Nu går han omkring i stor mössa (innomhus), avklippta vantar och kedjor på sina svarta jeans. Killen har hittat sin stil helt enkelt. Igår köpte han dessutom svart nagellack. ”Vet du, mamma”, sa han i morse, ”jag har gjort en upptäckt. Det är inte lätt att måla naglarna!” Jag tittade lite full i skratt på hans svarta naglar och sa bara lugnt: ”Nä, där ser du hur vi kvinnor har det!” :) Snart kommer säkert det svarta sminket också, EMO stuk liksom.

Alex blir det nog aldrig någon stil på :) han älskar sina säckiga mysbyxor och stora svarta t-shirts. Vadå stil, det är huvudsaken att man trivs. Så på ett sätt är det väl stil det med J Han går in för att plugga för att kunna åka till Nya Zeeland. Och det gör han säkert, lika enveten som jag.

Cesca var på prao i förskoleklassen i Olsfors första dan och kom hem med huvudvärk. Efter bara en dag har hon konstaterat att det här vill hon inte jobba med när hon blir vuxen. Det förstod jag innan hon började där, hennes tålamod med barn är ytterst begränsat. Men det är bra att hon fick den insikten helt på egen hand. Igår kväll var det frågedags. Hon ville veta om jag längtade efter att få jobba när jag var i hennes ålder. Jag mindes inte men å andra sidan kan man inte säga att jag nånsin längtat efter att få jobba. Jag älskade att plugga och gör det än i dag. Hade jag kunnat så hade jag läst nåt i hela mitt liv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte fick välja yrke, jag ”hamnade” där jag är av ren slump. Jag är bra på det, men jag vore säkert lika bra på något annat som jag hade fått chansen att välja. Hon vill gärna jobba. Men precis som jag så är hon lite osäker på med vad. Vill hon jobba med bild eller musik? Nåväl, hon har några år kvar innan hon måste bestämma sig på riktigt.

Det enda bekymret just nu är Zache. Det har då ingen verkan på killen hur mycket vi pratar med honom om att sluta stöka på lektionerna. Klassen består av 80% killar och dom stökar. Drar in varandra, påverkar varandra. Jag är så urle på att läsa dessa meningslösa anmärkningar hela tiden. Jaha, han var stökig igen, ja, vad tycker läraren att jag ska göra åt det? Kanske skulle jag ha hans jobb istället så kunde han ta mitt. För han verkar inte vara så särskilt bra på det han gör och det är våra barn som blir lidande när han inte klarar av några tioåringar i klassen…

Kick-off

Vi har varit på kick-off igår. Jag har sett fram emot det länge. Att få umgås med alla kollegor på ett roligt och okomplicerat sätt. Det skulle bli så kul! Och tro mig, det var det. 2 av våra kollegor anordnade hela tillställningen. Planeringen var oklanderlig. Vi kom till skogsstugan vid 2 tiden, solen sken och lägerelden var tänd. Vi satte oss mer för att varva ner lite, tjötade lite och inväntade alla. Det var en av de vackraste oktoberdagarna man kunde skåda.

 

Sedan alla kommit påbörjade vi  tävlingsdelen av festen, strax efter en god fika. Jag tog faktiskt 2 tuggor av morotskakan. Den var sååå god. Men det fick räcka.

Vi gick en runda med tipspromenad med roliga och skumma frågor, tävlade mot varandra i grenar som ingen någonsin lär få uppleva på en Olympiad, vi promenerade i skogen och några entusiaster badade bastu och sedan hoppade i Hedgärdessjön som höll stadiga 12 grader Celsius. Jag vann tävlinegn om vem som är mest korkad eftersom jag lyckades pilla ut flest korkar ur en flaska med mina naglar. De andra ansåg att de borde ha fått handikapp

Korkmästarinna i farten

Norrlänningen i spa´t

Skymningen över sjön.

Och så här ser man ut klockan natten Gökboet nästa.

l vilket fall så hade vi otroligt kul! Jag körde hem vid midnatt och var supernöjd och glad att jag får vara en del av ett sånt underbart gäng.

Städdags

Då har vi trots det ruskiga höstovädret lyckats städa klart i trädgården. Magnus plockade bort poolen och studsmattan, jag plockade bort alla vissna solrosor och rensade i rabatterna. Jag tog också bort alla krukor och skyfflade upp komposten. Det enda som är kvar är utemöblerna och eftersom de är av plast så tar de ingen skada direkt.

Nu är det bara 5 dagar kvar till vår peppisträff som denna gången går av stapeln i Råby, Nyköping. Det ska bli så himla kul att träffa både gamla och nya peppisar Vi ska äta, dricka, tjöta, ha ljusparty, basta, lägga änglakort….så otroligt roligt. Jag ska packa in madrasser samt Lindis i bilen och köra 35 mil österut. Vad roligt vi ska ha.

Magnus ch glina ska gå på Walking with Dinosaurs på Skandinavium. Det hade jag i o f s också velat göra men man kan inte få allt här i livet Bara en arbetsvecka kvar till allt det roliga.

Zache verkar ganska frisk och kry så det får bli skolan för honom imorgon. Cesca ska till tandläkaren, Alex till tandregleringen. Men annars är det ganska lugnt…

Jag börjar fundera på alla klappar. Med tanke på att vi blir 9 personer på julafton så är det nog bäst att jag börjar handla väldigt snart. Å andra sidan tycker jag att det är ganska roligt. Zache har skapat en lista som är 2 meter lång. Så för honom är det ingen konst att hitta klappar. Konsten är att hitta pengar till allt Men de stora grabbarna är värre. Tjejer kan man alltid köpa kläder, smink och andra tillbehör till….så Cesca, Vera och Tina är superenkelt Efter min helg i Råby ska jag ägna helgerna åt klappjakt. Ju tidigare man börjar, dessto bättre.

Älskade höst

Nu börjar alla träden skifta färg, så sakteliga. Några fler löv om dagen som gulnar eller får en vacker rödbrun nyans. Imorse var det återigen 4 minusgrader men solen sken och i dalarna låg dimman tät. De granna trädtopparna stack upp ur dimman och lyste i solen som renaste guld. Hur kan någon tycka att hösten är en tråkig årstid? Den är utan konkurens den vackraste vi har.

Jag gick in på Hannas blogg och snodde hennes höstbilder :) Edit i lövhögen, Tilda med en svamp. Kommer ihåg när Tina var ett år och satt i en likadan lövhög i Tjeckien med tjock tröja och ett huckle på huvudet. Jag lutade mig mot krattan på den bilden som Stefan tagit, vilket föranledde senare otaliga tillfällen då han kunde säga: ”Det till vänster är en kratta, till höger är Veronica!” Så smal var jag på den tiden, att man kunde förväxla mig med en kratta. Undrar just var den bilden tagit vägen. Ska kanske be mina flickor hjälpa mig att leta…

Underbar LO tycker jag.

Tina ringde igår kväll och ville ha smakråd. Hon ska också gå på Ladies Night, i Örebro, och ville veta vad det är för klädkod. Ja, i Globen var då alla uppklädda till tusan. Svarta superkorta klänningar, svarta stövlar med jättehöga klackar, stora örhängen, rysch och pysch. Nu skulle hon ge sig ut på jakt efter en klänning och lite smycken. Vad man än klär på sig så är det en supermysig idé och härlig show att se och höra. Kanske kommer hon med Filip om 3 veckor när hon är på väg till Skåne, det var ett tag sen han var hos oss. Tinis, jag tycker att du ska skicka lite mer kort på grabben

Andra nyheter? Jag ska till Eden på peppisträff under helgen och ser sååå mycket fram emot det. Och dessutom har vi anmält oss som lag till Expressens stegtävling :) Vi snörar på oss skorna och startar på söndag hos Cissi. I snitt ska man gå 7000 steg om dan – och kan vinna en spa-vistelse för 20 000 pix. Det vore väl nåt det. Efter spa-helgen med Hanna har jag verkligen fått mersmak.

Vänskap

Ibland får saker och företeelser en helt ny innebörd. Jag har under hela mitt liv flyttat från ett ställe till ett annat. Av olika skäl och på grund av diverse omständigheter har jag aldrig bott på samma ställe mer än ett par år. 26 gånger har jag packat allt jag ägde och hade i små och stora kartonger, städat ur en bostad och börjat göra mig hemmastadd i en annan. Jag har i förväg noga planerat hur jag ska inreda mitt nya hem, var sakerna ska stå, hur möblerna ska få plats. Jag har drömt och tänkt att nu, nu är det nog sista gången jag flyttar. Här ska jag bo i många långa år. Bara för att ett par år senare finna mig själv i exakt samma situation, bara av andra orsaker. Mina barn har fått vänja sig vid att ingen situation varar för evigt, börja i nya skolor och skaffa nya kompisar. Inte helt olik Chocolate har jag sett att det finns nya platser att utforska, nya människor att träffa, nya utmaningar att anta.

Så många flyttar har på så sätt gett mig perspektiv på många livets sidor, både bra och mindre bra. Jag vet att gräset aldrig är grönare på andra sidan, bara lite annorlunda. Jag vet att man alltid träffar goa människor och människor som man helst hade velat slippa träffa. Vi har blivit flexibla och vi vet att oavsett vad som händer så överlever vi, på ett eller annat sätt.

En av följderna är dock att jag inte har så många vänner. Vi har liksom blivit varandras bästa vänner i familjen. Vi har aldrig stannat någonstans tillräckligt länge för att kunna knyta hållbara vänskapsband. Och de håller inte så länge på distans, det har man också upptäckt. Få av dem vi träffat under vår vandring genom Sverige (och Frankrike) är fortfarande kvar i våra liv. Därför har jag aldrig haft chansen att upptäcka en riktigt stark och hållbar vänskap med allt vad det innebär. Tills alldeles nyligen. Och de vänner jag träffat finns inte heller i min omedelbara närhet. De är spridda över hela det avlånga landet. Tack vare internet har jag nu ett gäng vänner som jag aldrig trodde att jag skulle få. Mina pepparflickor.

Imorgon ska jag få träffa många av dem igen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle komma betyda så mycket för varandra, inte i mina vildaste drömmar. Men faktum kvarstår: vi är helt oersättliga för varandra. Nu handlar det inte längre om vikten. Bara om livet. Och ordet vänskap har för mig fått en helt ny innebörd.

Peppisträffen i Eden

Jag har varit på peppisträff i Råby Eden. Äntligen skulle vi träffas igen, hela det härliga peppisgänget, med några få undantag. Alla kunde tyvärr inte komma. Men vi skulle träffa Lena för första gången och det var mycket spänning i luften på alla håll.

Lindis och jag startade vid 8 tiden på lördag och åkte glatt mot Jönköping. Vi fikade på Galgbacken och fortsatte sen mot Norrköping. GPSen var som vanligt inte till någon större nytta men vi hittade ändå fram. ”Lotta, nu är vi i Råby, det står en katt på vägen – var är vi?” frågade Lindis per mobil. Som tur var såg Lotta katten också. Eden är inte större än så :) Sen anlände värdinna Cissi med några peppisar till och sen kom fler och vi var igång med alla kramar och allt tjöt.

Vi fick en helt fantastisk helg. Med kärlek och värme och omtanke, med massor av skratt och god mat och presenter. Vi påbörjade stegutmaningen med att gå en promenad genom skogen på söndag morgon och vi tog massor av kort. Alla var så glada och nöjda och ingen ville åka hem. Vi saknar varandra redan.

Igår skickade Jesse ut en länk till oss alla på vår gemensamma blogg. Jag satt och lyssnade och förundrades över livets krokvägar. Tänk att vi hittade varandra, i alla dessa avlägsna hörn av landet.

http://www.youtube.com/watch?v=58D4elqQqbg&feature=PlayList&p=28B567D5915CE735&index=

Pärlängeln vi fick av Lovan hänger nu i min bil och skyddar mig från olyckor.

Halsbandet som vi fick av Jesse tänker jag inte ta av mig förrän det trillar av. Det står ”Älskad” på en liten silverring.

Och så en vacker röd handduk från Pelle Vävare från Lindis som Cissi envisades kalla för pellevärmare :)  Ingen av oss lyckades dock hitta någon Pelle däri

Nu ser vi fram emot nästa träff. Kanske Norrland på vårkanten eller Värmland? Vem vet. Det viktiga är ju inte var vi kommer vara, utan att vi kommer vara tillsammans där. We´ve got friends…  

Den sista hösten

Det är kallt. Igår var det -7 grader, idag -3,5. Man måste skrapa rutorna på morgonen. Men kylan beror ju på att det är klart och under dagen när solen kommer fram är det det vackraste höstvädret man kan önska. Igår var jag på väg till ett tungt hembesök. Jag har ju antagit stegutmaningen så istället för att ta bilen till garaget tog jag en promenad genom parken. Klockan var 9 på morgonen och det var kallt men soligt. Parken lät som om det tisslade runt 1000 möss. Jag tittade runt i trädkronorna och insåg att det var ljudet av alla löv som under natten frös och nu föll av tyngden. Det var som ett snöfall av löv, vackra gula och röda löv som dalade till marken och skapade en symfoni av prassel och fras. Känslan var helt fantastisk, som att hamna i en magisk trädgård.

Jag körde genom det vackra landskapet, genom färggranna lövskogar, förbi sjöar och röda stugor gömda i dalarna. Det var inte svårt att hitta det vita huset med en stor båt på gården. Jag var på väg till en kvinna i min ålder, döende i bröstcancer. Hennes man och dotter bar sorg i sina ögon och trötta ansikten. De serverade kaffe och bullar, fluffade upp kuddarna och smekte henne på armen….jag såg ut genom fönstret ut i det enastående höstvädret, den sista hösten i hennes liv.

Jag kämpar med vikten. Ibland tycker jag att det är jobbigt att vara utan pengar, att ha huset fullt med obstinata ungar, att behöva åka till skolan för att höra hur jobbig Zache är. Mina små problem ur ett helt annat perspektiv – det existentiella.

Vi vet inte hur många höstar vi har. Eller vårar, jular, somrar…kanske inte en enda. Då och då påminns man om att ta tillvara livet, nuet. Se färgerna och höra frassymfonin i trädkronorna. Precis som jag blev igår, denna underbara höst, kvinnans sista.

Rattugglan

Egentligen om man tänker efter så är det bra fantastiskt med internet. Efter mitt inlägg om avsaknad av vänner på grund av alla flytterna så måste jag nu kompensera och kontra. Jag har ju visst vänner. De är bara skaffade på ett helt annat sätt. Ett nytt, modernt och teknologiskt sätt – genom internet. De är inte fiktiva, virtuella eller påhittade, nej då. De är människor av kött och blod som sitter på andra sidan tråden, någonstans ute i världen.

Mina internet bravader började egentligen i Frankrike, men sedan fortsatte jag leta kompisar på nätet genom att bli medlem i diverse social networks. Mingler, exempelvis. Jag skrev blogg, twittrade, skickade e-post, publicerade bilder och kommenterade andras bilder och inlägg. Det var där jag träffade Cyberfarmor Ulla, Titti från Mariestad, McMamman Sanna, norskan Synnöve, Git från Örebro, Thomas …Jag var inte sen att föreslå ett möte IRL. Och jag träffade dem alla, en efter en. jag har fortfarande kontakt med dem alla, numera mest på Facebook

Sen blev det andra networks, min blogg, Facebook, och så GI sajten. Där jag träffade de goaste brudarna i Sveriges avloånga land.

Tack vare ett online spel kom Alexander till Ohio som utbytesstudent. Tack vare det kunde vi åka till USA för första gången i livet. Och tack vare ett helt annat online spel har jag nu träffat en bunt andra vänner som bor nära och i fjärran. Ett medeltidsspel kallad Travian. Jag har blivit lika beroende som mannen i familjen. Jag förhandlar in mig i allianser, blir diplomat i de flesta, jag skaffar alliansvänner, server-fiender, jag krigar och bygger trupper Jag vet – inte klok. En kvinna snart 50 bast.

Igår efter jobbet skyndade vi hem. Jag skulle duscha, fixa håret och naglarna och sen skulle vi iväg för att träffa ett par från Stockholm på besök i Skaraborg. Våra allierade från förra Travian-runda. Ledaren Kite och hans fru Puman_Tass_Tass Vi körde iväg kl 6 och var vid Rattugglan 8. Det var snöoväder efter vägarna och en stor olycka på ett ställe. Men vi kom fram och vi såg direkt vilka de var. Man har ju sett varann på Skypen

Ja, det låter helt bisarrt. Vi diskutterade allianser och diplomati, spelstrategier, intrigerade mot andra allianser och planerade en gemensam krigsföring – på fullaste allvar. Två par i vuxen ålder som aldrig setts förut Vi kallade varandra med våra spel-nicks. På så sätt är Magnus Aeg och jag Cazz.  De vet nog antagligen knappt vad vi egentligen heter. Men vi intog en trevlig och god middag och vi hade så förbaskat roligt! Vi var inte hemma förrän vid midnatt och jag var tvungen att skicka iväg mina nybyggare och se till att ha plats i silon och magasin.

Vi lever dubbla liv – det riktiga och det virtuella. Och bägge är precis lika roliga. Det snöade när vi körde hem och jag hade svårt att skilja på fiktion och verklighet. Men egentligen – vad spelar det för roll var man hittar sina vänner?

I kön

Få saker är så tråkiga som att fredagshandla. Då menar jag mat. Som mamma i en stor familj åker jag efter jobbet till Willys för att storhandla inför helgen – och jag avskyr varje sekund av det. Affären är vid det laget fylld med folksom också storhandlar inför helgen. Man får trängas mellan hyllorna, stå i milslånga kassaköer och sen släpa de tunga kassarna till bilen och skynda till bussen för att hämta diverse barn. Jag säger bara det – den dagen jag kan handla via internet och få varorna hemkörda kommer jag fira med pompa och ståt.

Jag brukar roa mig med att titta på mina stackars medmänniskor medan jag står i kassakön. Annat finns det inte att göra och reta sig på väntetiden är ju precis lönlöst. Det finns både unga och gamla, svenskar och invandrare, barnfamiljer och singlar som står i kassakön. En pappa som har fullt sjå att hålla sin treårings fingrar från godishyllan, en uttråkad fjortis i svarta jeans med kedjor och för mycket cayal runt ögonen, en gammal dam med rullator som räknar små mynt i all oändlighet….

I fredags stod jag bakom en herre i 60-års ålder. Han hade bara en korg med några få varor, var iklädd arbetsbyxor och konverserade livligt med damen före honom i kön. Damen var nog i hans ålder, propert klädd, felfri blond klippning. Hon var kort och väldigt rund. Herren var stilig man och på hela hans uppenbarelse syntes längtan, som inskrivet i kroppsspråket. Han tyckte om damen i kön. Det var så tydligt att han ville hjälpa henne, prata lite mer, kanske följa henne en bit. Damen svarade artigt, betalade varorna, packade sina kassar och gick. Herren vissnade framför mina ögon. Jag ville ta honom i handen, trösta lite, det finns fler vackra damer i världen…men det kändes inte så lämpligt. Man tar inte och tröstar en vilt främmande herre i en kassakö, det går inte an. Inte i Sverige i vilket fall.

Jag kom ut på gatan med vagnen fullpackad med matvaror. Det regnade och blåste snålt. Precis framför mig passerade 2 herrar i kostym. Portföljer, vita skjortor, putsade skor. De diskuterade livligt och skrattade. Synen var så märklig – de gick nämligen under ett rött och vitt-randigt paraply. Inget herrparaply, mer glatt som en liten flickas. Omedvetna om herren i kassan, i arbetsbyxor och med obesvarad längtan.

Människoliv, öden, tankar, känslor, längtan, mitt framför oss i en kassakö…att ta tillvara, var dag. Idag när jag var på möte lämnades ett meddelande på min telefonsvarare. Kvinnan som hade cancer dog igår, 54 år ung. Hon hann aldrig få någon assistans, inte uppleva denna höst eller den kommande julen. Hennes resa tog slut på sjukhuset igår kväll. Varför gnälla och ondgöra sig över mathandlingen på fredagarna? Jag tror att hon hade gärna stått i kassakön och fått uppleva allt det jag såg. För även i en kassakö kan man se goda saker, som längtan.

Utmaningar

 

Livet består av dem. Ibland stora, ibland små. Och ibland när man inga utmaningar har så hittar man på egna. Eller hakar på andras. Jag har antagit en stegutmaning som ordnas av Expressen och som en av mina peppisflickor, Lovan, hjälpte till att dra igång. Man ska gå i snitt 7000 steg om dagen och då kan man vinna en spa vistelse. Eftersom jag har upplevt en sådan i somras tillsammans med Hanna så vet jag att det är ett underbart pris att vinna. Jag är såld. Så det första jag gör på morgonen är att sätta fast min stegräknare och det sista jag gör är att ta av den. Jag har ett tämligen stillasittande jobb så det gäller att ta sig i kragen på kvällskvisten och kila ut i det friska vädret för att jaga steg. Min 3 km runda brukar räcka till – då har jag oftast skrapat ihop minst de steg jag måste ha, och ibland blir det lite till. Det är en bra utmaning, en positiv, konstruktiv och glad utmaning.

Magnus dras med liknande utmaning. Han ska ”lunka” i 10 minuter varannan dag för att slippa ha så ont i ryggen. Hittills har han varit duktig och oavsett väderlek dragit på sig den supersnygga orangea västen och stuckit ut till skogs på kvällarna. Och jag tror att hans ryggont är betydligt mera hanterligt dessa dagar.

Barnen har sina egna olika utmaningar. Alex ska helst ta körkort i en nära förestående framtid (fast han verkar inte vara så väldigt intresserad av att göra provet), Samuel måste fixa gymnasiet denna tredje gången gillt, Cesca kämpar med och mot sina galna hormoner som gör livet till en utmaning för oss alla. Och Zache har fullt upp med att uppföra sig i skolan, inte drabbas av astmaanfall, träna upp sitt sinnelag för innebandy…Stora utmaningar för små människor. Som förälder står man som stöd, som bollplank, som trygghet och emellanåt som slagpåse eller syndabock. Allt detta och lite till tillhör föräldraskapets utmaningar. Om man sedan har gjort ett bra jobb eller inte lär visa sig i framtiden. För dagen kämpar man så gott man kan och orkar.

Grader i helvetet

Det finns grader i helvetet och olika former av paradis.

Vi har haft fuktproblem inne på våra kontor. Av den anledningen kommer det med jämna mellanrum en man i arbetsbyxor, borrar i våra väggar och mäter fuktigheten. Idag kom han lite olägligt när tjejerna var upptagna. Han satte sig på en stol i mitt rum och snart fick jag hela hans livshistoria berättad för mig. Mannen som visade sig heta Victor har en bit av paradiset på de mest osannolika av alla platser – mitt i Biskopsgården, i Göteborg. För många år sen köpte han en liten stuga, byggde ut, byggde om…han inredde garaget med en gammal hörnsoffa och vägghyllor där han kan ha hela sin samling av vinylskivor. Han sitter i sitt garage efter jobbet och lyssnar på Siw Malmqvist på en gramofon.

Beträffande helvetet så är saker nästan aldrig så dåliga som de kan bli. Och jämför man så inser man det. ”Gäller det inte livet så gäller det inte ett skit”, som min mor brukar påpeka med jämna mellanrum. Jag tänker på det ganska ofta när saker inte går som jag vill. Men oavsett insikten att jag har det egentlige väldigt bra så känns det rätt tungt emellanåt. Eller bara tröttsamt, jobbigt, utmattande….När jag har lagt in hela min själ i en akututredning för att hjälpa en döende kvinna och hennes familj, och hon dör innan de får hjälpen. När man utreder en 5-årig flicka med svår utvecklingsstörning, oförmögen att tala, teckna eller gå, och får höra från Försäkringskassan att det blir ingen LASS eftersom hennes grundläggande behov uppgår till endast 19 timmar. När en kvinna som nyligen fyllt 30 år men har en mentalkapacitet av en femåring blir utnyttjad och våldtagen av samvetslösa män. När en autistisk pojke inte kan vara i verksamheten men får inget val och lider av ångest hela dagarna – p g a resursbrist. Det är då en torsdageftermiddag känns som om man jobbat en månad i sträck och fredagen känns overkligt avlägsen. Och det är då man åker från helvetet till paradiset – vid Häggån.

Jag åkte hem tidigare. Mitt huvud kändes helt tomt och fungerade inte längre att tänka med. I hallen låg 2 ryggsäckar och jag insåg att Zache har en kompis med sig hem. Jag tog in posten och sedan stegade raka vägen till duschen. Det varma vattnet hjälpte mig att släppa alla bekymmer och trubbel som inte var mina. Jag drog på mig min sköna morgonrock och kröp in i sängen, klockan 5 en torsdag eftermiddag. Zache kom till mitt rum och gjorde sina matteuppgifter bredvid min säng. Jag krullade håret, hjälpte honom med omkrets och mått och jag njöt. Vilken lycka att kunna komma hem till sitt eget hus i skogen, vid en porlande å, att kunna ta en varm dusch, sitta i sängen iklädd min morgonrock klockan 5 en vardageftermiddag och hjälpa sina friska barn med deras uppgifter. Jag behövde den pausen.

Nästa vecka har glina höstlov. Zache vill vara med mig på mitt jobb och på pappas jobb. Ingen av oss kan ta ledigt hur gärna vi än vill. Men på kvällarna kommer vi hem till paradiset vid Häggån. Jag tror att om man ser efter så har vi alla, var och en, en bit av paradiset. De riktigt illa lottade kanske bara i själen eller i fantasin. Andra i ett ombyggt garage med en gammal hörnsoffa och massor av vinylskivor att lyssna på på en gammal gramofon eller i ett hus vid en vacker å.

Pumpagubbe

Det är skoj att pyssla. På alla sätt. Man kan måla en tavla för sin kontorsvägg, tillverka en julkrans för ytterdörren, skära en pumpagubbe till Halloween, brodera en påskduk eller plantera ljung i en zinkspann. Personligen är jag involverad i alla dessa projekt och några till. Tavlan är halvmålad och väntar på vidare handläggning och inspiration (var är de där Musorna när man behöver dem?), jag har anmält mig till en kranskurs i november, och häromdan köpte jag en pumpa. Det skulle bli en riktig pumpagubbe i år, inte bara nån ljuslykta för 5 spänn från Willys. Jag ställde pumpan på byrån i hallen och mös varje gång jag gick förbi den. Egentligen var den ganska vacker där den stod, helt naturlig och ansiktslös. Jag kände på den med handen, så len och sval den kändes. Jag brukar vilja ta på allt, undrar var ungarna har fått de generna ifrån?

När jag kom hem igår fanns där ett oroväckande hål i pumpans front (eller vägg, eller vad har pumpor egentligen?). Zache blev föste misstänkt. Peta inte hål i min pumpa, förmanade jag honom, den ska få ett ansikte i helgen! Han sa att man väl kunde göra ett öga där, och jag lät mig nöjas.

Imorse var hålet lite större och såg lite ruttet ut. Hmm, bäst att stoppa in pumpan i kylen, tänkte jag och plockade upp den kärleksfullt. Ve och fasa: på undersidan var den alldeles möglig!!! Hur kan det vara möjligt? Folk har ju pumpor stående veckovis utomhus och den här skulle inte ens klara sig en vecka till Halloween? Jag ställde den ändå i kylskåpet. Får väl ta en titt på den när jag kommer hem. I värsta fall får jag köpa en ny pumpa nästa vecka. För vem vill väl ha en möglig halvrutten pumpagubbe på sin trappa, även om det är Halloween.

Och så här blev den – min allra första pumpagubbe

Härliga helg

Idag var det Zaches och min  simmardag. Vi brukar ha en simmardag i veckan och denna helgen blev det söndan. Igår handlade vi och Cesca bakade bullar, idag samm vi, eller simmade som det heter nuförtiden (undrar just hur många som vet att det brukade heta simma, samm, summit? ) Pappa följde med men han sitter mest iförd en handduk och hackar tänderna medan Zache och jag simmar, härjar i vågorna och sitter i bubbelpoolen. Jag är ett blötdjur. Magnus brukade också vara det, men det har tydligen gått över. Jag samm 30 minuter vilket utgör 2700 steg. Så även idag lyckades jag hamna över snittet i stegtävlingen.

Imorgon börjar höstlovet. Jag tar ledigt tisdag men Magnus fick inte ledigt alls, så imorgon har jag Zache med mig till jobbet, onsdag har Magnus honom med sig och sen kanske storkillarna kommer hem. Alex LANar flera dagar i sträck. Samuel sover över hos en kompis. De börjar mer och mer få ett eget liv, och det är så gott så.

På det hela taget tog vi det lugnt, samm, lagade god mat, spelade dataspel, tittade på film och bara inhämtade krafter. På jobbet ska vi nu ta ställning till om vi vill bli vaccinerade mot det stora svinet eller inte. Jag tror att jag avstår. Dels får jag flunsa ändå stup i ett och det kan vara bra att få upp motståndskraften lite, dels tror jag faktiskt att jag redan haft den. Barnen är i riskzonen, de får ta vaccinet. Men själv förlitar jag mig på att jag överlever ändå.

Nu ska jag jobba en dag och sen vara ledig en – egentligen alldeles lagom. Så skulle man ha det. Jobba 2, ledig 2. Hela tiden. Kanske blir det så i framtiden. Jag hoppas det. Ju mer åren går dessto svårare har jag att se det goda i förvärvsarbete. Pengar. Jaha – men pengar är ju roten till allt det onda. Kanske om man har ett jobb som är ens kall och passion. Annars kunde det faktiskt kvitta. Det finns betydligt roligare saker man kunde syssla med än jobba för lön.

Samvete och skuld

Alla har rätt till 2 bra föräldrar, men det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Så brukar min kollega säga när vi pratar om ämnet. Kanske är hennes perspektiv lite annorlunda, eftersom hon är ett adoptivbarn. Det betyder inte att hon har fel.

Som en medelålderskvinna har jag insett att det som sägs om medelålderskvinnor är helt sant. Vi är i den svåraste sitsen, tuffaste fasen i livet. Många av oss har fortfarande småbarn, vi jobbar heltid, det är långt kvar till pensionen och vi har åldrande föräldrar som förväntar sig att vi grejar och ringer och tar hand om. Man blir liksom squeezed från alla håll.

Mitt bekymmer kan verka löjligt. Mina åldrande föräldrar bor 100 mil söderut. De är tvärfriska och dessutom bor min syster och hennes familj i närheten. Men det gör inte saken lättare. Jag är ständigt orolig för att något kan hända dem men är för långt borta för att kunna göra något åt saken. Jag vet att jag kommer få höra detta från min syster i resten av mitt liv…Dessutom förväntar sig både mina föräldrar och mina barn att JAG ska ringa, höra av mig, bry mig…hur har jag hamnat i den situationen? När jag ringer min mor är det första orden en anklagelse att jag inte ringer tillräckligt ofta.  Att mina flickor inte ringer till mig stup i ett heller – det ser hon bara som en brist i min uppfostran av barnen. Jag gruvar mig för att ringa – varje gång. Jag drar ut på det och istället för att saken ska bli lättare så gör det skadan värre. Man ska ju svälja den fulaste grodan först…

Visst är det märkligt? Genom att vilja vara alla till lags behagar man ingen. Hur man än vänder sig så har man någon bak. Antagligen har det att göra med det sociala arvet. Min mormor har förmodligen präglat min mor. Men jag har aldrig upplevt min mormor på det sättet. I mina ögon var hon betydligt förnuftigare än så. Undrar hur jag upplevs av mina flickor? Jag hoppas att de inte ska känna samma vånda varje gång de är på väg att ringa mig, och att de ska ringa bara när de verkligen vill – utan att ha dåligt samvete när de inte känner för det. Man vill väl ha äkta omtanke och kärlek – eller hur?

Bröst

Årets julklappsjakt är nu officiellt igång. Jag har skickat efter de första klapparna och igår kom det första paketet från Ellos. Jag plockade upp förväntansfullt de första presenterna. Eftersom jag är lite klädgalen var jag även tvungen att skicka efter en röd tunika som jag ska ha på julafton, var det tänkt. Den var vacker, röd, tunn och föll smidigt utefter min kropp. Dock har jag återigen tvingats inse att jag är felskapt. I alla fall måste jag vara det i deras ögon som designar dessa tunikor. Jag har nämligen ett attribut som i vanliga fall brukar uppskattas – bröst. Det ska man inte ha för att kunna bära en tunika. De flesta tunikor är avskurna under bysten. Köper jag min rätta storlek så hamnar själva avskärningen mitt på brösten. Det ser inte klokt ut. Så jag köper en storlek för stort bara för att få in älsklingarna – och upptäcker då att urringningen är ända ner till naveln. Samma med denna nya vackra röda tunikan. Vis av tidigare erfarenheter skickade jag efter ett lite större plagg och det sitter helt ok – utom på brösten. Hela BHn syns i urringningen. Man ska inte ha bröst…

Igår när jag var ledig tittade jag på ett program på TV som är ganska roligt när man gillar kläder – Projekt Runway. Ett gäng kläddesigners tävlar i diverse utmaningar, designar och syr kläder som sen visas på catwalken. Modellerna är trådsmala flickor helt i avsaknad av bröst. Jaha, tänker jag, och vem ska kunna bära denna vackra top eller tröja? Inte då jag i alla fall. Skulle jag klämma in mina tillgångar så spricker plagget i sömmarna.

Jag står nu i valet och kvalet. Ska jag skicka tillbaka tunikan eller ska jag sy ihop den på framsidan på något sätt? Kanske en brosch? Eller ska jag skicka efter ett mindre plagg och hoppas på att det inte ser helt galet ut? Världsliga ting, jag vet. Men egentligen – vad har vi fått för syn på hur en kvinnokropp ska se ut?

Bara ett kort eller två

Jag kikade in på Hannas blogg och hittade de vackraste korten på mitt minsta barnbarn, lilla Kullerbytta. Jag älskar ju hösten, det är estetiskt vacker årstid, man slipper svettas ihjäl och luften är så klar och skön att andas. Dessutom kan man plocka svamp, gå långa promenader i den vackra naturen och snart är det jul! Så de här korten snor jag Fnyzis, och visar omvärlden

Underbara, eller hur? Tänk om jag kunde lyckas hitta kortet med moster Tina i lövhögen…Vore lite kul att ha dem i samma inlägg.

Varats olidliga oro

Jag vill hitta på något nytt. Jag är inte helt säker på vad det skulle vara. Men det växer en oro i min själ, den oroliga själen som aldrig finner någon riktig ro. Jag har ett nytt jobb (men det känns inte så nytt längre, snart har jag gjort det i ett år), jag bor i paradiset på jorden och vi är alla friska. Fattiga, men friska. Ändå känns det som att något eller någon väntar på mig någonstans. Kallar på mig, behöver mig. Det är en helt obeskrivlig känsla som genomsyrar hela mitt vara. Varats olidliga lätthet….nja, lätthet vet jag väl inte. Men lite olidligt är det allt.

Kanske är det nordanvinden. Eller hormonerna. Egentligen går det på ett ut. Någonstans därute finns det något som drar och kräver min uppmärksamhet. Någon behöver hjälp. Eventuellt är det jag själv…

Zache brukar titta på en serie på Disney XD som heter ”Zach and Cody´s Suite Life”. I ett avsnitt blir Cody, 12 bast,  journalist och skriver en spalt. ”Ask Shirley”.  Åh vad jag skulle vilja bli en Shirley. Skriva en spalt. Antingen kåserier, som Stefan Andhé, min stora idol, eller en frågespalt där man kan dela med isg av sina insikter och erfarenheter. Utan en spalt eller en tidning känns det inte fullt så meningsfullt att skriva svar på frågor som ingen har ställt…

Vad annars skulle man kunna hitta på för att stilla en gnagande rastlöshet? Den känns som röster i vinden, som en dragningskraft inte helt olik gravitationen – oemåtståndlig, omöjlig att motverka. Jag får en impuls att packa en väska och återigen sitta på en flygplats, på väg till ett land vars namn kan knappt uttalas. Se på alla människor på väg någonstans och själv vara det. Sitta vid fönstret i ett magnifikt flygplan och se planeten förvinna lång under mig, se molnen från ovansidan. Befinna mig bland molnen med andra människor, med min laptop i knät, skrivande en spalt….

Jag vet inte var jag är på väg, än så länge bara i sinnet. Men jag vet att den stora bubblan i min själ kommer att växa och svälla, och till slut kommer jag veta med all säkerhet var jag är på väg. Vem eller vad det är som ropar, drar, vädjar. Och en helt ny insikt sällar sig till min samling av insikter: det spelar ingen roll var jag hamnar, var jag bor, hur långt jag reser, vem jag träffar…det spelar ingen roll för längtan, oron, driften – sitter i min själ. Och efter ett tag växer den sig stark. Kanske var jag James Cook, Christofer Columbus eller Bohumil Holub i mitt tidigare liv.

Barn, innebandy och nyblivna pappor

I mitt stilla sinne tänkte jag under en viss tid – undrar just hur länge Zache kommer tycka att det är roligt med innebandy. Han är inte mycket till lagspelare, fotboll spelade han en enda gång och kom hem gråtande att de andra tog bollen ifrån honom (han var ca 4 år då), och jag tror inte att han har överdrivet bra bollsinne. Dessutom blir han snabbt trött och andfådd p g a sitt astma. Men jag stöttar alltid mina barn när de vill göra något speciellt, så även denna gång. Jag slutar tidigare på onsdagarna för att hinna hem och skjutsa sonen till idrottshallen. Sedan sitter jag en timme på läktaren och tittar på trots att bollsport är bland det absolut tristaste jag vet. Och jag tycker att Zache har blivit bättre och bättre, trots att han inte är nån stjärna. Så igår när jag var ute på lunchen tänkte jag: det verkar som att han tänker fortsätta med innebandyn. Då måste han ha riktiga kläder – inte sommarshorts och T-shirt. Jag droppade in till Team Sportia och köpte adidas shorts och tröja som skulle matcha hans röda skor. Mycket snyggt. Han blev riktigt glad.

Jag brukar dela min plats på läktaren med ett föräldrapar: Oscars mamma och pappa. Mamman har under de senaste veckorna växt runt magen och man förstod att snart blir det en bäbis här. Igår när vi åkte till bandyn berättade så Zache att NU har Oscar fått en lillasyster! På morgonen kom hon. Hon har pappas näsa och svart hår trots att alla i familjen är blonda. Och hon heter Théa. Så vackert.

När vi kom till idrottshallen stod Oscars pappa i entrén. Har ni sett en nybliven pappa någon gång? Även om jag inte hade vetat vem Oscars pappa var så hade jag sett det med detsamma. Det lyser på ett helt underbart sätt om en nybliven pappa. Hela hans ansikte sken av lycka och lättnad. Nu var det klart, flickan var ute och alla var friska. Efter 10 år – en flicka. Bara den energin han utstrålade lyfte upp alla oss som kom i hans närhet.

Jag handlade, hämtade de stora killarna, kollade på resten av träningen och kände mig så glad och tillfreds. Sen kom Zache ut, sist av alla som han brukar, och talade om för mig att han tänker lägga av med innebandyn. De andra killarna som har spelat länge säger åt honom vad han gör för fel – det tänker han inte tåla.

Någon som behöver sprillans nya idrottskläder, märke Adidas, storlek 140?

Snart är det Jul igen

Stadsparksbadet i Borås är ett härligt ställe. Allra helst när det är kallt och regnigt ute, eller snöstorm. Man sitter i en riktigt varm bubbelpool och ser ut genom de stora glasrutorna. Eller guppar i vågorna, åker kana eller simmar några kilometer. Jag är ett vattendjur av första graden. Älskar att sitta i vattnet, eller simma, flyta, njuta. Idag tog vi med oss en av Zaches kompisar. Killarna hade hur kul som helst och jag kunde simma och guppa omkring i lugn och ro. Nu har jag återigen införskaffat ett 10-kort till oss. Det blir billigare och man slipper kön till kassan.

Imorgon är det match i Öxabäck. Det blir pappas tur att följa med sonen dit. Han själv är inte så begeistrad. Han får oftast spela back eftersom han inte är sp haj på det ännu, och det tycker han är tråkigt. Vi får väl se hur länge han kommer fortsätta med detta. Jag hyser inga stora förhoppningar.

Jag har nu också fått allas önskelistor. Utom Samuels och Veras. Samuel är inte van att skriva listor säger han. Och Vera får vi helt enkelt gissa oss till. Jag tycker att det är så roligt att handla julklappar redan nu, innan det blir värsta rusning. Man kan få tag på det mesta utan att behöva stressa omkring. Det finns bara ett bekymmer – pengar. Men jag får göra som jag brukar: handla på kredit och betala senare. Jag insåg idag att det är bara 3 veckor kvar till Första Advent. Jag ser nu så fram emot allt pynt och alla lsjus och dofter och god mat. Och glögg! Bara 3 veckor kvar. Underbart

 

Inatt jag drömde …

Faktum är att jag aldrig har drömt något liknande förut. Jag var på en stor träff med människor som engagerade sig i barn. Utsatta barn. Vi hade diskussioner och vi åt och lagade mat tillsammans. Och det var uppträdanden. Strax innan föreställningen skulle börja kom en av arrangörerna till mig (och hör och häpna – det var min metodhandledare på jobbet!) och frågade om jag ville sjunga en visa. Det var ett känt stycke från Schindler som någon textsatt. Jag kunde melodin, trodde jag, så det var bara att läsa texten från papperet. Utan att öva en enda gång ställde jag mig på scenen och kunde för hela världen inte komma på hu melodin gick…

Jag vaknade och ägnade den drömmen en bra lång stund. Hur i all sin dar kunde jag ens komma på tanken att direkt säga ja till ett uppträdande som jag inte hade övat till? Och hur kunde jag tappa melodin just när det gällde? Och först och främst – hur kom det sig att jag kände så starkt när jag vaknade att den här drömmen kom för att tala om för mig vad det är som pockar på, som vill bli uppmärksammat, något som vill att jag ska ägna mig åt just ”det” framöver i livet? Det är knappast att sjunga för fullsatta hus! Jag kan förvisso sjunga men jag är ingen Susan Boyle. Istället för att bli pinad av att jag inte kunde kändes det som en kick, just precis, detta vill jag! Men VAD??

Jag satte mig i bilen och funderade och funderade. Värsta Balthazar. Vad var det som fick mig att känna att det är just i detta sammanhang jag hör hemma och vill vara? Att stå inför publik…Ska jag föreläsa? Undervisa? Om vad? Min barndomsdröm om att bli lärare väcktes på nytt. Hur ska jag kunna undervisa nån – jag kan ju ingenting, tänkte jag missmodigt. Men då poppade min självkänsla upp och sa: Vaddå kan ingenting, du har ju levt i ett halvt sekel kvinna! Skärp dig!

Kanske åka land och rike runt i en husbil och hålla föredrag – i vad? Personlig utveckling? Vette fåglarna. Men jag ska allt komma på det till slut.

Orkar inte skriva

men eftersom jag vet att ni läser så plitar jag ner två rader ändå Cesca ligger på smittskydd i Borås efter att ha krampat ihop på golvet igår morse. Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset med att ta prover, EKG, MR, EEG, ryggmärgsprov, blodtryck och gud vet allt. När Magnus avlöste mig efter 8½ timme utan mat och med ont i kroppen åkte jag hem och konstaterade att jag också har 39 graders feber.

Nu åker han snart igen. Cesca var ledsen, hon ville inte vara ensam kvar. Zache grät här hemma, orolig för sin stora syster. Jag påminde honom att de brukar bråka hela tiden och då sa den lille filosofen: ”Ja, men vid tillfällen som detta är det faktiskt annorlunda.”

Hoppas hon får gå hem idag, hoppas att det var ”bara” feberkramper och inte något värre, hoppas att vi inte har svininfluensa…Hoppet är det sista….

Svininfluensa

Japp, då är det konstaterat. Vi har åkt på svininfluensa. Vad annars. Ceska kom hem på kvällskvisten med värk i kroppen, ryggen, huvudet och den sönderbitna kinden. Magnus langade upp 2 askar Tamiflu. Det är svininfluensa, sa han. Här får ni 2 ligga och knapra era piller…

Jag är dock glad att det inte var hjärnhinneinflammation eller nåt annat otäckt. Svininfluensan överlever vi säkert. Magnus blev beordrad av arbetsgivaren att stanna hemma. Med full lön. Jag rapporterade till min arbetsgivare. Hoppas de andra klarar sig.  Alla hann inte få vaccinet.

Cesca och jag har nu 4 grabbar som utan att gnälla och väldigt tjänstvilligt hämtar saker, serverar vatten och kaffe eller mjölk. Zache är så lycklig att ha fått hem sin syster levande att han sticker in näsan med jämna mellanrum och frågar om något önskas Jo, lite hälsa, tack, skulle sitta fint Men det är snart fredag den trettonde och eftersom det är både Cescas och min turdag så blir vi nog bättre då

Sju svåra år

Enligt de bibliska berättelserna är livets skeden uppdelade i stycken om 7 år. Efter 7 goda år kommer det 7 svåra sådana. Hur långa de än månde vara så visst går livet i vågor. Vissa perioder är goda och andra mer lärande. Jag föredrar att se det på det sättet. Om man har insikt nog att njuta och ladda batterierna under de goda åren så har man bättre förutsättningar att klara och lära av dem som är tuffare.

Och faktiskt förhåller det sig på det viset att även under de svårare perioderna finns det stunder eller saker att glädjas åt. Det gäller bara att se dem. I likhet med att det under de goda tiderna alltid kommer små bekymmer. Men dem ska man helt enkelt ignorera och se den stora bilden Ja, visst, det låter skumt först, men det är konsekvent. Jag väljer konsekvent att se det som är bra.

Nu ligger alltså dottern och jag plakat och vi både känner oss och låter som sju svåra år Men om man ser på det lite från sidan av så är det faktiskt rätt komiskt. För att inte tala om vilken panik vi lyckades skapa i våra omgivningar. Och trots värken och febern så tänker jag – jisses, var det inte värre än så här? Visst, jag behövde inte krampa ihop på hallgolvet, bita sönder kinden, få en nål instucken i ryggraden….men det kunde ju ha varit så mycket värre. Det går ju över, och vet ni – snart är det Jul! 

Drivkraft

Eftersom jag bara ligger här och kan inget annat så har jag tämligen gott om tid till att filosofera. Jag läser andras bloggar, jag kikar på diverse social communities på nätet, reviderar min egen blog, dricker kaffe och funderar. Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att fundera på vad det är som driver människan. Både i allmänhet men framförallt mig i synnerhet. För det är då ett som är säkert – alla har vi någon drivkraft, och våra drivkrafter är mestadels väldigt olika. Spelar det egentligen någon roll? Helgar ändamålet medlen?

Min mor som jag har beskrivit många gånger tidigare är en frisk kvinna. Liksom hennes mor var, och även hennes far och syster. De fick diverse krämpor på gamla dar men i det stora hela var de friska i hela sitt liv. Jag har alltså de goda generna från min mors sida. Trots detta faktum var det inget de fruktade mer än just sjukdomar. Jag har åhört massvis med skräckinjagande berättelser om unga människor som dog av både det ena och det andra och på så sätt fått inpräntat att sjukdomar måste man ha ångest för att få. Likväl som det lärde mig att uppskatta min hälsa. Tillbaka till mamma: hon är nu alltså snart 70 bast och fortfarande pigg som en 40-åring. Lika vacker också för den delen. Hon äter massor av frukt, dricker örttéer, motionerar genom att gå tusentals steg om dagen både under sitt hushålls- och trädgårdsarbete och genom att ta långa promenader med sin svarta labb Debbie. Hon är fullkomligt besatt av hälsa och så snart någon är det minsta sjuk så langar hon upp téer och naturmediciner i stora lass. Hälsa är hennes drivkraft. I rena skräcken för sjukdomar har hon läst sig till allt man kan veta om friskvård.

Vissa människor drivs av behovet att bli sedda och omtyckta. Andra vill känna tillfredsställelsen av att hjälpa andra. Några vill ha makt eller pengar eller ära och berömmelse. Men om man tittar riktigt riktigt noga på allas drivkrafter så inser man med all önskvärd tydlighet – vars och en drivkraft är ALLTID framvuxen ur något eget behov och alltså i det yttersta helt egoistisk. Och även om man gör uppoffringar så är det så gott som uteslutande för att tillfredsställa något eget behov – som att skydda sina barn. Eller att vara den goda, som en liten Moder Teresa. Och vad var det som drev henne? Kärleken till människorna och Gud? Hmm…

Jag vet att det är att driva det lite till sin spets men man måste vara öppen för verkligheten om man ska kunna trivas i den. Jag har på detta sätt försökt komma fram till vad det är som driver mig. Vad som driver mig till vanvett vet jag ganska precis – men vad driver mig till mina handlingar? Varför vill jag undervisa? Varför vill jag alltid gå vidare? Vad är det som gör att jag är så bra på att arbeta med utsatta människor trots att det inte alls var den yrkesbana jag skulle ha valt själv?

Sedan kommer den sista frågan i sammanhanget? Spelar det egentligen någon roll vad det är som driver oss eller är det resultatet som räknas? Om vi gör något gott så är det strunt samma om vi gör det för pengar? Och vem avgör vad som är gott? Uråldriga filosofiska funderingar. Man måste helt enkelt ta ställning själv, för något absolut svar finns det ju aldrig när det kommer till filosofin, och inte när det kommer till verkligheten heller för den delen. Kanske kan man nöja sig med – så länge man inte gör någon illa, och då menar jag även sig själv. Är det fult att vara självgod trots att man åstadkommer mycket gott i sin omgivning? Eller är de bara spöken som vårt samhälle har skapat – och vad hade de för funktion från första början?

Hur själviskt det än månde vara så vill jag att alla ska må bra och vara tillfreds med livet. För det är precis som Mia Thörnblom säger – en lycklig människa är inte otrevlig mot andra. Och alldeles oavsett avsikt och drivkraft, det låter ändå som att det vore en bra mycket bättre värld att leva i, för alla.

Symptom

Cesca och jag har drabbats av samma eländiga virus, det beryktade, ökända och fruktade svininfluensaviruset. Vi ligger isolerade hemma på övervåningen och uppvisar lite olika symptom. Cesca har inte längre någon feber. Däremot är hon oerhört ljus -och ljudkänslig. Hon skriker så fort någon gluttar lite på rullgardinerna eller viskar i samma rum. Hon har huvudvärk och hon sover 20 av dygnets alla timmar.

Jag tvingas alltså nu ligga som en ljusskygg råtta i ett mörkt rum och jag får inte låta. Jag har mer feber, värk i kroppen och svårt att andas. Inatt tillstötte ett annat symptom – svullna läppar. Troligen är jag nu så uttorkad av febern att munnen svullnar och spricker. Vem behöver Botox när det finns svininfluensa? Angelina Jolie, släng dig i väggen. T o m Mick Jagger skulle bli grön av avund. Problemet är dock att läpparna spricker och det är mindre roligt. Supertjocka spruckna läppar, håret ligger i feta slingor på kudden, man är vit i fejset som en geisha – ja, you´ve got the picture. Ingen vacker syn alltså.

Igår började Zache uppvisa symptom han med. Hosta. Det är det jag är mest rädd för, att han ska få det på lluftvägarna eftersom han har astma. Jag frågade honom när han stack in sitt lilla huvud i vår mörklagda grotta hur han kände sig.

”Jo, det känns som om någon spelar maraccas i min bröstkorg,” sa han med eftertanke. Och trots elände, värk och feber kunde vi inte annat än brista ut i gapskratt. Kanske skulle han bli författare ändå, så bra som han kan uttrycka sig den lille sötnosen. Kreativt skrivande, det är nog hans framtid

Sjumila kliv

När man väl börjar må lite bättre och tillvaron inte längre består i att uthärda värk och feber så vill man bli frisk med detsamma. Man hamnar i ett supertråkigt mellanläge: för sjuk för att ens orka vara upprätt i mer än 2 minuter, för frisk för att ligga utslagen och önska sig av världen. Jag känner så väl igen detta mellanläge från alla mina influensaperioder. Man ligger ner och är rastlös som tusan. Nä, det här går inte, tänker man obstinat och kravlar sig upp, och ner till köket. Väl där flåsar man som en griskulting (mycket passande just den här gången), förbannar sina idiotiska idéer samt alla världens virusar, och med ansträngning av sina allra sista krafter kravlar man sig upp till sovrummet igen och säckar ihop i sängen. För när man väl börjar må lite bättre så vill man att det ska gå med sjumila kliv. Man vill kasta loss…

Just precis då känns det superangeläget att börja med alla projekt och saker som man har planerat eller drömt om eller funderat på men aldrig haft riktigt tid att påbörja. Man känner vikten av livet på det mest påtagliga sätt. Man stirrar i sovrumstaket och har aldrig kännt sig så inspirerad att måla det som just då, när man knappt tar sig till toaletten utanför dörren.

Å andra sidan är det också sant att när man väl hamnat i mellanläget så vet man att det snart är över. Att man om bara några få dagar kommer att kunna gå ner till köket tämligen obehindrat, klä på sig vanliga kläder, ta en dusch och sen måla taket. Men då är ju lusten borta så klart. Har det där jäkla taket sett ut så här under de senaste 10 åren så kan väl få fortsätta med det ett tag till. What´s the rush, liksom. Och med sjumila kliv återgår livet till sina vanliga gängor. Man rusar på, jobbar, tar hand om, fixar, planerar – och hinner inte med alla projekt, som stannar bara på planeringsstadiet.

Men just nu, i mellanläget, känns det gott att veta att den dagen kommer då jag ska kunna ställa mig på en stege och måla sovrumstaket.

Det sista (förtvivlade) stadiet

Jag har nog aldrig tänkt på det på det sättet men alla sjukdomar består av olika stadier. Bortsett från de rent medicinska stadierna så kan man även dela in själva sjukdomsperioden i olika delar. Ungefärlig vetenskaplig beteckning på dessa skulle då vara grönjävlig, grönjävligare, grönjävligast. Enligt mina tidigare obehagliga erfarenheter har jag nu kommit in i det sista och värsta stadiet. Man är fortfarande alldeles för klen men börjar nu se allt i svart. Hela kroppen gör ont av det långa sängliggandet men att vara uppe är det ännu inte att tänka på. Man ser hur andra i familjen tycker att man är bara till besvär (och somliga uttrycker det rakt ut), får dessutom dåligt samvete och skuldkänslor för att man har återigen lyckats med den ädla konsten att ådra sig nån otrevlig bacillusk, och man vill till slut bara gråta i ren förtvivlan. ”Jag blir aldrig frisk igen,” misströstar man i tanken.

Jag har bläddrat igenom en nyinkommen katalog från bonprix. Precis min stil på kläderna. Vackra, eleganta, kvinnliga kläder som vågar vara lite mer än det vanliga svenska lagom-stuket i brungrå jersey. Jag bläddrade och bläddrade och blev mer och mer ledsen för var sida. Alla modellerna är som vanligt vackra smala töser i Cescas ålder. Jag kommer inte se klok ut om jag drar på mig saker som jag vet skulle ha passat så fint för 20 år sen…..

Jag har nu hållit mitt nyårslöfte i snart 11 av de 12 månaderna jag hade föresatt mig. Resultatet uteblev trots min envishet och nästan felfri GI-diet. Jag kan inte bli smal igen. Min kropp har sagt ifrån. Så i ren förtvivlan över de vackra kläderna som jag aldrig kommer kunna ha satte jag i mig en hel påse Lindorfs chokladpraliner. Då jag inte ätit kolhydrater på nästan ett år smakade det dels förfärligt sött, dels fick jag kramp i magen direkt. Men vad spelar det för roll?!! Lite mer ont här eller lite mer fett där, vad spelar någonting egentligen för roll? Vem sjutton bryr sig? tänker jag med självömkan och öppnar en till stor söt pralin.

Jodå, nog är det det sista förtvivlade stadiet alltid.

Hälsa

Nu är alla friska. I alla fall tillräckligt. Zache hostar lite, Magnus känner sig lite seg. Cesca är dock pigg och kry som tur är och de stora grabbarna har klarat sig helt och hållet undan eländet.  Cesca har kvar kallelse till EEG i slutet av november men annars är familjen i livsdugligt skick igen. Utom jag då….Kanske var mitt immunförsvar redan nedsatt eftersom jag faktiskt hade influensa så sent som i september. Eller så var det inte så bra att jag satt med Cesca på akuten en hel dag med feber och utan mat. Jag vet inte. Men just hos mig vill det inte gå över. Jag flåsar som om jag hade sprungit ett maratonlopp bara jag går ner till köket för att hämta en kopp kaffe och är lycklig att jag kan bara säcka ihop i min säng igen. Så har det nu varit i en vecka. Ingen feber längre, inga andra symptom alls utom möjligen lite hosta och lite muskelvärk men jag är såååå trött! Helt övermänskligt slut.

Jag brukar ju alltid betona vikten av en god hälsa (det sociala arvet? hmm…), och hur bra min hälsa är, och hur glad jag är för det. Tänk om det är slut med det nu? Om jag kommer bli så här sjuk varenda gång en basillusk flyger förbi mig! Nej! tänker jag ganska förskräckt. Jag vill inte. Har inte min tacksamhet över hälsans gåva hjälpt mig att hålla sjukdomar borta?

Min systers f d svärmor råkade i unga år för en trafikolycka. Hon var väl ingen vidare chaufför heller och troligen var den dessutom orsakad till största delen av hennes brister. Hon blev svårt skadad och opererad och hopsydd….det värsta var tydligen alla ryggskadorna. Hon kunde gå och göra olika saker men hade ständigt ont. Dessutom blev hon en av dessa människor som ständigt använde det för att få sjukdomsvinster från sin omgivning. Hon missade inte ett tillfälle att tala om hur ont hon hade, hur eländigt hennes liv var och hur bra vi andra hade det. Resultatet blev förstås att folk ledsnade. Ingen ville gå dit. Ingen ville umgås med henne. Ingen tog henne riktigt på allvar. Hon hade säkert ont, men jag känner människor med ryggskador som aldrig yttrar ett ord om sin smärta. Det är alltså inte hur man har det utan hur man tar sin lott i livet som är den stora hemligheten. Och varje gång tänkte jag – om jag skulle drabbas, måtte jag inte bli som hon. Inte bara ha ont utan dessutom ha drivit alla på flykten, ensam och miserabel.

Sen när jag drabbas av något så futtigt som grisinfluensa så märker jag hur svårt det är – att inte klaga. Jag måste lägga band på mig för att inte gnälla om min trötthet och min värk och hur trist det är att ligga här helt ensam. Förstår de andra verkligen hur jobbigt det är? Grejen är väl att det kan de inte förstå. Lika lite som vi kunde förstå min systers svärmor. Och allt gnäll i världen kan inte få dem att göra det, bara få dem att ledsna… Nu är ju detta övegående får vi hoppas och det kan jag hålla modet uppe med. Men tänk om det inte vore det? Vad skulle man då använda för att inte deppa ihop?

 

 

Det vackra grå

Utanför mitt sovrumsfönster sjunger fåglarna. De har blivit serverade frön och talgbollar och nu sitter de på antennkabeln och sjunger för full hals. Som om det vore vår, inte jul i analkande. Jag har öppet fönster (till Magnus stora förtvivlan, det är ca 5 grader i sovrummet) för att få luft till mina sjuka lungor och då kan jag höra dem så tydligt. Det är vackert när fåglar sjunger.

Alldeles bakom huset har vi nu dessutom fått en sjö. Träsket har återigen förvandlats till en stor sjö med små vågor på. Ibland landar där ett par sångsvanar. Och eftersom det nu har regnat oavbrutet sen jag insjuknade så växer sjön hela tiden. Jag tittar ut genom fönstret – japp, det regnar. Idag små stilla regn som nästan påminner lite om när daggen faller. Mikroskopiska droppar som förvandlar luften till en slöja av dis. Man kunde säga att allt utanför mitt fönster är grått. Det är det inte, granarna är lika gröna som vanligt, men genom disslöjan ser de gråa ut. Liksom resten av världen. Det vackra grå….

Jag har sett hela Harry Potter serien. Vilken helt fantastisk uppfinning – en lap top, några DVDn. Jag plockade fram massvis med filmer och halvliggande i min säng kan jag nu se dem alla på min lap top. Jag kommer ihåg hur det var att vara sjuk när jag var liten. På ett sätt tyckte jag att det var lite mysigt om jag inte var för sjuk. Jag fick vara hemma med mormor istället för att gå till skolan. Min mamma som jobbade köpte alltid på vägen hem nya färgpennor och nya målarböcker till mig, ibland en ny bok. Jag låg i sängen när febern har lagt sig och jag kände mig lite piggare och njöt i fulla drag av att få måla i de vackra nya målarböckerna. Min passion för pennor och papper har sedermera ärvts av min dotter Cesca som äger så mycket skriv- och målarmaterial att hon kunde utkonkurera vilken pappershandel som helst, inklusive Akademibokhandel som kedja.

På tv gick det bara barnprogram en gång per dag – klockan 6 på ettan var det 5 minuter lång godnattsaga. Det var det. Det fanns ingen video och inga filmer. Alltså fick man roa sig bäst man kunde själv. Det fanns dock mindre trevliga sidor av att vara sjuk. Min mammas häxläkekonster. Dels alla äckliga örtteer som man tvingades dricka, dels hennes ”svett-kur”. Den var helt enkelt på gränsen till tortyr. Först stoppar man i barnet 2 aspirin-tabletter, sedan klär man på barnet långärmad flanell-pyjamas, virar in det i yllefiltar och lägger sedan på ett metertjock duntäcke. Barnet måste ligga sedan stilla och koka i sin egen saft i ca en halvtimme. Denna kur var det vidrigaste jag visste. Efeter 2 minuter badar man nämligen i svett men får inte komma ifrån förrän efter tidigast en kvart eller så. Då får man ny pyjamas och rena lakan. Man fryser som en tok, för då är febern borta och kontrasten mellan den kokande kitteln och de kalla lakanen är helt obeskrivlig.

Men just nu finns det ingen mamma eller mormor som kan tvinga mig till liknande galenskaper. Jag öppnar fönstret på vid gavel och njuter av att det är 5 grader i sovrummet. Jag ser det vackra grå utanför och jag betraktar snöflingor dala i en av Harry Potter filmerna. Hade jag bara lättare att andas så vore detta prima livet. Men då skulle jag förstås inte ligga här.

Hoppet

Idag är det vackra grå som bortblåst. Det är nog faktiskt det, om jag tänker efter. Alla molnen måste ha försvunnit i nattens stormväder för idag är det en otroligt vacker solig dag hos oss i skogen. Fåglarna fortsätter att kvittra och illusionen att detta egentligen är en vårdag är starkare än nånsin. Kanske har solen kommit som en hoppets stjärna för att visa mig att nu är eländet över. Nu ska vi ta och börja njuta av livet för nu är du snart frisk.

Igår kväll stod jag inte ut med mig själv och tog ett bad. Förvisso var jag helt slut efteråt men det kändes ändå ganska skönt och hoppingivande att bli ren igen. Efter en vecka i sängen, hua. Idag känns det ännu bättre. Jag orkade fixa lite med disken i köket och värma mig lite mat. Magnus ställde sig sent igår kväll för att laga köttfärslimpa och chili con carne så jag slapp svälta här hemma. Gulligt. Så jag tog och värmde en bit av köttfärslimpan med en liten kall potatis, bernaisse och lite gurka. Gott och helt enligt GI. För nu ska jag allt försöka få ner några kilon till före jul.

Cesca var pigg och glad som en lärka igår kväll, Zache har klarat sig och i allmänhet så verkar det som att allt återgår till det vanliga. Vanligt är bra. Lyckan är när inget händer. Och nästa helg är det Första Advent! Jag har en vecka på mig att mysa till det här hemma. Det ska gå fint, bara jag slipper vila en timme efter varje liten ansträngning. Nya röda panelgardiner för köket, alla doftande ljus och lysande stjärnor, så härligt. Men man skulle vilja ha stora snöflingor som dalar över gran och skog. Inte vackraste soligaste vårväder med fågelkvitter och plus 10 utanför.

Var nöjd med allt som livet ger….

Balloo påminner mig om Edwin. Det finns somliga i denna värld som är nöjda. Det är liksom en fråga om attityd. Det-är-inte-hur-man-har-det-utan-hur-man-tar-det attityden. Balloo är en av dessa, troligen återspegling av Rudyard Kiplings kompis eller någon bekant. Som i fablernas värld. Edwin är en försupen medelålders man i Stefan och Christers serie Full Frys. Samma där – om livet serverar honom citroner så fyller han dem med brännvin. Och njuter medans han äter dem. Stefan Andhé, min absoluta favorit bland svenska kulturpersonligheter, har beskrivit liknande personer otaliga gånger och jag har en känsla av att han kan vara en av dessa själv.

Jag har nu upptäckt en till sådan underbar liten personlighet. Hennes namn är Luna Lovegood.  För mycket Harry Potter, jag vet. Men det finns små pärlor att hitta överallt, även på de mest osannolika av alla platser. Och Luna är en av dessa juveler. Den tösen kan inget bringa ur fattningen. Det är så klart inte samma sak som brist på känslor, omtanke eller kärlek. Inte alls. Det är bara det att det finns få saker i världen som Luna inte kan lindra med lite pudding, eller efterrätt som det egentligen betyder. Hennes mamma har dött, hon anses allmänt vrickad och hon ser saker som ingen annan ser. Hennes skor och kläder förskingras av narglar och hon hittar dem hängande i deras snören högst under taknocken. ”Nä”, säger Luna, ”undrar om det finns lite av den goda puddingen kvar!” och med ett leende på läpparna och barfota beger hon sig mot matsalen.

Den stora allmänheten anser allt-som-oftast att dessa personer är inte riktigt som de ska. Balloo är helt klart på gränsen till intellektuellt funktionshinder, Edwin är en alkis och Luna blev troligen lite vrickad när hennes mamma dog. Är det inte snarare så att de har en insikt som andra saknar?  Att det faktiskt gäller att glädja sig åt det lilla? Några apelsiner eller myror i magen, några droppar gott brännvin eller en söt pudding….För narglar vet ni, de finns ju överallt. Och ser man inte upp så hänger de upp ens skor på de mest oåtkommliga av alla platser. Och då gäller det att vända runt och hitta den lilla puddingen att glädjas åt.

Chocolate är också en sådan. Bara mera rastlös. Jag är nog en blandning av dessa. Lite Vianne, Lite Luna och en del Balloo. För det är ju inte våra förutsättningar som talar om vem vi är, det är våra val. Jag väljer puddingen. Vad väljer du?

 

Åter till livet

Jag sitter och ser på Notting Hill med familjen. Vi började med 4 bröllop och en begravning. Sen ville vi se mer av den helt fantastiska engelska humorn, kärleken, medkänslan. Så vi plockade fram Notting Hill. Glina tittar och tjatar i ett hur otroligt lik vår Hanna är Julia Roberts.

Jag har ju en annan favorit bland Hugh Grants filmer. Love Actually. Den ska jag plocka fram imorgon. Just nu står alla filmer som handlar om Jul ganska högt i kurs.  Alla filmer som innehåller stora dalande snöflingor, julgranar med gyllene pynt, julsånger och klappar, dem vill jag se, njuta av.

Jag har kommit tillbaka till livet. Jag tar hand om huset, barnen och maten. Och jag ska ha det stora nöjet att ta hand om alla adventshelgerna. Jag älskar advent. Idag plockade jag undan utan att bara säcka ihop. Jag lagade lunch. Taccos. Och medan jag tittar på filmer kan jag känna den stora tillfredsställelsen, den offantliga glädjen…livet rusar, går framåt, segar sig, allt efter förutsättningar. Men nu, nu är det bara en månad kvar till jul, bara en vecka kvar till första advent.

Zache fortsätter att vara The Random Man: Mamma, man kan inte titta en späckhuggare rakt in i ögonen!

OK??!!

Magnus vill ta en weekendresa till London. Till en julmarknad.

Cesca vill flytta till USA. Hennes gräs är alltid grönare på andra sidan…

Livet är tillbaka i sina vanliga, struliga, helt oförutsägbara gängor.

Krav

Börjar man tänka efter hur mycket det är som ska fixas de sista skälvande veckorna före jul så kan man få ångestattacker. Inte nog med att orken tryter fortfarande (igår kände jag mig som en 90-åring trots att jag SATT stilla på en utbildning hela dan!), dessutom ska allt som rör barnen hända just i december. Det är utvecklingssamtal, läkarbesök, tandläkarbesök, återbesök….jisses, besök på besök! Idag fick jag så till slut tag på en dam på VC och bad att få vaccinera Zache eftersom han har astma. Först ville hon inte befatta sig med detta då skolorna hade fått vaccin för alla barnen. Jag berättade att tyvärr var Zache inte i skolan på vaccinationsdagen – vi hade inte fått någon information att det skulle bli just då. Och när jag sedan ringde skolan så svarade skolsköterskan på det snorkigaste sätt att ”hon är minsann i skolan bara 2 dagar denna vecka och sen inte resten av året”! Vad är detta – har de fått detta i uppdrag så ska de väl se till att genomföra det?! Men eftersom Zache ingår i en riskgrupp så får vi komma till VC idag och vaccinera honom. Men det gäller att skynda sig – vaccinet kan ta slut! Jag ska inte säga att jag hatar sjukvården – men jag tycker oerhört lite om den….Varför kan inte vi människor vara FRISKA så vi slipper läkare, sjukvård och elände.

Dessutom har Cesca utvecklingssamtal idag, Alex nästa vecka, Zache också…Och vi ska på 2 återbesök med Cesca p g a hennes krampanfall. Också dessa för jul.

Då återstår 2 enkla frågor: 1. När ska vi hinna jobba så vi har råd med våra barn

2. När ska vi handla julklappar, pynta, putsa fönster, laga julmat, göra mysigt…

Egentligen är det bara en fråga, en tidsfråga. Prioritera sägs det. Hm, ska jag prioritera bort mina barn eller julen? Vi lever i ett ”osnällt” samhälle, i en tidsålder där allt ska ske på en gång, på det mest perfekta av alla sätt och vis. Men vi är ju inte perfekta, hur sjutton ska det gå till? Och då ska jag väl tillägga att vi tillhör den starka friska och kapabla gruppen, enligt samhällets normer. Vi har inga sjukdomar, vi har fasta arbeten, vi är välanpassade. Men hur ska andra klara detta? De som har funktionsnedsättningar, psykiska eller fysiska? De som inte har arbeten, de som har problem med missbruk, de som inte talar eller läser svenska? Var kommer alla kraven ifrån?

Julpynt

Nu har vi vaccinerat Zache mot baconsjukan. Han var tuff och sa inte ett knysst men nu gör armen jätteont. Jag är i alla fall glad att det är gjort så slipper vi oroa oss för hans välbefinnande. Eftersom jag var tvungen att sluta 2 för detta så hade jag gott om tid att pyssla hemma efteråt. Jag plockade fram den stora julpyssellåda och den stora väskan med alla vackra juldukar och julgardiner. Jag strök och pyntade och tände det vackra röda doftljuset jag nyligen köpt på ljuspartyt. Det doftar julkryddor

På kontoret har vi fått adventsljustakar att ställa i fönstret. Jag har tagit med mig lite ljus och lyktor och dukar också. Julmys ska det vara. Nu återstår bara lite klappar så ordnar det sig nog i år också

Vi har dock ett liiitet problem. Var ska vi ställa vår supertjusiga plastgran i år? På platsen där den brukade stå finns nu 3 stycken inte alltför små akvarier. Resten av vardagsrummet upptas av ett stycke Orbitrek. Vi införskaffade den för att kunna träna hemma när vädret var alltför dåligt för att man skulle kunna motionera utomhus. Det är en crosstrainer som tar upp halva rummet. Jag tycker att den är rätt praktisk. Inte för att träna inte – men för att lägga saker på. En suverän avlastningsyta, klädhängare, sidobord och prylsamlare i ett. Helt priceless om man får säga så.

Dock måste jag nog plocka ihop den. Det finns ingen annan julgransplats, tyvärr. Zache tyckte att vi kunde ha den på övervåningen men där måste vi nog inkvartera alla kommande gäster Så Orbitreken hamnar nog i skrubben över jul. Men när granen ligger återigen i sin låda, jag upp min crosstrainer. Dels måste jag ha någonstans att lägga mina nagelfilar, örhängen och klädesplagg. Och dels ser det väldigt hurtigt och redigt ut. Det ser ju faktiskt ut som att vi tränar! Bara man sänker belysningen lite så ingen märker alla pryttlarna som ligger och hänger över hela redskapet. Hm, vid en eftertanke, man skulle kanske helt enkelt bara kunna hänga lite glitter och kulor på Orbitreken!

God only knows…

Jag låg på britsen hos Josefin och funderade över hennes yrkesval. Josefin är min hudterapeut. Förr i världen hette det allt mellan himmel och jord. Som kosmetolog. Josefin är superduktig på att vara hudterapeut, och dessutom har hon socialkompetens. Man måste ha det om manska vara skönhetsexpert. I likhet med bartenders och frisörer. Folk kommer inte till deras arbetsplats bara för att få en Bloody Mary eller klippa håret. Folk kommer dit för att slappna av, rensa tankarna från vardagbekymmer och för att lätta sitt hjärta. Man måste vara till hälften socionom för att vara bartender eller hudterapeut. Fast egentligen räcker det med att vara lite lyhörd och trevlig och besitta sunt förnuft i en normalt anpassad dos.

Jag låg i ångan och de ljuva örtdofterna och lyssnade på avslappningsmusik. En sådan med fioler och panflöjt som liksom föreställer skogslandskap, porlande bäckar eller fallande löv i höstsolskenet. Och precis då kom jag att tänka på en film – Steelmagnolias, eller Blommor av stål, som den heter på svenska. Om en grupp kvinnor i skilda åldrar som lever sina liv i en småstad i amerikanska södern. Om deras vardag, deras kärlekar, deras glädje och sorg, om deras vänskap. I filmen aggerar storheter som Darryl Hannah, Dolly Parton, Julia Roberts….den är helt enkelt enastående. Och Dolly och Darryl har en skönhetssalong….

jag låg på britsen och funderade på våra val. Våra yrkesval, våra kärleksval. Våra val att skaffa barn eller låta bli, att ta steg i livet som utsätter oss för fara, att utbilda oss, söka ett nytt jobb, gå ner i vikt…..köpa en ny bil, hus….våra val att ta vissa vägar. Och var de kan leda oss i livet. För vilka val vi än gör, medvetet eller omedvetet – så resulterarde ALLTID i att saker blir inte alls som man har tänk. De blir alltid annorlunda och ibland så diametralt att man önskar att man gjort ett helt annorlunda val.

Jag åkte hem med min nyvaxade haka och len som en babyrumpa. Japp, jag skulle absolut se en feel good movie, en älsklingsfilm som får mig lycklig och harmonisk. Jag övervägde Seelmagnolias, Chocolate och Love Actually. Den sistnämnda segrade – det finns massor av jul i den filmen nämligen Men när jag sedan satt och tittade så förstod jag att dagens budskap till mitt innersta var betydligt djupare än så. När alla bilder föreställande kärlek flimmrar förbi i slutscenen spelas en av mina älsklingslåtar: ”God only knows what I´d be without you!”

Alla de val jag har gjort i mitt liv har format mig till den människa jag är idag. Jag är lycklig med mig själv, jag är mitt livs kärlek och stora stöd. Men bara tack vare all kunskap och alla insikter jag har fått tack vare mina val, både dem som var toppen och dem som inte var fullt så lyckade (sett med dåtidens ögon).

”God only knows what I´d be without you!” Tänk på det – ett enda annorlunda val och vi skulle ha varit milslångt från var vi är idag. Vore det av godo? Finns det godo och ondo i livsval? Eller helt enkelt bara annorlundo?

Första Advent

Jag vaknade med fasansfull huvudvärk imorse. Tanken var egentligen att vi skulle åka till Knalleland och handla klappar. Zache blev bjuden av en kompis till Lek- och buslandet i Göteborg så honom behövde vi inte släpa med oss. Men jag insåg med all önskvärd tydlighet att det var kört. Jag släpade mig ner och svalde 2 Alvedon och sen upp igen, och när värken gav sig lite så sov jag bort halva dagen. Migrän, och det har jag inte haft sen vi bodde på Sjöbo, alltså ca 3 år sen sist. När jag och Cesca låg sjuka så tänkte jag att detta var väl inget att skapa panik i massmedia för, det känns inte annorlunda än en vanlig influensa! Men om sanningen ska fram så var den rätt jobbig då jag inte kunde andas och deffinitivt nu eftersom det tar så otroligt lång tid att återhämta sig.  Klart, man är ju inte 20 längre, det kan ha lite med saken att göra. Hela denna höst har jag varit sjuk. Så känns det. Och det suger. Förmodligen har de urusla regniga somrarna nu fått den effekten att min kropp har slut på all energi och skulle verkligen behöva en rejäl uppladdning.

Zache hade i alla fall en superkul dag i Göteborg och var så nöjd när han kom hem. Vi passade istället på att hänga upp adventsstjärnor i fönstren, adventsstakar, utebelysning och diverse julpynt. Cesca städade i sitt rum och hängde upp en julgardin. Alex tog en adventsstake till sitt rum. Det är så juligt och vackert i huset nu. Imorgon tänder vi det första ljuset och förhoppningsvis kommer jag ha orken att julshoppa.

Ha nu alla en underbar första advent. Årets vackraste högtid tar därmed sin början.

Utflykter och julrush

Ibland blir det en längre paus i bloggen. Dels hinner jag knappt dra efter andan, dels behöver jag inspirationspaus, tror jag. Nu det senaste var det dels mycket att göra beroende av den mycket olämpligt förekomna svinsjukan, dels kände jag inte för att skriva, sent hemkommen. Under helgen var det julklappsjakt och den fortsätter oförtrutet fram till ledigheten nu. Och igår var jag på ett riktigt drömställe med jobbet. Vi var till Styrsö för att ha en trivseldag och käka jullunch.

Dagen bjöd på det vackraste väder man kan tänka sig. Det var -8 grader på morgonen, isande kallt, men helt klart. När månen gått ner och solen kommit upp var det som att hamna i ett sagoland. Vi tog båten till Styrsö och inom en halvtimme var vi i land. När vi hade promenerat en stund tog 2 av flickorna fram en picknick korg och dukade fram glögg, pepparkakor och ost på ett bord ute. Istället för en duk var det täckt av frost och det var så otroligt vackert! Vi mumsade i oss pepparkakor och drack glögg och njöt av det underbara vädret.

På pensionatet Skäret väntade gammaldagsa möbler, kaffe och smörgåsar och en brinnande brasa. Vi fyllde dagen med Må-bra kurs, kontors-yoga, meditation och avslappning. Vi gick i led och sa något gott och positivt om var och en av oss. Vi tog promenad runt ön. Och vi fick en helt sagolik jullunch. Det var skaldjursbuffé, havskräftor och musslor, fisk av alla de slag och såser därtill, patéer, skinkor och korvar och godis och ost och äggkaka. Man tar bara pyttelite av allt – och slutar ändå så proppmätt att magen kan spricka. Det blev inget GI igår, jag var ledig från viktminskningsspurten.

På eftermiddag skulle vi ta båten tillbaka. Vi stod på bryggan när en dam uppmärksammade oss på att vi inte hade vänt upp semaforen. Vi tittade på henne helt oförstående. VAD för något? Hon gick fram till en lustig pinne med ett ansikte gjort av reflexer, drog i ett snöre och vände sedan hela saken ut mot havet. Jo, om båtsmannen inte ser ett ansikte lysa i mörkret så lägger han inte till vid den platsen! Alltså måste man veta:

1. att båten stannar bara när någon vill åka med

2. att det finns en ”semafor” för att tala om det

3. från vilket håll båten kommer som man vill åka med, annars kan man hamna på en som är på väg åt andra hållet….

Snacka om kulturkrock! Hade inte damen dykt upp på kajen så hade vi stått där ännu och undrat varför de dumma båtarna inte kommer och plockar upp oss

Tillbaka i Borås passade jag på att droppa in på Coop och skaffa ytterligare julklapp. Man får ta de stunder man får. I helgen ska jag ta tag i städningen. Jag tycker faktiskt att det är rätt kul att städa, det blir så mysigt efteråt. Och kanske ska jag se till att gå igenom garderoben. På Må-bra kursen igår fick jag dra ett kort och där stod det följande visdom: ”Man hittar mycket, när man letar efter något annat.” Helt införstådd med att det var tal på människor och oväntade möten och gåvor undrade jag ändå i mitt stilla sinne om universums oberäkneliga krafter inte gav mig en lätt pik för att ta itu med garderobseländet Nåväl, allt har sin tid….

Små sorger och stora glädjeämnen

Kåda är sjuk. Inte lite småsjuk, som snuva eller magsjuka. Kåda är jättesjuk. Troligen lever han inte imorgon bitti. Han har halverat sin vikt, han har förstoppning, ligger bara, äter inte, dricker inte….Cesca har gjort i ordning en låda med handdukar. Kåda ligger där och Cesca går omkring som en kropp utan själ. Hon är ledsen. Trots att hon vet att marsvin blir sjuka och dör  så blir hon lika förkrossad varje gång.

Det skulle vara en myshelg. Och det är det faktiskt, trots sorgen. Vi har handlat klappar, jag har städat, putsat fönster, Zache var i stan med Magnus och spelat bandy. Under kvällen har vi bakat lussekatter. Jag har skrivit alla julhälsningar. Imorgon ska Zache, Cesca och jag till stan, och sen ska vi klä granen….Andra advent, snart Lucia…Lussekatternas tid. Imorgon bitti lussekattfrukost.

I torsdags åkte jag till Alex skola för att närvara vid ett utvecklingssamtal. Jag måste inte, grabben är myndig sen 2 år tillbaka och tar hand om sina egna utvecklingssamtal. Men efter alla Zaches samtal och allt jämmer och elände kände jag att om inte Alex, så behövde JAG det. Att se och höra att mina barn klarar sig, att de kan, att de vill, att de har vett att sköta sig i skolan. Och precis som förväntat var det ett rent nöje att lyssna till hans klasslärare. Alex har som ambition att uppnå MVG i så gott som alla ämnen – och gissa vad? Det kommer han att göra. VG i 2 ämnen. Läraren var lyrisk, och vi med. Tänk om man kunde flytta Zaches lärare 10 år bakåt i tiden och visa honom Alex. När han satt under skolbänken, slängde böckerna på golvet, hade IG i så gott som alla ämnen. Visa honom hur det hade gått sen, efter Frankrike-tiden, hur killen växte upp och trots viss skoltrötthet gick ut med klassens bästa betyg i nian. ”The man, the myth, the concept”.

Mitt i julrushen, mitt i vardagen, små sorger och stora glädjeämnen. Som livet brukar servera dem.

Julpyssel

Lussekatterna blev superfina och jättegoda. Zache och Cesca tillverkade dem allihop. De fick diverse fantasifulla design, men de smakar likadant och de är roligare att se på. Vi fick en riktigt mysig andradventsfika idag.

Cesca och Zache följde med mig till stan och vi handlade klappar. Hemma fick vi en god lunch (ugnsbakad lax med vitlök och olivolja) och sen var det dags att klä våra granar.

Cesca stack ut i skogen och plockade en liten liten gran till sitt rum som vi balanserade upp i en kruka med hjälp av makadam från garageinfarten. Hon köpte lite pynt när vi var på stan och ljusslingan hde jag i sovrummet sen förut. Fin, eller hur?

Vår gran hämtades i en pappkartong i förrådet.

Kåda är fortfarande vid liv. Francesca börjar hysa lite hopp men törs nog inte hoppas för mycket. Dör det lilla livet inatt så får jag nog sjukskriva henne imorgon. Ett annat bekymmer som har dykt upp är Zaches astma. Ikväll plockade jag julstjärnan in i Cescas rum. Har nämligen ingen annan idé vad han kan tänkas reagera på så plötsligt och den var väl en av de sakerna som tillkom nyligen. Vi pumpade honom med Bricanyl så får vi hoppas att han kan sova inatt.

Nästa helg planeras Liseberg med Kerstin och hennes barn. Det ska bli kul. Men först en härlig ny arbetsvecka

Six inches under

Jag vet, det heter six feet under….men med tanke på hans ringa storlek ligger han nu sex tum under ytan, lille Kåda. Imorse när jag kom till Cescas rum låg han stel och kall i sin lilla låda. Cesca grät men försökte intala sig att han hade det bättre nu.

”Mamma, varför är det alltid de snällaste som dör!” snyftade hon förtvivlat. Ja, inte vet jag, men visst är det ganska på pricken? Jag kunde bara trösta med att han nu lever lyckligt liv i marsvinshimmelen…

Jag gick till Zache och hittade en unge som inte kunde andas. Vi ringde sjukvårdsupplysningen som ville att vi skulle ringa efter ambulans. Vis av erfarenhet sa jag att det inte blir nödvändigt och körde till barnakuten med Zache. Den förra ambulansen tog en halvtimme på sig att hitta till oss och på den tiden hinner jag både till Borås och tillbaka.

Så jag tillbringade en förmiddag i ett Pippi Långstrump rum. För omväxlingens skull. Tur var det, jag var rätt le på Nalle Puh sen sist jag satt där, hungrig och febrig i 8 timmar. Zache fick den vanliga dosen medicin – ånga, cortison, bricanyl….men det goda som kom utav detta var att vi nu äntligen får remiss för en riktig astma- och allergiutredning. Varför kan han inte andas då? Ja, troligen utlöst av svininfluensasprutan jag lät honom ta som skydd. Om han reagerade så här på vaccinet då vill jag inte ens spekulera hur det hade gått om han hade blivit smittad på riktigt….

Cesca ringde vid lunch – hon var på väg hem. Hennes sorg var för stor för att palla med skolan en hel dag. Jag lagade mat till Zache och mig, hämtade dottern vid bussen och hann nätt och jämnt till Borås för en tandvårdsinformation genom jobbet. Sen tog jag en tur till Knalle och lyckades hitta ett mikroskop till Zache…

Magnus kommer hem sent om kvällarna och torsdag – fredag är han i Stockholm. Måtte nu alla förbli friska och vid liv i alla för resten av året. Hm, skulle kanske komma på ett nytt nyårslöfte, det är ju snart dags. Att sakta ner farten, börja meditera och syssla med yoga, ta hand om min och familjens hälsa och inte stressa fullt så mycket? Njae, jag får nog fundera ut något realistiskt…..

Flykt

Somliga människor är trygghetssökande. Antagligen de flesta. De vill vara rätt säkra på hur dagen kommer att se ut, vad de ska käka till lunch, vad de ska hitta på till helgen, vem de ska åka till på semestern. Det är ett grundläggande behov tror jag. Egentligen konstigt att Försäkringskassan inte har det i sina kriterier vid ansökan om personlig assistans – trygghetsbehov. Japp, du har rätt till en assistent för att få ditt behov av trygghet tillgodosett. Hm, nej, så går det inte till. Kanske kan det bero på att trygghet är så subjektivt, att den tar sig så olika uttryck. Eller så räknas det inte som ett grundläggande behov, who knows….

För min del är trygghet att inte sitta fast. Att inte bli instängd. Att inte kraven bygger upp väggar kring mitt vara. Så otrygg jag skulle känna mig om jag måste år efter år gå till samma jobb, umgås med samma människor, bo på samma ställe. Så instängd, som i en fängelsecell. Nån enstaka gång har jag dristat mig till att försöka prova. Det gick inte ska jag be att få meddela.

Ibland tror mina medmänniskor att det beror på brist av engagemang eller intresse. Inget kunde vara mer fel. Jag bryr mig, jag älskar hängivet, jag tänker oavbrutet och med längtan på mina vänner, min familj, mina bekanta…i tanken är vi alltid tillsammans. Men om jag tar ett steg åt sidan beror det inte på ointresse eller brist på kärlek. Bara mitt behov av att vara fri, att ta en paus, att känna tryggheten i att inte sitta fast. Mina vänner och min familj är värda min odelade kärlek och uppmärksamhet och om jag inte är i stånd att ge det då försvinner jag ett tag in i min egen värld för att hämta kraft och trygghet. Jag flyttar  eller byter jobb eller skaffar ett nytt intresse på fritiden. Rastlösheten och mitt indianblod kräver att jag vidtar mått och steg för därtill är jag nödd och tvungen. Nickie, Chocolate, Cazzandra the Queen de oroliga rastlösa personligheterna i mitt innersta varat.

Imorgon åker Magnus till Stockholm. Jag ska vara på jobbet klockan 7 för Luciafirande. Jag älskar Lucia, likväl som jag älskar firandet av S:t Nikolaus, Jul, Nyår, Midsommar och alla andra hedniska och kristna helger i en enda mischmasch. Livet är kanske inte någon fest men medan vi är här så kan vi lika gärna dansa. Eller fira en hednisk högtid med sång, glögg och tända ljus.

Lusse lelle

Imorse var det Luciafirande på jobbet. Vi samaldes i kaffeterian redan klockan 7. Många var uppklädda och fina (ja, jag med ), på borden fanns dukat med kaffe och lussebullar och vi fick börja dagen med lite glögg. Mmmm. Det var tekniska som höll i underhållningen, samt Lions och så Marks Lucia så klart. Jag satt där i halvdunklet och tänkte – så här sk människan ha det. Så otroligt lyckligt lottad jag är som får ha det så här. Jag sitter med goa arbetskamrater i levande ljusens sken, vi har det varmt och gott, vi får gratis fika och glögg och vi får glad underhållning. Vi har alla jobb och vi är glada att få sitta och mysa ihop. Vi lyssnade på Lucias vackra sång, trumpetsolo O helga natt, glad sång från några musikaliska kollegor. Vi skrattade åt deras skämt om indragningar av offentliga toaletter och julgranar på kommunens torg. Vi tillhörde…Och någonstans där ute i världen pågår krig, barn förlorar sina föräldrar, svälter ihjäl eller blir värvade som barnsoldater…Jag satt i dunklet och önskade att alla människor i hela världen skulle ha det som jag.

Hela dagen skördade jag komplimanger för min röda klänning. Jag kompletterade den med svarta tights, röda örhängen och ett rött spänne i håret. Det blev riktigt juligt och fint

Imorgon ska jag åka med Zache och Cesca på Liseberg. Jul på Liseberg. Med marknad och knäck och pepparkakor. Vi ska träffa min peppiskompis Kerstin och hennes barn. Det ska bli så trevligt! Jag slutar tidigare, hämtar glina och drar till Göteborg. Så synd att det inte är så vintrigt ute. Men jag skulle tro att vintrarna som de brukade vara är numera ett minne blott. Vi får vänja oss vid att det är bara regn, som i England. Det är i vilket fall fortfarande mörkt och då gör ju sig ljusen så himla fint! Jag ska ta lite kort för att föreviga tillställningen. Och blir det uppskattat så kan vi kanske göra det till återkommande jultradition.

Bara en vecka kvar till min julledighet Jag har en bunt utredningar och beslut att fatta och författa, men sen är jag hemma en hel vecka. Jag önskar att bägge veckorna går ytterst sakta. Den ena för att jag vill hinna förbereda allt och göra det så mysigt som det bara går. Den andra för att njuta av mina ansträngningar och verkligen hinna mysa med familjen. Med Vera och Tina och Elida och resten av gänget Jular har inte varit snälla mot mig. Kanske blir den riktigt lyckad i år.

Traditioner

Det doftar glögg i kommunhusets korridorer. En efter en firar förvaltningarna ljusets drottning med levande ljus, glögg och pepparkakor. Här på västkusten äter man pepparkakor med ost på. Första gången jag såg det trodde jag inte mina blå. Ytterligare en helskum svensk kombination, som kött och lingonsylt eller gelé. Att blanda sött, salt och surt ligger inte i min kultur. Men jag har blivit försvenskad. I alla fall mina smaklökar har blivit det. Numera kan jag till och med äta svensk limpa med saltat smör på och sur prickig korv. Det är inte någon smaksensation men jag kan få ner det om det kniper….Pepparkakor med ost däremot är jag riktigt förtjust i numera. Bästa kombinationen får man om man köper ädelost på tub. Oslagbart.

Mitt eget firande ska bestå i ett besök på julmarknaden på Liseberg. Jag slutar vid 2, hämtar Zache och Cesca och styr kosan mot Göteborg. Hoppas att det blir mänsklig trafik och att vi lyckas hitta en parkeringsplats så löser sig nog resten. Idag kring fikabordet diskuterades vilt angående huruvida man ska ha kvar alla svenska jultraditioner i hemmagjord tappning. Skinkan, lutfisken, köttbullarna, diverse rödkålskombinationer….Själv anser jag att plastgran och färdigkokt skinka duger mer än väl. Det är väl ändå inte det julen går ut på – att skryta att man har gjort allt själv. I all synnerhet som vi alla jobbar nuförtiden. Åh, suckar mina kollegor, man ska hålla fast vid traditionerna! OK, säger jag, då borde vi ha hållit fast vid traditionen att kvinnan ska vara hemmafru. Fin gammal tradition det med, eller??! De tittar på mig misstänksamt. Är hon allvarlig eller driver hon med oss? Ja, säger jag, eller barnagan, det var väl en fin gammal tradition det med??

Alltså ska jag helt otraditioneligt köpa knäck och pepparkakor och kola på julmarknaden idag. Den är säker vacker och troligen betydligt godare än om jag skulle i all julstressen försöka få till den själv. Man har väl sett Sunes pappa och hans knäckkok. Nej, ska vi ha kvar några traditioner så borde det vara sådana som är av godo, som inte stressar ihjäl folk och som ger oss ny energi inför det kommande nya året. Det mysiga i julen, gemenskapen, kärleken och ljuset, det kan vi ha kvar. Resten, mina vänner, är världsliga ting.

 

Det ena århundradets radikaler är det nästas konservativa. De radikala hittar på ideerna. När de är utnötta tar de konservativa upp dem. Mark Twain

Jul på Liseberg

Jag stack från jobbet tidigare idag, hämrade Zache och Cesca och drog till Göteborg för att träffa Kerstin  och hennes barn, och gå på julmarknad på Liseberg. Vi tog en sväng hem för att klä på oss mer. Zache lydde sin mor och tog en extra huvtröja. Cesca skulle vara cool och påstod att hon inte frös. I endast ett linne och konstläderjacka gav hon sig så iväg med oss. Vi hittade bra parkering, vi träffade vår granne och hennes tvillingsöner, vi hittade Kerstin och hennes barn. Zache ville ha åkband så vi köpte ett till honom och sen såg vi honom mellan olika åkturer, någon sekund i taget.

Cesca frös som en tok efter ca 5 sekunder utomhus. Jag ger mig den på att till jul blir hon tvärsjuk igen. Hon var kritvit i fejset, röd näsa, skakade i hela kroppen och ville hem. Fjortisar – vad är det för hormoner som styr dem till att konstant fatta urbotat dumma beslut? Jag hade gärna stannat längre. Det var superfint och mysigt där med alla ljus och alla stånd och all julmusik. Jag hittade ett stånd där man sålde handgjorda målade julgranskulor – äkta böhmen glas med guldmålade landskap. Tyvärr riskerar man slå sönder dem och eftersom de kostar flera hundra per styck så är det ingen klok investering. Men de är så otroligt vackra.

Vi packade oss hem vid 5 tiden. Nästa år får bara de som är adekvat påklädda följa med oss. Och då ska jag gå runt i flera timmar, titta i alla stånd, dricka glögg och mysa. För nu får det bli en ny jultradition. En av de goda.

Imorgon blir det fortsatt julstädning och kanske lite mer shopping

Shopping och fnitter

Då har vi gjort ett sista ryck och julhandlat. De allra sista klapparna är nu inhandlade och inslagna och alla väntar bara på att få snören. Vi strosade runt i Knalle, jag kikade på festkläder, smycken och underkläder, Cesca hängde med mig ibland och med pappa ibland. Sen var det dags att styra hemåt, äta taccos och dricka glögg.

Vi hämtade Alex hos enkompis samtidigt som Samuel stack till sin flickvän. Cesca fick hem 2 kompissar och hela eftermiddag kvällen hördes det ett fasligt fnitter från hennes rum. Hon har nu sörjt klart sin lille Kåda, städat ur hans bur och städat i sitt rum. Eve och Emma, hennes bästisar, får på så sätt plats att sova på madrasser på golvet. Snart börjar hennes sista termin på grundskolan och just nu trivs hon så otroligt bra. Men det är dags att fundera på gymnasieval. Cesca ska i första hand välja naturbruk i Strömma, med inackordering. I andra hand estetisk på Bäckäng. Vi får väl se vad livet anser att hon bör göra….

Själv står jag nu inför ett nytt år och ett nytt nyårslöfte. Det förra gick så där. Inte för att jag inte kunde hålla det, jag är enveten som en åsna. Det fungera helt enkelt inte. Så nu gäller det att hitta på något annat, något bra som kunde få mig vacker, smal och lycklig Nå, vacker och lycklig är jag ju redan så det där med smal kan jag kanske ha överseende med.

Hur det nu är så skulle min morfar vara nöjd. Han har alltid tyckt att jag var ett benrangel. En kvinna ska ha en redig rumpa, tyckte han. Jo, han skulle allt vara mycket nöjd.

Pepparkaksbak

Idag har jag varit redig, bortom all förnuft Men det är rätt skönt att inte ha helgen fullbokad utan att kunna pyssla hemma i lugn och ro. Jag har städat tvättstugan, tvättat massor av tvätt, dammsugit lite, strukit en massa dukar, varit iväg med all återvinning och dessutom bakat pepparkakor med Zache.

Imorgon kväll ska de dekoreras så resultatet kommer ni få se då.

Sista skällvande veckan före jul. Alex ska till tandregleringen, Zache har en show onsdag kväll och troligen julavslutning på fredag. På lördag kommer Vera. Jag gjorde små högar av alla klapparna idag och det ser skapligt rättvist ut Julafton är nu här innan man vet ordet av och sen börjar det ljusna igen. Sen är det snart vår

Om det bara ville komma lite lite snö. Bara för känslans skull.

Överumgås

Jag har hittat mitt nyårslöfte. Jag ska överumgås. Det är ett uttryck som Fnyzis har myntat när hon trodde att hon skulle flytta till oss och plugga i Borås. Det blev aldrig så, hennes hemlängtan var henne övermäktig. Men innan hon gjorde sitt försök satsade hon all sin tid och sin energi på att överumgås med sina vänner och sin far. Det skulle ju dröja innan hon träffade dem igen och då var det bäst att ha umgåts så pass mycket att man hade liksom lite umgänge på lager….

Jag har haft ett år med alldeles fullt upp. Fullt upp med det nya jobbet som jag skulle lära mig, nya kollegor, nya lokaler, nya lagar, nytt allt….Jag har haft ett år där 4 hemmavarande barn krävt all min lediga tid, med läxor, hämtningar, skjutsningar, utvecklingssamtal, läkarbesök, skolavslutningar….En höst med konstanta sjukdomar. Influensa, svininfluensa, astma och annat smått och gott. Nu kommer en jul med fullt hus. Barn, deras vänner, flickvänner, våra vänner. När  jag skulle berätta om allt detta för min kollega Camilla idag så insåg jag att det är alltid alla andras behov som styr mitt liv. Och närmare 50 känner jag att det inte går an för alltid att ha det på det viset. Att det inte är en tjänst, det är inte snällt, det är bara dumt.

Nästa år ska mitt nyårslöfte handla om min plats i livet. Ju bättre man mår, dessto mer har man att ge sina nära och kära. Så nu ska jag ta efter min lilla Fnyz och överumgås. Jag lovar mig själv att träffa mina stora flickor mycket mer än jag har gjort hittills. Att åka till Tjeckien och träffa min familj som jag inte sett på 2 år nu. Att vara närvarande, i nuet, med dem jag har fått lyckan att ha i mitt liv. Att hitta på roliga saker att göra och uppleva. Att inte stressa och pressa in saker i vårt schema som inte får plats. Jag fattar att detta troligen inte går att genomföra fullt ut, men till en viss del tror jag att det ska gå fint. Bara man påminner sig själv lite då och då.

Jag kommer säkert falla tillbaka i gamla spår ibland. Men enveten som jag är kan jag nog hitta på vägar och strategier att få detta att fungera. Så – nu satsar vi ett helt år på att vårda relationer till dem vi bryr oss om. Spännande. Nu när jag har bestämt mig så kan jag knappt bärga mig till det nya året anländer.

Imorgon ska jag ge mina kollegor små klappar. Kanske ett sätt att vårda relationerna. Och på kvällen ska jag åse en pjäs i Zaches klass. Sen är det final count down till julledigheten

Kylskåpsfenomenet

Mina barn ägnar sig åt något som jag brukar kalla ”kylskåpsfenomenet”. Egentligen behöver det inte handla om kylskåp, det kan lika gärna röra sig om ett skafferi eller något annat köksskåp innehållande diverse livsmedel. Kylskåpsfenomenet går till väga på följande vis: barnet i fråga strosar lite lojt till köket, oftast på kvällskvisten. Han eller hon öppnar kylskåpsdörren/skåpluckan och står där i ca 10 minuter helt orörligt för att sedan med tjurigt ansiktsuttryck stänga dörren/luckan och lunka besviket därifrån. Medan han/hon glor in i skåpet hörs suckar och mummel.

Undrar just om de tror att det kommer något nytt och oerhört mycket mer spännande än bröd, flingor eller mjölk, helst under tiden de står där och väntar, och därför tar det sådan tid att inspektera skåpets innehåll?

I morse ägnade sig dottern åt kylskåpsfenomenet och sedan satte sig tungt på köksstolen utan att ta något ätbart till frukost. Jag frågade mycket lugnt och snällt om hon inte skulle ha någon frukost och blev fräst till att det ”inte finns nånting” i kylskåpet. Det ska påpekas att det är onsdag och vi handlade i fredags så kylskåpet är så gott som fullt. Vi handlar mat för ca 2000 pix varje vecka, alltså har vi väldigt påkostat ingenting i vårt kylskåp.

Nu funderar jag på att släpa med glina på den oerhört muntra fredagshandlingen, låta dem välja matvaror och sedan tvinga dem att äta dem till frukost varje dag. Får de välja själva så borde de väl vara nöjda eller? Jag säger bara en sak: barnen i Afrika….

Meningen med livet

Kära värld, det är helt fantastiskt vad ett gäng 10-12 åringar kan åstadkomma i pjäsväg. Jag var allt lite fundersam. Dels för att den skulle handla om så svåra saker som global uppvärmning och meningen med livet, dels för att jag vet hur svårt det är att hålla en 10-årings uppmärksamhet och engagemang.

Förvisso har det alltid funnits julspel, särskilt då i andra länder. Det finns en scen i filmen Love Actually som jag fullständigt älskar. Mamman som spelas av Emma Thompson ska tillverka en kostym till dotterns julspel och på fråga vad hon ska gestalta får hon svar att hon ska vara en hummer. ”Hummer?!” säger mamman lite chockad. ”Japp, förste hummer!” säger dottern stolt. Mamman finner sig snabbt och frågar: ”Were there more than one lobster present at the birth of Jesus?” Dottern tittar helt oförstående på henne. Jag tycker att hela scenen är helt underbar. För egentligen spelar det ingen roll hur många humrar var närvarande när Jesus föddes, om ens någon Det viktiga är att få vara med i en skolpjäs, ett julspel, och ha roligt. Likaså behöver nog dagens spel inte alltid handla om Jesu födelse. Budskapet är ändå det samma – om vi inte tar hand om varandra och vår planet så kommer det inte gå så bra. Eller som barnen i spelet uttryckte det: ”Vill ni få klappar på äldre dar, måste vi rädda vår Tomtefar!” Ja, han bor ju på Nordpolen och snart smälter vi ju inlandsisarna – och var ska han då ta vägen med sina renar?

Meningen med livet är, som barnen mycket väl framförde, att leva det. I enlighet med Colettes visa ord: ”De människor som fått mest ut av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje minut.” Så julens budskap i år blir detsamma som det alltid varit: behandla andra så som du vill bli behandlad själv. Jesus Gyllene regel. Och andra inbegriper i detta fall även planeten Jorden, det enda hem vi har. Både vi och humrarna.

Det mest oväntade

Vissa saker blir bara så mycket mer än man från början förväntade sig. Vissa drömmar, vissa relationer, vissa gåvor, vissa ord… Ibland får man en enkel gåva som sedan följer en genom alla livets skeden, genom alla flyttar, genom alla stormar – och är fortfarande kvar när man städar i förrådet varje vår eller jul. Förmodligen skulle man kunna kalla den en släktklenod. Fast det blir mer en klenod bara för en själv.

Ibland träffar man en människa som man aldrig skulle tro kommer att betyda så mycket som han/hon så småningom gör. Varje relation börjar med ett hej, eller en blick eller ett ”är du flött öm mun?”. Klenoder i mänsklig form. Min mormor som var en klok dam hade ett ordspråk för varje tillfälle. Vissa tillhör den tjeckiska ordspråksskatten, vissa har hon nog helt sonika myntat själv. Hon brukade säga att diamanter hittar man oftast på de mest osannolika och minst attraktiva av alla platser. Dessutom ser man ju inte att man har hittat en diamant förrän den är slipad, förrän man har s a s lärt känna den, hållit den i sin hand, beundrat den med blicken.

Ibland fastnar ett uttryck, några vänliga eller kloka ord, som sedan följer en genom livet. Gemensamt för alla dessa skatter är att man inte ser med detsamma att de är just det – skatter. Lite triviala saker, enkla människor, i all enkelhet uttalade ord som kommer ha stor betydelse. De till synes betydelselösa…

Och här kommer min klenod som har följt mig genom hela Sverige och en bit av Frankrike:

En snögubbe broderad på en bit grov Aida, som en av de stora töserna gjort i slöjden. Ja, jag minns inte ens om det var Hanna eller Tina som gjort den. Men jag har nu haft den i många år och plockat upp den varje år till jul. I år pryder den min kontorsvägg. Jag älskar den.

Jag har en annan klenod som jag numera tyvärr ser alltför sällan. Hon heter Marita och i mina ögon är hon det vackraste och coolaste som har vandrat i ett par skor. Hon är min mans kusin, och  min genom tiderna bästa vän. Första gången jag träffade henne hade jag aldrig trott att vi skulle bli bästa vänner och numera även ingå i samma familj. Hon hade vita vantar innomhus och ansiktet fullt av otäckt eksem. Men vi blev oskiljaktiga efter bara någon dag och trots att vi träffas bara någon gång om året så kryper hon alltid under skinnet på mig med sin helt otroliga personlighet. Tack vare henne träffade jag Magnus. Hon kallade mig för puman och vi hade så roligt tillsammans som jag aldrig haft vare sig innan eller efter hennes närvaro.

Det finns många klenoder i mitt hjärta i form av ord som mig kära människor gav mig i gåva. Massor faktiskt. Min mormors alla underbara ordspråk och självpåhittade talesätt, ord av uppskattning från mina vänner, kärleksförklaringar….dessa kommer jag ägna eget inlägg, det är de värda.  En del har jag också skrivit ut, ramat in, hängt på väggen. De fungerar i tuffa tider som en boost för min självkänsla. De ger mig kraft och energi och förtydligar mitt värde. Alla borde ha såna till hands.

Som avsluttning bara ett sådant uttalande från en kollega. Jag köpte en top täckt av lila och rosa och paljetter. Hon tittade på mig med ett stort leende och sa: ”Veronica, det är bara du som kan ha en sån här sak på dig och bära den med klass och elegans.”  Underbart, eller hur?

Korv, godis och bollspel

I fredags var det så dags för julavslutning i kyrkan. Det var som vanligt roligt, och mysigt, och högtidligt. Tyvärr blir det inga bra bilder i en mörk kyrka. Men jag har tagit en bild på Zache i förväg för säkerhets skull. Han var nämligen den ende som sjöng ett solo-nummer: Tre pepparkaksgubbar. Han bugade och skördade som vanligt stående ovationer

Idag kom lillan. Jag skulle hämta henne i Göteborg men bussen var superförsenad. Jag stack till Nordstan. Där var det så klart miliarder folk. Egentligen tänkte jag köpa röda solglasögon med Cubic Zirconia till mina röda örhängen och hårspännet, det hade varit snyggt! Men det ska inte handlas några solglasögon venkan före julafton, det fanns inga alls. Så röda solglasögon får vänta. Men jag hinner säkert glömma dem till sommaren kommer.

Vera kom till slut och vi åkte hem med hennes supertunga väska, packad med rom, korvar, bröd och en hemlig låda. Vi plockade upp allt i köket. Och titta vad som fanns i lådan:

Ja, tjeckiska julkakor!! Jag har inte ätit sådana under de senaste 20 åren. Dels är de pilliga att göra, dels finns inte alla ingredienserna i Sverige – och det är svårt att hålla kvar gamla traditioner när man måste hålla sig till nya också….Men nu har min moster bakat och skickat en hel låda kakor till mig.  Jag var hur lycklig som helst vid blotta åsynen

Sen satt vi bara och julmyste vid TVn. Tror att Vera var mest chockad av vår ”Sprakande eld” DVD Jo, det är en dvd som visar sprakande eld i tvn. Som tillvala vinns det julmusik,  men annars ser det ut som öppna spisen Det mesta är alltså konstgjort hos oss: från plastgran till låtsas eld. Men mina amaryllisar är i alla fall äkta:

Imorgon ska jag åka till stan med Zache. Vi ska simma en sväng, sen åker vi till Knalle och inhandlar nya vinterskor… Och på  kvällen ska jag följa med Magnus till hans hockey-bockey match. Alla vill att jag ska se deras prestationer -  som ofta består i att jaga en boll på en plan med hjälp av diverse klubbor….men vad gör man inte för sina nära och kära

Bara strul

Jag fattar inte vad jag har gjort julen. Något måste det vara. Jag har då hittills inte upplevt en enda friktionsfri jul. I år tänkte jag strunta i alla trubbel och bara njuta av att vara ledig och ha en massa ungar i huset. Det visade sig att det inte skulle bli fullt så enkelt…

Alex som var störtförtjust i Vera såg så fram emot att hon skulle komma redan över jul. Han köpte ett guldsmycke till henne i julklapp och idag följde han med till stan bara för att köpa vita och brandgula rosor…Vera ser distanserad ut. Dessutom berättar hon öppet för mig om sina bekymmer med andra killar och sin före detta pojkvän. Alex blev naturligtvis inte så glad – man vad kan man förvänta sig av en 14-årig tjej på 100 mils avstånd??

Med sonen deppande hemma åkte jag till stan med min man för att kolla på hans hockeymatch. Vi skulle plocka upp Samuel före matchen, men så klart så hade de två bestämt en urkorkad plats att träffas på. Samuel trodde att det var på ett ställe, Magnus på ett annat. Vi åkte till ishallen – och Samuel blev skitsur för han hade väntat på det stället han trodde att det det var under den senaste halvtimmen. Det ska tilläggas att det var -10 vilket i Borås är SKITKALLT!  Jag skrev ett sms – gå in på en bar eller en pizzeria, vi hämtar dig efter matchen!

Deppig Alex, sur Samuel (och Magnus som måste jobba 2 dagar till) – underbart eller hur? Dessutom var vi på badhuset idag och Zache höll på att drunkna i badet – eftersom han inte kan simma men är dum nog att ställa sig på djupet. Jag fick tag på honom och då spydde han i bassängen. Sen tog vi en tur till Knalle för att köpa ett par skor till Zache och ett par till Cesca. Och hör och häpna – även där inträder det tidigare omskrivna kylskåpsfenomenet!!! Cesca går en runda i affären och utbrister sedan MITT I tusentals skopar: ”De har ingenting!!!!” Nähä, är det jag eller hon som lider av hallucinationer!!?? 

Någonting är det – julen gillar inte mig trots att jag älskar den. Olycklig kärlek helt enkelt, men det är jag ju van vid…Och så kämpar vi alla för att bryta förbannelsen. Än är vi inte knäckta. Inte jag i alla fall. Imorgon ska vi till stan och shoppalite till, och se om vi kan vända julen till att gilla oss. Om inte så åker vi hem och bakar och putsar och fejar….Nåt år måste det väl vända, eller?

Julmusik

Troligen är det en sak som fattas mig i detta nu. Julmusik. Jag är väldigt förtjust i julsånger av alla de slag och dessa kan man ju bara spela under julgelgen. Inget kul annars liksom. Men jag har förlagt min bästa julsångsskiva!! Jag har letat överallt, även i gamla avlagda cd spelare, men den är väck. Ingen julstämning utan julmusik ju! Imorgon bitti ska Magnus och jag styra kosan till Willys tidigt som attans för att slippa värsta matshoppingsruschen. Och jag hoppas innerligt att de har julmusik på Willys. Annars blir det en musiklös jul och det är inte bra.

Hur som helst så är faktiskt resten av attributen på plats. Vi har och kommer att ha vit jul. Jag minns inte ens sist vi hade det. Inte medan vi har bott här i huset, och inte på Sjöbo innan dess, och inte i Frankrike dessförinnan heller. Så någonstans i början av 2000-talet troligen. Det är snö och frost på träden, minusgrader och det snöar i detta nu. Helt underbart. Francesca och jag turas om att kika ut genom fönstret och brista ut i jubel. En riktig härlig vit jul.

Ikväll vankas det ostbricka. Det är liksom sista kvällen före den härliga långledigheten för Magnus och då blir det festligt för mig med. Jag inhandlade ostar och kex och röda päron tidigare idag. Både vi och glina älskar ostbricka. Och imorgon kommer Tina, den sista julgästen, och då har vi förhoppningsvis alla förberedelserna klara. Städningen tog jag idag. Så nu är det verkligen bara sista handen vid som ska läggas

Med önskan om en underbar kärleksfull vit jul alla mina vänner, ifall jag inte hinner skriva mer dessa dagar

Nej, se det snöar…

När vi stack ut näsan i morse har det kommit ytterligare 10 cm snö. Vi sopade fram bilen och drog till stan för att komma till Willys direkt när dom öppnar klockan 8 på morgonen. Vi anlände på pricken och hör och häpna, det var ändå massor av folk i farten redan. De flesta kom på samma goda idé som vi.

Jag hittade julmusik. När vi klev in genom dörren så hördes julsånger strömma ut från högtalarna. Jag tänkte i mitt stilla sinne – har de inga skivor att sälja så går jag och pillar ut den de har i musikanläggningen. Cesca var med på kuppen. Men den behövdes inte.

Idag kommer Tina. Hon ringde igår, helt förtvivlad. Hennes ”nya” bil är sönder och verkstan kan inte hitta felet. Så hon är utan bil hela julen. Vi beställde tågbiljetter med detsamma men faktum kvarstår – det kommer kosta henne skjortan – igen. Det är så himla dumt – de som inga pengar har och måste köpa begagnade bilar måste sen laga skiten för massor av pengar. De som har pengar till en ny bil behöver inte bekosta den alls efteråt…rättvist som det mesta här i världen.

Vi har också köpt en karp – igen. Magnus gör så gott som varje år tappra försök att skaffa mig en karp. Hittills har de alla avlidit innan vi kunde inmundiga dem. För ett par år sen hade vi en stackare halvlevande i en vit plastbalja. På morgonen hörs ett vrål från badrummet: ”Morsen, varför ligger det en dö torsk i baljan??!!” Alex, min halvtjeckiske son, ser inte skillnad på karp och torsk Det året fick karpen återförenas med naturen i Häggån. I år hann vi ta reda på den. Han levde efter ankomsten hem men bara ”just”. Magnus gjorde portioner av den och nu väntar den på att bli panerad och stekt i det fullkomligt fullsmockade kylskåpet.  Lite kul är det allt, både svensk och tjeckisk jul blir det i år.

Nu står lillan och blandar ihop chokladsmet. Zache vill hjälpa till men Terry är inte så förtjust i idén.

 

Till sist bara en bild på årets pepparkakshus. De brukar ha diverse former och färger men detta är faktiskt riktigt tjusigt

Fortsättning följer

Julafton i bilder

Tina drog ut alla sina syskon och byggde snölyktor. Vera ville inte gå ut, hon tyckte att det var för kallt – plus 2 grader! Lyktorna blev superfina och lyste sedan upp trädgården på julaftons kvällen. Dessutom blev det en liten snögubbe på vår trappa.

 

Vilken söt eller hur?

 

Alex slappade på soffan iklädd ”julkläder” och käkande julgodis.

Maten är serverad. Vera och Samuel tar för sig.

Här tar jag för mig av den goda maten. På menyn stod i år alltså förutom den klassiska svenska maten även tjeckisk potatissallad och panerad karp.

Cesca tar mat.

Alla klappar…

TomTina delar ut klappar

Vera har fått klappar.

Jag har tydligen också varit snäll.

Och till slut 2 av mina klappar som jag älskade:

Mammas slantar står det på den handgjorda sparbössan av återvunnet Pringles-paket. Äkta Fnyz

En underbar ring från älsklingen.

Cesca fyller 15

Jaha, då har vår lilla fjortis blivit 15. Hon önskade sig en häst eller en dator, och så här blev hennes firande:

Dags att komma upp och börja leta.

Första ledtråden skulle vara på bron, men det har ju snöat hela natten!

Det var en dator, och efter alla ledtrådarna fanns den i hennes eget rum

Kram min nya fina dator!

Fler paket och fika.

Alex och Tina tar tårta.

Magnus och Samuel tar en bit också.

Det snöade ymnigt hela morgonen. Vi kollade på Full frys och tog det lugnt. Helt plötsligt säger Zache: ”Klockan är kvart i tolv!”

”Vad!!” skriker Tina. ”Tåget går klockan 12!” Jag sprang och drog upp Magnus som körde i ilfart till Borås (och det var HALT!!) men de kom någon minut för sent. Så de fortsatte mot Herrljunga. De hann med blotta förskräckelsen. Glina hann inte ens säga hej då till Tina Hon bara slängde sig in i bilen

Nu är det snart dags för mig att skjutsa Alex och Vera till stan för en romantisk middag på Thai restaurangen. Sen ska jag hämta vid 10-tiden. Hoppas att väglaget är lite bättre. Det har varit en brokig och spännande helg och nu är det snart dags att jobba. Men det blir Nyårsfirande också, det ser jag fram emot. Vera fyller den 11 januari (också 15) så henne ska vi fira innan hon åker hem den 3. Samuel fyller 21 den 6 januari. Och sen är liver förhoppningsvis tillbaka i sina lugna, billiga gängor…

Mellandagspaus

Jag trodde att jag skulle gruva mig för att åka och jobba. Jag brukar göra det. Trots att jag har världens skönaste jobb så brukar jag ha söndagsångest eller sista-semesterdagen-ångest. Jag går och mår lite småkiligt hela dan, vill inte företa mig något och bara tänker på att jag måste upp i ottan. Inte så igår. Jag hade fullt upp hela dan med shopping (det var BIG mistake ska jag säga, att ge sig iväg till Knalleland 2 dagar efter jul), jag fejade och grejade hemma, kollade på filmer med lillan och innan jag visste ordet av så var det dags att gå och lägga sig. Jag tog en dusch, fixade håret, målade naglarna och sov gott vid 10-tiden på kvällen.

Imorse regnade det ute. Eftersom det ligger både snö och is på vägen så förstod jag att det skulle vara HALT. Det var det. Jag balanserade på mina höga klackar fram till ytterdörren på kommunhuset och var glad att ha kommit undan regnet och halkan. Det var mörkt i huset. Ingen annan än jag har kommit klockan 7 den 28 december. Lite skum känsla faktiskt.

Poängen i hela berättelsen är dock att jag är lycklig att jag jobbar. Det är nog inget friskhetstecken, men så är det. Magnus ska åka med glina till Universeum idag och det är för all del roligt men jag har precis fått nog av Jul, helger, lov, ledigheter, tråkig mat och en armada tonåringar som med sina hormonstormar gör livet till en kaosartad upplevelse. Jag satt inne på mitt tysta mörka kontor, lyssnade på vackra kärlekssånger som jag fått i julklapp från älsklingen och tackade livet och universumet att jag har ett jobb dit jag kan åka när hemmet blir en alltför tumultartad plats att befinna sig på, eller i. Samt att jag är snart 50 bast och slipper kärlekens plågsamma framfart. I o f s har mina hormoner också fått spader men jag inbillar mig att det går att hantera.

Jag har en paus i firandet, 3 dagar. Sen är det dags för nästa prövning. Nästa anstormning av vänner och diverse annat löst folk (;)), nästa mathandling och matlagning, trycka in alla i soffor och på madrasser, fira ytterligare 2 födelsedagsbarn….mm mm mm Vi ska ha fyrverkerier och flamberat oxfilé och huset fullt med folk. Men just nu har jag paus. Jag sitter som tjuren Ferdinand på mitt kontor, jag luktar på mina vackra doftljus – och jag är sååååå lycklig.  

På tal om bilar…

Det frös på under dagen. Troligen redan under förmiddagen. Solen sken utanför mitt kontorsfönster och jag såg vattenpölarna förvandlas till blank is. Dagen var lugn. Jag visste att familjen hade åkt till Universeum och planerade att jobba över för att njuta av lugnet på Kinnaström. Men när klockan närmade sig 4 var jag rätt trött och balanserade mig på klackarna tillbaka till min bil. Fläktremmen tjöt. Det är då tur att jag har tid för service och rembyte imorgon, det börjar bli riktigt irriterande. Min kollega Kjell försökte häromdagen förklara för mig att det kanske inte behövs nåt rembyte. Att man kan ta silikonspray och spraya på remen ochså blir det bra igen. Jag lyssnade tålmodigt och fattade zipp. Till slut förklarade jag för min kollega att han faktiskt talar me en kvinna som brukar bryta en nagel så snart hon försöker öppna motorhuven och som sedan står bredvid den öppna motorn och filar naglarna medan en man lagar hennes bil. Kjell tittade på mig med en road min och gav sedan upp upplysningsförsöken.

”Whatever you give a woman, she will make greater. If you give her sperm, she’ll give you a baby. If you give her a house, she’ll give you a home. If you give her groceries, she’ll give you a meal. If you give her a smile, she’ll give you her heart. She multiplies and enlarges whatever is given to her. So, if you give her crap, be ready to receive a ton of shit.”

Läste detta helt underbara citat på min kompis Jennys Facebook twitter Själv skulle jag bara vilja göra följande tillägg: ger du henne en bil förvänta dig tillbaka en skrothög ))  (har ju fortfarande i minnet hur Forden min brann i diket). Nåväl, kanske beror det lite på kvinnan i fråga också )

Det sjuka arbetsklimatet

Huvudvärk, hela dan. Sista arbetsdagen denna vecka och jag har huvudvärk. Jag har knaprat piller utan uppehåll men det hjälper föga.

I morse satt jag och en kollega i fikarummet och funderade lite över vår arbetssituation. Eftersom det tillämpas flextid på vår arbetsplats så får vi lov att ligga över eller under arbetstidsgränsen. Minus 10 eller plus 20 timmar, det är vad som är tillåtet. Det optimala för en själv är då att ligga runt minus 10 för då har man utnyttjat sin förmån till max. Arbetsgivaren å andra sidan ser gärna att man ligger plus. För då har man ju ”lånat” ut sin tid, sitt arbete, alltså pengar. Räntefritt.

I vår arbetsgrupp ligger flertalet av mina kollegor så högt över gränsen att datasystemet inte längre kan registrera det. De skriver på ett papper bredvid. Själv ligger jag på minus 4 just nu och det känns helt ok. Jag har att göra men det är hanterbart och jag behöver inte jobba över min arbetstid. Sen är ju frågan om det verkligen är så mycket att göra alla gånger, eller om folk är mindre effektiva, eller om det helt enkelt ”ska vara så”. Det är fint att vara på gränsen till utbränd och fult att kunna hantera sitt arbete för det tyder ju på att man har för lite att göra.

Jag blir inte klok på detta. Vad i all sin dar är det för fint med att man inte klarar av att hantera sin arbetssituation på ett vettigt sätt? Har man så mycket jobb att man ligger plus 50 timmar ja då är det inte mitt problem utan ledningens! Jag talar om det för chefen och sen går jag hem i tid. Men det är jag det…

Dessutom kan man inte diskutera detta för då tar det hus i h..tet. Folk blir tvärilskna eller sjukskrivna har jag hört. Talar genast om att deras samvete inte tillåter dem att släppa jobbet, brukarna eller vad det månde vara. Hm, tänker jag, på vilket sätt mår mina brukare eller mitt arbete bättre av att jag mår pest? Lättare sagt än gjort? Kanske. Men för sin egen skull måste man lära sig att släppa taget, annars kommer utbrändheten som ett brev på posten. Men se det är legitimt – att vara hemma för att man bränt ut sig. Då har man ju gett allt man har och även det man inte hade. Då är det ok att strunta i både arbetet och brukarna. Men är man frisk så … Visst är det väl illa? Vad är det för arbetsklimat vi har skapat?

Det finns fördelar och nackdelar med att bli en yrkesverksam småbarnsförälder men en av fördelarna är att man helt enkelt inte kan sitta på jobbet till 7 varje kväll. Dagis eller fritids stänger och hör sen. Men måste man verkligen ha små barn för att vilja ha ett liv? Jag jobbar så bra jag förmår under min arbetstid, och efter det är jag jag, Veronica, mamma, hustru, en galenpanna med hundra fritidssysslor – men jag upphör att vara soc-tant vid 4-tiden varje eftermiddag. Jag jobbar för att kunna leva, inte tvärtom.

Älskade barnbarn

Nu har jag återigen stulit ett kort från Fnyz Alla mina 3 underbara barnbarn på samma kort:

Matilda, Edit och Filip firar jul hos morfar Stefan. Vackert, eller hur?

Början på det nya året

Nyårsdukat bord (med Elida kikandes i hörnet ))

 

Magnus flamberar oxflén.

..och äter den

Det var Nyårsafton mycket kort. Vi var 12 personer i huset, alla glada och trevliga )) Och vi hade en härlig kväll med många skratt.

Igår kom Expressens hälsobilaga med mig och mitt älskade peppargäng. Några från det i alla fall:

Och idag var det så dags att simma, shoppa, och fira Lillans snart ankommande 15-års dag:Morbror Magnus hade bakat marsipantårta enligt önskemål.

Tjejerna käkar tårta.

GOTT NYTT ÅR kära vänner.

Nyårslöftet: * att överumgås med mina vänner, nära och kära samt att ta hand om mig själv, min hälsa, min vikt och mina galna hormoner

Framåt- och bakåtblick

Så här års brukar man titta lite bakåt och titta lite framåt. Man summerar det gångna året, avger nyårslöften och ser med tillförsikt fram emot vad det kommande året har att erbjuda. Jag är på intet vis annorlunda. Jag vill gärna titta lite över axeln för att se om där ligger en insikt som jag kunde lägga till min samling, eller något annat roligt eller värdefullt att lära ifrån. Det gör det alltid kan jag lova.

Det gångna året var med facit i hand ett riktigt hundår. Inte så mycket för mycket personligen men för många runt omkring mig, för mina vänner. På så sätt känns det som att det varit ett jobbigt år även för mig. Året började helt underbart. Jag fick ett nytt jobb. Jag startade Peppargänget och fick på det sättet ca 15 vänner för livet. Jag blev också mormor för tredje gången när lilla Edit K Veronika tittade fram. Jag lovade att gå ner 25 kilo och januari började med att jag gick ner 4 av dessa ganska snabbt. Sen började det trilla i grus i maskineriet.

Vågen slutade röra sig neråt första veckan i februari. Enveten som synden som jag råkar vara höll jag ändå ut hela året. Vågen stannade den 31 december på – 3,9 kilo. På ett helt GI-år gick jag alltså inte ner mer än en tiondel av det jag hade som mål.

Vi hade trubbel med Zache och hans lärare under hela året. Cesca mådde pest under en lång period. Samuel likaså. Alex blev kär i sin kusin och den romansen gick käpprätt åt….när de sågs nu till jul. Alltså fick jag hela julhelgen förstörd p g a en olyckligt kär tonåring. Magnus fick gå ner i arbetstid och lön då hans arbetsgivare inte kunde behålla alla anställda under nuvarande lågkonjunkturen. Antingen fick en gå eller alla minska i arbetstid och lön.

Jag som i vanliga fall är frisk som en nötkärna fick influensa 3(!) ggr under året, varav en gång svinvarianten. Jag har haft ett eländesår med övergångsproblem, sömnproblem, hjärtklappning, värmevallningar, oregelbunden mens….you name it. Klimakteriekärring helt enkelt. Plus det där lite ledsna i själen som hormoner är så bra på att få fram.

Med facit i hand så har det faktiskt varit ett riktigt skitår. Insikten infinner sig snabbt som ögat. Vilken tur att man inte vet allt detta i förväg. Att man varje år hoppas på ett riktigt bra och lugnt år med mycket pengar och kärlek och hälsa och inte vet att man kommer bli sjuk och fattig och ledsen i ögat. Hur skulle man kunna orka?

Men det finns en annan insikt också – om livets finurlighet om man kan kalla det så. För det var faktiskt så att det som var bra hände först – och tack vare det orkade jag och andra med mig att ta oss igenom svårigheterna. Jag fick ett jobb som är mycket lugnare och framförallt mycket närmare hemmet än det föregående. Tack vare det hade jag mer krafter och tid till hem och hus och barn och man och vänner och annat. Och jag drog igång Peppargänget som hjälpte mig med både de personliga ledsamheterna och en peppning när vågen blev min fiende nummer 1. Tack vare peppisbrudarna gick jag inte under. Jag gick inte i kvav eller på knäna. Jag kunde ändå stå upprätt och tycka att det var ändå rätt ok, det mesta faktiskt. Jag hade vänner som gav allt när jag behövde dem. Jag gjorde så klart likadant själv.

Nu skulle man kunna titta framåt och tänka att jisses, tänk om det blir lika tufft i år, eller ännu värre! För så naiv är jag ändå inte att jag tror att det bara kan bli bättre, eller att allt blir finfint. Nej då. Men jag har fått en ny insikt – blir det ett till skitår så kommer livet se till att jag klarar det på ett eller annat sätt. Kanske är det ändå som Bibeln säger: vi får bara så mycket börda som vi är kapabla att klara av. Kanske.

Mor och son

Lite för skojs skull tänkte jag då och då klistra in ett fotomontage av mig och någon av mina barn Mina små Nicks-kopior Eller kanske kopior av deras fäder. Det återstår att se.

Först ut är min lille Zache. Jag fyller 7 på kortet, han 9. Viss likhet finnes tycker jag

Gott och mindre gott

Den sista lediga dagen var ingen hit. Vi har skämt bort glina genom att vara riktiga curling-föräldrar och nu får vi tillbaka det vi har sått. De lyfter inte ett finger om man inte tjatar, hotar eller skäller. Ingen av dem skulle komma på ett eget initiativ som att skotta när det har snöat eller hämta ved när de vill duscha. Så den lediga dagen ägnades åt att bråka. Igen. Sen åkte Alex och Samuel till kompisar och Cesca gick ut i skogen. Själv skottade jag fram infarten och sen satt jag i vardagsrummet och tyckte att livet är pest och att barn är av ondo.

Mycket är det säkert tack vare mina och Cescas hormonbekymmer. Det blir liksom en höna av en fjäder. Jag försöker vara lugn trots att det kokar inombords och till slut blir det en explosion.

Imorse vaknade jag av att jag inte kunde andas, värsta smällförkylning, och det har nog inte heller bidragit till något gott humör precis. Hela dan har jag snorat och pustat och stånkat. Men nu är det snart helg och jag hoppas på att bli pigg så att Zache och jag kan åka och simma. Har inte jag haft virusar så det räcker nu?

På den goda sidan kan antecknas att jag har fått en kompis som vill hänga med mig till Jönköping och se den sista föreställningen med Riverdance. Magnus är i England nästa vecka så jag var tvungen att slänga ut en efterlysning – och se – en av peppistjejerna ska hänga med Jättekul, jag ser så fram emot det.

Jag har också börjat med planeringen av nästa peppisträff. Nu blir det hemma hos mig, i mars. Åh vad roligt det ska bli att träffa alla tjejerna igen! Hoppas de flesta kan komma. Vi har spottat i nävarna och kör igång ett nytt viktminskningsår. Vissa av oss är kvar i GI, vissa har andra idéer. Men vi är fortfarande Pepparbrudarna och vi ska fixa detta med gemensamma krafter.

Slut på det ”roliga”

Julen är utstädad, gubben ivägskickad och lovet är slut. Imorgon börjar vardagen igen. Skolan, jobbet, skjutsandet och hämtandet, se till att alla har med sig busskort, mobiler, gympakläder, pengar….se till att alla vet var och när de ska bli hämtade. Se till att ha matlådor och mellanmål och frukostar till jobbet. Vardag…

Under den sista veckan har vi haft -25 grader ute. Det på Västkusten är rena rama Sibirien. Kylan kryper in genom den fuktiga luften och gör så att det känns som den absoluta nollpunkten då helvetet fryser till is. Vi fick massor av snö och byggde en överdimensionerad snögubbe med bröst. Nåväl, inte jag utan mina hormonstinna söner. Vi skottade och eldade och drack glögg för att hålla värmen. Det var en lång julhelg som inte var särskilt rolig, men det brukar de sällan vara. Huvudsaken att barnen fick det mysigt och än en gång fått uppleva en riktig vinter. Synd att inte Kajsa var här i år.

Nu kommer en vecka med mycket minutiös planering då Magnus är i Newcastle och jag får fixa allt själv. Värst förstås med alla barn som ska skjutsas och hämtas på väldigt skilda och avlägsna platser. Jag har snuva. Min kropp som inte är skapad för den ena dassiga sommaren efter den andra har till slut sagt upp tjänsten. Efter en höst som präglats av influensor har den satt immunförsvaret på noll, zip, nada – och drar nu åt sig varje virus som flyger förbi. Batterierna är nu deffinitivt slut och kommer en sådan sommar till så flyttar jag till varmare trakter. Annars tror jag inte att jag överlever. Detta inte menat som ett dramatiskt uttalande utan ett rent faktum.

Cesca är hos Eve, Samuel hos Minna och Magnus i England. Jag och de 2 kvarvarande killarna tar det lugnt, ser på film och snart är det dags att duscha och göra kvällen. En dag i taget, Nicks, en dag i taget…

Oj, har det redan gått 9 dagar!

Ibland står tiden still och det känns som att den gör det när den rusar fram. För mig i alla fall. När den ena dagen avlöser den andra med tusen saker att hinna med innan man faller ihop i sängen – då fattar man inte att det har gått 9 hela dagar. Tiden har liksom stått still i mitt huvud.  Gubben har kommit hem från England, jag har haft en eländig onsdag den 13:de (fredagar är på det viset mycket bättre!), jag var på den allra sista föreställningen av Riverdance, the Journey. Jag har skjutsat och hämtat och jobbat, skrattat, gråtit, svurit och prisat…precis som vanligt alltså.

Idag fyller min älsklingstös Hanna 26 år. Tiden har även i detta fall stått still, inuti mitt huvud. För mig är hon den lilla palten med stort leende och galna upptåg, charmtrollet som visar clownen hon har på trosorna, tokfian som sjunger ”hoppla mina lår”.

GRATTIS gumman. Fira med pompa och ståt och din älskling. Må du leva och vara lycklig uti hundrade år.

Bara mer och mer…

Det finns ett mönster i mina uteblivna inlägg. Ett mycket enkelt mönster. Luckor i bloggen beror på livssituationen. Jag har funderat på det och insett att när livet ger mig citroner så hinner jag inte både tillverka saft och skriva blogg. Jag måste välja. Och just nu har jag och resten av familjen fullt upp med att hitta ett recept på lemonad. Förra året började rätt bra, med ett nytt jobb och nya pepparkompisar. Samtidigt som jag blev sjuk direkt första dan av min nya anställning, frysen packade ihop och vi fick aldrig ordning på den, och sen regnade det tråkigheter över oss resten av året, inklusive svåra problem med Cesca och svinflunsa och astmanfall….året avslutades precis så jobbigt som det hade pågått – med huset fullt med folk varav inte alla särskilt välmående. Jag tackade gud när ledigheterna var över och jag kunde påbörja ett nytt år. Men tyvärr har det nya året bara serverat citroner so far. Cesca förlorade 2 av sina 4 djur. Och nu måste hon göra sig av med de kvarvarande 2 marsvinen som hon älskar mer än allt annat.

Vi har nämligen gjort pricktest på Zache. Han är allergisk mot allt utom mögel. När jag berättade för läkaren att vi hade pälsdjur i huset tittade hon på mig som  om jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. De måste bort. Jag berättade hur mycket de betyder för Cesca och hade hon varit deprimerad hittills så pass att hon skurit sig så kommer detta vara sista droppen. ”Det är du som bestämmer och det handlar om hans hälsa” sa läkaren bara och så var det med det.

Cesca gråter i sitt rum och jag känner mig som världens sämsta mamma. För hennes skull som inte får ha sina älskade djur. För Zaches skull som hela sitt liv levt med ständig inflammation i lungorna. För att jag inte klarar av att sätta en gräns förrän någon av dem är sjuk och även då känns det som om skulle hålla på slita hjärtat ur kroppen på mig. Jag har just nu inget val men önskar med hela min själ att jag kunde trolla eller ha makt att på något sätt fixa så att hon kunde ha sina små vänner kvar.

Sen pågår det eviga kriget om hemarbetet som aldrig blir gjort. Ett krig med 2 vuxna män som sitter inne på sina rum vid sina datorer och högar med tvätt och disk tornar sig i köket medan jag jobbar, skjutsar, lagar mat, handlar….Tydligen är det så fruktansvärt jobbigt att plocka in och ut ur diskmaskinen en gång om dagen att man hellre tar de ständiga bråken om detta. Jag trodde att det skulle fungera, det gjorde jag verkligen. Men det gör det inte…jag är en tvättäkta curlingförälder och det får vi lida för nu. Med tanke på att jag har det skitjobbigt med mina egna hormoner just nu så är kombinationen en ren katastrof. Jag kämpar och kämpar att hålla ihop, hålla upp, se saker från den goda sidan men till slut brister det alltid och jag blir så fruktansvärt ledsen. 

Det goda är att vi faktiskt har nya bra mediciner för Zache, vi vet exakt vad han inte tål och vi kan börja hjälpa honom. Men det kräver uppoffringar och min rädsla är att Cesca kommer kasta detta i hans ansikte varje gång hon blir arg på honom, vilket är i princip dagligen. Ord hon kommer ångra när hon blir äldre och som han kommer få leva med i hela sitt liv. Men dessutom fick vi bekräftat att det är hans låga syresättning som gör att han sover dåligt och sedan är rastlös i kroppen hela dan. Han kan helt enkelt inte sitta stilla i skolan, det är fysiskt omöjligt för honom. Och när jag en gång sa detta till hans lärare så tyckte de att jag var en knäpp överbeskydande morsa som inte kan uppfostra sina barn och skyller på obskyra saker som inte har vetenskapliga belägg! Detta ska hansla om professionella som ska ha utbildning i hur barn fungerar. Så de har i princip behandlat honom illa trots att han har en funktionsnedsättning.

Så många skäl att vara ledsen….och det är jag. Varje dag.

Sakta tillbaka

 

Kanske får vi någon som vill ha våra två otroligt fina, friska, välnärda, tama marsvinspojkar. Jag hoppas det. Kanske kan Cesca komma över det ledsna. Se framåt och planera inför gymnasievalet. Nu tvekas det mellan estetiska på Bäckäng och modellering på LSB. Den kommer i vågor, sorgen. Sen tittar vi på Star Trek Voyager och allt verkar bli bra. Tills nästa sorganfall kommer.

Själv orkar jag inte skriva, tänka, känna….imorgon ska Zache, Johan och jag till badhuset och simma….kanske har jag ork att skriva på kvällen. Om den stora sorgen. Om anställningsintervjuerna som inte blev så bra. Om  alla utredningar, om Zaches astma och allergi, om vår resa till Kalmar, om vårt biobesök och restaurangbesök, om alla utmaningar vi möter i livet i detta nu. Kanske. Men det är inte så säkert….

Syndabock

Var någonstans på vår väg genom barndomen får vi inpräntat att vi måste vara felfria? Att vi inte får göra ett endaste misstag, begå ett felsteg, bära oss korkat åt? För visst är det så att det sitter benmärgen, mer eller mindre, hos alla människor. Vissa tar offantliga strider för att bevisa att de har rätt och någon annan eller alla andra har fel.

När jag försöker fundera ut detta så kommer jag ju fram till att det borde röra sig om det sociala arvet. Dels får vi hela tiden höra när vi gör fel, även som barn. Och även om vi får höra att vi ”är rätt” så brukar det kopplas till en prestation eller till utseende eller till intelligens…Duktig flicka, eller ”hon är så söt”, ”vad stark han är!” och liknande. Inte heter någon gång att vi duger precis som vi är, även om vi är ”fel” på många sätt. Kan en människa verkligen vara fel? Är vi inte helt enkelt bara olika?

Men eftersom vi som barn får intrycket att föräldrarnas kärlek är avhängig av om vi är duktiga eller inte så skapas jakten på att vara ”rätt”, ha rätt, göra rätt….Dömt att misslyckas? Självklart! Vi är ofullkomliga människor med fel och brister och vi gör så många dumheter i våra liv så det skulle aldrig gå att räkna ihop. Är de dumheter? Kanske är de bara erfarenheter?

Sedan i vuxen ålder gör man ibland nåt inte så särdeles begåvat och genast måste man komma på en orsak. Man måste ha något att skylla på, vara arg på. För det är ju i vårt samhälle inte acceptabelt att göra dumheter bara för att vi människor är så skapta. Emellanåt kan det bli riktigt komiskt.

I förgår kväll kom jag hem och hittade som vanligt ett par kompisar till Zache i vårt hus. De flockas där, precis som barnens kompisar alltid gjort. Vid sex-tiden kom Johans mamma för att hämta Johan och precis när de skulle åka kom Magnus och Cesca hem. De klev in genom dörren, båda två utseende av ett präktigt åskmoln. Jag teg. Det lönar sig inte säga något till någon av dem i en sådan situation, inte ens fråga hur det är, om man vill överleva dagen med sitt glada humör i behåll. Magnus ropade ut Alex och Cesca stängde in sig i sitt rum.

Alex kom in efter en stund och ville ha ut mig. ”Nu blir farsan sur resten av kvällen!” sa han muntert. Jo, det har jag förstått… Vad har då hänt? Jo, Istället för att vänta i 15 sekunder tills Johans mamma flyttat sin bil så försökte han tränga sig förbi med sin, kanade ner på gräsmattan och satt i den meterdjupa snön, som gjuten. Vi försökte allt. Vi knuffade och backade och gungade och drog med min lilla Picanto – utan minsta resultat. Magnus for runt som ett jehu, svor över allt och alla och lät oss veta att det var vårt fel. Johans mammas som ställt sig mitt på infarten, Alex som är klen, guds som har låtit det snöa, draglinans som han inte kunde komma på hur man knyter en ögla på och framförallt mitt eftersom jag har 15 minuter till jobbet och han 2 timmar. Hur detta hänger ihop har jag inte den blekaste aning om, men mitt fel var det allt.

Till slut fick vi hämta grannens traktor och dra upp bilen. Det var 15 minusgrader och vi var trötta och frusna. Så för att spara 15 sekunder fick vi ägna 2 timmar åt att få upp bilen ur diket. Och det var vi syndabockar som var problemet. Hm, undrar just om det inte påminner mig om någon…. 

Somliga människor

Det är då själva sjutton att jag ska jämt försöka vara den goda utjämnande kraften i alla sammahang. Den som vill lösa konflikter på ett moget och konstruktivt sätt. Den som tar på sig frivilliga uppdrag och ger allt i olika arbetsgrupper. Man tycker att närmare 50 borde jag har insett att allt inte går att lösa, att allt inte har konstruktiv utgång, att alla människor inte kan bete sig som mogna vuxna individer och att varje arbetsgrupp innehåller minst en korkskalle eller hönshjärna. Men jag slår huvudet blodigt mot en vägg och bevisar därmed att storleken på mina studieskulder på intet vis återspeglar min intelligens.

Som arbetsplatsombud eller facklig representant blir man snart varse att det inte har någon som helst betydelse vad man gör – någon kommer alltid känna sig illa behandlad, överkörd eller ignorerad. Oftast en och samma labila individ, men ibland fler. Sådana energitjuvar gör sedan livet till ett helvete – som att det inte skulle räcka att arbetet och uppdraget redan kräver sitt. Inte går det att föra en normal dialog med dessa människor. De som mest tjatar om öppen och rak kommunikation är oftast de som inte alls klarar av att tillämpa den. De som mest tjatar om respekt är dessa som aldrig visar någon….

Jobbet, uppdraget med anställningsintervjuer och oenighet i gruppen om vem vi ska anställa, ett brev från Zaches lärare igen, och så gnäll och osämja för att man inte gör som någon inte alltför välinsatt person förväntar sig har helt förstöt min dag och kväll. Op vägen hem funderade jag på hur jag ska agera i fortsättningen. Det finns flera möjligheter: jag kan helt sluta prata med den berörda men det är rätt omöjligt då vi har beröringspunkter i jobbet. Jag kan säga upp mig men jag älskar jobbet och de flesta av mina kollegor. Jag kan säga upp uppdraget men tycker att jag behövs och att jag gör en insats. Jag kan be henne dra dit solen inte lyser eller tala om för henne vad jag anser om hennes barnsliga paranoida utbrott. Jag har inte bestämt mig vilket. Men jag har inte energi till att låta henne stjäla den ifrån mig.

I Kalmar

När jag vaknade i morse var det -25 grader ute och 16 grader inne. Den arktiska vintern fortsätter att regera. Cesca och jag skulle iväg till Kalmar och lämna marsvinen till deras nya familj. Egentligen tänkte jag starta rätt tidigt eftersom jag trodde att det var 40 mil tvärs över landet men en titt på eniro visade mig att det var bara 26 mil och alltså hade vi inte så bråttom. Vi kollade på Wall-E på TV och sen började vi så smått packa in allt i bilen.

Solen sken och hela landskapet var så helt fantastiskt vintervitt. Massor av snö på träden var vi än kom. Kanske lite mindre runt Värnamo men lika mycket i Kalmar som i Borås. Vi hittade till Kalmar med hjälp av GPSen och på sluttampen skickade Kerstin ut Marcus för att vinka in oss till parkeringen. Sen var det fantastisk GI mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Vi fixade åt marsvinen, vi tjötade och vi kollade på film. Det var helt enkelt mycket trevligt. Och så roligt att få hälsa på Kerstin och hennes goa familj!

Nu är det dags att knoppa in. Imorgon ska vi åka iväg till ett nytt shoppingcentra och försöka få Cesca att glömma bort marsvinen en liten stund.

Tillbaka i verkligheten

Det var en bra helg. Visst, vi var tvungna att lämna bort Cescas bäbisar, men hon tog det så bra. Och Kerstin med familj älskar de små killarna redan. Jag tror att Cecsa kände det. Här får de ett kärleksfullt hem. Vi startade vår hemresa vid 10-tiden och började med en shoppingtur i Modehuset, Kalmars nya moderna shoppingcentra. Cesca var begeistrad. Stora affärer, både Cubus, Gina, KappAhl, Skopunkten….och Kicks! Vi traskade runt och handlade kläder och skor och massor av smink, främst nagellack. Jag hittade så fina kjolar och en röd topp i spets, men 3 minuter i provhytten fick mig på andra tankar. Nej, tjockis, några kilon till ska bort innan du kan ens överväga nya kläder…

Cesca tog fram sina fotoalbum och kollade hur vi såg ut i unga dar. Hennes roade utrop var minst sagt irriterande. ”Åh,pappa, vilken frisyr” eller, ”här var du smal mamma” gör en inte på bättre humör. Man överväger om det var så särdeles klokt att skaffa massa glin som blir till odrägliga tonåringar som får en att fundera på vad i all sin dar tänkte jag på….osv….

Men faktum är att lilla Majsklick är numera mestadels glad och go och trevlig att ha med sig var man än åker. Den börjar gå över, hennes depressiva period. Zache kvar. Jo, vi fick ett brev från läraren igen. Jag börjar fundera på om jag mår bättre ifall jag bränner dem. Högtidligt. Som en ed eller besvärjelse. För efter allt som har hänt under det nya året har jag inte ork till något annat.

Förresten – hur länge är man i övergångsåldern? Det börjar på allvar gå mig på nerverna.

Älskade vinter

Min allra första vinter i Sverige var kall och snöig och jag fick belägg för att det traskar isbjörnar på gatorna. Tina var 3 månader gammal, vi bodde i Freluga i vaktmästarbostaden och snövallarna runt huset var så höga att man inte såg ut på vägen ens från övervåningen. Jag var överlycklig. Jag gick ute med Tina i en gammal blå lånad vagn och njöt av den underbart vackra vintern. Vilket fantastiskt land – med så mycket snö på vintern!

Vintrarna i Norrland var så gott som alla lika vackra. Massor av snö, solsken och kyla. Den första vintern köpte jag en vit vinteroverall. Jag kände mig hur vacker som helst och jag var alltid varm. Jag har nämligen aldrig sett en overall i vuxenstorlek tidigare i mitt liv. Och på den tiden rymdes jag i small.

Visst, jag kom raka vägen från en totalitär regim. Det fanns friheter här som de flesta i mitt land bara drömde om. Det fanns massor av varor – bara tandkrämshyllan kunde göra mig svag. Så många sorter. Så vackra förpackningar. I Tjeckien hade man tur om tandkräm fanns på lager, den enda sorten som staten tillverkade. Men allt detta bleknade i jämförelse med den upplevelsen som för mig var den underbara kalla svenska vintern. Jag kom till paradiset och där fanns snö!

Under de senaste åren på västkusten har vintrarna regnat bort till min stora sorg. Blött, blåsigt och grått. Plusgrader.Rena England. Och hade jag velat ha det så ja då hade jag ju flyttat dit istället! Varje bortregnad vinter var jag ledsen och orolig. Kanske kommer våra barn aldrig återuppleva de vackra svenska vintrarna. Kanske har vi förstört allt för dem…

Därav min lycka. I år har vi haft -25 i massor av dagar. Vi har en meter snö ute och nästan varje natt kommer det nysnö. Imorse hade vi säkert 20 cm nysnö igen. Vi skottar och världen är kall och gnistrande vit. Jag älskar vinter. Jag vill dra på mig skidorna och gå på tur. Fika varmchoklad i drivorna, eller skala en blodapelsin. Visst, det är 18 grader inomhus eftersom vårt västsvenska hus inte är byggt att klara så låga temperaturer. Det gör ingenting. Kanske gläds jag eftersom det tyder på att klimatet kan kanske bli räddat. Eller så är denna arktiska vinter tecken på raka motsatsen, jag har ingen aning. Men vilket som – jag gläds åt den och jag njuter av den. En riktig vinter, ett av det vackraste svenska som detta land har överflöd av.

FB

Jag är med på Facebook. Ja, det är inga omvälvande nyheter så klart. Alla jag känner är med på Facebook nuförtiden. Både här i Sverige och i resten av världen. Facebook visade sig vara ett vinnande koncept, trots att den var seg i starten och inte många trodde på den. Nu är det en helt annan visa.

Min syster och mina systerdöttrar är med på FB. Jag brukar med spänning följa deras äventyr. Under den senaste veckan har det dock varit mest thriller, eller rysare som det heter på svenska. Min syster har skillt sig från flickornas pappa för 6 år sen, träffat en annan man och gift sig med honom. De var såååå kära. De sålde lägenheten i Prag, köpte ett hus i södra Böhmen som de rustade upp och de skaffade tvillingar tillsammans, trots mångas varningar att det kanske är lite sent och inte fullt så klokt….

Under de senaste veckorna har jag insett att det amerikanska talesättet ”what goes around comes around” är oerhört klokt. Mannen visar sig vara en tvättäkta psykopat. Han skriker och gapar och kallar både syrran och flickorna för allt mellan himmel och jord (inget trevligt så klart). Han misshandlar deras hund, förstör deras saker….Det är rena rama tvålopera att följa på FB.

Men det finns en annan sida av FB, den romantiska. Under hela hösten kunde jag följa Alex och Veras små meddelanden i status-raden. Eller deras twitter, som det så vackert heter. Under julhelgen gick den sagan i stöpet, Vera var inte längre intresserad. Sen skaffade hon en annan kille – som hon plågade under en period och spottade ut sen. Nu har hon hittat andra. Den utspottade stackaren skriver nu hjärtskärande twitter i sin statusrad. Från thriller till romantisk komedi alltså.

Det finns de vars twitter är rena rama detektivroman, som syrrans (hon överväger att stoppa mannen i en tunna, hälla på betong och nedsänka den sedan i Orlík-dammen). Andra är tragedier, komedier, drama eller dokumentärer. Livet skriver romaner och man kan följa dessa på FB, bara man har lite fantasi och tillräckligt stor bekantskapskrets.

Och trots olikheterna (i väder, språk, rikedom eller lycka) så inser man att vi är så otroligt lika. Det vi längtar efter, behöver och önskar är för det mesta samma saker. Kärlek, hälsa, lite pengar, lite solsken… En romantisk promenad i det gnistrande vintervita. En kärleksfull kväll framför brasan. Några ord som betyder att man räknas, att man är det som gör skillnaden för en annan människa. Att det är trots massor av trubbel värt att leva. Om så bara för en dag i det vackra, för några ögonblick då och då när man ser skönheten  och lyckan i sitt eget vara.

De första skälvande veckorna år 2010, twittrade på FB.

Och det fortsätter att snöa

Det är så vackert. Men snart har vi ingenstans att skotta all snö.

Vallarna växer….

Men det är nog den vackraste vinter på många långa år.

Februaritrötthet

Februari är min svåraste månad. Så har det alltid varit och troligen kommer det så förbli, i alla fall så länge som jag bor i Sverige. Min vårdepression ger sig till känna. Det är länge sen det var sommar och det är långt kvar till vår och solsken. Batterierna är liksom slut. Man åker till jobbet kl 7 på morgonen och det är mörkt. Man kommer hem efter jobbet när man har hämtat diverse barn och det är mörkt. Livet i mörker sätter sina spår. Mullvadar blir blinda, jag blir deprimerad.

Kanske hade man klarat sig bättre om det hade varit vackra somrar. Men de senaste somrarna var ju under all kritik.  Regn och regn, på det viset laddas ju inga batterier. Vi människor fungerar på solar kraft och i likhet med en duracell kanin kan vi gå lääänge, men när det är slut, då är det slut.  Och i februari varje år är det deffinitivt slut på mitt solbatteri.

Lite lättare känns det i år ändå. Det har att göra med att vi har fått helt fantastiska mängder med snö. På det viset blir det inte lika mörkt. Och njuter jag av vinter så blir det ännu skönare att njuta av våren. Det blir liksom en riktig vår, med takdropp och snödroppar som sticker fram ut ur snöhögarna. Med små smutsiga snödrivor i diken, där tussilagon härskar och har övertag. Jag släpar fram en baden baden stol i slutet av mars och iklädd filtar och dunjackor lapar jag sol i lä bakom huset. Jag sällar mig till den svenska soldyrkarsekten som vänder sina bleka ansikten mot solen så snart den sticker fram sina svala strålar.

Men just nu är det den 4 februari och jag är trött, helt bortom all sans och vett. Jag har svårt att komma upp på morgonen, har huvudvärk och ont i magen. Jag kör barn hit och dit, skottar snö och steker bacon på kvällarna och känner mig som en kropp utan själ. Ett tomt skal med urladdat batteri som kämpar för att hålla sig flytande till solstrålarna får lite liv i det. Varje litet motgång känns som om man vill säcka ihop i något hörn, dra en filt över huvudet och vakna på vårkanten. Gå i ide. Ligga i koma.

Trött…

Gardiner

Det finns ett fåtal saker som jag måste ha för att vara tillfreds med mitt liv. När man skalar ner allt som är egentligen bara  bonus och ibland inte ens det så återstår otroligt få saker som är verkligen livsviktiga. Mina barn. Min man. Ett hem. Någorlunda hyfsat ekonomi. Hälsa. De två sista är egentligen också lite bonus, men väldigt bra att ha. Resten av allt skräp som man har samlat på sig är mestadels bara belastning. Något att vara orolig för, något att behöva damma. Något som tar plats eller ligger i lådor i förrådet där möss bygger bon av det.  Jag inser allt detta, med all önskvärd tydlighet. Men sen kommer det smygande – ja men tänk så bra att ha en dator. Så man kan skriva och chatta och leka ibland. Leka är viktigt. Och en TV – hur skulle du annars kunna se Melodifestivalen och nya avsnitt av Bones och CSI? Mobil – det är väl ändå viktigt i dagens samhälle! Ja, jag vet. Jag går in i fällan precis som alla andra. Konsumtionsfällan som tar kål på vår vackra planet.

Men om jag nu ska välja bara en enda onödig pryl som jag absolut vill ha så är det helt klart – gardiner. Om ett rum saknar gardiner så känns det kallt, ovälkomnande, omysigt liksom. Jag är helt medveten om att därom råder olika uppfattningar. Detta är min egen högst subjektiva åsikt. Gardiner gör ett tomt hus till ett hem.

När jag växte upp i Prag var det otroligt inne med de s k tyska spetsgardinerna. Det är helt enkelt spetsgardiner som täcker hela väggen där fönstret är placerat. Man har en vacker konsoll högst uppe vid taklisten och gardinerna är alltså som en skir gobeläng som täcker hela väggen. Saken med spetsgardiner är att de släpper in tillräckligt mycket solljus men inte för mycket på sommaren. Att man kan se ut genom dem men inte in. Och att de förvandlar hela rum till ett galanty-konstverk, med de vackraste ljus- och skuggspel på alla möbler och väggar.

Jag kom till Sverige och så gott som alla rum hade antingen gardinlängder eller gardinkappa i ett icke transparent tyg. Alla svenska hem kändes på så sätt kalla, tomma, ogästvänliga….Jag åkte hem på semestern och handlade gardiner i stora mått. Jag köpte mormorsstänger i avsaknad av vackra konsoller och täckte väggarna med gardiner. Mina äkta män irriterade sig på att de var i vägen när man skulle vattna våra krukväxter men insåg rätt snart att det inte var lönt. Jag kunde inte förlika mig med tomma fönster, som stora tomma ögon utan själ och glädje.

Nuförtiden har jag vant mig till en viss grad. Jag föredrar fortfarande mina vackra spetsgardiner men kan tänka mig specialgardiner till jul eller i barnens rum. De är trots allt inte alls uppvuxna i samma kultur som jag och deras smak när det gäller gardiner skiljer sig från min. Det får den gärna göra, de har all rätt i världen att tycka som de gör. Så idag är det så dags att åka till stan och handla inredning till Cescas rum. Lite som plåster på såren för hennes förlorade älsklingsmarsvin. Hon ska ha nya gardiner, bl annat. Jag förstår att det blir längder med djur på, eller kanske utan djur, i en vacker färg. Själv ska jag kika på lite sängkläder och ny tröja till Zache som har återigen vuxit ur precis alla sina kläder. Och ikväll är det första delen av Melodifestivalen! Jipiii. Ost, vin, och Melodifestivalen! Innan dess har vi hunnit handla gardiner och fixa Cescas rum. Livet känns rätt ok faktiskt . Jo, jag skulle kunna leva utan gardiner. Men jag behöver inte

Böcker

Då har Cesca och jag tillbringat dagen i Knalleland. Det var en riktigt bra dag. Vi sov så länge vi ville, sen tog vi det lugnt och åkte till Borås när vi var klara hemma. Det var som vanligt en vansinnestrafik i alla rondellerna men vi hittade bra parkeringsplatser både utanför Jysk och utanför Knallerian. Vi traskade omkring och köpte en bra kontorsstol till Cesca, nya underlakan till vår dubbelsäng, elastiska underkläder, ny ergonomisk kudde, tröja till Zache. I varje affär vi handlade fick vi en lott att fylla i som man kunde vinna en trip till Mallorca på. Den skulle sedan lämnas till dagens affär som idag var – Den Danske kongen bageri! Vi letade ochletade och hittade till sluta det ovan nämnda bageriet i EKO-huset. Strax innanför entré-dörren har de byggt upp ett stånd där de bakade semlor, fyllde dem med mandelmassa, dekorerade med grädde och pudersocker…. jag led….Jag älskar semlor över alla andra bakverk. Och jag var så karaktärsstark att jag inte föll för frestelsen. Jag lämnade mina lotter och sprang närapå därifrån.

Precis bredvid bageriet har Bokia sin affär. Vi har varit i kläderaffärer, i inredningsaffärer, i zoo-affären, i sminkaffären. Cesca älskar alla dessa affärer och det som finns att köpa. Men trots det har hon avstått från det mesta. Nej, det har jag inte råd med, säger hon och går vidare. Men Bokia – där finns det liksom ingen tvekan. Idag hittade tösen 2 böcker. En om hundar och en om hästar. Hon tvekade inte en sekund. 600 pix, so what? Böcker vill hon ha och de får kosta. Så stolt jag var över henne. Tänk så många tjejer som skulle ha handlat smink och kläder och skor. Hon köpte 2 böcker.

Själv hittade jag en top:

Jo, det står ”I am so blogging this” Jag kunde inte låta bli – det är så – JAG

När vi kom hem lagade jag mat medan Cesca monterade ihop sin kontorsstol. Hon fick ihop den nästan helt själv. Och så här blev hennes rum:

Nu återstår en fåtölj till damens rum och så vill jag ha en stor golvkudde til Zache och en divan till mig få se om älsklingen kan tänka sig ge en sån till mig på alla hjärtans

Ryck

Ibland får jag ett ryck. Rycket kan handla om alla möjliga saker och företeelser. Ibland är det ett städ-ryck, eller ett teckna-ryck, eller ett motionera-ryck. Nåväl, det sistnämnda är ytterst ovanligt. Men ändå, det förekommer. Jag har upplevt bantnings-ryck, skriva-en-dagbok-ryck, ha-alla-kläder-rosa-ryck, ägna-mig-mer-åt-familjen-ryck….you name it. Rycken brukar bedarra, ungefär som ett oväder. Jag går in helhjärtat i något som jag tycker är superkul just precis då – och sen fasar de ut, som kanten på ett vinglas….

Mitt allra senaste ryck handlar om foto-nostalgi. Jag har grävt i alla lådor och alla album och på min hårddisk och hittat massor av roliga gamla foton. Saken med foton är naturligtvis att de väcker minnen. Man blir påmind om saker länge sedan undanlagda i minnets avlägsnaste vrår. Sen kommer det fram ett foto ur en glömd låda och man finner sig själv sittande en lång stund, stirrande med en tom blic. Blicken är nämligen fokuserad på minnet av händelsen. Man återupplever det man tyckte var värt att föreviga.

Jag har plockat fram min scanner, scannat och redigerat och namngett massvis med gamla kort. Och sedanhar jag laddat in dem på FB till stor glädje för min syster och hennes flickor. Vi skriver roliga kommentarer och påminner varandra om saker länge sedan förträngda. Och här kommer lite ur mina gömmor, från mitt liv i ur och skur.

Magnus och Alex på badhuset i Eskilstuna.

Snart 27 och SMAL.

Bröllopet.

Vi fiskar i Malviksbotjärn.

Svampplockning.

Helena 10 månader, Alex 3.  Ingen större skillnad i storlek dock

Varje foto innehåller så mycket mer än det mans er på bilden. Vid närmare eftertanke så vore det riktigt roligt att göra en serie om gamla foton, som den som gick på TV. Hm, inte så dum idé Jag börjar imorgon.

50-års kalas

20 år har gått sen min mamma fyllde 50 år. På kortet kanman också se min syster, då 23 år gammal. Jag fyllde 30. Min moster var rund och välmående och stod för en del av den festliga middagen, berömd kock som hon (och alla andra kvinnor i min släkt) faktiskt är.

Det var Magnus andra resa till Tjeckien. Vi hade med oss fyrverkerier, något som inte fanns där på den tiden. Dagen före mammas födelsedag gick Magnus ut på ängen och riggade avfyrningsramper och rör. Ingen fattade någonting av det han höll på med.

Vid  midnatt den 3 juli 1991 satte vi så igång fyrverkerierna. Hela vår familj var vaken, inklusiven min numera avlidna mormor. Hon var rädd. Varje gång en raket flög upp med ett tjut tittade hon mot stan och bad oss att sluta innan polisen kommer. 50 år i en totalitär regim sätter sina spår i människan….

På morgonen kom grannens funktionshindrade son Vlasta. ”Jag har allt hört att ni sköt raketer”, sa han mycket belåtet. Troligen fick han se dem från sitt fönster. Många i byn vaknade den natten och undrade vad som skedde. Enligt min far trodde många att man sköt grisar i det statligt drivna kooperativet…..

Det är 20 år sedan nu. Nästa år är det faktiskt min tur att fylla 50 år. Även mitt liv försvann i ett grisblink. Undrar just om någon kommer skjuta raketer för min skull. Jag skulle inte tro det…

Hur det nu är…

Fredagsmys. Så står det på allas twitter och FB profiler. Folk runtom i landet köper chips och godis, lite vin och lite taccos. Somliga fixar landgångar. En del går på restaurang eller hyr en film med barnen och familjen. Kanske är det någon form av julångest som förföljer mig. Det kan det vara. Julen blev riktigt tung, likaså Nyår. Det sägs att de ensamma avskyr storhelger, för ensamheten blir så smärtsam påtaglig.

Jag sitter med min lappis i knät och tittar på Fairly Odd Parents med Zache. Disney Channel alltså. Samuel är med sin älskling, Alex sover som vanligt, Cesca är inlåst i sitt rum och målar. Zache och jag sitter i vardagsrummet. Killen är försjunken i DS. Egentligen kunde vi lika gärna ha tvn av. Men på det sättet känns det som att vi är fler.

Det är en sån där go och gla helg. Inatt är det OS invigningen, vi ska till badhuset, det är Melodifestivalen och på söndag är det Valentin. Och här sitter jag en fredag kväll medan alla sysslar med mys och … är ledsen. Det känns som att livet försvann, jag hamnade på denna konstiga plats (rent imaginärt alltså) och det är kört att vara glad. Så brukar jag inte vara. Därför misstänker jag att det är hormontrubbel igen. Jag ser alla unga, smala, vackra tjejer som inte har vett att vara lyckliga medan de har anledning. Alla som har massor av folk omkring sig och har fredagsmys. Alla framgångsrika rika människor, alla som har åstadkommit något – och tänker: jag skulle kunna ha blivit vad som helst, det sa de alltid redan i skolan. Var gick det fel?
Med påtagligt många överflödiga kilon, hängande rynkig kropp och ansikte, utan karriär eller ens någon vettig hobby sitter jag ensam hemma en fredag kväll, med en tioåring som struntar i mig så länge han har Kirby på DSet….  Kaske lika bra att gå och sova.

Jo, det måste vara mina galna hormoner…

Sjuk igen

Allt har en förklaring. Vi känner bara ibland inte till den. Men det finns en, alltid. Jag har i alla fall fått en förklaring till mitt gråtmilda humör igår. Jag håller på att bli sjuk, IGEN. Jag vaknade med feber och huvudvärk, IGEN. Det är inte kul. Fjärde gången på några få månader som jag insjuknar med nåt eländes virus. Var har mitt immunförvar tagit vägen? Jag gissar att det har flugit söderut, till varmare breddgrader. Själv skulle jag gladeligen göra det samma. Om inte annat så för att få tag på det.

Magnus stackarn får dra hela familjen själv igen. Idag var han på information om engelska skolan som ska starta i Borås till hösten. Zache har själv sagt att han gärna vill gå där och eftersom han ändå måste byta i sexan så är det en bra lösning. Magnus kom hem rätt lyrisk, Zache är anmäld. Det var tydligen bra information. Så vi får se om Zache Rövarson kommer att gå i en internationell skola.

På vägen hem lagade Magnus lunch i en pizzeria. Jag sov. Som det brukar vara när virusarna slåss med mig. Jag sover. Men ikväll är det andra delen av Melodifestivalen och den tänker jag inte missa. Trots att många gnällde förra veckan så tyckte jag att startfältet var helt ok och blev helt såld på Il Salvatore (som dock trillade ur direkt ()

Jag tittade även på OS invigningen i repris och snyfftade till den. Så vackert med den olympiska elden och alla indianerna och alla underbara sångerna på franska! Kände omedelbart längtan till mitt Frankrike, till det vackra sjungande språket, till Paris med dess Seine och promenader uppför Champs Elysées, RER till Notre Damm, pain au chocolate från bagarbilen på morgonen….Nåväl, man kan inte få allt här i livet. Och bo vid Häggån är faktisk inte så tokigt alls

Nu ska jag palla mig till TVn och kolla på Melodifestivalen. Och hoppas på att jag vaknar pigg och kry som en lärka, så jag kan åka och bada med Zache imorgon.

Min dotter Galanty

In my soul

One morning in December

Summer Harmony

Jag är så stolt över henne, min begåvade lilla dotter. Dessa tre bilder gjorde hon i helgen och den översta tillägnade hon mig eftersom jag älskar fjordingar. Lite på avstånd, inte för nära. Egentligen är de tutorials, små filmer som visar hur hon tecknat. Men dessa är de färdiga bilderna. Därför är jag glad att hon till slut valde att söka till estetisk linje på Bäckäng. Hon har en bra portfolio så jag hoppas att hon kommer in.

Galanty – min söta, ilskna, kärleksfulla, helt otroligt begåvade femtonåring.

Att få dansa…

I en dröm skulle jag oförberedd sjunga en för mig helt obekant text till en Schindler-melodi. Jag ställde mig på scenen och kom inte ihåg hur den lät. Melodin var som bortblåst. Jag vaknade och kände så starkt att drömmen försökte säga mig något, knuffa mig i en riktning. Jag ville så gärna stå inför människor, stå på scen, tala, sjunga, dela med mig av något…Jag visste inte vad eller varför eller hur, bara att jag så gärna ville, att det var det mitt liv skulle handla om.

Nu infinner sig samma längtan. Den skär ända in i märgen och pockar på uppmärksamhet. Den låter sig inte ignoreras. Jag tittar in och letar och letar, försöker analysera, känna efter. Vad försöker du säga mig??? Vad är det jag vill längta efter, se fram emot, leva för att uppleva? Om jag bara ser mig omkring så kan jag se vad andra lever för eller längtar efter. Min systers stora längtan och glädje i livet är att resa till havet. Hon har åkt varje år, ibland flera gånger, till varmare breddgrader. Hon lägger massvis med pengar på sina resor. Inte ens nyfödda tvillingar kunde hålla henne från att åka till Kroatien och ligga i havet i 2 veckor. Jag gillar att resa men jag kan lika gärna leva utan det. 

Mina killar lever för sina dataspel. Internet. Chatt. Msn. De skulle nog ha väldigt svårt att leva utan datorer. Samma sak med Magnus. Cesca lever för sin teckning, sin konst. Hon sitter med hörlurar på hela kvällarna, ibland hela nätterna, lyssnar på musik och målar på sin dataplatta. Hon skapar små tutorials som hon sedan musiksätter och lägger ut på DA. Hon längtar hem från skolan och tar knappt av sig kappan innan hon sitter vid ritplattan.

Det finns de i familjen som längtar ut på sjön för att fiska, sommar som vinter. Andra som bowlar, eller scrappar, eller avlar kaniner som de hoppar med varenda tävling som ordnas i hela Svea rikets avlånga land.  Rider, bygger ett garage, planterar blommor eller broderar vepor….Var är min längtan? Att vara bra på mycket garanterar inte längtan efter något av det.

Kanske vill jag bara få dansa igen…

 

I´m still standing

Jag tar plats. Inte bara rent volymmässigt, fysiskt, även om det inte heller är att förakta. Just här menar jag mentalt, energimässigt, socialt. Jag tar plats. Eller får plats. Jag märks, jag trivs med det och jag vet att det är min rätt så länge jag inte förvägrar andra människor deras plats. Det gör jag aldrig, i alla fall inte medvetet.

Vi har just anställt nya medarbetare på min arbetsplats. I egenskap av fackligt ombud var jag närvarande på intervjuerna och hade mitt att säga till om de vi skulle anställa. En av de två är en ung tös som började hos oss i måndags. Jag gillade henne för hennes lugn, trygghet och harmoni trots ringa ålder. Det gjorde inte alla kan man lugnt konstatera. En äldre kollega som eventuellt borde överväga förtidspension slog ner på just tjejens ålder. Ja, ska vi verkligen ha åldersdiskriminering då borde kanske damen i frågan vara den första att hålla snattran. Jag funderade mycket på hennes otroligt omogna reaktion och kom fram till den enkla slutsatsen att hon ogillar den unga damen för att hon vågar ta plats, och stå för den i verkligheten. Hon ogillar henne (och mig) för att vi syns, vi märks, vi vågar och vi vet vårt värde. Vi är starka – vi är ett hot.

Jag funderade vidare på fenomenet som jag för övrigt (trots att det gör livet surt för mig) finner oerhört intressant. Närmare bestämt hur andra människor förväxlar styrka med avsaknad av känslor eller empati. Vilket är absurt, det är ju lika galet som att tro att mod är samma sak som avsaknad av rädsla! Det motsäger ju sig självt! Om man inte var rädd så hade man ju inte behövt vara modig. Om man saknade känslor som rädsla, sorg, saknad, medlidande – ja då hade man inte behövt vara stark.

Jag tar plats och jag är oerhört stark. Min äldre kollegas reaktioner på mina uttalanden, mina kläder, mitt uppträdande – på hela min person – styrker bara den uppfattningen. Jag kan gå hem ibland och vara på gränsen till gråt eller uppsägning. Jag kan spendera hela resan hem med att formulera svar som ska få tyst på henne. Eller natten till att fundera över nästa dag. Men jag blir inte tyst, jag blir inte knäckt, jag låter mig inte knuffas undan. För jag är den jag är, en färgstark person med en inre styrka som kan flytta berg. Jag syns och jag märks men jag är beredd att kämpa för allas likaberättigande till deras livsutrymme.

Och som det heter i en känd rocklåt – ”I´m still standing”.

Vinter i mitt hjärta

Jag älskar fortfarande vinter, med oförminskad styrka. Någonstans på vägen genom livet fick jag ”jag-älskar-snö” viruset, mest sannolikt vid 19-års ålder i Norrland. Jag föll för Sverige, jag blev helt vanvettigt förälskad i den långa mörka svenska vintern, i den vackra norrländska naturen full av skogar och sjöar och ljung… Jag gav liksom mitt hjärta till det genuint ursvenska.

På västkusten är det ovanligt med en vinter som denna. De åren vi har bott här har vintrarna varit milda och snöfria, det har mestadels regnat. En sådan vinter kan jag gladeligen klara mig utan. Så i år kom den tillbaka till mig, den otroligt vackra kalla svenska vinter full av snö och is och 30 minusgrader. Till och med här i Västsverige.

Jag njuter. Jag åker hem efter jobbet och jag njuter varje dag av åsynen av det vita landskapet och skogen där granar dignar under tonvis med snö. Det är ljust och det gnistrar i solens bleka strålar. Jag kommer hem till huset vid Häggån och tar kort, för att minnas ifall det är den sista vackra vintern på länge.

Nu utlovas det mer snö under helgen som kommer. Jag är lika glad för det. Mina medmänniskor misströstar. De är ju inte vana. De anser att nu får det börja töa och regna och blomma krokusar. NU??! Det är ju mitt i vintern – och då vill jag varken ha regn eller krokusar.

De anser att jag är ”kelig”, alltså tråkig, med min pigga och glada snöattityd, att jag är tvärsförs och ska säga emot andra. Inte då. Jag vågar bara stå för det jag verkligen tycker och gillar. Kom du bara, underbara snö  

Så jag säger bara så som man säger häromkring: ”Dä bi la väl”.

Vi lever

Ville bara säga det…

Klockan är midnatt, vi har flyttat Elida i det absolut värsta snöoväder sen 1975, vi har fastnat i drivor och skottat oss fram. Vi har fastnat i mot och backat oss ur. Vi har frusit och burit 100 kg tunga soffor i snöstorm. Vi har hämtat och lämnat släpkärra, handlat presenter, hittat till Angered.

Men vi lever… Resten av historien kommer imorgon

Äventyret med flytten

Lördag morgon vaknade vi till ett fullkomligt översnöat landskap. Det kom inte en halv meter men väl ett par dec. Magnus stack ut för att sopa fram bilen och skotta utfarten. Elida ringde med jämna (ganska täta) mellanrum. Hon var orolig att vi inte skulle komma eftersom de flesta som lovade hjälpa fastnade i snödrivorna någonstans i Sverige. Vi packade ihop lite prylar för att kunna gå på bio och gav oss iväg. Det var oplogat. Hela äventyret började med att vi fastnade i den djupa snön vid vägkanten och fick skotta fram bilen. Färden till 27-an var en mardröm. Det var max ett par stycken som hade kört där före oss, det var spårigt och halt under snön och hade vi fått möte, ja då hade det varit kört. Men vi klarade oss till Göteborg, vi hämtade släpvagnen på Statoil i Biskopsgården, hämtade upp Daniel och drog till Axel Dahlström. Magnus var orolig. Vagnen var superstor och personalen på macken frågade om vi verkligen skulle ha den (troligen var vi de enda galningarna som tänkte köra flytt i det värsta snöovädret i mannaminnet).

Elida har skickat en massa saker ner med hissen så det var bara att lasta. Det var bara det att det stormade ute, vinden kröp in under allt och in på ställen där man verkligen inte vill ha den, och alla förbipasserande grannar kände sig tvungna att påpeka att det var det finaste vädret vi valde för att flytta möbler. Japp, sa jag glatt tusen gånger, vi valde med omsorg.

Soffan vägde bly, vi måste skjutsa den nerför trappan och bara bromsa nerfarten. Sen fick Magnus med sin rygg och Daniel bära den de sista metrarna till släpet. Vi fick inte med oss allt. Det visade sig att tösen hade 3 förråd (!) i källaren fulla med flyttlådor och diverse annat. Det fick bli 2 vändor. Magnus var ett nervvrak vid det laget. På gatan liten bit längre upp satt en bil fast i korsningen – och den hade inte något släp! Hur skulle det gå för oss som hade så tung last!

Mycket riktigt fastnade vi i ett mot. Magnus fick backa hela vägen ner tillbaka till gatan och sen försöka med en omväg. Vi kröp fram i ljuskorsningarna för att slippa stanna för det var ytterst osäkert att vi skulle få fart på åbäket igen. Men vi kom fram till Gårda, vi bar in trots att vi fick bära en bra bit (hela gården var en isgata täckt med snö) och sen gav vi oss iväg för att lämna tillbaka vagnen. Någon bio var det inte tqal om. Lisa hade ringt och vi ändrade planerna. Det skulle istället bli bastu, lammstek och rödvin, och sen Melodifestivalen. Elida bjöd oss på lite mat och påpekade att vi var hennes hjältar. Personligen kände jag mig som en jubelidiot som gav mig på liknande projekt men vd gör man inte för sina vänner. That´s what friends are for.

Lisa hade gjort i ordning små väskor med handdukar, schampo, krämer och annat väldoftande. Vi fick var sin öl och sen var det bastu som gällde. Det var så gott efter den stelfrusna flytten. Killarna bastade sen och sen var det dags för Magnus lammstek med pressade rotsaker och kaprissås. Något så fantastiskt gott har jag inte ätit på år och dag. Vi drack lite rött och kollade på Melodifestivalen. Allt väl tills jag har lagt mig. Vad är det de säger på engelska? The meal didn´t agree with me. Uppenbarligen. Jag började må illa och tillbringade sedan natten på deras toalett, redigt magsjuk.

Det var gott att komma hem. Vi fick skotta fram våra postlådor, soptunnan och uppfarten. Magnus hade så klart redigt ont i ryggen hela dagen och jag mådde illa men det var ändå en riktigt rolig helg. Resten av pryttlarna får Elida plats med i en vanlig bil och förhoppningsvis kan någon köra dem till hennes nya lägenhet. Hon var i alla fall helimponerad av Magnus körning. Man ska ha en norrlänning till att köra i den mängden snö.

Hemma har det gått hur bra som helst. Zache stack iväg för att åka skridskor med Anton. Det visade sig sedan att det inte blev något av med den saken – taket på ishallen hade rasat in. Som så många andra tak i södra Sverige i år. Så det blir ingen skridskoåkning imorgon heller. Jag kikade på termometern nyss och det är just nu -19 och det faller.  Så antingen är det svinkallt som i Sibirien eller så är det snökaos. Vadå extrem vinter?

Vår homonym

Alex kom hem på strålande humör. Trots att han fasade för den stressiga veckan och inte fick ledigt för att ta sina sista körlektioner så gick dagen rätt bra. Han hann sticka till körskolan och ta teorin – och sen till Vägverket, och få godkänt!! Med ett enda poäng – men det är godkänt som räknas Sen gick han till rektorn för att få ledigt till de sista körlektionerna. Rektorn kunde inte ge honom ledigt men ansåg att det var väl inga problem – det var bara att skolka! Jisses, den rektorn skulle man haft Så nu har Alex från rektorn godkänd skolk för uppkörningen som ska äga rum på onsdag. Pirrigt !

Han sken som en sol. Vi diskutterade än det ena än det andra när Zache säger: ”Mamma, typ är en homonym!”

Jag förklarade att bägge orden är nog besläktade från början men helt korrekt håller de nu på att bli homonymer. Alex tittade gapande omväxlande på mig och på sin 10 år yngre lillebror Zache.

”Han kan inte cykla men han vet vad en homonym är för något!” sa han, mäkta imponerad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Vad är det för en dum fråga? Cykla är ju skittråkigt, det kunde inte jag heller förrän jag var 11. Homonymer däremot, det är grejer det!! Jag inser förstås nu att det är betydligt mer ”normalt” för en kille på 10 bast att kunna det mesta som har med motorik att göra än att vara intresserad av avancerad grammatik. Men han är min son (och satsanalys är det roligaste JAG vet) – och hans intresseområden är därefter  Synd att hans lärare inte kan se det jag ser.

Så nu har vi ett nytt smeknamn på lillen: ”Zache, din lille homonym!”

Fashion-freak

Det var det vackraste vårväder man kan tänka sig i vackra Mark dag. Någon plusgrad, solsken och takdropp. Inte ett moln på hela himmelen. På lunchen bestämda jag mig för att ta en promenad till torget. Camilla som också ville gå till torget hakade på. Jag försäkrade mig om att hon tänkte gå i promenadtakt. Min erfarenhet säger mig nämligen att det inte är lönt att försöka gå med henne. Hon spurtar. Jag brukar i vanliga fall ha högklackade skor och spurta är inte vad jag är kapabel till i ett par sådana. Promenad är väl inget spurtlopp eller?? Hon lovade (vilket jag fattade att hon inte kunde hålla) och vi stack till torget.

Jag var ute efter att hitta en lång svart tröja med stora knappar som jag kan ha istället för jacka på vårkanten. För så snart det blir plusgrader så åker jackan all världens väg. Så jag kikade in på KappAhl men hittade inget. Medan Camilla handlade födelsedagspresenter på Dressman stack jag till Lindex. Och där väntade på mig en underbar stickad grå kofta till extrapris. Den är lång och stickad i spetsmönster och kan fungera som klänning likaväl. Jag tvekade inte – in med den i kassen.

Jag provade den på kontoret. Camilla var som vanligt imponerad. ”Hur kan du bara ta ett plag från galgen och veta att det passar?!” frågade hon. Jag gjorde likadant med en klänning häromsistens. Och mycket riktigt – den satt som ett smäck.  Jag var så nöjd. Sen kom meddelande om att jag har lite kläder att hämta ut från Bon Prix. Jag provade dessa hemma och de satt lika fint. Det känns allt som att jag har blivit lite smalare. Spännande med vägning på söndag

Jag ringde till morsan när jag kom hem. Hon skickade ett sms på lunchen och förtvivlade över att jag inte hör av mig. Allt väl här, allt väl där Nya kläder, fint hemma – kan man ha det bättre än så?

Körkort!!!!

Vill bara meddela alla intresserade att nu har lille fetknoppen tagit körkort!!!! Det du Hanna, snart har Matilda det också…. )

På en vanlig söndag

Så skönt det är med söndag eftermiddagar. Jag vet, folk i allmänhet gillar lördagar bätter. De brukar lida av söndagsångest. Det gör inte jag, mestadels. Jag tycker om den kravlösa känslan då det är helt ok att slappa. I vår familj ser det då ut på följande vis:

Alex LOLar.

Zache WOWar

Cesca målar

Magnus dampar…och jag bloggar men det är svårt att ta kort på sig själv Alltså sitter vi vid varsin dator och vill man säga något till någon i familjen går man in på Skype. Eller MSN messenger.

Veckan gick i OS tecken, i Melodifestivalens tecken och i Voyager tecken. Vi har varit på puben för första gången på 20 år helt själva och vi fick skjuts hem efteråt. Vi har som vanligt tittat på våra sci-fi avsnitt, haft Melodifestivalmys och Zache och jag var på äventyrsbadet idag smat inhandlat present till Ale som fyller 20 på onsdag. Dessutom har Cesca tandläkare, föräldramöte, jag har fackutbildning i Göteborg 2 dagar och fullt upp på jobbet resten av veckan.

Inte underligt att det är så skönt att slappa…

Alex fyllde år

Nästa stora kliv in i vuxenlivet tog pöjken igår. Jag grejade hela tisdagkväll för att få ihop tårtan. Alex är nämligen galen i Pinnocciotårtan, som farmor gör den. Jag har aldrig lyckats så bra men nu hade jag farmors eget recept så tårtan blev faktiskt riktigt bra. Enligt Alex lika bra som originalet:

Vi väckte grabben inna det var dags att åka till Göteborg, vi sjöng, fikade Pippi Långstrump frukost och gav honom presenterna: armband från lillebror, pengar från resten av familjen och ett konstverk från Cesca.

Alex börjar.

Cesca morgontrött…

Och eftersom jag hade facklig utbildning i Göteborg i 2 dagar så fick Alex låna min bil. Han var hur lycklig som helst. Han skjutsade kompisar, hämtade ut sitt körkort och gick in på systemet för att köpa en cider – bara för att han kunde

Nu har liten blivit stor. Så som de mestadels blir. Han verkar nöjd med livet och tillvaron och det är ju det viktigaste. Då kan man känna sig rätt nöjd som förälder.

Glåmig

Jag låg på britsen och kände henne peta på mitt ansikte med sina mjuka fingertoppar. Först tvättade hon av allt smiket och all smuts med små mjuka bomullspads och sen petade hon på mig. Hennes fingrar var kalla och mjuka och sisådär 20 bast. Hon petade och sen sa hon bestämt att min hy var glåmig. Vinterglåmig. Det låter sig sägas när man är 20, tänkte jag.

Jag låg under ett varmt täcke, trött och vinterglåmig. I morses när vi tittade på termometern så var det -22 ute. I mars. På västkusten. Vi eldade upp i huset och drog till jobbet. Det bet i kinderna utomhus. När vi kom hem var det 17 inne och -8 ute. Inte konstigt att min hy är vinterglåmig, tänkte jag. Hela jag börjar kännas på det viset.

Min hudterapeut smörjde och rengjorde och masserade. Hon la på en mask och sedan tvättade hon och masserade igen. Knaske har hennes ansträngningar resulterat i en friskare, piggare hy. Jag känner mig inte så alls. Jag är trött. Vad jag än gör så tycks det gå mig emot. Jobbet, vikten, familjelivet, allt… Kanske kanman få en mask för själen. Ett massage, en behandling. Jag vet inte. me det skulle verkligen behövas. Min själ är glåmig. Och ingen hudterapeut kan bota en glåmig själ, det är nog lögn att lyckas med sånt.

Det goda med det onda

Det är så man får ta det. Allt möjligt, huvudsakligen livet. Antingen tar man saker som de kommer eller så tar man de goda med de onda. Ibland både och faktiskt. För min del har det varit en hel del av det onda. Jag har tagit det som det kom men nu får det räcka. Hela veckan har jag nämligen gått med ont i magen. Så där obestämt, molande, i en del av kroppen där inget och allt finns. I början trodde jag att det var mina kvinnoorgan som spökade p g a de hormonella förändringarna. Men sen svullnade hela magen upp så jag ser ut att vara i sjunde månaden. Det gör ont lite överallt och jag börjar luta åt att det är matsmälltningsapparaten.

Idag, efter 3 sömnlösa nätter tillbringade i fåtöljen i vardagsrummet, bestämde jag mig för att agera. Och då menar jag inte vår tämligen oanvändbara sjukvård. Jag tänkte som så att här får vi ta till uteslutningsmetoden och inhandlade 2 påsar torkade katrinplommon, 1 flaska mineralvatten och kamomillte. Väl hemma satte jag mig med lappisen i fåtöljen, la ett varmt omslag på magen och till kvällsmat tog jag 2 koppar kamomillte, 1 påse katrinplommon och mineralvatten. Det finns folk som har problem med stop i magen och jag kan då varmt rekommendera ovan nämnda kombination. Den fungerade. Sen återstår att se om det slutar göra ont. Har det inte hjälpt till imorgon så får jag ge mig i kast med andra delar av uteslutningsmetoden.

Det goda med det onda då? Jag slipper spela innebandymatchen föräldrar mot barn imorgon! Har inte klarat mig annars. Och alla vet ju vad jag anser om bollar och bollsporter i allmänhet.

Anna vann

Då har vi väntat och laddat och längtat och fruktat…men nu är det klart. Kanske ska jag helt enkelt inse att de låtarna jag gillar inte går hem hos svenska folket och inte hos något folk alls för den delen. Förra året var jag överlycklig när Malena vann. I Europa gick det åt helsike. I år vann en blond ursvens tös, en Agneta Fältskog i miniversion, och jag tyckte förvisso att det var hon välunnad men låten är sådär. Eftersom jag nu tycker det så kommer hon troligen vinna hela Eurovision festivalen.

Mina älsklingar, Andreas och Peter, hade aldrig en ärlig chans. Men detvar det samma. Hade de vunnit här så ginge det väl åt skogen i Europa. Jag verkar ha den sortens smak. Och egentligen ville jag ha El Salvatore eller Underbar i contesten, så det kvittar.

Imorgon är det dags att bada med en hel skock killar. Hoppas det går. Zache har ont i örat. Men kan han bara sova så går det säkert med Alvedon. Jag har ju botat min mage med Alvedon, katrinplommon och kamomillte Och snabba stavgångspromenader.  Sen åker Magnus iväg och jag blir gräsänka. Jag ska nog ta flexledigt på onsdag då Zache ska till kliniken och Cesca ska hämtas i Bollebygd. Men resten av veckan ska jag bara – njuta. Jag mår bra. Jag är pigg, solen skiner, livet känns underbart – och till helgen kommer mina älskade papperbrudar på besök. Min egen familj drar till Eskilstuna.

Vad kan jag säga? Life´s been good to me

Gräsänka

och Peppisräff. Två events denna vecka. I måndags åkte Magnus iväg till…..Sverige…..och jag fick en helvetes dag. En sådan som man bör tillbringa i sängen med en filt över huvudet. Jag tappade bort en tia, hittade inte till brandövningen, blev förolämpad via e-post, kände mig påhoppad under APTn. Jag åkte från kontoret men känslan: ”Jag tycker inte om den människan denna arbetsplats gör mig till.”

Idag är det onsdag. Jag har städat, skjutsat i all oändlighet, varit på brandutbildning, testat Zaches lungkapacitet på kliniken, lagat mat till folket. Jag har tagit en dag i taget och – överlevt. Alla tycker kanske inte lika bra om mig nu som förra veckan. Jag har kanske inte levt upp till allas förväntningar. Men jag har överlevt.

Imorgon ska jag delta i projektarbete med min chef. Jag ska också skjutsa och hämta och städa och planera. Och på kvällen kommer M hem. Egentligen har det varit en välsignelse att Cesca var sjuk denna vecka, hon som är beroende av hans skjuts.  Imorgon ska jag handla mat till helgen. Imorgon är det dags att koppla om.

Peppisträff vid Häggån i helgen.

Jag längtar så mycket. Vad skulle jag ta mig till utanmina älskade Pepparbrudar? 1 år och 3 månader har gått, och vi är lika goda vänner som ever. Om inte godare…

Zache Rövarson

Lille pysen har blivit hundbiten. Det var en vecka från helvetet. Jag hoppas att det slutade med det. Vi tillbringade gårkvällen på akuten. För att få stelkrampssprutan som han missade förra veckan eftersom han var sjuk. 2 timmar, trots att vi hade bokat tid. Egentligen var nog själva bettet inte det värsta. Men chocken. Traumat. De otäcka bilderna av en attackerande hund innanför ögonlocken. Skräcken att han skulle dö.  Nu är han rädd. Han lär nog aldrig gå i närheten av en hund igen. Eller till sin kompis Oskars vars hund hade nu attackerat utan en anledning.

Idag åkte familjen till Eskilstuna och jag ska ha mina älskade peppisflickor på besök i helgen. Jag längtar så efter dem alla. Några kommer inte men det är inget att göra åt. Vi befinner oss alla i olika skeden av livet och vissa har det mycket svårt just nu. Men vi finns ju kvar och vi sviker dem aldrig.

Jag kom hem 4 och städade till 8. Vilken träning. Rekommenderas å det varmaste Nu är det bara salladen kvar så är jag nöjd sen. Jag kommer sova gott och längta till de alla kommer. Som det blev nu så behöver jag inte hämta någon så jag kan förbereda! Cesca stannade hemma så hon får hjälpa mig. Välkomna till Häggån tjejer! Trots att det inte är vår

Klok

Så många gånger jag hade hört det ordet. Ibland säger man så om en gammal erfaren person som har många dagars visdom att luta sig emot. Ibland om en liten killeeller tjej som bär på en livsvisdom vi andra har glömt. Och ibland säger folk så om mig själv.

Senast jag hörde de orden uttalas var faktiskt igår, från vår grupprocessledare Carola. ”Ge inte upp Veronica, du är så klok!”

Jag tänker tillbaka på alla de gånger jag har fått höra att jag inte är riktigt klok. Jag svarade nog kaxigt att ”det har jag väl aldrig påstått heller” eller ”det tar jag som en komplimang”. Men de orden har så olika innebörd. Klok kan låta lite tråkigt, lite tantigt och  vardagligt och grått. Det är då man inte tycker att man måste nödvändigtvis vara just klok. Men det kan också låta vackert, och smart och insiktsfullt. Och då vill jag verkligen kunna få den etiketten, den stämpeln.

Kanske är det så att de riktigt kloka människorna är just dessa som alltid får höra att de inte är riktigt kloka. Och kanske är det så det förhåller sig – klokheten sitter inte i det grå-svensson-vardagliga. Det är de kloka som inte är riktigt kloka. Säkert. Jag väljer att tro det, att tycka det. Och hoppas att det är så jag är sedd och uppfattad.

För jag är ju faktiskt inte riktigt – klok.

Peppisar vid Häggån

I helgen hade vi då den efterlängtade träffen hemma hos oss vid Häggån. Vi pepparbrudar brukar ha lite svårt att vänta för länge på att träffas, vi är liksom beroende av varandra. Och denna gången bjöd jag hela gänget hem till mig. Familjen stack till E-tuna utom Cesca som valde att stanna hemma och möta alla damerna.

Vi hade som vanligt en fantastisk helg. Vi bara var. Vi tjötade och vi spådde i både kaffesump och tarotkort, vi tog ut currylinjer, flyttade möbler och skrattade en massa. Och vi fick återigen presenter från varandra. En helt underbar helg helt enkel, i goda vänners lag.

Hela gänget utom fotografen Jesse inmundigar Kerstins fantastiska blåbärspaj med panacotta.

Vi flyttar min säng mitt i natten – jag kan ju inte sova i ett curry-kryss?!

Biggan spår i kaffesump.

Cesca var med och hade för det mesta roligt.

Sängkamraterna Lindis och Helena.

Jag kämpar med kopparpinnarna för att ta ut curry-linjer i huset och de anfaller mig hejdlöst till stor förtjusning av övriga närvarande.

Som sagt – vi behövde den här helgen. Många av oss har haft det tufft ett tag och bara få vara med kvinnor som tar varandra precis som de är, respekterar och älskar varandra utan villkor och förbehåll, det är avkoppling. Jag är innerligt tacksam att jag får ha dessa töser i mitt liv.

TV-stjärna

I förrgår ringde Tinis. Det är inte så ofta vi pratar med varandra så det är lika kul varje gång hon hör av sig. Nu ska det tävlas i kaninhoppning. Först i Anderstorp på lördag och sen i Trollhättan på söndag. Då får jag glädjen att få ha Filip som alla hans morbröder och moster Cesca älskar att ha i närheten.

”Filip är cool!” sa Samuel igår när han fick reda på det. Hos oss är han ett välkommet inslag i den rushiga vardagen.

Sen berättade Tina att hon har varit med i inspelningen av I rampljuset, tror jag programmet heter. Hon och två av hennes bästa kaniner deltog i talangtävlingen. Jättekul, det kommer att sändas på ettan i höst. Får man INTE missa

Så helgen är spikad. Ett möte på engelska skolan, match föräldrar – barn i innebandy, sen kommer Tina med 3 kompisar och Flippen samt Samuels flickvän Minan, söndag ska vi ha Filip, skjutsa honom till Vårgårda, och eventuellt bad med Zache. Även denna helg blir det fullt upp Hoppas jag hinner röra på mig mitt i all matlagning.

Och visste ni förresten att heliga Birgitta hade 8 barn? Zache talade om det för mig under en bilfärd häromdagen. Mitt i en helt annan konversation tittar killen på mig och säger: ”Heliga Birgitta hade 8 barn!” Ja, vad säger man mellan skrattsalvorna? Mr Random…

Dä bi la väl, säger vi i Mark. Menas: Det blir nog bra. Vad det än gäller eller man råkar ut för: dä bi la väl….Och dä bi dä, för det mesta.

Jag har hittat det optimala jobbet, det jag trivs med och hoppas på att få syssla med lääänge. Det jag inte hittade i min quest var den perfekta eller optimala arbetsplatsen. Det förstod jag i o f s ganska omgående, men nu har jag upplevt biverkningarna själv. Nu riktas de mot mig eftersom jag inte vill hålla tyst, eftersom jag säger min mening och den är inte likadan som vissa andras.

Imorse fick jag ta emot all frustration en kollega upplevde under fikarasten igår. Vi blev ifrågasatta av 3 kollegor. Eller snarare vår kompetens att utföra våra arbetsuppgifter. Detta är 3 personer födda på 40-talet. De äldsta kollegorna vi har – och som tyvärr helt saknar visdom, insikt och självdistans. Jag blev arg, sen gick jag till vår metodhandledare och då blev han arg…. Nu ska det vidare till chefen och det kommer att bli krig. Ingen  med husmorsskola ifrågasätter mina 220 akademiska poäng och 24 års erfarenhet.

Jag hoppas nog på krig i alla fall. För skitsnack och gnäll orkar jag inte med. Då -oavsett att jag älskar mitt jobb och mina närmaste kollegor – kommer jag söka mig någon annanstans. För trots att jag är så inkompetent så har jag hittills knappt varit arbetslös. Och det blir jag nog inte  nu heller.  Jag tror inte att det destruktiva trio kan säga riktigt samma sak. Kanske därför de klamrar sig fast istället för att fundera på pension.

Våren på intåg

Jag vill så gärna tro att våren är på gång. Det ser inte riktigt så ut än. I min trädgård ligger snön nästan lika djup som under vintern. Men värmen har återvänt. Idag sken solen hela dagen och på lunchen kunde jag och Camilla sitta på bänken utanför kontoret och njuta av strålarna. Den svenska soldyrkan, ingen annanstans i världen kan man hitta den äm just här, i Norden. När våren närmar sig står människorna uppradade utefter husväggar med ansiktena vända mot himmelen och blundar. De tillber den livgivande solen på ett nästan erotiskt sätt, inte helt olika Egyptierna och deras gud Ra.

Min vår består just nu av 2 skålar med vårblommor. Den ena fick jag av Jesse och Lovis, den andra köpte jag för blomstercheckar jag fått av Biggan:

Utomhusarrangemanget.

Och det jag har tagit med mig till kontoret. Visst är de superfina?

I helgen kommer vi ha fullt upp. Möte på engelska skolan, föräldrar – barn innebandymatch, Tina och Filip kommer, Samuel har Minna här och så ska jag laga mat till 12 pers, åka och bada med Zache och skjutsa Flippen till Vårgårda. Hm, jag har hört ryktas att det finns människor som vilar på helgerna…

Cassandra

Cassandra (Greek: Κασσάνδρα, ”she who entangles men”, also known as Alexandra) was the daughter of King Priam and Queen Hecuba of Troy. Her beauty caused Apollo to grant her the gift of prophecy. In an alternative version, she spent a night at Apollo’s temple, at which time the temple snakes licked her ears clean so that she was able to hear the future. This is a recurring theme in Greek mythology, though sometimes it brings an ability to understand the language of animals rather than an ability to know the future. However, when she did not return his love, Apollo placed a curse on her so that no one would ever believe her predictions. She is a figure both of the epic tradition and of tragedy, where her combination of deep understanding and powerlessness exemplify the tragic condition of humankind.

Många gånger har jag fått frågan varför min bloggadress är Cazzandra. Alldeles bortsett från att det är ett vackert namn så relaterade jag till det redan första gången jag läste om Cassandra i grekisk – romersk mytologi. Hennes öde, hennes förmåga talade till mig på ett sätt jag inte kunde förklara. Sedan kom filmen Cassandra Crossing och återigen kände jag kopplingen. När jag skulle starta en blogg om min vardag visste jag direkt vad adressen måste bli. Användarnamnet. På ett sätt känner jag en stark koppling till en mytologisk figur, men tänk om hon var verklig? Tänk om Cassandra levt en gång för mycket länge sedan? Jag är nämligen helt säker på att hon var jag, i ett annat liv. 

Dessutom har vi familjen full med mediala personer. Min svärmor, min man, min dotter, och till en viss del även jag.

Bara ett enkelt svar på min bloggadress. Om ni undrade…

En dag full av det goda

Disciplin har av någon helt märklig anledning negativ klang i Sverige. Jag förstår det inte, har egentligen aldrig fattat. När jag kom hit från ett land där vuxna hade en naturlig respekt och auktoritet blev jag helt skräckslagen av dessa företeelsers från varo i den svenska skolan. Läraren har ingen ställning, blir tilltalad med förnamn och eleverna kan i stort sett göra vad de behagar. Så är det tyvärr än i dag och följden är all mobbning och alla problem i skolorna i Sverige.

Därför blev jag mycket angenämt överraskad av IES presentation idag. Internationella Engelska skolan. Zache bara måste få plats. Jag blev mäkta imponerad av deras pedagogik, deras syn på skolväsendet, respekt, lärande och över huvudtaget allt som rör skolgång och barn. Jag hoppas i djupet av mitt hjärta att Zache får plats i den engelska skolan till hösten.

Men inte bara det. De söker personal och jag skulle göra närapå vad som helst för att få jobb där. Som skolkurator. Jag skrev genast ett brev men lyckades inte ladda upp det. Kanske kan jag fixa det imorgon. Med min bakgrund, mina livserfarenheter, språkkunskaper och min fallenhet för empatiskt socialt arbete är jag helt säker på att jag vore en fantastisk skolkurator just här, vid engelska skolan. Nu gäller det att få in en ansökan och få dem att inse samma sak. Den tjänsten blev skapad för mig, den står det mitt namn på….

Vi har haft andra härliga saker för oss. Magnus spelade match föräldrar – barn i innebandy. Föräldrar vann alla matcherna. Jag kom hem, lagade mat och sen kom Tina med alla sina kompisar och Filip!!!! Och vi hade Earth Hour. Vi släckte i en timme, spelade piano i skenet från stearinljus, och vi sjöng Hallelujah, Sealed wih a kiss och Power of love. Och massa andra låtar.

Det har varit en fantastisk dag. Hoppas det kommer en till imorgon.

Vidare, vidare…

Jag tittade runt på diverse universitetssidor och försökte hitta en som skulle tillhandahålla lingvistik på distans. Det finns inte. Inte ens kvällskurser eller på deltid. Alla studier i lingvistik går på dagtid, 100 %. Så förfärligt synd. Jag har en kollega som ska läsa på Chalmers till hösten och när jag hörde henne tala om det så kände jag tydligt hur gärna jag skulle vilja ha min PhD i lingvistik. Lån är tyvärr inte att tänka på, det får jag inget mer.

En annan väg vore ett chefsjob. Jag känner mer och mer att det skulle passa mig som handen i handsken. I hela mitt liv har jag fått höra vilka förträffliga ledaregenskaper jag begåvats med – men aldrig haft en chans att ta dessa tillvara.

Jag har också ett jobb på gång, ett som skulle passa mina kvalifikationer helt utmärkt.

Ja, livet står inte stilla alls. Min oroliga själ har vaknat till liv igen och jag vet av erfarenhet att det inte är lönt att kämpa emot.  Chocolate måste ge sig av åt något håll, där det finns nya möjligheter till utveckling och stödjande möten….

Påsk

 

Det måste vara den vackraste påskuppsättningen jag har någonsin sett eller fått. Jag kanske inbillar mig. Men det gör ingenting. Jag fick den av 2 helt underbara människor som uppskattning av mitt arbete och engagemang. Den betyder så väldigt mycket, och den påminner mig om dem var gång jag ser den.

Veckan var sannerligen kort men det hände en massa saker. Vi kommer få en ny enhetschef. Det tycker jag är bra. Förhoppningsvis blir det en kompetent och stark person som kan sätta sin prägel på avdelningen. Men egentligen spelar det inte så stor roll. Jag brukar inte ha problem med chefer.

I början av veckan skickade jag in mitt CV.  Jag la ner min själ i den och då brukar det fungera Men även om det inte skulle göra det den här gången så gillar jag känslan av att kunna söka ett bra och intressant jobb. Att sätta ihop mina meriter och se att det finns tyngd, kunskap, kompetens… Jag får ju hela tiden uppskattning för just dessa, jag får bevis för att andra har respekt för mitt kunnande. Men på något sätt känner jag att jag behöver göra nästa steg. Jag vill inte bara använda mina kunskaper och min empati och förmåga att hamed människor att göra, jag vill gå vidare. Använda mina ledaregenskaper. Men jag vet inte om jag vågar, om jag verkligen kan så mycket som jag tror….I vilket fall vill jag inte ha chefsjobbet på handläggaravdelningen. Jag kan inte leda en så negativ och gnällig grupp. Det lockar mig inte ett dugg.

Om det nu inte blir något sådant steg så kommer jag överväga vidareutbildning i lingvistik. Jag vet att det är lite sent att byta yrke, men att doktorera i lingvistik ser jag mer som en njutning, en hobby. Dock kan det komma stupa på pengar.

Ja, mycket olika funderingar far runt i mitt huvud. Nu ska jag bara ta det lugnt i några dagar och kanske sortera lite tankar. Ha en underbar Påsk alla ni därute. Det tänker nämligen jag ha.

Sömn

Hela förra veckan har jag haft ett riktigt elände att komma upp på morgonen. Otroligt vad en enda timme ställer till bekymmer. Jag vaknar hundra gånger på nätterna och när klockan ringer så är jag halvdö. Och det är återigen mörkt. Idag var det dessutom så grått hela dan att all lust att hitta på uteaktiviteter snabbt försvann. Först sov jag till 11, sen åt vi lunch och så sov jag till 4, typ. Jag vet att det låter som ett förfärligt trist sätt att tillbringa Påskledigheten men när kroppen sätter stopp så är det ingenting att göra åt.

Alex var med Jenna ända sen igår men Zache hade 2 kompisar här – alltså var vi lika många som vanligt. Vi gjorde lite taccos och flyttade den första grillningen till morgondagen då de lovar fint väder. Alex och Jenna ska till Göteborg för att gå till Universeum och eventuellt för att se filmen Farsan. Vi ska vårstäda i trädgården. Det älskar jag. Bort med allt torrt och dött och vips så är trädgården helt ny och annorlunda. Bra motion är det också.

Sen så har jag lust att äntligen inreda hallen. Men hittar inga bra möbler på IKEA. Kanske ska man se om Chilli har nåt kul. Men då får vi vänta till nästa vecka när de öppnar igen.

Nästa vecka blir en spännande vecka. Dels ska Francesca kanske få reda på om hon kom in på den linjen hon sökt och gjort inträdesprov till, dels kanske jag får höra om mitt CV kommit fram. Jag affirmerar och visualiserar: ”Jag är smal och frisk och fått mitt drömjobb” säger jag hela vägen under min stavrunda. Så det vore väl katten om jag inte skulle trolla till mig både figuren, hälsan och jobbet

Dagen i bilder

Morgonfrosten har delat trädgården i 2 delar, den i solen och den i skuggan.

Zache letar påskägg.

Zache hittade ägget.

Cesca letar ägg.

Första grillningen i år.

Cesca solar.

Glad Påsk allihop!!

Morfar 74

Tredje och fjärde april 2010 hade vi frost på natten. Minus 5 grader. Men trots det har nästan all snön försvunnit och i trädgården har mina vackra gula krokusar börjat titta fram. Kanske inte så storslaget, men efter vargavintern hopp om livet och sommaren.

Påskdagen. Vi skickade sms till morfar som idag fyller 74 år. Det är inte sant så fort tiden försvinner, känns som igår jag var liten och var livrädd för hans ilska. Det är jag inte längre. Färståelsen och med den förlåtelsen har tagit över i mitt inre och jag mår så mycket bättre.

Jag och min far utanför mormors hus.

Mor och far i Sverige.

Och i oktober i år firar de guldbröllop. Hur ska man då inte kunna anse att tiden flyger sin kos…

Idag, en annandag

Så brukar man trösta sig. Imorgon är en annan dag. Menas – bättre. Annorlunda. Nya chanser att göra bra saker.  Men idag var det faktiskt en Annandag och den blev inget bra. Egentligen började den rätt bra, med sovmorgon och samkväm med lillen. Men sen började det balla ur…

Alex hade Jenna här och jag kunde ha sagt redan för en vecka sen att hon inte var intresserad av honom. Hela tiden bara pratar om kompisen MInna och är svartsjuk på att Samuel tar för mycket av hennes tid. Alex försöker och försöker. Skjutsar, tappar in ett bad, masserar ryggen…men Jenna är 16 och ett barn. Hon fattar inte att killar som han inte växer på träd. Och även om hon gjorde det – känslor kan man inte beordra…Alex kom hem på eftermiddag rätt vissen. Jag tror att där gick en flickvän till åt skogen. Vad jag önskar att han kunde träffa en tjej som tyckte om honom för att han är så otroligt rar och speciell.

Cesca kom hem från Emma och blev genast ovän med Magnus.

Jag blev arg på min förljugna syster.

Den ende som mår bra och som gör min dag är Lilleman. Så knasig och tokig och glad, mest hela tiden.

Imorgon jobbar jag och hoppas på en bra vecka. När alla är ledsna är det så svårt att vara glad…

Mellanakt

Tröttheten vill inte ge sig. Varje dag är en kamp att komma upp på morgonen och efter jobbet räknar jag timmar tills jag kan gå och lägga mig utan att känna att det är helt opassande och för tidigt. Idag efter jobbet ville både Cesca och Alex följa med mig på en promenad. Det duggade men vi drog på oss kläder och gick en trekilometersrunda. Det är roligt att få ha glina med sig – man får allt mellan himmel och jord återberättat. Dessutom blir man piggare och gladare. I alla fall en stund. Sen går det en timme och så är sömnigheten tillbaka. Familjen tycker att jag borde kolla upp det. Nja, jag mår ju egentligen rätt bra. Bara trött…

Under veckan ska jag försöka ta lite ledigt för att kunna åka på IKEA och inhandla hallinredning. Nu har vår hall stått nästan tom i 3 år och det är dags att få till en bättre lösning. En bänk för skor och att sitta på, några pallar, hängare och byrå borde göra susen. Jag ska ta före och efter bilder. Alltid roligt att se skillnaden. Cesca vill gå till en affär med konsttillbehör som bara finns i Göteborg. Det får nog bli på torsdag.

Alex ska LANa från imorgon till på fredag. Samuel är hos Minna. Dags att hämta andan inför nästa prövning, när den nu kan tänkas dyka upp…

Hallen

Då har vi förverkligat mina planer på en mer funktionell och trevligare hall. Jag tog semester i torsdags och åkte till IKEA med Magnus och Zache. Cesca åkte med sin kompis Emma till Nordstan för att inhandla konstnärsmaterial.De hittade massor av saker och Cesca kom hem med nya block och pennor som vanligt. Hon har nu gett sig på att teckna hela Star Trek Enterprice crew och när jag får så kommer jag scanna in hennes kollektion. Tjejen är så begåvad!

Vi hittade möbler vi behövde och dessutom billigt! Vi fick allt i bilen trots att Zache fick åka olagligt en bit – det gick inte att komma åt hans bälte. Sedan hemma höll vi på i timmar och monterade och hängde upp. Det blev inte klart samma dag, vi saknade vissa attiraljer. Men nu är det färdigt och så här ser det ut – före och efter.

FÖRE

EFTER

Det blev så … tomt på saker ) Men jag är supernöjd.

Alex sover hos Jenna, Samuel ska till Minna, Zache sak till Varberg och spela innebandycup. Det blir bara Magnus, jag och Cesca hemma i helgen. Lugnt och skönt

Och så har jag en film att rekommendera: Old Dogs med John Travolta och Robin Williams. Se den. Skrattmusklerna krampar i 2 timmar )

Så förfärligt trött…

Det blev ingen promenad idag. Jag har varit så duktig och gått och gått, minst 4 km varje dag den senaste veckan. Jag äter inga kolhydrater, håller mig till 3 mål om dagen och 2 av dem är Herbalife proteindrink. Jag äter kosttillskott i form av vitamintabletter, fibrer, fiskleverolja, antioxidanter och nu även något pollenpreparat mot hormonbesvär. Jag lever alltså så förbaskat hälsosamt att jag borde nästan vara fit för ett maratonlopp. Det är jag inte. Jag vaknar varje morgon efter sömnlös natt, trött bortom alla ord. Jag går på viljestyrka hela dagarna. Vissa dagar har jag även huvudvärk eller mår illa. Likt förbaskat kommer jag hem och går 4 km, och det brukar ju pigga upp en stund. Men idag var det bara inte möjligt. Kanske borde jag har tagit min vilja i anspråk igen men är man ledig så är det inte lika lätt. Jag blev liggande. Kände redan när jag kommit upp att det vore lika så bra att gå och sova igen. Efter lunchen mådde jag förfärligt illa och nu är jag bara trött, trött bortom allt vett och förnuft.

Som tur är så var det inget bra väder. Det är gråmulet och bara 8 plusgrader ute. Och det blåser Nordan. Ingenting att sörja alltså. Zache har åkt till Varberg med innebandylaget, Samuel till Minna. Alex och Jenna och Cesca klarar ju sig själva. Så jag ligger i min säng, uppallad med kuddar och täcken och dynor, och hoppas återigen på att imorgon är en annan dag.

Vill inte vara jag

Svacka. En riktigt djup eländes jobbig svacka. Och när man en gång befinner sig där så verkar allt och alla trilla i likaså. In i gropen, som blir bara djupare för varje dag som går. Man liksom gräver ner sig mer och mer.

Jag brukar alltid tycka att saker och ting är en fråga om vad man har för attityd. Hur man tar det så att säga. Men rätt som det är så är det stört omöjligt eftersom kroppen och själen bara strejkar. Tröttheten är helt övermäktig. Och barnen finns ändå kvar och vill ha en hel och glad mamma, inte ett trasigt vrak. Så händer det hela tiden allt möjligt när man har tonåringar i huset. Och ska jag vara helt ärlig så är jag innerligt trött på deras kärleksbekymmer. Ena dagen är det kära, sen är de det inte, den andra är dum, man tröstar och engagerar sig – och så blir de sams och det är jag som är den elaka ”svärmodern”….Måtte de flytta ut snart. Det är inte hälsosamt att 2 generationer bor ihop. Bara jag slipper se eländet så kommer vi alla må mycket bättre.

Jag tog mig i kragen idag och gick på promenad. Jag plockade upp min viljestyrka och hjälpte till med maten. Men där tog den slut och resten av dagen blev bara pannkaka. Alex har tagit bilan och skjutsat tjejen hem. Hon mådde inte bra – eftersom hon tyckte att jag inte tycker om henne.

Jag vill bara be dem alla dra dit pepparn växer och lämna mig och mina galna hormoner i fred. Just nu tycker jag inte om någon. Mig själv minst av allt.

Mångalen

Det finns en tjeckisk opera som heter Rusalka. Sjöjungfru. Den är skriven av Antonín Dvorák, en av våra mest framstående kompositörer och handlar om samma sak som den Lilla Sjöjungfru, en saga baserad på H C  Andersen. I operan finns en aria som handlar om månens inflytande och vägledning, Mesícku na nebi hlubokém. Luna, heter den i andra länder och sjungs av bl a Sarah Brightman. Jag har alltid kunnat sjunga den, jag älskar den arian.

Nyligen upptäckte jag en annan aria kallad Luna, med en helt bedårande islänning. Det finns massor av dem. Varför har jag sådan dragning till Månen, Lejon som jag är.

I Harry Potter filmerna finns en liten tunn flicka vid namn Luna Lovegood. Jag blev omedelbart förälskad i den tjejen. Hennes inställning till livet. Hennes namn som säger så precis vem hon är. Hennes kärlek till ”pudding”. Luna betraktas av andra som smått tossig. Hon är rädd för saker ingen annan kan se, som narglar, och bär amuletter för att skydda sig mot dessa. Hon blir retad och mobbad. Man tar och gömmer hennes skor och hänger upp dem i taket. Men tror ni att den tjejen någonsin tappar sin tillförsikt? Inte det minsta.

”Man hittar alltid det man letar efter, kanske bara inte där man tänk sig!”

Och så länge det finns pudding kan inga katastrofer i världen ta ner hennes goda humör.

Jag önskar att jag var som Luna. Att jag alltid kunde se bortom det uppenbara. Att jag alltid hade en amulett som skyddade mot osynliga faror, och inte brydde mig om elaka kommentarer eller gärningar. Att jag kunde äta pudding hela dagarna och förbli lika smal och vacker

Luna, så renhjärtad och go.

Bröllopsdagen

Idag är det exakt 20 år sedan M och jag sa JA till varandra. Igår när jag kom hem från jobbet hittade jag en skiva i min postlåda. Meditationsskivan från Biggan. Jag satte mig för att meditera och .. somnade. Rätt som det var stod M i dörren och log. Bakom ryggen höll han denna underbara bukett. Nere på bordet väntade ytterligare presenter:

Orkidéer, och så vackra sen! Jag fick också tredje delen i min smyckesuppsättning: örhängen. Så nu har jag ringe, halsband och örhängen med rubiner och diamanter Jättevackra.

Eftersom jag visste att jag skulle tillbringa dagen i Göteborg på föreläsning idag så förberedde jag min lilla överraskning redan igår på jobbet. Så idag fick älsklingen sin bukett levererat till kontoret. Han säger att den är fin.

Och i helgen ska vi hitta på något tillsammans. Jag vet inte vad det handlar om men rapporten kommer

Fåfängans pris

Jag har en söt liten bil som jag är mycket fäst vid. Den är billig i driften, ganska ny och lätt att parkera. Och den är bara min, min blåa fina Kia. Jag har köpt den när Forden brann i diket och jag fick sälja den mitt i natten till ett gäng skumma polacker som endast talade polska. Vid köpet fick vi vinterdäck men sommardäcken var lite slitna och i år var det så dags att skaffa nya sommardäck. So far so good.

För en vecka sedan kom älsklingen hem och det sken om honom. Han var lycklig som en loppa. Hm, det brukar sällan båda gott. Vi har nämligen inte riktigt samma uppfattning om lycka och vad som gör oss lyckliga här i livet. Mina farhågor blev strax besannade. Han öppnade baggageluckan och plockade fram – däck. Jag trodde först att han senare skulle plocka fram den bilen de skulle sitta på men där hade jag fel. Det visade sig att jättedäcken skulle sitta på min minimala Kia. Han ställde däcken framför hjulen på Kian för att visa mig hur grym den kommer att vara i dessa. 17 tums lågprofildäck, Z-ratade til 295 km/h och med ursnygga aluminiumfälgar. Som sagt, lyckan har olika ansikten.

Jag gillar snygga prylar men kände mig tveksam. Jisses, tänkte jag, hur ska han lyckas få på dessa enorma saker? Jag kommer ju se ut som Big Foot! Men han lånade verktyg och däcken kom på. Visst, den var grymt cool, Kian. Sen åkte han en sväng och vid hemkomsten påtalade lite i förbifarten att de tar i lite i plasten när man svänger men det nöts ju snart bort. …

Liksom lyckan så har även underdriften olika ansikten. Första gången jag svängde ut på vägen höll jag på att få hjärtsnörp innan jag kom ihåg den lilla påminnelsen. Att de tar i lite när man svänger. Det lät som att både däcken och hela karossen höll på att slitas itu av vildsinta rovdjur. Men eftersom det skulle nötas så åkte jag till jobbet i 90 knyck, på mina nya fina Z-ratade däck. Man får inte köra 295 på vägen till Kinna.

Situationen blev allt jobbigare. På vår kommunparkering står det nämligen alltid folk, både på morgonen och på eftermiddagen, när jag ska in eller ut. Jag måste då svänga med ratten, tyvärr. Folk hoppar högt, vänder sig om på LÅÅNGT håll vilket talar om för mig att det nog låter ännu värre utanför än inuti bilen, och sedan när jag kliver ut ur bilen känner de sig tvungna tala om för mig att det låter om min bil eller fråga vad f*n är det som låter så jäkligt. Jag behöver nog inte tala om att den coola effekten avtar avsevärt i o m detta. Dessutom ser man på deras ansiktsuttryck vad de tycker när jag serverar förklaringen – jaha, det är till att vara märkvärdig och skaffa däck som inte passar, haha.

Jag påtalade detta försiktigt för Magnus som tyckte att jag pjåskade mig och han tog ytterligare turer med bilen. Han var surmulet tyst när han återkom. Inte bara insåg han hur jäkligt det låter, utan kollade däcken som vid detta laget fått skador av karossen. Så nu måste vi köpa ytterligare däck för ca 10000 pix, plus försöka med stor förlust sälja de svindyra skönheterna som inte passade till min bil.

Fåfänga kostar. Ibland betydligt mer än man hade tänkt sig. Hade jag inte kunnat få de tusenlapparna till en ny soffa istället?

Midsommar

Vi är bjudna. Jag älskar att bli bjuden! Inte så ofta det händer men ibland. Och just nu är vi bjudna att fira Midsommar i Norrland, hos Hanna och Fredde och mina underbara barnbarn Matilda och Edit Jag tackade så klart ja, med detsamma. Min semester börjar faktiskt redan om 2 månader! Den 13 juni drar vi med de 2 yngsta glin till Kroatien. Som jag ser fram emot den semestern! I en lägenhet nära havet, i en hel vecka! Men sen, när vi kommer hem, ska vi packa om och dra till Bollnäs. Så gott det ska bli!

Idag hittade jag nya kort på flickorna. Är de inte ljuvliga?

Vi har också blivit bjudna till vänner i Örby. Lite inofficiellt. Bara för att ta en fika eller ett glas av något riktigt gott Jag blev så glad, som sagt, det är så kul att bli bjuden. Och jag bjuder så gärna tillbaka. Livet har onekligen sina goda stunder.

Akleja

Nästan helg… Jag sitter hemma, VABandes den sjuke sonen som dock ser betydligt piggare ut idag. Jag har veckohandlat, skaffat godis och chips till familjens fredagsmys, städat, diskat, plockat, vattnat … Fredag. Imorgon ska M och jag ut. Jag har ingen aning vad han har hittat på men det brukar bli kul. Och bara det faktum att vi nu kan göra saker utan att släpa med oss något eller några barn är helt underbart fantastiskt.

Egentligen tänkte jag vara ute. Solen tittar fram titt som tätt. Jag tänkte gräva fram mina fina GardenGirl byxorna som nu vilat någonstans i förrådet under vargavinterns snöfyllda dagar. Ta fram en sliten T-shirt och påbörja rabattgrävarsässongen. När jag handlade på Willys i Skene idag så köpte jag nämligen lökar och knölar. Jag har en riktig favorit (vid sidan av solrosen som inte går att slå ut från den platsen ), aklejan. Jag råkade beställa en från Bakker häromåret ovetandes om dess skönhet, och idag hittade jag andra färger i affären. Jag slog till direkt. Men – vinden blåser iskall och jag är inte längre helt säker på att jag vill ut och gräva i den kalla jorden. Dessutom ska vi ju ut imorgon och då kanske jag ska vara lite rädd om naglarna till dess. Nåväl, på söndag kan man säkert gräva också.

Och varför är jag så förälskad i aklejan? Det ska jag tala om: för att dess blomma är helt oslagbart komponerad av 2 kontrasterande färger. Som Yin och Yang, som manligt och kvinnligt, som alla motsatser i livet som gör det vackert och unikt och helt oslagbart. Aklejan, den vackraste skiraste representanten av själva livet.

Vår dag

Man får lite olika reaktioner när man talar om att vi firar 20-års bröllopsdag. Gratulationer mestadels. Vissa är fulla av beundran att man har klarat 20 år, vissa låter lite avis, andra tycker att vi är unika och inte riktigt skapta. Men det är bara vi som vet hur resan hit såg ut. Hur vi tog oss ända hit. Alla ups and downs and bumps. Alla dagar av gränslös lycka och alla nätter av djupaste förtvivlan. Precis som alla andras. Det finns inga genvägar, inga vägar utan korsningar, vägbulor och gropar. De finns helt enkelt inte. Det är som allt annat en fråga om attityd. Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Vi har helt enkel bara aldrig gett upp, eftersom det var värt att kämpa.

Idag firade vi vår resa tillsammans. Magnus tog mig till stan för en överraskning. Vi hamnade på nagelstudion där älsklingen beställt tiden för mig. Jag fick sprillans nya vackra naglar med nagellack i rosa glitter. Sen åkte vi till min favorit restaurant – La Copita. Godaste spanska maten i stan Alex hämtade oss senare, skjutsade oss hem och stack till stan med Samuel.

Tyvärr är det sämre med Zache igen. Han har svårt att andas trots ihärdig medicinering. Och nu klagar han på ont i hela kroppen.

På det hela taget en bra dag. Men jobbig kväll. Livets resa i ett nötskal. Ups and downs.

Nya vägar

Undrar just hur det kommer att se ut för Zache de sista 2 månaderna i Kinnarummaskolan.  Hans allergi och astma verkar vara sju reser värre i år än de någonsin varit. Vi har nya mediciner för allt och vi ha börjat ge dessa till honom ett par veckor innan vi skulle. Det verkar inte ha hjälpt nämnvärt. Grabben kan ju inte stanna hemma från skolan månadsvis vartenda år, då får vi bekymmer. Han ser piggare ut idag så jag hoppas att han kan stå ut med skolan till veckan.

I höst ska han påbörja sin skolgång på IES, Internationella engelska skolan i Borås. Han ville det själv och förra veckan fick vi besked att han är antagen. Där är det inte till att kasta matteboken om man vill vara kvar, där måste man faktiskt jobba på. Förhoppningsvis är lärarna bra så de kan göra lärande roligt, så han slipper ha tråkigt och stöka.

Cesca ska också byta skola. Hon ska börja i första ringen på estetisk linje på Bäckäng. Hon ska uppträda på skolavslutningen och sedan blir det bal och skolresa innan hennes grundskoletid är över.  Vi ska till Kroatien en vecka efter det. Och efter sommarlovet ska alla gå i skolan i Borås.

Livet är fullt av korsningar och nya vägar. Höst 2010  är en ny väg, strax efter en korsning. Så härligt dynamiskt är livet.

Sommarångest

Den infinner sig varje år, oftast i april eller maj. Vi som jobbar inom socialtjänsten vet att den kommer, vi försöker vara beredda men det är lika svårt som att förbereda sig på dålig sommar eller en besvikelse av något slag. Eftersom man ändå har fullt upp hela tiden blir man tagen på sängen varje år. När jag utredde föräldraförmåga inom barn och familj slog det aldrig fel. Anmälningar om barnmisshandel haglade strax före skolavslutningen. Jag satt i polisförhör med blåslagna femåringar, jag omhändertog barn på en fredageftermiddag – och sen gick jag hem och skulle ha semester med mina egna barn.

Förra året var mitt första år som LSS-handläggare. Det är lugnt, sa mina garvade kollegor. Men det blev inte lugnt. Hela maj och juni var det inte lugnt. I juli satt Klas och jag och försökte förtvivlat att få det att gå ihop. En flicka med Down, 2 barn med autismspektrum, kollon, ledsagning, korttids – och mitt uppi detta en döende man. Jag gick på knäna och fick betala med en semester präglad av hjärtarytmi. Inte ovanligt.

Idag har samma fenomen uppenbarat sig genom flertalet telefonsamtal. Ansökningar om hjälp. Människor skriker på hjälp. Det är en sommar i antågande och vi är rädda. Vi har ångest …

Jag har 15 olika ansökningar om insats. 1 palliativ, 1 frontallobsdemens, 1 hjärnskada, 2 kollon, 2 semesterresor, en flicka med CP skada, 1 med svår utvecklingsstörning, 1 mamma som inte längre orkar vara mamma, en hustru som inte längre vill vara hustru … människor från Mark och från andra ställen. T o m från Lettland.

Imorgon har Zache och jag ett utvecklingssamtal. Jag har också ett barn med funktionsnedsättning men han tillhör inte personkretsen. Jag måste orka vara mamma …

Zaches åtgärdsplan

Zache har en åtgärdsplan. Visst låter det fint. Han är ett bekymmer för skolsystemet – alltså har de skrivit en åtgärdsplan. Problem måste åtgärdas. Vi måste åtgärda Zache.

Zache förstår sig inte på åtgärderna. Inte planen heller. Han sitter på varje sådant möte snällt och fogligt och ler. Han svarar artigt på frågorna, håller med läraren och sedan går han hem och glömmer hela saken. Eller struntar i den. Inga åtgärder i världen kan ha någon effekt om de inte innefattar konsekvenser. Att säga till en 10-åring att han hamnar efter i skolplanen är inte en konsekvens han sätter något värde på eller anser är viktig. Det drabbar honom inte kännbart och omeldelbart. Att säga att han måste göra sitt skolarbete hemmaistället för att spela dataspel är en otrevlig konsekvens som han begriper med detsamma. Det förstår jag, och troligen vilken förälder som helst. Men inte den pedagogiskt utbildade skolpersonalen.

Om man trampar över gränsen 9 gånger och inget händer och sedan gör samma sak en tionde gång och blir utvisad ur klassrummet – hur ska man kunna förstå var gränsen går? Det så kallade tålamodet är egentligen en eftergivenhet som inte hjälper barn som Zache. Han måste ha klart för sig vad som inte är ok – och att saker har kännbara omedelbara konsekvenser.  Alltid. Inte bara var tionde gång.

Läraren säger också att det har blivit bättre (vilket jag har sagt sedan 1:a klass, men då hade lärarinnan inte tid att vänta på det sa hon) och att det är inget fel på Zaches intellekt. Tvärtom. Skulle han göra det han ska i skolan så skulle han briljera. Det gör han nu i vissa ämnen ändå, trots att han snackar bort 40 minuter av varje lektion. För smart för sitt eget bästa.

Eftersom han nu ska gå över till Internationella skolan så tänker jag sätta in en fastare växel från början och hoppas på det bästa. Jag tror verkligen på denna idén. Så gör Zache. Så vi struntar i Kinnarummaskolans åtgärdsplan och ser framtiden an med tillförsikt.

I slutet av en vecka

Slutet av denna vecka är bra. Inte bara för att det är slut, utan för att det händer bra saker. Ikväll var jag på middag med hela avdelningen. Vi avtackade 3 tjejer som slutade hos oss ifjol. Vi hade blommor till dem och bjöd på fin middag på Hotellet. Det var så roligt att få se dem igen. Att höra hur bra de har det nu och trivs med livet. Vi åt god mat, somliga tog ett glas vin, andra drack vatten, men alla hade vi riktigt trevligt.

Imorgon är det så dags att åka till Tranemo på föreläsning. Våld i nära relationer. Låter inte så kul men det är intressant ämne och tyvärr mer vardag än undantag för oss soctanter. Jag åker direkt eftersom jag bor mer än halvvägs mot Tranemo och kan på så sätt få en sovmorgon. En halvtimmes extra sovstund. Inte fy skam.

Så kommer den efterlängtade helgen och det ser inte ut att bli varmt. Men soligt. Och jag är nu fast besluten att ordna med min trädgård. Jag får klä på mig ordentligt helt enkelt. Jag ska också gå mina 5 km rundor var dag och kanske simma med Zache på söndag. Idag åt jag alldeles för mycket egentligen. Men det var en engångsföreteelse.

Jag har alltså under de senaste 2 månaderna gått 5 km stavgång varje dag, jag äter inget socker, inga kolhydrater, inga chips eller godis eller snacks, jag äter ingen middag….Under de 2 månaderna har min dotter gått ner 10 kg. Jag har gått ner 1 kilo förra månaden och troligen gått upp denna. Jag kan se det i spegeln. Jag har helt slut på idéer hur jag ska bära mig åt. Äter jag mindre så kommer jag nog drabbas av näringsbristsjukdomar, äter jag mer så kommer jag öka i vikt. Säg inte – ät mindre och rör på dig. Jag rör på mig och äta mindre än jag gör kan man nog inte göra och överleva. Vad ska jag ta till för knep? För motivationen, disciplinen och envetenheten är det verkligen inga fel på….

Våld

Idag var jag återigen på en föreläsning. Våld i nära relationer hette den. Vi åkte med eftersom eftermiddagen skulle ägnas åt våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Vi såg grymma filmer, vi diskuterade mäns våld mot kvinnor och ibland kunde vi ha viss förståelse för frustrationen (dock inte handlingen) och ibland förstod vi inte alls. Det var en mycket intressant dag, och särskilt då eftermiddag. Damen som höll i föreläsningen var själv blind. Hon påpekade små diskriminerande detaljer som ingen av oss någonsin tänkt på. Som toalettskyltar. Det finns tre kön, sa hon lugnt. Dam, herr och handikapp. Har ni tänkt på det? Att handikappade måste dela samma toalett, att de är könslösa?

Mycket gick i kvinnotecken och jag håller med om att vi har utsatts för förtryck under årtusenden. Men å andra sidan – om vi nu vill att pendeln ska svänga åt andra hållet – är vi inte på väg mot raka motsatsen? Jag har under en lång tid hävdad att jag är feminist. Präglad av min uppväxt, av kvinnosynen i mitt hemland och av min fars helt oacceptabla beteende. Jag har insett saker. Min mor tillät en hel del som jag inte skulle tillåta och en del skapade hon själv. Som fars beroende av hennes hushållsskötsel. När hon var sjuk och inlagd åt han torr kokt potatis i 6 veckor. Det var det enda han lyckades laga. Hon har en makt genom beronde.

Nej, jag är nog inte feminist. Jag är humanist. Det är inte ok att kränka en annan människas integritet oavsett kön. Inte fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt. Jag kan se frustrationen och maktlösheten och hur man samlar på sig ”bruna märken”. Jag kan se hur vulkanen inom en människa växer och hotar med en explosion. Men det är fortfarande inte ok. Om man känner sig kränkt måste man säga ifrån och sätta stopp. Annars finns det också den andra sidan av berättelsen.

Jag vågade inte riktig påpeka att många kvinnor ägnar sig åt psykisk terror innan mannen tappar besinningen och slår. Som lillasystern i baksätet i bilen. Hon retar storebror tyst, terroriserar utan att föräldrarna hör. Tills brorsan inte orkar längre och slår. Och åker på utskällning. Nej det är inte ok att slå, men det är inte heller ok att terrorisera psykiskt. Men det syns inte lika tydligt. Det hörs inte, lämnar inga synliga sår eller blåmärken.

Jag vågade inte öppna munnen. Men jag det är så jag ser på saken.

Faser

Livet går i faser. Det är ingen storslagen upptäckt, bara ett krasst konstaterande. Jag skulle inte tro att någon skulle motsätta sig och hävda att livet är exakt likadant i 80 år. Eller så. Livet är en riktig berg-och-dal-bana. Den ser olika ut för oss alla. Vissa har fler toppar, vissa fler dalar, eller platåer. Men allas går upp och ner. Och när man befinner sig på toppen så vet man rätt säkert att den kommer att gå ner – vilket är en förutsättning för att den ska kunna gå upp igen. Allt detta garanterar en hissnande upplevelse.

Nu är vi människor så beskaffade att inte alla gillar att åka berg-och-dal-bana. Jag tillhör dem som avskyr blotta åsynen. Kombinationen höjdrädd på gränsen till panikattack och illamående vid minsta rörelse gör det till en plåga utan motstycke. Det vore en finfin tortyrmetod att tillämpa på sådana som jag. Konstigt nog tycker jag att livets berg-och-dal-bana är det mest fantastiska och fascinerande som finns. Och ju äldre jag blir desto mer tycker jag så. Trots att konsekvenserna är långt mer allvarliga så räds jag inte livets toppar och dalar. Efter att ha upplevt en hel del av dessa finner jag dem mestadels lärande, fascinerande.

Mina faser har gått från otroligt naivt nyfiken, nyinflyttad i ett helt främmande land och kultur, fasansfullt ensam, nattsvart deprimerad, nyförälskad, lyckligt studerande med små barn, olyckligt arbetande på nätterna när alla sov, gift, skild, ensamstående…ja, you name it. Och för varje ny dal så är det lättare att se kanten, att se toppen igen. De blir liksom inte lika djupa. Skulle livet gå som en platå så skulle vi aldrig må dåligt, men vi skulle inte heller uppleva den hissnande lycka då man kommer upp och ser utsikten. Ser livet i all dess skönhet. För det är inte livet som är det otäcka – det är vad vi människor gör med det och med varandra. Livet i sig är en oskattbar gåva.

Just nu befinner jag mig i en helt ny och otroligt spännande fas i livet. Jag är en klimakterie-tant. Otroligt men sant. Min kropp spelar mig nya spratt varje dag. Är det inte värme så är det humöret eller ont någonstans eller den satans viktuppgången. Jag bekämpar den – fienden – med alla medel. Jag knaprar bidrottningsextrakt, motionerar som besatt, äter ingenting som skulle kunna vara potentiellt farligt för vikten, jag dricker téer av olika slag och undviker gräl när jag känner lusten att strypa någon familjemedlem. Det är fullkomligt fascinerande vad några hormoner kan åstadkomma. Samt helt omöjligt för omgivningen att förstå vad jag har att kämpa med eller emot daglig dags.

Eventuellt skulle jag låta bli att kämpa. Kroppen är ju trots allt inte en fiende, den ska vara min bundsförvant och förhoppningsvis fit for fight i si så där 40 år till. Jag borde kanske helt enkelt lyssna på den. Vila när den säger att den är trött, låta bli att bry mig om några extra kilon och istället äta ordentligt, ta det lugnare, stressa mindre…

Vårt samhälle är inte inte anpassat för klimakterietanter. Lika lite som det är anpassat för de sjuka, ledsna, funktionsnedsatta, gamla eller unga. Det är bara anpassat för friska män i 30 års åldern som kan jobba 200%. Som aldrig behöver vila, vara sjukskrivna, ta hand om sjuka barn, som aldrig är ledsna eller arga.

Kanske beror det på att det är dessa som har byggt samhället i stor utsträckning. Det är lätt att bygga när man är frisk, stark, ung och har bara sig själv att tänka på. Klimakterietanter har inte tid och ork att bygga. De har fullt upp med att kämpa mot sina galna hormoner.

Oxen i kris

40-års krisen – det låter ju inget vidare. Vi har lyckats ge det oerhört negativ klang. Dessutom brukar den förknippas med män, inte lika ofta med kvinnor. Om man slår upp synonymer på manlig så får man ord som stark, kompetent, viril, potent, och logisk (till skillnad på kvinnlig där man får upp ord som mjuk, vek och beroende – svenska ordböcker 2010!).  När en man närmar sig 40 eller passerar drabbas han av panik. Tänk om han håller på att bli mindre manlig?! Alltså mindre potent, viril, stark och logisk! Det vore ju katastrof.

Jag tror att min stackars älskling har drabbats av nämnda kris. Det går ju inte att säga det, för det är klart att sånt inte går att applicera på honom. Men han erkänner att han har det skitjobbigt. På jobbet framförallt. Han är fast i en bransch han avskyr, gillar inte jobbet, inte sina chefer, inte sina kunder. Och utsikt på att behöva jobba där i 25 år till gör honom inte helt oväntat suicidal. Hans humör växlar utan förvarning, han sitter vid datorn betydligt mer än vanligt (och det var en hel del redan innan), sover dåligt och tröstäter.

Jag vet vad han går igenom. Själv var jag där för 10 år sen. På så sätt har han en fördel av att jag har insikten och inte tar åt mig som han gjorde då. Jag kan älska mest när han förtjänar det minst, för jag vet. Både killarna och jag åker på utskåpning utan att fatta varför eller tycka att vi förtjänade det. Jag vet ju att man kommer ut på andra sidan, och då tycker man plötsligt att livet är allt bra härligt. Men nu ser älsklingen inte andra sidan berget. Jag får vägleda.

Kombinationen farsan har 40-års kris, morsan är klimakterie-tant, en 15-årig tös i värsta tonårsåldern och 2 lata vuxna män är dödlig. Mitt i denna soppa har vi en 10-åring som inte fattar något och anser att vi borde glatt ägna oss åt roliga evenemang på kvällarna och helgerna. Vad f*n, vi åker ju berg-och-dal-bana så gott som oavbrutet!

Det senaste inslaget i krisen är en ny tatuering. Älsklingen ska ha en oxe på ryggen. Vår begåvade lilla Galanty har tecknat den till far sin och han har redan varit till tatueraren och gjort konturerna.

Nu när jag ser på det så är det faktiskt rätt slående. Det sägs att 40 års strecket är början på ett nytt och bättre liv. Men det är ett okänt och annorlunda liv och kanske är det därför man har den stora skälvan. Människan brukar frukta det hon inte känner eller förstår. Så börjar man med konturerna som senare ska fyllas med ett innehåll.

Farsan

Små och stora draman. Livet och filmen vi såg ikväll innehåller små och stora draman. Den porträtterar så perfekt de enkla glädjeämnena, de stora sorgerna, de lyckliga stunderna och vardagslivet. Den är oemotståndlig. Skapelse av den fantastiske Josef Fares med hans far Jan i huvudrollen. Den innehåller vänskap och kärlek och sorg. I stora portioner. Den får en att skratta så magen värker och gråta av lycka. Den får en att må så himla bra.

Jag har sett 3 filmer av denne man och jag älskar dem, alla tre. Detta är ytterligare ett mästerverk. Se den.

Se Farsan.

Älskat varje dag

När jag var nästan 40 år bestämde jag mig för att byta yrke. Min dröm har alltid varit att bli lärare. Dessutom älskar jag språk. Engelska- och svenskalärare skulle jag bli. Det var mitt mål när jag började plugga i Örebro som sedermera blev Universitet. Men på universitetet fanns en professor, en dam, som tyckte att jag hade en osedvanlig gåva för lingvistik. Så jag sadlade om och läste till Magister i lingvistik. Och jag älskade varje sekund. Jag ville doktorera i syntaktiska strukturer (satsanalys) men under mitt tredje år ändrade CSN lånereglerna och gjorde det omöjligt för mig att avsluta mina studier. Min andra chans i livet att bli det jag ville bli gick förlorad.

Jag inser att livet såg till att stoppa in mig i en bransch där jag behövs, där jag gör nytta och dessutom är helt klart skitbra på det – socialt arbete. Men min dröm kommer leva så länge jag drar andan. Jag vill syssla med språkvetenskap. I år har jag t o m kollat igenom alla tillgängliga universitet – bara för att upptäcka att lingvistik inte kan läsas på distans.

I fredags var vi på en föreläsning. Vi tittade på olika klipp från filmen Tillsammans. Och jag konstaterade att det behövs en välutbildad psykoterapeut för att slakta en riktigt bra komedi. Likväl som det behövs en passionerad lingvist för att slakta en romantisk sångtext. Jag vill på detta viset be intresserade läsare att tala om för mig ifall ”jag har älskat varje dag” i Tomas Ledins text är en tidsadverbial eller ett direktobjekt.

Nåväl. Jag vill så gärna göra det jag brinner för. Jag söker andra jobb men de är alla inom soc-branschen. Egentligen vill jag fortsätta mina lingvistik-studier. Tiden går och nästa sommar fyller jag ett halvt sekel. När börjar det egentligen bli lite väl sent att doktorera i lingvistik tror ni?

I mitt stilla sinne

sysslar jag med allehanda affirmationer. Någon har jag i en silverpuppa upphängd på min väska. Några använder jag som mantra när jag är ute och går eller dammsuger. Universum känner inga gränser. Jag traskar i snabbt tempo och kör bilder i huvudet, som en stumfilm. En del har att göra med min inre styrka och vår arbetsplats, någon med min vikt och hälsa, någon med framtida karriär. För varje steg framåt är att betrakta som karriär, det anser i alla fall jag. Särskilt om man trivs.

På något helt avgörande sätt vet jag att hösten kommer föra med sig nya vägar, för mina barn och för mig i all synnerhet. Jag känner det så övertygande att jag skulle kunna satsa en förmögenhet på det. Cesca och Zache ska in på nya skolor. Jag själv kommer troligen välja i en livskorsning. Även de stora barnen kommer se förändringar i sina liv. Jag bara vet, som Harry Potter Det har varit tuffa år de senaste, men nu är det bibliskt dags att ha 7 goda. Framförallt Tinis stjärna lyser klar för min inre syn. Jag får väl meditera, affirmera och ha förtröstan.

Zache kan cykla

Rätt som det är så är barn mogna att göra det ena och det andra. Helt utan förvarning eller utan möjlighet att kunna förutspå, i olika takt. Icke desto mindre gör de s k professionella diagram. De kan tala om för en när barnet ska kunna tala, gå, rita en huvudfoting, simma eller cykla. De som borde veta bäst försöker trycka in våra barn i likadana mallar och anser att vi föräldrar inte gör vårt jobb när barnet utvecklas långsammare. I samma andetag som de säger att alla barn är olika ser man på deras bekymrade min det outtalade: men din son är alldeles för sen….

Jag är som tur är en garvad morsa. Jag har burit och fött 5 biologiska barn och tagit hand om ett antal andras. Jag låter mig inte längre skrämmas. När Zacharias var 3 år var jag på ett besök på BVC. Vi skulle kolla hans språkutveckling. Zacharias är en kille och dessutom rätt otålig sådan. Då visste inte heller att han hade allergier och astma som är grunden till hans sitta-stilla-funktionsnedsättning. Han tyckte att det var förfärligt tråkigt att sitta inne hos sköterskan och titta på trista bilder av tecknade kor och vantar när väntrummet var fullt av roliga leksaker. Han svarade inte på tilltal och försökte rymma hela tiden. Sköterskan gav till slut upp och frågade mig lite spydigt vad jag ansåg om hans språkutveckling. Jag blev tvärsförs och svarade henne (som den lingvist jag är) att jag anser att han har vissa svårigheter med uttalet av frikativor samt att han använder sig oftast av inverterad ordföljd men på det hela taget anser jag att han utvecklas i den takt som han bör. Hon knäppte igen och frågade inget mer.

Nu ha lillen blivit 10 år och det stora bekymret för alla i hans omgivning utom för honom själv var att han dels inte kunde cykla och dels inte kunde simma. Skolpersonalen gick så långt att de lät psykologen remittera honom till en sjukgymnast. Den rara damen talade då om för oss att hon anser att det är vansinne att tvinga barn lära sig simma så tidigt som man gör i Sverige eftersom deras koordination inte är färdigutvecklad då.

Igår tog jag fram en liten cykel från vilken Zache kunde nå marken med fötterna. Han gnällde och tjurade men sen satte han sig på cykeln och inom 5 minuter cyklade han helt obehindrat hela vägen upp till vår granne Ullis. Jag lovade honom en ny cykel i födelsedagspresent om han tränar riktigt flitigt.

Idag skulle de till badhuset och jag skojade igår kväll att det var då dags att lära sig simma då. Och tror ni inte att killen kommer hem och talar om för mig att han har nu lärt sig bröstsim? Helt fantastisk. Alla dessa år av onödigt tjat från oförstående s k professionella ledde som sagt absolut ingenstans. Hur kunde det – han hade inte en chans i världen att lära sig något som hans kropp och hjärna inte var mogna för. Nu var koordinationen mellan kroppsdelarna redo – och i den sanna ketchupflaskeeffekten lärde han sig allt på en gång.

Vi var också på kliniken idag och blåste. Han är förbättrad ytterligare. I 10 år har han inte kunnat andas utan att vi förmådde sjukvården att utreda hans allergi och astma. Tänk om de hade lagt möda på det istället på att tjata om att cykla och simma? Var är kompetensen och professionaliteten när man gör sådana vanvettiga prioriteringar?

Avatar

Den bästa filmen jag har sett på mycket länge. Jag har väntat på den och nu kom den på DVD. 2½ timme bara försvann. Den var fantastisk. Ett bra slut på en tung dag.

Imorgon ska jag gå och fika med Klas och Åsa och mina andra goa kollegor. Jag är så trött på de barnsliga angreppen som våra tre äldsta kollegor ägnar sig åt. Till råga på allt har vi ingen chef just nu. Det finns så mycket vackert och roligt i livet – hur kommer det sig att somliga bara ser det dåliga. Och finns det inte något så hittar man på, eller letar tills man finner.

Jag behöver min energi till mina barn. Alex som har kärlekstrubbel till och från, Zache med sina skolbekymmer, ilskna Francesca, Samuel som är lite saktfärdig… Jag har ingen energi kvar över till dem som bara provocerar.

Valborg

Fredagar är mysiga, mestadels. En fredag varje månad brukar jag dessutom gå på ansiktsbehandling och de är extramysiga då.Som igår. Jag var kvar sist av alla på jobbet. En Valborgsmässoafton ilar folket hemåt i god tid. Jag skulle på behandling klockan 4. Det var som vanligt supermysigt. Jag somnar när Josefin, min hudterapeut, rengör och masserar. Så avkopplande. Men igår var vi hembjudna till Peter och Camilla så det var bara att skynda sig hemåt sen och byta om. Håret gick det inte göra något åt, det satte jag upp och åkte till Kinnarumma.

Så synd på det trista vädret. Vi var ute och kollade på brasan, Lions hade helt otroliga fyrverkerier och sen gick vi hem med killarna och fortsatte spela musik och tjöta hemma hos Peter och Milla. Så trevligt vi haft. Alex hämtade oss vid 1 tiden och jag ställde bilen. Den kan man alltid hämta dagen efter.

Tänkte att jag skulle duktigt promenera i helgen men vädret är allt annat än trivsamt. Det blåser nordan, stormvindar, och regnet hänger i luften. Nej, det blir en mysdag i soffan har jag bestämt mig.

Så sårbar

Man är aldrig så sårbar som när man har barn. Det spelar ingen roll vilka bekymmer de har, vilka trubbel de hamnar i eller vilka sjukdomar de får. Man bryr sig så mycket mer om sina barn än allt annat i världen. Ibland undrar jag om det var så klokt att skaffa 6 stycken. Ju fler de är desto större chans att något går snett, desto fler att oroa sig för. Och de är människor med alla bra och dåliga sidor, med livet som går upp och ner.

När det sedan blir en sådan blandning av åldrar som vi är mitt uppi så är vissa dagar ett rent helvete. En kommer hem med ett brev från skolan att han är helt out of control och läraren klarar inte av honom, en är tvär och grinig utan anledning och förvarning, en är kär och korkad och lyssnar inte alls till förnuftets röst. Jag kommer hem på en fredag kväll helt slut efter en riktigt tuff vecka. Massor av jobb, tråkigheter på arbetsplatsen. Och kastas in i en karusell an negativ energi som bara lurar innanför dörren.  Jag kippar efter andan. Vet inte var jag ska ta vägen. Så för att slippa fly hemmet så gör jag som Cesca och stänger in mig i mitt sovrum. Men jag vill ju vara med familjen, göra något mysigt på helgerna. Men inte med 5 tonåringar som bråkar oavbrutet och en parvel som missköter sig i skolan. Orken är slut.

Om det ändå blev mer än 6 grader ute och slutade storma så kunde jag umgås med min älskade trädgård. Måste bara skaffa ett par bra handskar för att skydda de fina naglarna jag fick av älsklingen i present

När livet återvänder

Fantastiskt vacker solig söndag i början av maj. Lite kallt i luften men inte kunde det hindra mig från att vara ute. Vi städade ut förrådet, körde allt skrot till miljöstationen, Zache cyklade, jag grejade i rabatterna och solade näsan. Helt enkelt en fantastisk dag.

Jag bytte strategi. För att gå ner i vikt. Efter 1 år och 4 fruktlösa månader med GI skickade jag ett desperat mail till Fnyzing. Hon har gått ner 17 kilo på 3½ månad! Så fick jag lite hjälp med att registrera mig på VVs online tjänst. Jag har inte greppat allt ännu, men icke desto mindre har jag gått ner 2,2 kilo på 5 dagar! Helt otroligt! Jag blev så glad och så inspirerad. Nu blir det att åka av

Jag har också lyssnat på meditationsskivan jag fått från Biggan. Känner att livet återvänder till oss.

Bara inte askan sätter stop för vår Kroatien-resa. Det vore precis vår tur.

Bara en dag

Tänk så fort barnen går framåt, bara de får rätta förutsättningar och blir lämnade i fred. Zache har nu cyklat några få dagar och det är helt otroligt så bra och djärv killen blivit. Magnus gjorde i ordningen större cykel igår och nu tar Zache cykel och åker nedför Ullis branta backe i 140 knyck, tjutande av förtjusning. Han var t o m ute i regnet idag och cyklade.

När han skulle gå till skolan i morse så hade han ont i både magen och bägge fötterna. Jag förstod väl att det nog inte var så mycket ont som stress att behöva vara i skolan och få ovett för allt han gör eller inte gör. Jag gav killen frukost och en Talcid och eftersom han mådde bättre så insåg jag att det rör sig om magkatarr. Man undrar om kassa lärare är medvetna om vad de gör med våra barn och vilken tung inverkan deras inkompetens har på barnen som lär sig att avsky skolan, 10 bast. Eftersom det är omöjligt att få ett jobb utan högre utbildning så är det livsviktigt att de som har ansvar för våra barn på dagarna ger dem god start, lär dem att älska läroprocessen. Så är tyvärr inte fallet. Likaväl som inte alla soctanter borde syssla med det de gör, så är det med lärare och andra yrken som berör människor på ett påtagligt sätt.

På lunchen fixade jag present till Magnus, ny tröja till Zache till skolavslutningen och en tuff T-shirt med Darth Vader. Det regnade, haglade och snöade i Kinna idag men hemma vid Häggån var det underbart väder. Jag drog på mig mina nya rosa Nike som jag hittade på rea igår och drog iväg på min 5 km power-walk runda. Gissa om jag fick både skavsår och ont i sulorna. Men jag kom hem pigg och full av energi.

Min nya taktik att tappa kilon belönades i söndags med viktnedgång. Jag har dock svårt att hålla koll på om det jag äter är rätt eller fel. Jag har därför beställt en kokbok. Hoppas att den kommer snart så jag kan skapa handlingslistor i enlighet med den goda maten Dessutom kom jag idag att tänka på – mina klimakteriebesvär är helt borta!! Dels äter jag Female Balance som jag fick rekommenderad av en kompis, dels har jag börjat med Wellness drinkar och vad det än är som hjälper – något är det! Jag är så glad för det! Inga värmevallningar, yrsel eller sömnsvårigheter just nu. Och snart är det semester! Bara en månad kvar så drar vi till Kroatien. Så himla gott.

Nu får det väl ändå räcka

med gnäll.  Så tänker jag varje dag när någons inställning återspeglar deras låga självkänsla. För visst möts man av det dagligen, överallt. När saker och ting eller andra människor inte motsvarar förväntningarna, då kommer kritikern fram. För inte kan det väl vara mitt beteende, mitt sätt att vara som är orsaken till hur andra är mot mig? Man lägger skulden utanför sig själv. Hos sina familjemedlemmar, eller arbetskamrater, eller sin chef, eventuellt något ännu mer opåverkbart som politiker… allt och alla är under all kritik. Visst, säger man, jag är inte heller perfekt, men…. (men jag skulle aldrig bete mig om inte allt och alla runt omkring var orsaken till det).

Kommer det sedan någon och raskt och riktigt påpekar att det är vi själva som bär ansvaret så är han inte klok, eller mutad av ledningen. Bara vi finge en ny chef (fler anställda, mer tid, mindre jobb …) då skulle alla våra problem försvinna med ens, som i ett trollslag…..

Men idag var det inte så lätt och enkelt att komma undan med liknande struntprat. Idag var jag beväpnad, förberedd, taggad. Vi är alla överens om att så här vill vi inte ha det och jag vägrar tiga bara för att sedan höra skitprat i fikarummet. Jag var införstådd med att det kostar att vara ärlig och rak. Det fick det göra denna gång. Antingen ändrar vi på mönstren eller så byter jag jobb. Det vill jag inte egentligen. Det här är det roligaste jobb jag har någonsin haft och jag älskar mina brukare och mina 2 närmaste kollegorna. Men min hälsa och mitt välbefinnande är viktigast för de kan ta slut och då har jag ingenting kvar.

Det blev en betydligt öppnade dialog än jag hade vågat hoppas på. Många fler än jag är nog trötta på att gå i gamla hjulspår. Och fler än jag inser att vi har eget ansvar. Chefens kompetens är inte huvudproblemet. Jag är fortfarande säker på att det finns ett antal personer som jag står upp i halsen. Men deras åsikt rör mig inte i ryggen. Det är de klokas insikt som är värdefull för min del.

Jag är stolt över min insats. Jag gjorde på ett bra sätt det jag planerade, jag backade inte av rädsla att bli dömd, och jag gick ut ur situationen med känsla av förnöjsamhet. Jag var nöjd. Det var en bra dag. Nu ska vi se till att det kommer många sådana.

Fusk

Reptilhjärnan är svår att bemästra. Man vet det och är även fullt medveten om när den är i farten. Likväl är det hopplöst att få bukt med den. Enligt min nya bok Hjärnkoll på vikten beror det på hjärnans belöningssystem. Vi får en kick av söt smak. Helt enkelt därför att socker är den snabbaste energikällan och i bristens tider belönades vi när vi hittade något som snabbt fyllde på reserverna. I dagens överflöd är samma system en dödsfälla.

Jag har skött mig exemplariskt hela veckan. Mycket beroende på det fantastiska resultat jag fick i söndags. Jag levde på morötter och proteindrinkar och gick en halvmil om dagen. Till idag. Jag gruvade mig för idag. Svåra samtal, tuffa hembesök, oenighet med en högt uppsatt chef. Inga bra förutsättningar. Jag sov illa och hade så mycket ångest att jag knappt fick ner frukost. Bakslaget kom vid 4 tiden på eftermiddagen, under mitt hembesök. Jag blev bjuden på chokladmuffins. Den som känner mig vet att få saker kan få mig att trilla dit. En av dessa är kladdiga chokladmuffins. Jag var glad att dagen höll på att ta slut, jag pustade liksom ut – och tog en muffins. Den var så god och så fylld med skuld….

Jag hämtade tårtan och Alex och drog hem i det vackra vädret. Nu var det ju ändå kört. Så jag struntade i kvällsmat och tog ett glas rödvin istället. Bara ett, men ändå. Jag satt i solskenet på trappan och fortsatte att gruva mig över att jag inte tog min dagliga promenad. Reptilhjärnan. Man äter när man mår underbart och man äter när man mår pest. Fruktansvärt dåligt system, inte alls anpassat till  dagens kaloririka kost.

I helgen ska jag skärpa mig igen. På lördag ska vi vara på IES och uppleva en dag i skolan. På kvällen är vi bjudna till vänner på middag. På söndag ska jag fixa till naglarna. Jag ska gaska upp mig igen och sluta tröstäta. För inte blir jag lyckligare av att se ut som en lastbil.

Magnus 40+

Så heter det. Efter viss ålder struntar man i åren och allt heter +. Således är vi nu lika gamla, älsklingen och jag 40+. I alla fall i ett helt år.

Här kommer bilder från morgonens födelsedagsfirande:

Vi sjunger till far.

Grattis old man

En supergod smörgåstårta från Kinna Finbageriet

Magnus hugger i.

Presenter öppnas.

Smörgåstårta till frukost – mmmm….

Ja, så började älsklingens födelsedag, 40+.

Nsho-tji

När jag var lika gammal som Zache råkade jag ständigt illa ut i skolan. Problemet var inte att jag skulle störa, snacka eller bråka – flickor gör sällan det. Antingen ritar vi blommor på ett papper eller i en skrivbok, eller läser en bok under skolbänken. Och det var just precis det jag gjorde. Jag kunde inte slita mig från böcker. Jag fick bannor, mina föräldrar fick brev och jag fick mina böcker konfiskerade, gång efter annan.

I Zaches ålder var jag helt fascinerad av böckerna om indianhövdingen Vinnetou och hans bäste vän Old Shatterhand. Det fanns nog i alla fall 6 tjocka böcker om deras liv och äventyr i Vilda Västern och jag levde dem i min fantasi. Själv var jag hövdingens syster som åker iväg för att utbildas hos blekansiktena men inser att vi är barbariska och återvänder till sitt folk, och till sin stora kärlek Old Shatterhand. Jag flätade håret och hade pannband broderat med sötvattenspärlor.

Jag ångrade bittert att jag inte föddes som indian.

I vuxenålder föll jag för Pocahontas och Colours in the wind. Nu är jag såld på den moderna versionen – Avatar. Musiken, storyn, kärleken till allt levande. Circle of life.

Jag har ett födelsemärke strax under ena ögonbrynet. Likadant märke hade min mormor. Genom en regression fick jag reda på att de var cellminnen av skador vi fick i ett annat liv. Kanske är det så. Kanske var vi besläktade själar för århundraden sedan, i Peru. Hur som helst finns det inte mycket som kan förklara min ofattbara obegränsade kärlek till Amerikas urinnevånare. I all synnerhet Apacherna och deras visa hövdingar.

IES

Faktum är att jag såg fram emot IES dagen hela veckan. Det låter hur barnsligt som helst. Vadå sitta i en skolbänk en lördag förmiddag, kan man tänka. Vad sjutton är det för roligt med det? Eftersom Zache hade kommit in så blev vi inbjudna att delta i 2 timmars undervisning, samt för att kolla hans engelskakunskaper. Men tji fick jag – vi blev hemskickade! Det var bara Zache som skulle stanna. Så uschligt, jag blev redigt besviken. Jag vet att det låter sjukt, men ni vet, den där atmosfären i skolan, med bänkar och lustiga affischer på väggarna, med klotter och skåp och röster i korridorerna. Den ville jag uppleva igen. Egentligen är det väl själva sjutton att man inte ska kunna gå i skolan i hela sitt liv. Jag skulle bli den första att söka…

Så vi styrde kosan hemåt i det strilande regnet. Klockan var bara 9 på morgonen och inte ett fik hade öppnat. Zache hittade omedelbart en gammal kompis som han hade gått i skolan med när vi bodde på Sjöbo. Världen är ganska liten. Det ska bli så spännande att höra hur killen har haft det! Jag måste erkänna att jag är stolt över honom. Han är inte rädd för nya saker, för att testa något nytt och spännande. Kanske för att han har fått flytta en del och bytt skolor tidigare. Det kan ju vara på både gott och ont förstås, men mest gott tror jag. Han hittar alltid kompisar och är inte rädd för förändring.

Ikväll är det så dags att åka till våra vänner för en trivselkväll. Så vad gör det väl att regnet bara öser ner när man mår så himla bra i övrigt?

Vilken kväll

Jag förstod väl att det skulle bli en riktigt bra dag igår. Det fanns saker jag såg fram emot och jag gillar verkligen att se fram emot saker. Hm, vilken konstig mening Nå, i alla fall, Zache kom hem från IES helt lyrisk. De hade engelska, svenska och matte och han tyckte att det var såååå roligt! De fick roliga uppgifter att göra och killen bara sken. Vilken lyckträff. Tänk om IES inte hade öppnat utan han hade tvingats gå i Kinnarumma och Viskafors i 5 år till! Nu kommer han få de bästa förutsättningarna och jag är så glad att han själv vill göra detta. På det sättet beundrar man den lille kisen, inte räds förändring alls.

Så var vi bjudna till vänner på middag. Eftermiddagen gick segt eftersom jag såg så fram emot att åka. Men till slut kom Alex från sin dota och skjutsade oss dit. Jag kan inte rättvist beskriva vilken fantastisk kväll vi fick. Det var den härligaste kvällen på mycket mycket länge. Vi drack vin och öl, åt god mat, berättade roliga livshistorier, skrattade och hade helt enkelt hur trevligt som helst. Magnus råkade klösa sig i ansiktet och blödde nästan ner den nya skjorta. Nicke rusade till undsättning med ett rosa Hello Kitty plåster. Magnus rusade också – för att komma undan. Det lyckades inte, Nicke är betydligt längre än Magnus. Den synen kommer jag sent glömma, Magnus med sitt skägg, ett rosa plåster och en förtvivlad blick.

När Alex hämtade oss vid 10-tiden så tyckte vi att vi precis kommit. Tiden bara försvann. Men vi hade Zache med och det fick inte bli för sent. Så vi tackade för oss och helnöjda blev hemskjutsade. Nu sover alla, ute är det grått, men i sinnet är det ljust Så härligt att få vara med om en sådan kväll, sådan energikick

Turkos

Idag var det dags att ta sig till NailIcon i Knalle och fixa till naglarna. Jag var onekligen lite seg på morgonen men till 11 lyckades jag piggna till, klä på mig och dra till stan. Jag hade en föreställning om silverblå naglar, glittriga och somriga. Jag blev omhändertagen av självaste ägaren av salongen och han frågade snällt om han fick ha med sig 2 lärlingar som han lär upp. Ja men visst sa jag, det går så bra så

Jag lyssnade på killen fullkomligt fascinerad. Han förklarade verktygens grovlek och styrka och fart, vinklade mina fingrar och talade om i vilken vinkel man måste använda filen (40 grader var det bestämt), hur man greppar filen för att lätt få rätt tryck och styrka, hur man tar bort ”släppet”… Jag satt som trollbunden. Killen är en konstnär och ett proffs. Jag kunde inte låta bli att fråga hur en man kommer på tanken att bli nagelskulptör. Och han berättade en fascinerande historia om resan från Viet-Nam, hur hans mor startade eget i Sverige och lärde honom fixa hennes egna naglar. Hans mor kom förbi lite senare tittade till sonen och visade sina egna helt fantastiska naglar. Berömde färgen och formen. Killen gled över till vietnamesiska när han förklarade för sina lärlingar som lyssnade andäktigt till sin nagelguru.

Min tidigare skulptös gick och hämtade några flaskor nagellack. Turkos, mörkblå, silver. Jag valde turkos, samma färg jag fick från älsklingen när han var i Minnesota en gång för länge sen. Samma jag hade på naglarna när jag födde Zacharias. ”Det visste jag”, sa skulptösen och log. ”Det var den första färgen jag plockade fram.”

Mina naglar var helt fantastiska i ca 20 minuter. Sen kom jag hem och började laga mat – och trots att lacken borde ha varit torr så blev det märken. Vackra naglar tål inte potatisskalare och andra köksredskap.  Men formen är verkligen underbar så jag kan faktiskt bara lacka om dem om jag vill. På vägen hem droppade jag in på KappAhl. Det är vintage som gäller i sommar. Klänningar med vida kjolar med små blommor på. Jag skulle säkert ha köpt minst en, men naglarna hade inte hunnit torka då. Men det finn KappAhl på Mor Kerstins torg också. Och jag har lunchrast imorgon En snygg skjorta till Alex får det bli och vintage klänning till mor.

Mange ska göra klart sin oxe imorgon. Får jag så ska jag ta ett kort och lägga ut. Hårdingen med en ring i örat och en oxe på ryggen bredvid sin småblommiga fru men turkosa naglar Nå, värre saker kan man säkert se ute i världen.

Klänningjakten

Det blev ingen småblommig klänning igår. Jag tog mig till KappAhl men inhandlade bara ett par shorts till Cesca och en skjorta till Alex. Dels fanns inte samma klänningar här som jag såg i helgen, dels var de som fanns superdyra. Vackra men dyra. Och ska jag köpa en dyr klänning till mig själv så vill jag prova den och det hade jag inte tid med igår. Klänningjakten fortsätter således i helgen. Klänning är det bästa plagget som någonsin uppfunnits. Så enkelt att ta på, utan att man egentligen behöver ha så mycket annat under eller ovanpå Jag har massor av dem och varje ny vår och sommar tillkommer alltid ytterligare några stycken.

Mangen fick ingen oxe heller. Tatuerarens flickvän ringde och sa att han var sjuk. Jag har mina misstankar att kille hade festat lite för mycket kvällen innan (det är då flickvänner brukar anlitas att ringa) men jag kan förstås ha fel. Magnus blev jättebesviken. Han får vänta på sin oxe ett tag till. Bara det inte krockar med Kroatien-resan. Man ska helst inte utsätta nytatuerade oxar för UV strålning.

Idag är det exakt en månad kvar till min semester tar sin början. Det känns allt lite nmärkligt med tanke på att det var -4 grader ute i morse och jag fick skrapa fram bilen. Ska detta vara den globala uppvärmningen? Men jag tror fortfarande på en härlig sommar. Den månaden jag är ledig blir det säkert vackert väder varje dag.

Give me a break

Under en längre tid, si så där 3 månader, har jag haft det ganska körigt på jobbet. Jag har geografiskt sett ett omfattande område och rätt som det är bara strömmar det in ansökningar. Det började i februari och sedan dess har jag för varje avslutad utredning fått öppna 2 nya. När jag som bäst höll på att tappa greppet om min situation grep vår praktikant in och tog några av de enklaste utredningarna – och jag fick min utredningsbåt på rätt köl igen.

Det finns alltid ärenden som är enklare och de som är mer komplicerade. Eller gripande, eller de som ligger en varmt om hjärtat. Mitt i den värsta rushen kommer det så ansökan om en palliativ plats – och det är de som liksom gör ont i en lite mer. De andra kan jag bedöma, utreda, hjälpa till goda levnadsvillkor. Och även om rätten saknas så vet man att personen har det tämligen bra. Men de som bara har en kort tid kvar att leva, de som ser slutet på sina dagar, de tar lite mer på de mentala krafter man har till förfogande.

Idag satt jag och skrev oavbrutet, i 8 timmar. Emellanåt ringde telefonen med en ny ansökan eller någon fråga. På kommunikatorn plingade till en palliativ plats att erbjuda. Klockan 3 var jag så trött i bollen att jag knappt förstod vad det var jag skrivit. Jag läste igenom den sista utredningen och insåg att nu var det läge att gå hem. Jag stannade till hos en vän på fika, hämtade glina och väl hemma drog jag på mig mina gardengirl byxor och stack ut på min stavgångsrunda i det vackra vädret. Kallt men soligt, perfekt för en promenad. Skogen är så fridfull, man hör bara Häggån porla och fåglarna sjunga och jag känner energin strömma tillbaka in i min kropp.

Så gott att det är ledigt på torsdag. Vad jag behöver är en jobbfri och barnfri helg. Men det kan jag nog drömma om, tills vidare. Får försöka inhämta krafter genom att shoppa en fin klänning istället. Inget får mig så pigg och kry som lite snygga nya kläder

Vårtecken

Utanför mitt kontorsfönster växer ett körsbärsträd. Det visar tydligt vad det är för årstid och väderlek och just nu blommar hela trädet så vackert. En blick ut genom mitt fönster talar om för mig att det regnar och blåser. Stora droppar dalar nedför stammen och droppar ner från de vita blommorna. En av grenarna slår mot min glasruta. Man skulle kunna tro att det är höst, lite kuslig och spöklik, men blommorna avslöjar att vi faktiskt har mitten av maj. Trots minusgrader på morgonen och det ständiga skrapande av is från bilrutorna.

När jag var liten hade min mormor en stor trädgård bara ett par hundra meter från byn. I trädgården slog man gräs samt odlade allsköns grönsaker, blommor, potatis och bär. Och där fanns massor av fruktträd, bl a ett enormt stort körsbärsträd. Morfar har sin ålder och kroppsbyggnad till trots alltid klättrat högt upp på en stege för att skörda alla bären, även dem från de tunnaste grenarna. Inget fick förfaras, det visste morfar sedan det hemska året 1939 som han ständigt hotade oss barn med.

Hemma i Tjeckien finns det en tradition inte helt olik mistelkvisten på julafton. En flicka bör bli kysst för första gången den 1 maj under ett blommande körsbärsträd och då har hon hittat den rätte, sin prins. Jag har aldrig lyckats med den bedriften.

Men jag älskar fortfarande blommande körsbärsträd. För svenska folket är symbolerna för den kommande våren mer blygsamma: snödroppar, vitsippor och tussilagon brukar man framhålla. För mig är det blommande körsbärsträd, syrenbuskar och guldregn. Då är det vår i mitt vackra hemland.

De onda vädergudarna

Min favoritsajt säger att det ska regna. Hela den långa helgen ska det regna, och temperaturen ska hålla sig kring 8 grader. Helgprognosen är grå och mulen och solen dyker upp först söndag 20:00. Så klart – det är en hel jobbarvecka framför oss då. Egentligen behöver jag inga sajter att förutspå väder. Det har regnat i princip 360 dagar per år sedan vi flyttade hit för 10 år sen. Västkusten har helt tappat sin tjusning för min del. Jag avskyr regn. Jag tar hellre snö än regn och blåst, så enkelt är det. Jag är felplacerad i detta land.

Skolavslutning närmar sig och med den vår Kroatien-resa. Så efterlängtad. Jag behöver sol för mitt välbefinnande.

Jag läser syrrans twitter på fb och det är precis så varmt och torrt och vackert i södra Böhmen som det brukar vara. De grillar, dricker öl och sitter ute till sent på kvällarna. Jag kikar ut genom fönstret. Det är mörkmulet ute i min trädgård, regnet öser ner och vinden piskar trädkronorna. Hm, var någonstans gick det fel?

Tänker tillbaka på min spa-helg med Hanna. Visst, det var mitt i sommaren men ändå. Så vackert, så avkopplande och så välbehövt. Vad skulle jag inte ge för en sådan helg. Behöver inte ens få någon spa-behandling. Men att komma ifrån, ha bara mig själv att ta ansvar för, sova ut på morgonen, shoppa, äta gott, sola och bada, eller bara sitta ute och njuta.

Sen jag var en liten parvel har jag älskat solen.

7 bast solar vid Svarta Havet i Rumänien. En dag ska jag flytta tillbaka till solen, om jag inte har rostat sönder eller spolats bort tills dess.

Heminredningens lov

Heminredning är bland det roligaste jag vet. Jag älskar att möblera om i fantasin, se hur man skulle kunna få till det, färger, mattor, gardiner. Tyvärr har jag inte haft så många chanser att verkligen ge utlopp för min kreativitet. Vår stora familj har krävt att man la pengar på barnen under de senaste 20 åren. De kostar fortfarande multum, bara Samuel är självförsörjande, men nu har vi bättre inkomster och en liten buffert. Så nu har jag nog lyckats övertala älsklingen att köpa lite nya möbler till vardagsrummet.

Min kollega Dina har sagt upp sig och ska resa ut i världen. P g a det säljer hon en svart hylla Expedit och sin säng. När jag fick reda på det slog jag till direkt. En bra Sultan säng för 800 till Zache, perfekt! Och så Expediten, den ska vi avdela vardagsrummet med. Ha ett TV rum bakom, med nya svarta hyllor under och över TVn, ny soffa, ny matta, nytt bord. Jag ser allt i mitt huvud. En färgstark matta med matchande gardiner. Det enda bekymret är pianot. Det blir nog en pianobrasa i trädgården. Det gör mig ont, men det blir ändå aldrig av att jag lär mig spela. Inte i detta livet…

Imorgon ska jag jobba en sväng och sen ska jag iväg och prova klänningar med min kompis Carina. De har 25% på KappAhl. Det kunde inte ha kommit lägligare. Sen är det helg på riktigt.

Star Trek samlaren

Ibland lyckas man lite väl bra, utan att egentligen vara ute efter det. Magnus och jag är Trekkies. Tvättäkta supergalna anhängare av Star Trek serier. Både originalet och alla de andra som kom på 80 och 90 talet. Vi har införskaffat dem på dvd och har alltså boxar med sci-fi högt och lågt. Under vinterhalvåret när man inte kan göra så mycket annat på kvällarna brukar vi sitta och titta igenom flera säsonger åt gången. Nu har vi smittat våra barn, i all synnerhet Cesca. Hennes stora passion är Star Trek Enterprise med captain Picard och hans crew. Hon har dragit in boxarna i sitt rum och kollar om och om igen på sin dator.

Inte nog med detta. Tösen har börjat samla på Star Trek prylar. Hon surfar på E-bay och kommer titt som tätt med fynd hon bara måste ha. I torsdags hittade hon så en jättesamling med prylar för $400, alltså 3000 pix. Jag trodde att hon skojade med mig men hittade henne efter hemkomsten från jobbet stirrande på skärmen med alla sakerna.  Ok, då skriver vi kontrakt, sa vi, för så mycket pengar måste man lämna motprestation. Som vi gör på jobbet – utanmotprestation ingen lön.

Magnus skrev ihop ett kontrakt som handlade om ”inga fler prylar på ett år”, resten av månadspengen ska gå till kläder och fickpengar, inga samlarsaker, hjälpa till hemma utan tjat och vara trevligare mot oss, familjemedlemmarna. Resten av kvällen ägnades åt diskussioner och förhandlingar. Jag gav upp vid 11-tiden. Jag var trött och inte särskilt glad igår, så jag har ingen aning hur det hela slutade. Men jag lär väl få reda på det.

Lustigt – det svåraste i kontraktet verkar vara den delen där hon ska vara trevlig mot oss Självinsikt

Regn

Jag tog mig i kragen och stack ut klockan 8 i morse. Det var gråmulet men ganska varmt och det regnade inte. Glina pysslade med sitt, Magnus sov, jag hade gott om tid att traska ute och njuta av min ledighet. Jag passerade Kurts stuga och kom till Hulu-korsningen: då började det komma enstaka små elaka droppar. ”Det är väl inget”, tänkte jag, ”det är bara vatten, det dör man inte av!” (ja, så länge det inte blir som på Noas tid vill säga). Jag traskade i en km till och dropparna tilltog. Vid det laget var det strunt samma om jag fortsatte eller vände, det var ändå så pass långt att det inte skulle rädda mig torrskodd hem. När jag så kom till vändpunkten på min runda ösregnade det och då hade jag 2700 m att gå tillbaka hem. Det fanns inget annat råd än att gå på. Väl hemma hade jag inte en torr tråd kvar på kroppen.

Magnus höll på att koka kaffe och tittade på mig som om jag har helt tappat det. Jag drog av mig de dyngsura kläderna och hoppade i duschen. Så gott det var att känna värmen återvända. Och vad det kliades överallt när blodcirkulationen kom igång igen. Men man blir väldans pigg av en sån promenad, och känner sig hur duktig som helst.

Nu är det fortfarande grått ute, fast regnet har nog gett sig. Vi ska strax ge oss iväg till Örby för en fika. Magnus och Zache ska bara avsluta sina quests. Kan man inte njuta av en solig dag ute så får man helt enkelt se till att man njuter av en regnig dag inne, det är bara en fråga om attityd.

Kärleken

Hon tittade på mig med sina underbara klarblå ögon, blå som vinterhimmelen. ”Du är elaka styvmodern!” Hon räckte mig en naken blond Barbie-docka och hennes blick var vädjande och krävande. Vi låtsas-lekte Askungen, Ariel och Snövit. Melinda levde sig in i historien och hittade på allt fler intriger. När hennes mamma kom och satte sig bakom henne blev hon bortknuffad. ”Stör mig inte!”

Utan några stora planer åker man över till vänner för en fika. För en kaffe, för att tjöta lite, måla naglarna, vara med barnen. Melinda la beslag på mig, Micke på Magnus. Jag blev nog kär i Melinda redan första gången jag såg henne. Precis som med hennes mamma för den delen )

Livet behöver inte vara komplicerat. Oftast är det de enkla sakerna, de som känns nästan lite banala, som är de vackraste, de viktigaste. Någon som vill leka en stund med barbies, någon som spelar ett tv spel en stund, eller håller upp en så man ska kunna gå utan att falla. Eller skriver ens namn med ett litet finger doppat i en vattenpuss.

Kärleken till livet, till en annan människa, till en vän, till ett barn….det vackraste i livet.

Sonens garderob

Då har vi tillbringat ett par timmar i Knalleland, Alex och jag. Under tiden var Magnus och Zache på badhuset och tränade simning. Vi drog till JC, Jack and Jones, Intersport och KappAhl. Och sen till Le Croissant för en cappuccino med en liten smörgås. Det var faktiskt riktigt roligt att handla kläder till pysen, han har en sån där universal figur som alla kläder passar på och ser snygga ut. Han provade och jag betalade. Så nu har han flera stycken snygga uppsättningar sommarkläder.

Efter fikat tog vi in en sväng på Chili, affären med de superhäftiga möblerna. Det finns så många soffor som jag skulle kunna tänka mig. Kuddar, fina tavlor och mattor och filtar, ljusstakar, porslin – you name it. Alex köpte en mysig mjuk filt att ha i sängen som överkast.

När vi kom hem satte vi igång med maten: nytt recept på god ”smal” gratäng, marinerade grillade kycklingfiléer och lite sweet chili sås. Supergott var det faktiskt. Nu är jag sporrad att kämpa vidare eftersom jag gick ner ytterligare 1,5 kilo under den sista veckan.  Det är grått och trist ute men det är perfekt väder för en rask promenad. Den ska jag ta om en stund. På väderprognosen ser det ut som att det ska bli varmare och finare till veckan. Så nästa helg kan jag kanske få i ordning trädgården. På söndag har vi så kalas för Zache på Laser City i Borås. Och skolavslutningar närmar sig med rasande fart…

Huvudvärk

Vissa nätter bådar inget gott. När man vaknar av och till hela natten, inte kan sova eller somna om, när natten är evighetslång och ändå kommer man upp på morgonen helt slut i bollen. Dessa nätter är oftast början på en riktigt kass dag.

I morse när vi alla kom upp kunde vi konstatera att ingen i familjen har sovit bra. Cesca fick jag inte ens upp, hon hade ont i halsen och mådde pest. Vi andra kom iväg i lite olika skick. Jag brukar piggna till bara jag tar mig till jobbet. Man har liksom inte tid att fundera för mycket på hur man mår. Dock hade vi processhandledning direkt på morgonen. Jag har gärna handledning eftersom det driver grupprocesserna framåt, förhoppningsvis. Men idag var jag för hängig för att sitta stilla och dividera om problem på arbetsplatsen. Mycket riktigt – så fort sessionen var slut så fick jag sprängande huvudvärk. Knappt jag tog mig tillbaka till kontoret, yr och illamående. Jag plockade i mig 2 alvedon och lyssnade av min telefonsvarare. Det borde jag inte ha gjort. Ett samtal fick mig så irriterad. Nu var jag både illamående, sjuk och rosenrasande.

Det var bara att packa sig hemåt. Jag försökte sova men det värker för mycket i skallen. Varm och kall om vartannat. Det skulle inte förvåna mig alls om det bleve bra väder nu, när jag är plakat igen. Men jag begriper inte varför jag fångar nåt virus stup i ett? Förvisso är det mer än ett halvår sen jag hade svinflunsan men jag brukar vara frisk som en nötkärna. Dessutom, eftersom jag är så välsignat frisk, så har jag noll tolerans mot sjukdomar och blir otålig och sur när jag måste ta det lugnt. Det vore den värsta prövningen för min del – att bli sjuk på något sätt.

Så med enkel huvudvärk har jag återigen fått konstatera hur lyckligt lottad jag är som är i vanliga fall krämpfri. Att det sen finns människor som sätter mitt tålamod på svåra prov, det kan jag leva med.

Efterklokhet

Jag började i Kinna med glädje. Jag hade blivit erbjuden 2 jobb, ett i Borås och ett i Kinna. Jag tackade ja till Kinna eftersom min magkänsla sa mig att dessa var människor jag ville vara med om dagarna. Jag kom in i mitt nya jobb rätt snabbt och jag trivdes.

Inte långt efter det att jag började blev jag tillfrågad av några kollegor om jag ville vara facklig representant då det fanns bekymmer på arbetsplatsen. Jag har aldrig varit facklig representant tidigare, så jag gick in i mitt nya uppdrag med liv och lust. Jag hjälpte till att återuppliva SSR i Mark igen, jag gick grundutbildning och gjorde vad jag kunde för att kunna vara en bra representant för mina kollegor i situationer där så krävdes. Det enda jag förväntade mig var lite stöd och engagemang.

Jag tror på dialog. Jag är en stor anhängare, faktiskt. Att bråka, skrika, ställa ultimatum och bära sig åt brukar sällan leda till annat än konflikter. I min värld går allt att ordna om man pratar med folk. Arbetsgivare är också folk, anser jag. Jag fick ett bra kontakt med vår chef och tyckte att jag kunde faktiskt genom att föra dialog kunna få igen saker som skulle komma mina kollegor till gagn.

Det tog inte lång tid för mig att inse att det fanns kollegor som inte var intresserade av annat än att påpeka alla fel och problem och tillkortakommanden för gnällandets egen skull, för att slippa se sina egna, och inte så mycket för att få till stånd en förändring. Jag blev allt oftare utsatt för gliringar, elaka kommentarer, insinuationer som inte går att påvisa men som kränker. Otaliga fikaraster blev helt förstörda för mig på det här sättet.

Kanske är jag för stark, för färgstark, för ärlig. Jag viker inte en tum från min övertygelse att vuxna människor löser konflikter genom ärliga samtal. Men jag är gammal nog att inse att jag inte kan förändra andra människor och att alla inte motsvarar sin kronologiska ålder i mognad. När jag så idag fick hela kvällen förstörd av samma kollega bestämde jag mig att nu får det räcka. Det är tydligt att det sätt jag sköter mitt uppdrag på inte är till belåtenhet. Jag erkänner mig besegrad. Min energi behöver jag till min familj. Inte till elaka människor som är endast ute efter att såra.

Jag underrättade min arbetsgivare om mitt beslut. Jag lär få äta upp det också, det spelar nog ingen roll vad jag gör, det lär bli fel i alla fall. Jag ser tillbaka på det året som gått. Jag älskar mitt jobb, mina närmaste kollegor, merparten av hela avdelningen, jag älskar det faktum att jag har så nära till jobbet, jag älskar mina brukare. Trots allt detta kan det resultera i att jag byter jobb. Jag minns min förra chef och arbetsplats och undrar om jag inte borde ha tackat ja när jag blev erbjuden en förste tjänst på Familjerätten i Kungsbacka. Jag minns min gamla grupp där jag blev så uppskattad av både kollegor och överordnade. Hade minb magkänsla helt fel när jag tog jobbet i Kinna?

Men det är sådant man aldrig vet. Efterklokhet är en exakt vetenskap.

I uppförsbacke

Översvämning på jobbet. Under hela förmiddagen var det varmt sommarväder. Vi fikade utomhus, njöt av solen och värmen, satt ute på lunchen. Det är det bästa med att jobba ute på landet Man kan sitta vid Viskans strand och inta sin lunch när det är vackert väder ute. Jag drog till apoteket och köpte Zaches piller så nu klarar han sig resten av sommaren. Sen tog det en halvtimme – och det blev kolsvart ute. Himmelen öppnade sig och formligen slängde ner tonvis med vatten över lilla Kinnaström. Vi vadade i vatten i korridoren och utanför mitt fönster forsade vatten nedför muren och på en groda som satt i godan ro på en sten. Bilarna vände vid övergångsstället – det var inte lönt att försöka köra igenom vattenmassorna. Så häftigt.

Sen ringde Cesca. Hon tog en tidigare buss och nu var hon mitt ute i skogen och livrädd att hon skulle bli träffad av blixten! Ja, det var bara att packa ihop, hämta tösen och åka hem. Alex kunde jag hämta senare.

Hemma väntade en mobilräkning på 3000 pix!! Jag fick en smärre chock. Cesca och Alex har dragit över sina abonnemang med hundratals kronor. Det lutar åt indragna mobiler och månadspengar om det ska vara på det här viset.

Sammantaget känns det tungt på alla fronter. Jag kan inte gå ut och gå idag, dels för att jag har så ont i ena foten (nya skor!), dels för att det åskar. Jag har räkningar så jag kommer knappt ha råd att äta nästa månad. Det är skolavslutningar på gång och Zaches kalas på söndag. Jag drunknar i jobb, ansökningar och telefonsamtal. Och nu blev jag ombedd att sitta i ett rehab-samtal angående en fack-kollega. Jag som suger på fackligt arbete. En sådan motgångsperiod som ska lära mig att ta motgångar. Men just nu vill jag bara ge upp, vända på klacken och lämna alla svårigheter bakom mig. Stanna hemma på morgonen och ta hand om mitt hus, min trädgård, min familj och mig själv. Gå ut i skogen när jag behöver ny energi och istället för den gälla elaka rösten höra bara fågelsång och granarnas vindsus.

Men som jag alltid säger till mina barn: vad man vill och vad man får är 2 olika saker.

Oxen från Alfta

Då är min oxe färdig-tatuerad   Han lider. Det är ömt och måste smörjas med Helosan flera gånger om dagen. På morgonen och på kvällen smörjer jag men mitt på dan har älsklingen problem. Idag bad han en arbetskollega om en stor tjänst och när denne dök upp på hans kontor stod han med en stos tub salva i näven. Kollegan vände i dörren med förskräckt blick och orden: ”Nej, jag vill inte!” xD Jag skrattade som en galning när jag fick det återberättat. Och så här ser oxen ut i färdigt skick

Kanske börjar konturerna i det nya livet 40+ få ett nytt vackert innehåll

Jag som ändå var igång med att smörja ryggar fortsatte men min kollega Camilla som hade ont och behövde Voltaren. Mina 2 galna kollegor ska nämligen springa Göteborgs varvet imorgon! Och då ska man definitivt inte ha ont i ryggen. Jag höll mig undan, klamrade mig fast vid Klas och såg till att undvika alla diskussioner om facket, anställningar, vår chef och den psykosociala arbetsmiljön. Jag vill bara ha det bra på jobbet, är det så mycket begärt?

På vägen hem hämtade jag ut kokböcker med den nakne kocken och bokade en kärra att hämta Dinas möbler med. Så helgen är spikad. Cesca ska till Lina, jag ska greja i trädgården, vi ska se semin mellan Sverige och Tjeckien och på söndag ska vi hämta möbler och sedan ha kalas för Zache på LaserCity i Borås. Inte en lugnt stund. Men jag kan koppla bort hela den tunga situationen på jobbet och det känns skönt.

Till sist bara en bild på mina sommarnaglar (som jag alltså tänker gräva i rabatterna med imorgon )

Och snart har jag semester. Bara 3 veckor kvar …

Vi vann!

För si så där 10 år sen när vi bodde i Olsfors och Hanna bodde hos oss spelade Sverige en viktig hockeymatch mot USA. Det var en tjeckisk huvuddomare och Magnus var på randen till hjärtinfarkt. USA avgjorde matchen på ett sådant sätt som Magnus ansåg att den tjeckiske domaren inte borde ha tillåtit. Han kastade saker, skrek något mycket ofördelaktigt om tjecker och bögar (han är lite homofobisk, min man) och gick på en barfota promenad i skogen, närmare bestämt i 8 km.

Det tragikomiska var att Hanna hade med sig på besök en kompis. Han hette Daniel och är homosexuell. Eftersom han aldrig träffat Magnus förut hamnade han i chock och vi har inte träffat honom sedan dess. Jag tror inte det hjälpte att Hanna försökte lindra skadan. Som sagt, vi var 2 tjecker och en bög i rummet, och ingen av oss var värd ett ruttet lingon

Idag var det bra nära att jag råkade illa ut igen. Den här gången fick jag på något sätt representera bägge folkslagen, lika illa omtyckta. Efter det sista straffet flög saker runt i rummet, han travade ut i vredesmod och skrynklade en ölburk med händerna. Antagligen är ölen en symbol för oss tjecker

Men vi vann. Och nu ska vi möta Ryssland. Senast vi möttes var 1992. Så spännande. Visserligen ska vi hämta möbler och ha barnkalas men en match ska jag allt hinna se.

Önskar jag hade en flagga att hänga på bron…

VM Guld!

Det kostade mig ont i hälen men det var det värt. Jag hade massor av planer för söndagen och jag har hållit mig till dem alla. Vi började dagen med att hämta en vagn och hämta möbler hos Dina. Jag skickade alla grabbarna. Cesca var på fest sen igår. Under tiden de hämtade möblerna hade jag alltså 1½ timme på mig att möblera om i Cescas och Zaches rum och i vardagsrummet. Cescas rum tog mig hela den tiden. Jössenamn vad den tösen har lådvis med skräp i sitt rum! Jag försökte hålla fingrarna i styr och inte slänga sådant som hon märker alltför snabbt.

FÖRE

EFTER

När klockan närmade sig 12 satte jag igång med taccos och killarna hann slänga i sig lite mat innan det var dags att åka till stan för barnkalas. Jag fortsatte med möbelflytt och strax före 4 var jag klar med hela huset, inklusive städning och damning. 4 var liksom deadline eftersom Sverige spelar sin match om bronset. Dessutom fick jag som sagt omänskligt ont i den ovan nämnda hälen. Undrar om jag kommer kunna gå på den imorgon, alls.

Det var det vackraste väder hela dan. Alex passade på att få lite färg:

Så har vi en riktig klassiker ikväll: finalmatch mellan Tjeckien och Ryssland. Så spännande och liksom lite nostalgiskt. Hur många finaler mellan Tjeckoslovakien och Sovjet har jag inte upplevt under min tid bakom järnridån och lyckan var alltid fullkomlig när vi vann. Ett litet revansch tagen på den stora nationen som invaderade mitt land. När vi vann visste jubel och firande inga gränser. Ni kan trycka ner oss med stridsvagnar, men på en hockeyplan har vi chansen att ge igen.

Och medan jag kollade på hockeyn öppnades himmelen och ett skyfall skapade följande naturfenomen:

Är den inte helt magnifik? Jag har aldrig sett en så lysande klar.

Helgen avslutades så med en guldmedalj till mitt älskade hemland. Efter många år vann vi så VM finalen mot Ryssland, vårt svurna fiende ) En magisk helg, som om man hade haft änglabesök

Olycksaliga dagar

Ligger i sovrummet med ett öppet fönster. Det är kyligt men luften är så klar och jag kan höra fåglarna sjunga för fullt ute i trädgården. Min mage har än en gång däckat mig, och eftersom jag har ont i hälen så är det lika bra att vila hela mig. Ingen motion idag alltså.

Delvis är det en depp-position. Som alla vet så finns det somliga dagar som börjar riktigt bra men slutar i kaos. En sådan dag då man tänker:”Var det en så särdeles bra idé att kliva upp ur sängen i morse? WTF was I thinking??!” Vi började dagen med en mindre utredning, företagen av käre maken, som skulle fastslå vem det är som äter upp alla Actimel. Han ansåg att det är omöjligt att det kan ta slut på 16 st på 3 dagar. Men tänker man efter så är det ca 5 om dagen och vi är fler än så i hushållet. Han gav sig inte utan utövade korsförhör och dagen var nog därmed naggad i kanten. Sen hade vi en diskussion om vem som hade rätten på sin sida att vara med på Cascas avslutning i år eftersom hon går ur nian och dessutom kommer att sjunga. Ingen bra början alls.

På jobbet väntade först ett rekryteringsmöte som känns så där roligt i nuläget. Personligen anser jag att jag inte bör vara med men min chef tycker att jag bör ändå representera SSR. Sen kollapsade vår stackars praktikant vid fikat och fick föras till akuten med ambulans. En timme senare ringde Tina – hennes bil hade brunnit inatt, mellan Linköping och Örebro. Nu var hon utan bil (igen!) och utan pengar. Vi fick hjälpa henne med handpenning på 9000 så hon kunde skaffa en annan bil.

Sista droppen var en mail från en ilsken arbetsterapeut. Då packade jag ihop och gick hem. Magen värkte som sju svåra år och jag insåg att det blir ingen promenad ikväll. Ja, en olycka kommer sällan ensam, som min far brukade säga när vi barn kom hem från skolan.

Men det finns ljusglimtar. Snart har jag semester. Bara 2½ vecka kvar att jobba. Vi ska till Kroatien. Till Midsommar åker vi till Fnyzing med glina. Och så planerar Cesca och jag en resa till Tjeckien igen. Zache (som kommer få sin storebror till skolavslutningen i år) åker på kollo i år igen. Och jag är fortfarande helt hundra att vi kommer få en kanonfin sommar. Det gäller bara att se the silver lining. Men faktum kvarstår – jag är le på alla problem med anknytning till jobbet. Vad var det för ett snille som uppfann arbete? Hans namn förtäljer inte historien. Kan hända den skäms…

Barfota utan strumpor och skor

Alla dagar är inte usla, ganska så precis tvärtom om man ska vara helt ärlig. De flesta dagarna är härliga dagar, med någons sorts väder man kan diskutera med sina kollegor över en kopp morgonkaffe, med roliga episoder på jobbet, med möten som värmer och gör dagen värd minnet, med god mat och glada ungar och allt det som är de små vardagsting som gör en skillnad. En sån helt vanlig jobbar vardag, en dag som idag.

Man sitter och skojar med kollegorna på lunchrasten, har något möte som faktiskt ger något bra och positivt, man får några ord av uppskattning, ett leende.

Efter ankomsten hem sitter den Star Trek galna dottern i sitt rum och packar upp hela den samling hon tiggde till sig från far sim från E-bay. Hon älskar sitt rum som nu är upp till takbjälkarna fyllt med böcker, filmer, blueprints, cd-skivor med klingon, prylar och allt man över huvudtaget tillverkat med tema ”Star Trek”. Hon tittar på sin samling, och inte helt olik Ariel i Lilla Sjöjungfru har hon en salig min i sitt söta lilla ansikte.

Magnus skulle hämta Alex vid bussen och kunde inte hänga med mig på stavrundan så jag tog stavarna, drog på mig mina Nike skor och gick glatt mot Kinnarumma. Det duggade lätt men var för övrigt ganska varmt så jag var inte bekymrad. Jag tänkte gå en längre runda idag, testa liksom. Foten kändes helt ok. Jag gick obehindrat till Kinnarumma skylten och vände där. Då har regnet tilltagit och min fot började säga ifrån. Nåväl, hälften kvar, tänkte jag och drog upp huvan. Efter ytterligare en km blev jag omkörd av Magnus som hämtat Alex och hånflinade åt mig genom rutan. Det är bekvämare att åka bil, ropade han. Ja, tänkte jag, allra helst med en mage på 50 kilo, men jag sa inget som jag kunde ångra efteråt.

När det var 3 km kvar sa min fot att nu går jag inte en meter till. Det brände som tusen helvetes eldar under tramporna. Så jag tog av skorna, knöt dem på stavarna och de sista 3 km gick jag alltså barfota på en grusväg. Det kanske tog lite längre tid men foten mådde mycket bättre när den slapp sitta fast i dessa tjusiga Nikes. Tortyrskor. Hur mycket jag än avskyr tanken så blir jag tvungen skaffa andra skor innan det blir för sent.

Jag la mig i badet och var rätt nöjd med min prestation. Hade inte fotuslingen krånglat så hade jag kunnat gå i en mil utan problem. Stollig och enveten som en röd gris. Men grymt nöjd med mig själv

Själens självresonans

Ont i magen. Det finns olika orsaker varför man får ont i magen. Ibland har man fått ett virus, ibland är man stressad och ibland har man ätit något olämpligt. Det är aldrig roligt att ha ont i magen. När inte magen fungerar är liksom hela människan vissen. Jag har ärvt min mors och mormors mage, känslig för både laktos och fett och numera även raffinerade kolhydrater, och när något av dessa livsmedel som ändå utgör merparten av vår föda hittar sin väg till min mage så får jag ont. Inte illamående, ont.

Idag lät jag mig frestas av min kollega att följa med till Caccablanca och äta sushi. I vanliga fall brukar de äta sushi och jag äter något annat i restaurangen bredvid. Men det var länge sen jag åt sushi och jag tycker att det är gott så jag tänkte: jag ska testa. Det skulle jag inte ha gjort. Eftersom jag inte ätit vitt ris på 1½ år sa min mage ifrån på skarpen och jag gick dubbelvikt resten av dagen trots kalktabletter och massor av vatten. Det är bara att inse – raffinerade kolhydrater är av ondo.

Annars var dagen faktiskt riktigt bra. Den började med 0,1 på Celsiusskalan och i och med det fick vi skrapa bilrutor. Snart juni – japp, den globala uppvärmningen har helt klart slagit till. Men solen sken så jag drog på mig solbrillor och sommartunika och gled till jobbet med Il Divo på högsta volym i bilen. Det är sommar för mig. Jag kommer ihåg sommaren 1988 när Magnus och jag gled runt iklädda sommarkläder i hans vackra Opel Manta. Vi cruisade på de norrländska vägarna och livet kändes fantastiskt. Vi köpte päron på Hemköp i Alfta och åkte sedan ut till skogen och käkade päron i en glänta, uppvärmd av solen. 

När det gäller Il Divo så har jag redan för länge sedan insett att varje själ har egen frekvens. Mitt hjärta sjunger liksom på en viss våglängd och tilltalas av viss musik. Il Divo stämmer så precis med mitt hjärtas våglängd att det blir självresonans. Jag vet att det låter lite skumt, lite påhittat, men det är den förklaringen jag har kommit fram till. Det blir en märklig tomhet när resonansen försvinner och själen tystnar. Man söker efter den igen, frenetiskt, för att uppfyllas av musiken, melodin, sången. Kanske har det att göra med vårt förra liv, eller uppväxt eller så är vi bara skapta på det viset, unikt olika.

Men ett är säkert: att cruisa omkring iklädd solbrillor och uppfyllas av själens musik är så nära en fullkomlig lycka jag kan komma.

Älskade sinnen

Inte kunde jag låta bli att ge mig ut idag heller. Jag bara måste hitta ett par dojor som jag kan ta en runda i. Jag rotade runt i skohyllan och hittade till slut ett par gamla Magnus skor, intrampade och si så där 4 storlekar för stora. De duger. Jag snörade på mig skorna, tog stavarna och drog till skogs. Jag bestämde mig för att gå till Aplared korsningen. Dit och tillbaka är det ca 7 km. Det fick räcka idag. Det var soligt men kallt och jag trampade glatt på. Skorna gled lite omkring men de funkade betydligt bättre än mina egna. Jag fick upp tempot och värmen i kroppen och tog av mig huvtröjan. Skogen var så vacker i kvällssolen och jag började använda alla mina sinnen. Jag njöt av de vackra vyerna, trädtopparna som sken i solen, den ljuva skira grönskan. Jag kände doften av granskog, hörde fåglarna sjunga och Häggån forsa, jag kände värmen från solstrålarna mot min hud. Bara man tänker efter, koncentrerar sig på sin upplevelse, känner man tydligt hur alla sinnena samverkar för att ge oss en komplex upplevelse utan motstycke. Så nära paradiset.

Jag fixade hela avståndet utan större problem. Inga smärtor i foten, bara lite i magmusklerna från allt armviftande och trampande. Jag var bara lycklig. Tills jag kom hem. Där fann jag en förkrossad gråtande femtånåring som just fått reda på att hennes farmor och farfar inte kommer på hennes skolavslutning. Trots att hon går ur nian och ska uppträda och trots att de varit på storebrors skolavslutning. Man vill skydda sina barn från alla besvikelser. Men tyvärr är det helt omöjligt, det ligger inte i min makt. Och de man älskar mest kan tyvärr göra en mest besviken och ledsen.

Grillparty

Det finns inget dåligt grillväder som man brukar säga här i Sverige. Bara usla kläder eller taskigt grillsällskap. Eftersom vi hade både bra kläder och underbart trevligt sällskap så kunde inte vädret avskräcka oss.

Vi träffades på eftermiddagen på Mos strand. Tanken var att vi skulle grilla och umgås eftersom 2 av våra kollegor slutar, en permanent och en temporärt. Vi jobbade halva dagen och stack sedan iväg. Jag åkte till Carina för en lunchdejt där väntade mina Oriflame prylar. Nu blir det vackra naglar igen, ännu vackrare än förut Sen bad det av mot Mos. Jag klev ut ur bilen och insåg att vädret var uselt i Kinna, men sju reser värre i Mos. Det regnade och blåste från sjön. Tjejerna satt under taket vid ett av picknick-borden. De grillade vegetariska biffar. Vid ena änden knöt de ett paraply för att skydda oss mot den värsta blåsten. Birgitta satte sig ner och rev ner paraplyet i ett grisblink. Alla hade vindtäta vinterjackor, vantar, mössor och halsdukar. Åsa satt invirad i en filt. Jag hade på mig en tunn tröja och sommarsandaler utan strumpor. Jag brukar inte frysa, men idag var det KALLT.

Maten och sällskapet var helt klanderfria. Biffarna, den goda bulgursalladen, ostcremen … mmm. Och eftersom kioskägarna byter glassleverantören på måndag fick vi ta gratis all glass vi ville i deras frysdisk. Vi åt så vi kunde spricka. Tyvärr klarade vi inte av kylan så länge. Klockan 3 var jag tillbaka på jobbet och lycklig att jag satt i värmen. Klockan 4 väntade min månatliga ansiktsbehandling och jag njöt i fulla drag av de underbara dofterna, den ljuva musiken, värmen under filten, Josefins sköna händer.

Efter ankomsten hem väntade en olycksalig unge till – Zache har feber, snuva och ont i halsen. Japp, sommarlovet är strax här.

Ego-boost

När man har under en längre tid blivit utsatt för skvaller, hugg i ryggen, gliringar och elakt förtal är det inte så lätt att hålla modet uppe. Att behålla sin självkänsla, sitt självförtroende, sin livsglädje och människokärlek. Helt plötsligt förvandlas man till någon man inte känner igen, inte tycker om och inte vill vara. Det är inte de elaka människorna i sin omgivningman tycker illa om egentligen, utan den människan man har blivit p g a deras beteende.

För att vara den man vill vara och egentligen är behöver man förutsättningar. Människor som bryr sig, som tar mig för den jag är och tycker om mig med alla mina fel och brister och som ger mig positiv energi istället för att vara energitjuvar. Då blomstrar man, känner sitt och andras värde. Man är kapabel till att överträffa sig själv.

När man minst anar det och från en människa man egentligen inte förväntar sig det kommer en kärleksinjektion i form av ett e-brev i ens inbox. Med berättelser, bekräftelser och full av kärlek och energi. Precis som det sägs, då man minst anar det… Jag satt med lap topen i knät och tårar brännande under ögonlocken. Så här stod det i brevet:

”Du, Veronica, jag tror inte att du ser dig själv så som andra ser dig. Du är en otroligt vacker kvinna och jag tror att det ibland skrämmer andra när en kvinna är både vacker och intelligent, din styrka är så tydlig, man ser den direkt. Veronica, jag hoppas (och tror) att du vet hur mycket jag värdesätter att få ha dig som vän. Jag vet att du också har ett lite mer brokigt förflutet, utan att du egentligen har berättat så mycket, jag kanske inte skulle skriva ”vet” men jag är ganska säker, vet inte varför… Men den karisma som du utstrålar, och din människokärlek vittnar om det, likaså att du faktiskt är en av dom, alldeles för få personer, som vågar skriva hur du verkligen mår…. Detta, och det faktum att det känns som om du väldigt sällan fördömer andra människors handlingar, är det som gör att jag tycker så mkt om dig. ”

Med ens försvinner alla tvivel, allt det ledsna och onda och smärtsamma, för en vän har just skickat en bukett med styrka, energi, uppskattning och kärlek. Ett riktigt ego-boost.

Du vet inte hur mycket du gav mig genom dina ord, älskade Anna. En vän som du uppväger allt det obehagliga. Tack för att du är min vän.

Morsdag

Vid otaliga tillfällen förundras jag över den lycka som det är att vara mamma. Mamma till 6 unika unga människor med olika personligheter, starka sidor och tillkortakommanden, ambitioner, drömmar, framtidsplaner. Ibland tjatar de hål i huvet på mig, kan få mig irriterad så till den milda graden eller helt enkelt arg. Alla dessa starka känslor kommer sig så klart av en enda anledning – jag älskar dem över allt annat.  Jag vill att de ska vara lyckliga, harmoniska, socialiserade, rara individer som tar hänsyn till sina medmänniskor och är stolta över vem de är. Hålla huvudet högt, ha en stark självkänsla och kärlek till mänskligheten.

Vissa gånger är det ännu roligare att vara mamma. När de lyckas med något de föresatt sig, när andra tycker att de gjort något bra eller roligt, när de är glada och nöjda med sitt vara. Eller när det är Morsdag och de alla kommer ihåg att de har en mor Jag fick ett doftljus med mitt namn på av Zache, en fantastiskt fin teckning med 2 lejon av Cesca, en vacker orkidé av Alex och en bra film av Samuel. Alla, var för sig, kom med sin present under dagen. Med kramar och pussar och glädje att just jag valde att bli deras mamma.

Vilken helt ofattbar lycka att ha 6 vackra friska barn.

Materiella förluster

Första riktigt varma sommardag i Mark. En helt underbar dag full av solsken och fikaraster ute vid Viskan. Jag lever upp och är bara helt ofattbart lycklig. Solceller inbyggda någonstans i min kropp eller hjärna. Är det bara vackert väder så skulle jag kunna rädda världen, ingen uppgift känns för svår.

Då är det tur att bakslag kommer just en sådan här fantastiskt vacker dag för jag låter mig inte nedslås. Det var bra exakt det jag sa till mina kollegor vid lunchen. Att det skulle krävas en hel del att ta mig ner.

När jag kom hem hade Zache Oscar på besök så jag drog på mig skor (idag hittade jag vinterskorna som jag lånat av Cesca hela vintern) och i den 30-gradiga värmen gav mig ut på min 8 km runda. Först när jag såg husägarnas blickar vid åsynen av mina fötter började jag inse det dråpliga i mina onda fötter. De måste verkligen börja begrunda mitt mentala välbefinnande. I helgen traskade jag omkring barfota i regn och rusk och plus 10 grader. Idag när det var så varmt så man knappt kunde andas går jag glatt förbi i ett par pälsfodrade vinterkängor   De fundersamma människorna sa lite försynt ”hej” för att kolla hur illa däran jag var och smög sen iväg för att gömma sig bakom sina hus.

När jag kom hem möttes jag av en olycklig Zache. Han hade tappat mobilen – igen. Alex grävde bort en stubbe i trädgården och lyckades bryta Magnus svindyra spade i processen. Den nya micron gav upp tjänsten idag – går inte att stänga eller micra nåt i den. Och så har någon god själ med flit saboterat bromsarna på den enda hittills fungerande cykeln i huset. Om man räknar ihop allt detta så har vi nog lidit materiella skador för cirka 20000 pix på en enda dag.

Men vet ni vad? Det är bara saker. Zache är frisk, Alex fick bort stubben, micron har vi kvar garanti på och cyklar kan man klara sig utan. Som sagt – inget kan ta ner mig en dag som denna.

Så märkligt hur det är

Livet är förunderligt beskaffat. Jag har reflekterat över det hundratals gånger tidigare och slutar nog aldrig att förundra mig. Livet består av en lång rad dagar, som ett pärlhalsband. Brokigt, med små och stora pärlor, vissa rosa, vissa svarta. Vissa trasiga. De svarta tunga pärlorna är olika många i olika halsband. I mitt är de ganska få. Men de kommer. De dagarna som känns tunga, jobbiga, svåra… Och alltid när en sådan dag kommer så träder det fram en ängel och bär mig på sina vingar. En ängel i människokropp, en vän. Ibland är det vänner jag vet att jag har och som stöttar mig i alla lägen, ibland är det en person som jag inte hade förväntat mig stöd ifrån som fullkomligt överaskar och räddar min dag. De räddande änglarna har ett sjätte sinne, de verkar veta exakt när jag faller – och breder ut vingarna

Idag var en av dessa dagar. Och när jag kom hem på kvällen och öppnade min inbox fann jag följande dikt, tillägnad mig:

”När du in i mitt liv kom
Jag direkt kände henne tycker jag om

En stor plats i mitt hjärta du har
Och jag hoppas att du alltid där vill finnas kvar

Du så mycket glädje mig skänker
Ofta på dig jag tänker

Jag mår gott när du runt mig är
Och det är för att jag håller dig så kär

Tack för att du har kommit in i mitt liv
Du betyder så mycket för mig”

Jag läste den för Magnus med gråten i halsen. Och med en enorm tacksamhet för att de vänner jag har är sådana som känner när jag behöver dem och finns där utan att jag ens säger något. Så innerligt tacksam för vänner som du Carina. God only knows what I´d be without you. Du var min räddande ängel idag, jag hoppas kunna bli det för dig när du behöver mig.

Tänk om vi alla kunde avvara lite empati, kärlek och medkänsla. Att vara någons ängel varje dag. Så mycket lättare livet skulle bli för oss alla.

Den ensamma morsan

Skolavslutningar tar musten ur en. Särskilt som de alla händer nästan samtidigt. Har man fler än 2 barn så är man som förälder rökt. Dagens teknik har fortfarande inte kunnat klona oss och troligen lär det inte hända på ett bra tag än. Så man får prioritera mellan sina barn vilket är en omöjlighet men det får gå ändå. På så sätt var det lite tur att Samuels avslutning var kl 5 på eftermiddag idag. Han ville ha skjuts och då kunde jag lika gärna passa på att gå på hans avslutning – troligen har ingen varit på någon av hans avslutningar tidigare.

Det regnade ihärdigt när vi körde upp till Regementet. Vi sprang in och jag insåg rätt snabbt – jag är den enda person över 21 år här som inte tillhör lärarkåren. Japp, den ensamma morsan bland alla hormonstinna tonåringar! Men jag brukar inte vara den som är den så jag satte mig ner och avnjöt programmet. Tror faktiskt att Samuel tyckte att det var riktigt häftigt att ha morsanmed

Jag hämtade Alex vid macken klockan 6 och vi styrde kosan hemåt. Han fick vara på sin skolavslutning själv. När han gick ut ur nian var vi även då de ensamma föräldrarna som gick in i klassen när betygen delades ut. Våra barn har aldrig tyckt att vi var pinsamma eller inte velat känna sig vid oss. Det känns rätt gott må jag säga. Sedan fick jag skjutsa grabben tillbaka till bussen. Inte helt olik sin stora syster Hanna måste han nu passa på att överumgås med sina klasskompisar innan alla försvinner på sommarlov.

Imorgon har Cesca bal. Hon har inhandlat en underbar svart klänning med bling bling runt halsen och är vacker som en prinsessa. Magnus lovade att hämta henne i Bolle klockan 23 imorgon. Jag hoppas att vi får några bra kort på henne så att jag får lite att lägga ut. Så på fredag morgon tar vi och åker till hennes skolavslutning, hennes uppträdande, hennes stora dag. Alex får följa med lillebror till kyrkan och hans avslutning i år. Zache förstod men var ändå lite besviken. Han sa ifrån att han inte tänker uppträda i år. Det var ingen idé, tyckte han, när vi ändå inte skulle se honom.

Sen på fredag kväll är det så dags för Veronicas årliga tradition – en Irish. Det är nämligen starten på min semester!

Jag … har … SEMESTER!

Helt otroligt. Det är den 10 juni år 2010, regnet det bara öser ner – och jag har semester! Jag kom hem och tog en promenix på 8 km med stavarna i högsta hugg. Det regnade lite smått men det gjorde ingenting!! Jag har inte varit ute på 3 dagar och hade sådan abstinens

Jag har semester. En av de vackraste meningarna jag vet Efter promenaden gjorde älsklingen en Irish åt mig. Min tradition. Första semesterdagen tar jag en Irish för att fira. Tyvärr måste Magnus åka och hämta Cesca på bal vid 11-tiden inatt så han kunde bara dricka kaffe. Men jag har duschat, fixat håret och resten av mig och tagit min Irish. Och jag mår så in i bombens fint.

Imorgon är det Cesca skolavslutning, på lördag ska vi tvätta och packa och på söndag morgon bär det av. Men det är mycket kvar att greja innan dess. Men det gör ingenting alls. Vet ni varför?

För jag … har … seMESTER!!!! Jippiiiii!!!!

Perspektiv

Under senare tid har jag funderat mycket på hur jag uppfattas av min omgivning. Detta förstås på förekommen anledning. Efter år av uppskattning har jag helt plötsligt blivit utsatt för skvaller, skitsnack och otrevligt bemötande. Jag blir alltid lite tagen på sängen. Min grundinställning som är så djupt rotad att jag inte ens längre tänker på den är att alla människor är i grunden goda, älskvärda och värdefulla varelser som förtjänar gott bemötande, empati och respekt. När jag sedan får utstå otrevligheter trots att jag anser att jag alltid försöker vara trevlig mot alla så blir jag liksom lite paff och handlingsförlamad. Jag har svårt att förstå och bemöta. Visst, min mormor har alltid sagt på sjungande prag-dialekt: ”Verunko, není na svete clovek ten aby se zavdecil lidem vsem!” Alltså den personen finns inte som kan vara alla till lags. Men …

Samtidigt har jag vänner som jag värderar och högaktar mer än vad som kan beskrivas i ord. Lisa, Anna, Carina, ni vet vilka ni är. Ni ger mig så mycket. Mina pepparbrudar likaså. Alltid när jag faller kommer någon av er som en räddande ängel, breder ut vingarna och fångar upp min drunknande själ. För det är jag så oändligt tacksam, och det finns inget jag inte skulle göra för att vara en ängel åt er, när ni behöver mig. Ni uppfattar mig säkert på ett helt annat sätt än damen på mitt jobb som nog anser att jag är värre än pesten.

Jag har mina barn som säkerligen har en egen uppfattning vad jag är för mamma. Jag minns när jag var liten – vi liksom jämförde våra mammor. Hennes mamma är så sträng! Eller hennes mamma är alltid så snäll och ler ofta. Jag vill veta. Man ska ha feed back från sina brukare, det har jag lärt mig i socialtjänsten. Jag frågade häromdagen hurdan mamma de tyckte att jag var. De blev lite chockade att jag ville veta. Cesca tillstod att hon hade funderat på det många gånger men något svar fick jag inte. Alex begärde betänketid och det förvånar mig inte ett dugg. Diplomaten måste ju tänka ut hur han ska lägga fram saken Jag sa att jag vill ha ärliga svar, inget diplomatiskt strunt. Men svaret dröjer…

På festen i lördags hade jag en herre efter mig. Han var på lyset och förföljde mig var jag än gick. Jag försökte vara artig och trevlig och frågade lite hur han hade det under dagen och kvällen. Tydligen uppfattade han det som en invit och ville hemskt gärna visa mig sin skog, om jag bara ville följa med honom dit, och se på alla fina stockar =D När Magnus kom och räddade mig ur situationen konstaterade herren lite drömskt: ”Sicken vacker käring du har!” och tittade lite avis på min man. ”Jo, jag vet. Jag har varit gift med henne i 20 år!” sa älsklingen något mindre drömskt

Häromdagen upptäckte jag dessutom att det finns de som är RÄDDA för mig! Jag blev återigen chockad. Det var en person som såg helt skakis ut för att möta mig och sedan höra vad jag ansåg om mötet. Jag vill för all del bli respekterad men inte alls fruktad – och förstår nog inte hur jag bar mig åt för att ge intrycket att jag är en person för vilkens åsikt man ska oroa sig!

Jag är ju en och samma människa, oavsett vem jag möter. Men helt beroende på vad personen mitt emot mig har i sin egen livsryggsäck blir jag alltså illa omtyckt, älskad, respekterad, åtrådd eller fruktad.

Manar till en riktig eftertanke vad vi väcker hos dem vi möter, även hos våra barn och familjemedlemmar. Det kan vara saker vi inte skulle drömma om, ana eller fatta.

Min vackra begåvade Majsa

Den stora dagen är nästan över. Vi var med Cesca på hennes skolavslutning och den blev en succé. Vi gjorde oss tjusiga, lämnade Zache i storebrors händer och stack till Bollebygd. Vi var lite tidiga men det var bra. På det viset fick vi höra tösen först sjunga upp och så fick vi bra sittplatser. Jag blev riktigt imponerad. Hon har en så vacker röst. Jag hör ju henne sjunga ibland i hennes rum, men hon slutar när jag kommer in.

Vi lyssnade på alla uppträdanden, vi fick tårta och sen fick ungdomarna sina betyg. Cescas betyg med alla VG och MVG kostade oss 3400 pix, pengar utbetalade med glädje. Hon var superglad. Vilket genidrag att låta henne gå i Bollebygd, tösen fullkomligt blomstrade där. Hennes lärare kom till oss efteråt. Catharina var stum av förvåning. Hon hade ingen aning att Cesca skulle uppträda och att hon var så bra på att sjunga. Vi fick höra hur begåvad hon är och hur glad och vilken färgklick hon är (hm, har inte jag hört det också någonstans? ) Man blir så stolt och glad som förälder. Då gjorde vi väl någonting rätt i alla fall.

Vi åkte till Thai-restaurangen tillsammans med hennes kompis Lina och Linas pappa Thomas. Det visade sig att de vill sälja sitt hus i Olsfors så innan det var färdigt åkte vi tillbaka dit för att kolla på huset. Cesca skulle ju ändå till Emma, det är avslutningsfest inatt. Vi blev ganska intresserade. Det är fint hus, det ligger i ett fint område och det skulle underlätta mycket kuskande. Och Cesca ville ju tillbaka till hennes älskade Olsfors hela tiden. Vi utbytte visitkort så har vi sommaren på oss att fundera på saken.

Vi handlade mat till grabbarna som ska vara hemma en hel vecka utan oss och begav oss hemåt. Imorgon blir det till att tvätta och packa. Kroatien -  here we come!

Kroatien

Det är 15 år sen vi var på en riktig semester. Vi åkte till Kreta när Cesca var 18 månader. Alex var hos farmor och farfar och fiskade. Det tyckte han var mycket roligare. Sen dess har vi bara åkt till Tjeckien till mina föräldrar eller min syster, och ibland har vi gjort en utflykt inom Sverige. För 2 år sen flög vi till USA för att hämta hem Alex efter hans utbytesstudent-år. Men en sådan semester då man bara solar, badar och äter har vi inte haft på 15 år.

Vi började dagen med att ta en runda med stavar. 8 km som vanligt. Vi kom på att igår var den 11 juni, dagen då vi både träffades för 22 år sedan och förlovades för 21 år sedan. Och samma datum gick nu vår dotter ur nian. Tänk om någon hade sagt det den kvällen, på firmafesten på Rehngården i Bollnäs. Troligen hade jag skrattat gott och trott att personen har fått en för mycket under mössan. Men livet är förunderligt som jag alltid säger och såg till att det otroliga blev precis just det som kom att hända.

Vi hämtade Cesca efter festen, lagade hamburgare med strips och sallad och sen packade jag. Hela eftermiddag, i princip. Det tar sin tid att tänka över allt som MÅSTE med, som BÖR vara med och som KAN tas med. Vissa saker är livsviktiga, som Zaches mediciner, andra bara kul att ha med, som min lappis. Och ja, den ska med. Magnus säger att det är nördvarning på att släpa med en lap top till en solsemester men ärligt talat – jag kunde inte bry mig mindre Tänk om det regnar rätt som det är! Och jag måste ju kunna blogga och ladda upp bilder ju. Nä, den ska med.

Nu sover Zache och jag ska strax göra honom sällskap. Vi ska upp klockan 3.  Alex ska skjutsa oss till Landvetter och vid 10 tiden är vi framme i solen. Så länge sen jag flög, jag älskar ju flyga. Imorgon vid den här tiden sitter jag vid poolkanten, håller en paraplydrink i mina nymålade naglar – och är såååå lycklig =D

Hemma igen

Då har vi kommit hem igen. Hem till vårt vackra Sverige från det underbara varma landet Kroatien. Vi hade en helt fantastisk vecka. Så gott som hela veckan var det underbart väder med 30 graders värme. Vi bodde i egen lägenhet med 50 meter till poolen, och i den låg Zache 24/7. Det fanns en toppen restaurant på området, Antonia, som serverade den finaste Kroatiska kosten. Jag var så lyrisk vissa dagar att jag hade kunnat gifta mig med kocken. Maten var alltid god, varm, vackert serverad, flickorna hade ett leende på läpparna och vi jublade när de bar in den ena maträtten efter den andra. Vi blev snabbt favoriter bland gästerna och fick de finaste varorna och en slivovice efter varje måltid.

Alla samlade, Snjezjana och Jasmina längst fram

Vi tog en dagstur till Venedig. Cesca blev sur direkt vid 7 på morgonen eftersom det regnade och regnvattnet förstörde hennes omsorgsfullt strukna hår. Men även hon tinade upp när vi kom till Italien och fick njuta av en av de absolut mest fantastiska städerna på vår jord.

Vädret försämrades dagen innan vi skulle hem så det kändes inte lika trist att behöva lämna. Vi kom till ett Sverige med soligt väder även om något mer kylslaget. Det gör inte mig och min gumm-DNA inte ett dugg. Jag ägnade mig åt att sommarfixa i trädgården. Gräsmattan, soldäcket, poolen, parasollet. Killarna hjälpte till och till kvällen var hela huset och trädgården sommarfina. Det enda bekymmer jag har är flagga. På bron brukar vi ha en svensk och en tjeckisk flagga. Jag hittade bägge men den tjeckiska stackaren är så urblekt att den ser blåvit ut. Det röda fältet är helt borta. Nu funderar jag hur jag ska bära mig åt för att kunna färga en tredjedel av flaggan utan att kladda ner de andra delarna och dessutom på så vis att färgen håller för det omväxlande svenska sommarvädret. Nån idé??

Planer för veckan: tvätta och fylla i poolen imorgon. Fixa naglarna med Carina på onsdag. Åka till Kumla på torsdag. Åka till Hälsingland över Midsommar på fredag. Det ska ju bli en kanonsommar har jag bestämt. Och jag håller fast vid min övertygelse.

Älskade vänner

Sommaren är här. Jag har spenderat dagen utomhus, både igår och idag. Tvätta, hänga ute, fylla poolen med vatten, kratta gräs. Helt underbart. Och solbrännan behöver ju underhållas

Mitt på dagen kom älsklingen hem från jobbet, tvärsjuk. Han borde ha stannat hemma redan igår så klart men man kämpar ju alltid in i det sista. Hoppas det blir lite bättre till på torsdag. Vi ska ju starta norrut. Första anhalten Kumla och övernattning hos Annika och Håkan.

Jag har beställt flygbiljetter till Prag den 4 juli. Min mamma fyller år den dagen så det ska bli lite kul att få vara med och fira. Det händer inte så ofta. Plus att syrran fyller dagen innan. Jag har länge funderat på att bila men Tina sa att hon inte får ledigt och köra den sträckan själv känner jag verkligen inte för. Så det får bli flyg och hyrbil. Jag har redan nu flera personer som vill att jag ska hälsa på där nere. Framförallt en f d klasskompis från gymnasietiden. Hon bor numera i Hradec Králové och är radioreporter. Bespetsad på att göra reportage med mig om livet i Sverige. Vi ska också gå på opera, bada i poolen och åka ångbåt låter toppen tycker jag. Sen hoppas jag kunna få henne över hit till Sverige.

Egentligen är det egendomligt hur det blir ibland. När vi gick i gymnasiet så kände vi knappt till varandra. Men nu, 30 år senare, har vi fått kontakt via den tjeckiska motsvarigheten till Facebook, nämligen Lidé.cz. Vi började skriva och upptäckte att våra liv var nästan identiska, utom på den punkten där jag bytte land vi har massor gemensamt och tanken växte att vi borde ses. Och nu efter nästan 2 år ska det äntligen bli av. Jag hoppades på en återförening av klassen förra året då det var 30 år sedan vi tog studenten men det bleve ingen. Dock kan man ju alltid träffa dem som är intresserade själv.

Jag har också lyckats lokalisera en annan av mina vänner som gifte sig och flyttade till Åtvidaberg för nåt år sedan. Jag var så glad att hitta henne! Vi jobbade tillsammans på Migrationsverket och har varit med om massor av äventyr. Vi startade egen personaltidning (kallad PUT vilket vanligtvis betyder Permanent uppehållstillstånd men i vårt fall var det ”Personal Under Tryck” . Nu ska jag allt hålla fast vid dig Pia, hoppas vi kan träffas snart också

Imorgon ska jag då träffa min goa Carina, och packa inför Norrland-resan. Vi ska fira Midsommar hos Fnyzing med familj och det ska bli superkul. Rapporter kommer allt eftersom.

Sjukdomar

slår alltid till när man behöver det allra minst. Samma dag man börjar sin semester och ska iväg. Till jul, när hela släkten ska komma på middag. När man har precis fått ett nytt jobb och ska gå dit sin allra första dag. När man är ensam på jobbet eller hemma eller någonstans där hela tillvaron hänger på ens insats. Det slår aldrig fel. Helt i enlighet med Murphys lag om alla tingestens inneboende djävulskap. När det är absolut olämpligt och på gränsen till naturkatastrof – då hittar ett virus dig säkert som amen i kyrkan.

Tur i oturen är att vi hann med vår vecka i Kroatien. Otroligt egentligen, den såg vi så fram emot i flera månader så enligt ovanstående lag borde just den ha gått åt pepparn. Men sista dagen i Porec insjuknade älsklingen i en otrevlig förkylning och den har bara blivit sämre. Igår och idag låg han bara och kunde knappt andas. Astman gör ju inte precis saken bättre heller.

Det olämpliga i detta är att vi ska fira Midsommar i Norrland och det är en resa på 7-8 timmar, enkelresa. I runda slängar. Det gör man inte så lätt med feber och andningsbesvär. Dessutom ville vi så gärna hälsa på våra goa vänner Annika och Håkan i Kumla, och just nu ser det ut som att vi kan glömma det rakt av. Dels har vi ingen lust att smitta hela deras familj, dels behöver nog Magnus den extra dagen för att vila lite till. Om han ska kunna hänga med över huvudtaget. Men det känns ledsamt, har inte träffat dem på ett helt år

Själv ska jag kämpa med näbbar och klor för att hålla mig kry. Jag måste nämligen fixa en massa sallad till knytisen hos Hanna, fixa håret, packa till hela familjen och sedan köra minst halva vägen till Bollnäs. En sån tur att Alex har körkort nu och kan hjälpa morsan köra Imorgon kommer alltså sanningens dag. Får jag bara sova lite bättre så ska jag nog fixa det mesta

Poolen

Det var en underbar dag och jag kunde inte motstå. Det var förvisso bara 16 grader i poolen men sen då? Jag gjorde i ordning en drink och medan jag pratade i telefon med Elida hoppade jag i och försökte låta bli att skrika rakt ut. Pratar man med någon i telefon så kan de lätt undra hur det är ställt med sinnens fulla bruk när man skriker utan anledning.

Jag solade, hackade 7 layers salladen, handlade, badade, grillade och packade. Visst, vi kunde inte komma iväg idag men imorgon åker vi. Och jag ser så fram emot det! Bästaste svärmor och svärfar ställde fram sin husvagn till Lenninge och vi behöver bara dimpa ner där, fira midsommar och sova

Jag fick en Bailey´s från Ales flickvän och hennes mamma. Jag ÄLSKAR Baileys. Det var en storslagen gest tycker jag. Vi har inte fått så bra start men de visar sin vilja och jag vill mer än gärna att vi ska vara goda vänner. Med all Baileys under hatten kan jag inte tro annat än att vi ska fixa det

Så, imorgon är det Norrland here we come.

Midsommarhelg

Vilken helg. Till att börja med så ogillar jag skarpt att alla mina efterlängtade storhelger startar på akuten. Men det är ju bra när det går väl och alla är välbehållna efteråt. Dock var vi sedan tvungna köra olagligt för att hinna till Hanna i tid för midsommar-middan. Men det redde sig och vi kom dit lagom till grillning. Jag höll mig väldigt nykter hela kvällen, vilket inte går att påstå om de flesta andra men det är ju inte riktigt meningen heller. Dock avslutades kvällen lika obehagligt som dagen började: med ambulansfärd till Gävle. Hjärtproblem. Som tur var gick även detta bra och herren i fråga är välbehållen i Bollnäs nu, med liten sprängning. Men de 2 sjukhushistorierna gav hela Midsommar bisarr touch. På något sätt missade vi hela firandet – under dagen satt vi ju i bilen. Det roliga var själva middan.

Det helt underbara på hela helgen var förstås att vara med mina flickor och pojkar. Tinis-kaninis

Hansing-Fnyz, Ale-Bale (kallad farbror med prickar), Cesca

och Nasse i blå tröja (Zache). Matilda hade namn till alla. Vi målade hennes naglar med glitter, hoppade studsmatta, läste böcker på tjeckiska, myste innan hon somnade, gosade och kramades. Nu var mormor Veronica i ropet ) Det känns faktiskt underbart, med tanke på att lilla sötisen träffar mig en gång om året Men vilka helt underbara funderingar från det lilla livet – man kan se hur hon tänker och funderar och sen kommer något helt ärligt och helt logiskt i hennes 4-åriga värld. Som att mormor skulle spricka mitt itu eftersom hon hade för långa naglar. Klart man kan det, eller hur?

Vi åkte till Galven på söndag morgon för att återlämna den lånade vagnen, få underbar gössoppa och träffa resten av familjen Tällberg/Göransson/Georgsson. Soppan var som vanligt helt gudomlig. Och det var så härligt att få träffa alla igen. Det blir inte alltför ofta, tyvärr… Solen sken hela dagen och livet kändes underbart. Jag är frisk, alla mina älskade mår bra, jag har semester i 2 härliga veckor till och det finns tusen möjligheter att spendera dessa på. Mest i poolen, hoppas jag.

Sen ska jag till Tjeckien och träffa min egen familj. Ja, livet är inte alls så tokigt, det kommer ju mest an på vad man gör av det <3

Just another monday :)

Alla måndagar är inte likadana. De flesta är förstås lite gråtrista och fyllda med arbetsångest inför en ny vecka. Men sen finns det måndagar då man är ledig. Har semester. Eller har planer på något riktigt trevligt. De är annorlunda, liksom lite fyllda av solsken och trivsel. En sådan måndag hade jag idag. Förvisso skulle jag först till tandhygienisten men senare hade jag dejt med min bästaste kompis Carina och vi skulle äta, shoppa och fixa naglarna. Inte ens ett besök hos en tandhygienist kunde förstöra dagen för mig.

Jag påbörjade dagen med ett dopp i poolen. Jag älskar min pool! It´s mine, my prescious!!! Jag vet att folk tror att vi har skaffat den för barnens skull men inget kunde vara mer fel. Poolen är min stora kärlek oavsett väderlek, nästan. Klart, är det minusgrader så är jag så lagom entusiastisk. Men annars…

Efter den hemska upplevelsen i tandläkarstolen var det dags att tillbringa eftermiddan med Carina i Knallerian. Vi började med lite shopping då jag inte fick äta på 1 timme. Jag tänkte hålla mina fingrar i styr men hittade ändå ett par väldigt fina kjolar och klänningar, och lite hårprylar med strass. ”Jaså, blir det fest?” frågade expediten glatt. ”Livet är en fest!” sa jag. ”Dessa tänker jag använda till vardags. Jag är lite glitter och glamour-tjej.” Det gillade hon. Vi fick även en varsin fin väska på köpet.

Innan vi visste ordet av var det dags för naglarna. Jag bestämde mig för att få blodröda sådana, att matcha min sommarklänning. Carina fick lila. Vi blev så fina och sexiga Jag skjutsade hem henne, handlade på Willys och kom hem vid 8-tiden. Så fort tiden flyger när jag är med Carina, det är helt otroligt.

Imorgon blir det taccos. Zaches älsklingsrätt. Och Cesca har Emma på besök till på torsdag. Jag ska tillbringa dagen – i poolen På onsdag besök hos en vän. På fredag pubafton med älskade Anna i Göteborg. Vi ska hitta en uteservering dit solen lyser, någonstans vid saluhallen tänkte vi. Jag längtar så att få träffa henne igen.

Hittills har jag haft bra väder, trevliga dagar och underbara människor som ingredienser på min semester. Jag mår så himla fint.

Klyschéer

Det är allt bra lustigt vad man eller kvinna kan komma att fundera på då man eller kvinna steker köttfärs…

Idag skulle jag laga taccos till brunch. Eftersom det är bara jag som är vaken okristligt tidigt, äter vi brunch istället. Jag plockade upp alla tillbehör vid 11-tiden och satte igång med stekningen av köttfärsen. Inte för att jag vet hur men tankarna far till något så konstigt som de s k klyschor, enligt Wikipedia ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Det var definitionen.  Jag kom att tänka på hur oförtjänt dåligt rykte klyschor har. De är ju trots allt uttryck för allmänmänskliga företeelser, så vanliga att de blivit huggna i sten. En av dessa som jag har funderat mycket på i mina dagar är: ”Min fru förstår mig inte!” sagt av en otrogen man till sin älskarinna. Klyscha! skriker folk. Jaha – så?

Det är enligt min mening helt självklart att hans fru inte förstår honom. Hur sjutton ska en kvinna kunna begripa sig på en karl!? Det är en bedrift i klass med att bestiga en K-etta, om inte helt enkelt omöjligt. Likaväl som en kvinna inte ska tro att en man ska kunna förstå henne. Jag har under alla mina köttfärsstekarfilosoferingar kommit fram till att det helt enkelt inte är meningen. Vi SKA inte kunna förstå varandra, hur kul vore det på en skala om den andre alltid förstod allt? Trist.

Vi ska däremot vara helt tokiga i varandra, inte kunna leva med eller utan varandra, irritera oss, älska till vanvett, bli skogstokiga på och svära ve och förbannelse över – men inte något så enkelt, komplicerat och trist som – förstå. Men framförallt och huvudsakligen ska vi respektera varandra. Det vi inte kan förstå kan vi både älska och avsky, men måste respektera.

Så klyschan består egentligen inte i att den stackars otrogne mannens fru inte förstår honom, utan i att han eller älskarinnan tror att hon kommer att göra det. Det man borde bortom passionen be om är – respekt.

Hm, vad funderar ni på när ni steker köttfärs?

Internet dejting

Igår var det otroligt vackert ute. Jag har tillbringat dagen med att sola och bada. Det kan inte hjälpas, har man bara 4 veckor lediga per år så måste man passa på när de råkar faktiskt vara fina. Mina senaste 4 semestrarna regnade bort. Det går inte i ord beskriva hur besviken jag blir, jag går ju på solbatterier som bekant. Får jag inte mina soltimmar så drabbas jag till slut av diverse influensor, även svinvarianterna. Vis av egen erfarenhet ligger jag i solen så fort det finns en chans, alltså.

Igår var en sådan dag som bara måste tillbringas i solen. Jag drog på mig bikini och låg omväxlande i poolen och på gräsmattan. Jag njöt. Livet kan inte på något vis kännas tråkigt en sådan dag. Helt plötsligt hör jag en bil köra ner på vår infart. Eftersom vi bor in the middle of nowhere betyder det antingen att det är någon jag känner eller någon som har kört vilse (vilket händer hundra gånger oftare än den förstnämnda varianten). På infarten står en Mercedes. I den sitter en herre, 55 bast, med ett stort leende på läpparna, kollar på mig och säger absolut ingenting. Jag ger tillbaka med samma mynt. Ler. Herren ler. Jag ler. Till slut säger jag lite frågande: ”Hej?” Herren fortsätter att le och säger: ”Ulrika?”

Ja, eftersom vår granne heter så och inte jag, navigerade jag herren dit istället. Han verkade inte vilja åka. Såg allt lite besviken ut. Men jag kan inte hjälpa tanken: tar man verkligen inte reda på hur ens dejt ser ut innan man ger sig iväg? För jag kan inte tro annat än att herren var en nät-dejt. Hade jag varit singel eller bara sugen på en affär så hade jag kunnat säga – ja, visst ) – och han skulle bli rökt =D Nä, ska folk dejta via internet så borde de verkligen se till att komma till rätt person. Hm, undrar om jag vågar tala om det för Ullis. Och tänk om de blir ihop! Nå, den dagen den sorgen =D

Pool-tid

Det är supergrått ute, andra dagen i rad. Det gör inte så mycket eftersom jag ska iväg till Göteborg med Cesca, Emma och Carina och shoppa. Jag måste ju ha presenter med mig till Tjeckien. Både min mor och min syster fyller år just då, lilla Helena har jag lovat en fönsterlampa, Peter som har inhandlat en flagga åt mig ska få en älg (de är väldigt eftertraktade nere på kontinenten ) Så förhoppningsvis kan jag låta bli att köpa fler kläder åt mig och spara en del av slantarna till morgondagens helkväll med Anna.

Det som är tråkigt med vädret är att jag ju går miste om värdefull pool-tid! Det finns bara 2 sorter tid i min semestervärld: pool-tid och annan tid. Och går jag miste om den så måste det kompenseras Min goa vän Lisa tyckte att det var väldigt snyggt ord, och kanske borde det införas i SAOL, så viktigt tycker då jag att det är. Jag har dock respekt för att man kan tycka olika om den saken

Cesca fryser.

Åh så skönt

Alex och Zache.

Vera i somras.

Visst ser man klart och tydligt hur viktigt det är med pool-tid?

Att ha en kompis

Vet ni hur det känns att ha en kompis? Jag skulle tro att de flesta har kompisar. Åtminstone en. Eller väldigt många. Själv har jag flyttat så många gånger i mitt liva att jag aldrig hunnit få eller lyckats behålla kompisar. Jag har aldrig svårt att få nya bekantskaper – men därifrån till en riktig kompis är steget ibland ganska långt. Och ibland inte. Ibland träffar man en människa som bara greppar tag i ens hjärta och inte släpper taget. Direkt, utan dröjsmål. Man bara vet att den här personen har jag valt att få ha i mitt liv, någon gång på andra sidan.

Jag är en lyckligt lottad tjej. Efter alla dessa flytt och alla uppbrott kom en människa in i mitt liv och bara tog tag i mitt hjärta – och stannat där. Nu bor hon där för alltid. Det spelar ingen roll om jag är ledsen eller glad, om jag jobbar eller är ledig, om jag hittar på att bada i poolen eller gå på stan – hon är alltid redo att hänga med mig och hitta på både roliga saker och dumheter. Det tog mig nästan 50 år att hitta henne men den väntan var värd varenda sekund. En besläktad själ som man bara hittar väldigt sällan i livet, ibland aldrig.

Idag kom hon med en present till mig. Helt utan anledning och orsak gav hon mig en blå mugg med texten:

”Du är speciell för mig. Du får mig alltid att må bra och din värme och omtänksamhet gör mig lugn och trygg. Jag saknar ditt sällskap när jag är utan dig och du är alltid lika viktig för mig. Tack för att du finns.”

Jag älskar dig Carina. Aldrig kommer jag låta dig försvinna ut ur mitt liv

”

Den nästsista semesterdagen

Om jag ville beskriva den senaste veckan så skulle inlägget bli milslångt. Alla de upplevelser jag har varit med om i Tjeckien under 5 dagar går inte ens att göra rättvisa i ord. Jag ska därför hålla orden få och korten många, och låta dessa tala.

Resan började hos en vän från gymnasietiden som jag inte hade sett på 30 år. Jirinka och hennes söte son Ondra gjorde 2 dagar till en underbar vistelse i en vacker stad i nordöstra Tjeckien, Hradec Králové. Vi promenerade i gamla stan på natten, åt underbar tjeckisk mat, tog ett glas portvin på balkongen, åkte ångbåt, badade på nudistbeachen och besökte gammalt slott…

Cesca, jag och Jirinka vid slottet.

På puben åt vi god mat.

Jirinka och jag på ångbåten.

Cesca med marsvinet Ferda.

Ondra.

Efter den underbara vistelsen i Hradec Králové åkte vi till mormor och hjälpte till med trädgården och djuren. Sista dagen var det dags att åka till syrran och hennes barn.

Helenka a Cesca i trädgården.

Tvillingarna käkar grillade burty. Jindra – pojken – var störtförtjust i Cesca och följde efter henne som ett plåster ) Hon som ÄLSKAR barn

Om intresse finnes, fler kort finns att beskåda på FB.

Poolparty

Igår hade vi våra goaste vänner Carina och Nicke på besök hos oss. Jag minns tydligt att jag förklarade för Nicke hur man på ett enkelt sätt tar sig hem till oss sist jag såg honom. Jag sa å det bestämdaste att man ICKE får använda GPS då den ofelbart leder en in i skogen till en gammal bondgård. Folk bör lära sig lyssna…

Nicke ringde en halvtimma efter bestämd ankomsttid. Han var vid en gammal bondgård i skogen. I bakgrunden hördes både Carina och Lill Babs och Nicke lät lätt stressad. Jag kunde inte hålla mig för ”hade du inte lyssnat när jag förklarade sist?” förmaningen. Han stängde av Babs (Carina har ingen sådan funktion inprogrammerad ännu ), höll sig till mina instruktioner och inom kort stod de på vår garageuppfart.

Hela eftermiddag och kvällen var som vanligt helt hysterisk. Vi åt och drack och badade i poolen, och hela tiden skrattade vi så vi kikna. Vid midnatt kom chauffisen Samuel och skulle hämta festfolket. Jag ville bada. Carina trodde att jag skämtade men jag skämtar ALDRIG när det gäller vistelse i vatten Jag hoppade glatt i det varma vattnet, sen Carina och sen lyckades vi få in alla tre herrarna, en efter en, med hjälp av ”are-you-chicken?” metoden I bara kallingarna guppade vi omkring, dränkte varandra och förde liv. Och vi hade så roligt! När Samuel började få en lätt turkos hudton klev vi upp, tog en sista vickning och sen åkte de hemåt. Nåväl, de påbörjade sin resa med en rivstart upp på Ulrikas uppfart, tvärnitade, backade ner igen och Samuel hördes ropa: ”Det var Nickes feeeel!” hur det nu skulle vara möjligt. Jag gissade på att han var så stelfrusen att han fick kramp och inte kunde vrida på ratten Vi tjöt av skratt och det gjorde de i bilen också.

Skratt från första till sista sekunden. Vi har det så härligt tillsammans att man kan knappt tro att det kan vara sant. Vilka vänner vi har fått!

Första arbetsdagen

var varm, vacker, solig, spännande och helt ok faktiskt. Tänk att jag har ett jobb där jag inte får någon ångest sista semesterdagen! Visst är det otroligt, fantastiskt, härligt? Jag knatade upp klockan sex och med hela familjen sovande gjorde mig i ordning i lugn och ro, tog min proteindrink, gick ut på bron där solen redan skapat 20 grader varmt. Sommaren när den är som bäst.

Jag körde i solskenet till Kinna sjungandes Sunshine on my shoulders till tonerna av John Denver strömmande från bilstereons högtalare. Jag hade vit sommarklänning, solbrillor och ett leende på läpparna hela vägen till kontoret. Camilla var redan på plats. Vad vi tjötade!! Det var så roligt att få se tösen igen Jag blev uppdaterad. Pratade men Elaine. Tog kaffe med biståndsfolket, åt lunch i solen, pratade med brukare… Och klockan 4 plockade jag ihop, körde hem i 30-graders värme (tack gode herre för AC!) och efter ankomsten hem hoppade i poolen innan man kunde säga ”klortablett”. Cesca sprang genom vattenspridaren (var får den ungen alla sina idéer ifrån?? ), jag badade och solade och tog ett glas rosé. Och sittande på uteplatsen bland alla mina blommor och barn kan jag inte hjälpa tanken: vad haf raj gjort för att bli förtjänt av ett så underbart liv?

Hm, släktdrag?

Men det är väl som en vän säger: ”Det är inte förtjänst Nickie, det är nåd!” c”,)

Nu har dessutom Cesca och hennes galna morsa bestämt att vi ska pierca naveln, tillsammans ) Ja, det kan vara 50-års kris. Men det gör det samma så länge jag är så oförskämt lycklig.

När drömmar brister

Jag började jobba på måndag och mådde hur bra som helst. Jag har haft en toppensemester, jag var utvilad, solbränd, och nöjd med livet på alla sätt. Jag har även lyckats gå ner i vikt nästan allt det jag hade gått upp första veckan. Jag kände att jag strålade. Många kommenterade det också och jag var bara – glad. Det tog en dag så var läget helt annat.

Jag sökte 2 utbildningar till hösten. Lingvistik, avancerad kurs, eftersom jag drömde om att en vacker dag kunna bli doktor i ämnet. Och ledarskap, för att eventuellt en dag kunna bli chef. När det gäller lingvistiken fick jag för en vecka sen brev med beklagande att den blev felaktigt annonserad som distanskurs – den ges bara som campusutbildning. Och eftersom jag var tvungen att sluta sist p g a brist på studielån (jag får inget mer – är för  gammal för att kunna lära mig något i statens ögon) så blev det alltså kört.

Igår kom besked om den andra kursen. Jag anses inte ha behörighet. Jag har 220 akademiska poäng men jag är inte behörig…

Jag åkte rakt ner i avgrunden. Hela tiden har jag tänkt att senare, då kommer jag ha tid och möjlighet, då kommer jag bli det jag drömmer om. Nu är det senare – och det kommer aldrig bli möjligt. Från det att jag blev placerad i fel linje på gymnasiet har mina framtidsdrömmar bara kommit på skam. Jag blev varken lärare eller jurist. Sedan kom jag på hur exceptionellt bra jag var på språk, i all synnerhet grammatik och syntax, men alltid när jag försökte sadla om, vända, göra det jag har den största begåvning att göra, alltid får jag krokben av livet.

Det är för sent. Läser jag in behörighet för chefsutbildning så kommer jag bli klar lagom till pensionen. Och min största passion – lingvistiken – är alltså kört helt om jag inte ärver eller vinner några miljoner….

Jag insåg nog inte förrän nu hur mycket detta betydde för mig och hur definitivt beskedet var i min ålder.

Man har drömmar, och det gör så ofattbart ont när de brister. Jag kommer förbli en helt vanlig underbetald soctant, och jag kan inte göra ett skvatt åt det längre.

Ett steg i taget…

På något sätt måste man alltid gå vidare oavsett bakslag och det kan ju tyckas ganska obeffintligt att grämja sig över en utebliven utbildning. Det finns viktigare saker i livet. Jag har dem som älskar mig, de är friska och mår bra, jag har allt jag behöver för att själv klara mig alldeles utmärkt. Merparten av jordens befolkning har det inte. Jag tillhör de privilegierade. Men det hör ju till människans genuppsättning att ha framtidsplaner och drömmar. Så efter mycket peppning loggade jag idag in på studera.nu och skickade en förfågan om behörighet. Hur kan det komma sig att min utbildning inte räknas, att mina år med arbetslivserfarenhet inte räknas? Vi får se om jag får ett svar men jag känner att nu har jag i alla fall gjort något för att påverka.

Det finnas andra bekymmer likaväl. Alex dator har återigen packat ihop och trots att han behöver en för sina studier så tänker vi inte köpa en ny till honom. Troligen pallar de inte för att spelas på 24/7 och då får herren klara sig utan. Vi har inte råd att skaffa en ny lap top till varje barn varje år, vi är inte miljonärer.

Tinis har hittat ett litet hus i Dalarna som hon sååå gärna vill ha men får inget lår eftersom hon har en betalningsanmärkning. Så nu ska hon få låna från Bluestep – resten får vi låna till henne så länge. I vår försvinner anmärkningen och då kan hon kanske ta över lånet.

Det är väl helt enkelt så att vi inte är ämnade att vara rika. Men vi har hälsan och vi har varandra. Och det är ju inte alla som har det.

 

Kärleken

är störst av allt….

Oavsett religion, bakgrund, uppväxt…. Kärleken är störst. Jag sitter ute på min vackra uteplats. Det är ljust, varmt och underbart somrigt. Vi grillar korv, lyssnar på Tina Arena och planerar vår trädgård. I morgon ska vi hälsa på Zache och ta ut killen till en pizzeria. Vi ska se hans uppträdande (jag är säker på att grabben kommer att få en Oscar en vacker dag), vi ska bada i havet och vi ska vara somrigt lyckliga, jag, Magnus och Alex.

Cesca har en ny android-mobil och en kompis på besök. Alexander längtar efter sin flickvän.

Och störst av allt är kärleken….sa de vise. Jag tänker på Melinda, min älsklingstjej. Jag tänker på Jirinka som jag nyligen hittade efter 30-års tystnad. Hennes son Ondra som blev kär i Cesca – och hon i honom.

Jag tänker på Melindas mamma Carina, min älskade vän.

Jag tänker på min f d kollega och älskade vän Anna, jag saknar dig! Jag saknar Melinda, Carina, Jirinka…. som jag älskar er alla, mina goa fina flickor!

I skuggan av mina brustna drömmar finns den, kärleken. För att påminna om vad som är viktigt, vad som räknas. Jag bryr mig inte om jag aldrig lyckas nå mina drömmar bara jag får ha er kvar i mitt liv. För störst av allt är kärleken.

Färdigdeppat

Nu är det klart. Jag har deppat färdigt. För man kan ju inte deppa ihop hur länge som helst. Det måste ta slut, ju förr desto bättre. Men på ett sätt är det också bra om man deppar färdigt liksom och känner att nu är det dags att gå vidare. Så känns det just precis nu. Jag går vidare.

Igår kom jag hem till en superledsen och arg Cesca. Hon är med på en internetsida som heter Bilddagboken och någon som inte ens vågade skriva sitt namn skrev otrevliga saker i hennes gästbok. Bara för att vara taskig, för att ens egen självkänsla skvalpar nere i fotsulorna. Så jag tog tjejen ut till stan. Vi åkte till UVX och gjorde en varsin navelpiercing. Sen åkte vi till Knallerian, vi köpte en fin tröja åt henne, fikade i Wayn´s och sedan fixade jag mina naglar knallrosa. De ska ju matcha merparten av mina kläder har jag tänkt Cesca piggnade till och blev jätteglad för piercingen. Jag med för den delen. Har försökt en gång tidigare men fick inte såret att läka ihop. Det ser så mycket bättre ut denna gången.

Idag hade tösen sin allra första dejt. Internet dejt!  Om jag var orolig så går det inte i ord beskriva vad hennes far var! Han tvingade henne att smsa en gång i halvtimme och sen skulle han ha mig till att i egenskap av hennes mor dra ur henne allt som hände på dejten. Jag sa som jag tyckte: löjligt, skärp dig! och frågade bara om hon hade trevligt. Det är ju det som räknas med en första dejt

Jag kom hem tidigt, tog ett dopp (vädret är helt enkelt enastående!) och jag insåg med detsamma att nu har jag sörjt klart. Jag ger det lite tid. Kanske hittar jag en utbildning, kanske inte. Vi får se. Just nu ska jag njuta av sommaren och livet. Min trädgård börjar arta sig. Det blommar helt otroligt i alla rabatterna, och alpinumet är på god väg. I helgen när glina är på Liseberg med Tinis ska jag allt jobba i trädgården. Hoppas att vädret blir fint.

Ja, jag har deppat färdigt. Jag mår ju trots allt alldeles ypperligt bra kära vänner. Jag och alla jag älskar är friska, glada och vid god vigör. Vad mer kan jag önska mig?

Fel

Hela jag känns fel. På något sätt har allt gått mig emot under den sista tiden. Mina planer på att läsa var ju det största bakslaget. Men även småsaker. Små irritationsmoment på jobbet och hemma. Folk som anser saker och ting och som min vanligtvis goda självkänsla till trots får mig att känna mig – fel. Fel kläder med fel färger, fel hårlängd, fel frisyr, fel på mitt utseende och beteende. Droppen varb nog piercingen som jag och Cesca gjorde i tisdags. Jag ser blickarna, hör det underliggande ogillande. Är man snart 50 bast så ska man ha tråkiga tantkläder, helst med tillhörande huckle, aldrig visa en endaste kroppsdel, klippa sitt tunna hår i tantfrisyr och se allmänt sjuklig och trött ut. Det går inte an att ha rosa klänningar med stora blommor, stora örhängen, högklackade skor, midjelångt hår och piercing i naveln. Då är man fel.

Sen är ju förstås detta med beteende. Jag bryr mig om mina kollegor och vänner. Jag är inte tyst, jag säger oftast vad jag tycker om någon efterfrågar min åsikt. Ibland tyvärr även utan. Det går heller inte för sig. Jag syns och hörs för mycket. Det är inte rätt, man ska vara tyst och låtsas att allt är bra. Lite så där beige, lagom. Sen kan man gärna snacka skit om chefen bakom hennes rygg, då är man lojal och bra.

Jag funderar om jag nu skulle ge efter och anpassa mig. Klippa håret, skaffa bruna blusar och fotriktiga skor, sluta sminka mig och börja beklaga mig över min hälsa och den usla ledningen vi har. Jag funderar en stund och inser att då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. För det är i så fall precis det jag har gjort – dött som den jag faktiskt är. En kvinna som älskar mode och smink, som tycker att det hennes långa tjocka hår passar alldeles utmärkt ihop med hennes ålder, som tycker om att prata och skratta och synas. En som bryr sig, som är gladlynt och lite tokig och inte vill ge efter för varken sjukdomar eller fördomar.

Gör jag någon illa genom att vara jag?

Counting my blessings

Satt ute på min uteplats i kvällssolen. Jag lyssnade på Lars Winnerbäck och Kajsa Stina Åkerström och jag funderade. Ibland är det faktiskt helt otroligt, fantastiskt och nödvändigt att få sin uppfattning ifrågasatt och upp-och-ner-vänd. Man upptäcker nämligen en massa saker som man inte förstod innan.

Jag har som sagt aldrig hunnit få vänner eftersom vi alltid flyttat runt. Däremot har jag alltid blivit ifrågasatt. Min annorlundaskap har ju inte kommit nu som en blixt från en klar himmel. Jag har kommit från ett annorlunda land, med helt annan kultur, med sötvattenpärlor i håret, kläder som minde om ett tidigare sekel och talandes ett språk som ingen nånsin hört talas. Inte i Rengsjö i alla fall. Snacka om annorlundaskap. Folk kom från när och fjärran för att titta på mig. Och det var inte 16-hundratalet, detta var Sverige 1981.

Van att vara annorlunda valde jag min väg med omsorg. Jag ville bli en god människa men mig själv trogen. Fortfarande bärandes prylar i håret, med annorlunda klänningar och smycken och skor med superhöga klackar. Målet var att omgivningen inte skulle längre se den ytan utan se det som är under, innuti….

Och jag har vandrat. Jag har på alla ställen där vi bott fått en vän, slagit en rot. Mina flickor i Norrland och Dalarna, Annika och Git i Örebro, Lisa, Anna och Elida i Göteborg, Carina och Elaine i Mark…. Sen har jag ju alla mina pepparflickor som jag drog ihop i kampen mot vikten. Från alla Sveriges hörn och som jag älskar och längtar efter i alla väder. Jag har dessutom en nyvunnen vän i Tjeckien, Jirinka, som jag gick i gymnasiet med men inte uppskattade förrän nu.

Rätt som det är kommer min bakgrund fram. Mina vanor, min smak, mina idéer. Det beiga som inte förstår eller tycker att jag är för färgstark, för högljudd, för – annorlunda. Men hör och häpna – då dyker det upp ett helt gäng vackra starka underbara svenska kvinnor och står upp till mitt försvar. De som ser det som finns under ytan, som inte räds det som är annorlunda utan betraktar det som intressant och roligt, de som förstår människan under den glansiga rosa ytan på högklackade skor.

Helt plötsligt sitter jag ute i den svenska urskogen, med en vacker uteplats, solsken klockan 11 på kvällen och betraktar mitt liv. Och jag inser att jag har fått vänner. Riktiga vänner. Vilken helt ofattbar lycka.

Tiden rusar

Innan man vet ordet av så har det gått en vecka.

I helgen har vi haft besök av Tina. Hon kom på sitt årliga besök för att ta alla sina syskon till Liseberg. Filip stannar hemma med mormor och Tina tar hela skocken med sig till Göteborg, vilket uppskattas. Tyvärr har hennes husaffär gått åt skogen. Samma dag hon fått alla lån beviljade dök det upp en annan köpare och bjöd över henne. Hon var superbesviken. Men det kommer säkert fler hus…

Så mormor tog Filip och åkte till Carina och Melinda. Eftersom vi skulle få fler goa besök så kunde vi inte stanna kvar så länge men de små liven hann blåsa bubblor i alla fall:

Ungarna kom hem mitt i natten som valigt, nöjda och glada. Och så kom Lisa

Precis som alla andra som får hålla i vår ödla blev även Lisa lite förälskad i killen Dels är han ju snygg, och så är han så snäll och klappvänlig

Vi satt uppe på kvällen och tjöta till sent. Sen fick Lisa låna Samuels rum och Marcus fick sova i Ales rum. Det är då tur att vi har så pass många sängplatser i vårt lilla hus.

Tina och Filip åkte tidigt på söndag morgon. Det var en hopptävling i Värmland som väntade. Men helgen har varit toppen på alla sätt.

På måndag blev det så återigen ett vackert väder. Jag åker hem tidigt på dagarna och hoppar in i poolen utan att tveka en sekund. Igår fyllde jag ju dessutom år. Jag stack hem tidigt och vid ankomsten upptäckte jag en väska, inte helt olik min. Carina? sa jag frågande. Vi skulle ju träffas på fredag istället! Nej då, familjen Bergström var redan där. Delar av den i alla fall, resten kom senare Vad många fina presenter jag fick! Tjusigaste var nog trädgårdsredskapen och grodan för min damm, men jag fick även min älsklingsläsning – Nordisk kriminalkrönika - som annars brukar dimpa ner till jul.

Flower-power!

Metallica tröja.

När alla åkt hem tillbringade jag så resten av födelsedagen i poolen

Det blir till att åka hem tidigt idag igen. Det är varmt som bara den ute och jag kan ju jobbaöver nån annan dag, när det finns massor att göra och det regnar utanför mitt kontorsfönster. Idag är det bortkastat liv att sitta inspärrad

Att leva en dröm

Tänk vad värdelösa ungdomsserier kan emellanåt sätta griller i bollen på en….

Jag satt och tittade lite halvslött på Hannah Montana. Tänkte egentligen kolla på Ernst men det är friidrotts EM (trista värld!!) och det blev följaktligen Hannah. Zache fick bestämma. Men rätt som det är säger tjejen en tänkvärd sak: ”Everybody has right to a chance to live their drem!” Att leva sin dröm. Även om så bara för en dag eller för en timme…

Jag började genast fundera, kugghjulen gick fullkomligt varma. Om jag skulle kunna det – vilken av mina drömmar skulle jag välja att leva? För det finns ju en hel drös. På 49 år hinner man drömma en hel del. Men skulle jag vilja ändra för alltid?

Jag tänker på alla mina yrkesdrömmar. Den äldsta som jag har haft sen jag var en liten tös: att bli lärare i tjeckiska och litteratur. Jag skaffade skrivböcker, förde klassbok, gav betyg…det vackraste ordet var ”fröken”. Eller den jag fick på högstadiet – arkeolog. Sedan jurist….men det blidde soc-käring istället. Jag fick inte välja själv…

Eller drömmen om att bli dansare. Jag dansade klassisk balett med rosa tå-skor. Jag visste vad pas-de-deux var och kunde hela Svansjön. Senare sadlade jag om till latinskt och ännu senare till jazzdans. Men jag hade fel på en höft och fick inte anstränga den. Jag blev aldrig dansare, men jag älskar all dans och ser gärna både Svansjön och Riverdance och Cullbergbaletten. Det kvittar. Kanske skulle jag bli dansös för en dag?

Jag drömde om att bo i Australien en dag. Bland alla vackra djur, alla livsfarliga och fullkomligt gudomliga reptiler. Kanske träffa en Steve Irwin. Leta diamanter, leva i outback. Ha odlingar, bli landskapsarkitekt, pilot eller modell…

Drömmen om lycka. Skulle jag välja att leva en av dessa drömmar?

Som jag ser det nu så har jag ändå, trots allt, levt en dröm. Hittills vill säga. Jag har en bra man, underbara ungar, barnbarn, bra jobb, vi klarar oss, och jag har massor av goda vänner som jag älskar. För det viktigaste är ju ändå kärleken. Och den har jag fått i massor.

Jag skulle gärna vilja prova leva någon av mina drömmar – men bara för en dag. Sen vill jag tillbaka till mitt sköna liv. Det kanske inte är perfekt, men det är bara mitt.

Med en längtan

”Chocolate, är du där?” hoppade raden upp på chatten. Jag visste med det samma vem det var och log för mig själv. Bara en person kallar mig Chocolate, en mycket god vän. Vi utbytte några rader om livet i allmänhet och dess mening i synnerhet. Platon skulle jubla. Känslan infann sig att det var då hemskt länge sen vi hade en chans att umgås och prata. För vi pratar så himla bra, min vän och jag. Vi förstår varandra utan ord ibland, och vi känner den andres sinnesstämning. När samtalet var över kände jag det som om det uppstod en tomhet. Tänk att få ha den chansen oftare, att få prata. All lyfta varandra, bekräfta, inspirera…För jag tror att det är det vi gör, vi inspirerar. Till eftertanke, mestadels.

Jag gick resten av dagen och funderade på hur jag ska bära mig åt för att fylla det tomrummet som blev till. Tomrum väcker mig alltid till aktion, till tanke och gärning.

Å andra sidan kan man ju bara få känna tomrum och längtan efter något obestämt. Man måste inte alltid fylla sitt inre , ibland kan det vara nyttigt att låta bli. Och bara fundera.

Mina tankar gick till min nyvunna vän hemma. Framförallt hennes son. Han föll pladask för min dotter som inte är så vidare mycket intresserad – och dessutom kan de inte ens kommunicera vettigt med varandra. Han kämpar med engelskan och hon blir bara trött på att behöva förklara allt. Killen blir vissen. När allt man skriver får svar ”ok” så är det nog färdigkommunicerat. Det är inte min sak men jag tycker synd om honom. Jag önskar så att jag besatt magiska krafter och kunde i ett slag få folk att förstå varandra.

Den första på min lista skulle då vara jag själv. Med hela min själs ansträngning kan jag nämligen fortfarande inte förstå vissa människor. Jag har hört argumentet att man inte ska förstå för då håller man med. Det tycker inte jag. Bara för att jag förstår hur någon tänker när de förklarar krig eller slår ett barn betyder inte att jag varken håller med eller skulle kunna förlika mig med liknande gärningar. De flesta av dessa är dessutom frukten av brist på – förståelse. Ja, hade jag fått välja en ”superkraft” så hade det varit ”att förstå”.

Kanske är det så även med min vän. Jag tror att vi förstår och eventuellt pratar vi ändå om olika saker. För man kan aldrig exakt befinna sig i andra människors skor. Det går helt enkelt inte.  Men så länge våra samtal leder till inspiration och längtan efter fler istället för olust och osämja så duger det mer än väl.

Drama queens

Är det något jag har väldigt svårt för så är det hysteriska människor. Drama-queens. Attention whores. Kalla det vad ni vill. Att alltid vara värst, att alltid söka överträffa alla andra även på bekostnad av sanningen, att alltid vilja ha uppmärksamhet till vilket pris som helst. Jag har svårt för dessa. Jag försöker alltid intala mig att det finns orsaker, genetiska eller miljöbetingade, men likt förbaskat anser jag att en tänkande människa borde inse att hon beter sig löjligt. Det märkliga är att inte alla ser det på detta sätt. Allra helst inte män.

Det låter nu som en tvättäkta fördom och generalisering, och möjligen är det just vad det är, men de är i vilket fall som helst baserade på mina egna erfarenheter. För hur många gånger har jag inte bevittnat en kvinna som brister ut i krokodiltårar, är nära att svimma eller skriker som en hysterika – och vips finns där en prins som kommer till den fagras undsättning. Medan jag förbluffat ser på och undrar – hur kan en intelligent varelse bete sig så barnsligt – och en annan gå på det??

Jag har 3 sådana i min egen släkt. De skriker, svär, trampar mentalt på sina män, beter sig, kallar sina partners saker jag inte skulle använda i varken tal eller skrift, rusar ut och smäller igen dörrar - och deras män är fullkomligt galna i dem. När striden rasar som värst kan de utbrista lite tyst att de önskar att deras kvinnor vore som jag – men jag vet att då skulle de inte älska dem så till den milda grad. Medan jag står där, förbluffad, och undrar om min lugna tysta eftertänksamhet är möjligen det tristaste en man kan tänka sig leva med. Visdom är inte sexigt.

Jag vänder på tanken. Killar säger alltid att tjejer faller för macho-typer. Inte snälla försynta killar som har mycket att ge. Det har jag svårt att tro – men vet ändå att det ligger sanning i det. Jag blir alltid lika paff när jag ser hur tjejer behandlar snälla killar – och sedan faller för någon vars ego är större än det mesta man kan föreställa sig. För mig har alltid varmt hjärta och humor varit det sexigaste, mest attraktiva som finns. Godhet. Och nej, det kommer inte med åldern. Min första kärlek när jag var runt 10 bast var sådan, och alla de efterföljande.

Så på tal om förståelse – jag skulle vilja förstå. Vad är det vi människor dras till när den andre beter sig illa, behandlar illa, talar illa? Vad faller dessa män för – och älskar vanvettigt i hela sitt liv – hos en kvinna som beter sig som en bortskämd princessa på tre fyra år? Som blir trampade på och kommer tillbaka för mer? Någon som kan förklara? Företrädesvis en man …

Dusinko

Det finns vissa saker som man aldrig kan återuppleva på samma sätt när man lever sitt liv på ett annat språk än sitt modersmål. Alldeles oavsett hur bra man lär sig, hur väl språket känns och sitter i ryggmärgen, känslor förknippade med ord och uttryck blir aldrig samma, aldrig kännas på samma djupgående sätt. Känsloladdade ord, som svordomar, fula ord, känns aldrig riktig så fula på ett annat språk. Därför har vi invandrare så lätt för att svära, använda dem i tid och otid. För oss betyder de känslomässigt lika mycket eller lite som resten av alla ord.

Samma sak gäller ord som är laddade med andra känslor, som kärlek. För att förstå skillnaden kan man helt enkelt säga först ”jag älskar dig” och sen ”I love you”. Visst känns det hel annorlunda, inte alls lika djupt och kärleksfullt? Jag har nu också upptäckt att våra diminutiver är ord som inte går att ersätta för mig i mitt känsloliv. Vi böjer namn och smeknamn och för den delen så gott som alla substantiv för att ge dem lite mera intim, kärleksfull klang. Som ”lilla gumman”.

När man sedan hyser varma känslor för en person så blir det smeknamn för hela slanten. Som ”lilla katten” eller ”lilla själen”. Visst låter det urlöjligt? Men när man tar det på originalspråket: ”kocicko” eller ”dusinko” blir det med ens en helt annan femma. Jag smälter och så gör min själ. Det är nu 30 år sen någon kallade mig ”pusinko” och jag hade ingen aning hur mycket jag saknade dessa vackra ord förrän alldeles nyligen. Jag hittade nämligen min kompis Jirinka igen, efter 30 långa år. Vi blev som tvillingsjälar med en gång och dessa ord betyder så mycket när de uttalas av en person man håller så mycket av och hyser så starka känslor för.

Kärleksfulla smeknamn på det egna språket är en gåva man inte vet att uppskatta som man borde. Ni kan ta mitt ord för det. Så njut alla ni som har den förmånen att en älskad person har gett er kärleksfulla namn som ni får höra uttalas med tillgivenhet. Tänk – det finns de som inte har den turen. En anledning till lycka så god som andra.

Själv sparar jag dessa i en liten minnesficka i huvudet och tar fram dem på nätterna när sömnen har svikit mig. Då hör jag hennes röst viskande: ”Sov så tryggt, min strålande lilla polstjärna” och det känns med detsamma inte alls lika ensamt och övergivet längre.

Jirinko, hvezdicko má zárivá, kde bych byla bez tebe?

I Vilda Västern

Ingenting kan få mig så lycklig som att få vara i Vilda Västern bara en endaste dag. Jag har den märkligaste känslan av att vara hemma, att tillhöra. Jag går lyckligt runt utstyrd till cowgirl, squaw eller glädjeflicka och jag mår så förträffligt bra. När vädret är fint och man dessutom träffar goda vänner då kan ingenting i världen överträffa en sådan dag.

Ja, här kommer en berättelse i bilder från indian-squaw ”Det obrutna hjärtat” som min vän Jirinka kallar mig numera Någon som tvivlar på att vi hade en underbar dag?

Cowboy med ett sockerkanderat äpple.

Den snyggaste sheriffen i stan.

Sheriffen med sqaw )

För mycket av det goda?

På jakt….

Han hittade den….

Och med en trofé.

Utanför whiskyfabriken.

Ja, vad ska man säga? Det Obrutna Hjärtat vill hemskt gärna komma tillbaka nästa år, och nästa…

Vi träffade även min goa pepparkompis Cissi. Vi tog nån öl och når glas vin, barnen vaskade guld och rånade banken, och vi hade en toppendag tillsammans. Snart drar jag till Råby på nästa peppisträff dessutom.

Som sagt: en av de bästa dagarna i sommar.

Augusti

En titt ut genom mitt fönster säger: HÖST. Det är den första augusti och regnet bara öser ner därute. Det känns som att sommaren är slut – fast det tror jag inte riktigt. Jag är säker på att den kommer tillbaka igen och stannar till oktober. Men just idag är jag tacksam att jag har ett varmt och torrt ställe att vara på. Och att vi var på High Chaparall igår, när det var fint väder. Det är bara Zache hemma, alla de andra är hos kompisar och flickvänner. Cesca i Göteborg där hon deltog i vattenkrig igår och killarna hos sina tjejer.

Augusti betyder att Zache fyller 11 år. Bara 2 år kvar så är han också tonåring! Inte klokt. Min lille bäbis med snenacke och en massa allergier växer han med. Han är den siste i vår familj som fyller på länge. Sen kommer Cescas Sweet 16 i december men det är lååångt dit. Veckan som nu väntar är fylld av olika aktiviteter. På tisdag ska Cesca iväg och ta sin första vaccin. På onsdag kommer hon och Magnus till Kinna – besök på Klipp och Krus. Vi måste anskaffa födelsedagspresenter till lillen, och så ska jag skicka ett litet paket till Ondra i Tjeckien. Sen på söndag så är det födelsedagskalas igen.

Vi måste också träna bussåkning med Zache. Han ska ju börja i engelska skolan i höst och måste självmant ta sig från skolan till mötesplatsen där han blir hämtad av sin far. Gissa om jag är nervös för ett sådant företag, men det är ändå bättre än att ha honom kvar i den helt förkastliga byskola han går i nu.

Men just idag är det en regnig söndag med höstkänsla, jag har ont efter alla bravaderna igår och ämnar ta det helt otroligt lugnt. Exempelvis att sova känns inte helt fel en dag som denna. Ladda upp för allt som komma skall

Svamp? Sure bacon…

Jag begriper inte att folk ska jämt påstå saker som det inte ligger en endaste uns sanning i, som det visar sig i efterhand. Blåögd som jag är går jag dessutom på dessa rykten och påståenden, gång efter annan. Ett av dessa ondskefulla rykten är att det finns massvis med svamp i skogarna. Det går jag på jämt eftersom jag är fullkomligt svamptokig, både när det gäller plockning och konsumtion. Som den tjeck jag är kan jag gå miltals för att hitta svamp. Jag är på intet vis ensam om det. För många år sedan hade vi min syster på besök i Hälsingland. Samt hennes man Josef och då 3-åriga dottern Helena. De följde hit med Stefan per bil. När han anlände sa han att det var sista gången han körde ett sånt galet gäng genom Sverige i augusti månad. Det gick väl an att köra, men det gällde att inte stanna. För så snart det var kissepaus i skogen så försvann hela sällskapet och återkom efter en låååång tid, halvnakna och med de avtagna kläderna fyllda med svamp av alla slag. Bilen kunde till slut inte ta emot mer svamp men det hindrade inte gänget att upprepa samma beteende hela vägen till Norrland.

Väl hos oss gjorde vi då svampturer dagligen, plockade tonvis med soppar och rensade dem sedan hela kvällarna. Vi åt svampröra till middag varje kväll och torkade resten så att de kunde ta det med sig. Ryktesvis vet jag att de fick senare problem med tullen som tvivlade på deras sinnens fulla bruk när de påstod att de stora papplådorna innehöll torkad svamp och ville beslagta dem för narkotikaundersökning. Innan veckan var över fick vi barnsäkra bildörrarna bak eftersom min svåger slängde sig ut ur bilen i farten så snart han såg en svamphatt i något dike. Och det finns miljarder av dem i Hälsingland, svampplockarens paradis på jorden. Josef upptäckte vårt tilltag mitt under ett hoppförsök och skrek sedan förargat resten av vägen: ”Sabotage!!”

Nu förstår ni säkert vadan denna passion för svamp. Jag kan inte motstå. Alltså kom jag hem idag efter jobbet och min hälsporre till trots drog ut både Magnus och Cesca och åkte till skogs. Nå, vad kan jag säga? Jag citerar här min kompis Maria som skrev senare i min FB logg: ” Håller med dig, tror det är ett slags rykte folk sprider för att…jaa, de liksom ska strö salt i de sår man fått när man sprungit till skogs och blivit myggbiten, upprispad av grankvistar, snubblat i vattenfyllda diken, slagits mot pytonormar, nä ok då, det var en lätt överdrift men känslan är sådan! OCH MAN HITTAR INGEN SVAMP!” För det var just det som var fallet. Efter otaliga kilometer med en ond fot genom oländig terräng har vi hittat 3 kantareller och en karljohan. Det blir inte mycket till middag för 6 personer…

Så nästa gång någon känner för att påstå att det finns SÅÅÅÅÅ MYCKET svamp, ta er i akt. Om det senare visar sig att ni bara hittar på så blir konsekvenserna allvarliga. Jag kan faktiskt bli arg ibland…

Historiska ögonblick

Jag har under 2 på varandra följande dagar bevittnat lika många historiska ögonblick. De kan kanske tyckas vara lite futtiga för en utomstående person men för mig är de epokgörande. De handlar om tonåringar…

Häromdagen när vi var i skogen och leta efter de frånvarande kantarellerna gick Magnus åt ett håll och Cesca och jag åt ett annat. Vi tog det ganska lugnt eftersom jag har svårt att gå. Vi plockade blåbär och hallon och kom längre och längre ifrån Magnus. Jag ställde mig upp på en sluttning och spanade efter honom i solskenet. Till slut uppenbarade han sig och Cesca och jag gick sakta tillbaka till bilen. Då säger min 15-åriga dotter: ”Vad du är fin, mamma!” Jag höll på att sätta ett blåbär i halsen! Vet ni hur ovanligt det är att en tonårstjej tycker det – och säger det (!) till sin mamma?? ”Jasså, tycker du det,” skrattade jag lite generat. Hon förklarade hur fin jag var när jag stod i skogen med håret som glittrade i solen

Det var som början på Cescas vuxna liv – ett ögonblick jag kommer att minnas så länge jag lever.

Det andra ögonblicket väntade på mig när jag kom hem efter mitt besök hos Åsa och Ida idag. Jag var på gott humör. Efter jobbet åkte jag till Falkenberg för att träffa mina 2 goa arbetskompisar, Ida och Åsa. Vi satt på stranden och fikade, vi gick barfota genom den solvarma sanden, vi satt ute på uteplatsen och tjötade. Det var en skön afton. Jag kom hem vid 8-tiden och fann den förlorade (LANande) sonen i köket. Jag var tvungen att kolla på Cescas hår som blev färgat på Klipp och Krus idag och kallade henne ut i köket. Då säger hennes storebror oförhappandes: ”Majsan, jag insåg just vilken underbar lillasyster jag har!” Ja, det var andra gången på 2 dagar jag höll på att avlida av chock. WHAT?! Vanligtvis skulle han ju kunna strypa henne!

Jag har nu repat mig från chocken och insett att vi har just tagit nästa steg i våra liv. Eller våra barn har gjort det. De håller på att få insikt att vi är alla människor, vi är familj och vi är ok. Oftast

Helgplanering

Killarna stack ut i hällregnet. De var så sugna på blåbärspaj att ingenting kunde stoppa deras ivriga framfart. De kom hem dyngsura men med en liter härliga stora blåbär. Jag hade förberett pajdeg i förväg så pajen var klar på nolltid. Med lite marsan-sås var den en underbar avslutning på en i övrigt riktigt bra dag.

Imorgon ska Magnus och Zache gå på bio. Den nya Karate Kid filmen med Jackie Chan i huvudrollen. Så fredagkvällen är min Så härligt! Förvisso är jag pank men om det blir bra väder så ska jag ligga i poolen och dricka vin, och blir det inte det så ska jag ligga någon annanstans och dricka vin. Det låter väl som en fantastisk planering!

På lördag är det så dags att besöka Carina och Nicke och ta hem deras Molly. Molly ska bo med Terry medan de är på Mallis och eventuellt lär de få med sig fler ödlor hem än de hade lämnat när den veckan är över Dessutom har jag äntligen en sportslig att slå Nicke i Bejeweled. Enda sättet – att han inte spelar =D

På söndag fyller lillemannen 11 år Så då blir det glasstårta och paket och kalas för familjen. Barnkalaset har han ju redan haft på LaserDome i maj.

Japp, hela helgen är minutiöst planerad. Och på måndag ska Veronica ringa till den förhatliga sjukvården representerad av VC i Viskafors och beställa en läkartid för  min fot. Efter 2 månader kan jag nu knappt gå och jag har snart gått upp alla kilon jag lyckades gå ner. Jag var ju i så bra form, kunde gå raskt med stavar 8 kilometer utan problem. Jag blir så förbaskad!! Egentligen borde jag kräva Nike på ersättning för sveda och värk! Dyra skor, kostnaden för läkarbesök, eventuella mediciner och troligen svindyra ortopediska inlägg! Men här i Sverige är det tyvärr inte att tänka på …

Landscaping

Zache fyller 11 på söndag. Snart är även han tonåring och för första gången på 30 år kommer jag inte längre vara småbarnsförälder. 30 år är en lång tid. Ikväll är killen med sin far på bio. Karate Kid. Han fick en massa biljetter i present av sina kompisar – vilket tycker jag är toppen jämfört med annat skräp som man snart skulle kasta. Solen tittar fram genom molnen och kanske blir det precis en sådan vacker helg som de har lovat. Med besök hos goa vänner, födelsedagskalas och kanske lite trädgårdspyssel. Jag vill ju få klar min damm.

Vem som än kommer hit frågar vad det är vi gräver för hål. Många anser att den enda delen av mig som finns till beskådande då man passerar vår trädgård är min ända. Rakt upp ur rabatterna sticker den. Och trädgården förvandlas sakta till en avbild av min mors botaniska skapelse, fast med Sverigebeständiga växter.

Jag upplyser då allt som oftast våra besökare att det de ser som att vi gräver hål är vad jag kallar ”landscaping”. Japp, tvättäkta trädgårdsarkitektur, det är vad det är. Mitt senaste projekt involverar då själva grävande – jag vill ha en damm. En damm med näckrosor, grodor, vattengräs, belysning, alpinum och en bänk i smide att sitta på och betrakta.

Ja, ungefär så ska den se ut, när den blir klar. Mitt projekt sommaren 2010. Alltså måste jag nu ägna den de kvarvarande helgerna för att den ska bli klar.

Men ikväll finns det inga måsten. Ikväll ska jag bara njuta av tystnaden och ledigheten och ett glas vin. Ha en underbar helg mina vänner.

Dammen tar form

Underbart väder att pyssla i trädgården. Dammen tar form. Idag har Magnus lagt klart plattorna runt om, jag har släng upp en del stenar, krattat och planterat. Nu behöver vi jord och gräsfrö och dammväxter. Det får bli efter att vi har fått mer pengar. Och så här ser projektet ut i dagsläget:

Ja, detta som Magnus kallar poetiskt stenhögen blir ett alpinum. Om man tittar noga så kan man skönja de små plantorna som ska som småningom täcka det mesta av högen. Dammen skymtar bakom.

Från dammen sett.

Det är som sagt en pågående process, uppdateringar kommer fortlöpande. Så även det färdiga resultatet.

Elva

Kvällen igår har vi tillbringat hos våra älskade vänner Nicke och Carina. Vi hade som vanligt helt fantastisk kväll. Vi fick underbar mat, härligt sällskap, lite vin och öl, fotbad, och så fick jag bada i poolen Vår blev grön och otjänlig så den fick vi tömma. Nu ska de iväg till Mallis så vi tog hand om deras lilla Molly. Har vi tur så blir det små Terry-Mollysar när de kommer tillbaka.

Eftersom vi blev hämtade vid midnatt sjöng vi för Zache när klockan slog tolv, i bilen. Alex, Jenna, Magnus och jag. Men han ville försäkra sig om att vi skulle sjunga idag igen. Så trots den sena timmen, dåliga sömnen och några glas för mycket masade jag upp mig klockan 8, väckte alla och vi sjöng. I ärlighetens namn var hans syskon inte ens tillnärmelsevis vakna och glada men de gick upp och sjöng.

Grattiskram rån Cesca.

Kolla in den sovande storebrodern i bakgrunden

11-åringen med Evatårtan, hans favorit.  Och sin nya Slinky.

Han fick Lego Harry Potter spel, dart, laser ficklampa och slinky samt en slant från farmor och farfar till ett spel som kommer ut i höst. Hans lycka var total. Tyvärr blev det inger dart turnering som vi planerade, det öste ner hela dan. Men han hade ju sitt spel och dessutom kom hans kompis Tintin på besök på eftermiddag.

Själv stack jag till stan och fick nya fina matchande naglar:

Vad de matchar? Jo, Carinas naglar som vi målade igår Så nu har vi lika samma

Diagnos

Igår kände jag: the bottom is nådd. Min fot var helt obrukbar och på kvällen värkte benet ända upp till knät. Jag kunde inte stödja på den alls och fick hoppa fram och tillbaka på ett ben. Så kan en dubbelarbetande mamma inte ha det. Jag bestämde mig för att skippa motviljan och ringa vårdcentralen.

Läkaren vid namn Bjarne tittade på min fot. Han ville att jag skulle ställa mig på olika sätt varav jag klarade ett. Han tryckte med sina knotiga beniga tummar på mitt smalben och på min fot så jag skrek rakt ut. Hmm, hmm, upprepade han otaliga gånger och påstod att detta kan jag inte ha fått utav olämpliga skor. Nej, det är nämligen benhinneinflammation, lite kombinerat med hälsporre, men inte mycket. ”Jaha, det har jag ju glädje av,” muttrade jag lite tjurigt. Den skojfriske farbrorn tittade på mig med ett leende och sa med dansk brytning: ”Jo, det har du glädje av att jag kan ställa rätt diagnos ” I och för visso….

Hur ska vi nu bli av med detta? undrade jag hoppfullt. Han kliade sig på hakan och teg en lång stund. Jag började befara att svaret skulle bli: det är kroniskt så det får du leva med. Dock hade han några ovärderliga råd, den käre experten. Voltaren gel 3 gånger per dag i 10 dagar, VILA foten och så en övning som han strax skulle visa mig, bara jag följde med honom ut i trapphuset. Och hjälper det inte så får jag väl höra av mig.

Vi traskade ut i trapphuset och Bjarne ballanserade betänkligt på tårna på ett av trappstegen så jag funderade om han verkligen ville ha mig till att göra detta – jag som knappt kan använda fotskrället!

Summan av kardemumman är att av dessa goda råd kan jag troligen ha nytta av ett – Voltaren. Hur ska jag kunna vila nånting med huset fullt av ungar? Och den där övningen klarar man eventuellt med båda friska fötter och endast om man som Bjarne väger 12 kilo. Men jag ska allt ge det ett försök. För jag är så innerligt le på att ha ont, att inte kunna gå som jag brukar, inte kunna jobba i trädgården som jag vill…

Ångest-management

Alla människor har strategier och sätt på vilka de hanterar sin ångest. Vissa springer en mil varje kväll, eller går 8 km stavgång, andra gräver i trädgården, fiskar, shoppar, tittar på TV eller äter godis. Vissa sätt är bättre än andra men alla har det gemensamt – de hjälper oss att överleva med förståndet i behåll. Vi skyr ångest och hittar vägar ut ur den. Jag är naturligtvis inget undantag. När jag var ung kämpade jag mot panikångest och agorafobi i flera år. Då var den utlöst av stress, men man måste inte gå in i väggen för att lite då och då drabbas av vardagsångest.

Själv är jag i det stadiet i livet då mina hormoner är i lika fin balans som när man är fjortis: de löper amok. Ena stunden är jag som vanligt för att i nästa drabbas av värmevallningar eller PMS utan minsta anledning. Tårarna lurar bakom ögonlocken och jag fattar inte vad livet har gått ut på – nåt måste det väl ha varit?

Och när allt faller över mig – den usla ekonomin, hemsituationen med vuxna barn som varken hjälper till eller hittar ett sommarjobb, Cesca som har samma hormontrubbel bara tvärtom, elaka människor på jobbet eller hemma – då går jag. Jag går med stavar i ett par timmar, eller bara går i skogen, i all synnerhet denna tiden på året då det finns svamp. Jag älskar att vara ute i skogen, med all den positiva energin den ger mig och tar hand om min ångest som försvinner som i ett trollslag. Jag går för att slippa se röran hemma som jag förväntas ta hand om trots att det är 4 personer hemma och jag jobbar hela dan. Går för att slippa …

Jag kan inte gå.

Just nu när alla är ute i skogen och plockar litervis med svamp och blåbär. Nu när jag skulle kunna ha fått upp min kondition ordentligt och längtade till att nå snygg-sjuan på vågen, just nu och under hela denna sommar har jag haft ont ibland på gränsen till olidligt. Jag har till sist bekämpat min motvilja, gått till VC och för 200 riksdaler fått rådet – vila!

Jag har nu suttit hemma 3 kvällar i rad och jag håller på att mista förståndet. Jag ser den fruktansvärda oredan, jag retar mig på lata ungdomar som fullkomligt struntar i mig och hur jag mår, jag är arg för att jag är rädd att gå upp i vikt igen och jag har ångest. Några hårda obetänksamma ord och jag faller igenom, till avgrunden. Jag sitter hemma i min fåtölj och försöker jaga bort mina spöken med Harry Potter. Det fungerar endast delvis.  Jag är ledsen hela dagarna och tappar livsgnistan helt.

Snart kommer jag strunta i vilan och gå… För det är betydligt lättare att hantera ont i foten än ont i själen.

Tyst revolt

Det hjälper sällan att bråka. Rättelse: det hjälper ALDRIG att bråka. Visst,  har man det behovet så hjälper det på ett sätt, men man löser inga problem eller situationer på det viset. Det vet jag av egen surt förvärvat erfarenhet. Man blir ovänner och när det har gått över så har relationen fått sig ännu ett törn – och inget blir förändrat ändå. Man kan inte ändra en annan människa utan dennes vilja och tillåtelse.

Klok av livet försökte jag inte ens. Jag gick och la mig, arg, ledsen, besviken, utmattad….men jag bråkade inte, jag diskuterade inget. Jag sov inte så bra. Man sover uschligt när man är upprörd. Hela själen vänder sig runt om och värker. Men sådant är ju livet. Jag visste att jag hade tid hos min hudterapeut Josefin idag och skulle få min välbehövliga paus. Jag hade ingen lust att tala om det för den bångstyriga familjen eftersom vi inga pengar har och det är inte gratis att gå dit. Jag vill inte ha fler ilskna ord och blickar.

Jag gick till Josefin vid 4 tiden och somnade som vanligt under hennes varsamma händer. Ljuvlig musik, dofter, massage … då talade min mobil: ”Message from the dark side there is!” sa Yoda med sin skrockande stämma. Jo, det var det. En efter en började familjemedlemmarna undra var jag var och ifall jag hade planer på att komma hem – nånsin. Jag övervägde skilda varianter och kom fram till att jag nog får åka hem, denna gången.

Killarna har i ren panik städat hela huset. Och då menar jag HELA huset inklusive vårt sovrum och allt. Alex hittade pappren som han hade slarvat bort och som jag blev så arg för igår. Zache städade i sitt rum och i allrummet uppe. När Magnus kom hem med handlingen var det klart.

Jag satte mig med foten i baljan som Alex gjort i ordning åt mig och njöt av det rena städade huset. Vilken mängd av positiv energi som strömmar in i min kropp en sådan gång! Obeskrivligt. Min fot värker än men fejset är lent som en barnrumpa och för tillfället verkar det som att killarna tänker skärpa sig – ett tag i alla fall

Mamma

Fem dagar har gått. Jag har suttit mest stilla, på kvällarna med fötterna i baljan. På dagarna med foten på en extra stol vid datorn. Jag har smort samvetsgrant med Voltaren och tränat foten enligt anvisningarna. Idag känns det inte ett dugg bättre än det gjorde i måndags. Det är då man inser att den enda som kan hjälpa mig är ens mamma. Ja, jag är medveten om att jag är snart 50 bast och min mor 70. Jag kräver inte att hon ska komma störtande och blåsa…men jag vet att min mamma är en god häxa och hittills har hon alltid haft goda råd.
Jag skickade ett sms igår kväll och när jag inte fått svar till imorse så ringde jag. Hon har visst svarat, att hon aldrig hört talas om benhinneinflammation! Ok, men det spelar egentligen mindre roll vad du har ont i foten för, för nåt ska jag allt kunna hitta på när den svenska sjukvården är så hjälpsam, sa mamma. Så nästa vecka väntar jag ett litet förtrollat paket från Tjeckien. Med salvor, tinkturer och skoinlägg. Och vare sig det är  placebo effekten eller inte – I couln´t care less. Bara det hjälper – och det gör det säkert. Eller i Jesu egna ord: Din tro ska göra dig frisk!

På tal om mammor: det är den mest underskattade, mest underbetalda och samtidigt svåraste jobbet på jorden. Det är också det mest självbelönande om man bara ser det. Man ger det enda man har till dem man älskar mest – sitt eget hjärta, sin själ, sitt liv. Ovillkorligt. Och även efter 50 år är man fortfarande barn, så länge man har en mamma. Och även då, eller kanske just då, vet man att mamma vet bäst, menar bäst, bryr sig mest.

Jag vet att alla mammor inte är likadana. Men den största delen, det är jag säker på. Min är det definitivt. Klok, erfaren, vänlig själ och en god häxa som kan allt om örter och andra läkekonster.

Har ni en mamma som ni älskar mer än ni kan någonsin uttrycka, försök. De är inte hos oss för evigt och ett varmt ord är en oändligt värdefull belöning för en mamma. Jag vet – jag är själv en av dessa.

En vanlig lördag i augusti

Under en hel vecka har jag kämpat med foten på en pall eller i ett annat viloläge. Jag har gjort allt jag skulle – med väldigt magert resultat. Det är fortfarande lögn att kunna stå på den på morgonen och går jag mer än 3 meter så gör den ont som tusan. Alltså betyder det att kuren som Bjarne föreskrev inte fungerar. Vad mig anbelangar så tror jag fortfarande på hälsporre, det är hälen som gör mest ont.  Idag var det en vacker dag, vi hade chansen att grilla och pilla i trädgården och jag tänkte inte låta min dumma fot sätta stopp för allt.

Vi stack till stan, handlade kött, jord och gräsfrö, vi grillade, fixade runt dammen, sådde gräs och slogs mot getingar som svärmade runt oss ilsket och oavbrutet. Jag blev stucken till slut – så klart. Som tur är så är jag varken rädd eller allergisk.

Foten? Skit samma, det blir ju varken bättre eller sämre när jag ingenting gör. Och då har jag hellre roligt än tråkigt.

Cesca klipper gräsmattan iklädd manga-pannband, hörselskydd och en festtopp =D That´s my girl!

Vår fina uteplats.

Ett glas rött under parasollen….

Mitt nya nagelsmycke – en vacker skalbagge gillade mina nya naglar lika mycket som jag

och Magnus grillade…. ja, det var en bra dag

Nya giv

Nagelakuten tog emot klockan 12 idag. Det var tur det, för min tumnagel var alldeles trasig och ond och jag fastnade med den överallt. Men en nagel tar bara 10 minuter att fixa, så de klämde in mig.

Under min resa till Borås ringde mobilen och det var min snälla goa svärmor som hade läst sig till mina fotproblem och nu hade hon ett tips: rabarberblad! Ja, hon har allt lite häxblod i sig hon med Man ska plocka ett rabarberblad, linda in foten i det med hjälp av glapack, en strumpa på det så ska inflammationen vara ett minne blott morgonen därpå. Jag tar som sagt emot varenda hjälp jag kan få, så just nu ser min fot ut så här:

Spännande eller hur

Jag kom återigen att tänka på de goda mammorna, de som bryr sig. Och som kommer med hjälp när det behövs. Jag har också tänkt på att alla inte har en sådan att vara tacksam för. Vissa mammor är sjuka, eller har problem av olika slag, eller ett liv som de inte borde ha bringat ett barn till. Missbruk, missär, psykiska problem eller andra missförhållanden. Vissa barn har inte haft samma tur som jag. Jag hade min mormor, min moster och min mamma och nu även en extra mamma, min rara svärmor.

Somliga har ingen, jag har 2 att älska och vara tacksam för. Livet vore så mycket svårare utan er…

Det onda, det goda och det … vackra

Då har jag testat ytterligare metoder som skulle fixa det onda i min fot. Den ena metoden bestod i att sova med foten inlindad i rabarberblad som min goa svärmor gav mig råd att testa. Jag hittade 2 st i mitt s k land och provade 2 nätter i rad. Det måste erkännas att det onda som satt i alla mjukdelarna av foten och smalbenet gick över utan problem. Det var rätt häftigt. Redan första morgonen när jag vaknade så kände jag hur mycket bättre det hade blivit! Och nu efter 2 behandlingar är det återigen ”bara” hälen som gör ont. Vilket betyder att trots Bjarnes suveräna diagnos så har jag faktiskt hälsporre – och jag tänker strunta i att gå till honom någon mer gång. Det finns bättre behandlare, det är jag säker på.

Sedan var det då min mor som skickade hälsoinlägg. Jag stoppade in dessa i mina walkingskor och fick följaktligen gå i byxor denna vecka (sportskor och klänningar är ingen fin kombination). Först kändes det som om mina strumpor (som jag inte hade) har korvat sig och tryckte mot mina fotsulor på diverse ställen. Men man vänjer sig vid allt, även vid giljotinen, sa min mormor förr. Så nu har jag vant mig. Och så länge jag har skorna med inläggen på mig så känns det rätt ok, men inte har jag mindre ont i hälen för det. Inte än i vilket fall. Jag ger det en vecka till – sen ringer jag det numret jag fick från min rara peppiskompis Helene.

Igår var vi hemma hos våra älskade vänner Nicke och Carina som nyligen kommit hem från Mallorca. Vi hade med Molly som under tiden lagt 2 söta ägg. De ligger i en äggkläckningsanordning i vårt lilla akvarium. Men Molly fick komma hem Och vi fick så mycket presenter!! Jag hade under lång tid önskat mig ett vindspel. Jag fick nu ett som Magnus hade beställt: med rosa spets och geckon på rören. Helt enkelt perfekt:

Dessutom massor av andra saker som bara passade så bra till oss två. Bara de goaste närmaste vännerna vet vad man älskar – och anstränger sig för att hitta det

Idag var det så dags för Cesca och Zache att börja i sina nya skolor. Jag hade tagit ledigt och kört dem till Borås. Sen köpte jag busskort till lillen och handlade mat. Väl hemma gjorde jag soppa och äppelpaj med marsansås. Sååå god.

Allt verkade gå bra i alla fall. Både Zache och Cesca kom hem nöjda och glada. Snälla lärare, god mat, vackra lokaler. Hoppas det håller i sig, det behöver vi efter 4 års helsike.

Piano

I hela mitt liv har jag drömt om att kunna spela piano. Jag var ganska bra på att sjunga, lagom musikalisk, så min morfar ansåg att jag borde spela något instrument. Och det vackraste min morfar visste var dragspelsmusik. Han var helt lyrisk när han lyssnade till dragspel och kunde prata nästan i poetiska ordalag om hur vackra dessa instrument är. Blanka, med inläggningar av elfenben eller ebenholts, riktiga konststycken. Morfar lovade att köpa ett vackert dragspel till mig om jag lärde mig spela.

Min mor gav efter för morfars påtryckningar och en dag tog hon mig med till musikskolan. Musikläraren tittade på mig med medömkan i blicken och konstaterade att det inte var att tänka på. ”Tösen är så tanig att hon inte skulle ens klara av att hålla i ett dragspel, ännu mindre att spela på det!” sa han bestämt. Jag var 7 år och kände en stor lättnad. Jag ville inte spela dragspel, jag ville spela piano. Men man måste ha ett hemma för att få lov att gå i musikskolan på den tiden. Och det hade mina föräldrar varken råd med eller plats för. Drömmen förblev en dröm.

När vi så köpte vårt nuvarande hus så fanns det där en piano, vi fick det på köpet. Och jag såg min chans att lära mig spela. Nu skulle drömmen äntligen bli sann. Jag skrev in mig i en brevskola och började träna till CD-skivor och beskrivningar hur man ska gå till väga. Det gick inget vidare. Dels är man ganska oflexibel vid 45 års ålder och fingrarna vill inte längre göra vad som helst. Dels har man heltidsjobb, 4 barn hemma, hus och trädgård att ta hand om. Att sitta timme efter timme vid klaviaturen är det inte att tänka på. Efter ett halvår gav jag upp. Jag insåg att det är för sent. Det blir inte verklighet i detta livet.

Jag har ett vackert piano i mitt vardagsrum som ingen kan spela på. Jag försökte skänka bort det men ingen vill ha det. Och jag har inte hjärta att kasta det, slå sönder det. Det vore som att slå en dröm i tusen bitar. Det tar mycket plats och är egentligen bara i vägen. Men så länge det står kvar så kan jag i alla fall intala mig att en vacker dag, när barnen har flyttat ut och jag har gått i pension, kommer jag äntligen lära mig spela.

Den lingvistiska evolutionen

Som språkvetare i hjärta och själ finner jag den helt fascinerande. Den lingvistiska evolutionen, eller språkens utveckling skulle man kunna säga på ren svenska. Alla språk utvecklas hela tiden, varje dag, timme och sekund. Ord flyttar över gränserna till andra länder och språk, nya ord bildas, hybrider uppstår. Somliga människor gillar det inte. De anser att det finns saker i språk som är ”rätt” och ”fel”. Men sådant som var rätt och fel på Gustav Wasas tid är inte alls rätt och fel idag, och det tenderar språkpoliserna att glömma, förtränga. Därmed inte sagt att alla får göra hur som helst med språket, då skulle vi människor har svårt att förstå varandra. Svårigheterna är stora nog trots att vi ibland talar samma språk. Men man ska vara – flexibel.

Språkförändringarna brukar nämligen vara en perfekt återspegling av samhällsförändringar. När nya företeelser kommer måste de ha benämning, vi måste kunna prata om dem. Jag själv finner det helt underbart hur man i svenska språket skapar nya verb på löpande band. Ord som ”blogga”, twittra” eller ”facebooka” hade ingen förstått för 20 år sedan, då företeelser som sådana inte funnits över huvudtaget. Nu vet alla precis vad jag menar och ifrågasätter inte ens att flertalet av de använda ljuden inte existerar i svenskan. Både fonetik och syntax är således flyttbart. Det finner jag rätt gott faktiskt. Kan vi människor flytta runt i miljoner så kan väl ljud och ord  flytta med oss. Det har vi gjort sen istiden. Vi gillar att röra på oss.

Den svenska särarten då? Ja, har den inte blivit utrotad efter alla dessa tusentals år med folkmassornas flytt hit och dit och språkets utveckling så lär den inte bli det i första hand nu heller. Svenska är ett riktigt coolt (!) språk, häftigt, exotiskt. Det är – nordiskt, kallt, hårt, och oerhört vackert. Jag älskar det. Och jag är säker på att det kommer att bestå precis så unikt som det alltid har varit – bara annorlunda.

Mera skuld

Under mina första 30 levnadsår var jag smal som en sticka. På gränsen till utmärglad faktiskt. Inte för att vi på den tiden fann något värde i det utan för att jag hade sådana gener. Min förste man Stefan brukade jämföra mig med en kratta och när jag ser på foton från tiden då mina stora flickor var små töser med stora ögon så kan jag inte tycka att det var särskilt snyggt. Men jag brydde mig inte nämnvärt, jag var rätt nöjd med livet och trodde att så skulle det förbli.

Allteftersom åren gick och jag fick fler och fler barn kom även kilona smygande. Samtidigt ändrades samhällets syn – ju rundare jag blev desto smalare skulle en kvinna vara för att vara ”vacker”. Skönhetsideal gick från frisk till helsjuk på bara 2 decennier.  Ja, vad gör en kvinna i sina bästa år när hon helt plötsligt inser att hon är hopplöst omodern, överviktig och ful? Jo, hon BANTAR. Wikipedia upplyser oss:

Ordet har sitt ursprung från en man vid namn William Banting.^[2] Han levde 1797-1878 i London och hade stora problem med sin övervikt. När han pensionerades slutade han äta socker och stärkelserik mat, detta ledde till att han gick ner i vikt. Han gav senare ut en bok som hette Letter on Corpulence Addressed to the Public där han presenterade sin metod, the Banting method, som senare kom att användas som ett verb med betydelsen att minska sin vikt.

Jag hoppas innerligt att både ordet och självaste företeelsen kommer i framtiden utrotas, användas som skällsord eller skräckexempel på vad människor på 2000-talet gjorde med sina gudomligt skapta kroppar.

Min s k övervikt består i att jag inte är trådsmal utan ser ganska precis ut som Anders Zorns badkullor:

Jag ska här passa på att påpeka att jag tycker att hans kvinnor är de vackraste skapelser jag kan tänka mig. Likväl faller jag då och då in i fällan och ska gå ner i vikt. Allra helst när min tonåriga dotter spydigt kommenterar mitt utseende. Själv har hon så gott som rationaliserat bort alla måltiderna och från en knubbig söt ljuvligt lockig varelse har nu blivit supersmal hålögd ung kvinna med plattad frisyr och ett så gott som konserverat olyckligt ansiktsuttryck.

Jaha, och mitt uppe i denna anorexia-hysteri beläggs vi kvinnor med ytterligare dåligt samvete. Inte räcker det med att både vi och våra döttrar har fallit offer för det massmediala och samhälleliga tryck och utseendefixering. Nej då, nu är det vi som är viktfixerade och på så sätt ett förkastligt exempel för våra barn. Det är inte massmedias fel att flickorna eftersträvar size zero, det är p g a vår kroppsfixering!

Så vi så kallade överviktiga kvinnor som faktiskt då och då tröstäter eftersom vi tvingas bära bördor långt över vår kraftkapacitet beläggs med ytterligare skuld. Det kommer ju säkert göra saken så mycket bättre – vi ska genast sluta upp med dumheterna och vara helt kropps-ofixerade. Logiskt, eller hur?

Dessutom är det för mig helt obegripligt hur man kan sträva efter något som detta:

Det är tydlig skillnad på att svälta och att ta hand om sig själv och äta väl men rätt. Jag lovar såvida högtidligt, till mig själv och till min dotter, att här slutar min kroppsfixering. Inte för att jag blivit pålagd ytterligare skuld utan för att jag har insett att jag är perfekt precis som jag är. Jag ska ta hand om min kropp så den blir frisk så länge det är möjligt. Hälsan är ett nåd men kanske kan man hjälpa den lite på traven. Både den fysiska och den mentala, den som inte låter sig skuldbeläggas.

Energitjuvar

De finns överallt. Jag har själv jobbat på ett stort antal arbetsplatser och kan därmed med erfarenhetens rätt uttala: de finns ÖVERALLT. Ibland är de lättare att koppla bort eller påverka i rätt riktning, ibland svårare. Egentligen handlar det helt enkelt om oss själva – vissa av dem hanterar vi och andra bara skär sig med oss. De flesta av dem är troligen inte medvetna om den negativa inverkan de har på andra människor. De ställer sig helt oförstående och känner sig mobbade, utfrysta, illa bemötta och behandlade av andra.

Jag vet att man inte kan ändra på en annan människa, eller hennes beteende, det är bara de själva som kan det, om de förstår, ser och vill, har förmågan. Dock anser jag att man inte är riktigt just om man inte talar om hur man upplever situationen och ger dem därmed chansen att ta tag i sina handlingar och uttalanden.  Det är alltså min övertygelse – och den står jag fortfarande för.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart 2 år. Jag trivs verkligen väldigt bra (precis som jag oftast brukar) både med mina arbetsuppgifter, med mina närmaste kollegor och även med de flesta andra som ingår i min arbetsgrupp. Men vi har energitjuvar. Minst 3, troligen fler. Men det är i all synnerhet en av dessa som verkar ogilla allt jag gör, säger och är, och försitter inte en chans att tala om det för omgivningen. Både rakt ut till andra bakom min rygg, och i förtäckta ordalag när jag är närvarande. Och för första gången lever jag inte i enlighet med min egen övertygelse. Jag tror nämligen inte att det gör någon som helst skillnad om jag talar om för henne vad jag anser om hennes beteende. Kanske har jag dömt ut henne utan att ge henne den chansen som jag anser alla förtjänar. Jag vet att andra har försökt tala till henne med resultat att hon bryter ihop och blir sjukskriven eller blir ännu otrevligare.

Det är en bevarelsedriftsfråga. Jag orkar inte ta det med henne. För även om hon förtjänar den chansen så är jag alltför trött att ge den till henne. Jag måste i detta ta hand om mig själv i första hand – och just nu har jag inte kraft. Det har hon delvis sett till. Jag har mina barn som har sina bekymmer och som behöver min hjälp och mitt stöd – 2 av dem har precis börjat i nya skolor. Jag har ett hus, en trädgård, en man som i skrivande stund behöver mer stöd än jag, och jag har ett jobb att sköta, ett ansvar för mina brukare och mitt förtroendeuppdrag där jag är involverad upp över öronen i arbetsmiljöarbetet på en annan enhet. Allt detta kräver sin kvinna. Jag är stark och väldigt trygg och harmonisk. Men jag har varken lust eller möjlighet att ge av min kraft och energi till någon som är bara ute efter att skada, må vara omedvetet.

Dessutom är jag lyckligt lottad – jag har så många goa vänner som står bakom mig i vått och torrt, som stöttar och hjälper och ger av sig själva. Av äkta omtanke. Det har inte hon. Och kanske är det det som är en del av problemet. Men så länge hon fortsätter smitta andra med sin negativa attityd så lär hon inte få äkta omtanke och kärlek. Omgivningen orkar bara så mycket – sen är de tömda på energi och ger upp.

En av mina goa väninnor, Git, har skickat mig boken skriven av Lillemor Roos, som handlar just om energitjuvar. Jag ska lusläsa den. På detta sätt vill jag än en gång tacka alla som visat mig så mycket omtanke och kärlek. Må jag ha tillfällen att återgälda er, mina älskade vänner.

Skapa förväntningar

Mina 49 år i livet har lärt mig ett och annat. Jag brukar kalla dessa lärdomar ”min insikts-samling” och betraktar dem som värdefulla gåvor. Vissa har jag fått tidigt och nästan gratis, somliga tog tid att hitta och vissa var väldigt dyra och kostade både svett, blod och tandagnisslan… Några är antika och troligen har folk haft dem i sina samlingar sekel innan jag hittade dem. Andra är helt unika och personliga, beroende helt och hållet på den jag är, min uppväxt, min personlighet, mina villkor. Det är dessa som oftast kostar på, men det är de sannerligen värda.

En av mina insikter är den jag kallar ”att skapa förväntningar”. Man skulle också kunna säga att man ska ha något att se fram emot. Om framtiden gapar tom eller om den t o m innehåller saker man helst skulle vilja slippa (som tandläkarbesök, en operation eller besök av någon inte fullt så älskad person)  då måste jag skapa förväntningar för att behålla min livsglädje.

Det behöver inte vara stora och dyra saker man ska göra. Det är inte nödvändigt att ta en resa till Dominikanska Republiken eller köpa hus. Inte alls. Det gäller bara att hitta sådant som gör mig glad.

Idag kände jag plötsligt att det var dags att ta tag i mig själv igen. Jag har blivit tillplattad och knuffad och baktalad – och jag är inte längre mitt vanliga harmoniska jag. Jag känner hur jag blir någon som jag inte trivs med. Hösten har kommit, det är kallt, grått, mörkt och regnigt, och jag kan varken bada, jobba i trädgården eller ens stavgå eftersom min fot gör så ont.  Då finns det bara en sak att göra: jag måste hitta något att se fram emot, skapa förväntningar.

Så nu mina vänner, nu ska jag infria det nyårslöftet jag avgav i år. Jag ska nämligen överumgås. Hösten är en toppenårstid just för detta syfte. Att hälsa på dem som ger oss styrka, energi, omtanke, kärlek, kraft. Att ge varandra bekräftelse och förmånen att vara tillsammans. Jag har inte valt min familj, inte mina kollegor heller. Men jag väljer vem jag vill betrakta som vän. Och till livets ynnest hör att jag har många sådana – goa kärleksfulla vänner.

Jag ska hjälpa min dotter Tina flytta och flyttstäda. Jag ska hälsa på Cissi och Annika och Git. Jag ska åka till Norrland för att träffa min barnbarn och min scrap-drottning till dotter, jag ska ta en utekväll med Anna och Elida, och jag ska ta hand om min älskade vän Carina efter hennes nära förestående operation. Jag ska på Facebook träff utanför Falkenberg och på inspirationskvällar. Jag ska åka till Eden på peppisträff. Driven av kärlek och längtan och förväntningar ska jag nu prioritera mig själv och dem jag älskar.

Hm, undrar om antalet helger räcker till

Reflektioner

Jag vaknade med en stark olustkänsla tidigt på morgonen. Klockan var 4 och jag kunde inte förstå varför jag mådde så konstigt. Ingen dröm som jag kunde minnas, inget fysiskt illamående….bara en olustkänsla. Sen kom jag på varför. Dagen igår var inte den bästa. Dagen idag skulle heller inte bli lätt. Jag hade möte med min chef angående ett av mina tuffaste ärenden. Jag skulle senare möta en brukare som inte är lätt att samtala med, och jag skulle till jobbet och möta energitjuven. Det sista jag gjorde igår kväll bvar att skriva ett personligt brev och skicka in en ansökan om annat arbete, men jag har inga stora förhoppningar.  Samtidigt känner jag – ska jag låta henne styra mitt liv? Jag trivs ju här! Vem har jag blivit? Någon som viker sig för översittare? En feglort? Men – det är ju inte jag!

Jag gick upp och tog en dusch. Jag gjorde i ordning min drink, mitt hår, mitt smink…jag såg mig själv i spegeln och tyckte mig se en vacker, stark, intelligent kvinna som har respekt för människor och livet. Nej, så lätt besegras inte jag, tänkte jag.

Jag gick rak i ryggen till jobbet, jag tog de svåra mötena med bravur och jag fick mycket gjort. En mail förgyllde hela min tillvaro – från ett lettiskt par som egentligen inte ens tillhör mig som ärende. De ville bara uppdatera mig på sitt liv – det värmde. Jag lunchade god ärtsoppa med Birgitta, pratade med trevliga människor i telefon och jag såg bara det goda, det vackra, det meningsfulla. För det kan man – med vilje.

Jag kom hem efter en dag som blev helt annorlunda än jag trodde när jag vaknade. Jag hittade en bok på bordet – födelsedagspresent från min goa väninna Git. Energitjuvar från Lillemor Roos. Jag stekte omeletter till familjen och dök in i boken. Jag läste och läste och varje ord bara bekräftade mina egna tankar och insikter. Jag kan inte tacka dig nog Git, så rart av dig, så omtänksamt och värdefullt! Om du visste hur mycket kraft och energi jag fick bara genom att läsa de första 60 sidorna! Jag vet att dalarna kommer – men jag känner mig bättre rustad.

Ibland vänder vindarna. Från det att det blåste snål nordan blev det helt plötsligt östan, lätt smekande bris med doft av lavendel och med varm sommarregn, stark och uppfriskande. Öm. Full av hopp och glädje.

Imorgon väntar också utmaningar. Jag ska i egenskap av facklig representant möta en verksamhetschef och försöka föra en bra dialog. M åker till Stockholm och kommer hem först på lördag eftermiddag. Jag ska på Facebook träff i Myrekull.

Det känns som att detta kommer att bli en toppen-helg. Nästa vecka ska Åsa, Ida och jag planera klart för vår maskerad-fest. Om man fyller dagarna med det goda så blir det ingen plats kvar till det som inte är så uppbyggande.

Självklart

Saknar ord. Det händer mig inte så ofta. Jag är passionerat förälskad i ord. De är våra broar till varandras själar. De hjälper oss att i dessa kroppar nå vårt innersta vara. Men dagen igår var så speciell att orden inte kan nå känslan, inte på långa vägar. Tanken närmar sig, men få kan höra det jag tänker, i all synnerhet är det problemfyllt över en blogg…

Ett tafatt och helt otillräckligt försök: magisk. Dagen igår var oförliknelig. Jag åkte till Myrekull kursgård på en Facebook träff. De flesta som fanns där var för mig okända. Några kände jag från Facebook, Lisa från annan sajt, Helena är en av pepparbrudarna. Bara en person kände jag sen långt tillbaka.

Vi mediterade med hjälp av en trumma, kring en eld, i månens smekande sken. Vi fick våra chackran balanserade. Några fick tarot läsning, healing eller massage. Själv satt jag och vaktade elden. Jag har många gången blivit tillfrågad vilket element jag tillhör. Jag insåg där jag satt i värmen och den doftande röken att elden är nog mitt starkaste element. Men att jag tillhör alla 4. Jag älskar som alla numera vet att bada, oavsett årstid, temperatur och vattenslag. Havet går lika bra som en vattenslang eller en fontän. Vinden är jag så fascinerad av att när det gick tornados i Ohio fick de släpa in mig med våld i skyddsrummet. Jag var som hypnotiserad. Jord är bara så självklar – jag lever bara på riktigt när jag får ha mina händer insjunkna i någon rabatt i min trädgård. Jag är de fyra elementens själ, vilket jag insåg med all önskvärd tydlighet igår. Jag förstod också varför jag bor mitt i skogen, vid en porlande å, omgiven av alla elementen. Indiankvinnan från urskogen

Jag fick den värsta huvudvärken på år och dag. Så mycket energi omkring mig och i mig går inte obemärkt förbi. Ewa la handen på mitt huvud och bad mig sedan att ta bort antennen (mitt fjärilspänne) från håret. ”Du behöver ingen antenn, hela du är en.” Hon log, jag gjorde som hon sa och jag blev fri från min huvudvärk. Jag satt med det utsläppta håret vid elden och hörde Ewa säga: ”Vad du är vacker Nicks! Man kan inte se sig färdig.”

Jag försökte verkligen sova efter hemkomsten men det gick bara inte. Jag hoppas på fler träffar inom en snar framtid och rekommenderar varmt alla som inte kunde komma – tveka inte en sekund! Ni kommer inte ångra er.

Man kan sitta runt elden i månens sken och se hästar springa fritt i hagen intill. Vackrare kan livet knappast bli.

Myrekull

Ljus.

Om jag ska sammanfatta FB träffen i Myrekull i ett enda ord, vilket är naturligtvis helt otillräckligt och på gränsen till omöjligt så skulle det bli just detta. Ljus.

Var man än såg och vad man än gjorde så var man omgiven av – ljus. Jag menar naturligtvis uttrycket både bokstavligt och metaforiskt. Det helt konkreta och fysiska ljus vi alla upplevde under så gott som hela dagen var solskenet. När jag åkte hemifrån regnade det. Åskade till och med. Himlen var så gråsvart…Jag funderade över klädvalet: alla som känner mig vet att byxor är ett icke-existerande inslag i min garderob. Jag är en klänning- resp kjol-tjej. Jag funderade en stund och på ren ingivelse sträckte mig djupt in i garderoben efter en långklänning som jag älskar. Även om det skulle bli kallt så är en långklänning ett ganska bra val. Dessutom visste jag att det var just denna jag skulle ha den dagen…utan att veta varför.

När jag körde vilse utanför Ullared och ringde till Brolan så sken redan solen. Det fortsatte den med under resten av den dagen. Den ville nog bli en del av vår fantastiska upplevelse.

Under eftermiddagen tände vi elden som jag sedan tog hand om, och den sken med sina röda flammor upp vår kulle när solen hade dalat. Tillsammans med månen. Eldflammor och det ömma mjuka månskenet ramade in hela den magiska stämningen på ett helt obeskrivligt sätt.

Men det mest framträdande ljus kom från alla hjärtan. Kärlekens, glädjens och harmonins värmande ljus. Ett ljus som när och tröstar, ger kraft och livsglädje. Våra gemensamma strålar bildade så en aura av andligt ljus som omfamnade oss alla. Vi kunde känna den rent fysiskt, när vi satt i ring och trumman ljöd, värmen …

För mig var det som att komma hem …

Härskartekniker

Jag tror att folk misstar sig på vem jag är. I alla fall till en början. Jag kan naturligtvis inte riktigt veta hur jag uppfattas av andra – troligen olika beroende av mottagaren. Men det jag har fått till mig under årens lopp är att min kvinnliga lätt tillbakadragna framtoning inte alls ger intrycket av att det bor en passionerad förkämpe innuti. Så kan det vara – vi har alla olika sidor. Jag är lite tudelad på det viset: kärleksfull och harmonisk men explosivt eldig om jag anser att det är strid som behövs. Det är dock ytterst sällan. Lejon som jag är låter jag mig ändå inte styras hur som helst.

Vi har väl alla hört talas om härskartekniker. Oftast tillgrips de av män. På många fungerar dock det faktum att jag är en kvinna med vissa färdigheter och utseende. Inte på alla. Ibland möts jag av arrogans som inte har like och det är det som kan få min själ att brinna av ilska. Samtidigt som jag vet att jag borde väl ha överseende med andras svagheter väcker detta i mig något ofattbart, något från ett annat liv

Idag skulle jag möta en för mig helt ny gymnasierektor. Jag brukar kunna le, presentera mig och sedan tas på allvar. Jag insåg med det samma att här var en av dessa själar som jag hade så svårt för. Han började med att sätta sig med ryggen mot mig. Han ignorerade mig helt, dominerade mötet, avbröt alla andra när de talade….han tillämpade alla härskartekniker som finns. Den enda gången han vände sig mot mig var när ´han ville veta vad kommunen hade att erbjuda.

Ja, jag är bara en vanlig kvinna, jag sjöd över. Jag svarade lika överlägset att det var skolan som gjorde en tabbe, inte vi och att han kan vara så vänlig och rätta till det nu för elevens bästa. Från den sekunden var vi på krigsstigen. Jag tror att han tämligen omgående insåg att jag har en skarp hjärna och kompetens men han gillade det inte. Jag var inte på hans sida. Hur ska man nu kunna vara det, när det gäller en ung människas framtid.

Jag åkte tillbaka till kontoret efter mötet och funderade.

När jag var liten upplevde jag Pragvåren, vilket gjorde mig till en radikal pacifist.

Min far var den arroganta urtypen som härskade över oss alla, vilket gjorde mig till en feminist.

Sedan kom resten av mitt liv i ett annat land att forma mig till en humanist och så småningom ge mig min värdefulla insiktssamling.

Men förenklat kan man nog säga att jag är en sammansatt personlighet. Bara för att man hyser kärlek och omtanke betyder inte att man är menlös och inte vågar stå upp för andra eller sig själv. Eller ha en ganska satirisk humor, som tjecker ofta har. Eller brinner innombords för de värden som har varit bortglömda under årtusenden.

Tvång

Det finns inte många saker som får mig att gå igång lika mycket som – tvång. Jag är en passionerad motståndare av tvång, i de flesta former. Ett argument som folk kan vifta med att viss tvång är för någons bästa. Lika intelligent och humant som Hitlers läger…. Passar du inte in i normen som jag/vi har klippt och skurit, då är du inte lycklig och måste tvingas till att bli det. Ungefär samma resonemang som ”fredsbevarande styrkor”, nästa sak som kan få mig att gå igång. Har man som sjuåring sett människor bli skjutna av tanks på gatan, flaggor doppas i deras blod och sedan höra rop på hjälp från den nationella radion så har man inte mycket till övers för fredsbevarande styrkor, vare sig de kommer ur Warszawa-pakten eller NATO eller annat. Man får antingen PTSD eller blir radikal pacifist, som jag.

Idag skulle jag, en kollega samt polisen åka ut i skogen på hembesök. I en stuga lång ute på landet bor en man vars hälsotillstånd orsakar honom lidande. Tror vi. Eller snarare – tror polisen. Själv är mannen helt övertygad om att han är frisk, att det finns ett närvaro i hans hus som ställer till bekymmer för honom och han vill helst bli lämnad i fred. Han var inte hemma.

Polisen som ägde rätt att träda in med hjälp av en husrannsakan släpade in mig för att det sociala skulle få se ”misären”. Och visst vare det tungt att se hur en mänsklig varelse lever år 2010, men i ärlighetens namn har jag sett värre i mitt långa soctant liv. Det som stör mig är polisens resonemang. Farbrorn är sjuk men saknar sjukdomsinsikt – vi måste tvångsomhänderta honom. Eller tvinga honom att få städhjälp, bygga om huset, ta emot boendestöd, osv osv…. Jag går igång direkt. Vem är vi att tala om för en vuxen människa med självbestämmanderätt vad som är normalt och inte, vad som är bra för honom eller inte. Jag inser att han troligen lever farligt och då får väl LPT eller eventuellt LVM träda i kraft – men jag kan inte tvinga honom till något, och det skulle inte falla mig in!

Polisen gillade inte mitt resonemang. Det gjorde inte en personalgrupp häromdagen heller när jag blev putt på att de tvingade en funktionshindrad människa att lägga sig en viss tid ”för att det är bra för honom”! Så bara för att någon sitter i rullstol så förlorar han rätten att besluta själv när han vill gå att lägga sig?! Jag blir helt skräckslagen. Resonemanget ”för någons bästa” klingar falskt, det klingar förmyndarmentalitet och nedvärdering av en mänsklig själ. Vad blir det näst? Var går gränsen?
Polisens ångestnivå gick inte att ta miste på. Efter ett utlägg om socialpatos gav vi upp. Kanske skulle vi haft med oss Valium för polisens behov, för farbrorn behövde den inte. Jag fick återigen, för hundratusendegången i min karriär bevittna att det är de proffessionellas ångestnivå som måste lindras, tas om hand. De som borde hålla upp, bära, stödja….
Det kom fler polissamtal under dagen och när klockan var halv tre var mina krafter slut. Jag skämtade att det snart var dags att tvångsomhänderta mig, för sådan här stressnivå var helt klart inte till mitt bästa och eftersom jag ignorerade det så borde staten ingripa… Alla skrattade men jag rös inombords. Jag har levt i ett samhälle byggt på tvång under mina 20 första år. Det har format mig och troligen är jag aningens överkänslig för sådant som beskär, tvingar, stänger in den fria viljan. När vi börjar ge avkall på en själs integritet är det illa ställt med samhället – oavsett avsikt.

Bloggpaus

Ibland blir det en liten paus i bloggandet, oftast beroende på att mitt verkliga liv pockar på att levas. Just denna vecka har saker och ting gått liksom i ett kör. Inget jag inte kan hantera, bara full rulle
Dessutom är vädret så vackert att jag försöker (trots den ilskna foten) tillbringa tid i skogen. Jag har letat svamp, legat i min skogsglänta och tittat på fjärilar, kramat träd och fyllt på mina energidepåer. Jag har en magisk skog där jag bor. Trädgården varvar sakta ner. Jag kan bara sitta ute vid elden eller vid dammen och meditera när det är så soligt och fint…

I helgen var vi hos våra kära vänner Nicke och Carina och fick världens godaste äppelpaj. Jag traskade barfota i frosten bara för att få känna hur det känns – och blev följaktligen kallad loco av min tillgivne make

Helgen som kommer blir det ett besök i Råby utanför Nyköping. Cissi, min underbara peppiskompis, har bjudit oss hem till dem. Vi ska äta gott, basta, dricka öl och sjunga blues. Nåväl, Cissi ska. För min del blir det nog något annat trallvänligt. Sen står det inte på så har vi peppisträff i Eden, med ljusparty och allt annat underbart som vi pepparbrudar brukar syssla med. Änglakort, healing, tarot, EFT, curry-kryss )  Sist vi var hos mig möblerade brudarna om hela sovrummet år mig – mitt i natten. Och Helena var så full i skratt när Nicks skulle ta ut curry-linjer och stavarna snurrade runt som galna ) Härliga minnen.
Denna gången verkar det som att vi skulle faktiskt kunna bli ALLA 12, för första gången Hela Nicks Twelve Vilken lycka tjejer – tänk att vi har nu känt varandra i snart 2 år!

Och jag hoppas och tror att jag har nått LaVazzas snygg-sjua tills dess ) Nu återstår nämligen bara 0,7 kilo Hästakräk eller inte – jag tycker att jag har kämpat väl.

Slutet och början

Rätt som det är inser man med all önskvärd tydlighet att ett kapitel av ens liv är definitivt över. Att man måste ta ställning, ta ett steg, ta ett beslut, ändra riktning. Det invanda är tryggt men ibland ohållbart eller t o m outhärdligt. Själen gör ont och om man inte tar det svåra steget så dör den bit för bit.

Jag har vetat ända sedan i våras att jag var på väg. När allt stagnerar och det enda som återstår är rutin, slentrian och smärta eller likgilltighet så måste man ta en titt inuti sitt egna jag. Med en god kännedom om vad som finns där visste jag att hösten skulle bli helt avgörande, helt omvälvande. Jag hade tid att bära tanken.

Men det är ingen lätt sak att avsluta ett 20 år långt äktenskap. Ingenting man gör på ett par veckor, ingenting man gör glatt och lätt. Oavsett hur illa det är och hur väl  man vet att det aldrig kan fungera eftersom vi har faktiskt kämpat i 20 år och inte blivit mer kompatibla. Oavsett hur mycket eller hur lite man älskar. Man splittrar världen för alla inblandade personer. Det gör man bara om man måste, om man skulle gå under ifall man stannade kvar.

Vi hade underbara år och förfärliga år. Precis som de flesta andra. Men vi är ingen bra matchning. Vi förgör, kväver varandra. Insikten är närapå outhärdlig, men den enda vägen till ett gott liv för bägge två. Så jag tog beslutet i mina händer och gick.

Jag lever i kassar på 4 olika ställen, utan att ha ett hemma. Men jag vet att det var det enda rätta för oss båda. Jag får egen lägenhet i slutet av november. Men oavsett det faktum att jag är för första gången någonsin bostadslös så mår jag mestadels hur bra som helst. Jag saknar mina barn eftersom jag bara träffar dem några gånger i veckan. Jag saknar känslan av att landa någonstans där jag tillhör. Men på det hela taget är jag lycklig och jag är fri att leva.

Jag åker berg- och dalbana känslomässigt. Jag kan vara nästan euforisk ibland, helt harmonisk ibland och fullkomligt förtvivlad ibland. Men jag kan känna alla dessa skiftningar och det betyder att jag lever. Att jag har förmågan att känna – och det är inte farligt på något sätt, bara mänskligt.

Skillsmässan blir klar den 12 april, betänketiden i alla fall. 2 dagar före vår 21:a bröllopsdag. Symboliskt värre.

Den största glädjen i hela situationen är vår nyvunna vänskap. Vi har blivit de godaste vänner, Magnus och jag. På så sätt har vi nog aldrig stått varandra så nära som vi gör nu. Livet är sannerligen förunderligt.

Att leva

På 80-talet gick en riktigt rolig serie på TV. Den hette på svenska ”Panter tanter” och jag missade inte ett enda avsnitt. Rose som var en av de fyra söta tanterna hade i ett avsnitt sin åldriga mamma på besök. Av ren rädsla att förlora sin mamma som kom från landet och dessutom började bli lite snurrig i huvudet försökte Rose övervaka henne, som ett litet barn, komma med förbud, förmaningar och skäll. När mamman gick vilse i stan och kom hem i en polisbil skällde Rose ut henne efter noterna varpå mamman packade sin väska och åkte hem till landet. Innan de skildes åt sa hon en mening som kom att stanna hos mig, för resten av mitt liv:

”Rose, stopping me from living can not stop me from dying.”

Idag fick jag ett nytt assistansärende. Kvinnan är lika gammal (ung) som jag. Hon har Parkinssons sjukdom och kan varken tala eller gå. Det är en degenerativ sjukdom och hon kommer alltså bara bli sämre och sämre. Hennes man som arbetar kan inte längre ta hand om henne helt själv. På vår fråga hur de hade klarat sig ända till nu svarar han:
”Det beror sig på att hon är så enveten och gör även sådant som hon egentligen inte kan!” Alltså ”If you believe, everything is possible”.

Det slog mig återigen att människor kommer med så olika inställning till livet, sjukdomar, döden, allt…

Jag kände en kvinna som hade så svåra ryggsmärtor hela sin vakna tid att de fick operera stora skruvar i hennes ländrygg för att hålla upp henne. De stack ut och hon kunde alltså inte ligga. Hon sov aldrig, hon föll i medvetslöshet av utmattning när hjärnan och kroppen var slutkörda. Hon klagade aldrig, talade aldrig om sina smärtor om man inte frågade rakt ut. Hon bakade kakor, åkte skidor, tog hand om hemmet och sina söner, hon var alltid vacker och log.

Jag kände en annan kvinna som var med om en bilolycka och fick ryggsmärtor i samma del av ryggen. Hon talade aldrig om något annat, i hela sitt liv. Hon kunde aldrig göra något p g a det onda. Det var alltid synd om henne, hon åldrades snabbt på alla sätt och blev en bitter tant vid 40-års ålder som satt hemma och kände sig som ett offer, helt passiv.

Vad är det som gör att vissa människor värderar sig själv så högt att de aldrig ger upp livet och vissa så lågt att det enda pay off de kan få är synd-om tyckande eller offerrollen?

Själv kan jag svårligen relatera till någotdera. Jag har bara haft riktigt ont 5 ggr i mitt liv, när jag födde mina barn. Jag visste då att det var övergående och att det var en positiv upplevelse. Hur skulle jag förhålla mig om jag fick leva med en degenerativ sjukdom eller kronisk smärta? Jag är full av beudran för dem som fortsätter att LEVA.

För så länge jag kan dra andan så vill jag leva tills jag dör. Inte dö medan jag lever. 

Hur blev det?

År 2010 närmar sig sitt slut och jagbrukar ha för vana att ta en titt bakåt. För att lära, för att se möjligheter och fallgropar, för att kunna gå vidare en vy klokare. Den 4 januari skrev jag ett summerande inlägg om år 2009. Det var inte så värst muntert men avslutades på detta vis: 

”Det finns en annan insikt också – om livets finurlighet om man kan kalla det så. För det var faktiskt så att det som var bra hände först – och tack vare det orkade jag och andra med mig att ta oss igenom svårigheterna. Jag fick ett jobb som är mycket lugnare och framförallt mycket närmare hemmet än det föregående. Tack vare det hade jag mer krafter och tid till hem och hus och barn och man och vänner och annat. Och jag drog igång Peppargänget som hjälpte mig med både de personliga ledsamheterna och en peppning när vågen blev min fiende nummer ett. Tack vare peppisbrudarna gick jag inte under. Jag gick inte i kvav eller på knäna. Jag kunde ändå stå upprätt och tycka att det var ändå rätt ok, det mesta faktiskt. Jag hade vänner som gav allt när jag behövde dem. Jag gjorde så klart likadant själv.

Nu skulle man kunna titta framåt och tänka att jisses, tänk om det blir lika tufft i år, eller ännu värre! För så naiv är jag ändå inte att jag tror att det bara kan bli bättre, eller att allt blir finfint. Nej då. Men jag har fått en ny insikt – blir det ett till skitår så kommer livet se till att jag klarar det på ett eller annat sätt. Kanske är det ändå som så att  får bara så mycket att bära som vi är kapabla att klara av.”

Nu är året 2010 snart över och jag har en enastående utsikt för att kunna summera och lära. Utan att på minsta sätt överdriva kan jag säga att det har varit ett livsomvälvande år. Vilket liv jag kommer ha att se tillbaka på om det fortsätter på detta sätt

* På det fackliga området har jag verkligen gått igenom eld och åska. Jag blev indragen i kamper och intriger, utsatt för ogrundade anklagelser från somliga kollegor och chefer, stått öga mot öga med en ny socialchef som stöd för personer anklagade för tjänstefel. Hela socialförvaltningen hamnade i allehanda media, bl a Uppdrag granskning. Jag fick ställa upp på intervjuer för lokala tidningar och Radio Sjuhärad. Och vid slutet av året medverka som skådis på Luciafesten där allt elände fick en humoristisk prägel. Jag har Ifrågasatt hela min existens på en socialförvaltning och känt att nu är det snart nog – 30 år som soctant får snart räcka mer än väl.

* Som familj fick vi äntligen en riktig gemensam semester. Vi åkte en vecka till Kroatien. Jag låg i poolen så klart. Jag såg soluppgången över Adriatiska havet och besökte Venedig. Jag blev solbränd som en pepparkaka, åt god mat och fick en fantastisk kontakt med familjen som ägde restaurangen på området. Jag levde upp igen och insåg att livet var mer än en socialförvaltning…

* Minstingarna började gå i nya skolor och Zache fick en så bra hösttermin att vi inte kunde tro våra ögon och öron. Från den beskyllde, utskällde och utkastade pojken till en älskad och uppskattad elev med en fröken som borde få Nobelpris i praktisk pedagogik. Cesca hittade ett kompisgäng som hon älskar och blommade upp igen, lycklig att få gå sin estet-linje och bli den hon vill vara.

* Alex hade tagit körkort.

* Vi fick nya underbara vänner som vi umgicks med hela den vackra sommaren, badade i poolen mitt i natten, hade middagar och fester, gick på varandras födelsedagskalas.

* Jag hittade Jirinka, min kompis från gymnasietiden, och upptäckte att livet har gjort oss till besläktade själar. Vi fann varandra efter 30 år i olika länder, och vi fann att vi är som systrar. Jag hade lycklig vecka i Tjeckien, med henne, Cesca och med mina föräldrar. Jag hyrde en bil och åkte runt i ett land jag älskar med min älskade tjuriga femtonåring som var ändå tvungen att tillstå att det var ganska roligt. On the road …

 

* I augusti åkte jag på en träff i Myrekull och träffade min själsfrände Ron. Bådas liv ställdes på ändan. Magnus och jag ansökte om skillsmässa. Jag flyttade ut ur huset och bodde under en 3-månaders period på 4 olika ställen, glömde saker, blev pank, körde 12 mil till Falkenberg flera gånger i veckan. Vi ställde huset till försäljning och firade sedan en gemensam jul i Grimskulla. Jag fick egen lägenhet i Fritsla och jag kände att mitt liv tog en fri vändning som jag hade längtat efter i många långa år.

 

* Och jag fick reda på att jag ska bli mormor igen…

 

Jag har en backspegel som talar om för mig att jag gjorde det jag visste att jag måste göra under det gångna året. Jag fick bara så mycket jag klarade av – och jag fick inse att jag klarar av en hel del.

Jag gick mina 14 kilo helt utan ansträngning. Jag har kvar mina peppistjejer som fortfarande finns där – och vår vänskap hänger inte längre på vikten. Magnus och jag är de godaste vänner och hjälper varandra i de situationer som uppstår med barn, hus, pengar och annat som behöver diskuteras.

Det största är förstås kärleken. Att jag återigen lyckades finna min älskade tvillingsjäl. Att vi växer i ett gemensamt VI. 

Jag ser fram emot det magiska året 2011. För hur det än blir så är det resan som är målet, och jag har alltid gillat att resa. Queen of the road. Utrustad med nya insikter, utan karta eller GPS, med en vacker framtidsutsikt och nya vyer i sikte.

De sista skälvande dagarna

Egentligen kan man verkligen undra varför man ska jobba i mellandagarna. Någon måste vara på ett kontor som är dött och tyst. De telefonerna som man ska passa är tysta. Ingen vill ha med sin soctant att göra när man är ledig och njuter av tiden med sina nära och kära. Dessutom är det som så att jag har egentligen annat viktigt som jag borde ägna mig åt, som att ta hand om en sjuk man eller packa hans tillhörigheter i lådor eftersom han måste flytta under nyårshelgen. Livet kan ställa till ett sjuhelsikes rabalder emellanåt utan att förvarna ett dugg om det i förväg.

Imorgon tänker jag i alla fall inte sitta där i onödan länge. Jag ska sluta tidigare, handla god mat och ta mig till Falkenberg. Sen kommer vi ta hand om varandra, packa huset, laga mat och se året lida mot sitt slut (vilket är i detta fall mycket passande uttryck )

Visst är det väl otroligt hur saker kan ställa till sig på änden ibland. Man blir sjuk när man mins behöver det (vilket händer mig alltid när jag ska börja på ett nytt jobb, gifta mig eller syssla med något annat livsavgörande) och Universum säger: varsågod, nu ska vi se om och hur du kan förhålla dig till detta! Står du fortfarande upprätt? Hmmm, då ska vi hitta på nåt värre jäkelskap )

Och faktum är att det hjälper att bara fundera över saker och ting några minuter eller en halvtimme och ställa allt i sitt rätta perspektiv. Men det tog mig förstås några år att skippa pressen och måsten.

Sen kan man vidare undra vad syftet är – eftersom allt händer av en anledning. Något ska jag lära mig av detta, det gäller bara att komma på vad det är.

Jag vill nu på detta sätt och ifall jag inte hinner imorgon eller på fredag önska er alla en fantastiskt rolig och njutbar Nyårsafton och ett magiskt år 2011. Ta hand om er, älska er själva och varandra och fortsätt att stå upprätt, vad livet än må servera.

Mitt nya vara

Det snöar … varje dag och varje natt kommer det lassvis med nysnö och folket börjar låta som stockholmaren i Norrlänningens dagbok. Det har jag svårt att förstå. Visst, det är halt och det måste skottas, men kära nån – det är ju så VACKERT! När vi flyttade till Olsfors för 10 år sen så såg vintrarna ut som tagna direkt från England. Regn, blåst, plusgrader, på sin höjd lite slask som de högtidligt kallade för SNÖ. Vi norrlänningar (ja, jag räknar mig till dessa) snörpte på munnen och tänkte: låt dem hållas, de vet ju inte hur en vinter egentligen SKA vara. Och vi led i tysthet.

Förra och denna vinter har äntligen satt stopp för denna plåga. Ja, jag vet att det kan vara en effekt av den globala uppvärmningen. Men om det nu ändå är kört så vill jag hellre ha snö på vintern än regn och slask. Man vaknar på morgonen och stora vackra flingor dalar ner på det snötäckta landskapet, träden, lagårdar och hus. Underbart, jag njuter …

Resten av mitt liv, alldeles bortsett från snön, är kaosartad. Huset ska säljas, jobbet är hur körigt som helst just nu, jag vet inte hur länge jag ska bo i Fritsla, jag är pank hela tiden och jag är lycklig. Mina kompisar och kollegor tror att lyckan beror sig på att jag är förälskad och nyförlovad, men faktum är att det bara är en del av sanningen. Visst är jag det, och visst känns det underbart. Men bilden är så mycket större.

Jag är förälskad i mitt nya liv, i mitt nya jag, i  min själ som vågade ta steget mot sig själv. Jag har helt plötsligt insett vem jag är. Jag har hört i massor av år att jag är en orolig själ, fri spirit. Men så länge man inte förstår innebörden själv och handlar därefter så spelar det egentligen ingen roll. Nu har jag helt plötsligt insett det i djupet av mitt vara. Jag har förstått vad den vita bilden föreställer. Den med mig i vita kläder, på en vit strand med vita stenar, och ett vitt hus. Den jag har sett i säkert 10 år. Det är inte en bild av min framtid, det är en bild av mitt äkta jag. Min innersta själ, mitt sanna vara. Det var den mormor försökt visa mig under alla dessa år – och nu har jag förstått. Min inre frid och harmoni går helt enkelt inte beskriva i ord.

När man helt plötslig finner en ny person så är det förknippat med lite gnissel innan man vet hur hon fungerar, tänker, känner … mitt nästa steg är min bok och min dröm att tillsammans med Ron föreläsa om personlig utveckling och livsval. Boken är nästan klar. Resten kommer när vi har fått ordning på det praktiska livet.

Min älskade Fnyz hade rätt när hon skrev att det ultimata för mig vore att skaffa husbil, åka land och rike runt och föreläsa. Min dotter kände mig bättre än jag gjorde själv. Eller så kanske jag visste – men modet och kraften var tvungna att hinna ifatt.

Identitetsbyte

Jag har alltid älskat att klä upp mig, eller klä ut mig. När jag var liten snodde jag mammas klänningar som hon hade på 50-talet när hon var ute på dans och lekte prinsessa. Jag hade en koffert med kläder av alla de slag. När det sedan blev maskeradbal var jag lycklig. Jag kunde för några timmar bli någon/något annat. En fjäril, servitris, en älva eller en indian.

Den passionen kvarstår.Jag älskar att ordna tillställningar som 50-tals afton, western, bling-bling eller halloween. Sist var jag Mortita Adams på maskeradfesten på jobbet.

Idag när jag kom till Grimskulla var Cesca helt salig- hennes causeplay utstyrsel hade kommit. Och vemt ror ni blev mest eld och lågor? Vi fixade och grejade med både kläderna och håret och hade hur kul som helst. Killarna kikade in ibland och undrade hur insane man egentligen får vara som mamma – vilket jag gav blanka sjutton i. Funderar allvarligt på att skaffa mig mer utklädningskläder. Vad är det som säger att man inte ska få klä ut sig när man är vuxen? Finns det några regler om detta som jag inte är medveten om? Typ ”man ska inte ha långt hår efter 35″ eller ”man ska inte gå från ett förhållande till annat utan bo själv i minst ett år”?? Jag bara undrar.

Ja, vi får väl se… Om jag ska skaffa mig en utstyrsel så får det bli som Luna Lovegood. Jag såg henne idag, och varje gång älskar jag henne bara mer och mer.

Luna låter sig aldrig nedslås, alltid lika glad, lika skum och lika vis. Så länge det finns lite efterrätt kvar … Japp, Luna får det bli. Var kan man skaffa en blond peruk?

Från en annan planet

Farbrorn med snöskoveln i handen tittade på mig med oförställd nyfikenhet. När jag klev utanför dörren har han redan varit i farten i flera timmar och skottat den enorma planen utanför hyreshuset för hand, med en vanlig liten snöskovel. Jag kom uttrippandes i högklackade skor, balanserade betänkligt på trappan och sopade bort snön från min bil på hans avskottade yta.

”God morgon” sa jag med ett leende. Hans ögon lyste upp och han började småprata medan jag trippade och sopade. Vi diskuterade snöslungor och deras för- samt nackdelar, det kommande vädret, min trip till Englagård, och sedan mitt ursprung. Farborn trodde nämligen att jag var från Örebro. När jag talade om att jag var från Prag så fick han fråga 2 ggr till vad jag sa. På något sätt verkar folk inte förvänta sig en utländsk stad och har därför svårt att höra vad jag säger. Det har hänt mig så många gånger tidigare att jag är numera helt beredd på att dra hela historien om min ankomst, hur länge jag har levt här, var jag har bott i Sverige och hur det kommer sig att jag pratar Hälsingemål med anstrykning av Närkingska och Borås/Mark accent.

Farbrorn lyssnade fascinerat. Han lyste fortfarande av nyfikenhet, nu blandad med lite road förtjusning. Hm, en tjeckiska i ett brukssamhälle med gamla vävar-anor, i ett gammalt vackert hus med idel svenskar inneboende som dricker kaffe i trädgården på sommaren och äter gemensamma frukostar på vintern… Spännande läge.  Dessutom skulle jag även gå ner i tvättstugan och om jag har förstått hela saken rätt så finns det tvättstugeregler och tvättstugekrig som inte är att ta så lätt på.

För bara ett halvår sedan hade jag nog inte ens reflekterat över att farbrorn nog betraktade mig som en exotisk fågel. Jag har ju bott här i 30 år, min svenska går knappt skilja från någon dialektal avvikelse, jag har jobbat med människor och fött 5 barn – och aldrig ens insett att det finns oskrivna regler som jag inte vet något om. Som detta med tvättstugor, att man ska ha ett matsalsrum i sina hus till ingen nytta, att män förväntas gå ut med soppåsen för att få sex … eller vad det nu handlar om egentligen.

Idag var jag väldigt medveten om att han såg på mig med andra ögon än  jag trodde att människor gjort under de senaste 30 åren. Mina ögon är plötsligt öppna för helt andra insikter – och jag kan reflektera detta i andras seende. Snacka om kulturkrockar – när inte ens så grundläggande sak som syn på soppåsar och deras logistik är den samma i olika länder

Ibland känner jag mig som från en annan planet, annan verklighet. An allien in Fritsla.

Värdet av det lilla och det stora

Efter en helt fantastisk helg har jag återigen hamnat i vardagen. Min enorma energi dalade direkt första dagen. På jobbet ringde telefonen i ett, jag hann knappt dra efter andan mellan samtalen. Julhelgen är slut och då kommer alla på att deras LSS-handläggare har haft det alldeles för slött under några veckor och ser till att jag har att göra. Det är bara bra, dagarna blir så mycket roligare då.

Desvärre återkommer även andra saker, som inte är så roliga. Tidiga mornar i kolmörker då man helst vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Ishala vägar genom skogen. Muntergökar på arbetsplatsen. Dessutom passade någon skicklig medmänniska på att backa på min lilla Irja igår, vilket Magnus upptäckte på kvällen när han kom för att montera upp min vackra kristallkrona i sovrummet och ge mig en omgång i bordshockeyn.  Så roligt – det är vad jag behöver just nu.

Jag ringde Hedin bil idag och fick mig till livs att visst kan de laga lyktan och skraporna, men först borde jag ringa mitt försäkringsbolag och anmäla och sedan till polismyndigheten för att få ett diarienummer. Ingen motpart eftersom det är en parkeringsskada. Sen kan jag komma till dem så kan de kika hur kostsamt det blir. Jag la på luren och såg en rulle silvertape för min inre syn. Går det inte att laga med silvertape så är det trasigt som det heter. Mina kollegor avrådde mig från dylika tilltag eftersom bilen troligen inte passerar genom besiktningen i så fall. Hm, tänkte jag inte på. Jag har besiktning i mars så det är nog bäst att laga lyktan.

Jag har Zache hela denna vecka. Jag behöver utrusta hans rum med möbler så några lyktor har jag inte riktigt räknat med. Men han trivs hos mig och det är roligt. Vi kollar på film på min lappis, vi spelar bordshockey och fuskar båda två så det står härliga till, vi lägger tarotkort och myser på kvällarna med levande ljus och chips och musik. Ikväll är jag bjuden hem till min älskade Carina. Imorgon kväll ska vi på intuitionskväll i Falkenberg och kolla in Rons nya lägenhet. På torsdag ska jag och lillemannen till SÄS för en ny astma- och allergiutvärdering. Sen på kvällen ska vi städa vid Häggån inför visningen som ska ske på söndag. Full rulle alltså. Livet ser alltid till att jag får all den energi jag behöver först innan det överöser mig med uppgifter och det är jag tacksam för. Hur det än är så vore det inte mitt liv om det inte gick i 140 knyck.

Jag älskar mitt liv. Jag vet att det finns de som stör sig just på det faktum. Jag borde vara miserabel, jag gör inte som de anser att jag ”borde”. Det säger naturligtvis ingenting om mig, men allt om dem och deras värderingar och välmående.

Klart jag mår bra – jag har den vackraste kristallkronan i mitt sovrum nu, och jag fick stryk i bordshockey med 6 – 1 i en härligt rolig match mot mästaren Magnus som har spelat i 30 år, jämfört med mina 3 matcher Jag önskar att alla vågade leva sitt liv så som de önskar och drömmer om innerst inne. Tänk så mycket elände och konflikter vi skulle slippa om världen beboddes av idel lyckliga och kärleksfulla individer!